Den vinter drog Thorolf igjen til Finmark, ta med ham ca hundre menn. Som før, han holdt en messe med Finns, og reist fjern og vid over Finmark. Men da han nådd det fjerne øst, og hans å komming hørte av, da kom til ham noe Kvens, si at de sendte av Faravid, konge av Kvenland, fordi Kiriales var harrying hans land; og hans budskap var at Thorolf drar thither og bærer ham hjelper; og fremmer at Thorolf har en andel av booty lik kongens andel, og hver av hans menn som Mye som to Kvens. Med Kvens loven var at kongen har en-tredje som sammenliknet med hans menn når booty delte, og hinsides det, som reservert for ham, all bearskins og sables. Thorolf anbringer dette forslaget før hans menn, som gi dem valget dra eller ikke; og det skiller mere valgte våge det, da premien var slik stor. Dette var bestemt seg at de drar østover med budene. Finmark er en vid traktat; er det bounded vestover ved sjøen, wherefrom stort firths løp i; ved sjø også nordover og avrunder til øst; men sørover ligger Norge; og Finmark strekninger langs nesten all den innlandske regionen til sør, da også gjør Halogaland ute. Men østover er fra Naumdale Jamtaland, da Helsingjaland og Kvenland, da Finland, da Kirialaland; langs alle disse landene til nordløgnene Finmark, og det er vide bebodde falt-distrikter, noen i dales, noen ved innsjøer. Innsjøene av Finmark er vidunderlig store, og ved innsjøene er det vide skoger. Men høy falt løgn bak fra slutt slutte av Merket, og denne åsen heter Kjøler. Men når Thorolf kom til Kvenland og møtt konge Faravid, laget de dem beredt for deres Mars, være tre hundrevis av kongemennene og en fjerde hundre Norsemen. Og de drog ved den øvre måten over Finmark, og kom hvor Kiriales var på det falt, det samme som hatt før harried den Kvens. Disse, når de var klar over fienden, samlet seg og avansert møte dem, som vente seier som hittil. Men på slaget være forbundet, Norsemen ladet rasende sender, lager beskytter sterk enn de av Kvens; vendt slaktet være i Kiriales' ranger—mange falt, flyktet noen. Konge Faravid og Thorolf tok der enorm rikdom av ødelegger, og returnert til Kvenland, whence etterpå Thorolf og hans menn kom til Finmark, han og Faravid adskillelse i vennskap. Thorolf kom ned fra det falt til Vefsnir; drog da først til hans farm på Sandness, blitt der en stund, og om våren pas sammen med hans mannnord til Torgar. Men når han kom der, fortalte det ham hvordan Hildiridas sønner vært den vinteren på Throndheim med konge Harold, og at de ikke skåner til slander Thorolf med kongen; og det var mye betvilt hva jorder de hatt for deres slander. Thorolf svart følgelig: 'kongen tror ikke dette, skjønt slike løgner lagt før ham; for der ikke er noen grunner for min vendende forræder til ham, når han gjort meg meget god og ingen onde. Og så fjern fra å ønske gjøre ham skader (skjønt jeg hatt valget), jeg vil mye heller er en baron av hans enn heter konge, når noe andre med-lendsmann stiger og lager meg hans thrall.'

Översatt till norska: ......."Noen er underordnete forskjeller i innhold (f.eks., i Fundinn Noregr, Fornjotr er kongen av Finnland og Kvenland, men i Hversu Noregr bygg›ist, beskriver han da en mann og det er fiorri er som
kongen av Gotland, Kvenland, og Finnland) eller er blindlokker motifs i Hversu Noregr bygg›ist som gir mening i den fullere
fortellingen av Fundinn Noregr (f.eks., i Hversu Noregr bygg›ist, vi forteller Sacrificial rite er en måned sen, skjønt ingen grunn gitt; i Fundinn Noregr, vi lærer at riten som forekommet en måned sen er en ekstra som holdt be om Goas retur)"........

Från tyska till norska:......."De siste setningene Alfreds beskrivelse Germaniens dediserer til folkene av den høye nord:

" har Sverige Sarmaten sør av seg, og i nord av dem på den fjerne siden av ørkenen, er Quänland; og northwesternly av dem Skridfinnen og i vest lever Normannen. " Banker determination av landet og folk Quäner i tillegg til Quänersee på vanskeligheter. Alfred betegner Quänersee som northwestern grense av Tyskland. Under Quänersee forstått bare Baltic Sjø, mulighet Geidel(31). Også nevner Adam av Bremen en Quänerland som landet, hvor Amazonen hausten, på den ekstremme kysten av Baltic sjø.

Ottar i den hvite sjøen Alfred forbundet dets Orosius oversettelse to rapporter på sjøreise, det foretatt til dets livstider og åpnede helt nye deler av verdenen sikten, på. En meget velstående mann, dets hjemland var leg Ottar i den nordlige Scandinavia i Halogaland. Det ankommet på kysten av Perm (Beormas) og være sikker på munnen av Dwina inn i den hvite sjøen. Av dets hjemland, kom det om seks dager til nordkappen, circumnavigated at og da segelte det i kvikk kopler ut innenfor ni dager til Dwinamundung.

Ottars kopler ut rapport er tilfeldig edru og beskjeden. Det angitt enkelt retning og tid av dets oppdagelse kopler ut uten å trimme det med sjømann fairy fortelling. Her har en forsettlig hensikt av Normannen produsert. En har grunn til antakelseen som Ottar lett etter selv ikke bare en gang, men temmelig ofte issjøen, kanskje også den hvite sjøen. Det antar, LED ble at han ikke ved erdkundliche interesser eller ved en kommandokonge Alfreds inn i den hvite sjøen, men temmelig fordi han kjører som annen Normannen pelshandel. Fordi det ankommet kongen alene på de geografiske detaljene av det kopl ut, rapportert det Ottar sann, hva tilsto det therefrom. Men det sikkert ønsket ikke at den merkelige herskeren lært, hvilken høy-verdihandelsoner var som det i de avstandene".......

Kainhuunmaa/Kvænland: En selvstendig nasjon på Nordkalotten helt fram til slutten av 1200-tallet da Svearike (Sverige) begynte erobringa av den vestlige delen. Enda fra 1500-tallet finnes det dokumenter som viser at Kvænland som nasjon gjør avtaler med de andre nasjonene i området.

Kainuulaiset/Kvæner: Kvænene er det folket som har sine røtter til det historiske Kvænland. (Jf. Phil.dr. Erik Wahlberg, prof. Jouko Vahtola, Nord-Norsk kulturhistorie.)

Kainhuun kieli/Kvænsk språk: Det språket som kvænene har snakka, som de snakker i dag, og som overlevde forsvensknings- og fornorskningsprosessene i Sverige og i Norge som minoritetsspråk. Språket er en vestvariant av alle språkene i Barents- og Østersjøområdene, og ligner derfor veldig på gammelfinsk. Det har også mange forbindelser til estisk, karelsk og selvfølgelig samisk.(Jf. Phil.dr. Erik Wahlberg, prof. Heikki Paunonen.)

Kainhuun kylttyyri/Kvænsk kultur: Den eldgamle Nordkalottkulturen som har levd ved siden av den samiske kulturen i uminnelige tider. Ofte er forbindelsene til samisk kultur vel så sterke som til finsk kultur. Det er en utprega jordbrukskultur, og det var kvænene som innførte det kultiverte jordbruket til Finnmark og Troms.(Jf. Ottar.)

ca. 200-500 e. Kr.
Det er vanskelig å si hvor langt tilbake kvænsk historie går. Det er nå blitt konstatert bosetningsområder på øyene i Nord-Troms som forskerne betegner som kvænske.

ca. 890
Håløyghøvdingen Ottar foretar en sjøreise på Nordkalotten der han bl.a. møter kvænene. Beretninga fra denne reisa er den eldste samtidige "norske" skriftlige framstillinga.

"Langs den sydlige del av landet på den andre siden av fjellet, er Svealand, helt "til den nordlige del av landet; og langs den nordlige del av landet, kvænenes "land. Kvænene drar stundom på herjetokter mot nordmennene over fjellet, og "nordmennene stundom mot dem. Og det finnes meget store innsjøer overalt "i fjellområdene, og kvænene bærer sine båter over land til disse innsjøene og "derfra herjer de hos nordmennene. De har meget små og meget lette båter."

Kvænland hadde sin utbredelse sørover i dagens nasjonalstat Sverige til Helsing-land -ihverfall. I det som er dagens nasjonalstat Finland, strekte Kvænland seg like til nordfor byen Åbo. I nord hørte de store elvedalene mot Norge også med til Kvænland.

Det som i dag benevnes som Bottenvika, var da Kainhuunmeri/Kvænhavet, som på russisk kaltes "Kajano morje".

........Quenya is no slavish copy of Finnish, however. Other grammatical features are drawn from sources like Latin, Old English, and Old Norse. For instance, Quenya has a dual form for nouns; i.e., an ending can designate a pair of things rather than merely one or more-than-one, as in modern English and Finnish. Dual forms for nouns occur in medieval languages like Old English and Old Norse, and Tolkien probably drew the feature from these. In his system of verb endings, Tolkien also altered the Finnish -mme ("we") to have two different forms: where Finnish lensimme means "we flew," a Quenya speaker can distinguish between lendemmë "we went, but without you" and the possible lendelmë "we went, and you came along." This distinction between "exclusive" and "inclusive" we is found in various languages around the world, but not in Finnish. Picking and choosing from among the diverse languages and linguistic features of the world, Tolkien was able to craft a language full of the nuances and eccentricities he found most appealing. Quenya, indeed language in general, plays a key role in the cornplex history and mythology of Tolkien's Middle Earth. Like the sagas, Tolkien's texts are peppered with poetry, sometimes written in Tolkien's invented languages. Tolkien even goes so far as to create two writing systems, one for the dwarves and one for the elves.

........Quenya er ikke noen slavishkopi av Finnish, imidlertid. Andre grammatiske kjennetegn tegnet fra kilder som Latin, Gammel Engelsk, og Gammel Norse. For eksempel har Quenya en dobbelt form for substantiver; betegner dvs., en avslutning en par ting heller enn bare en eller flere-enn-en, som i moderne Engelsk og Finnish. Dobbelte former for substantiver forekommer i medieval språk som Gammel Engelsk og Gammel Norse, og Tolkien tegnet sannsynlig kjennetegnet fra disse. I hans system av verbavslutninger Tolkien forandret også Finnish -mme ( "vi") ha to forskjellige former: hvor Finnish lensimme mulighet "fløy vi," skjelner en Quenya taler mellom lendemmäe "drog vi, men uten De" og den mulige lendelmäe "drog vi, og De ble med." Denne distinksjonen mellom "eksklusive" og "inklusiv" vi finner i forskjellige språk omkring verdenen, men ikke i Finnish. Plukker og velge fra blant de diverse språkene og de lingvistiske kjennetegn av verdenen, var Tolkien kyndig til håndverk et språk som vÆrer ful av nuances og eksentrisiteter som han funnet den meste å appellering. Quenya, virkelig språk generelt, leker en nøkkelrolle i cornplex historie og mythology av Tolkiens MidtJord. Som sagaene er Tolkiens tekster peppered med lyrikk, av og til skrevet i Tolkiens oppfunnet språk. Tolkien drar selv i den grad skape to skrivende systemer, en for dvergene og en for elves.

"Ordet "Finni" kommer fram i den historiske protokollen kanskje først med Tacitus i 98 AVERTISSEMENT (Germanium) som beskrevet et primitivt jeger-gathererfolk i hinterlands bak Aestii ved dette navnet. Imidlertid kalt i senere historie Norse de innfødte folkene av nordlig Norge ved navnet "Finn" også. Dette navnet forlenget til landnord av Golfen av Finland, og derfor folket der het også "Finn", føre til de Germaniske språkene rope Finns ved dette navnet. Men i dag er Finns i deres egent språk Suomi, og termen "Finn", har ikke noen å bety, hovedsakelig fordi det er ingen "F" lyder i Finnish. De følgende forsøkene demonstrere at ordet "Finni" er faktisk det samme da VENE eller VEENE og på detse røtter betudt "(people) av det vannet". Spørsmålet oppstår da med hensyn til om der virkelig var en første "F" eller "V" på fronten, eller om dette var et ikke-#-lingvistisk kjennetegn transkriberte som av utlendinger som hatt liten kunnskap av språket. Om der ikke var noen anerkjent konsonant på fronten, kunn vi forbinder "Finni" eller selv "VENE" til navn av folk over Atlanterhavet, start med Inuit, men også i Anbetracht Algonquian-Talerne, av nordlig Nord Amerika. Kaller av INI formmerke utbredelsen av båt-folkene gjennom hele den nordlige verdenen? Er der et rotord fra som all manifestations har begynt? Etter undersøking som parallel i Estonian/finnishspråk og Inuit og Ojibwa språk, vÆrer jeg foreslår at et ord er UINI, og at UINI og dets plural UINIT virkelig ankommer på alle historisk og moderne navn av folk har som (V,F)INI eller (V,"..........

......"Can som vi sikter da Finni da vært den samme tingen i den mere primitive dialekten, også bety 'folk av vannet'? Om et folk kalt seg på i denne måte, betyr det at de var i kontakt med annet folk som reindeer jegere som hatt ikke noen involvment med vann. Men hva om folket tapt regulær kontakt med folk involveredd ikke med vann? Vil de fortsetter inkludere begrepet av 'vann'? Vil ordet forenkler dets å bety til 'folket?' Praksisen av å rope oneself ved et ord for 'er folk' velkjent ved anthropologists studerer primitive folk. I arktisk Canada folket kalt opprinnelig "Eskimo" (etter et Cree ord bety 'kjøtt spise#') kalt seg alltid Inuit, plural av deres ord inuk bety 'person'. I dag heter de Inuit da dette er foretrekker hva som de. Da teorien av ekspansjon av båtfolk er alvorlig om båt-folk circumventing den arktiske havet da det var lett gjøre det, undrer vi oss nå, om ordet Finni eller virkelig Veneti, har en forbindelse til Inuit. Stammen er Inu- eller Innu-, og unntar for fraværet av den første "F" det likner Finni eller virkelig Vene- hvis plurals er "Finnit" og "Venet". Undersøke en forbindelse, vil vi først undersøker likhetene mellom Inuit språk og Estonian/Finnish. En eller annen gang risikert i 1970 jeg høre å synging i Inuit språk, og funnet det lyde meget velkjent for mine øre som føredd opp i Estonian. For ikke så lenge siden min søster sagt også hun hatt hode noen som tale Inuit språk og først trodde at det var Estonian. På nærmere å lytting har det en stor handel av halslyder; men til side fra det, har det en meget fortrolig melodi til folk som hevet i Estonian språk, og kanskje Finnish også".......

.......''Old Norse''' eller Danish tunge er det Germaniske språket som en gang taledd av beboerne av Nordic land (for eksempel i løpet av Viking Alder). Formelt, delt som det inn i to liknende dialekter:; Vestlig Norse: Gammel Icelandic og Gammel Norsk; Østlig Norse: var Gammel Danish og Gammelt Svenske I det 11 århundret, det det meste allment taledde Europeiske språket, som strekker seg fra den Icelandic forlik i Vinland og Greenland til de Svenske forlikene i Russland i Øst, og til Danish forlik i England og Normandy i sør.

Dets moderne er descendants den Vestlige Scandinavian språk av Icelandic, Norsk, Faroese og extinct Norn språk av Orkney og Shetland Øyer i tillegg til den Østlige Scandinavian språk av Svenske og Danish. Norsk senere influerte tungt av Østlig Scandinavian. (En mere nøyaktig deling klassifiserer Bokmaal som Østlig Scandinavian, Nynorsk som Vestlig Scandinavian.) Blant disse, forandret Icelandic og den nær relaterte Faroese det minste fra Gammel Norse i de siste tusen årene, skjønt med Danish regel av den Faroe Øyer Faroese også influerer av Danish.

Gammel Norse hatt også en innflytelse på Engelske dialekter og spesielt Scots som inneholder mange Gammel Norse loanwords. Det influert også utviklingen av Norman språk. De tidligste inskripsjonene er runic, fra det 1 århundret, og løp fortsatt brukt i et tusen år. De hoved# litterær tekstene er i det Latinske alfabetet, de store sagaene og den eddas av medieval Iceland".......

Den första folkflyttningen torde ha ägt rum omkring 600-talet, då ryssarna först började tränga in i dessa trakter och utvidga sitt välde. Det är måhända just dessa, som av svenskar, norrmän och danskar kallats enbart finnar, emedan de härstamma från finnarna, eller med ett tillägg sjöfinnar eller fjällfinnar. Dessa flyttningar företogo finnarna, innan namnet lappar vidhängdes dem. Säkert är att ingen talat om några lappar vid denna tid. Blott finnar, skridfinnar och bjarmer nämnas. Under den följande tiden förekomma även lappar. Då Adam af Bremer, som levd omkring år 1077, icke omnämner dem men däremot Saxo, som levde omkring år 1200, är det mycket sannolikt att den tredje flyttningen skett någon gång mellan dessa år, sedan de börjat kallas lappar.

Kveenit

Kveeneiksi on kutsuttu ennen vuosisadan vaihdetta pääasiallisesti Tornionjokilaaksosta, Peräpohjolasta ja Lapista Pohjois-Norjaan muuttaneita suomalaisia ja heidän jälkeläisiään. Kveeni -nimitystä ei kuitenkaan ole käytetty suomalaisista, jotka muuttivat Itä-Norjan Suomalaismetsiin 1500 – ja 1600-lukujen aikana. Kveeneiksi ei ole myöskään kutsuttu toisen maailmansodan jälkeisiä uusmaahanmuuttajia.

Käsite kveenit on esiintynyt kirjallisissa lähteissä yli tuhat vuotta. Se on luultavasti aina liitetty suomalaisiin väestöryhmiin. Tornionjokilaakson ja Pohjanlahden asutushistoria osoittaa, että alueen varhaisempi väestö koostui kainulaisista, ja että alue kuului Kainuunmaahan. Kainuunmaa tarkoittaa alavaa ja kosteaa maata. Norjaksi Kainuunmaata kutsutaan Kvenlandiksi, joka norjalaisten mukaan sijaitsi Pohjanlahden pohjois- ja itäpuolella. He kutsuivat alueen väestöä kveeneiksi.

Suomalaisperäinen väestö merkittiin kveeneiksi henkikirjoihin ja väestölaskentaluetteloihin. Se oli siis alkuperäisesti norjalaisten käyttämä ja vakiinnuttama termi. Toisen maailmansodan jälkeen nimityksen käyttö on vaihdellut ja sen tarkoituksesta on keskusteltu. Norjalaistamiskaudella, 1870-luvulta toiseen maailmansotaan saakka, kveeni-nimitys koettiin negatiiviseksi, ja siksi jotkut vielä tänäänkin välttelevät sen käyttöä. He kutsuvat itseään suomalaisiksi tai suomalaisten siirtolaisten jälkeläisiksi.

