( Huvuddelen av uppgifter tagna från Nordisk Familjebok, tredje upplagan tryckt 1930 )
Lappar, svenskt namn på en folkstam. Dess äldsta nordiska namn, ännu ofta använt i Norge, är finnar. Det svenska lapp är ett gammalt lån från finska Lappi, "Lappland", ursprungligen även "invånare i Lappland" (ödemarken i norr).
I Finland (och övre tornedalen) Lappalainen, hänvisar i lagen ej till en persons etniska bakgrund, men till jordbeskattnigen och dess bakgrund. Man kan tala om finnar och lappar som skilda folkgrupper. Det betyder dock inte att de dåtida lapparna var samma folk som våra nuvarande samer.
Lappilainen, liktydigt med en person boende i finska Lappi (Lappmarken)
Same, (sapme, sabme) olika i i olika trakter. Shefferius skriver i sin bok från 1600-talet: Saamelainen= Suomalainen ( Alla Schefferius nämnda intervjuer gällande lapplänska namn var gjorda inom Ume och Pite lappmarker, vars lappländska bosättare inte godkände att de blev kallade rymlingar eller förvisade, utan kallade sig själva suomer, eller med områdets dialekt samer.
Antal. Det är ofta svårt att avgöra om en person bör räknas till den lapska nationaliteten eller till någon av de närgränsande och alla uppgifter om deras antal äro därför osäkra. Enl.1920 års folkräkning var antalet lappar i Sverige 7162. I Norge var antalet lappar 20735 och i Finland 1603. Varav de renskötande lapparna utgjorde i Sverige totalt 2775 år 1920.
Levnadssätt. Av de svenska lapparna ägnar sig i nutiden (1930) knappt hälften åt renskötsel, de övriga i regel åt jordbruk. I Norge ägnade sig omkring 1200 åt renskötsel år 1920, de flesta i Finnmarks fylke. De flesta bland renskötarna äro fjällappar. I gamla tider träffades skogslappar ("granlappar") i de nedre delarna av alla svenska lappmarker, men numera ha de allra flesta sedan länge blivit bönder. Även de, som ännu bedriva skogsrenskötsel, idka vid sidan därav nästan överallt jordbruk, så särskilt i Lule och Pite lappmarker samt Malå. I Torne lappmark är kyrkspråket finska och skolspråket detsamma och senare även svenska. I Lule och Pite lappmarker är skolspråket ännu delvis lapska, och det predikas på lapska vid vissa helger. Endast i avlägsna östliga delar av Torne lappmark finnas ännu några familjer, som uteslutande bedriva skogsrenskötsel (äldsta formen av tamrenskötsel). Skogsrenarna trå icke upp till fjälls på sommaren utan uppehålla sig hela året om i skogen; de äro betydligt större än fjällrenarna.
Sockenlapparna, kan sägas utgöra en särskild avdelning av den lapska folket. De voro fordon spridda över hela Norrland och livnärde sig med tillfälligt arbete, korgflätning, vallgång, att flå hundar och hästar o.s.v. De flesta norska lapparna (Wästersjöfinnar) äro havsfiskare s.k. sjöfinnar eller nybyggare. Finlands fåtaliga lappar äro dels fjällappar eller i Petsamo skogslappar, dels fiskare, så särskilt i Enare, och nybyggare; de flesta renar ägas och skötas här av finska bönder, och dylik skogrenskötsel bedrivs i stor utsträckning ned till 65 n. bredgrad.
Bostäder och byggnader. De fasta torvkåtorna av trädstammar, täckta av näver och där utanpå torv, ha i grunden samma konstruktion som tälten; de begagnas särskilt i söder men även bland tex. Tornelapparna. Bland skogslapparna har den fasta kåtan nått sin högsta utveckling och består nedtill av en fyrkantig timring av stockar, från vilken en pyramid av kluvna trädstammar reser sig.
Mat och dryck. Födan är mest animalisk: renkött, blodmat, tillagad av i "blodmagar" i fruset och torkat tillstånd förvarad blod, märgben, mjölk, ost, fisk. Mjöl och i senare tider bröd och smör köpas. Kaffe, lite saltat, drickes i alltför stor utsträckning. Den egentliga huvudmåltiden hålles på aftonen. Kokning av kött åligger enligt gammal tradition mannen.
