........Huruvida kvänerna eller deras samtida lämnat efter sig fast bebyggelse kan numera ej utrönas. Men att ett så pass trafikerat område som Tornedalen ej skulle haft fasta boningscentra är otroligt. Enligt Egil Skallagrimssons saga var det ju ej fråga om enstaka strövkårer utan om ett "rike", vilket ju förutsätter någon slags bosättning. Även de bjarmer, som från Dvinaområdet på 1200-talet invandrade och fick tillstånd att bosätta sig längs Finnmarkskusten, måste lämnat efter sig enstaka bebyggare i dessa trakter, varom även en del fornfynd vittnar. Under äldre medeltid torde handeln här uppe behärskats av karelare, som emellertid efterträddes av birkarlarna. Med birkarlarna följde givetvis annat folk, som deltog i trafiken och som sökte sin bärgning i de fiske- och villebrådsrika trakterna. Endast i Tornedalen synes den fasta bosättningen trängt upp till över bygden, detta beroende på att den var huvudtrafikleden till Norge. Varutransporterna förutsatte bofasta nybyggare......

" I det tillgränsande Qvänangerfjorden äro invånarna för det mesta av qvänsk härkomst; deras bättre odlade gårdar och deras goda omständigheter bevisa deras verksamhet och industri. Det samma gäller Börself och Laxelf i Porsangerfjorden, varest inbyggarne också äro av qvänsk härkomst. Det faktum, att dessa årligen hava att sälja 100 vog (á 36 skålpund) smör, bevisar deras mera utvecklade industri och besparingsanda, eftersom smör utgör en viktig hushållsartikel i alla qvänfamiljer och en vara, som i icke obetydlig mängd köpes av nästan alla Finnmarkens invånare".

Emellan Skandinaviens ugriska stammar, lapparne och qvänerna, äro språket den väsentligaste och största skiljemur. Likväl antager finnen Castrén, att olikheterna mellan lapska och qvänska språket ej äro större, än att båda språken för 2000 år sedan, då romaren Tacitus omnämner dem, kunde varit ett. Ju äldre och lägre ett folks ståndpunkt är, dess mer är det böjt för att splittra sig och utveckla avvikande individualiteter. Detta bevisa de ugriska (finska) folkslagen......

..........Under nattens lugn hade vi redan passerat de öar, som ligga i den vida öppningen av Reis- och Qvänanger- fjordarna. Vid stranden, på flera ställen, där bäckar nedstörtade från fjällen, hade Finnar uppsatt sina tjockväggade mörka jordkojor, som man kallar Gammer. I dessa gammer, vilka inuti hava flera avdelningar, bo folket själva, och i de sundare, men om vintern kallare små trähusen bredvid, hava de sitt matförråd, båtar, m.m. förvarade. Sådana gammer äro i själva verket mycket passande till vinterboningar i köldens och stormarnas land; ty om det aldrig så mycket blåser och snöar ute, så har man i dessa kojor ingen känning därav; och mistningen av dagsljuset, vilket här utestänges, är i alla fall icke särdeles stor under en nästan beständig natt av flera månader.

Norriges invånare vid kusterna i Nordlanden och Finnmarken äro ädelt och gästfritt folk, och de önska ingenting högre, än att Fjällryggen vore borta, för att oftare kunna råka sina syskon i Swerige. De tillbringa ett förnöjt liv i sin kalla vinter, och de eftersträva inga fruktbarare bonings- och vistelseplatser, än de berg och det hav, på vilka deras förfäder levat lyckliga. Deras kroppsbyggnad är stark: veklighet och sjukdomar äro nästan okända bland dessa härdade och raska människor. Deras utseende är manligt, deras hy vitlätt, ögonen blå, och håret i allmänhet rakt och ljust. Klädedräkten är på intet sätt utmärkt: man ser ingen klädd yppigt, men ingen höljd av trasor. Deras levnadssätt är enkelt, och deras bord ganska tarvligt. Värdinnan blir för mattillredningen aldrig brydd vid ankomsten av sina och sin mans vänner. Till en måltid brukas icke mer än 2 rätter mat: till middagen merendels soppa och kött, då soppan alltid ätes först, och till aftonen fisk och mjölk eller risgröt.

.........Invånarna i Tana socken äro dels älv-lappar, dels sjölappar, samt några få norska familjer; flera av lapparna äro dels avkomlingar av invandrande qväner (finnar), dels genom giftermål blandade med dessa; i sådana familjer talas därför dessa språk. För det mesta äga dessa lapp-qvänska familjer en större kroppsbyggnad än lapparne. Till det mesta betala de härvarande invånarna prästen med varor, vilka bestå av lax, smör, ost och ull; de gjorde även presenter av dessa saker. Innan jag kunde få alla dessa rariteter undanstuvade, liknade mitt rum ibland mera en välförsedd stabur än en präststuga.

.....I Tana socken var den ena av de tre lappar, som hade varit i Christiania, anställd som skollärare. I anseende till de många qväner, vilka bodde här i socknen, hade pastor Hansen även begynt att göra sig bekant med deras språk. Under mitt vistande i socknen företogs innanläsning såväl med äldre som yngre. Natten mellan de 8 och 9 Maj avreste jag med renskjuts till handelsplatsen Nyborg i Varangerfjorden, 6 mil från Fjelma. Barnen av tre qvänska familjer utmärkte sig genom deras goda innanläsning i deras qvänska böcker. Fredagen den 21 Maj kom jag till Vadsö, som nu hade blivit en stad. Flera fartyg lågo i hamnen lastade med brännvin; bland dessa även fartyg från Christiania; men flera av de bättre familjerna voro flyttade, till en mil utanför Vadsö liggande Ekkerön.

Alta som sameby

I kjølvannet av Melodi Grand Prix har det oppstått en debatt om hvorvidt Altas identitet ble speilet i NRK-sendingen forrige fredag. VG etterlyste mer lavvo, joik og Mathis Hætta-faktor, basert på at Alta er en sameby.

Altaposten har i den forbindelse stilt spørsmål med hvilke stereotypier som dominerer riksavisenes fokus på Alta og Finnmark. Det kan synes som om man i Akersgata virkelig tror at befolkningen i Finnmark veksler mellom å oppholde seg i fiskebåten og i en lavvo. Sannheten er at vi befinner oss i et flerkulturelt fylke med masse spennende nyanser, der blant annet den norske, samiske og kvenske arven lever side om side. Hvis det er en minoritet som virkelig er usynliggjort de siste årene, så må det være den kvenske.

Alta er et vitalt og spennende vekstsenter med ung befolkning, en smeltedigel der kysten møter innland. Dette synes vi NRK fikk fram på en utmerket måte i sine seks innslag fra Alta. I den grad man fokuserte på lokal kultur, var det pauseinnslaget med joikeren Ande Somby. Et fantastisk flott bidrag som virkelig er en indikasjon på at vi er stolt av samisk musikk- og kulturliv. Når man da etterlyser mer Mathis Hætta-faktor, har man sannsynligvis store problemer med å skjønne at Alta og Finnmark er noe mer.

Er Alta en sameby? Brita Julianne Skum og Alta sameforening er forferdet over at journalist Vidar Kristensen tar opp problemstillingen. Grunnlaget for hennes forferdelse er et ytterst lettbent intervju med VG-journalist Jan Ovind som hadde fått en leksjon i Altas geografi og historie, vel og merke etter at intervjuet var avsluttet.