Vaikka käsite koetaan vielä nykyisin osittain kielteisenä, sen käyttö on laajentunut. Sana koetaan yhä enemmän väestöryhmää määrittelevänä neutraalina ja selvänä nimityksenä. Se on myös hyväksytty viralliseksi nimitykseksi kansainväliseen tiedeterminologiaan.

Ottarin kertomus

Ensimmäiset tunnetut tiedot kveeneistä saadaan Ottarin kertomuksesta 800-luvulta sekä Egilin saagasta, jossa Torolf Kveldulfson joskus 900-luvulla oli matkalla pohjoiseen vaatimaan veroja saamelaisilta. Hän tapasi retkellään kveenejä, jotka pyysivät häneltä apua taistelemaan karjalaisia vastaan. Alueella asui siis kveenejä jo niihin aikoihin. Myöhemmällä keskiajalla alueelle kuitenkin asuttautui etelästä tulevia kansoja.

Ottar oli pohjoisnorjalainen päällikkö, jonka oletetaan olevan kotoisin Tromssan alueelta. Hän matkusti Englantiin noin 900-luvun vaihteessa ja antoi kuningas Alfred Suurelle selonteon Pohjois-Norjasta sekä matkastaan Vienanmerelle. Kertomus kirjattiin muistiin ja liitettiin Alfred Suuren käännökseen Orosiuksen maailmanhistoriasta. Tämä on ensimmäinen aito selonteko pohjoisesta, ja se onkin keskeinen lähdejulkaisu Pohjois-Norjaa käsittelevissä tutkimuksissa.

Frågan om Kvänerna

Alltsedan Ihres och Porthans tid har frågan om kvänerna varit föremål för forskarnas livliga uppmärksamhet. Jag måste först framställa det material, varpå kännedom om de gamla kvänerna vilar, ehuru detta skett så ofta förut.

Den första uppgiften om kvänerna får vi ur den angelsachsiska översättningen av Orosius´världshistoria, som plägar tillskrivas konung Alfred. Här ingår i inledningen en uppgift om "Kvänland". "Svenskarna", säger Alfred, "hava i söder om sig havsarmen Osti (Östersjön); och öster om dem Sarmaterna; och norr om dem på andra sidan om öknen (Man har förutsatt att härmed åsyftas de stora skogsmarkerna mellan Uppland och Häsingland) är Kvänland (Cvenland). Redan tidigare omtalas Kvän-havet (Cven sae), med vilket Orosius´Septentrionalis Oceanus återgives, ett hav som enligt den latinske auktorn utgjorde Germaniens gräns i norr. Att med detta uttryck åsyftas Ishavet är rätt tydligt; man har emellertid varit osäker om konung Alfred tänkt sig Bottniska viken såsom stående i förbindelse med Ishavet, i vilka fall Kvän-landet kunnat syfta därpå.

I Historia Norvegiæ omtalas att flera hedendomen hängivna folk förekomma öster om Norge, som kirjaler och kväner, de behornade finnarne, och de båda bjarmafolken.

I en isländsk handskrift från slutet av 1300-talet omtalas ännu Kvänland. "Näst Danmark" - heter det här - "kommer det mindre Svitjod, där är Öland, så kommer Gotland, så Hälsingland, så Värmland, så de båda Kvänlanden och dessa ligga norr om Bjarmaland."

Fråga vi oss var det gamla Kvänland varit beläget, finna vi lätt var den västra gränsen gått, medan frågan beträffande gränserna i öster blir oklar. Huru långt gränsen gick öster är icke lätt att säga, men påtagligen har Kvänland täckt åtminstone största delen av nuv. Västerbotten inklusive lappmarkerna.

Kväner

Enligt Egil Skallagrims berättelse sammanträffade Thorolf Kveldusson på sin skatte-krävningsresa vinter 873-874, med en sändebud från kvänernas konung Faravid, (som synes ha varit en svensk vikingakonung), vilken bad honom hjälp mot karelerna, som härjade i hans land; Detta land låg mellan Hälsingland och Finland, nedanför Finnmarken.

I konung Alfreds angelsaxiska bearbetning av Orosius´ världshistoria från omkring 893 skildrar vidare halogalänningen Ottar sin hemtrakt (norska Nordland), mitt emot vars norra del, där landet är mycket smalt, på andra sidan fjällen Kvänland ligger. "Kvänerna härja stundom hos norrmännen, i det de fara över dessa fjäll, och stundom norrmännen hos dem; och där finnas mycket stora sjöar på andra sidan fjällen, och kvänerna bära sina skepp över land till sjöarna och härja därifrån hos norrmännen; de ha mycket små och lätta skepp".

Viktig är den danske konungen Sven Estridssons berättelse hos Adam af Bremen (omkring 1070), vari han , som under sin ungdom gjort krigstjänst hos svenska konungen Anund Jakop, skildrar, huruledes det från bergen brukar komma ned på slättbygden ett slags människor, som äro av medelstor växt, men starka och viga, att svenskarna därutinnan knappast kunna mäta sig med dem, en gång om året eller vart tredje år komma de hastigt fram, ovisst varifrån; om man då icke av alla krafter står emot dem, ödelägga de hela trakter och draga så tillbaka igen.

De gamla kvänernas nationalitet har varit föremål för mycket diskussion; förmodligen voro de finska skogsrövare av samma slag som de, som i något senare tid lade under sig de finska "erämarkerna". Man har nog också att i dem se birkarlarnas förfäder.

2. Norsk namn på de i norra Norge sedan början av 1700-talet inflyttade finnarna. Även på 1500- och 1600-talet begagnades i norska handlingar detta namn för finska kringströvare, och det sammanhänger möjligen även med den äldre medeltidens likalydande folknamn.

Karelernas handelsvälde utvecklades under 800-1100-talen parallellt med efterfrågan på pälsverk från fångstmarkerna (erämaat) till Medelhavsländerna och Västeuropa. Det finska älvnätet och sjösystemet var särskilt lämpade för erä-männens framträngande mot Bottenhavets kuster, varifrån nya vattenvägar öppnades. Bottenhavet, Kvenhavet, hade enligt forntidens sätt att se goda förbindelseleder åt olika håll: söderut över havet, mot sydost till Österbotten längs låglandet (Kainuu), österut över Kajaneområdet till Bjarmernas (permalaiset) land och Karelen jämte Vita havet (Vienan Meri), norrut mot Ishavet och norska Finnmarken (Ruija) samt västerut till Halogaland i Nordnorge. Alla dessa trafikleder har bevisligen trafikerats såväl somrar som vintrar under den tidigaste historiska tiden och sannolikt även under forntiden.

Troligen är dessa ryssar i själva verket karelska köpmän som genom sina urgamla handelsvägar, sjösystemen i Finland, kom som alltid förr för att handla. Även i Finland måste man vara på sin vakt när historiska källor talar om ryssar och deras aktiviteter i Finland, för andra finska folk kallade oftast kareler för ryssar (laukkuryssä). Kareler-ryssar var med och konkurrerade med kvener om beskattningen och handeln i norr, och koloniserade i minst lika hög grad norra områden som kvener. Dessa grekisk-ortodoxa kareler å sin sida kallade finnarna av annan tro svenskar (ruotsit).

Karta från år 1000, slaget vid Svolder. Beträffande gränsdragningen på kartan är den naturligtvis ungefärliga. Ingen kan med säkerhet säga var man på 1000-talet ansåg att Finnmarken började och några fastställda gränser mellan Svears, Hälsingars och Jämtars intresseområden fanns antagligen inte annat än på de ställen där bebodda trakter närmade sig varandra. Ett rimligt antagande är att Finnmarken började ungefär där gränsen går mellan nuvarande Västerbottens län och Jämtlands län. Finnmarken sträckte sig dock inte ut till norska kusten, efter denna låg Halogaland, kanske ända upp till Malangerfjord. Väster om Finnmarken efter västra och norra Bottenvikskusten låg Kvänernas land och öster om detta Bjarmers eller Karelarnas.

Den äldsta bosättning man konstaterat i det karelska området är 9.000 år gammal och fast bebyggelse 7.000 år gammal (Latikainen 1993:15). Vi vet dock inte varifrån dessa bebyggare kommer.

Det finsk-ugriska ”urfolket” härstammar troligen från Volgas mellersta lopp. Här skiljdes ungrarna från ”urfinnarna” för 4.000-5.000 år sedan. För omkring 3.500 år sedan bodde den östersjöfinska folkstammen på båda sidorna om Finska viken. Samerna skiljde sig från finnarna för 3.000 år sedan. 500 år senare var det esternas tur att skilja sig från finnarna. Omkring år 100 e.Kr. nämns finnarna för första gången i skrift av den romerske historiken Tacitus (Jutikkala 1982:11 ff).

Jordbruk bedrevs i ett bälte från kusten in i Tavastland uppåt Kumo älvs vattensystem. Svedjebruket var allmänt vedertaget. Pälshandel och jakt var också viktiga näringar.

Under folkvandringstiden, c:a år 400 - 800 försvagades kontakterna med folken söderut medan kontakterna västerut stärktes. Under senare folkvandringstid, 550 - 800, uppstod en styrande hövdingaklass och båtgravar, av samma typ som de i Skandinavien, uppfördes. Kalevaladiktningen tros härstamma från denna tid, samma tid som den anglosaxiska Beowolfssagan sägs skildra (ibid:17 och Eidlitz 1991:23).

Omkring år 1.000 kan tre finska stammar klart urskiljas; i sydvästra Finland bodde egentliga finnar. Det västliga sjödistriktet och området kring Kumo och Kymmene älvar beboddes av tavaster och i öst bodde karelarna.

Ryska forskare anser att karelarnas ursrungsområde i Fennoskandia är området nordväst om Ladoga, det småkuperade och naturfagra området kring Sortavala. Fynd har gjorts i jorden här som styrker de teorierna. Detta område var sedan vikingatiden ett område genom vilket krigare och handelsmän förflyttat sig. Här fanns en transithandel under Novgorods ledning med

Veserna, som troligen är ett annat namn på vepserna, skall under medeltiden ha bebott en triangel mellan Ladoga, Onega och Vita havet (ibid:562).

När svenskar slog sig ned vid Pite och Lule älvar fanns ett folk redan på plats i regionen: Kvänerna. Vilka var de?

"Kvänerna" var utomstående betraktares benämning på de finsk-ugriska seklers marginal. De försörjde sig genom en blandekonomi av jakt, fiske, boskapsskötsel och jordbruk. Med termen avsågs troligen alla de bofasta finskspråkiga grupper som slagit sig ned i ett geografiskt omfattande territorium vid och norr om Bottenviken.

Den motsvarande finska termen är kainuulaiset, i senare källor förekommer termen kajaner.

Det område kvänerna bebodde kallades Kvänland (fi.Kainuu), men eftersom det utgjordes av en mängd spridda bygder är det omöjligt att definiera på en karta. Politiskt var kvänerna oberoende, men vi kan inte utesluta att de stundom erkände en överherre, exempelvis Novgorod eller någon norsk storman i Hålogaland. Men de uppskattade inte att man sökte skattlägga dem, och norska finnmarksfogdar var ej välkomna.

Förde krig mot Sverige, Tavaster (finnar), Tyska Orden samt Litauen, och förhindrade på så vis dessa länders fortsatta expansion in på ryskt område. Hans namn används i Ryssland ofta som namn på gator, torg, allmänna byggnader som till exempel skolor, samt även inom flottan som namn på olika fartyg.

Alexander av Novgorod antog namnet Alexander Nevskij efter segern över svenskarna i slaget vid Neva 1240. I Novgorod kanoniserades han redan 1380, medan den rysk-ortodoxa kyrkan i dess helhet helgonförklarade honom så sent som 1547.

Myten om Alexander Nevskij är stor och den ryska och sovjetiska staten har i flera århundraden försökt göra slaget större än vad det troligen var i verkligheten. Det har sin grund i att man vill legitimera sin närvaro vid Östersjöns strand som ursprungligen är finska stammars land. Därför flyttade Peter den store Nevskijs reliker till Sankt Petersburg på 1700-talet, då staden grundades på ruinerna av den svenskfinska staden Nyen i Ingermanland med anor från 1600-talet. Relikerna av helgonet kan idag beses i Alexander Nevskij klostret i slutändan av stadens huvudgata Nevskij prospekt.

Alf Henrikson har i Svensk historia I, sid 108 skrivit om Alexander Nevskij: "Alexander Nevskijs historia är emellertid ingen enkel och entydig patriotisk hjältesaga. Han härskade i Ryssland såsom tatarkhanens handgångne man, blev fördriven från Novgorod ett par gånger och utkämpade strider med sina anförvanter. Hans bror, storfurst Andreas Jaroslavowitsch, tillbragte några år som landsflykting i Sverige, där han togs väl emot av Birger jarl."

2. K. Erik Magnussons Bekräftelse på Birkarlarnes privilegier, dat. Stockholm den 6 Aug. 1358.

Alle the som thetta breff seandes warda, Wij Erich medh Gudz nåde, Swerigis och Göthis Konung och Skånes herre, Ewerdeliga helso i Gudi, medh thetta Närwarandes breff oppenbarliga wi betygom och tillståndom Oss alla the Privilegier, Nåder och Frijheter igenom wåra förfädrom och serdeless igenom Ehrfuldhe och Edele Furste, wårom Käre Fadher och Herre, Måns, medh Gudz Nåde Swerigis, Norigis och Skånis Konung, som allom Inboandes i Norrebotn i Lapmarcken, till Swerigis Rijkis och Christna troes föröckning vnthe och giffne ähre, haffue medh wårt Rijckzens Rådz Råådh stadfestadt och samptyckt;

welandes them bliffuandes i sina stadsfestning till Ewig tidh, förkunnandes the Frijheter, på thet the sine gamble Endar som kallas Råmercker skole thess fruchtsammeligare och frijare niutta och brucka, icke och welandes af (=at) någon i för:de friheter s(k)adelige wara, eller i någrahanda motto förtörna, till thess wij wåra breff, om wij några sådana på för:de frijheter androm vndt haffuom granneliga beskått och seht haffuom.

Och huilka Birckerlar som öckna skogar i för:de Endar efther sina tarffue och nytto sökia wele, thett wij them ingalunda nekom förbjudandes thy allom och huar och en i huadh stå(n)dt eller wilkor the ähre, att the icke dierffuas her emott thenne framsätning något att fresta eller öffuerdådeligen företaga, såsom the warda wåra nådh Elskandes oförtörnatt, och försett haffua wåra wrede undfly.

Giffuit i Stockholm Anno domini Tusende Trjhudrade (femtio och åtta) dagen näst efther Sancti Dominici dagh, under wårtt seerett.

5 Moskvaryssland växer http://hem.passagen.se/mihe2110/index.htm
Under andra halvan av 1400-talet pågick en tvist om Novgorod skulle anslutas till Litauen eller Moskva. Moskvafurstarna angrep vid några tillfällen Novgorod. 1478 uppgick så Novgorodstaten i Moskvastaten. Novgorod fick behålla en viss autonomi bl.a. hade man ansvaret för handeln med Sverige. 1570 förlorade Novgorod denna särställning och blev en vanlig rysk stad. Novgorods kolonier kom att styras från Moskva (BB:s Historia 6 1984:258).

Intressant är att Bottenviken kallades under medeltiden i Ryssland för Kajanska havet. I detta område hade ju sedan länge karelare färdats för att idka handel bl.a. Kajanerna kan ha varit en karelsk eller finsk folkstam eller en blandning mellan svenskar, finnar, karelare och kväner (kajaner). Landet i norra Sverige och Finland kallades Kajanskij kraij (kajanska landet) av ryssarna. Som mest omfattade det allt land kring Bottenviken mellan Skellefteå älv och Pyhäjoki (älv). Moskvastaten övertog Novgorods anspråk på dessa områden. Fursten i Moskva, Ivan III, förde 1496 krig i Kajanska landet och strider utbröt bl.a. vid Torneå och Kalix älvar (Suomen Historia II 1984:341 ff).

Kolahalvön och Vitahavsområdet kom från mitten av 1500-talet fram till början av 1700-talet att utgöra det ryska fönstret mot väst. Där bodde ryssar som hade handelsförbindelser sjövägen med Nordnorge och vidare neråt mot Europa.

Det som idag utgör Norrbotten befolkades under 1000- och 1100-talet av kvänerna som troligen var ett finsktalande folk. Enligt Adam av Bremen skulle den svenske kungen Emund den gamles ende son Anund ha dött under ett krigståg mot kvänerna i mitten av 1000-talet eftersom dessa hade förgiftat det vatten han drack. Även om det är möjligt att Novgorod hade någon överhöghet över dem så var kvänerna oberoende från åtminstone den svenska kungamakten fram till 1300-talet då de upphör att omnämnas i källorna. Troligen beror detta på att de är identiska med de birkarlar som fick rätt av kung Magnus Eriksson att driva in skatter från samerna.

Vid samma tid hade gränsen mellan Sverige och Novgorod reglerats genom freden i Nöteborg 1323. Det var dock osäkert var gränsen gick i norr och därför intensifierade statsmakten sina ansträngningar att lägga under sig Bottenvikens kustland. Den gamla svenskbygdens nordgräns vid Umeå och Bygdeå flyttades genom bondekolonisation fram längre norrut, vilket ledde till att de kväner som bodde i Pite, Lule och Kalix älvdalar blev försvenskade. Som birkarlar kom de dock att ha kungliga privilegier över indrivningen av samernas skatter samt monopol på handeln med dem. I utbyte mot detta behövde de bara betala en obetydlig avgift i skinn till kronan. Det är osäkert hur länge de hade haft dessa rättigheter men de tycks ha haft dem åtminstone från 1200-talets slut. Birkarlarnas maktställning bröts inte förrän under 1500-talet då den framväxande nationalstaten tog kontrollen över skatteindrivningen, de allra sista privilegierna togs bort av Karl IX i början av 1600-talet. Södra Lappland (Ume lappmark) hade dock hela tiden legat direkt under kronan.

I själva verket måste man beakta att man har att göra med ett mångkulturellt område och

Den ’’östliga’’ eller ’’finska’’ kolonisationen skiljer sig från

den ’’svenska’’ genom den stora betydelsen av älvfiske och boskapsskötsel

Den ’’svenska’’ kolonisationen följer ett ideologiskt expansionsmönster,

egen bekostnad, en framtida intäktskälla. En ny ’’kunglig’’ samhällsordning

För att rätt förstå källornas uppgifter om förvaltningen i nordligaste Sverige under medeltiden är det nödvändigt att först fastställa relationen mellan Korsholms slott vid nuvarande Vasa i finländska Österbotten å ena sidan, och begreppen ‘Norrbotten’, ’Västerbotten’, ‘Österbotten’ och ibland bara ‘Botten’ å den andra. Vid första anblicken bereder det vissa problem. I en anteckning i Stockholms stads tänkebok för år 1498 om några bönders egendomsförlikning finner man till exempel det förbryllande uttrycket ‘Österbotten i Norrbotten’.59 Formuleringen är dock i sig också förklarande; ’Norrbotten’ betecknar i medeltida källor alla de tre moderna landskapsnamnen Västerbotten, Norrbotten och Österbotten tillsammans – vilket förklarar varför det senare landskapet kan sägas ligga i Norrbotten – och är alltså också synonymt med begreppet ’Botten’ som ibland förekommer. När det i 1398 års uppgörelse mellan vitalianerna och kronan anges att ’Norrbotten’ och Lappmarken hörde till Korsholms slott, betyder det alltså att hela det vidsträckta men till sina yttersta gränser odefinierade området kring Bottenviken i princip hörde till samma län; i 1413 års skattebok nämns tre socknar i nuvarande finska Österbotten och sju i nuvarande svenska Västerbotten som delar av länet.60

54 RA pergament 15/5 1496 (tr Lignell 1852 s 249, FMU 6:4672, Dalsl dipl nr 197). Se äv RA Genealogica 15 samt Styffe 1911 s 395.