Historia. I alla händelser borde de ha bott i inre och norra Finland (kanske under bronsåldern) då de upptogo sitt nuvarande finsk-ugriska språk från övermäktiga, antropologiskt obesläktade finska grannar; av vad beskaffenhet deras ursprungliga språk var är obekant. Under dessa avlägsna tider var lapparna jägare och fiskare, och den nomadiserande renskötseln representerar tydligen ett senare stadium i deras utveckling. Till en början torde tämjda renar huvudsakligen ha använts som last- eller dragdjur vid flyttning mellan fångstplatserna och som lockdjur vid jakt på vildren.
I vilken utsträckning denna tidigaste form av renskötsel kan ha genetiskt samband med motsvarande företeelser hos samojederna och andra sibiriska folk är ovisst. Till egentlig renskötsel, med hushållningen främst eller uteslutande baserad på tamrenhjordens avkastning, ha lapparna säkerligen höjt sig först i relativt sen tid, då de redan länge varit avskurna från förbindelse med östliga rennomader. Karakteristiskt är, att allt vad till mjölkhushållning hör är ett gammalt lån från nordborna, och fjällapparnas helnomadism med dess långa vandringar är kanske icke äldre än beröringen med dem.
Den synes ha uppkommit i samband med den börjande vandringen ned på Skandinaviska halvön, då lapparna ungefär vid Muonioälvens källor först nådde ett verkligt högfjällsområde med dess fjällvarietet av vildrenen. Skogslapparnas och de vid Ishaskusten bosatta "sjölapparnas" halvnomadiserande liv med hushållningen främst baserad på jakt och fiske representerar i alla händelser ett äldre stadium, på vilket renarna huvudsakligen eller uteslutande voro jaktobjekt. De stora skogsrenhjordarna hos senare tiders skogslappar i Sverige och Finland samt på Kolahalvön äro en jämförelsevis sen företeelse.
I den gamla litteraturen omtalas om ett folkslag år 98 e. Kr. av Tacitus, som kallades fenni avser finnar och ej lappar. Av Prokopios (omkr. 555) och Paulus Diaconus (mitten av 700-talet) kallas de skridfinnar, dvs. skidåkarfinnar, vilken benämning även möter hos bl.a. Adam av Bremen (1070-talet) och Saxo (början av 1200-talet). Långt före den tid, då lapparna först framträda i den skrivna historien, hade de kommit i intim beröring med nordborna och av dem fått en mängd kultur- impulser, som avspegla sig i lånord. Med finnarna hade de redan förut sedan urminnes tider stått i beröring och t. o. m. fått sitt nuvarande språk av dem. En viktig källa för kunskap om de första folken som bodde i nordligaste Finnmarken är hålogalänningen Ottars berättelse för Konung Alfred av England, av denne omkring 880 meddelad i hans överskikt av Orosius´värlshistoria. Under 100-talets mitt sändes av Ärkebiskop Adalberts av Bremen en missionär, Staffan (eg. Stenphi), till hälsingarna, och denne säges ha predikat för skridfinnarna. På en resa till norra Sverige, troligen sommaren 1346, döpte Ärkebiskop Hemming Laurentii från Uppsala, vid kapellet i Torneå ett tjugutal lappar och finnar.
Med Karl lX börjar en ny tid för de svenska lapparna, vilkas land till följd av striden om Ishavsväldet alltmera träder i förgrunden. Han gör slut på birkarlarnas ofta missbrukade makt, låter bygga kyrkor vid marknadsplatserna och bestämmer dessas läge, varav åtskilliga av Lappmarkens nuvarande centralpunkter uppstå. Av de utförliga tings- protokollen från lappmarken framgår otvetydigt att våld och orätt icke fick råda längre där än i andra delar av Sveriges rike. Nybyggesanläggningar uppmuntrades (kungl. plakat 1673 och 1695), nya kyrkor byggdes, och prästerna bosatte sig för hela året i Lappmarken. Man sökte främja nykterheten genom förbud mot brännvinsinförsel till lappmarkerna (tidigast 1723; upphävt 1752). Nybyggesanläggandet fortskred kraftigare än förr (regl. 1749). En synnerligen viktig faktor för lapparnas andliga liv i Sveriges finsktalande trakter liksom i nordligaste Norge och Finland har alltsedan dess uppkomst leastadianismen varit. Det forna förbudet mot införsel av spritdrycker till lappmarken återupplivades 1839 och stod vid makt till den 31 dec. 1867.