Altapostens journalist har aldri offentlig hevdet at sameland stopper ved Maze eller at andelen samer i Alta er 10 prosent, slik Brita Julianne Skum i Alta Sameforening hevder. Det blir en meningsløs debatt, all den tid vi snakker om en flerkulturell by med plass til alle, enten vi er helt eller delvis norsk, samisk, kven – eller tamil, for den saks skyld. Vi gleder oss stort over at Alta sameforening har fått gjennomslag for gode oppvekstvilkår for samiske barn i byen, blant annet gjennom kulturhus, barnehage og språkopplæring i skolen. En kulturell og språklig oppvåkning som har vært dempet av fornorskningspolitikk i lang tid, som Skum korrekt påpeker. Det er også en selvsagt ting at Alta har en samisk fortid, nåtid og fremtid. Den er vi stolt av – og det faktum at over 1000 innbyggere fra Alta/Kvalsund valgkrets er innlemmet i samemanntallet viser at tidene har forandret seg.

Men Alta er ingen homogen sameby, slik som Kautokeino og Karasjok. Alta kan heller ikke sies å være i det samiske kjerneområdet. Det er poenget til journalist Kristensen. Og det er dette opplagte poenget som synes å ha gått VGs Jan Ovind hus forbi, når han med etterspørselen etter lokal koloritt ber om mer joik. Romantiseringen av Finnmark er tildels pinlig enkel i riksmedia, gjerne basert på fordomsfull filmkunst med rein og samer som gisler og glansbilder gjennom flere tiår. Derfor var det en befrielse at NRK tok Alta på alvor, med både joik og moderne bykultur. Da får vi leve med at Nordlysbyen er langstrakt og i likhet med Las Vegas har fått strømtilførsel.

........Alten är icke allenast den angenämaste, mest bebodda och fruktbaraste trakt i Finnmarken, utan även till och med den enda, där korn, ännu odlas; det nordligaste åkerbruk i världen. Och detta är en förtjänst av Qvänerna i Alten. Innan de kommo dit, hade man ännu icke vågat att befatta sig med åkerbruk. de torde väl nu hava bebott dessa dalar ungefär i ett århundrade; och med dem hava tillika flit och idoghet flyttat till dessa provinser. Sannolikt blevo de fördrivna ifrån sina hem genom Karl XII:s krig, men i synnerhet genom Ryssarnas gruvliga härjningar i Finland. De gingo allt högre och högre, äntligen ut över Torneå, och kommo emot 1708 först ned till Alten. De första invandringarna hade andra i följe med sig, och de hava sedan till fördel för Lappland fortfarit nästan oupphörligen.

Qvenerna äro ännu lika sina förfäder, de hava bibehållit samma levnadssätt och samma vanor.

........Wahlenberg nämner tvenne Norska orter, vid Tana, som bebos av Finnar, Seida, trenne svenska mil över Tanas mynning, med 3 familjer; och Polmack, ungefär 4 mil högre opp, med 6 eller 7 välmående hushåll. Sejda ligger på den vanliga vägen från Alten till Vardöhus.

Dessa Quæner synas hava bott här längre än de uti Alten, vilkas invandring inträffade omkring år 1708. Men om de väl redan voro bosatta här, när Carl XI år 1660 uppbyggde Kautokeinos kyrka? Konungen satte också hit en präst, förärade kyrkan ett litet bibliotek av Finska bönböcker och postillor, vilka ännu äro i behåll.

.......Quaenerne utgöra nu redan visserligen den största delen av Altens inbyggare; och i dalen vid Altens-älv äro nästan de enda invånare. Redan år 1801 fann man ibland 1,973 personer, som levde i Altens prästegälld, endast 475 Norrmän. Ibland de övriga 1,498 människor voro endast några hundrade Sjö-Lappar, som bo vid Langfjord och Stjernesund; men 1,200 och nära 2/3 av hela befolkningen voro Qväner.

.......Det är ock en av de största floder bland alla, som falla ut i dessa fjärdar och torde, utom den stora Altenströmmen, icke hava sin like i hela Finnmarken. Därför är han ock en så kallad Laxe-älv, en sådan nämligen, där laxen stiger upp, och varigenom de trenne familjer erhålla sin riktiga näring, som hava satt sig ned härstädes på slätter vid mynningen av floden. Det förråda ock genast deras Gammer; ty dessa liknade icke mera, såsom i Olderfjord, små jordhögar, utan vida mera en liten koloni. I det omkring gärdade och tämligen vidluftiga distriktet ligga boningshusen (Gammana), längre bort husen för boskapen, därefter förrådshusen av timmer med ett tak, och allt omkring några små jordlappar, som man med mycket sorgfällighet hade inrättat ängar. Korna stodo framför gärdesgården, huvud vid huvud, mitt ibland dem stora rökeldar, som man hade upptänt för deras skull och där de ställa sig, för att icke bliva om natten uppätna av myggen. Det ser besynnerligt ut. Till äventyrs gives det ock verkligen få så karaktäriska bilder av den Lappländska naturen, som dessa grupper av kor i röken, mitt ibland Gammer och ängar, med en björkskog på avstånd och bergen runt omkring.

.......Även de nya Finska kolonierna blevo genom denna avsägelse fördelade mellan båda kyrkorna. De som bodde vid Karasjock och längre ned mot Tanas mynning, blevo Norrmän; men de som hade satt sig ned på högra stranden av älven, förblevo under Svenskt övervälde. Till de förras bekvämlighet förlade nu Norrmännen Afjuvaras kyrka till Karasjock, och Afjuvara förföll till en ödemark, vartill naturen och dess läge på det ofruktbara berget endast tyckes hava bestämt det. Däremot bodde Karasjocks Finnar redan åter mitt uti en skog av tall, vid en fiskrik älv, omgiven av bördiga ängar. De kunde därför bygga sig hus och gårdar såsom på Elfvebacken vid Alten; och här ser man därför, såsom där, en nästan fullständig by. År 1807 byggdes ock för deras räkning en ny och större kyrka. Även deras landsmän vid mynningen av Tana älv syntes komma sig välföre därstädes; de hava byggt sig hus, oaktad de likväl redan bo utöver tallens region; de hava gärdat in ängarna och föda kor och får.

Ända till yttersta gränserna av landet leva redan Finnar eller Quæner i fasta boningsplatser. De hava även befäst från Tana älvs mynning fjärdarnas kuster. Men ehuru nu de närgranna rikens gränser äro bestämda med geometrisk noggrannhet, och ehuruväl var och en av dessa stater vet ganska bestämt, av vilken Lapp eller Quæn densamma har att driva in utlagor, så har det likväl icke lyckats att därigenom upphäva all anledning till tvistemål. De betydliga laxfiskena vid Tana älv söndra ganska ofta de nära varandra boende fiskare, och ifrån dem går stridigheten till deras ömsesidiga regeringar. Den stora, feta och mycket utmärkta Tana-laxen var fordom en artikel av Finnmarkens utförsel till Holland; och ofta berättar man sig för varandra, att Holländarna aldrig vårdade sig att ens se på någon annan lax, så snart Tana-laxen var ankommen. Denna handel har nästan helt och hållet upphört.