Kvänerna omtalas, som ovan angivits, sista gången på isländskt håll år 1271; Kvänland åter nämnes sist i en handskrift från slutet av 1300-talet. Då vi åter i början av 1500-talet finna kväner omtalade, kunna vi identifiera dem med de birkarlar och landsköpmän som ovan nämnts. Olaus Magnus åter berättar (i "Historia de gentibus septentrionalibus", 1555) om kväner. Han hade åren1518-19 företagit en resa genom Skandinavien ända till trakten av Över-Torneå och lämnar i sitt arbete synnerligen värdefulla uppgifter om förhållandena i höga norden (Se K. Ahlenius, Olaus Magnus och hans framställning av nordens geografi). Olaus Magnus omtalar, att lapparna idkade byteshandel och att man med renar fraktade fordon (currus) lastade med pälsverk, tyger och skinn till norska sidan. De som förestå dessa fordon, berättar Olaus, kallades på folkspråket Qvænar.

Å den tidigare (1539) av Olaus Magnus utgivna Carta Marina (Kristiania Videnskabs Selskabs Forhanlinger 1886, n:o 15.) ser man även invid det i "Lappska bärgen" belägna Lule träsk, kväner genom bergöppningen över till Norge, för att där avsätta sina varor. På norska sidan synas även birkarlarnas tält (utskrivet Domus bircarorum) uppslagna. Å kartan finnes antecknat "Bergkara" och tätt därunder "Qvenar". Då vi veta att birkarlarna ägnat sig åt dylikt godsfraktning till lapparna, har det med rätta förutsatts, att Olaus Magnus med uppgiften om dessa "Qvenar" åsyftat birkarlarna.

I övrigt höra vi kväner omtalas i dansk-norska handlingar från 1500- och början av 1600-talet. År 1530 meddelar Hans Eriksson, fogde på Vardöhus, ärkebiskop Olaf i Trondhjem bl. a. att han haft möte med " The Hwener" som ther plege kommæ.

Fotnot: Även Finnar, som levde på lappskt vis brukade man dock den tiden och ännu länge därefter( och även nuförtiden )benämna som Lappar (jfr Del III s. 318 av Isak Fellman).

Torneå - porten till Lappland och mot väst genom århundraden

Såväl den historiska bilden som våra dagars bild av Torneå är mångskiftande och unik. Stadens 375- åriga historiska skeden kan endast delvis passas in i de allmänna utvecklingslinjer som de finska städernas historia visar upp. Den historiska originaliteten beror enkannerligen på stadens utomordentliga läge längst inne i Botten-viken vid mynningen av den stora vattenleden som behärskar stora delar av Lappland. Sin egen prägel har Torneå fått genom att staden under största delen av sin historia först varit Sveriges, sedan från år 1809 Finlands nordligaste stad och "porten till Lappland". En mycket viktig faktor som påverkat Torneås utveckling de senaste två hundra åren har stadens utformning till en "port mot väst" varit. Som Finlands enda gränsstad har den formats till en möteszon för det finska och det svenska språket och de två ländernas kultur.

En livlig handelsplats redan under medeltiden

Grundförutsättningen för Törneå och källan för dess liv och välstånd var den livskraftiga älvdalen, delvis även hela Lappland. I Tornedalen hade det senast under 1000-talet börjat bildas bebyggelse, som till sina äldsta delar troligen var från Tavastland. Åtminstone namnet Torneälven var Från början tavastländskt. I namnet Ingår det Från sydöstra Tavastland kända ordet tornio 'spjut'. Från norsk synvinkel var Tornedalen ett kärnområde för det forntida Kvänland, med sina inbyggare kväner.

Det har forskats en hel del i Österbottens bosättningshistoria , men ändå finns det fortfarande dunkla punkter. Med Österbotten avser jag här hela det vidsträckta Österbotten ända upp till gränsen mot Lappland, men jag begränsar mig här att granska bosättningen i dess södra och mellersta delar. Jag börjar från järnåldern, då Österbotten endast beboddes av ett östersjöfinskt folk, som i Finlands skogstrakter troligen var ganska nära besläktade med finnarna beträffande ras och språk.

I Sydösterbotten bodde i början av järnåldern, från tiden omkring Kristi födelse till 800-talet, ett hemlighetsfullt folk, som jag har kallat fornkyrobor. Deras grannar torde ha kallat dem "kainulaiset" eller "kainufolket". I Norge kallades de "kvenir" och på svenska kanske något liknande. Idag används benämningen "kväner".

Detta forntida folk bodde på bägge sidor om Kyro-älvens nedre lopp ända upp till Ylistaro, och den kraftigaste bosättningen sträckte sig från Malax till Vörå. Fornkyrobornas kultur är väl känd. Den liknade sydvästfinnarnas kultur, men visade även spår av skandinaviskt inflytande. Denna befolkning var välbärgad, i gravrösen har man hittat en hel mängd guldföremål......

Om man nu forskar i historien från tiden mellan nämnda år, finner man knappast något som skulle ha kunnat ge finnarna anledning till utflyttning, annat än Erik den heliges korståg till Finland, varigenom han gjorde det skattskyldigt till Sveriges rike och kristnade det. Det tåg ägde rum år 1150, då likaledes ganska många finnar för tredje gången synas ha lämnat hemlandet och givit sig till Lappland.

Det är å andra sidan icke svårt att utröna, varför dessa kallades lappar till skillnad från de övriga. De som blivit kristna och givit sig under svenskars välde, betraktade dem nämligen som rymlingar.

Till slut vad Tacitus en gång berättade om de forna finnarna, fortlever ännu i dag hos lapparna: "De hava inga vapen, inga hästar, inga hem; till föda tjäna dem vilda örter, till kläder hudar, som läger marken. Deras enda hopp står till deras pilar, som de av brist på järn förse med spetsar av ben.

Tornedalica 5

Qvenerna, det är Lapparnes Stamfäder, sedan de ej genom manlighet i strid, utan genom skamligt förräderi och trolldom, förgjort försten, och blomman av Svenska ungdomen; av hat och förakt blivit av Svenska folket kallade Lappar: Det är Trollkarlar. (Se Eneroths Disput. under CancelieRådet Ihres praesidio 1767. och Lärda Tid. N:o 60 den 3 aug. samma år).

Att Lappar börjat åkerskötseln, var lika möjlig för de härboende, som för dem som nu vistas inom Torne- och övriga Wästerbottns Lappmarker. Man finner att en stor del av dem är besatt med nybyggare, som idka detta närings sätt.

Några Fornforskare tror sig böra söka Qvenland, dels i Ryssland, dels i den delen av Finnland, som kallas Cajana. Dessa meningar upptagas särskilt, och vederläggas av författaren, sedan han först yttrat sin egen, sålunda: Då Odens medfölje, hade drivit de gamla inbyggare ifrån sina hemvist, är sannolikt, att Svenska väldet slutats med Upplands gränser. Det torde ej hava lönt dessa nya herrar mödan, att underlägga sig det ovan belägna Norrland, som ännu ouppbrukad, och ohyggligt, utsträckte sig till Norska bergsryggen; så att där något Lugn blivit urfäderna lämnat, till dess Asanerne, i följande åldrar småningom utvidgat sitt välde.

Att dessa Norrboer blivit kallade Qvener, och själva Landskapet, som sträcker sig till det innersta av Bottniska viken, och innefattar Ångermanland, Västerbotten och hela Norrland, haft namn av Qvenland, tyckes gamla minnesmärken tydligen giva tillkänna. Av dessa först, en berättelse, som Konung Alfred den Store i Ängeland (England) upptecknat, efter muntligen föresägen av Other ifrån Halogaland i Norge, som levat i 900-talet, och genom vidsträckt segling i Norrhavet, gjort sig kunnig i ortens belägenhet, av själva Anglo-Saxoniska Texten, anföres följande, som hit hörande:" I söder emot detta Landskap/Norge/ på andra sidan om bergen, ligger Sverige, och i Norr däremot Qvenland, Qvenerne plundra stundom de Norrmän, som bo på andra sidan om bergen, stundom Norrmännen dessa. I mellan bergen äro stora sjöar av sötvatten, emellan vilka Qvenerne bära på axlarna sina små Ökjor (Båtar) och på det sättet plundra Norrmännerna.

Det bekanta Fundin Norregur, som räknas ibland de äldsta av Isländska Handlingar, bevisar ock, efter gjord förklaring, att Qvenland varit vårt nuvarande Norrland. Äntligen talas och om., att Svenska namnet ej ännu alldeles kommit I-bruk, utan skola de Norrske än idag kalla dem av lapparne Qvener, som tala Finska, och skilja sig ifrån de övriga i utvärtes anseende.

Dock är klart att de bevis som anföres, att de haft sina egna Konungar, och egna alldeles skiljaktiga bokstäver ifrån dem som Götiska stammens avkomlingar brukade. Dessa voro så kallade Helsinge-Runor. Härav tager sig författaren anledning, att göra betydliga anmärkningar över bägge Runoslagens ålder, och ursprung; vilket senare av flera skäl, som förtjäna att läsas, bevisas ingalunda vara Götisk. Av det som sålunda om Qvenland och dess rätta läge är anfört, finnes orsaken, varför hela Norrland, såsom vilket utgjorde Qveniska Riket, i äldre tider aldrig ansetts höra till Svenska rikskroppen, varför till Uppsala- eller Svea-Konunga val, Norrlänningarnas röster "aldrig fodrats", och varför de utvalda Konungar på sin "vanliga Eriks Gata aldrig besökte dessa orter".

Se Puffendorffs inled: till S. H. pag 15. Lapparne även i Torneå Lappmark hava sitt eget språk, som är en munart av Finskan; vadan man ock har anledning sluta, att de i forna tider varit ett folk med Finnarna, och att alla Finnar fordomdags varit Lappar.

Utsnitt av Simon V. Salingens kart over det nordligaste Europa, 1601. (Skosamlingen i Riksarkivet, Stockholm)

Märk väl de utsatta Kajenske finnen och Qvernen finnen. Även högre upp efter älvdalen står det Qveuner.

Karta

Landet är begränsad till Kemijoki i öster och Kalixälv i väster. Nationalgränserna till Sverige, Norge och Finland var då ännu ej dragna. Den grövre svarta linjen följer Torneälv uppåt och är den nuvarande riksgränsen mellan Sverige och Finland, den tillkom 1810. Den västra gränsen var också en språkgräns för finskan. Alla berg, sjöar, bäckar, orter m.m. har namn på meän kieli och det var ju det språket som ursprungsbefolkningen använde i området.

Ur boken, Major Peter Schnitlers GRENSEEKSAMINASJONSPROTOKOLLER 1742-1745, band II. Sammanställt av J. Qvigstad och K. B. Wiklund:

"Sp. 24. Resp: Landskapet Öster- och Söder om Kjölen på de Kongelige Svenske sidan därom refererar han sig till 10 Vittnens utsago här på pag 356. Tilläggandes, om Qvenland varifrån de Svenske Qväner här omkring i de Norske Fjorden är, begynner 2 1/4 mil österut, och 2 1/4 mil västerut från Tornestad, sträckande sig allt till de Norske Gränser en 40 mil vidt; "

I svenska källor från 1300-talet brukas märkligt nog inte termen kväner om de sydländska nybyggarnas grannar, däremot termen birkarlar.

Benämningen är känd från 1328. Birkarlarna befolkade kustlandet i det som senare skulle utvecklas till Kemi, Torne, Lule och Pite socknar. Förmodligen har orden kväner och birkarlar ursprungligen syftat på samma folk, alternativt syftade birkarlar på en av alla de grupper som tillsammans kallades kväner. Till skillnad från kvänerna hade emellertid birkarlarna en framtid inom ramen för det svenska riket, och de har varit föremål för omfattande forskning.

Enligt en tidigare vanlig åsikt, grundad på ortsnamnforskning, var birkarlarna finnar som härstammade från Birkala (fi. Pirkkala) i Satakunda, men detta har numera starkt ifrågasatts. Identifieringen av birkarlar som kväner är alltså endast den senaste av många hypoteser.

Det blir inte lättare att forska om birkarlarna om man betänker att benämningen syftade på olika yrkesgrupper. Här fanns "erämän", vilka förfogade över fångstområden och fiskevatten, men också köpmän och "lappfarare".

Sådant var läget när svenskarna på 1300-talet expanderade i kvänernas/birkarlarnas område. Som vi kunnat konstatera förlöpte kolonisationen fredligt. Ett hypotetiskt ryskt överhöghetsvälde vid Bottenviken avlöstes av ett bevisligt svenskt, men birkarlarna förblev i kontroll. I de västra älvdalarna försvenskades de troligen, men inte i det östra.

Kvänerna/birkarlarna drogs alltså in i den svenska maktsfären. De utgjorde redan bygdens lokala elit; De fick officiella privilegier. Magnus Eriksson skyddade deras verksamhet, vilken inte fick störas av de svenska nybyggarna. Den svenska kungamakten – alltför fjärran belägen för att vålla bekymmer – kunde i konflikter med Norge och Novgorod skänka birkarlarna stöd och hjälp. En finskspråkig storman i Tornedalen hade allt att vinna och inget att förlora på att ansluta sig till det svenska politiska systemet.

Kväner Kainulaiset? på finska, ett folk, sannolikt av finskt ursprung, som omtalas i medeltida västnordiska källor. I en av skrifterna lokaliseras Kvänland? till Bottniska vikens innersta del. Namnets betydelse är okänd; Adam av Bremen misstolkade det som "kvinnor". Kväner, vars viktigaste bosättningsområde uppenbarligen var beläget kring [Kyro älv]?s mynning, for på härjningståg till Norge och var föregångare till birkarlarna Kväner är även namn på de till n. Norge inflyttade finnarna (se Finnmarken?).

Med kväner avses idag den finskättade befolkningen i nordligaste Norge, på kvänfinska kallat "Ruija?", och till andra orter utflyttade släktingar till denna befolkningsgrupp?. Liksom samerna har de ett kärnområde? där de flesta kväner är bosatta, men därutöver finns idag också kväner liksom samer i många norska städer.

Birkarlar och kronan

Birkarlar blir kronans fogdar

Översättning av den svarta texten: Novgorod och Norge, i samverkan med kapitalistorganisationen tysken Hansa, verkar för att ha drivande jaktpopulationen av Varanger i östliga Finnmark som tungt exploaterar den wild renresursen " (Odner, 25). v ”`Qvenland' kartlägges från det 15th århundradet; original- settlement av Kvenland eller Kainuu (finska) av golfen av Bothnia; ”I äldre historisk litteratur, beskrivas Kvenen som en person som tillhör en etnisk minoritet grupp, som för hundratals år hade erfaret en special jordbrukskultur av golfen av Bothnia och i Torne Lapmarks som gäller växa av spannmål vid snedstreck-andburn tekniker " (Guttormsen, 315).

”Sheep v eller getter som höras hemma tydligen till `- funktionsläget av production', av Varangeren Saami från som tidig sort som runt om AD. 1300, och
nötkreatur dokumenteras between 1400 och 1530 " (Hansen).

Birkarlar sägs ha gjort en betydande insats i utvecklingen av Finland. Karlar från Birkala skapade en gemensam front mot öster, och stärkte handelsförbindelserna västerut, främst mot Tyskland. Birkarlarna hade sina privilegier ända till 1554, när Gustav Vasa tog skatteuppbörden till kronan och birkarlar blev kronans fogdar. Det tidigare system, då birkarlar bedrev handel, uppbörd och rättsvård ersattes av ett statligt kontrollerat system. Gustav Vasa skriver också i sitt befallningsbrev att ödemarkens gamla herrar, birkarlarna , "som hade befallningen över lapparna i Westrebotnen", ingalunda får hindra nybyggare att slå sig ner i Lappmarken.

Även om birkarlasystemet försvann och den administrativa organisationen förändrades under statsmaktens etablerande var syftet detsamma att ta upp skatt, se över handel och se till att lag och ordning efterföljdes. Kungen strävade efter att få bättre kontroll över det stora landområdet som sträckte sig ut mot Atlant- och Ishavskusterna, och som låg under Torneåbirkarlar. Även om lappfogdarna, som var de nya statliga tjänstemännen, värvades bland birkarlarna var birkarlasystemets successiva avtagande ett led i försök till centralisering av Lappmarkens administration. Den tidigare rättsvården under birkarlarna berörde uteslutande frågor kring handel och skatt, medan centraliseringen av rättsväsendet under 1600-talet innebar att de religiösa och sociala förhållanden började kontrolleras i större utsträckning än tidigare.

Under medeltiden som på Gustav Vasas tid framstod birkarlarna som en ledande grupp, en elit med särskild profil. Konungen talar om de rika birkarlarna, vilket bestyrks av uppgifterna i jordböckerna. I början av 1500-talet sägs det redan att av rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571 upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex birkarlar upptagna.

Sedan Gustav Vasas tid hade lappfogdarna utvalts bland birkarlarna. De många klagomålen mot dem och de upptäckta oegentligheterna i slutet av 1500-talet gjorde att de ersattes med nya av hertig Karl. Han även utsåg en särskild befallningsman över alla samer i Sverige. Till denna post utvalde han inte en birkarl, utan holländaren Arent Josting.

Trots att birkarlarnas privilegier fråntogs, hade denna elit stor betydelse för utvecklingen i norr. Ärkebiskopen Petrus Kenicius (1555-1636) var son till birkarlen Könik Olofsson i Umeå. Olaus Petri Niurenius var kyrkoherde i Umeå 1619-45. Hans maka nämns vara av birkarlasläkt. Niurenius själv har nedtecknat berättelser om birkarlarnas lappfärder under ledning av folkhjälten Matti Kurki, den kanske mest kända av birkarlahövdingar. Kyrkoherden i Piteå Nicolaus Andreae (1600-28) var av birkarlasläkt och infödd Pitebo, och "behärskade finska språket fullständigt".

