Ur boken Birkarlar och Lappar av Birger Steckzén, utgiven 1964.
Som de stora huvud transportlederna fungerade Lule, Torne, Muonio och Tana älvar jämte därtill hörande sjösystem. Forsarna voro ett problem för sig. Där stränderna voro låglänta och forsarna ej alltför strida, kunde man dra båtarna uppför älven med användande av lina. Båtarna voro konstruerade med tanke på flodfärd. De voro lätta att ro i motström, de flöto över forsstenar av mindre storleksordning och de voro ej tyngre än att de kunde dras kortare sträckor över land.
Vintertid användes renen som dragdjur vid färdsel efter lederna. (Se kvänlandskarta).
I det lapska intyg, som åtfölja 1601 års mantalslängder, talas om att kväner eller östfinnar (=östlappar) skulle före år 1553 ha uppburit skatt av de norska kustlapparna. Vid ett närmare studium av intygen, vilka äro tämligen stereotypt utformade, framgår att med nämnda uppbördsmän menas birkarlar och att de norska kustlapparna å dem applicerat det kvän-namn, som bars av birkarlarnas lapska körsvenner från nordligaste lappbyarna i Kemi och Torne lappmarker.
Om vi räkna in hela mantalet år 1601 både Kvänangen och Altenområdet, kommer man upp till 142 mantal, alltså en kraftig befolkningskoncentration inom nämnda gebit. ( Johnsén O. A. Finnmarkens politiska historia, utg. 1923).
I och med att hertig Karl i början av 1590-talet övertog ledningen av det svenska rikets affärer, fick den svenska finnmarkspolitiken en mera aggressiv och målmedveten prägel. Så som hans lappmarkspolitik efter hand framträdde avsåg han att utvidga Sveriges kommersiella positioner i dessa trakter och samtidigt skaffa Sverige en strategiskt betingad bas i Ishavet.
I sin lappmarkspolitik nöjde sig hertig Karl ej med att kräva skatterätt över Finnmarken utangjorde även anspråk på territoriell rätt över detta område. Men Danmark nöjde sig inte med Sveriges hävdande om deras rätt i "urminnes tider", utan krävde att Sverige skulle ta fram och visa upp dokument över sina påståenden. För att styrka de osäkra anspråken tvingades de svenska gränsdelegaterna och lappfogdarna på hal is och blev nödsakade att tillgripa även kasusitiska metoder. Ändamålet fick helga medlen. Detta förklarar varför myndigheternas tillrättalagda intygen i gränsfrågan äro så fulla av tendentiösa och vilseledande uppgifter.
Svårigheterna för hertig Karls vidkommande ökades av det besvärande faktum, att han kunde uppvisa skatte- och mantalslängder blott för tiden efter 1553. Dessförinnan hade birkarlarna under flera årtionden uppburit lappskatten för kronans räkning och deras privata räkenskapsanteckningar hade för länge sedan skattat åt förgängelsen eller kunde ej anses ersätta officiella dokument. Dylika efterlystes av danskarna men framvisades ej av svenskarna, tydligen emedan de över huvud taget aldrig existerat.
För att kringgå problemet om "Sveriges urminnes skatterätt" instruerade hertig Karl de svenska ombuden vid de svensk-danska gränsförhandlingarna att förmå danskarna att ej gå in på en fingranskning av de svenska rättsanspråkens uråldrighet, utan betrakta dessa som axiom, som ej närmare prövas.
Senrenässansens diplomati utmärkte sig för stor fördomsfrihet när det gällde att förfalska dokument och besticka vittnen. Själv hade hertig Karl kunnat bevittna hur hans far glorvördig i åminnelse under gränsförhandlingarna med ryssarna på 1550-talet ej dragit sig för att fabricera och för ryssarna framlägga en förfalskad kopia av Nöteborgstraktaten 1323, allt i syfte att stötta Gustav Vasas avancerade landanspråk. (Ina Friedlaender: De medeltida svensk-ryska fredstraktaterna 1323-1513. H. T: 1946.)