.......Kvänernas flyttning upp till Finnmarken inträffade redan i äldre tider men huvudsakligast under Konung Carl den XII:s regering, då de i denna avlägsna del av landet sökte sig en fristad under krigs oroligheterna. Sedemera har antalet av dem småningom ökats och ökas ännu därigenom, att åtskilliga vid Lappska gränsen eller i Lappmarken bosatte Nybyggare under missväxtår flytta hit, ävensom därigenom, att då en och annan brottsling lyckas undkomma från sitt fängelse, han här emellan någon avsides klippa på Finnmarkens kuster söker sin bostad, för att undgå straffet. Deras boningshus likna till större delen de än uti inre Finland brukliga pörten, och desse Finnar äro därjämte de enda på orten, hos vilka badstugor ännu bibehålles.

........De förnämsta Finska kolonien i Finnmarken är vid Alten, så väl vid fjorden som älven. Över ettusen personer äro där bosatta. Blott få av dessa känna det Norska språket. Till och med bland dem, som i 5:te och 6:te led bebo orten, finner man mången, som alls icke kan tala Norska, varför de ock sällan, utom vid de tillfällen då de begagna sina salighetsmedel, bevista den offentliga Gudstjänsten. Däremot läsa de så mycket flitigare de Finska böcker, som ifrån Finland uppköpes".

........Efter att aftonbönen hade slutat dagens förrättningar, gingo vi med glädje omkring bland dem, vilka önskade hava oss hos sig. Vid kvällstiden kommo vi över till den nätta och vackra byn Elvebakken, varest det fanns över 100 barn, av vilka 3/4 voro qvänbarn. Några av dessa kunde redogöra både för den norska och qvänska religionsboken; den qvänska förklaringen är ävenledes avtattad i frågor och svar. Fredags eftermiddag höll jag ett qvänskt tal i skolhuset för en talrik församling. Några av Finnmarkens vackraste promenader äro omkring de små frodiga kornåkrarna i byn; ifrån höjden Sandfallet är utsikten uppåt Altens dalgång särdeles vacker. Alten-Talvigs socken har och skall alltid vinna såväl inhemska som utländska resandes bifall och uppmärksamhet. Det är här, som den nordligaste sädesodling i världen bedrives; det är här, som man förvånas att finna en ej obetydlig skog nära den gräns, norr om vilken alla träslag upphöra att växa; det är här, som man ännu ser naturen le under den 70:de gradens himmel vid Polarhavets stränder" säger Siljeström i sin resebeskrivning år 1848. I sin Resa genom Norge och Lappland (Berlin 1810) säger Leopold von Buch detsamma.

Den 25 Augusti reste jag tillika med min hustru på ångbåt till Hammerfest; vattkopporna grasserade här och krävde åtskilliga offer. Prosten Aall hade varit farligt angripen, men var nu på bättringsvägen. Jag förrättade i hans ställe en qvänsk brudvigsel. Följande morgon drogo vi till Havösund.

Karasjok har en vacker belägenhet på en stor slätt, som genomströmmas av Karasjok-älven. En liten nätt kyrka tager sig fördelaktigt ut bland invånarnas kringströdda hus och höstackar samt mellan fjell-lapparnes staburar; ty med allt detta är platsen besatt.

Stället blev allraförst bebott för inemot 150 år sedan, då några qväner nedsatte sig här för att leva av boskapsskötsel och laxfiske. De blandade sig med de kringströvande fjell-lapparne, av vilka några, förmodligen de fattigare, tid efter annan här ävenledes nedslogo sin bopålar och började leva som qvänerna; de blevo snart talrikare än dessa, och numera anser man i allmänhet hela folkmängden för fjell-lappar, fastän de ej hava renar, och skulle därför med rätta anses för älvlappar. Klädedräkten och språket äro fjell-lappernes; dock förstås och talas även qvänska (finska), och av den fördelaktiga kropps- och ansiktsbildningen hos flertalet märkes en skillnad mellan dem och de oblandade lapparne......

Skjønt presteboligen i Karasjok lå i en stor furuskog, var det den gang bare et eneste værelse, et lite pulterkammer og kjøkken i huset. Etter at soknet i 1852 hadde fått sin egen prest, som skulle tilbringe hele vinteren i Karasjok, ble det i 1853 oppført ny prestebolig med flere værelser og uthus.

Karasjok "by" bestod av en mengde små tømmerhus, som lå spredt rundt den lille korskirken av tre. Stedet fikk fast bosetting først omkring 1714. Da slo noen kvener seg ned her for å leve av kvegavl og laksefiske. De blandet seg med de omvandrende fjellsamer. Noen av disse - sikkert de fattigste - tok fast bopel og begynte å leve som kvenene. De ble snart mer tallrike enn disse, og alt i 1827 anså man hele befolkning som fjellsamer, skjønt de ikke hadde noen reinsdyr. Klesdrakten og språket var fjellsamenes.

Karasjok var imidlertid ikke det første sted som ble bebygd i disse trakter. Det går et sagn om en Anders Bæivve som kom fra Finland og bosatte seg i Bæivasgiedde. Han var en dyktig jeger, som hadde folk under seg og drev fangst etter bever, villrein og andre dyr. Selv reiste han tilbake til Finland da han ble gammel. Men hans sønn, Bæivve-Anti, bygde seg hus i Beskenjargga, og bosatte seg der som den første fastboende mann i Karasjok.

1700-tallet
Ca. 1720 bosetter de første kvænene seg i Karasjok og bygger opp kirkestedet. Disse er forfedrene til Børselv-, Lakselv- og Stabbursneskvænene. På det meste bor det ca. 70 kvæner i Karasjok, men en alvorlig koppe-epedemi redusere antallet sterkt.

På 1750-tallet bodde det 10 familier i Kautokeino, og 8 av familiene var kvænske.

Ca. 1750 bor det 4 kvæner i Kjæs. Disse er de første registrerte kvænene i Porsanger.

1767 bosetter Erkki Juntinpoika seg i Børselv, men han gifter seg med ei enke fra Stabbursnes og flytter dit. Hans bror Juhannes Juntinpoika kommer til Børselv i 1786 og bosetter seg på Juntintörmä.

1768 flytter de fleste av de overlevende etter koppe-epedemien i Karasjok til Porsanger.

Mer om Kainuu.

Det virker som om de tidlige kvenske innvandrerne hadde helt klare oppfatninger om forskjellen på Kainuukieli og Suomikieli:

"Men enno på slutten av 1800-talet er det notert i dette området på finsk side at eldre folk sa at vi er ikkje finlendarar, vi er «kainuulaiset» og snakkar «kainuunkieli». Finlendarar, det er dei som kjem sørfrå og snakkar «suomenkieli». "

Videre om Mikkel Kven:

"Da trefte han bl.a. på Mikkel Kven i Børselv, som presenterte seg slik: «Eg er kven, fødd av kvenske foreldre i Kvenland i byen Tornio». På denne tida var framleis Kven-land eller Kainumaa det geografisk omgrepet som folkhadde å halda seg. Det har vore mange teoriar om opphavet til ordet kven,men det synest klart at det erdet same ordet som kvensk Kainu. Dette finn vi bl.a. igjen i etternamnet Gaino i Guovdageaidnu (Kautokeino) men dei som har dette etternamnet i dag, reknar seg som samar, ikkje som kvenar."

