Historiska böcker och dokumentationer över vår historia (sammandrag)

Barentsområde

bookview (äldre böcker)

Handlingar - Google böcker, resultat

Dokumentasjonsprosjektet

kirja.pdf (Olof Tresks kartor, 1611)

Sól í Straumi » Blog Archive » Bjarmaland hið nýja – Ísland

Samkvæmt orðabókum þýðir Bjarmaland “landið fjarlæga að baki”. Nafngiftin er ættuð úr tungum svæðisins. Berm og Perm mun merkja fjarri, og á gömlum landabréfum nefnast héruðin fyrir vestan og austan Hvítahaf Biarmia og Permia. Á finnsku þýðir perä fjarri eða að baki og maa er land – perämaa.

HISTORY FINLAND- Finland from ice age to WW2. Finnish people. Bjarmaland

 Finland och dess invånare, Andra ...

En Sommer i Finmarken, Russisk Lapland og Nordkarelen.

Finland och dess invånare, öfversättning, andra upplagau, tillökt ... 1827 Sid. 178

Svea rikes häfder - 1825 Google böcker, resultat Sid. 412

..................

Kungliga Vitterhets Historie, Tjugonde Delen, 1852 Handlingar‎ - Sidan 252

Rounala by

Jorde och Uppbördsbok Över Torneå Lappmark anno 1695 (18 st)

Måns Mårtensson (Skattelandsinnehavare)

(Siggevaara)

1624 Klemet Olofsson Lainio

Nybyggare.. 

health28_swe (Om lappbyar och lappskatteland)

Om konungens sanktionsrätt vid förändring eller upphäfvande af statens ...

Sid 27

Medgåfves R. St. rättigheten att, utan konungens samtycke, bort-

taga om ock blott en enda bland de ordinarie stats-

inkomsterna, så . funnes ej mer någon bokstaf i grund-

lagen, som skulle med framgång kunna åberopas till

hinder för ständerna att medelst de egentliga grund-

skatternas eller jordeboksräntornas upphäfvande nedbryta

hela statsförvaltningsbyggnaden och sönderslita egande-

rättens heligaste band. I R. F:s § 109 heter det: 'Der….

sid. 39

Jordeboksräntan syntes honom vara ett vid den svenska jorden i laglig ordning fastadt onus, men att så vore förhållandet med den s. k. man-

talsräntan, fann han sig hafva skälig anledning att be-

tvifla. Han yrkade derföre, "att St. U. skulle anmodas

att för R. St. framlägga de lagliga beslut, hvarigenom

de af svenska jorden under namn af hemmantalsränta nu

utgående skatter äro af R. St. förklarade att de i all

framtid böra af jorden utgöras", hvarom icke, skulle de

med år 1841 upphöra. Hvilken tydning man än ville

gifva 59:de och 64:de §§:ne R. P.,…….

Sid. 41

Vid dessa förhållanden anser utskottet det vara ostridigt, att

egarne af sådan jord, hvarmed hemmantalsränta följer och hvilka jem-

väl förvärfvat samma jord med beräkning af denna ränta såsom en or-

dinarie skatt, icke lagligen kunnat undandraga sig att ifrågavarande ränta

utgöra och att densamma ej kan upphöra i annan ordning, än hvar och

en af statens öfriga ordinarie inkomster."

Sid.68

.....och mantalspenningarne, och lagstiftningen angående dessa i

uppgifves vara att hänföra under den form, som gälde

för privilegiers ändrande, och således enligt § 114 höra

under konungs och riksdags gemensamma lagstiftning. ^)

Denna bevisföring synes, beträflfande just de härvid-

lag egentligen omtvistade inkomst-titlarne eller de ordi-

narie skatterna, ej vara tillfredsställande. Som stöd för

åsigten åberopas den ofvan (sid. 64) citerade K. Majrts

Försäkran och stadfastelse å svenska och finska allmo-

gens fri- och rättigheter af år 1789, hvarigenom jord-

naturens orubblighet blef bestämd och lagliggjord; men

ej rubbas väl jordens kamerala natur, ej heller några

**de ofrälse ståndens privilegier** genom en nedsättning

af grundskatterna.

Att mantalspenningarne höra under

dylik lagstiftning, skulle särskildt bevisas genom K. F.

d. 6 April 1810, stödd på riksdagsbeslutet samma år,

hvari det heter, att adeln och presteståndet "hädanefter

åtagit sig den capitation, som under namn af mantals-

pengar utgår".

Men i samma K. F. och på grund af

samma riksdagsbeslut bestämdes ock, att ypperligt frälse

skulle underkastas bevillning efter lika grund som annan

jord, utan att detta torde hindra riksdagen att nedsätta

fastighetsbevillningen, hvartill konungens sanktion ej

fordras. ^) Se vi vidare på dessa skatters ursprung, så

hafva åtminstone mantalsräntans flesta titlar samt man-

talspenningarne under 15- och 1600-talen tillkommit som

gärder, fullt analogt med bevillning, samt sedermera ge-

nom upprepadt åtagande och häfd öfvergått till ordinarie

eller ständiga. ^) Och hvad beträffar kronotionden, så

indrogs kyrkornas andel utan något ständers beslut en-

dast genom "en ytt^-^^g af konungslig makt".^) .........