Förfaringssättet med intygens uppsättande synes ha följt ett och samma schema, bestående däri att kungens ombud vid samtal med birkarlar och lappar införskaffade detaljerade uppgifter, vilka han sedan stuvade om på lämpligt sätt, så att kronans speciella önskemål kommo till sin rätt. Det sålunda tillrättalagda intyget undertecknades sedan av birkarlar och lappar, som med träpinnar satte sina bomärken under aktstycket. Blott få birkarlar kunde skriva sitt namn.
I Torne den 18 juni 1599 framställdes ett dokument under skriven av tre lappmarkspräster och 12 birkarlar att:" Birkarlarna i Kemi, Torne, Lule och Pite socknar boendes hava av ålder tagit skatt såväl av sjöfinnar som av fjällappar, viken rättighet de hava genom krig vunnit såsom ock genom byte bekommit för sina rätta arvegods som de hava haft i Byrkala socken och annorstädes i Finland liggande, om vilken Magnus Erikssons stadsfästelsebrev därpå nogsamt utvisar, och förbemälde rättighet njutit, brukat och behållit, intill dess salig och höglovlig i åminnelse konung Gustaf (Vasa) lade lappmarkerna under Sveriges krona".
I fortsättningen talades i intyget upprepade gånger om Sveriges "gamla rättighet" och att Sveriges krona "av ålder" uppburit skatt i Finnmarken. (Aktstycket i fråga föreligger i en kopia, som förvaras bland gränshandlingarna i danska riksarkivet).
Här återger vi hela intyget taget från boken Finmarkens Politiska historia av Oscar Albert Johnsen, utg. 1922:
D.R.-A., Sverig A 1602-3. Svenska Besværingar over de danske Lappefogder i Norge 18. juni 1599. 1603. Kopi:
För alle gode män, som denne wåre opne och frivillige wittnesbörd händer före att komme bekännes wi efter:ne birkarlar uti Tornö socken boendes och göre veterligt att efter den högborne furste och herre, herr Carl, Sveriges rikets arvfurste och föreståndare, hertig till Södermanland, Närke o Wärmland etc., haver på kronans vägnar nådigast avfärdat och föreskickat till Lappmarken sina underdåniga tjänare, ärlig och wälbördig Arent Jacopi, vilken av oss haver begärt ett sannfärdigt vittnesbrev om de saker och klagomål, som på någon år tillgörandes hava sig förorsakat och tilldragit emellan de svenske och norske Lappfogdar, så alldenstund wi både själva förfarit, såsom och av våra saliga framlidna föräldrar hört och förnummit hava den träta och oenighet, som förr bemälte fogdar sig emellan haft hava. Varför vi för rättvisans skull dem icke förneka eller förvägra kunna, det oss veterligt är och haver varit, utan alla samtliga bekänna otvingade och olockade.
Till den första, att birkarlarna, uti Kemi, Tornö, Lula och Pitha socknar boendes, hava av ålder tagit skatt såväl av sjöfinnar som av fjällappar, vilken rättighet de hava genom krig vunnit, såsom och genom byte bekommit för sina rätta arvegods, som de hava haft i Byrkala socken och annanstädes i Finnland liggandes, om vilka konung Magnus Eriksson (Ladulås) stadfästelsebrev därpå noggrant utvisar och förr bemälda rättigheter njutit, brukat och behållit, intill dess (salig och höglovlig i åminnelse) konung Gustav kände Lappemarker under Sveriges krona;
På den tid och för den tid, intill h.k. ms. dödliga avgång, toge aldrig de norska fogderna skatt på fjällen, som lappar och norska fogdar själva vittna skole, men strax i k. Eriks regements tid begynnte de norska fogdar taga skänker (gåvor) av fjällapparna, som bodde i Tenoby (Eskilby, Juxby) , Aviovara, Utsjoki och Lappeiersue, för det de skulle bekomma lov att fiska på sjösidan. Och då (christelig och höglovlig i åminnelse) konung Johan kom till regementet, begynte de norske fogdarna göra av förr bemälte skänker en skatt, den de då förhöjde till en daler på var Lapp efter sitt godtycke alldenstund Nils Oravain begynte fodra och utkräva Chim Birkarlars skatt, vid sjösidan, som länge hade varit nedlagt, och av de förra fogdarna försummat , vilken belopp sig till halvannan mark av var sjölapp.