Nokre forskarar meiner samar og kvenar har felles opphav, men at dei skilde seg ut nettopp da kvenane blei bufaste. I alle fall har dei blanda seg ganske mykje slik at mange av dei som i dag reknar seg som kvenar heilt eller delvis er av samisk ætt og omvendt.

.......Den 13 augusti kl. 3 om morgonen anlända vi till Kautokeino, efter 18 mils färd ifrån Alten. 10 till 12 små hus på ömse sidor, och en liten Kyrka på östra stranden karakteriserar Kautokeino. Men huru fattigt och uselt är icke det hus, som utgör boning för Församlingens Pastor! Det var nu öde och tillslutet, liksom flera av de övriga husen. Blott en stor hök var gårdens väcktare.. En av grannarna hade nycklarna till den lilla hyddan, som blev öppnat för oss. Ifrån förstuge kvisten träder man direkt in i köket, och sedan uti salen, om man så vill kalla den lilla stugan, vari en järnugn, 2:ne gamla trästolar, ett bord och en bänk utgjorde allt vad som fanns inom de fyra väggarna, när man undantager höet, fjädern och stickorna, vilka lågo både spridda och i högar på golvet. Där intill tvenne små kamrar, tomma och ängsliga. En så eländig Prästegård, som denna, belägen i Finnmarkens Lappmark, har jag aldrig förr sett. Men Prästen bodde också nu icke här: om våren flyttar han ned till Norska kusten, tillbringar där sommaren och återkommer hit om hösten. Besynnerligt nog, att han ändå kan uppehålla sig 6 a´8 månader i Kautokeino, och just på årets sorgligaste tid, de mörka nattlika dagarna.

Men rörelse är likväl om vintern här något livligare: Finnarna ( Nybyggarna eller Qvänerna) återkomma då med sin från havet hemförda fisk, öppna de nu tillstängda husen och utbreda genom sin verksamhet mera livlighet i trakten. Då är även tiden för jakten: mången Vild- Ren faller för jägarens skott, eller dödas av dess spjut; den hårda snöskorpan uppehåller lätt jägaren, som framilar på skidor, men icke renen, och därför upphinnes denne snart. Ännu fler vargar och rävar falla offer för den ivrige skytten. Äntligen komma även lapparna med sina renar: de uppsätta sina kåtor runt omkring, på två, tre mils avstånd, samt förse byns invånare med hudar, kött, ost och allt det nyttiga, som renhjordarna giva.

Folket i Kautokeino synas vara i största behov av uppmuntran, tröst, undervisning och förmaning; men varifrån skola de hämta dessa, då deras själasörjare under en stor del av året vistas hela 20 mil och mera, skild ifrån dem? De känna honom honom alltför litet, och därigenom kan aktning, kärlek och förtroende icke synnerligen fästa dem vid honom. Omsider kommer han; han kommer då som en främling ibland dem: de förstå icke varandras språk; han talar danska, de tala finska. Genom en tolk måste han meddela sina tankar. Det vore kanske ett icke oförtjänt föremål för Regeringens omsorg, att endast sådana Präster blev i denna Lappmark satta till församlingens lärare och religionens vårdare, vilka förstod och kunde uttrycka sig på finska språket, så länge detta är allmänt nyttjade i landet......

.......Kautokeino ligger nära 69° n. lat. Byn är nästan övergiven på sommaren. Renarna och boskapen äro på bete och endast få människor synas till, de flesta invånare har dragit till bergen eller befinner sig på fiske i vid kusten. I byn finnes tio eller tolv gårdar. Boningshusen voro uppförda av stockar och de för boskapen avsedda byggnaderna av torv eller sten. Kreatursuppsättningen på platsen utgjordes av ungefär femtio kor, hundrafemtio får, fyra eller fem oxar och omkring tvåhundrafemtio renar, av vilka omkring hälften var inkörd. Några hästar funnos icke.Läs även( Resa genom Sweriges och Norges lappmarker).

......Vi gingo i en båt vid Kautokeino och seglade oppför Kautokeinos älv ungefär en fjärdedels mil, ända till de första vattenfallen, som åtminstone försvåra seglatsen. Vid Natgiejaure funno vi en koja och fiskeredskap, som tillhörde den ena av Quænerna. Där hade han redan uppehållit sig i flera veckor, och hade likväl nu förhoppning om ny fångst. Fisken skyr icke det hårda klimatet, eller hinner det honom icke; ty att döma av den stora mängd, som årligen fångas i sjöarna, är visserligen oväntad, att de ändå alltid förökas så starkt, att förlusten från den förra sommaren genast är ersatt den följande. Huvudfångsten går alltid ut på sik (Salmo lavaretus), som i allmänhet uppfyller alla sjöar härstädes; mera sällsynt är gädda. Den förra torka Quænerne på stänger och resningar; ungefär såsom man torkar torsk och gråsidor vid havskusten.

.......Jakten på stora snöskor (skidben) ger mångfaldig sysselsättning och åt den skickliga jägarn en riktig vinst på vilda renar eller fåglar. Om vintern tåga köpmän från Torneå med järnvaror åt andra havet till Talvigs, Quaenangers och Utsjokis marknader och gå sällan förbi Kautokeino; eller Finnmarkens köpmän gå över till Torneå att bringa dit hudar och fisk och att därifrån hämta smör, medicinalvaror eller andra produkter av en sydligare bredd. Också finnas i själva Kautokeino om vintern några factorier av Altens köpmän för att driva handel med de då omkringtågande Lappar. - Endast om sommaren äro dessa trakter öde och tomma. Om vintern äro de upplivade.

......De små husen på vänstra sidan av floden, kanske några trettio till antalet, vilka vi alla sågo vara tillslutna, voro icke ämnade till boningsrum. Det är Lapparnes förrådshus, där de förvara sina kläder, pälsar och redskap för vintern. De bofasta och beständiga invånarna i Kautokeino bestå av 8 Quænfamiljer ifrån Finland, desamma, som om sommarn fiska i sjöarna på berget, i en omkrets av mera än fem mil. Därmed förskaffa de sig sin huvudnäring, även för vintern; de kunna till och med försälja något. Även boskapsskötsel försumma de icke: Var och en håller sig några kor och får, och föder dem dels på sköna ängarna, som omgiva Kautokeino, dels med hö, som bärgas därav, dels med renmossa, som blandas med höet. Korna äter mossan gärna, när den är torkad och giva därav en god och ymnig mjölk. Dessa Quæners hus äro väl lätta men de äro likväl hus (pörten) med särskilda rum, stall, kök och förrådshus. Ett sådant läge sätter Quænern likväl i tillfälle till en större kultur och vida över Lapparna.

..... Mitt på slätten och till ända under Lipza funno vi en tämligen ansenlig sjö, Jessjaure, och ifrån en halvö, som sträckte sig längst ut i sjön, framblickar en koja. Det är ett av många hus, som Kautokeinos Finnar byggt sig vid sjöarnas stränder. Dessa verksamma och flitiga människor vandra om sommaren ifrån den ena sjön till den andra på berget, fånga fisk och torka densamma, och tåga sedan till nya trakter, till dess vintern nödgar dem tillbaka till deras hus vid Kautokeino.