Kungliga Vitterhets Historie, Sjette DelenHandlingar‎ - Sidan 59, år 1800

Kungliga Vitterhets Handlingar‎, elfte delen - Sidan 42

lar fynes ock Lappfkan med åt/killiga af de i Ryft- laiid boende och til Fin/ka Folkftammen räknade Nationers fpråk (ja med Ungerflcan) hafva ertnår- fnare åfverensirammelfe ån med Finflcan ;)". VifTa rötter och flammar til en hop Finflca ord igenfin- :nas- likväl i Lappfkan , oeh tvärtom j arven fom i deras Gramrriaticjlifka lynne en mlrkvSrdig likhet Uti åtfkilliga {tycken förekommer. :

Försök till framställning af Finlands kyrkohistoria- år 1855 Förra delen‎

sid. 7

- Sidan 31

Samlede tildels forhen utrykte afhandlinger‎ år 1834- Sidan 356

Läs mer om Kvenland: Kvenland 

                            Kainuu - Kvänland. Ett finsk-norsk-svenskt problem.

Svenska Familj-Jornalen Band VI, årgång 1867)

I Skandinavien bodde två finska folk: de småväxta
Lapparne och de storväxta Qvenerna; deraf förklaras
sagornas motsägelser. I Finland bodde likaså två nära
beslägtade folk bredvid hvarandra: den sträfve,
fåordige, kraftige Tavasten och den talföre,
intelligente, smidige Karelaren. Tavasten stod i
vester med sin breda bringa mot den inbrytande floden
af kristendom och vesterländsk kultur; der glömde
han sina gamla gudar, hvilka töade bort som snö i vårsolen.

Nyheter - Forskningsrådet.no

Er det kjært barn som har mange navn?
Fra 1500-tallet til i dag har samer og kvener fått mange forskjellige betegnelser i folketellinger og andre mer og mindre offentlige nedtegnelser.  Finner, sjøfinner, bygdefinner, lapper, bygdelapper, fjell-lapper, østlapper, lappfinner, samer og kvener - alt dette er de blitt kalt.

Det kunne i og for seg vært enkelt, hvis hvert ord alltid hadde betegnet samme gruppe. Men opp gjennom historien har ordet "finner" betegnet både kvener og samer, i perioder mer eller mindre samtidig, og det samme gjelder "lapper". Ikke rart at det har vært vanskelig å følge disse etniske gruppenes historie i Norge!

3 Kåfjord

2 Nord-Troms

2 Samisk befolkningshistorie

Kyrkoheden i Jokkmokk, Samuel Reen, omtaler sjøfinnene i Salten i 1671:

Da major Peter Schnitler i 1743 kom til Salten, fant han der en slags samer som han ikke hadde funnet på Helgeland. Der hadde han funnet nomadiserende fjell-lapper og norske bygdelapper, i Salten fant han også norske sjøfinner eller bufinner. Ifølge Schnitler var dette:

Dette er spørsmål som er blitt grundig drøftet i prosjektet Etniske relasjoner i nordre Nordland i et historisk perspektiv . Prosjektet er avsluttet, og en antologi forventes publisert i 2008 (Evjen og Hansen 2008). Her får vi blant annet dokumentert hvordan innholdet i kategoriene lapp og finn har endret seg fra 1500-tallet og opp til i dag.

Endringene har gått fra å være betegnelser på klart inndelte grupper der «lappene» var fjellsamer, mens «finnene» holdt til ved sjøen, til en uklar sammenblanding av de to kategoriene, slik som «lappfinn», «søelapp» og «søefinn». Med folketellingene fra midten av 1800-tallet skulle også etnisitet registreres. I prosjektet vises det hvordan definisjonen av ulike kategorier kunne variere fra telling til telling.

«Finnene» var for eksempel i 1875 og 1891 slått sammen med «kvænene» til kategorien kven. De to betegnelsene var også slått sammen i 1900 og 1910, men nå skulle de registreres som «finner». Slike forhold er en utfordring for historieforskning på etniske forhold. Blandingskategorier, som finnes i tellingene fra 1865 til 1910, utgjorde en annen uklar, sammensatt gruppe. I tellingene fantes både «halvlapp», «kvartfinn», «halvt kvæn, halvt lap» med mer, og også dette er en utfordring i forskningssammenheng.