Dock blev ofta bemälte norska fogdarna aldrig tillsagt att draga in på fjällen utan Nils Oravain uppbar de Norskes självgjorda rättighet uti muddar, stövlar och Lappeskor, vilka han levererade i Waranger på någon år tillhörandes, sedan kom en norsk fogde, Josth vid namn, han begynte draga självmant uppå fjällen till förbemälde Lappebyar att uppbära den norske skatten. Dock bekom han i förståne varken flyttning eller utspisning, utan tvingade och tog med våld, år ifrån år, ju mer och mer av Lapparna, vad de hava ville, där igenom Sveriges krona sin gamla rättighet bortmist haver, som vidare efterföljer.
Där näst bekänner (till det andra) vi och, att (höglovlig i åminnelse) konung Gustaf lät bruka fiskerier in på Watsö, Käbärgh och dess omkring liggande öar uti många år, vilket bliver oss Svenskar nu förbjudet, med mindre vi vela giva i fiskeri lego en otillbörligt lego. n. fem daler om året var man.
Till de tredje är allom veterligt, att Sveriges krona av ålder hava uppburit skatt av Tysfjorden, alle intill dess fegden begyntes emellan Sverige och Danmark. Strax blev förbemälte skatt av de norska fogdarna förbundet, så att de svenska Lappefogdarna för deras hot och undsägning intet dristade sig dit indraga och uppbära skatt, där igenom samma skatt är intill denna dag bliven Sveriges krona avhändad och bekommen.
Till det fjärde bekänna vi, att Hans Olsson på Wardöhus för ett år sedan drog in på fjället och ville skattlägga de Lappar, som bo i Sombieby, Sodankylä, Kolari och Kittilä, vilka aldrig någon tid hava skattat till Danmarks krona (föregivandes, att vi fattiga Birkarlar med Lapparna där sammanstädes sådant berättat hava, vilket aldrig i all evighet bevisas skall). Dock blev det honom förbjudet av Lasse Hendriksson.
Till det femte åhr etc. 99 var och Claas Ofrne uppdragen på fjällen och skatt lades dem som bo i Rounala och Tingevara Lappebyar, till en daler var Lapp, med uppsägning till lifvet, som samma skatt näst följande år icke utgöra ville. Därhos förbjöd dem alla, att någonsin efter den tiden göra någon rättighet till Sveriges krona. Vad Rounala anbefaller, bekänna vi, att de Lappar, där bor, aldrig hava gjort skatt till Danmark, utan de, som drogo ned till sjösidan, gåvo i skänk, för det de finge lov att fiska, 2 alnar benkiedyner thom. Nu hava de norska fogderna av förbemälta skänk gjort en skatt, och förhöjt honom till 3 alnar full med fjädrar, eller och 4 alnar thom, tagandes skatt av var man, såväl av dem, som aldrig draga dit neder, som av dem, som draga till sjösidan, därtill otillbördigt skjutsning och utspisningar, varigenom de Lappar, som där bo, nödgas avvika och rymma sin kos, var därpå i tid varder böter lagda.
Till det sjätte bekänna vi och, att de norska fogdarna taga sakören utav fjällapparna, vilka och aldrig av ålder vanligt varit haver, all den stund de svenske Lappfogdarna aldrig tog någon sakör vid sjösidan utan allenast efter mandråp, av vilket Rydzen (Ryssen) och tager sin del.