Även åt dem måste berget således lämna, vad de behöva till sin föda över vintern. Besynnerligt! Där knappt en kvist växer till bränsle, dit vargar och björnar endast komma för renarnas skull, där nästan hela den växande naturen förstenas, där finna tvenne särskilda folkslag medel för sin näring, på olika vägar! Renarna hava lockat Nomaderna till dessa berg; den oändliga mängden av sjöar däremot bofasta invånare.

Var nu renarnas ägare hur som helst, måste man från dokumenten göra den slutsatsen att den av Olaus Magnusson uppgivna storrenskötseln, eller flera hundra renar, kunde man i Torneå lappmark bara tala om några enstaka renar som var i lapparnas och birkarlarnas vård i början av 1600-talet, och de flesta av dessa var i Jukkasjärvi området mot norska gränsen. I skogstrakterna och i nordligaste Sverige, var lapparna enbart jägare och fiskare.......

Renskötsel

De medeltida källorna före år 1498 innehålla inga uppgifter om förekomst av renskötsel och nomadism i svenska lappmarkerna. Ej heller antydes att lapparna under t.ex. 1200- och 1300-talen skulle hållit till i fjällregionerna. Det talas om skogslappar eller "skogsmänniskor" men ej om fjällappar (samer). Så länge lapparna fann sin utkomst i de gamla fångstreviren vid kusten, fanns det ingen anledning för dem att flytta från sina fiskevatten och jaktmarker, som de ärvt av sina fäder och som de voro väl förtrogna med.

I det mån rendriftens inledningsskede kan beläggas, visar det sig att den är av sent datum. Enligt Tegengren har den organiserade rendriften kommit till stånd i Tornedalen och Kemi lappmark först i slutet på 1700-talet. År 1603 hade Torne-, Kemi- och Wästersjölapparna 2660 renar fördelade på 534 skattskyldiga, d.v.s. varje lapp hade i genomsnitt blott 5 renar. År 1605 räknade Kemi lappmark 119 lappar med tillsammans 414 renar. Tamrenstammen i dessa lappmarker var alltså obetydlig och utgjorde blott dragrenar och lockrenar.

Att rendriften först ett gott stycke in på nyare tider kom till Tornedalen, Kemi lappmark och Varangerfjorden vittnar om att den uppenbarligen igångsattes i de södra lappmarkerna vid en tämligen sen tidpunkt.. Detta stämmer väl överens med hela den utvecklingsprocess, som framträder i Norrbotten under 1400- och 1500-talen .

.............Som tidigare är konstaterat sträckte sig inte dåvarande Sveriges gränser längre uppåt än till Daläven på 800- och 900-talet. På 1200-talet nådde Sveriges gränser ända till Skellefteå trakten. Från handlingar från 1328 kan man läsa att svenska intresse områden har nått till Luleå trakten. Sveriges utvidgande norrut inträffade inte i ödemarker utan där bodde redan folkstammar. De härskande kvener i området konstateras varande i området ännu år 1271 då de tillsammans med karelare gjorde krigsförklaring mot norrmännen. Det är också konstaterat att de har ett eget land, egen konung - Faravid - och även en egen lag som även beskrivs i Egils sagor.

Lappar eller norrmännen och skogsfolket levde fredligt i sina områden och för dem var det okänt den övriga världen. Då de nekade att mottaga den kristna tron på 1150- talet, utan valde att rymma norrut började de kallas rymlingar eller lappar. Därefter började alla lappmarkens invånare kallas lappar eller i finnmarken finnar.

Som tidigare är konstaterat kallades forntida jakt - och fiskefolk för finner. Den senare näringen, tamrenskötseln, verkar ha påbörjats i Lule och Pite trakten enligt Olaus Magnussons karta, Carta Marina från 1539. Från Torneå och Kemi lappmarkers skattelister finns inga tecken på renskötsel under hela 1500-talet. Inte ens i Rounala som är känt som storrenskötsel område fanns några tecken till renskötsel då........

Nybyggarbosättningen i dessa trakter har med all sannolikhet uppkommit till följd av de goda fiskevattnen och rikedom på villebråd. Redan i den västra delen av skogs- och myrområdet finns talrike bofasta skogssamer eller blandfolk av samer och finnar. Befolkningen inom detta zon övergångsområde blir i stor utsträckning såväl till språk som till härstamning finsk-lapskblandad, medan den i Tornedalen och områdets östra del är homogent finsktalande.

Det är lätt förståeligt, att i en två-, resp. trespråkig bygd, som samtidigt är ett gränsområde mellan två eller tre olika folkstammar, en strikt språklig gränsdragning efter stamtillhörigheten är svår att genomföra. Folkblandningen har medfört en språkblandning, som varierar starkt från ort till ort. Dock kan man språkligt urskilja mera homogena områden inom finnbygden: från öster i Tornedalen, där finska språket är dominerande mot yttersta väster, där lapskan tar överhanden och mot söder, där svenskan vidtager. Vad finska språkets utbredning i finnbygden beträffar, har ofta, alltsedan försvenskningsarbetet begynt, en uppenbar - sannolikt ofrivillig - tendens hos lokal myndigheterna och prästerskapet gjort sig gällande i uppgifterna om antalet svensk- resp. finsktalande.

Kännedomen om Norrbottens och finnbygdens fornhistoria - ännu trots framsteg som de sista decennierna gjorts - ganska ofullständig.

Vid den tiden, då de första människorna kom hit upp, skar Bottenhavet långt in i landet med vikar och skär. Nuvarande Nedertorneå, Karl Gustav och Hietaniemi låg under havet och en havsvik sträckte sig längs Tornedalen ända upp till trakten av Jarhois. Hela Nederkalix- och Överkalix områdena bildade havsvik ända upp till Lansjärvstrakten. De äldsta stenåldersfynden påträffas på en höjd av ca 100 m ö. h. och därutöver och utgöres av hackor, yxor och mejselformade skrapor av grönsten och kvarts, grovt tillhuggna med slipad spets eller egg. Enligt G. Hallström hade denna typ "sitt centrum i dessa trakter av landet samt i angränsande delar av det nuvarande Finland", eller från Kemi älv till Pite älv, även om de också i enstaka fall påträffas längre neråt landet..........

....Om ortnamnens betydelse för forskningen angående bebyggelsens ursprung skriver Esias Tegnér d.y.: "Ortnamnen äro utan gensägelse att räkna bland människotankens varaktigaste skapelser. Städer förintas så att knappt spillrorna mera finnas, men namnet, som staden burit, viker ej från sitt rum. Själva naturen ombildas, skogar uthuggas, höjder jämnas med marken, strömmar sina ut, sjöar torka och likväl bär orten ett namn, som talar om skog, höjd och ström. Hela djursläkten kunna utdö från jorden, men ortnamnen vittna ännu om, var sådana djur en gång haft sitt bo."

Beträffande finnbygden finns otaliga exempel, som bestyrker riktigheten av dessa iakttagelser. I Tornedalen, den tidigare bebyggda delen av finnbygden, är alla namn på byar, gårdar, berg, ställen, orter, floder, åar, sjöar m.m. av finskt ursprung. Många av ortnamnen är redan tidigare försvenskade eller förvanskade i gamla handlingar till följd av icke-finskkunniga tjänstemäns oförmåga att återge den rätta ortografin (H: Tenerz, ibid., 1960). De numera förkommande svenska ortnamnen är självklart av färsk datum och ofta mer eller mindre lyckade resultat av den försvenskningsiver, som med järnvägens tillkomst introducerades här av järnvägsstyrelsen.