Enligt von Düben påträffas namnet birkarlar sista gången officiellt i Uppsala ordinantia av år 1617. Sedan Karl IX avskaffat deras handelsmonopol i lappmarken, uppgick de i stadsborgarnas och landsköpmännens klass. Visserligen försvinner namnet birkarlar, men det är samma personer och samma organisation om också utan kronans auktoritet, som fortsätter att förmedla varorna.

Erämarksekonomin ( Ödemark)

En erämark (medeltidsfinska erämaa, på svenska kallad "lottmark") var ett fångst- och fiskeområde, beläget långt från hemtrakten, ibland på 25-30 mils avstånd. Den som utnyttjade erämark, erämannen, var i regel en bonde som minst två gånger om året lämnade gården och slog sig ned i en vilmarkshydda. Vistelsen varade i ett par veckor. På hösten och tidig vinter jagade han pälsdjur eller fåglar, på vår och sommar fiskade han gäddor. Erämarksekonomin var betydelsefull för hela Österlanden, inte bara för gränsbygderna mot vildmarken. Allra viktigast var den i Satakunda och Tavastland, där en erämark kallades "dagsled" (mfi. Päiväkunta). Österbottningarna använde termen "flakaland" (mfi. Sadinmaa, av fångstredskapet giller, fi. Sadin).

Dick Harrison är historieprofessor vid Lunds universitet och har skrivit flera populära medeltidsböcker, bland annat om digerdöden och om Birger Jarl.

Saxo beskrev finnarna på 1200-talet så här: "På böjda trästycken färdas de löpande över snötäckta åsar ( Svenskarna kallade det att skrida ). De äro skickliga i vapnens bruk och inga andra folk ha sådant färdighet i att skjuta med båge. Inga fasta boplatser hava de, men flytta ideligen och slå sig ned där de finna villebråd".

I Samuel Rheens ” Relation” vilket utgjorde en av huvudkällorna för SCHEFFERS Lapponia och författades år 1671. Där kan man läsa om ” SKRIJKFINNAR”: Somblige kallas af the Norigske finnar, them och Messenius kallar Skrijkfinnar, emedan the såsom andre lappar lööpa på skijdh. Desse lappar bo tillsamman medh the Norgiske, och bruka inga Reenar, uthan somblige någre fåå, Men theras föda beståår mäst af booskapp, koor, gietter och fåår, sampt lijtett åkerbruk, så at den som mäst såår kan hinna till een tunna eller till dett högsta twå; theras språåk och klädhebonat är enahanda medh lapparnas, huilka och fånga Biörnar, SvartaRäfvar, Ottrar; the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hvar medh the segla till andra länder. Båtbyggare finns än, hoppas att inte även denna kultur försvinner.” SCRICFINNIA ” finns med i en karta från 1595 ritad av Mercator.

Om de fordna skandinavers näringsfång och hushållning: En historisk undersökning, Lund 1833, gjort av Samuel Ebbe Bring.

Att jakt och djurfång här i Norden varit ett bland de äldsta näringsfång, är otvivelaktigt. Landet var uti fordna tider föga bebodt, och mängden såväl af rof- och skadedjur, som af nyttigt villebråd vida större, än i senare tider. Men bristen på näringsmedel, hvaraf hos de civiliserade folken finnes ett så stort öfverflöd, var så mycket större, och måste till en stor del ersättas genom jagt och fiske. Tacitus säger uttryckligen om Finnarna, att deras hufudsakliga näringsfång var jagt:

"Finnarna äro öfvermåttan vilda och ohyggligen fattige: hafva inga krigsvapen, inga hästar, inga hus: lefva af örter, kläda sig uti hudar och ligga på marken. Deras enda hopp beror på deras pilar, hvilka de i brist af järn tillspetsa med benstycken. Jagten är såväl männens, som qvinnornas näringsfång."( Tacitus, Germ. XLVI. 4. 5.)

Men uti de följande komma att anföras mångfaldiga exempel derpå, att jagten af de fordna Skandinaver dels i flera afseenden idkades såsom näringsfång, dels ock af de mäktiga ofta företogs för nöjets skull. Emellertid på det läsaren måtte få en så mycket tydligare åsigt af jagten hos de gamla Nordboar, vill jag först omtala de åtskilliga i fordna tider brukliga sätt att jaga, och derpå de äldsta lagarna angående jagt och djurfång.

1) Ett bland de äldsta sätten att jaga synes hafva bestått deruti, att man farande på skidor sköt djur med båga. Uti Sturelsons Edda omtalas, att Niörds maka, Skade, brukade fara mycket på skidor och med båga samt skjuta djur. Sturelsson omtalar 2:ne Finnar, som voro mästare uti detta slags jagt. De kunde gå på spår likasom hundar, både på upptinad och frusen jord, löpa skidor fort, att ingen kunde undfly dem, hvarken menniskor eller djur, och de träffade allt hvad de skjöto till. Vestgöta- Lagmannen Edmund berättade för Olof Skötkonug följande äfventyr, som vittnar om samma sätt att jaga. En Vemeländning, Atte den öfvermodige, som var en stor jägare, for ut i skogen med skidor och båga, och fångade på fjällen en sådan mängd gråverk, att han dermed hade fyllt sin skidsläda, ( med skidsläda kan icke förstås annat, än en släda, som drogs, icke af en eller flera hästar, utan af skidlöparen sjelf. Den lär således icke hafva varit särdeles stor).

( Ur Sturleson, Saga Haralds ens harfagra.XXXIV, jag citerar städse Schönings upplaga).

Uti Egils Saga, omtalas bönder, vilkas enda näringsfång var jagt och fiske.

De kallas "weidimenn bædi a´sio´ ok landi." Egils Saga, Havniæ, MDCCCIX. Cap. pag. 14.

Biarmerne hörde till de talrika Finska Folkstammarna vilka till en del från uråldriga tider innehaft vida trakter av Europa och Asien, Finnarne hava alltid varit ett bland det mesta utbredda folk i världen. De hava bott hela den ofantliga jordrymden från Westerhavets kuster till de Uralska bergen; inom vilken landsträcka med tidens fortgång en mängd andra folk inträngde, det är ovedersägligt, att finnarne äro Norra Europas stamfolk, eller äldsta inbyggare. Särskilda folkslag av Finsk stam hava uppehållit sig vid Ishavet, vid Chinas gränser, vid Wolga, och på den tid då de stora folkvandringarna inträffade vid Svarta Havet.

Att finnarne även befolkat en vidsträckt del av Östersjöns sydostligaste kustländer, har den äldre Thunman med bindande skäl bestyrkt. ( Se dess untersuchungen über die alte Geschichte Berlin 1772. s. 18 och s.w:).

Ovanbemälte Schöning tror att finnarne i StorHertigdömet finland och Qvenerne eller de äldre Lappar varit flycktingar från Biarmaland och Finnmarken, att joter och Göter voro två folkslag som ägt samma ursprung, men med tiden blivit vida åtskilda, att jotarne intogo Skandinaviska halvöns norra och Göterna den södra delen.

Prof. Wiklund har för någon tid sedan uttalat en åsikt om kvänerna, som avviker från hans tidigare uppfattning av dem som en svensk folkstam. I artikeln "Kväner" i "Nordiska Familjebok" (1911) säger han nämligen efter att ha framhållit att det ofta påstådda sambandet med fi. kainulainen är obevisat: "Förmodligen voro de (de gamla kvänerna) finska skogsströvare av samma slag som de, som i något senare tid lade under sig de finska érämarkerna´. Man har nog också att i dem se "birkarlarnes förfäder" ( En likartad tanke har redan förut uttalats av prof. G. Storm vid filologmötet i Kristinia 1898 i ett föredrag om " De ældre grænser mellem nordiska og finske folk": Kvænerne er det samme som de senare tiders birkarlaboar eller birkarler" (Forhandliger paa det femte nordiske filologmøde 1898 s. 56) Det är att beklaga, att prof. Wiklund icke närmare utfört denna tanke; emellertid synes uttalandet vara av rätt stort intresse. I det följande skola några omständigheter framhållas, som kunna synas giva stöd åt en dylikt sikt.

Birkarlarna bodde i kustsocknarna invid Bottniska viken, Torneå, Piteå och Luleå; senare tillkom Kemi och slutligen Umeå. Största betydelsen hade birkarlarörelsen i Torneå lappmark, vilket framgår, utom av att birkarlarne här voro flera till antalet än i de övriga socknarna, även därav att birkarlarne i Torneå i skatt till kronan erlade lika mycket, som birkarlarna i Luleå och Piteå tillsammans (Nordlander a. a. I s. 229 f.)

Första gången omtalas birkarlarna år 1328. Under Magnus Eriksons minderårighet hade förmyndarstyrelsen upplåtit hela landet mellan Skellefteå Uleå träsk till bebyggande. Med anledning härav ingicks det nämnda året en överenskommelse mellan hälsingar å ena sidan och birkarlar å den andra rörande förhållandena i Hälsinglands nordligaste del mot Uleå träsk. Det beslöts att de som fått tillåtelse att bosätta sig här, vare sig birkarlar eller andra skulle vara fria från skatt, tills konungen blivit myndig. Man har emellertid tänkt sig, då den bildar en tydlig parallell till den privilegierade handel och skatteupptagning, som norska köpmän redan vid slutet av 800-talet idkade i Finnmarken (Se S. L(önborg) i Nordiska familjebok, artikeln "Birkarlar" 1905.)

Birkarlarna voro storhemmansägare och bedrevo en rätt omfattande boskapsavel (innehade renar). Fisket utgjorde emellertid en mycket väsentlig del av deras verksamhet. En fogde karaktäriserar t. o. m. på 1550-talet birkarlarne såsom fiskare, som hade fisket i några fjärdar vid västra sjön (d. v. s. Atlanten). Och denna uppgift synes vinna stöd vid en granskning av birkarlarnas boplatser; det framgår nämligen, att birkarlarne voro bosatta i byarna vid Bottniska viken invid mynningarna av de stora älvar, Torneå, Kalix Luleå, Piteå m. fl., som här utmynna eller också något uppför floderna i närheten av de stora laxfiskena (Jag har för granskning av birkarlarnas boplatser använd en av Nordlander, a. a. II s. 100 publicerade förteckning för 1553 över birkarlar).

Birkarlarna gjorde lapparne "tillföring" i fetaljer, kläder, hampa etc. och erhöllo i utbyte skinn av olika slag ävensom fisk. De vinst de erhöllo fördelade de årligen sig emellan genom lottning. - Birkarlarne sades "hava" eller "äga" lappar. Egendomligt nog tyckes emellertid förhållandet mellan skatteinkrävarna och lapparne varit baserat på en viss formell frivillighetsgrund.

Jakop Ziegler, som stödde sina uppgifter på ett par prästmäns utsago, meddelar (i "Schondia", 1532), att "lapparne på egen hand välja en hövding (præses) som de kalla konung, men svenska konungen ger honom makt att styra. Han bär röda kläder, konungadömets insigner". Olaus Magnus åter berättar (i "Historia de gentibus septentrionalibus", 1555): " Till föreståndare hava de (lapparna) vissa personer, som de gemensamt utvalt och lyda och som benämnas Bergchara d. v. s. bergkarlar. Till dessa erlägga de även kostbara pälsverk och fiskar av många slag, som de hava att utgöra i skatt till konungen av Sverige, dels frivilligt överlämna såsom gåva. Dessa män äro igenkännlig framför andra, ity att de äro iförda en röd klädnad".

Men år 1553 inträffade en förändring beträffande birkarlarnes rätt att uppbära skatt bland lapparne. Då Gustav Vasa märkte, att fogden hade för stor fördel av det, som han erhöll i Lappmarken utsände han i stället personer från sitt hov, vilka tillsammans med birkarlarna skattlade lapparne och uppburo skatten av dem. Sedan dess funnos lappfogdar i varje lappmark. - Birkarlarna kvarstod efter 1553 endast såsom ett slags privilegierade handelsmän i lappmarkerna.

Vid sina färder västerut stötte de emellertid på hinder från danska konungens fogdar och befallningsmän, varav svåra konflikter uppstodo. Gustav Vasa sökte begagna birkarlarnas inflytande över lapparna i väster till sin fördel. Han gav fogden i Västerbotten, Jöns Håkansson befallning att rannsaka gränsförhållandena vid Västerhavet; denna fullgjorde uppdraget vintern 1600-51och kunde därefter meddela, att han förmått birkarlar och sjölappar därstädes att erlägga en årlig skatt till konungen. På Vadsö i närheten av Varanger-fjord inrättade konungen ett s. k. vågefiske, där han höll fiskare.

År 1551 utfärdade Gustav Vasa ett öppet brev för birkarlar och landsköpmän att fritt och utan förfång från befallningsmännen på norska sidan fåbruka sitt fiskeri ute i havet, " som aff alder plägsed varid och fader och föräldre (förfäder) före them oqvalde och obehindrade giort haffue", så vitt Sveriges gränser sträckte sig utmed sjösidan. Dock skulle det vara förbjudet för birkarlarna och landsköpsmännen, som drogo till fisket med sina renar, att göra sjöfinnarna och lapparna något förfång på deras enskilda fiskeplatser och landgrund. Även skulle det vara dem tillåtet att fritt få driva köpenskap med norrbaggar och andra främmande (Brevet dat. 21 sept. 1551. Gustav I:s registr. XXII s. 333 f.) Frågan om lappskatten var som bekant en av de viktigaste orsakerna till utbrottet av Kalmarkriget. I freden i Knäröd 1613, avstod Gustav II Adolf slutligen från alla anspråk på Finnmarken.

Vid samma tidpunkt begynte birkarlarnas ställning bli alltmera kringskuren. Slutligen år 1620 ålades de att bosätta sig i de nygrundade västerbottniska städerna. Sista gången omtalas birkarlarna år 1632.

[I en Kopibog i det danske Rigsarkiv med Titel »Suenske Acta ab anno 1601 ad annum 1611. No. 2«, f 115.]

-- -- -- Og eftersom der findes en Finneby udi Saltens Len ved Navn Sigvær, som

ligger oppe imod Kjølen eller Fjeldryggen, desligeste Thingvær udi Senjen Len, som og

Rafnholt i Tromsø Len, hvilke Byer hidindtil ingen Skat have givet til os af den Aarsag, at

vore Lensmænd, som have havt de Lene i Befaling, af Ladhed og Forsømmelse ikke have

villet havt den Umage den at indkræve, hvilket dog de Svenske Fogder ikke forsømme, thi

de nøde dem i Sigvær til at give sig Skat, endog samme By ligger paa Norge Krones

Grund og ikke paa Sveriges Grund; I ydermere beretter os, at Kvænerne (som er et Svensk

Folk) bruge Norges Krones Land, som er imellem Kjølen og den salte Sø, og have der

deres Reenlager al Sommeren igjennem og give dog intet derfore til os og Kronen, men de

agte med slig deres Brug at tilhevde sig Søen; item da skal forne[vnte] Kvæner drage neder

til Søsiden og der med vore Undersaatter drive Kjøbmandskab, fare til Baads fra en Sted

til en anden, Søfinnerne til Skade og Afbræk; da ville vi, at du herefter aarligen kræver

af de Finner, som bo udi de Byer, saa meget udi Skat, som de til Sveriges Krone udgive;

derhos dennem formelder, at den Skat, som de til den Svenske Krone udgive; den give de

ud med Urette og for intet, thi de bo paa denne Side Kjølen. Ogsaa skalt du forbyde og

forhindre Kvænerne ikke at holde deres Rindlaug paa vores Grund paa denne Side Kjølen

om Sommeren, ei heller at drive Kjøbmanskab neder ved Søen, men formelde dem, at de

sig nære udi deres eget Land og vores Grund lade være ubrugt og vore Undersaatter umo-

desuden to Dannemænd af Tromsø Len; hurtigst mulig begive sig op til Fjelds under Fjeld-

ryggen og der i Overensstemmelse med Kongens Brev og Befaling »Långz mz för:ne fiell-

ryggen fraa allernordest i opte för:ne Trumbssenn Lhän, och till aller Sönnderst ryggien här

i Saltens Lhän, in till hanndh igienn i Salteinsfiordh hoss mig sielff nedder kommer,« anstille

Undersögelse om de Lappebyer, som Kongebrevet omtaler, »som ere först eein bye offwen

för Trumbssenn Lhän wedh Naffuen Raffnnholt, dein aeindren ofuan fore Senienn Lhenn,

wedh Naffuen thingwerdh, den trijdie ehr offwan for Saltenns lhän, wedh naffuen Sigwertt

som schall fiendes denne Side Kiöllen eller fieldryggier«. Han havde at opgjøre Mandtal

over disse Lappebyer og efterforske, hvad de betalede i Skat til den svenske Krone, samt

udkræve lige stor Skat af dem til den danske Krone, »Sammaledis dennom och saa for-

mälle, at de samma skat godwilligens wdgiffwe, saa frembtt de nogen sinnde nogen nytte,

gafn och tilflugtt till Norigies Rijgie well haffu annständis [?], der som de dett ichie giöre

ere itt Swenscht folk ichie at holle deris Renlaagerre på denne Side Kiöllen ichie eller nogen

renlaager till haffuet medh Lapperner på denne Side Kiöllen eller fieldryggien att holla,

ichie eller at driffwe Kiöbmandskab här nedher wed Siön mens nhärer dennom i deris

Vdaff disse Ni Byer Ligger icke mher end tho Vdj Suerrigh, Siguer och Sunduer,
The anndre Ligger Paa Norgis Grundt. Disse Lappebyer Vdi Torne Lapmarck, drager huer
Sommer Neder till Siøsidenn Att fiske, Vdi Liige maade Att gresse theris Rhenner, thi the
Melcker thennom, Thi gresset er bedre Neder wed Siøsiden, end høigtt oppe i Fielldett.
Ydermer Att achte, Att Birckarlerne som boer hoss Torn, Huilcken løbber Vdj Nordbotten,
the driffuer och theris Rhenner om Sommeren Neder till Siøenn, Och endog the boer Vdi
Suerrig, Ta hafuer the her till dags, inthz theraff till oss och Cronen giff:tt, och brugge the
Woris Lannd Lige som theris egz.
[I en Kopibog i det danske Rigsarkiv med Titel »Suenske Acta ab anno 1601 ad
annum 1611. No. 2«, f 115.]

Visst finns KVÄNLAND

Major Peter Schnitler var chef för Dansk- Norsk gränskommissionen och chefen för den svenska delegationen var general Lorens Kristoffer Stobe´. Han var bland annat adlad i Poltava, krigsfånge i Arkangelsk och sedemera landshövding i Göteborg.

Schnitlers kommision sökte efter den så kallade Kölen, som enligt Kongehällemötet långt tillbaka i tiden skulle utgöra gräns mellan Norge- Danmark och Sverige. Nu visade det sig att gränsfjällen inte var en båtköl.

Protokoll nr IV från Schnitlers gränsexamination, från den 26 oktober 1743, innehåller en mängd intressanta uppgifter om Tornedalens historia, bebyggelse och kultur. I protokollen nämns vittnen som under ed fick vittna för majoren.