Till det sjunde hava de norska fogdarna mångenstädes vid sjösidan fördrivit sjöfinnarna ifrån deras gamla hävd och i staden igenträngt Norbaggar, som nogsamt står till att bevisa, att där hos dem sälja sina viltvaror till de svenska Lappefogdar, oansett att Sveriges krona samma rättighet av ålder haft haver.
Till det åttonde och ytterst hava de norska fogdarna på 2 år tillgörandes förbjudit den svenske skatt i Lofoten och annorstädes vid sjösidan, såsom och stämplat efter att förbjuda oss fattiga Birkarlar vår handel och vandel i Lappmarken, oansett att vi såväl till sjöfinnarna som fjällapparna göra tillförsel och bistånd, därmed de vela alldeles avhända oss den rättighet, som våra saliga framlidna föräldrar oss förvärvat hava, och intet besinnandes, att de aldrig hade bekommit så stor del i förbemälda Lappmark, var våra förfäder dem sådant icke förvärvat och inrymda hade, Uti en summa av allt detta förskrivna är antecknat, att de norska fogdarna ville avhända Sveriges krona all Lappemarken. Att detta förskrivna så uti sanning och frivillig vittnesbörd med våra egna namn och bomärken och bedja våra själasörjare, att de och med sina signatur och bomärken denna vår bekännelse stadsfästa.
Datum Torneå den 18 juni år etc. 1599
Simon Nicolai Giorgius Hendrici Laurentius Sigfridi
sigillo proprio manu propria manu propria ( Alla tre präster)
Lasse Hendriksson (Bomärke) Marcus Skriffuare (Bomärke)
Hans Packen (Bomärke) Jöns Kåre (Bomärke)
Nils Olsson (Bomärke) Nils Olsson (Bomärke)
Jöns Olsson (Bomärke) Admund Admunsson (Bomärke)
Olof Admunsson (Bomärke) Mats Josefsson (Bomärke)
Jöns Jonsson (Bomärke) Peder Jönsson (Bomärke) (Alla tolv Birkarlar)
(Paa baksiden:)
Copia utav Torno Birkarlars brev, att de danske av ålder aldrig haft åtaget skatt av Lappejärvi, Tenåteki, Utsjoki etc.
Offverandvordet Walda den 2 mars anno 1603.
3. D: R:-A., Finnmarken 1-17, nr. 4 C. Kopi.
Eftersom högborne herre och furste Carl, Sveriges rikes arvfurste och föreståndare, haver afferdiget Eder hans k:tz sändebud, ärlig welb. Arendt Joestin k och Ambjörn Jacopi, som skulle giva några punkter tillkänna, och därpå begära svar på hans k:tz vägnar. Då endock jag icke haver min nådigaste herres befallning eller fullmakt att svara till något, är detta de svar, som jag Eder på denna tid giva kan.
Till det första, som ni begär att veta, vis besväring de Svenska fogdar haver gjort högbemälte min herres undersåtar uti Norge och Lappland, som av arridtz (sic) tid haver till Norges crona, då haver forna Lappefogdarna tagit skatt av Sjöfinderne såväl som och av en part Lapper eller fieldfinder, som icke brukar något av Sveriges cronas egendom och rätta tilliggelse, medan de går över de gamla gränserna och säger, att landet kommer deras herre till, vilket annorlunda befinns, när man sannfärdigar av landets inbyggare vill förfara den leilighet uti grunden;
Vi var man bekänner och Sepastianus Munsterus uti hans kosmographia vittnar, att kölen eller fjällryggen är rätt landmärke emellan Norge och Sverige, och vis gränsen emellan Lappeland och Quennelandt är anlangendis, den finnes av arrildtz tid att hava varit emellan Ködicke och Sundweer.