Här är ett forskningsområde, som om det bearbetades, ännu kunde ge många klarläggande upplysningar om befolkningens historia och ursprung. Av en del ursprungshandlingar kan man inhämta åtskilligt värdefullt för belysningen av problemet. Då emellertid alla dessa källor härstamma från ämbets- och tjänstemän, som själva ej behärska finska språket, måste man ofta tillämpa ett slags tolkningsmetod, eftersom de finska namnen, upptecknade eller uppfattade ljudlikhet i talspråket, mången gång är förvanskade, ibland till oigenkännlighet, dock för det mesta ej mer, än att en person, som är van vid tornedalsdialektens uttryckssätt, lätt kan genomskåda namnets ursprungliga innebörd.......

Den ungdom, som efter sekelskiftet uppväxte i Norrbottens finnbygd, fick aldrig skolans hjälp att väcka intresse för bygdens språk och dess andliga liv, ej heller att göra bekantskap med finsk litteratur eller att lära sig i skrift behandla sitt modersmål. Snarare var tendensen i skolans verksamhet och myndigheternas inställning att väcka motvilja mot detta. Det kulturella folkskiktet, som uteslutande behärskade svenska språket hade ej förutsättningar för denna forskningsgren. Dessutom såg det enligt tidens sed nedlåtande på bygdens ursprungliga andliga allmogen kultur och betraktade den närmast som en primitivitet utan något värde icke minst därför, att den var av finsk ursprung.

Därför blev Tornedalska allmogekulturens historia med dess säregna drag aldrig skriven. En i seklets början missriktad rasfråga och en förlegad degradering av allmogekulturen som "kulturens" motsats i relation till herrefolkets kultur som den verkliga kulturen, uppfostrade även finnbygdens folk till att förneka och ringakta sin ursprungliga historia.......

Kulturarbetet i Norrbottens finnbygd och därtill hörande lappbygd har knappast varit föremål för en sammanfattande framställning. En del lokala skolhistoriska arbeten finns, men i allmänhet sträcker de sig ej längre tillbaka i tiden än till den allmänna folkskolans tillkomst. Artiklar behandlande kyrkans verksamhet i dessa trakter påträffas talrikt, men ofta vidlåder dessa bristen på verifierande uppgifter. De domineras också vanligen av en viss mån ensidig framställning under inverkan av försvenskningsarbetet.

Den populära vanligen romantiserande skönlitterära produktionen beträffande befolkningen och dess kulturella ståndpunkt är relativt vidlyftig efter senaste sekelskiftet men med dess subjektivitet lämpar den sig föga som källa för en objektiv framställning av den kulturella utvecklingen här. I allmänhet ser den förhållandena och befolkningen från turistens ytliga synpunkt eller från sensationell dramatisk aspekt. Språksvårigheter har vanligen lagt hinder i vägen för att förstå problemen inifrån. Ofta har detta medfört, att allmänheten neråt landet fått en förvanskad bild av finnbygden och dess folk.

...... De fåtaliga namnhistoriska undersökningar, som utförts i finnbygden, visar enstämmigt i samma riktning, som dialektforskningen. Här må endast hänvisas till undersökningar av W. L. Wanhainen (Finnbygdssakunnigas betänkande 1921), Erik Wahlbergs arbeten, Jalmari Jaakola, A. Luukko, H. Ojansuu m.fl. I ett arbete redovisar förf. till detta arbete resultatet av en undersökning rörande namnen i Tornedalen (även den finska sidan) och deras ursprung. Där påvisas, att enligt vad namnen omvittnar skedde den första historiskt kända invandringen från Tavastland och Satakunta, medan en senare invandring av savolaksare skedde huvudsakligen under senare delen av 1500-talet från de av savolaksa nybyggare invaderade områdena kring Uleträsk och Uleälvdal.

En tidigare invandring under kvänernas tid hör till en period, därifrån vi har få dokument, men de som finns, peka på Österbotten som kvänernas hemtrakt. Ort- och släktnamnen under 1500-talet i Tornedalen ger inga antydningar om en ursprunglig svensktalande befolkning här men väl bevis på livlig kontakt med orterna i Finland.

På samma sätt pekar den bebyggelsehistoriska forskningen på inflyttning från Finland. Tornedalens bägge älvstränder, som var den del av finnbygden, som allra tidigast befolkades, hade enligt alla vittnesbörd redan vid den historiska tiden inbrott en befolkning av finsk nationalitet, medan samerna ännu nomadiserade i periferierna. En del forskare vill t.o.m. anse att finnar fanns i finnbygden redan under de första århundradena e.Kr.........

Ouppklarade gränstvister mellan Norge och Ryssland ledde till att ryssarna 1852 beslöt stänga gränsen mellan Norska Finnmarken och Finland. Detta kom att oerhört hårt drabba samerna i Kautokeino, som hade sina renbetesland vintertid i skogarna kring Hetta och Karesuando.

Icke mycket annat var möjligt än att söka nya betesmarker. Många tog då sin tillflykt till Karesuando området, där det genom giftermål fanns gott om släktingar.

Inom loppet av några år hade församlingens befolkning ökat med ca 400 personer eller 30%.

Nu togs alla utrymmen i husförhörsböckerna i anspråk trots att många levde som "obefintliga".

Mängder av mycket vackert handskrivna "Flyttattester" kom från socknepresten i Kautokeino, Fredrik Waldemar Hvoslef, som såsom ung kyrkoherde i församlingen var med om det s.k. Kautokeino upproret 1852.

Bland de många till Karesuando invandrade renskötarfamiljer var släktnamn som; Bær, Baal, Qvænangen, Utsi, Sikko (Lars Jonsen Sikko gift med Marit Johansdotter Hetta hade sex barn och 2000 renar med sig då de flyttade till Karesuando 1855) Skum, Somby, Tornensis, Saara, Siiri, Gaup, Eira, m. fl.

Resultatet av den stora invandringen av renar blev att markerna blev överbetade och på 1920-talet var en del av renägarna tvungna att flytta neråt till Västerbotten med sina djur för att kunna fortsätta med sin näring.

Karesuando byalag försökte skydda sina marker från överbetning genom en Byalag 1913, fastställd av länsstyrelsen.

Där det bl.a. står att: "För vinterbetets bevarande och upphjälpande vare varje renägare förbjudet att under tiden från 1 juni till 1 september hålla sina renar på till höst och vinterbete nödig mark inom byalaget, utan vare en var renägare skyldig att för denna tid föra sina renar till fjälls.

Där står också bl.a. "Uppbrottet från vinterbeteslanden må ej ske tidigare än nödigt; och må renägare i och för uppflyttning sålunda icke med sina renar passera ovannämnda linje Palojoensuulandsvägen vid sockengränsen före 25 mars".

Ett flertal av renägare som uppehöll sig med sina renar i förbudsområdet fick bötesföreläggande av domstol. De skulle skyndsamt passera området till hänvisade vinter och sommarbeten. Betesmarkerna kring byarna skulle användas av de bofasta ursprungsbefolkningens boskap.