Läs mer om sjöfinnar: "De nordligeste finner"

                                      J. A. Friis. 

                                     Om Finnar och lappar

E. G. Geijer Svea rikes häfder‎, 1825 - Sidan 3

E. G. Geijers Samlade skrifter, 1851‎ - Sidan 102-104

Erik Gustaf Geijers samlade skrifter ...‎ - Sidan 79

Sveriges historia

av Erik Gustaf Geijer 1851

Forsättning af journalen öfver missions-resor i Lappmarken, innefattande ...‎ - Sidan 458

Missions-Resor i Lappmarken åren 1828-1832

Petrhus Laestadius

........................

Sid. 457

Sid.458

Sid. 470

Nordiska resor och forskningar‎ - Sidan 157

NORDISKA RESOR OCH FORSKNING

AF M. A. CASTRÉN IV.  år 1857

.................. SID. 151

sid 154-158

Skandia- Tidskrift för Vetenskap och Konst‎ år 1834- Sidan 346

sid 347

 sid. 348

Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider‎ - Sidan 86

sid. 86-90

Från medlet af XII århundradet till år 1319, skrivet år 1852.

sid. 89

sid 93

Kalendarium över Sveriges och Finlands gemensamma historia

Forn-nordiska minnen  år 1835- Google böcker, resultat  (Om finnar, kvener, karelare och biarmer) sid. 363

sid. 347

bild (syrjänskfamilj framför kåta)

sid. 369

Skandia- Tidskrift för Vetenskap och Konst - Google böcker, resultat

Skandinaviske literaturselskab skrifter‎ - Sidan 106

Swenska folkets sago-häfder, eller Fäderneslandets historia, sådan hon ...‎ - Sidan 142

Svenska folkets SAGO-HÄFDER, år 1864

Sid. 142

Forntiden.html  

Stenåldern

Forntidshistoria

DE NORDISKA FOLKNAMNEN HOS JORDANES

De nordiska folknamnen hos Jordanes (del 2)

Finnamn i Östergötland

Samlingar för Nordens fornälskare- innehållande inskrifter, ... - Google böcker, resultat

sid. 96

sid. 97

Skandia- Tidskrift för Vetenskap och Konst - Google böcker, resultat

Swenska kyrkans historia‎ - Sidan 9

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige‎ år 1859

Sid. 12

Sid. 56

Sid. 58

Germania - kapitel 46

.....................

Finnarna voro berömda som bågskyttar. quas (sagittas) inopia ferri ossibus asperant, eg. »som de göra skarpa medelst ben», d. ä. »som de förse med spetsar av ben». Tacitus' skildring av Fenni går, som redan ovan antytt, ut på, att de stodo på ett mycket lågt kulturstadium, eller med andra ord, att de voro ett slags vildar. Icke minst betecknande i detta avseende är vad han här uppger, att de av brist på järn gjorde sina pilspetsar av ben, som vanligt var under stenåldern, då man ännu ej kände bruket av metaller. Man är dock numera allmänt ense om, ett finnarna på den tid, då Tacitus skrev Germania, måste ha stått betydligt högre i kulturellt avseende, än hans beskrivning ger vid handen. Härom vittna bl. a. en mängd från germanskt och baltiskt håll mycket tidigt av finnarna upptagna lånord.

En förklaring till att Tacitus sätter finnarnas kulturstadium så lågt har man ofta, ej utan sannolikhet, sökt däri, att han förväxlat finnarna med lapparna, en förväxling som låg nära till hands och även annars förekommer. Lappar voro ju också, som allmänt erkänt, de av åtskilliga gamla författare omtalade s. k. skridfinnarna i norra Skandinavien (om namnets växlande, delvis på förvanskning i handskrifterna beroende former se t. ex. Müllenhoff D. A. II, 41). Skridfinnarna hade sitt namn »skridfinnar» eller glid-finnar därav, att de fortskaffade sig på skidor. Om denna rörelse användes nämligen verbet skrida, ty. schreiten. Skridfinnarna

98
Tacitus, Cornelius: Germania. Tolkad av Alf Önnerfors, 3:e upplagan, Stockholm 1969. Tacitus (c:a 55-120), romersk historiker.
     Tacitus behandlar i delen De enskilda stammarna, kapitlet 46 “Gränsfolk i nordost, pekviner och fenner”.  “Finnarna äro häpnadsväckande vilda och vederstyggligt fattiga”, hävdar Tacitus och beskriver ett primitivt nomadiserande jägarfolks liv i korta ordalag, där han också menar att “Jakten är ett näringsfång som kvinnor dela lika med männen” (s.101) - ett avsnitt som dock även kan tolkas så att “kvinnorna fordra sin del av bytet” - en truism som översättaren inte vill tro Tacitus om. Möjligen är det något slags forntida kåtor han kan ha i tanken när han talar om deras enda husrum som “något slags flätat skydd av grenar” (s.101). Men Tacitus prisar deras lycka mitt i eländet, som han plägar göra även med andra naturfolk: “Dock anse de denna lott härligare än att sucka över arbete med jorden, möda sig med husbygge och under hopp och fruktan ha sina tankar kretsande kring egna och andras ägodelar.” (s.101) Tacitus menar dem vara alldeles tillfreds: “de känna icke ens behov av att önska sig något” (102).