Citat: " Qvaenland kaldes her den District i Sverrig, 2 ¼ Miil Osten, og 2 ¼ Miile Vesten for Torne stad, strekande sig op efter Torne- og andra Elve i Nordnordvest en 40 Miile ad de Norske Grenser" slut citat.

De andra "Elve" som han nämner måste vara Kemi- respektive Kalixälvar med ca 2,5 mils avstånd från Torneå. En mil på den tiden var 10688 m.

Detta område som Schnitler beskriver motsvara idag ganska exakt meänkieliområdet. Vidare framgår av protokollen att det i älvdalarna inom detta område bodde bergsfolk och bönder som talade ett östfinkt språk. Nämns bland annat att det från det omtalade "Svenska Qvaenland" flyttat folk till Tromsö fögderi och infört jordbruk med sädodling som tidigare inte existerat där i början av 1700-talet.

I detta Kvänland högst upp i norr fanns "Lappens District" och han förklarar på följande sätt:

Jokasjarfs (Jukkasjärvi) Huvudkyrka, 12 Miile till Enontekies annex kirke. 300 skattelappar.

Karasjockey, ingen kyrka, ingen tings- och marknadsplats, dock viss härbärgeri kunde erhållas, 10 skattelappar.

Otjojockey (Utsjoki) Lappeskola, predikan från Kotokeino präst, Svenska tjänstemän höll "Sag- och skatteting", 40 skattelapper.

En av många intressanta personer som Schnitler "förhörde" var bland annat Mikkel Qvaen, Tromsö Fögderi.

Mikkel Qvaen var född av kväneföräldrar i nuvarande Vuono (Haparanda). Hans far hade varit kapten i svensk tjänst i östra Finland. Modern var en "Klokker-Dotter" döpt i Torneå. I sin ungdom idkade Mikkel laxfiske och timring.

Vid 60 års ålder gifte han sig med en "Qvaen-Kone" och vigdes i Över Torne Kirke (Ylitornio Kyrka). Paret fick sju barn och flyttade till Longens fjords botten i Norge och började bära skatt till Norge och tog nattvard i Norske Eide Capell.

Junthe Iversen var født ca. 1630, visstnok i Kolari. I kirkeboka 1711 står det blant gravlagte i Alta Junthe, 80 år (død 1710). I Knags matrikkel 1694 står det; "Junte Iversen, föd i Qvenland, veret udi Findmarken 25 aar (kom 1669), er med sin qvinde oc 7 börn self 9de". I Terje Henninens hovedfagsoppgave i historie "Den kvenske innvandringen til Alta på 1700-tallet" står det på side 44; "Junte Iversen bodde på Eggeskal iflg. skattemantallet. Man kan følge ham helt til 1698, da han forsvinner fra mantallet. Fra 1697 kommer Iver, Niels, Henrik, Mikkel og Junte Juntesønner med i skattemantallet. Forøvrig har jeg disse barna etter Junthe ; Elen, Maren, Iver, Nils, Henrik Mikkel og Junthe.

Historiske forhold vedrørende befolkningen, bruk og dannelsen av Finnmark fylke

Avhandlingens tema dreier seg om en forholdsvis gammel bruk av utmarken i Finnmark. I lys av dette og for dermed å kunne utdype problemstillingene i tilstrekkelig grad, har jeg funnet det nødvendig å trekke frem deler av Finnmarks noe særegne historie, som antas å ha hatt betydning for utnyttelsen av naturressursene. Siden bufébeite er en utnyttelse av utmarken og andre tilgjengelige arealer i Finnmark, som har pågått uavbrutt i forholdsvis lang tid, vil nok mange av de endringene som har skjedd i samfunnet hatt en betydning for dens innhold.

Av hensyn til at formålet med avhandlingen er å gjøre rede for rettshistoriske sider vedrørende bufébeitet i Finnmark, har jeg forsøkt å begrense omfanget av denne del. Av den grunn jeg vil allerede her si at fremstillingen kan bli elementær.........

ur Höifjeld og fjeldfolk, Theodor Caspari

Med kväner avses idag den finskättade befolkningen i nordligaste Norge, på kvänfinska kallat "Ruija", och till andra orter utflyttade släktingar till denna befolkningsgrupp. Liksom samerna har de ett kärnområde där de flesta kväner är bosatta, men därutöver finns idag också kväner liksom samer i många norska städer.

I december 1998 ratificerades, dvs godkändes officiellt, Europarådets Ramkonvention för skydd av nationella minoriteter av det norska Stortinget. Beslutet föregicks av en proposition från Utenriksdepartementet om samtycke till detta, och det fastställdes i denna proposition att: "Både samer, kvener, skogfinner, romanifolket (tatere/de reisende), rom og jøder anses å oppfylle kriteriene for ’nasjonale minoriteter’ og omfattes således av konvensjonens virkeområde". Folkgruppen kväner definierades i propositionen på följande sätt:

Kvänerna i Nord-Troms och delar av Finnmark är ättlingar till invandrare från områden i nordvästra Finland och svenska Tornedalen. Därtill har efter hand kommit invandrare från andra delar av Finland. De första kvänerna kom till Nord-Norge redan under medeltiden, men det största antalet kom under perioden ca 1720-1900. Kvänerna kan således uppvisa en obruten bosättning som sträcker sig långt tillbaka i tiden, och som har sina rötter i finsk kultur och finskt språk. Idag arbetar framför allt Norske Kveners Forbund för att stärka de kvänska/finskättades ställning i Norge, såväl kulturellt som socialt och ekonomiskt. (Översatt här från norskan)

Norske Kveners Forbund, NKF, bildades 1987 och har ca 800 medlemmar. Förbundets utgångspunkt har hela tiden varit att kvänerna är en etnisk minoritet i landet, med de rättigheter som tillkommer en sådan. Att folkgruppen själv väljer att beteckna sig som kvänsk är i sig viktigt, eftersom detta betonar självuppfattningen och bidrar till stärkandet av identitetskänslan.

KVÄNERNAS HISTORIA

Vägen fram till 1998 års erkännande av kvänerna som en nationell minoritet i Norge har varit en lång och svår kamp ur underläge mot norska myndigheter för kvänernas rätt att leva och verka på samma villkor som den övriga befolkningen i Norge. Ända in i modern tid har den kvänska minoriteten undanhållits de rättigheter som står inskrivna i artikel 27 i FN:s Konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

I kvänernas fall har striden framför allt stått kring rätten att använda det kvänfinska språket, som f.ö. i mycket påminner om tornedalsfinskan, meänkieli, men det var faktiskt först under senare delen av 1800-talet som kvänerna på allvar började särbehandlas av de norska myndigheterna. Långt in på 1800-talet var kvänerna i Nord-Norge en aktad befolkningsgrupp. De hade under 1700-talet varit pionjärer inom jordbruket i Troms och Finnmark och ansågs som mycket skickliga sådana, medan många av 1800-talets inflyttare till östra Finnmark ägnade sig åt den expanderande fiskerinäringen. Många var nu också sysselsatta med gruvarbete eller olika former av hantverk. Konsul Crowe vid kopparverket i Kåfjord skrev år 1843:

Det är ett oemotsägligt faktum att intet företagande som är beroende av handaskicklighet kan lyckas i Finnmarken utan hjälp av kvänerna, vare sig när det gäller bergverksdrift, kustfiske eller spetsbergsfiske.

Det var kvänerna som introducerade tjärbränningen i Nord-Norge, och de har också varit erkänt skickliga inom husbyggande, båtbygge och järnbearbetning. I samband med krisen inom gruvnäringen kring sekelskiftet 1900 flyttade många kväner till gruvorter i USA.

Kvänerna har sin identitet knuten till Nordkalotten. Redan i den nordnorska storhövdingen Ottars reseberättelse från 890-talet till kung Alfred av England omnämns kvänerna som en av folkgrupperna i området, vid sidan av norrmän och samer. Skriftliga källor från tidig medeltid bekräftar att det bodde finskspråkiga grupper i Nord-Norge vid denna tid. I skattelängder från 1500-talet finns kväner omnämnda, liksom i Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken från 1555.

Flera historiska källor refererar också till landet norr om Bottenviken, alltså området kring nuvarande Tornedalen, som "Kvänland". Denna mer historiska definition av kväner och kvänernas land komplicerar användandet av begreppet som nutida beteckning för alla finskättade i Nord-Norge. Egil Skallagrimsons saga från 900-talet och senare isländska källor är exempel på texter som talar om ett Kvänland, och äldre norska källor talar om kväner som alla de människor som bodde i ett Kvänland norr om Bottenviken. Dessa var ofta men långt ifrån alltid finnar. Begreppet kväner är ännu denna dag inte helt oomstritt.

Under 1800-talet skedde en kraftig expansion inom fiskerinäring och gruvdrift i Nord-Norge, vilket ledde till att många flyttade hit från norra Finland och norra Sverige för att här söka sitt uppehälle. Samtidigt flyttade också norrmän från södra Norge in, liksom samer från andra delar av Nord-Norge. Kring år 1875 utgjorde kvänerna ungefär en fjärdedel av befolkningen i Finmark och ungefär en tiondel av befolkningen i Troms. Även idag utgör kvänerna förmodligen ungefär en fjärdedel av Finnmarks befolkning.

Vid folkräkningen 1930 registrerades antalet kväner i Nord-Norge, utifrån vilka som talade det kvänfinska språket, och kvänerna befanns då vara 8215 personer i Troms och Finnmark tillsammans. Man kan misstänka att siffran i verkligheten var högre, eftersom den då rådande förnorskningspolitiken avskräckte folk från att tala kvänfinska. Efter andra världskriget har inga pålitliga folkräkningar genomförts. En folkräkning i Troms år 1950 redovisade en minskning av antalet kväner från 2356 till 59 på tjugo år, vilket antyder att man verkligen lyckats "förnorska" de flesta kväner i Troms. Under 1960-talet har nya finska invandrare kommit till de nordnorska fiskeindustrierna. Man har beräknat att antalet kväner idag torde uppgå till 10-15000 personer, medan en definition av kväner efter den modell man räknar samebefolkningen efter skulle kunna få antalet finskättade i Nord-Norge att stiga till så många som 50-60000.

FÖRNORSKNINGSPOLITIK

Från norska myndigheters sida har man ända in på 1990-talet betraktat kvänerna som frivilliga invandrare, och man har därför inte sett det som sin uppgift att stödja den kvänska kulturen. Tvärtom hade man alltsedan 1809 då Finland förlorades från Sverige till Ryssland i skiftande grad sett den finska befolkningen i Norge som en säkerhetsrisk, och man befarade att Ryssland - och efter 1917 Finland - skulle komma att göra anspråk på alla finskspråkiga områden. Man talade om den finska faran. Från kvänsk sida har man framhållit att kvänernas bosättning i Norge är äldre än den norsksvenska riksgränsen från 1751, och att man därför knappast kan betrakta kvänerna som invandrare.

Erkännandet av kvänerna som en nationell minoritet kom slutligen 1998, och fram till dess sökte kvänerna med knappa resurser hålla sin kultur och sitt språk vid liv. Från slutet av 1800-talet präglades Norge av starka nationalistiska tendenser, och man såg kvänerna som potentiella finska infiltratörer. Den dåvarande officiella politiken gick därför ut på att förnorska samer och kväner. Man gick tillväga på flera sätt. Bl.a. infördes i början av 1900-talet kravet att man för att få köpa mark måste ha norska som förstaspråk. Denna regel gällde ända fram till 1964. En annan föreskrift var att alla fiskebåtars befälhavare enligt lag måste vara norrmän.

Förnorskningspolitiken präglades också av rastänkande, vilket bidrog till att bryta ned kvänernas identitet och självkänsla. Norrmännen beskrevs i officiella texter som en högre stående ras jämfört med samer och kväner. Efter andra världskriget kom dock denna syn att ifrågasättas, men samtidigt uppstod en tystnad kring kvänernas existens. Man talade inte i skolan om annat än Norge och norrmän.

Från kvänsk sida var det svårt att mobilisera motstånd mot den rådande synen på minoritetsfolk. Många valde därför att bli norsktalande. Kvänerna osynliggjordes och sågs knappt längre som en egen befolkningsgrupp. Från 1970-talet och framåt har dock situationen för kvänerna förbättrats, i takt med att det folkliga stödet på lokal nivå för olika minoritetsrörelser blivit starkare. Det finska språket fortlever i alla generationer, om än i skiftande omfattning, och kvänska kulturformer återupplivas. Sedan mitten av 1980-talet har en kulturell mobilisering ägt rum bland kvänerna.

Kvänerna kan sägas uppfylla allmänt vedertagna kriterier för en etnisk minoritet, genom att de är förenade av:

ett historiskt-genetiskt ursprung
specifika kulturyttringar som t.ex. språk
tillgång till en organisation som för deras talan, samt
avgränsningsmöjligheter gentemot andra befolkningsgrupper.

KVÄNFINSKA I SKOLAN

Den äldsta norska folkskolan, den s.k. almueskolen, var präglad av kyrkan. Denna var mån om att förmedla sitt kristna budskap, och lät därför finska bli undervisningsspråk i de kvänska bosättningsområdena. I samband med nationalismens framväxt under slutet av 1800-talet reducerades dock finskan till hjälpspråk för situationer där saker inte gick att förklara på norska. I praktiken innebar detta ofta att just kristendomsundervisningen även fortsättningsvis till viss del skedde på finska.

År 1936 beslöt Stortinget att all användning av finska i skolan skulle upphöra. Först under 1970-talet vågade sig en och annan radikal lärare på att tillhandahålla undervisning i finska, som frivilligt ämne. Numera finns sedan 1990 finska som andraspråk i skolundervisningen, och 1996 fick finskan officiell status som andraspråk i Troms och Finnmark. Idag är ca 2000 kväner aktivt finskspråkiga.

KVÄNSK KULTUR OCH KVÄNSKA ORGANISATIONER IDAG

Det finns ett antal kvänska författare, konstnärer och konsthantverkare, och flera sångkörer och sång- och musikgrupper som sjunger på kvänfinska. 1982 bildades Nordnorsk Finsk Forbund. Förbundet har ett tusental medlemmar och har till syfte att stärka kontakterna mellan Norge och Finland. Sedan 1987 finns det tidigare nämnda Norske Kveners Forbund, som sedan 1995 ger ut den finsk-norska tidningen Ruijan Kaiku (’Nordnorskt eko’).

Ett kvänskt kulturcentrum är under uppbyggnad i Børselv i Porsanger och skall stå färdigt år 2000. Namnet blir Kvæntunet - Norsk center for kvænsk språk og kultur.

Informationskälla om Kväner

Copyright © 1998 www.overtornea.net
Design & Layout: www.overtornea.net
Ingemar Hietala & Kjell Wedestig
Ansvarig utgivare: Berenice
senast ändrad den 15 december 2009

Anteckningar under min vistelse i Lappmarken

(Fellman verkade som präst under tiden 1819-1831 i Utsjoki församling, som ligger högst upp i nordligaste Finland mot gränsen till Norge (Finnmarken) och Ryssland).

Där står bl.a.: "Husbonden som mött oss redan på vägen utanför kojan, och förde våra renar på bete, inträdde nu och frågade om han fick anrätta åt mig måltid; men då jag vägrade äta, trakterades jag med Tana älvs kristallklara vatten. Klockan emellan 5 och 6 anlände jag till den första norska byn, Polmak. Den beboddes av 15 a´16 hushåll, alla Finnar, vilka härstamma från en Peski Heikka, d.ä. Henrik Peski, som av fruktan för krigsväsendet år 1740 hitflyttat ifrån Muonioniska by i Övertorneå socken med sina tre söner och härstädes satt sig ned.

Stället utgöres av ett näs, formerat av Palmakjok, vilken här löper ut till Tana älv, och är den hörikaste fläck därinvid, varför Henrik Peski genast förenade boskapsskötseln med fiskfänge. Efter gubbens död stannade endast tvenne söner här, och den tredje bosatte sig 1/2 mil uppåt älven, vid Njorkan, ett fiskeläge inom Utsjoki socken, nu bebott av fem hushåll, vilka äro hans efterkommande; ehuru hans söner och sonasöner, merendels gift sig med Lappskor och blandningar av Finnar och Lappar, hava de bibehållit Finska språket, och fastän undervisningen i by- och skriftskolor m.m. sker på Danska, läsa de alltid i sina hus Finska postillor, psalm- och evangelieböcker, samt iakttaga mera Finska, än Lappska eller Norska plägseder. Dock är klädedräkten den Lappska.

Vi togo in hos Henrik Eriksson, vilken bebodde en stuga, som var större än vanliga å orten, och upptimrad i Karasjok, därifrån husbonden tillhandlat sig den för 20 våg mjöl, för vilken pris den även av säljaren blivit flodtiden hit nerflottad 18 mil efter vattudraget. Här såg jag den första rappade spisel, men även den var av gråsten; och ehuru den icke rökte in, voro likväl rummets väggar nästan becksvarta. Orsaken därtill var icke allenast att framför spiseln fanns en ugn, vilken rökt in, men även att i huset voro flera kvinnspersoner, vilka voro snälla och flitiga sömmerskor och hade bränt mycket tran i sina lampor".

" Här predikades för undersåtar av tvenne riken, och församlingen var vida större än vanligt är i Utsjoki kyrka. Alla förstodo det Finska språket, ty de voro de i orten så kallade Kväner eller till landet inflyttade Finnar. De äro märkvärdiga därför, att de äro de nordligaste jordbrukare på jordklotet och de första, som i denna del av landet begynte ordentligt bosätta sig. Så vida åkerbruket i anseende till till klimatets stränghet icke är lönande, hava de till boningsplatserna valt sådana ställen, där de med fördel kunna driva boskapsskötseln.

Till klädseln skilja de sig icke så mycket från Lapparne som till sina seder. Kvänerna äro Finnmarkens dugligaste bebyggare, icke engång Norrmännen undantagne, särdeles vad idoghet, omtanke, fredligt och stilla väsende samt i synnerhet fallenhet för uppodlingar och industri vidkommer. Den fördärvliga inflytelsen av sjömanslivet, det oroliga fikandet efter större vinst, utan att kunna hushålla därmed och bespara något till nödens tid, har aldrig yttrat sig hos Kvänerna som hos Lappar och Norrmän i dessa trakter.

Kvänernas flyttning upp till Finnmarken inträffade redan i äldre tider men huvudsakligast under Konung Carl den XII:s regering, då de i denna avlägsna del av landet sökte sig en fristad under krigs oroligheterna. Sedemera har antalet av dem småningom ökats och ökas ännu därigenom, att åtskilliga vid Lappska gränsen eller i Lappmarken bosatte Nybyggare under missväxtår flytta hit, ävensom därigenom, att då en och annan brottsling lyckas undkomma från sitt fängelse, han här emellan någon avsides klippa på Finnmarkens kuster söker sin bostad, för att undgå straffet. Deras boningshus likna till större delen de än uti inre Finland brukliga pörten, och desse Finnar äro därjämte de enda på orten, hos vilka badstugor ännu bibehålles.