I äldre tider hade de olika familjerna ensamnyttjanderätt och även äganderätt till sin lappskatteland. Redan i de äldsta tingsprotokollen från Lappmarken (mitten av 1600- talet) finner man lappbyarnas traditionella områden uppdelat i ett antal skatteland med traditionella gränser. Men denna ordning råkade i de nordligaste lapptrakterna sedermera delvis i glömska, och dessas land utvecklades till territoriella lappbyar och samfälligheter, inom vilkas gränser jakten, fisket och betet var gemensam för lappbyns alla delägare. Då ett allt större antal renar övergick i bofastas ägo, vilka genom lapska renskötare drogo nytta av lapparnas privilegier, inskränktes denna art av renskötsel genom 1898 och 1928 års lagar; f. n. tillkommer den för ett begränsat antal renar endast bofasta lappar, samt inom Norrbottens län också andra inom lappmarkerna boende personer, som där äga eller bruka jordbruksfastighet. Om det på något område renskötsel prövas vara för den jordbrukande befolkningen synnerligen betungande, kan konungen avstänga det därifrån. Kronomark kan inom lappmarkerna och på renbetesfjällen avsättas för upplåtelse såsom jordbruks- eller bostadslägenheter för befolkningen i området. För varje lappby skall finnas en av Kungliga Befallningshavande utfärdade byordning, vilken fördelar bete inom byn för de bofasta och flyttlapparnas renar och övriga i samband därmed stående frågor.
De lappar som bebodde ett av naturliga gränser inneslutet större område, bildade redan i forntiden en "lappby" med namn efter den centralpunkt, där byns medlemmar bodde under midvintern; under övriga tider av året levde och flyttade varje familj inom sitt särskilda "land". Om lappskattens beskaffenhet lämnas besked redan av hålogalänningen Ottar; inom den svenska lappmarken utgick den huvudsakligen i pälsverk och särskilt bland skogslapparna i torrfisk.
Lappskatten. Under 1500- och 1600-talet drev kronan själv renskötsel med hjälp av lejda lappar. Genom kungl. brev den 8 juli 1695 föreskrevs, att lappskatten som förut utgått i pälsverk, torrfisk etc. skulle utgöras i penningar och utgå till ett visst, för varje lappby i dess helhet bestämt belopp, som sammanskjutas av lapparna i byn oavsett förändringen i folkmängd eller förmögenhet. Förhållandet mellan lapparna och den bofasta befolkningen i Sverige är gott, och motsättningar mellan svenskar och lappar icke så stor; mellan norrmän och lappar är den betydligt större, mellan finnar och lappar åter föga märkbar eller ingen alls.
1852 stängdes den finländsk- norska gränsen för lappar med deras renhjordar, vilket förorsakade, att en hop norska lappar, 1853-1871 kommo 274 personer med ett (för lågt) uppgivet antal av 20530 renar utflyttade från Kautokeino till Sverige (Enontekis socken); varifrån de allt fortfarande kunde tillgodogöra sig renbetet i den finländska kilen mellan Kautokeino och den svenska Karesuando. Till stor del genom denna inflyttning blev utrymmet inom Torne lappmark för litet, betesmarkerna utsögs av den stora regnmängderna, och renskötseln kom i oordning. En stor del av nykomlingarna följde sina nya svenska grannar till dessas gamla sommarbetesmarker i Tromsö amt, där då likaledes oreda uppstod. Från och med den1 september 1889 stängdes så Finlands gräns även för svenska lappars renhjordar. En mycket stor del av Karesuandolapparnas urgamla vinterbetesmarker hade således berövats dem, och inom den återstående delen voro betesmarkerna i grund utsugna.
Det betydande nedsättningen av antalet svenska renar, som fr. o. m. 1923 får inkomma i Troms fylke, har nödvändigtgjort överflyttning av ett stort antal Tornelappar till sydligare trakter, huvudsakligen till Jokkmokk och Arjeplog, varifrån sommarflyttningen till Norge icke i så stor utsträckning behöver ske. Genom lag av 6 juni 1925 samt bestämmelser i 1928 års lapplag har dessutom en stark nedskärning av renantalet i vissa lappbyar ägt rum. Finlands gränsspärringar mot svenska lappars renar har i vissa avseenden mildrats genom konvention mellan Sverige och Finland den 9 maj 1925.