"Finnarna äro öfvermåttan vilda och ohyggligen fattige: hafva inga krigsvapen, inga hästar, inga hus: lefva af örter, kläda sig uti hudar och ligga på marken. Deras enda hopp beror på deras pilar, hvilka de i brist af järn tillspetsa med benstycken. Jagten är såväl männens, som qvinnornas näringsfång."( Tacitus, Germ. XLVI. 4. 5.)

500-tal
Prokopios: historieskrivare hos kejsaren i Konstantinopel, berättar om “skridfinnar” i Thule (med vilket han verkar mena Skandinavien, som vid denna tid ansågs vara en ö). Han vet berätta att de inte dricker vin och ej odlar jorden, samt att män och kvinnor jagar tillsammans. Han syns ha haft någon - om än ringa - kännedom om samerna. [Larsen 1994]

600-tal

Den första folkflyttningen torde ha ägt rum omkring 600-talet, då ryssarna först började tränga in i dessa trakter och utvidga sitt välde. Det är måhända just dessa, som av svenskar, norrmän och danskar kallats enbart finnar, emedan de härstamma från finnarna, eller med ett tillägg sjöfinnar eller fjällfinnar. Dessa flyttningar företogo finnarna, innan namnet lappar vidhängdes dem. Säkert är att ingen talat om några lappar vid denna tid. Blott finnar, skridfinnar och bjarmer nämnas. Under den följande tiden förekomma även lappar. Då Adam af Bremer, som levd omkring år 1077, icke omnämner dem men däremotSaxo, som levde omkring år 1200, är det mycket sannolikt att den tredje flyttningen skett någon gång mellan dessa år, sedan de börjat kallas lappar.

700-tal
Diakonus, Paulus: historieskrivare hos Karl den Store, senare delen av 1700-talet. Han kallar också folket för skridfinnar och menar att skrida betyder löpa, alltså att befolkningen löper efter de vilda djuren med hjälp av krökta trästycken - varmed han torde mena skidor. Paulus berättar också om kylan, som han anser vara hälsosam för människan, om midnattssolen och ett slags hjort som inte kan vara annat än renen. [Larsen 1994]

ca. 890
Håløyghøvdingen Ottar foretar en sjøreise på Nordkalotten der han bl.a. møter kvænene. Beretninga fra denne reisa er den eldste samtidige "norske" skriftlige framstillinga.

"Langs den sydlige del av landet på den andre siden av fjellet, er Svealand, helt "til den nordlige del av landet; og langs den nordlige del av landet, kvænenes "land. Kvænene drar stundom på herjetokter mot nordmennene over fjellet, og "nordmennene stundom mot dem. Og det finnes meget store innsjøer overalt "i fjellområdene, og kvænene bærer sine båter over land til disse innsjøene og "derfra herjer de hos nordmennene. De har meget små og meget lette båter."

Kvænenes høvding ble betegna som kong Faravid.

Kvænland hadde sin utbredelse sørover i dagens nasjonalstat Sverige til Helsingland -ihverfall. I det som er dagens nasjonalstat Finland, strekte Kvænland seg like til nordfor byen Åbo. I nord hørte de store elvedalene mot Norge også med til Kvænland.

Enligt Egil Skallagrims berättelse sammanträffade Thorolf Kveldusson på sin skatte-krävningsresa vinter 873-874, med en sändebud från kvänernas konung Faravid, (som synes ha varit en svensk vikingakonung), vilken bad honom hjälp mot karelerna, som härjade i hans land; Detta land låg mellan Hälsingland och Finland, nedanför Finnmarken.

I konung Alfreds angelsaxiska bearbetning av Orosius´ världshistoria från omkring 893 skildrar vidare halogalänningen Ottar sin hemtrakt (norska Nordland), mitt emot vars norra del, där landet är mycket smalt, på andra sidan fjällen Kvänland ligger. "Kvänerna härja stundom hos norrmännen, i det de fara över dessa fjäll, och stundom norrmännen hos dem; och där finnas mycket stora sjöar på andra sidan fjällen, och kvänerna bära sina skepp över land till sjöarna och härja därifrån hos norrmännen; de ha mycket små och lätta skepp".

A. Om de åtskilliga i fordna tider brukliga sätt att jaga.

1) Ett bland de äldsta sätten att jaga synes hafva bestått deruti, att man farande på skidor sköt djur med båga. Uti Sturelsons Edda omtalas, att Niörds maka, Skade, brukade fara mycket på skidor och med båga samt skjuta djur. Sturelsson omtalar 2:ne Finnar, som voro mästare uti detta slags jagt. De kunde gå på spår likasom hundar, både på upptinad och frusen jord, löpa skidor fort, att ingen kunde undfly dem, hvarken menniskor eller djur, och de träffade allt hvad de skjöto till. Vestgöta- Lagmannen Edmund berättade för Olof Skötkonug följande äfventyr, som vittnar om samma sätt att jaga. En Vemeländning, Atte den öfvermodige, som var en stor jägare, for ut i skogen med skidor och båga, och fångade på fjällen en sådan mängd gråverk, att han dermed hade fyllt sin skidsläda, ( med skidsläda kan icke förstås annat, än en släda, som drogs, icke af en eller flera hästar, utan af skidlöparen sjelf. Den lär således icke hafva varit särdeles stor).