De förnämsta Finska kolonien i Finnmarken är vid Alten, så väl vid fjorden som älven. Över ettusen personer äro där bosatta. Blott få av dessa känna det Norska språket. Till och med bland dem, som i 5:te och 6:te led bebo orten, finner man mången, som alls icke kan tala Norska, varför de ock sällan, utom vid de tillfällen då de begagna sina salighetsmedel, bevista den offentliga Gudstjänsten. Däremot läsa de så mycket flitigare de Finska böcker, som ifrån Finland uppköpes".

Kväner

Våra förfäder - kvänerna- har med all säkerhet bebott det nuvarande meänkieli- området sedan förhistorisk tid. Mycket säkra källor förtäljer att kvänerna redan på 800- talet härskade i området under sin egen konung FARAVID (Egils saga).

Olaus Magnus (kyrkans, påvens och konungens ombud) gjorde år 1519 en Norrlandsresa och besökte Pello i norr. Han berättar: "lapparna (ej samerna, min anm.) synes till största delen vara fiskätare och lever av oändliga fångster ur sina aldrig sinande produktiva vatten. Sin färd styr de sedan längs vidsträckta dalar mot Norge ( dit de som oftast reser), som är den närmaste handelsplatsen och särdeles god för bevarande av folkets gamla trogna vänskap. Körare av dessa vagnar kallas i folkmun kainubor- Quenar- och de förmå om de vilja eller av nöden äro tvungna färdas dagligen 150 romerska, eller 30 gotiska eller tyska mil".

Som av det ovanstående kan läsas, har våra förfäder kvänerna- härskat i dessa områden redan före 1500- talet.

I Pajala avhölls ett historiskt möte den 19 juni 1999 då Kvänlandsförbundet bildades. Det är en samarbetsorganisation för tre länder: Kvenerna i Norge, kvänerna (tornedalingarna) i Sverige och lapparna( lappalaiset) i Finland.

Föreningens syfte är att forska i och bevara KVENLANDETS kultur- och bosättningshistoria, dess språk och äganderättsfrågor, av vilka det sistnämnda rör ägande och nyttjande till mark, vatten och naturtillgångar, samt erkännande och stadfästande av det samma.

Verksamheten leds av en styrelse på nio personer med tre finländare, tre norrmän och tre svenskar. De första två åren har Sverige ordförandeskapet.

Suppleanter är för Sverige; Torvald Pääjärvi och Inga Lindberg (kassör), för Finland; Unto Autto och Yrjö Mattila, och för Norge; Terje Aronsen och Arvid Pettersson.

Verksamheten har kommit igång förvånansvärt bra då vi redan talat via BBC i Ivalo den 4.9.99. Där framlade vi ett pressmeddelande i vilket vi med stöd i historiska källor och urkunder förklarar oss vara Nordkalottens urbefolkning och att våra rättigheter måtte tas hänsyn till i beslutsprocesser.

Vi har krävt att den finska, svenska resp. norska staten får till stånd forskning kring kvänättlingarnas rättigheter gällande mark, vatten, naturtillgångar och traditionella näringar (fiske, jakt och renskötsel).

BIDRAG

Kundskab om Qvænerne

i Kongeriget Norge, af Nils Vibe Stockfleth (Präst) utg. 1848

Tromsö Tidende 1840, No. 41, 42 innehåller en uppsats: "Om orsakerna till allmogens slette författning i Västfinnmarken i allmänhet och i Altens Bygd i synnerhet", (skriven av några allmogemän).

" I den tillgränsande Qvaenangerfjord är byborna för de mesta av Qvaensk ursprung; deras tidigare dyrkade boplatser och bättre förmögenheter bevisar deras verksamhet och industri. Detsamma gäller om Börselv och Laxelv i Porsangerfjord, var inbyggarna också är av qvaensk ursprung; det faktum, att dessa har 100 Våg smör att sälja årligen, gottgör mera utvecklade industri och besparings ande, då smör utgör en viktig hushållningsartikel i alla Qvaenfamiljer, och är en artikel, som inte i obetydlig mängd köpes av nästan alla andra Finnmarkens beboere.

Sidan. 6. Qvaenerna är väl ursprungligen ett främmande folk, som i sin tid från Finland är vandrade över till Finnmarken, men den större delen är dock född i Alten och i olika egna i Finnmarken, var deras folk igenom flera släkter har bott.

Sidan 7. Den norske Gudstjänsten varken har lidit eller lider någon som helst orättmässig förträngelse på de sättet, som där av och till har varit hållet och hålles en qvaensk Predikan i en och annan av Finnmarkens Kyrkor. Det påbörjade erkännelse, som är visat Qvaenerna i Altens Skoldistrikt, har bestått i , att de har erhållit en Skollärare, som kan deras språk, och som de själva avlöna.

Att Qvaenernas vidmakthållande av deras språk i deras husliga liv och förhållande, är något, som varken kan eller bör förmeras dem, så följer därav också omöjligheten för dem att lära norska; den korta tid, barnen går i skolan, är därtill icke tillräckligt; Qvaenerna bor samman, på handelsstäderna tala handelsmännen Qvaensk o.s.v. Den enkla och ganska naturliga betraktning av saken, samt mera än hundra års erfarning och fruktlösa strävan med att lära Qvaener, på den hittills brukta sätt, Norsk, måste ha lärt och övertygat både Prästerna och Staten, vad där i denna sak är att göra, för efter billighet, rättfärdighet, humanitet och klokskap att bringa störst möjlig välsignelse och Heldt över Finnmarkens qvaenska befolkning.

Det vill nu förhoppningsfullt vara tillfylla upplyst, att där aldrig har varit tal om någon uppoffring från Statens sida; Qvaenerna har själv övertagit alla omkostnader vid deras barns qvaenska undervisning, och vad mera är, icke blott i Alten, men också i flera Prästgäld är Qvaenernas bidrag till Kyrkan och skolklassen komna Nordmännen till godo. Från den första tid att Qvaenerna började att nedsätta sig i Amtet, har de bidragit till det norska Stats- och Kyrkosamfundets väl och ve, utan att hittills fått tillbaks av Kyrkans och Skolans goda. Qvaenerna är utan tvivel i allmänhet mera skickade till att nedsätta sig i Finnmarkens Amt än Norrmännen. Finlands lokala och klimatiska förhållande är mera överensstämmande med de finnmarkiska än de sydligare platserna i Norge.

Ett mångårigt bekantskap till och uppehåll ibland folket är likaledes nödvändigt till att lära att känna det. Icke förrän under mitt sista uppehälle i Finnmarken har jag givit offentlighet och uttalat en bestämd mening om Qvaenerna i Finnmarkens Amt, och denna mening är till folkets fördel. jag är därför också av samma uppfattning som de av Hr. Provst Rode anförda tvenne beskrivningar av 6te Mars 1750 och 26de Augusti 1796, vilken senare här skall bli anförda. Likaledes är jag i huvudsak enig med von Buch, utan dock att vilja hava Qvaenerna på Finnarnes och Nordmännens bekostnad. Det har naturligtvis aldrig varit min avsikt att vilja, och jag menar icke att hava upphöjt Qvaenerna på mina Landsmäns bekostnad, men att låta dem vederfaras den erkännelse, de som varande och bidragande medlemmar av det norska Statssamfundet och att den norska Statskyrkan, efter min överbevisning, tillkommer.

Man kan mycket gott låta alla tre Folk, Nordmän, Finner och Qvaener vederfaras vad jag kallar rättfärdighet, utan att därvid någon av dem sker eller vederfaras en otillbörlig tillsidan nedsättelse. I de sista dagarna av December förra året ingick jag därför med följande underdånigaste ansökning till Hans Majestät Kungen:

.......... I bedömelse av Qvaenerna och deras qvaenska språkförhållande i Finnmarkens Amt må där tagas hänsyn till, att Amtet är en Gräns-Provins, omringat av Sveriges och Rysslands qvaenska Provinser, men om qvaenske inbyggare i Norge leva i Oavbrott och omedelbar förbindelse; i sådana Gräns- Distrikt, var tre Riken stöta samman, är sammankomsten och kryssningen av dessa rikets människor och språk oundviklig.

........... Det är likaledes en mindre riktig uppfattning av de verkliga förhållande, att betrakta och behandla Qvaenerna i Finnmarkens Amt blott som främmande, till vilken Norge icke står i något närmare förpliktelse- förhållande; i flera Generationer har detta folk varit i Landet, många av dem är mycket äldre i landet än de Norska; Qvaenerna är frivilliges vandrade in till Finnmarken, Qvaenerna är icke utan förtjänst av Provinsen. Det vore mig nådigast tillåta att anföra några ord av en opartisk och kompetent mans dom om detta Folk och om deras förhållande till Finnmarken. (Här följer några få utdrag av Hr. Crowes allaredan anförda skrivelse).

Beskrivningarna av den 6de November 1740 och 26de Augusti 1796 har samma uppfattning av detta Folk. Efter ett 22-årigt bekantskap till Amtet och till dess olika invandrare är jag kommit till samma resultat om detta Folk.

Skillnaderna mellan Finnernes och Qvaenernas ställning, deras förhållande till Norge och Norges förhållande till dem, är ingalunda översett och sammanblandat; här är därför icke tal om någon som helst uppoffrelse, varken från den norske Stats eller från den norske Statskyrkans sida för Qvaenernas skull. Ifrån de första att Qvaenerna kom till Landet har de bidragit till den norska Stats och Statskyrkans välstånd och upprätthållelse; själv har de övertagit alla omkostnader vid deras barns undervisning i deras språk; deras bidrag till skolklasserna har kommit Norrmännen tillgodo; var där icke en så fast och talrik qvaensk befolkning i Alten-Talvig socken, så kunde de Norske icke underhålla en fast skola för deras barn, som de nu kan göra förmedels Qvaenernas bidrag till skolklasserna; själv betala Qvaenerna de i deras språk ansatta Tingstolkarna..........

Lokal historia

Till anmärkningar över Munioniska må bifogas: att sedan Konung Johan III uppå bonden Olof Olofssons i Torneå socken underdåniga ansökning, medelst öppet brev den 10 Juli 1571 upplät honom, att emot Taxa av två tunnor salt sik, idka fiske i Muonio älv och därvid omliggande Träsk; och indräkten därav var i synnerhet den tiden mycket lönande; gåvo denna Lägenhet flera bönder från Armassaari, Kuivakangas och Kauliranda byar anledning att även begagna en slik närings gren; 17 stycken bönder anhöll, och fingo tillstånd att bosätta sig där år 1617. Först 1623 kom den första åbo hit, och bosatte sig i nedre delen av byn, på det s. k. Niemi Hemmanet, han hette Mats Thomasson Mämmilä, från Turtola by, varest han först bodde på Mämmilä Hemmanet.

Samma år flyttade även Clas Staphansson från Ijo socken hit, och stannade i övre byn, på det nu såkallade Bäcks Hemman.

Ännu detta år 1807, står i Thomas Ollis strand i Muonioniska, en gammal Fiskar Bod, på vars väggar äro ristade årtalen 1550 och 1667 och initial Bokstäverna OTS. IOS.

Klädnaden är vida skilt från förtidens enkelhet, som då bestod av valmars eller stickad ylle tröja, ylle Kjortel, Lärfts halsduk och Cattuns (tunt bomullstyg) eller Satins mössa för kvinnorna. Männen brukade valmars tröjor, benklädnader av samma tyg eller renhudar, pettnilkor (ett slags mössa liknande kalotten) och till överkäder valmars Tacki (rock), lappmuddar eller Kalvskinns pälsar, samt Keng eller lappskor. Sådan dräkt är ej mer för den yvige Hemmans ägaren utan blott för den medellösa tiggaren. Männernas högtidsklädnad, består nu av blått Stockholms eller hemvävt kläde till jacka, eller Surtout (lång överrock), Pantalonger (långbyxor) av samma färg, bomullsstrumpor, svartskor och stövlar, silkes halsduk och filthatt, en del nyttja fickur. Om vintern nyttjas Päls (kunde vara av ren eller vargskinn) med överdraget blått kläde, helskinns mössa o. s. v.

Finnarnas måtta i mat och dryck, är så enkel, att den borde tjäna till efterföljd för många hushållare. Om omåttlighet i klädnad hänfört dem över gränsen från nödvändiga, är magfyllan åter ej mer än torftig, och nästan sämre, än då de i forna tider begagnade det med så stor möda och tidsspillan sökta villebråd, som fisk, fågel, vildren m. m. Dagliga födan består av kornbröd, oftast till 2/3 blandat med stamp, agnar och bark för den fattige, den rike nyttjar halvfränsat korn och till supmat surmjölk (Pimä). Saltfisk begagna få året om, den som fångas i Träsk höst och vår är otillräckligt, några få köpa en och annan strömming. Kvinnfolken äta sällan saltfisk, varför ett ringa förlag därav blir tillräckligt för hushållet.

Källare nyttja få, utom kallkällare för mjölk om somrarna. Rovor och potatis vilka ej äro allmänna förvaras i grop under golv.

Hemmansdelningar, så gagneliga de än må vara till folkökningens befrämjande kunde ha till följd att hemman blev för små för att kunna försörja en familj t. ex. blev en 1/8 förvandlat till en 1/16 o. s. v. utan man borde söka utflyttning till nya uppodlingar där tillräckligt med jord finnes. Man utnyttjar också sina tillfallna ströskiften vid gamla Bostäder, som ej en gång i själva Storskiftes delningen kan ändras, såvida ej någon kan tvingas taga skifte bort om en annans (byta).

För fädernelandets uppodlande utfärdades också, av flera konungabrev skattefrihet till den som ville bosätta sig i ödemarken, under ett visst antal år. Där stod bl. a. att barn och efterkommande släkter, måtte draga därav en beständig fördel och nytta i alla tider, utan intrång och förolämpning i Besittningsrätten. Alla länder på klotet, hava varit mer och mindre folkrika i mån av fri- och säker ägande och besittningsrätt av den jord som blivit av dem brukat och uppodlat.

Ett skattehemman (verotalo) eller veromaa) ägdes med full äganderätt av en enskild.

Genom skatteköp kunde ett krononybygge inlösas för skatte. Anläggaren av ett krononybygge (kruunun nyypyki) fick genom resolution eller frihetsbrev skattefrihet under 10, 15, 20, 25, 30, 35 eller 40 år. hemmanet gick i arv och kunde intecknas, säljas eller köpas. Emellanåt kunde ett krononybygge få ytterligare frihetsår genom en ny resolution eller ett nytt frihetsbrev.

En rök eller (savu) var en egen bruksenhet med egna åbyggnader utan att därför bilda ett eget registernummer i jordeboken. På samma hemman eller registernummer kunde de finnas två eller flera rökar, men vanligtvis fanns det bara en rök på varje hemmansnummer. Eftersom ett mantal motsvarade 1 mark i skatt måste således en medeltida rök ha motsvarat fyra mantal. Här får man förklaringen, varför i Tornedalen än idag ett hemman på 1/8 mantal kallas på finska äyrinmaa = öreshemman, 1/4 mantal = kahen äyrinmaa = tvåöreshemman osv.

Bördesman (bördsman) = den, som enligt gällande arvsprinciper innehade arvs eller bördsrätten till ett hemman. Som regel hade den äldsta sonen större rätt än yngre söner och denna rätt överflyttades till den äldsta sonens manliga avkomlingar i rakt nedstigande led.

Kappland = Kapanmaa = 1/4 skälsland (kielonmaa) eller ett markområde med fem famnars (syltä) sidor = 25 kvadratfamnar (kanttisyltä) á 3,1734 m² eller 8,907*8,907 = 79,335 m².

Häkkisaura eller talvisaura brukades i allmänhet på myrslogar med tortigare gräsväxt, medan en "suova" som ibland kunde innehålla ett helt kofoder = sex skrindor eller 30 ruckor (rukoa), brukades på holm- eller strandängar = (saari- eller likaniityt), med riklig gräsväxt.

Rucka = ruko = så mycket sammanpackat torrt hö, som kan rymmas i en kub med 1 1/2 alnars sidor eller c:a 711,5 liter.

Myntenheten mark, ören och penningar hade medeltida ursprung. Daler kom i bruk 1534 efter tyskt mönster= tyska thaler av myntpräglings orten Joachimsthal. Detta myntnamn lever kvar i ordet "dollar" (taala).

1 daler (taala) = 4 mark; 1 mark (markka)= 8 öre; 1 öre (äyri) = 24 penningar eller denarer (penni).

1 riksdaler (riiksi eller taala) = 48 skillingar; 1 skilling (killingi)) = 12 runstycken (äyrityinen).

Under 1600-talet och framför allt under 1700-talet utarbetades en rad frågelistor för insamling av topografiska uppgifter. Sådana frågelistor utsändes till personer med god lokal kännedom, framför allt prästerna. Resultatet blev ett stort antal beskrivningar, varav många publicerades, åtskilliga bearbetades till samlingsverk och åter andra kom att förbli opublicerade. Johan Portin hör till de sockenbeskrivare, som aldrig fick se sina verk i tryck. Det sätt på vilket han har lagt upp sin beskrivning visar emellertid, att han har haft tillgång till en eller flera av 1700-talets frågelistor och därmed modeller för sockenbeskrivningar.

Arbetsgruppen för TORNEDALICA är tacksam för att en sentida övertorneåbo, fil. dr. Erik Wahlberg, kunnat förvärvas som kommentator till Portins sockenbeskrivning. Utgåvans trohet mot originalet har kontrollerats av fil. kand. Torsten Karlsson.

Torneå – handelns centrum

Enligt ett kungl. brev den 12 juli 1604 skulle mäster D. Hjort, sedan den gamla hamnen uppgrundats, låta anlägga en köpstad vid Torneå kyrka, och vad präster, bönder, birkarlar och lappar hade att avlåta, skulle de föra dit till staden och sälja till byemannen. Fyra år senare omtalas åter stadsanläggningen därstädes. Allmogen i landet hade begärt, att en skolestufva måtte upprättas i Torneå, och konungen svarar i brev till Balzar Bäck, att han vore därmed tillfreds och även ämnade anlägga en stad därstädes, dit birkarlar och landsköpmän skulle draga samt sätta sig neder och bliva borgare.

Birkarlarna bosatte sig i Torneå, Kemi, Luleå, Piteå och Umeå. Det finns inga säkra uppgifter om antalet birkarlar från den tiden då deras skatteuppbörd avvecklades. År 1606 anges antalet birkarlar i resp. älvdalar till följande: Torne 22, Lule 17, Pite 16 och Ume 11.

Å andra sidan visar ett urplock ur Västerbottens jordböcker att 63 hemman i Tornedalen från mynningen till Pajala anges som birkarlahemman. Samerna i Ångermanland och Ume lappmarker var enligt svenska historieböcker sk. konungslappar, d.v.s de betalade skatt direkt till kungens fogdar, och ej till birkarlarna. Detta gäller naturligtvis tiden efter att kronan etablerat någon kontroll i norr.