Källa: Kyrkoböcker från Kautokeino och Karesuando, samt från länsstyrelsens arkiv.

............Renarna förvarades icke likt hästarna under tak. De som tillhörde herr Forssberg voro i skogen, och då man behövde dem, hämtades de av tjänstefolket. Ej heller giver man dem foder, utan de måste själva skaffa sig mat. Tidig på morgonen, då jag skulle företaga min första övning, begåvo sig två karlar sig två karlar på skidor och försedda med kastrep (lasso) för att taga fast renarna; de inkörda djuren skickades nämligen, då de begagnats, tillbaka till den övriga hjorden för att beta och få kvarstanna där dagar och veckor, innan de åter användas. Hjorden befann sig på ett avstånd av ungefär 10 kilometer från gården. Karlarna återvände med fem präktiga, starka djur, som allesammans voro utrustade med ståtliga hornkronor (Härrät)........

.......Visitatorn påminde komministern - tydligen till följd av menighetens önskemål - att denne vid besök i kåtorna eller vid förhör i kyrkan skulle använda sig av både finska och lapska. De lapska böcker, som erbjöds allmogen, ansågs den ej kunna läsa, varför lapparna anmodades att sända sina barn till Jukkasjärvi lappskola, där undervisningen skedde både på finska och lapska. Visitationen i Kautokeino den 24/1 1748 ger i stort sett samma resultat. Bl.a. tillfrågades församlingen, om de icke önskade tillhanda sig de lapska böcker, som prosten Abraham Fougt insänt, varpå gavs till svar: "at ehuru the kunna läsa i finska böcker, kunna the dock icke i berörda lapska böcker läsa innan til, utan anhöllo på det högsta, at the måtte få holla sig wid finska böcker, hwilka the äro wane at handtera, och sina barn uti them underwisa".

Den 15/1 1751 förrättades visitationen i Jukkasjärvi. På frågan, på vilket språk, finska eller lapska, lapparna hade lättast att inhämta sina kristendomsstycken står det, att det "enhälligt ropades på Finska". På frågan, om de ej lättare betjäna sig av lapska, utlåto de sig åter allmänt, "att de hava sig bekanta ordasätten i sin Christendom, vilka de säga sig i de lapska böckerna ej förstå, emedan de voro främmande och otydliga". Visitatorn frågade, om de icke ville bli undervisade på lapska, varpå Församlingen gav tillkänna enhälligt, som förmärktes, att de ej ville antaga lapskan, till att undervisas, utan anhöllo flera gånger, "att få bliva vid Finskan".

Uppgift för nybyggare i Sveriges fjälltrakter om skogsrenarsskötsel m. m.

Pehr Adrian Gadd, 1780

Ej mindre våra Skogs-lappars hushålls-sätt, är en del landtmåns förfarenhet i Kemi Lappmark, har länge ådagalagt möjligheten och nyttan, att förena Ren-skötseln med åker-bruk och boskapsskötsel.

Renarna födas över vintern, jämte renmossa med ris av Mar-björk, betula nana, asplöv, fräken, lite hö, lav lichenes, asp-bark samt asp och björk-kvistar. Om sommare gå de uppå Bondens vanliga betes-marker, utan vall-hjon, och flytta sällan bort.

......Storrenskötseln i Tornio och Kemi lappmarker är historiskt sett ganska ung företeelse. Den tidigare folkstammen benämndes "fenner eller finner och skrithfinner". De har ansetts vara lappar och i allmänhet har ordet finni översatts till lapp, utan att undersöka om detta ger upphov till misstolkningar. Nu förtiden vill samerna tillknuta benämningen att gälla enbart dem.

I den problematiken finns som tur är dokumentation i Olaus Magnussons avhandling i : Nordligaste folkens historia, där han klargör att lappar är samma folk som skrithfinnar, vilka även benämndes av modersmålet som kvener (Quenar), avseende hela Tornedalens och Lappmarkens folk, vilka redan i början av 1500-talet bodde där. Till detta ansluter sig även Johannes Schefferius med orden att "all folk norr om Tornio benämns som lappar". Som tidigare har nämnts så kan man klargöra denna "oklarhet" med att tillknuta varje persons släkthistoria med skattelistor, mantalslängder m.m.......

Kemilapparna

Det finns emellertid ett område i Skandinavien, där ursprunglig natur- och fångstlivet levat kvar till sen tid och där man kunnat studera ålderdomliga drag, vilka säkerligen i vissa delar i ett äldre skede förekommit i mellersta och norra Sverige. Det område som här avses är Kemi lappmark, vilket före år 1809 ingick i det svenska riket. Förhållandena i Kemi lappmark äro så mycket lättare att studera som de grundligt kartlagts av de finska forskarna Jacop Fellman, Isak Fellman och H. Tegengren. Dessa har haft tillgång till ett rikt material.

Kemilapparna hade fisket och jakten som sitt förnämsta näringsfång och deras levnadsskick representerade det första, primitiva stadiet av lappmarkens bebyggelse. Fisket torde ha varit huvudnäringen men särskilt i de områden av Kemi lappmark, där sjöarna voro relativt fiskfattiga, spelade vildrensjakten en central roll. Längre fram, när skinnhandeln under 1400-talet och 1500-talet sköt fart, blev pälsjakten en viktig inkomstkälla. Kemilapparna hade stationära vinterbyar, som voro placerade på ur fiske- och jaktsynpunkt strategiskt viktiga platser, vanligen i anslutning till sjöar och vattendrag. Varje by hade sina bestämda jaktområden för beskattning av de vilda. Sommartid ägnade sig kemilapparna huvudsakligen åt fiske och flyttade från fiskeplats till fiskeplats, allt eftersom fisken lekte eller tillgången växlade.

Kemilapparna rörde sig inom begränsade byaområden och voro icke ren-nomader (samer). De använde sig av ett fåtal tamrenar som körrenar samt lockrenar för vildrensjakten, men däremot idkade de ej rendrift med stora renhjordar. Stor rendriften och flyttnomadskulturen uppträdde i Kemi lappmark först i slutet av 1700-talet.(Tegengren 1952 s. 5, 15 ff.). Vid sidan om vildrenen var bävern det viktigaste villebrådet..........

..... Större delen av dessa nybyggare äga fuller Renar, men de lämnas om sommaren utan eftersyn eller vallgång (skogslappar).

Då Kronan begynte att påföra nybyggarna skatt likställdes de till en början i sådant avseende med Lapparne (alla benämndes lappar som vistades i lappmarken) vilket och överensstämde med bestämningarna i de bägge plakaten 1673 och 1695. Så skedde ännu i 1695 års jordebok, vid vars tillkomst ej ett enda nybygge i lappmarken blev beskattad såsom sådant (utan som lappskatteland). I denna jordebok betecknades därför icke heller någon då såsom nybyggare, ehuru sådana funnos i lappmarken ej blott vid tiden för jordebokens tillkomst, utan redan dessförinnan......