Där näst haver for:ne svenske Lappefogdar för någor år sedan förliden emot befallningsmannen här på Waardöehuus hans fullmäktiges förbund förmedelst lögner och vrång berättning oppburi grottförsten av Muskow hans k:ts skatt, som han pleide (brukade) att bekomma av Sjöfinderne emellan Varanger och Malanger boendes, varöver min nådigaste herre ännu miister sin sedvanliga och tillbörliga skatt och rättighet hos Finderne på Nordfiälden.
Till det andra, som i min herre är begärandes att veta, varför den svenska och ryska skatt uti Varanger eder förhållits, så är det orsaken, att ryska skattemän nu än en gång haver avtvingat Finderne denna samma skatt, som Jens Carlssen tillforne med vrång berättning oppburit haver, och när som helst eders herres undersåtar, hoppas jag att honom ser icke för kort på något av de som honom med rätta tillkommer. Och eftersom det berättas att Ryssen haver beviljat eder viss skatt som han pleide att få av Finderne från Varanger och intill Malanger boendes, vilket baioren uti Mallmis benekar, då vill jag giva min nådigaste herre dess leilighet tillkända, och viss besked jag därom bekommet vorder, där efter vill jag veta mig att så är förhållandet.
Till det tredje, som ni begär att veta, vad orätt mig är skett på gränsen, så må ni veta att Finderne uti Colleauur, Subbe och Sodankieli tillforne av arridtz (sic) tid hava skattat till Norges crona, eftersom eders egen herres undersåtar, Qvenerne, själv ytterligare kunde berätta, och icke kunde beneka. Och haver Lasse Hendrikssen, fordumb fougit där sammanstädes, förbjudit dem, att de på högb:te min nådigaste herres vägnar icke skulle giva mig skatt, låne mig hus, göra mig flyttning, låta mig bekomma underhållning eller låta mig passera den väg fram, vilket alltsamman jag låter bestå på denna tid, förhoppandes, att det icke är eders herres vilja, att sådant skulle vederfaras mig en annan tid, om jag den väg frambringades vorder, detta jag eders fremsett wenigen icke kunde förhålla.
( På baksiden)
Hans Olofssons gensvar på for:ne punkter.
Sammanfattningsvis kan man om alla dessa intyg för tiden 1599-1602 säga, att de innehöll enstaka notiser, som förefalla vara trovärdiga, men att de i själva huvudfrågan om svenska kronans urgamla rättigheter i Finnmarken - äro uppdiktade och felaktiga.
Det finns emellertid ett område i Skandinavien, där ursprunglig natur- och fångstlivet levat kvar till sen tid och där man kunnat studera ålderdomliga drag, vilka säkerligen i vissa delar i ett äldre skede förekommit i mellersta och norra Sverige. Det område som här avses är Kemi lappmark, vilket före år 1809 ingick i det svenska riket. Förhållandena i Kemi lappmark äro så mycket lättare att studera som de grundligt kartlagts av de finska forskarna Jacop Fellman, Isak Fellman och H. Tegengren. Dessa har haft tillgång till ett rikt material.
Kemilapparna hade fisket och jakten som sitt förnämsta näringsfång och deras levnadsskick representerade det första, primitiva stadiet av lappmarkens bebyggelse. Fisket torde ha varit huvudnäringen men särskilt i de områden av Kemi lappmark, där sjöarna voro relativt fiskfattiga, spelade vildrensjakten en central roll.. Längre fram, när skinnhandeln under 1400-talet och 1500-talet sköt fart, blev pälsjakten en viktig inkomstkälla. Kemilapparna hade stationära vinterbyar, som voro placerade på ur fiske- och jaktsynpunkt strategiskt viktiga platser, vanligen i anslutning till sjöar och vattendrag. Varje by hade sina bestämda jaktområden för beskattning av de vilda. Sommartid ägnade sig kemilapparna huvudsakligen åt fiske och flyttade från fiskeplats till fiskeplats, allt eftersom fisken lekte eller tillgången växlade.