Nedanstående uppgifter är tagen från boken; Lappland Det stora Svenska framtidslandet, utg.1908.

Birkarlarna nämns för första gången i ett brev av år 1328, vilket bl.a. innehåller, att; envar, vare sig birkarl eller annan, som bosatt sig vid norra gränsen av Helsingland, då sträckande sig ända till Ule älv, skulle vara fri från skatt, och att ingen finge hindra birkarlarna på deras handelsresor till lapparna.

Birkarlarnas skatt före år 1528 är redan omtalad. Detta år ökades den till jämnt dubbla beloppet eller 16 timmer clockeverk (ekorrskinn) och 4 mårdskinn av birkarlarna i Luleå och Piteå samt lika mycket av dem i Torneå. Efter någon tid skedde ännu en förändring, i det birkarlarna så småningom miste sin rätt att av lapparna för egen del uppbära kronans skatt. År 1553 var denna reform fullständigt genomförd, varefter birkarlarnas inkoms av Lappland inskränkte sig till vinsten av deras tillföring, renavel därstädes, och uppköp av skinnvaror. För den sista rörelsen måste de emellertid betala tull (birkarlatull) med 1/10 av skinnets värde, varjämte kronan snart gjorde anspråk på alla skinn, som i Lappland såldes, och förbjöd birkarlarna att vidare uppköpa sådana. Om inkomsten av deras renar är det svårt att göra någon beräkning.

Vad själva birkarlataxan beträffar, påbjöds genom ett kungl. brev år 1578, att den skulle bestämmas till något högre belopp än i Gustavs dagar. År 1580 erlägges ock taxa av birkarlar, som bruka handel i Torneå, Luleå och Piteå lappmarker, med resp. 9, 12 och 12 daler. utom sin vanliga taxa erlade birkarlarna tid och ofta också en mer eller mindre frivillig "hjälp". Räkenskaperna för Torneå lappmark för år 1571 upptaga en sådan av 30 renar till konungen. Denne hade velat ha ännu mer flera, men enligt fogdens uppgift hade det varit omöjligt, ty då hade birkarlarna ej kunnat komma till lappmarken att uppbära skatter och föra dit fetlier, kläder och hampa.

Denna lista upptager endast de birkarlar, som detta år idkade sin handel; de andra äro förbigångna. En längd av 1600 har här icke färre än 41 birkarlar, bland dem ock två änkor, nämligen den ovan nämnda lappfogden Nils Oravainens och Hans Oravainens. Den Lars Hindersson, vilka här nämnes som fogde, är icke någon obekant person. För år 1585 redovisar han nämligen för Torneå och Västersjölappar, men synes genast ha ådragit sig lapparnas hat.

Torneåbor synas till stor del innehaft birkarla-rättighet i Kemi lappmark. Enligt Jöns Carlssons räkenskap av denna lappmark för år 1606 hade taxa erlagts av de handlande birkarlarna med 13 daler, varjämte tullfisk utgjorts av samme män på följande sätt:

Under medeltiden var Torne marknad den mest bekanta handelsplatsen vid Bottniska viken, och samlingsplatsen för köpmän från när och fjärran långt innan de övriga norrbottniska bosättningscentra hade någon betydenhet. Hit samlades finnar från Åbotrakten, österbottningar, tavaster, samer, permer, ryssar, hälsingar, jämtar och norrmän, skriver Olaus Magnus. Torneå var historiskt den ledande marknaden och hamnen i Bottnen, och utstrålningspunkten för handelsverksamheten i Bottnen. Birkarlar i Torneå skattade dubbelt så mycket som andra tillsammans.

Handeln med ryssarna florerade fastän strängt efterhållen, hårt beskattad och ej sällan helt förbjuden. Ryssarna stannade visst inte alltid i Torneå på sina handelsfärder till svenskarna. Så sent som vid sekelskiftet 1600 klagade lappfogden Jöns Karlsson över att de drog från gård till gård genom Torneå, Kalix, Luleå och Piteå. De kom ned till havet vid Kemi eller Uleå och seglade till Umeå, där de låg hela sommaren och handlade. Kungen sökte göra slut på denna svårkontrollerade handel för att den gick Stockholm förbi och svenskarna avyttrade här värdefulla skinn.

Bakom Gustav Vasas nya centraliserade ordning döljs också revideringen av erä-markområdenas organisation, även på finska sidan. Staten övertog sig bestämmanderätten över erä-markernas fördelning samt över jakt- och fiskerättigheterna. I äldre germansk (och svensk) jaktlagstiftning betraktar man jakträtten på högvilt som regale, dvs kronans exklusiva rätt. Denna rätt utvidgades och ödemarkerna (!) betraktades som tillhöriga staten.

DAGBOK

MISSIONSRESOR I FINNMARKEN

NILS VIBE STOCKFLETH

Tisdagseftermiddagen klockan 5 (1825) lämnade jag Kjöllefjord i sällskap med fogden. Med en frisk kultje och en duktig hög sjö gick det raskt omkring Nordkyn, som med dystert allvar reser sig hög och brant över havsviken. Vid midnattstiden landade vi i Medhavn, ett fiskläge med en förträfflig hamn, varest månget skepp funnit skydd och räddning. Det ligger mellan Nordkyn och det för sjöfarten i dessa trakter så farliga och fruktade Sletnäs.

Här bodde fyra norska familjer i deras invändigt timrade gammer, vilka voro så sammanhängande, att de utvändigt liknade en mycket stor och lång jordhög med synbara ojämna upphöjningar. Jag utförde här flera andliga förrättningar; efter att hava fulländat dessa, gingo vi åter i båtarna och kommo till handelsplatsen Gamvig klockan 7 på morgonen den 20 juli. Gamvig ligger på den långt ut i Ishavet framspringande Sletnäsflaten. Efter att här hava ombytt båtar, kommo vi kl. 4 eftermiddagen till handelsplatsen Omgang; här lågo två små byggningar på en liten slätt, vars ena sida ligger utåt havet, medan på den andra höja sig branta, svarta bergtoppar.

Dessa två byggnader ägdes av köpmannen i Tana. Här bodde en husman med sin dotter; under flera vintermånader äro dessa invånare helt och hållet avskilda från andra människor: boende på den kala och öppna stranden i en gamme och omgivna av polarmörker, vinterstormar, snöyra och nordvästdimma. Även här, på ett sådant öde ställe, stod fordom en kyrka; lämningar av en kyrkogård voro ännu synliga; det måste således förr hava varit ett bebyggt och ej så obetydligt fiskläge. Nordfarare och ryssar drevo här sommarfiske.

Med hänsyn till klimatet äro dylika gammer de ändamålsenligaste bostäder. De utgöras av små timrade hus, tätt infattade och betäckta med sten och grästorv; mellan huvudbyggningen och stallet, där kreaturen äro förvarade, går en täckt gång till dörren av den inre kammaren, varigenom den yttre luften visserligen inkommer, men ej omedelbart intränger; rummet är dragfritt, varmt och ej fuktigt, försedd med ett fönster och en ugn eller bilägger (ett slags kakelugn, som eldas utifrån), vilken sistnämnde likväl i rummet avgiver en mindre frisk och följaktligen mindre hälsosam luft än en ugn.

Vardö hade förr ägt 60 familjer och 11 s.k. köpmän; nu fanns där knappast mera än en handelsman och en bodbetjänt till handelsmannen i Vadsö, samt några få familjer. Förutom trähusen fanns på platsen tvenne jordgammer, ävensom en omvänd båt, nedtill omgiven av jord och torv, vilken begagnades som ett slags bostad; den låg mitt i den enda gata som här fanns. På mina resor har jag även på landbacken sett kabysser från skepp och jakter begagnas till bostäder.

Invånarna i Tana socken äro dels älv-lappar, dels sjölappar, samt några få norska familjer; flera av lapparna äro dels avkomlingar av invandrande qväner (finnar), dels genom giftermål blandade med dessa; i sådana familjer talas därför dessa språk. För det mesta äga dessa lapp-qvänska familjer en större kroppsbyggnad än lapparne. Till det mesta betala de härvarande invånarna prästen med varor, vilka bestå av lax, smör, ost och ull; de gjorde även presenter av dessa saker. Innan jag kunde få alla dessa rariteter undanstuvade, liknade mitt rum ibland mera en välförsedd stabur än en präststuga.

I Tana socken var den ena av de tre lappar, som hade varit i Christiania, anställd som skollärare. I anseende till de många qväner, vilka bodde här i socknen, hade pastor Hansen även begynt att göra sig bekant med deras språk. Under mitt vistande i socknen företogs innanläsning såväl med äldre som yngre. Natten mellan de 8 och 9 Maj avreste jag med renskjuts till handelsplatsen Nyborg i Varangerfjorden, 6 mil från Fjelma. Barnen av tre qvänska familjer utmärkte sig genom deras goda innanläsning i deras qvänska böcker. Fredagen den 21 Maj kom jag till Vadsö, som nu hade blivit en stad. Flera fartyg lågo i hamnen lastade med brännvin; bland dessa även fartyg från Christiania; men flera av de bättre familjerna voro flyttade, till en mil utanför Vadsö liggande Ekkerön.

Prosten Fritzner; som vid min ankomst till Vadsö var på Vardö, kom dock tillbaka redan den 2 Juni, och vi studerade nu dagligen tillsammans såväl lapska som finska. Under vistandet på Vadsö hölls kyrkoförrättningarna på alla tre språken. Det är ej således alldeles sällsynt att träffa personer, även bland qvinnorna, som förstå och tala de här förekommande fyra språken: lapska, qvänska, norska och ryska, varav dock stundom uppkommer en egen dialekt. Varken lappar eller qväner giva i detta hänseende norrmännen det minsta efter; de säga, att det i början faller dem lättare att förstå ryskan, därför att ryssarna lägga mera uttryck i deras tal och begagna livligare åtbörder. Dessa olika tungomål och sammanblandningen av olika nationer i Finnmarken, äro ej utan inflytelse på inbyggarnas intellektuella tillstånd. Man finner därför deras tankegångar klarare och mera vidomfattande, än man skulle vänta av en fiskare på stränderna av Ishavet.

Även vi drogo vår väg under nattens tystnad; de ljusa sommarnätterna med sin vindstilla gynnade vår resa. Tredje dagen kommo vi till Rafsbotten i det innersta av Altenfjord, ett av de vackraste distrikten i Finnmarken. Här bor många välmående familjer av qvänsk härkomst, vilka härstamma från de första invandrande qvänerna. De hade stora och prydliga hus, jordtegar, utmärkta såväl genom bördighet som genom sin odling och belägenhet, med en vacker och rik skog i bakgrunden.

Hos en mycket hygglig och hederlig ung qvän hade vi vårt logis och höllo förhör. Hos en granne, en mycket aktad genom sin ålder och sin kristliga upplysning samt för sina många och väl uppfostrade barn nästan som patriark ärad qvän med ett vackert, värdigt och imponerande yttre, blevo vi följande middag på det bästa bemötta och trakterade. Barnen här voro 40, varav 1/3 lappar och 2/3 qväner; samtliga voro väl upplysta, var och en i sitt tungomål, enligt de olika läroböckerna. Från den tiden, då ett nytt system påbörjades, vilket tillät att de av qvänernas barn, som ej med nytta begagnade norska läroböcker, voro välvilja och tillfredsställelse, foglighet och lydnad i alla skolväsendets åligganden, samt kärlek och hängivenhet för prästerna och lärarna de lyckliga och tillfredsställande följderna av detta system - och under vårt vistande både här och i Alten visade qvänerna på allt möjligt sätt deras erkänsla för uppfyllandet av deras billiga och rättvisa önskningar.

Efter att aftonbönen hade slutat dagens förrättningar, gingo vi med glädje omkring bland dem, vilka önskade hava oss hos sig. Vid kvällstiden kommo vi över till den nätta och vackra byn Elvebakken, varest det fanns över 100 barn, av vilka 3/4 voro qvänbarn. Några av dessa kunde redogöra både för den norska och qvänska religionsboken; den qvänska förklaringen är ävenledes avtattad i frågor och svar. Fredags eftermiddag höll jag ett qvänskt tal i skolhuset för en talrik församling. Några av Finnmarkens vackraste promenader äro omkring de små frodiga kornåkrarna i byn; ifrån höjden Sandfallet är utsikten uppåt Altens dalgång särdeles vacker. Alten-Talvigs socken har och skall alltid vinna såväl inhemska som utländska resandes bifall och uppmärksamhet. Det är här, som den nordligaste sädesodling i världen bedrives; det är här, som man förvånas att finna en ej obetydlig skog nära den gräns, norr om vilken alla träslag upphöra att växa; det är här, som man ännu ser naturen le under den 70:de gradens himmel vid Polarhavets stränder" säger Siljeström i sin resebeskrivning år 1848. I sin Resa genom Norge och Lappland (Berlin 1810) säger Leopold von Buch detsamma.

Den 25 Augusti reste jag tillika med min hustru på ångbåt till Hammerfest; vattkopporna grasserade här och krävde åtskilliga offer. Prosten Aall hade varit farligt angripen, men var nu på bättringsvägen. Jag förrättade i hans ställe en qvänsk brudvigsel. Följande morgon drogo vi till Havösund.

Karasjok har en vacker belägenhet på en stor slätt, som genomströmmas av Karasjok-älven. En liten nätt kyrka tager sig fördelaktigt ut bland invånarnas kringströdda hus och höstackar samt mellan fjell-lapparnes staburar; ty med allt detta är platsen besatt.

Stället blev allraförst bebott för inemot 150 år sedan, då några qväner nedsatte sig här för att leva av boskapsskötsel och laxfiske. De blandade sig med de kringströvande fjell-lapparne, av vilka några, förmodligen de fattigare, tid efter annan här ävenledes nedslogo sin bopålar och började leva som qvänerna; de blevo snart talrikare än dessa, och numera anser man i allmänhet hela folkmängden för fjell-lappar, fastän de ej hava renar, och skulle därför med rätta anses för älvlappar. Klädedräkten och språket äro fjell-lappernes; dock förstås och talas även qvänska (finska), och av den fördelaktiga kropps- och ansiktsbildningen hos flertalet märkes en skillnad mellan dem och de oblandade lapparne.

Traditionen förmäler, att även dessa trakter i en ännu avlägsnare tid skola hava ägt fastboende inbyggare. Det har verkligen funnits spår efter en sådan bebyggelse vid Assibagti och vid Gjergulgammen. På dessa platser ses gamla byggnadstomter, och man skall vid dem hava funnit en mängd ben, ej allenast av människor och rendjur, utan även av hornboskap. Ryssarna härjade i Finnmarken under fjortonde och femtonde århundradet; ej allenast utmed kusterna, utan de skola även hava framträngt till dessa avlägsna trakter, och ihjälslagit inbyggare. I sju på varandra följande år, säger en sägen, följde rövarhorderna så oavbrutet på varandra, att från den ena svärmen till den andra ej lämnades tid att koka en renköttssoppa, och det tillägges, att endast en man behöll livet i Alten och en i Varanger.

Vid Assibagti skall hava funnits några stensättningar, som tros varit lämningar av ett ryskt läger, och i grannskapet skall funnits ett ryskt spjut. - Tartarerna hade intagit Ryssland. Ryssarna trängdes då mot väster och norden, först måhända blott som flyktingar, likasom bjarmerna, men snart farande fram med eld och svärd, och det är denna sista rörelse av den stora översvämningen från öster, som fortplantade sig över Norges gränser. Hornboskapen här är av ett utmärkt slag, olikt det norska.

Även Kautokeinos lappar äro mycket blandade med qvänerna; båda språken talas därför här; denna förening har dock icke haft alldeles samma verkan som i Karasjok; änskönt något mera godmodiga och mindre bestäda, hava Kautokeinos lappar i allmänhet ett mindre kraftigt yttre och mindre skarpt markerade drag; deras ansikten närma sig mera "tabula rasa", Karasjok-lapparnes mera "tabula scripta". (Läs mer om Kautokeino här, 1808-1809).

Kautokeinos fjell-lappar uppehålla sig i en vid krets omkring kyrkoplatsen (de bofasta qvänerna inne i byn) ungefär som Karasjoks fjell-lappar, och utsträcka sina vandringar till Karesuando i Sverige, 9 mil från Kautokeino kyrkoplats, och då förbudet mot att beta renar på ryskt (finskt) område ännu ej var utfärdat, plägade en stor del av dem draga över till furuskogarna i det nordvästra hörnet av Finland, varest det finns överflöd på renmossa och skydd för det hårda vintervädret, varvid flera av dem till och med kommo till Muonioiska, 16 mil från Kautokeino, och väl ännu längre. Efter påsktiden började alla, som voro fjell-lappar, att så småningom draga sig åt sjökusten, varest de, som jag anfört, uppehålla sig från medio av Juni till slutet av Augusti, då de åter draga till fjälls.

För några år sedan härjade i dessa trakter en i hög grad dödlig farsot, vilken alldeles ödelade flera förut bebodda gårdar. Isynnerhet ledo de i dessa trakter boende qväner härav; i följd av bristande snygghet och frisk luft i deras bostäder; däremot blevo lapparne i lika märklig grad förskonande, vartill orsaken var den, att rökhålet i taket på lapparnes bostäder lämnar den yttre luften fri ingång; den på härden brinnande elden bidrager också att rensa den inre luften, varemot de härvarande qvänernas och flera av norrmännens bostäder begagnade biläggerugnar utestänga den yttre luften, och som ingen eld renar den invändiga, så förpestas allt.

Den 14 Februari lämnade vi Kautokeino, för att göra en utflykt till Svenska Lappmarken. I följd av föregående brevväxling med prosten Læstadius i Karesuando reste vi till honom, och framkommo den följande dagen.

Onsdagen den 22 Februari reste Læstadius och jag till den 10 mil från Kautokeino liggande byn Vittangi i Jukkasjärvi socken, där endast qväner bodde, och varest tinget skulle begynna lördagen den 25. Svenskarna hava ett både vackert och ändamålsenligt bruk, nämligen tingspredikan, som överheten skall bevista. Domaren infann sig även vid gudstjänsten. Det var tillika marknad i Vittangi, och dessutom hade tinget samlat en mängd svenska lappar. Olikheten i dialekten lade intet hinder i vägen för våra samtal. Veckan därpå var ting och marknad i Karesuando.

Nybyggarna här hava vetat att sätta sig i besittning av mera än halva delen av det nödvändiga antalet renar. Eftersom nybyggarna varken kunna eller vilja undvara renar och renvaktare, så skola fjell-lapparne visserligen ej alldeles bliva utrotade, men de flesta bringas att ned sjunka till tjänare och herdar (Drengi). Såsom här, så hos oss; så har varit och så är framtiden nomadens lott.

Lördagsaftonen den 11 Mars kom jag efter 2½ dags resa, styvnad av köld, ned till Skibotn, och den följande aftonen till prästgården i Lyngen.