......Jag måste och det bekänna, att de lappar som vistas in emot Norrige, vilka de nordiska kalla för Fjäll-Finnar, de hava intet så väl lärt Catechismum, som de andra, om vilka nu sades. Orsaken är, att de intet vilja låta sina barn läsa i Bok, som jag dem bjudit haver; de blanda ihop tre Språk, Finska, Norska och Lapska. Likväl läsa de alla simplices partes Catechefeos och hava gott förstånd om det heliga Sakramenten, om Guds och deras eviga salighet, äro fediga, renliga, tuchtiga och förståndiga, låta icke heller mycket narra sig förrän Bössan och Bågen äro uti handen. Hos dem finnas inga Seitar eller Skogs-Gudar, icke heller bruka de Trummor, ändock de gränsa nära till Kemi mark, som äro dessa Byar: Kouto-Keino, Aivovara, Teno och Uziokiy........

.......Renjakt och fångst ställes åtskilligt: De Lappar som i fjällar bruka, hava tillförene brukat handbågar som alla lappar än hava. Men nu bruka de långa Bössor, som föra stor Lodh och skjuta långt. De fara uti fjällar ganska långt, och söka Wild-Renar, så att de på en resa äro 8, 9 eller 10 veckor om vintern: ty i fjällar är allom lov bruka, den som vill, och lägenhet haver. Uti sådan jakt gör hela Byn gemensamt, eller några lappar allenast ett följe och Contrakt emellan sig, men den lappen i skatten icke är indriven, får icke heller någon lott utan allenast skatt-Lappar......

.....Dock de Lappar som Renar nog själva hava, de bruka inga sådana stora jakter, utan allenast i Brunste-tiden, då vilda Hirvas komma och tränga sig ihop med hans Wajor; ty han haver nog göra med sitt folk, vakta sina egna Renar för Willdjur och hålla dem ihopa....

.......................Widkommande åter, vad å Svarande sidan, såväl av Kyrkoherden numera Herr Prosten Wegelius, som Kemiträsk Sockenmän är påstått och yrkat att Sodankylä borna och deras consorter numera måtte förmenas ett så allmänt och oinskränkt fiske, som av dem i senare tider skall begynt förövas både prästgårdens enskilda och bebrövade fiske i Patasalmi till förfång, samt under Hemmanens i Kemiträsk sockens ägor, bohlstäder och stränder, vilket icke vore att förenas med avsikten och meningen av Sodankylä och de övriga Ut-Sockenbornas i äldre tider och då alla Innebyggarna voro ansedda som Lappar och ännu icke hade näring av jordbruk, erhållna frihets Brev och Domar att få uti Sjöarna om varandra idka fiske, såsom jämte djurfång och Renskötsel den tiden deras endaste näringsyrke; så ehuru ett så oinskränkt fiskerätt av Sodankylä och de övriga uppnämnda Byalag, på fjärran avstånd ifrån Kemiträsk och utur ett annat hövdingedöme synes med allmän oekonomi mindre lämpligt, sedan de såsom till jordbruk komne numera draga ordentlig hemmans skatt, grundad på den jord och fiskelägenheter, som deras egna Samhällen och Boningsnejder tillhöra, likväl kan jag emot allmänna Lagen (Grundlagen) och vad Kongl. Maj:t uppå Min underdåniga Insinuation om ifrågavarande fiske förmedelst nådigt reskript behagat förständiga härom icke förordna, utan hava Kemiträskborna, att i följe därav emot deras Vederparter i Laga Rättegångsväg vid Domstolarna utföra; men emellertid och till dess ändring uti Sodankylä bornas innehavande gamla fiske tillståndsBrev och Domar blivit sökt och bifallen, måste Kemiträsk Borna ställa sig de samma till efterrättelse, samt därtill av vederbörande Krono Betjänt handhavas......

akop Ziegler, som stödde sina uppgifter på ett par prästmäns utsago, meddelar (i "Schondia", 1532), att "lapparne på egen hand välja en hövding (præses) som de kalla konung, men svenska konungen ger honom makt att styra. Han bär röda kläder, konungadömets insigner". Olaus Magnus åter berättar (i "Historia de gentibus septentrionalibus", 1555): " Till föreståndare hava de (lapparna) vissa personer, som de gemensamt utvalt och lyda och som benämnas Bergchara d. v. s. bergkarlar. Till dessa erlägga de även kostbara pälsverk och fiskar av många slag, som de hava att utgöra i skatt till konungen av Sverige, dels frivilligt överlämna såsom gåva. Dessa män äro igenkännlig framför andra, ity att de äro iförda en röd klädnad".

.......Det är dock en Otvistat sanning att ägande och rättigheter började bokföras 1543 och ödemarksområden från 1553, som gällde rättighet till jakt och fiske i dessa. Då skrevs stora områden i lappmarken att tillhöra birkarlarna varifrån de också började betala årlig jordskatt och har fortsatt att betala ända till våra dagar. Lappbyarnas lappar kom under konungadömet och fick betala skatt till denne från år 1602. Då sedde också den första avvittringen där lappmarken delades till där boende familjer och de skulle fortsätta sin näring där. I samband med detta förbjöds den nomadiserande tillvaron och alla skulle bosätta sig på sina skatteland. När kungen fick veta att flera ödemarksområden ägdes redan av hemmansägare från Övertorneå trakten, skrev han ett brev den 4 december 1603 med påbud att den som inte flyttade till dessa områden att bo, skulle fråntagas sin äganderätt och denna skulle ges till en annan som ville bosätta sig där. Han skrev också att dessa och deras barn skulle i evinnerlig tid behålla sina skatteland.

....VADSØ Ordfører i Porsanger oppgir full aksept av de tre kulturene i Porsanger som årsak til at kommunen ikke har opplevd hets mot det samiske. Satsing på tre kulturer vil etter hvert resultere i nasjonal satsing i millionklassen – også i kvenkulturen.

Kommunen vedtok tidlig i 90-tallet at den har tre kulturer og er trespråklig.
– Hvorfor vedta noe man er? Det spurte mange.I ettertid har dette vist seg at dette var veldig klokt gjort. De tre kulturene er likestilte og vi har ikke fått det bråket mot det samiske som preger mange andre kommuner. Politikerne vår var vise og forutseende, sier ordfører Bjørn Søderholm.
Han konstaterer at revitalisering av samisk er kommet langt.
– Den tredje pilaren er like viktig. Har du ikke respekt for dine røtter, får du ikke ut det du har av kreativitet og skaperevne. Og det er ikke din tap alene, men for hele samfunnet.
Satsing på kvensk kultur betyr for eksempel at Børselv har opplevd en aldri så lite strøm av folk som flytter til bygda.....

År 1605	Renantal	lappar	medeltal/person
Siggevaara	611	36	17
Tingevaara	938	39	24
Rounala	223	22	10
Suonttavaara	46	10	4,6

*Finsktalande*	1880	1890	1900	1910	1920	1930
Tornedalen	12755	14697	16473	17432	19003	19148
Kustlandet i övrigt	100	367	513	688	806	1215
Lapsktalande
Tornedalen	128	195	231	221	310	389
Kustlandet i övrigt	217	264	174	143	133	156

Urklipp från vår hemsida: www.suonttavaara.se, gällande Nordkallottens historia

Alta som sameby

Renskötsel

Ur Norrbottens finnbygds historia

Uppgift för nybyggare i Sveriges fjälltrakter om skogsrenarsskötsel m. m.

Pehr Adrian Gadd, 1780

Kemilapparna

Sammanfattning

Norrlands (Nordkallottens) historia skrivs om