Kemilapparna rörde sig inom begränsade byaområden och voro icke ren-nomader (samer). De använde sig av ett fåtal tamrenar som körrenar samt lockrenar för vildrensjakten, men däremot idkade de ej rendrift med stora renhjordar. Stor rendriften och flyttnomadskulturen uppträdde i Kemi lappmark först i slutet av 1700-talet.(Tegengren 1952 s. 5, 15 ff.). Vid sidan om vildrenen var bävern det viktigaste villebrådet.
Några släkter från boken:
Baltzar Bäck var hövitsman, lappmarkskommisarie; fogde i Wästersjö lappmark (Finnmark), ståthållare över svenska lappmarken och sjölapparna i Norge, överste för norrländska krigsfolket, befälhavare i Jämtland och kommendant på Frösö och Mörsils skansar.
Denne blev en av Karl IX:s främste förtroendemän och medhjälpare i expansions- och organisationssträvandena inom Finnmarken. Hösten 1606 blev han utsedd till lappfogde över Wästersjö lappmark och ett år senare förordnades han till ståthållare över svenska Lappmarken och sjölapparna i Norge. 1610 ledde han en militär expedition till Kolahalvön.
Av den rapport som Baltzar Bäck och de övriga kommissions ledamöterna avgav 1607 (HSH 39 s. 230) framgår att de även haft i uppdrag av kungen att uppbära skatten i Finnmarken.
Vi har i Enontekis ättlingar till släktnamnet Bäck (Beck). Henrik Nilsson Nivas (1789-1848) hustru hette Valborg Ersdotter Beck (1803-1885) och var bördig från Muonioniska. Handlaren i Skiboten (Norge) hette Johan Bäck och hade även Enontekiö och Karesuando socken som sitt handelsområde.
Balchen, Paul ChristianLappfogde i Torne Nils Olsson i Wassar (Birkarl) år 1603, laxfogde i Tennela (Tana) älv, arrenderade jämte konsorter fisket i Skellefteå socken. Den anonyme författaren berättar om sig själv att han "varit en fogde i Norrbotten". I slutstycket upplyser han vidare om att han fungerat som medhjälpare åt 1596 års svenska gränskommission, som leddes av Mauritz Jöransson Svahn.
Den undersökning som ovan framlagts ger vid handen, att Pite- och Luleområdena funnits en lapsk kustbosättning, som varit av relativ stor omfattning och som representerar den ursprungliga lapska bosättningen i Norrbotten. Däremot finns inga belägg för att lapparna i forna tider skulle ha varit ett utpräglat inlandsfolk, som blott uppehöll sig i skogsområdet eller fjällområdet. Den gängse föreställningen att lappar i äldre tider skulle ha stadigvarande uppehållit sig i fjällområdet finner ej stöd i källorna och ter sig verklighetsfrämmande. De bästa fångst möjligheterna fanns i kustdistrikten, som även i andra avseenden erbjöd bättre och trivsammare levnadsbetingelser än fjällregionerna. Av kartan framgår, att de lapska ortnamnen förete en något större anhopning i Piteområdet än i Luleområdet. En förhållandevis tät befolkning förekommer i trakten av Gråträsk, långt fram i nyare tid känt som "ett lapphål" (se karta nedan). När det gäller att studera norrbottenslapparnas tidigaste bosättningsförhållanden får man inrikta undersökningarna på kustområdena.
Med hjälp av ortnamnen (samiska) och fiskeplatserna, d.v.s. med utnyttjande av två olika beviskedjor, kan man alltså klart lokalisera den äldsta bosättningen och fastställa att den var knuten till kusttrakterna.