" I det tillgränsande Qvänangerfjorden äro invånarna för det mesta av qvänsk härkomst; deras bättre odlade gårdar och deras goda omständigheter bevisa deras verksamhet och industri. Det samma gäller Börself och Laxelf i Porsangerfjorden, varest inbyggarne också äro av qvänsk härkomst. Det faktum, att dessa årligen hava att sälja 100 vog (á 36 skålpund) smör, bevisar deras mera utvecklade industri och besparingsanda, eftersom smör utgör en viktig hushållsartikel i alla qvänfamiljer och en vara, som i icke obetydlig mängd köpes av nästan alla Finnmarkens invånare".

Emellan Skandinaviens ugriska stammar, lapparne och qvänerna, äro språket den väsentligaste och största skiljemur. Likväl antager finnen Castrén, att olikheterna mellan lapska och qvänska språket ej äro större, än att båda språken för 2000 år sedan, då romaren Tacitus omnämner dem, kunde varit ett. Ju äldre och lägre ett folks ståndpunkt är, dess mer är det böjt för att splittra sig och utveckla avvikande individualiteter. Detta bevisa de ugriska (finska) folkslagen.

Breve

Niels J. Chr. V Stockfleth

1825-1854, Stockfleth var socken präst och professor, samt verkade i Finnmark.

(Här har vi försvenskat texten för att göra den mera lättläst och bara en liten del av materialet är medtaget)

Högtborne och högtärade Herr Biskop Krogh, Kommandör av Nordstjärnan, Riddare av Dannebrog.

.... Härtill kommer; vi vill ju helst, höra Guds ord talas med vårt eget språk. Det skulle ju bliva oss mycket tungt och beklagligt, om oss blev all möjlighet borttagen att anamma Guds ord i vårt eget Modersmål, som vi från barns ben är vana till, ock oss därmed under straff blev pålagt att höra och lära det i ett främmande tungomål. Vilket ingen bättre kan bevittna än jag, som har varit ögonvittne till den besynnerliga andakt, de visa, när man predikar för dem och undervisar dem i deras eget språk, då det däremot (jag talar om fjällapparna), som oftast, visa bara ringa Andakt, när undervisningen och Gudstjänsten förrättas i det norska språk, då de sitta undertiden med danska Psalmböcker vända upp och ner i handen och sover emedan Prästen talar..........

.......På min hitresa träffade jag på Tingsstället i Polmag en rysk lärd vid namn Sjögren (Anders Johan Sjögren, framstående finländsk språkforskare och historiker, född 1794, död 1855, företog i åren 1824-29 i lingvistik och etnografiska ämnen resor i Europas nordligaste ställen ända till Ural). Han företog på den ryska Regeringens bekostnad en resa igenom norsk, svensk och ryska (finska) Lappland. Också han stod i brevväxling angående det finsk-lappiska språk med Professor Rask i Köpenhamn, av vem han kallades docktor philosophia. Doktorn visade mig såväl denna korrespondens som sina egna bemärkningar över det norsk-lappiska språks grammatik..........

Deras Högtärade har jag härmed den ära att meddela följande tragiska dödsfall. En ung Finn Hans Eliasen från Nässeby anneks, som jag i sommar avsände till Tromsö, har drunknat i Alten. Detta är ett oersättlig förlust. Jag hade väntat mycket av han. En ung Finn, också från Nässeby anneks, hoppas jag vid jultiden att få avsänt i den avdödes ställe. Deras Högtärevärdighet tillgiv dessa korta rader, jag är på en ämbetsresa skrivit.

......... Året efter, 1826, sände samma Jörgen Madsen mig åter ett stort vuxen människa till konfirmation, som varken kunde läsa och skriva och var heller icke tillhållen att gå i skola, oaktad förra års erinran. En 8 dagar läste jag med drängen och lärde han att stava något; jag avvisade han naturligtvis och uppmärksammade han som fadern om en bot på 2 Spd. som kunde betalas med varor eller pengar. Största möjliga stränghet måste användas mot fadern och sonen, vilken sistnämnda, en människa på 20 år, har visat olydnad och uppstudsighet mot Bygdkommissionen, förutom mot mig visat olydnad. Härtill kommer, att fadern ännu är en välhållen man, har intill ganska nyligen, då hans fru blev sjuklig, varit den mest förmögna man i Lebesby och Kjöllefjord socken. Ifjol eftergav jag i dessa tvenne socknar samtliga såväl Norrmän som Finner min Prästerättighet; det utgjorde för Jörgen Madsen 6 Ort.

Den andra klagan är mot Kvænen Erik Eriksen Bekkerfjord, en ibland dem, där stå sig gott. I 3 år har han visat likaså uppenbar som fräck olydnad och motstridighet. Omsider sände han dock sina barn till skolan, men ville likaså som Jörgen Madsen erlägga en bot av 1 Spd., något som blivit anfört.

...........Den största delen av våra Finner sitter nästan hela vintern på rysk och svensk grund, ganska nära vid tvenne ryska och en svensk kyrka. Härtill kommer, att den svenska nabopräst i Karesuando talar lapska och ryska prästen i Niska karelsk (kvænskt), vilket språk nästan samtliga Kautokeino-Finner tala..........

.......... Bägge de två Finner, jag hade med mig, är tillbaka sänt; den äldsta, från Tanenes socken, är så att säga dimitteret eller remitterat, för att tagas i bruk som skollärare. Den yngsta däremot, John från Karasjok, är ännu för ung och omogen till att uppträda som skollärare; hans undervisning hade jag därför tänkt att fortsätta i Finland. I Januari månad tänker jag nämligen att ansöka om tillåtelse till att uppehålla mig några månader i Helsingfors, och där tänker jag att låta John vara med mig, då det bliver nödvändigt för han att lära Finsk eller Kvænsk.

....Vad min verksamhet för Kvænerna eller Finlænderna ( I sin skrivelse av den 16 Maj 1839 yttrar Biskopen: " Ansökningens författare syntes mig att göra mera av och att vilja hava mera gjort för Kvænerna, än jag kan stämma för"), pådraga mig Hr. Biskopens ovilja eller missförnöjelse. Lapparna - Finnarna är och förblir huvudföremålet. Kvænerna är därför också mera en orsak för närmare undersökning. Det kvænska, finlanske, språk har jag heller icke drivit vidare än nödvändigt var på grund av dennes grammatiska och lexikografiska besläktskap med det lappiska, och jag har nu i en lång tid enbart arbetat med det sista........

.........I Utsjoki och Enare, säger han, har den vanliga språket i skolan och kyrkan förr varit Kvænsk, och jag har antagit det kvænska språk för så känt och använt där, att den utan svårighet både hade lästs och förståtts; men prästen Andelin, där är mycket mån om sin menlighets upplysning och andlig välmående, har funnit det alldeles nödvändigt att begynna att prata på Finsk (Lappisk).........

............Klockan var allaredan närmare 7 på aftonen, då jag på långt avstånd från landet började att höra larm av människor, och ju närmare jag kom, en desto fruktligare hujen, skrik och bannelse, som avlöstes av en sjungande vrål. Dessa galna människor stod då utanför Ruths hus. Kyrkovärden och hans son yttrade fruktan för att lägga till land och komma i förbindelse eller beröring med dessa människor. Det blev emellertid så mörkt, att vi icke kunde sees, och deras skrik hindrade dem i att höra årslagen. Då jag omsider kom fram till Ruth, hade de lämnat han och dragit vidare.

Morgonen efter min ankomst ville jag icke alldeles ha någon med mig, men gick allena med en liten spatserkäpp i handen till det hus, var de huserade. Jag kom in i gången och hörde de harmoniska toner, jag hade hört aftonen för, men svagare enbart av två eller tre. Jag öppnade dörren, gick in och hälsade, bad dem vara stilla och sade, jag var Präst. Två eller tre, därav ett fruntimmer, stodo och hoppade och lyfte armarna upp och ner med starka rörelser, bannade och Ohedrade Gud. Det var naturligtvis enbart några artikulerande ljud utan sammanhang och förbindelse, man kunde urskilja av och till; jag lyfte käppen och slog till. Detta gav liv åt dem på golvet liggande. Samtliga reste sig, och alla hoppade, slog upp och ner med armarna, hujade och banntes. Några av dem var så hesa, att de nästan ingen ljud kunde giva från sig. Man tänka sig sig människor, iklädda päls, i ett trångt utrymme och under våldsamma rörelser i oavbruten hoppande!

Allas förvridna ansikten vände sig mot mig med frånvarande miner; jag var beredd att slå, ingen gjorde miner till att falla över mig. I deras vildhet kände naturligtvis inte vidare till, om de fick prygel eller icke; men då där i vrån var en och annan, som blått såg på, ville jag visa, vad de hade att vänta av mig. Jag gick ut igen i förstugan och fick tag i en son av Kyrkovärden till att visa mig var fadern var. Jag fann denna i sängen viftande med armarna och pratade oförnuftigt oavbrutet. Efter att förgäves ha talat till han och skakat i han vände jag mig stilla om till församlingen. Det var något så obehagligt och tillika djävulaktigt i detta skådespel! I det jag ville gå ut, överraskades jag vid att plötsligt se ett barn 9, 10 årigt med de samma våldsamma rörelser och förvridna ansiktsuttryck, med detsamma hoppen, och höra eder och förbannelse utströmmande av ett barns mun.

Jag gick ut av huset, alla följde mig. Jag stannade och lyfte käppen mot dem. De stannade. Då en av de yngre medlemmarna av denna församling ville skilja sig från dem och gick bort, hälsade jag honom några gånger med käppen.

Kyrkvärden är dessvärre bliven alldeles vanvettig. I fredags förklarade han Ordföranden mig, att jag väl hade anden, men att jag icke var fört till Brudgummen och till hans blod. Jag gav han några Förmanings-ord. Förvirringen är över all beskrivning...............

..............Efter den gruvsamma händelsen i Kautokeino i November 1852, blev Ole Aslaksen Somby fört nedöver till Alten, men under transporten hade han fått anledning till att bita itu banden, varmed han var bundet, och då uppmuntrade en annan av arrestanterna till att göra likadant för att sedan övermanna vakten, gav denne han ett slag med en klubba, så han två dagar efteråt dog av hjärnskakning. Mons Aslaksen Somby blev av Högsta Domstolen av den 14 Februari 1854 dömt från livet och blev avrättat. Följande är namnen på de sju andra dömda: Lars Jakopsen Hetta, dömt att mista livet, men på grund av sin unga ålder benådat med livstids straffarbete, blev efter flera års förlopp lösgiven; hans syster Ellen, okonfirmerat, dömt till 12 års straffarbete; Aslak Olsen Somby, dömt till straffarbete för livstid; Dennes dotter Marit Aslaksdotter, gift med John Jonhsen Hetta; Gunhild Olsdotter Somby, dömt till 8 månaders straffarbete, änka; Marit Rasmusdtr. Spein, gift med Per Mikkelsen Korvatus, Per blev dömt till 1 års straffarbete...........

Utdrag av Hr. Sockenskrivare Krafts topografiska beskrivning över Norge.

Under Hakon Hakonsen finner man, att Halogalands Beboeres gamla förbindelse med Bjarmaland, och deras förbindelse till detta land, varvid härstädes är en fördel, ännu har hållit till Ivar Utvik, Kong Hakons Länsman, och Andreas Skjaldarband drog i året 1222 med fyra skepp till Bjarmaland, för att häva det dråp, som Bjarmerna hade begått på folken av ett skepp från Halogaland. De gamla Norska Bjarmaland skall hava innefattat den del av de nordliga Ryssland, som i nyare tider utgör det Peruiske, Vidtkoiske, Vologdaiske och Archangelske Guvernement, där räknas att innehålla ett areal av 27,014 geografiska kvadratmil.

Bjarmeland var intill det 11te århundradet bebott av ett fritt och självständigt Folk, men vid den tid och i det följande århundraden blev det avhängigt av Republiken Novgorod, från vilken sedan kom under de mosauske Storfurstar. De Norske och särskilt Halogalands beboere, besökte i de äldre tider mycket Bjarmaland, dels på Fribytteri (förbryteri), dels och för Handelns skull. Ändock flera av de norska Envåldsregenterna, såsom Harald Haarfager, Erik Blodøxe, Harald Graafeld och andra gjorde tåg till Bjarmaland och kom tillbaka med rikt byte. Bekant är likaledes Thorer Hunds Bjarmalands tur under Kung Olaf den Heliges Regering. Ivar utviks och Anders Skjaldarbands tåg är den sista, historien omtalar.

Nordländerna och särskilt de nordligaste delarna var i det 15de århundrade från landsidan jämt utsatt för Ryssarnas och Karelernas överfall och plundring, icke allena i fjordarna men också på öarna. Liksom i det sydligare Halogaland var Senjens och Tromsö fögderi sjökusterna mera bebodd än fjordarna och dalarna; dock fick inbyggarnas antal i fögderiets inre ägna en väsentlig tillväxt, då det av Kung Hakon Hakonsen tilläts flytta från deras hemställen omkring Dvinafloden i det nuvarande nordliga Ryssland, av de inträngande Mongoler fördrivna skaror av Bjarmer, ett folk av den finske (icke lappiske) folkstammen, här att bosätta sig, emot att de antog Kristendomen, till vilken ändå Kungen lät uppföra en Kyrka för dem, samt anvisa dem Malangerfjorden till boplats, förmodligen för att denna fjord den gången ännu icke var på den östra sidan besatt av Norske; likaså förökades folkmängden i fögderiets nordliga fastlands sträckningar vid det på denna tid och senare invandrade Qvaener, där utgjorde en väsentlig del av Tromsö distrikts fjordbygder, emedan Nordmän besatte detta distrikts fiskrika havskust.

De hyppiga överfall av Ryssar och Kyrialer eller Kareler, som Halogaland i den senare medeltiden, nämligen i det 14de och ännu i det 15de århundraden, var utsatt för, gällde rimligtvis mera denna del av detta landskap än samma sydligare sträckningar; i det minsta ser man, att Ryssarna vid ett av dessa överfall, år 1323, angrep ön Bjarkö och lade Erling Vidkunnarens gård i aska, och ett sägen i Karlsö talar om ett anfall av Ryssarna i detta prästgäld, under vilket de dräpte en del av inbyggarna, där hade gömt sig i arhällarna på Fågelö. Därvid blev de Norskes vidare utbredelse emot denna kant för en tid avstannat, och det var, som det synes, först efter att dessa överfall var upphörda, att öarna under Tromsö distrikt är blivna befolkade. Riktig nog anföres i Hakon Hakonsens sägen, att denna Kung lät uppföra en Kyrka på Tromsö, omkring i samma tid som Bjarmer inflyttade här i landet.

Qvaenerna hörde till den gren av den stora finska Folkstammen, som har bebott det nuvarande Storfurstendömet Finland. Av Qvaenerna, vars namn må antagas att vara av det gamla Norske använda av bemälde national namn Kainulaiset, är de utvandrade till Nordlanden, som där förut hade nedsatt sig; och dels av samma gren av Folkstammen, dels av de tvenne andra är de, som under namn av Qvaener är i slutet av de 17de och begynnelsen av det 18de århundradet invandrade till Finnmarken och omkring liggande nordliga platser, och likaledes de, som under namn av Finner hava i slutet av det 16de eller i begynnelsen av det 17de århundradet nedsatt sig i Solör och där omkring.

Av Qvaenerna fick och det Land namn, som våre nordiska förfäder kallade Qvaenland, varvid icke allena skall vara förståt Finland eller en del därav, men också något av Lappland, liksom där ännu i sträckningen Torneå och Muonio älver på den ena och Kalix-älven på den andra sidan bo Finnar.

Vi har kyrkoböcker från Tornedalen på mikrofilm/fiche, andra släktutredningar rörande släktnamn i Tornedalen, böcker
om hur släktforskning bedrivs, tekniska hjälpmedel m. m.........

1 mantal	6 riksdaler 32 skilling	6:32
1/2 mantal	3 riksdaler 16 skilling	3:16
1/4 mantal	1 riksdaler 32 skilling	1:32
1/8 mantal	0 riksdaler 40 skilling	0:40
1/16 mantal	0 riksdaler 20 skilling	0:20

Joseph Hindersson i Vojakala f.d. lappfogde	Nils Jönsson ibiden
Clemment Hindersson i Vojakala	Nils Olsson i Watesare
Hindrich Packainen i Vojakala	Hans Jonsson Alkula
Hans Oravainen i Vojakala	Erich Jonsson i Kuivakangas
Per Jonsson i Armasar	Ifvar Larsson i Mattiosari
Olof Olsson Ibidem	Michil Hindersson i Joxenge
Amund Amundsson i bidem	Jöns Hindersson Galter i Alkula
Jöns Olsson i Niemisell	Hindrich Jacopsson i Joxenge
Oloff Amamdsson

Carl Josepson, gäddor 4 Lp	Hans Packan, gäddor 3 Lp
Nils Josepson, berenfisk 3 1/2 Lp	Olof Nilsson, gäddor 1 1/2 Lp
Jöns Markuson, gäddor 4 Lp	Henrik Kourij, gäddor 3 Lp
Herr Henrik, berenfisk 3 Lp	Måns i Joxänge, gäddor 1 1/2 Lp
Jöns Olofsson, berenfisk 3 Lp	Lars Olofsson, berenfisk 1 Lp

Andre kulturverntiltak
Høgskolen i Finnmark v/Irene Andreassen	Utgivelse av kvensk stedsnavnleksikon	Kr 100 000 blir løyvd, det blir gitt tilsagn om kr 85 000 for 2006 og kr 85 000 for 2007.

Kvänland

3 Kainuu-Kaland-Kvenland och Finland

Kveenit

Ottarin kertomus

Frågan om Kvänerna

Kväner

Snorre Sturlasson och de isländska källorna till Sveriges histora

Torneå - porten till Lappland och mot väst genom århundraden

En livlig handelsplats redan under medeltiden

HUVUDDRAGEN I ÖSTERBOTTENS ÄLDRE BOSÄTTNINGSHISTORIA

Tornedalica 5

Karta

Birkarlar och kronan

Birkarlar blir kronans fogdar

Erämarksekonomin ( Ödemark)

Skridfinne

[I en Kopibog i det danske Rigsarkiv med Titel »Suenske Acta ab anno 1601 ad annum 1611. No. 2«, f 115.]

Visst finns KVÄNLAND

KVÄNERNAS HISTORIA

Anteckningar under min vistelse i Lappmarken

Kväner

BIDRAG

Kundskab om Qvænerne

i Kongeriget Norge, af Nils Vibe Stockfleth (Präst) utg. 1848

Lokal historia

Torneå – handelns centrum

DAGBOK

MISSIONSRESOR I FINNMARKEN

NILS VIBE STOCKFLETH

Breve

Niels J. Chr. V Stockfleth

Utdrag av Hr. Sockenskrivare Krafts topografiska beskrivning över Norge.

Tornedalingar

Från Wikipedia, den fria encyklopedin.

Kända tornedalingar

Historia

		HUGINS ØYE - juni 1999 Universitetsbiblioteket i Tromsø