( Ur Sturleson, Saga Haralds ens harfagra.XXXIV, jag citerar städse Schönings upplaga). 

Uti Egils Saga, omtalas bönder, vilkas enda näringsfång var jagt och fiske.

De kallas "weidimenn bædi a´sio´ ok landi." Egils Saga, Havniæ, MDCCCIX. Cap. pag. 14

1000-tal

En Sommer i Finmarken, Russisk Lapland og Nordkarelen. (Bl. a. om finner och lappar)

Jomale

Tidig historia

 Järnåldern i Torneå älvdalen c:a 1000-talet.

Finnar, kvener och birkarlar

1150-1809 . . . Finlands gränsförändringar

1200-tal

Sturlasson, Snorre: Han kallar befolkningen för finnar och deras trakter för Finland, exempelvis i Olav den Heliges saga. [Larsen 1994]

1300-tal

I Historia Norvegiæ omtalas att flera hedendomen hängivna folk förekomma öster om Norge, som kirjaler och kväner,  de behornade finnarne, och de båda bjarmafolken.

I en isländsk handskrift från slutet av 1300-talet omtalas ännu Kvänland. "Näst Danmark" - heter det här - "kommer det mindre Svitjod, där är Öland, så kommer Gotland, så Hälsingland, så Värmland, så de båda Kvänlanden och dessa ligga norr om Bjarmaland."

Vid samma tid hade gränsen mellan Sverige och Novgorod reglerats genom freden i Nöteborg 1323. Det var dock osäkert var gränsen gick i norr och därför intensifierade statsmakten sina ansträngningar att lägga under sig Bottenvikens kustland. Den gamla svenskbygdens nordgräns vid Umeå och Bygdeå flyttades genom bondekolonisation fram längre norrut, vilket ledde till att de kväner som bodde i Pite, Lule och Kalix älvdalar blev försvenskade. Som birkarlar kom de dock att ha kungliga privilegier över indrivningen av samernas skatter samt monopol på handeln med dem. I utbyte mot detta behövde de bara betala en obetydlig avgift i skinn till kronan. Det är osäkert hur länge de hade haft dessa rättigheter men de tycks ha haft dem åtminstone från 1200-talets slut. Birkarlarnas maktställning bröts inte förrän under 1500-talet då den framväxande nationalstaten tog kontrollen över skatteindrivningen, de allra sista privilegierna togs bort av Karl IX i början av 1600-talet. Södra Lappland (Ume lappmark) hade dock hela tiden legat direkt under kronan.

1340 

Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige‎ - Sidan 243

Skandinavien- dess farhagor och förhoppningar‎ - Sidan 281

Samlade skrifter‎ - Sidan 101 (sid 93-111) av Erik Gustaf Geijer 1851

. . . En resa till Norra Botten år 1350

"Det blir första gången som en del ombord ser lappar. De är här tillsammans med några rödklädda birkarlar. Lapparna har kommit för att saluföra hantverk av renhorn, särskilt bygelväskor och knivhandtag. Levangersborna seglar också med sådant till Stockholm och andra orter. Ett av de uppankrade skeppen är bemannade med Ulfsbybor från Satakunda i Finland. De skall fara på Reval. Efter mässan visar de god gästvänskap och bjuder in skepparen, mäster Thomas och några andra av skutfolket".

1400-tal

Intressant är att Bottenviken kallades under medeltiden i Ryssland för Kajanska havet. I detta område hade ju sedan länge karelare färdats för att idka handel bl.a. Kajanerna kan ha varit en karelsk eller finsk folkstam eller en blandning mellan svenskar, finnar, karelare och kväner (kajaner). Landet i norra Sverige och Finland kallades Kajanskij kraij (kajanska landet) av ryssarna. Som mest omfattade det allt land kring Bottenviken mellan Skellefteå älv och Pyhäjoki (älv). Moskvastaten övertog Novgorods anspråk på dessa områden. Fursten i Moskva, Ivan III, förde 1496 krig i Kajanska landet och strider utbröt bl.a. vid Torneå och Kalix älvar (Suomen Historia II 1984:341 ff).

1400-tal

Signum "Men det var S:T Andreas kyrka (Särkilax) sex mil uppströms".........

...................