( Källa: I 1559 års lappmarkshandlingar för Lule lappmark, Ka, utsäges att lapparna före år 1559 aldrig skattat för sjöarna i fjällområdet (inklusive Stora Lulevattnet). Detta tyder på att de svenska lapparna före 1550-talets mitt föga exploaterat dessa avlägsna sjöar och att de ännu längre tillbaka ej reguljärt uppehållit sig i dessa trakter).
Dombok Torneå Lappmark Jukkasjärvi By den 28 januari 1663
Framtälldes för Rätten nio stycken lappar, vilka sade sig hava kommit ifrån Luleå Lapmark, Caitama By bend. vid namn som följer:
Nämligen Lars Olsson, Jon Knutsson, Amund Finnesson, Anders Thomasson, Anders Larsson, Lars Andersson, Anders Olsson, Lars Pålsson och Mikkel Pålsson vilka begärt att de måtte få bliva här i denna Lapmarken och här sammastädes göra sina utlagor.
Vidare förmantes dessa lappar, att de begiva sig hem till sin By igen vid straff tillgörandes; Vartill de samtliga svarade, när de icke här få bliva och göra Cronan i Swerige sin skatt efter förmåga, vilja de flytta över fjällen till Wästersjön, men ingalunda vilja de till Luleå Lapmark igen.
Dombok Torneå Lappmark Jukkasjärvi By den 1 februari 1669
Att Cauten Jaur Lapparne, som tillförende hava hört och lytt under Luleå Lappmark och dess silverbruks fortsättande, och nu för varjehanda orsak skull hava taget sitt försvar under Torneå Lapmark, och här uti några år Cronan sin skatt utgjort, skole måge åter till Luleå Lapmark sig förfoga, med vad mera som Resolutionen innehåller.
Sägandes till Rätten fritt ut, att där dem icke av Höga Överheten Nådigast efterlåtes här i Torneå Lappmark förbliva, och sin Rättidhet utgöra, vilja de begiva sig över till Wästersjön under Danmarks Crona; Dock kan Rätten här utinnan intet annat göra, utan tillfölje av Högstbemte. Kongl. Bergs Collegiums Resolution bemte.Cauten Jaur Lappar allvarligen förmana, att de till Luleå Lappmark sig igen förfoga.
Som syns på diagrammen så är de skattebetalande i Suonttavara och Peltojärvi byar ganska konstant mellan 10 och 20 betalande. Folkmängden följer också samma linje.
De medeltida källorna före år 1498 innehålla inga uppgifter om förekomst av renskötsel och nomadism i svenska lappmarkerna. Ej heller antydes att lapparna under t.ex. 1200- och 1300-talen skulle hållit till i fjällregionerna. Det talas om skogslappar eller "skogsmänniskor" men ej om fjällappar (samer). Så länge lapparna fann sin utkomst i de gamla fångstreviren vid kusten, fanns det ingen anledning för dem att flytta från sina fiskevatten och jaktmarker, som de ärvt av sina fäder och som de voro väl förtrogna med.
I det mån rendriftens inledningsskede kan beläggas, visar det sig att den är av sent datum. Enligt Tegengren har den organiserade rendriften kommit till stånd i Tornedalen och Kemi lappmark först i slutet på 1700-talet. År 1603 hade Torne-, Kemi- och Wästersjölapparna 2660 renar fördelade på 534 skattskyldiga, d.v.s. varje lapp hade i genomsnitt blott 5 renar. År 1605 räknade Kemi lappmark 119 lappar med tillsammans 414 renar. Tamrenstammen i dessa lappmarker var alltså obetydlig och utgjorde blott dragrenar och lockrenar.
Att rendriften först ett gott stycke in på nyare tider kom till Tornedalen, Kemi lappmark och Varangerfjorden vittnar om att den uppenbarligen igångsattes i de södra lappmarkerna vid en tämligen sen tidpunkt.. Detta stämmer väl överens med hela den utvecklingsprocess, som framträder i Norrbotten under 1400- och 1500-talen .