Det var alltså först på 1400-talet som man mera systematiskt sökte sig norrut från Torneå. Kyrkan i Särkilax kom till, men sedan dröjde det länge innan det blev möjligt att bygga kyrka ännu längre norrut. Troligen var det först långt fram på 1500-talet som nästa kyrkobygge blev verklighet, det mycket anspråkslösa lilla kapellet i Rounala några mil söder om den stora sjön Kilpisjärvi. Men Rounala låg alltför ödsligt och blev aldrig något annat än en blott sporadiskt besökt marknadsplats.............

1450-tal

http://www.ekohist.su.se/dokument/pdf/daglicemp.pdf

........Man kan alltså utgå ifrån att det är från och med 1470-talet man bör förstå termerna ‘Västerbotten’ och ‘Österbotten’ i ungefär samma betydelse de har idag, medan däremot det landskap som idag kallas ‘Norrbotten’ fram till dess inkluderats i dessa och att den sistnämnda termen, liksom ‘Botten’, i medeltida texter först var ett samlingsnamn för dem båda, sedan endast för de två svenska landskapen. ......

1500-tal

Birkarlarna voro storhemmansägare och bedrevo en rätt omfattande boskapsavel (innehade renar).                      Fisket utgjorde emellertid en mycket väsentlig del av deras verksamhet. En fogde karaktäriserar t. o. m. på 1550-talet birkarlarne såsom fiskare, som hade fisket i några fjärdar vid västra sjön (d. v. s. Atlanten). Och denna uppgift synes vinna stöd vid en granskning av birkarlarnas boplatser; det framgår nämligen, att birkarlarne voro bosatta i byarna vid Bottniska viken invid mynningarna av de stora älvar, Torneå, Kalix Luleå, Piteå m. fl., som  här utmynna eller också något uppför floderna i närheten av de stora laxfiskena (Jag har för granskning av birkarlarnas boplatser använd en av Nordlander, a. a. II s. 100 publicerade  förteckning för 1553 över birkarlar).

Birkarlarlaeliten och kronan

Under medeltiden som på Gustav Vasas tid framstod birkarlarna som en ledande grupp, en elit med särskild profil. Konungen talar om de rika birkarlarna, vilket bestyrks av uppgifterna i jordböckerna. I början av 1500-talet sägs det redan att av rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571 upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex birkarlar upptagna.

Sedan Gustav Vasas tid hade lappfogdarna utvalts bland birkarlarna. De många klagomålen mot dem och de upptäckta oegentligheterna i slutet av 1500-talet gjorde att de ersattes med nya av hertig Karl. Han även utsåg en särskild befallningsman över alla samer i Sverige. Till denna post utvalde han inte en birkarl, utan holländaren Arent Josting.

År 1526 

Handlingar rörande Sveriges historia‎ - Sidan 167

Stockholm dea 5 Jnnii.

Oppet bref for Idosterbrodren Bengt att г Norrbotten öppna en skola for Lapparnes och andres undervisning.

Rlks-Kvgutr. C, 1526—1529, foL 71. — Förut aftryckt 1 ТЬумШ Hand!, etc. 1¡ S7.

[Wtaff Stocholm Tiisdaghen nesth epther hellige
lekamen dagh]
 

Göre witterlighit ath thenne breffuisare her benkth wastena closthers brodher aer stadt у syn rettho reso och a-rendhe in wthj norrebotn med wor tillatilse och godhe minne till ath the fatigha Lappar och andhra then landz- endha urbyggiasre gwdz thro och hwes theres siael salig- heth tiillydher och om saa laeghlehethra till segher ath han maa ther optagha een scola for fonda lappar schull och andhra flere godhe barn j then landzendha Therföre för- biwde wj alle her hoo the helsth kwnna besynnerlige wara fogther och embetismen honum her emoth hindra quelia eller plasza j noghen maatthe wthan heller fordhe oc freyrae honum till thet bestha Tess till wiszo ath saa wor tillatilse och wilia aer lathe wj trykke worth secreth etc.

1539

Å den tidigare (1539) av Olaus Magnusutgivna Carta Marina (Kristiania Videnskabs Selskabs Forhanlinger 1886, n:o 15.) ser man även invid det i "Lappska bärgen" belägna Lule träsk, kväner genom bergöppningen över till Norge, för att där avsätta sina varor. På norska sidan synas även birkarlarnas tält (utskrivet Domus bircarorum) uppslagna. Å kartan finnes antecknat "Bergkara" och tätt därunder "Qvenar".

Fredsfördraget mellan Sverige och Ryssland 1595: http://www.histdoc.net/historia/teusina.html

Dokument från 1500-talet och framåt (Ägobyten efter 1809-års nya gränsdragning)

1591

[I en Kopibog i det danske Rigsarkiv med Titel »Suenske Acta ab anno 1601 ad annum 1611. No. 2«, f 115.]

-- -- -- Og eftersom der findes en Finneby udi Saltens Len ved Navn Sigvær, som

ligger oppe imod Kjølen eller Fjeldryggen, desligeste Thingvær udi Senjen Len, som og

Rafnholt i Tromsø Len, hvilke Byer hidindtil ingen Skat have givet til os af den Aarsag, at

vore Lensmænd, som have havt de Lene i Befaling, af Ladhed og Forsømmelse ikke have

villet havt den Umage den at indkræve, hvilket dog de Svenske Fogder ikke forsømme, thi

de nøde dem i Sigvær til at give sig Skat, endog samme By ligger paa Norge Krones

Grund og ikke paa Sveriges Grund; I ydermere beretter os, at Kvænerne (som er et Svensk

Folk) bruge Norges Krones Land, som er imellem Kjølen og den salte Sø, og have der

deres Reenlager al Sommeren igjennem og give dog intet derfore til os og Kronen, men de

agte med slig deres Brug at tilhevde sig Søen; item da skal forne[vnte] Kvæner drage neder

til Søsiden og der med vore Undersaatter drive Kjøbmandskab, fare til Baads fra en Sted

til en anden, Søfinnerne til Skade og Afbræk; da ville vi, at du herefter aarligen kræver

af de Finner, som bo udi de Byer, saa meget udi Skat, som de til Sveriges Krone udgive;

derhos dennem formelder, at den Skat, som de til den Svenske Krone udgive; den give de

ud med Urette og for intet, thi de bo paa denne Side Kjølen. Ogsaa skalt du forbyde og

forhindre Kvænerne ikke at holde deres Rindlaug paa vores Grund paa denne Side Kjølen

om Sommeren, ei heller at drive Kjøbmanskab neder ved Søen, men formelde dem, at de

sig nære udi deres eget Land og vores Grund lade være ubrugt og vore Undersaatter umo-

lesteret.

I Pakken »Danica, Gränshandlingar, Lappland mot Norge 1604 -- 1699« i det svenske

Riksarkiv ligger en samtidig Kopie af en af Hartvig Bille paa Bodø Gaard den 14 Febr.

1610 udfærdiget Instrux for Bunde Broch i Laangesundh i Tromsø Lenat med sit Folk og

desuden to Dannemænd af Tromsø Len;

hurtigst mulig begive sig op til Fjelds under Fjeld-

ryggen og der i Overensstemmelse med Kongens Brev og Befaling »Långz mz för:ne fiell-

ryggen fraa allernordest i opte för:ne Trumbssenn Lhän, och till aller Sönnderst ryggien här

i Saltens Lhän, in till hanndh igienn i Salteinsfiordh hoss mig sielff nedder kommer,« anstille

Undersögelse om de Lappebyer, som Kongebrevet omtaler, »som ere först eein bye offwen

för Trumbssenn Lhän wedh Naffuen Raffnnholt, dein aeindren ofuan fore Senienn Lhenn,

wedh Naffuen thingwerdh, den trijdie ehr offwan for Saltenns lhän, wedh naffuen Sigwertt

som schall fiendes denne Side Kiöllen eller fieldryggier«. Han havde at opgjøre Mandtal

over disse Lappebyer og efterforske, hvad de betalede i Skat til den svenske Krone, samt

udkræve lige stor Skat af dem til den danske Krone, »Sammaledis dennom och saa for-

mälle, at de samma skat godwilligens wdgiffwe, saa frembtt de nogen sinnde nogen nytte,

gafn och tilflugtt till Norigies Rijgie well haffu annständis [?], der som de dett ichie giöre

hwadt dee i frembtijden kandt afkomma«.

 Han skulde desuden forbyde »Quenerner som

ere itt Swenscht folk ichie at holle deris Renlaagerre på denne Side Kiöllen ichie eller nogen

renlaager till haffuet medh Lapperner på denne Side Kiöllen eller fieldryggien att holla,

ichie eller at driffwe Kiöbmandskab här nedher wed Siön mens nhärer dennom i deris

egen Landh.«

Färdvägar på Nordkalotten. Hela Birkarlarnas Intygsbrev från 1599.

Från sjöfinnarnas kultur, båtbyggeri och jordbruk

Finner och lapper.html

Pionerene på Nordkalotten.

Om Finnar och lappar (flera länkar)

Skattelappar, finnar och kvener.

1630-tal
Niurenius, Olaus Petri: Lappland, eller beskrivning över den nordiska trakt, som lapparne bebo i de avlägsnaste delarne av Skandien eller Sverige. För första gången tryckt genom K.G.Wiklund i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv 17:4, Uppsala 1905, som används nedan, samt 1983. Niurenius föddes 1580 i Njurunda och blev kyrkoherde i Umeå 1619, vilket han förblev till sin död 1645. Dessutom omnämns han som inspektor för lappgossarna i den Skytteanska skolan i Lycksele. (s.3) Hans text, som använts av Shefferus, nådde denne genom en avskrift från Niurenius söner Zacharias och Ericus. Något datum för den ursprungliga skriften finns inte - Rydving 1993 (s.14) säger 1620- till 1630-tal.
     Om lapparnas härstamning säger de själva att de stammar från Mieschogiesche, om vilken de dock inte vet mer än att han för länge sedan kommit flyttandes från Finland. Niurenius har mer att säga, oklart var han har uppgifterna ifrån - han menar att vid tiden för Kristi födelse några familjer flydde från sina finska hemtrakter - Birkala och Rengo socken - till Tavastlands skogstrakter - där Nerpis och Mustasara ligger - för att undkomma den kärva beskattningen. Snart hade de så gott ställt att de klädde sig praktfullt och levde i lyx - varför avundsjuka grannar kom och skövlade deras hem, under ledning av en Mathias, inte bara en utan flera gånger, tills de trängts så långt undan i omarkerna att de lämnades i fred - med det undantaget att de fick betala skatt, först till sagde Mathias och sedan genom hans byte med Birkarlarna i stället till dem, ända fram till 1554.

I Samuel Rheens ” Relation” vilket utgjorde en av huvudkällorna för SCHEFFERS Lapponia och författades år 1671. Där kan man läsa om ” SKRIJKFINNAR”: Somblige kallas af the Norigske finnar, them och Messenius kallar Skrijkfinnar, emedan the såsom andre lappar lööpa på skijdh. Desse lappar bo tillsamman medh the Norgiske, och bruka inga Reenar, uthan somblige någre fåå, Men theras föda beståår mäst af booskapp, koor, gietter och fåår, sampt lijtett åkerbruk, så at den som mäst såår kan hinna till een tunna eller till dett högsta twå; theras språåk och klädhebonat är enahanda medh lapparnas, huilka och fånga Biörnar, SvartaRäfvar, Ottrar; the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hvar medh the segla till andra länder. Båtbyggare finns än, hoppas att inte även denna kultur försvinner.” SCRICFINNIA ” finns med i en karta från 1595 ritad av Mercator.

1707 Dombok Tornelappmark-147- Original side 49- Tårneå Lappmarck

1742 Schnitler i Lyngen

Schnitler i Lyngen

Den 17-26 oktober 1743 holder Schnitler rettsforhør i Djupvik i Lyngen. De lokale vidner er Iver Johanssen, født i Enontekis av svenske lapper, Hans Hansen Qven, født i Qvænland, Lars Thommesen, født i Enontekis av svenske lapper, Lars Larsen Spen, født i Enontekis av svenskelapper. De to siste vidner er Mikkel Qven og Jacob Nyestedt. Mikkel og Jacob er både født i Tornestad. Schnitler beklager at alle "svenske østlapper" (nomadiserende reindriftssamer) ikke kan treffes da de har flyttet til vintervistene. I Skibotn, hvor han håper å treffe østlapper på markedet, overnatter han i en "Finne-Gamme". Han treffer inga østlapper.

1912
Reuterskiöld, Edgar: De nordiska lapparnas religion, Populära etnologiska skrifter 8, Stockholm. Reuterskiöld (1872-1932) var religionshistoriker, som också gav ut källskrifter 1910.
     Efter sin sammanställning av äldre textkällor 1910, måste han ha haft materialet till en egen genomgång av samisk mytologi i det närmaste klart. Boken är också innehållsrik, tyvärr dock ej vad gäller kosmogoniskt eller ens kosmologiskt material. Reuterskiöld slår fast att samerna ej som tidigare (av exempelvis Sven Nilsson) menats varit en svensk urbefolkning som trängts undan norrut, utan att de från och med århundradena efter Kristi födelse invandrat från öst, för att långt senare tränga söderut - på 1500-talet till Jämtland och 1700-talet Hälsingland och Dalarna (s.7). Beträffande deras religion var det på 1680-talet som domare och präster reagerade på att samerna inte konverterat till kristendomen i samma mån som de själva hävdade, och därmed var missionsarbetet snart inlett med stor nit - den 11 december 1685 fattade Karl XI beslut om åtgärder mot avguderiet (s.12) och vid 1800-talets ingång “har hedendomen som religion upphört bland de skandinaviska lapparna”, om än rester kan finnas i synnerhet “bland de av laestadianismen oberörda” (s.4).

Digitaliserade böcker:

Digitaliserad litteratur - ota

Sid 40

Här nämns Svondavara..... Suonttavaara 

Sid 43

"Wåra finnar hade lärt att styra sina fina båtar ibland de blinda klippor och stenörer så noga som att de känt varenda sten i forsen"....

Befolkningens fördelning i Sverige- beskrivning till karta i skalan 1-500000‎ - Sidan 116

sid. 98

Avvittring

Nuulanki, nybygget som skövlades och brändes ned.

Sidan 121:

Läs mera här:

1611 - Andreas Bureus' Lapplandskart - lappbyene i Torneå lappmark

Ursprungssläkten i Karesuando/Enontekis

Norrbottens finnbygds historia.

Vilka var först ? av Thomas Wallerström .

Försök till historisk sammandrag (På meänkieli)

Lappmarkens utredningar.

09-03-10: Historia Nordkalotten