Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker

Förrättad år 1821 av Johan Wilhelm Zetterstedt. ( Professor m. m. vid Kongl. Academ. i Lund ).

Öfver-Torneå    

Utdrag ur boken: I Carl Gustafs socken träffar jag på J. J. Grape,( en son av Erik Grape som var Pastor i Enontekis Lappmarks Församling ), vikarierande Pastor härstädes med tapperhetsmedalj erhållen i Norska Kampanjen, varunder han tjänstgjorde som Beväringskarl vid Westerbottens Regementets 3:dje Bataljon.

Det är icke blott de förträffliga ängarna som förse Över-Torneå borna med foder åt sin boskap, jämväl kornhalm, asplöv och renmossa hopsamlades av den omtänksamme till boskapens utfodring. Men även utom dessa i de flesta nordiska orter för kreaturen brukliga födoämnen, användes här ett annat, nämligen hästspillning, med särdeles förmån, och i synnerhet till befordran av en märklig mjölkförökning hos korna. Ovan nämnda spillning användes på det sätt, att hästgödseln sönderhackades, blandades med hösmolk, hackelse, löv, mossa och dylikt, vilket alltsammans lägges i den så kallade boskaps-grytan, som jämte denna blandning fylles med vatten. Det kokades en timma eller längre, och anses då för fullkokat, när spadet är brunt som öl, och all obehaglig lukt försvunnen. Sedan boskapen förtärt det torrfoder, som dem i små portioner blivit givet, sättes för dem en balja av denna brygd, vilken är för dem ganska begärlig och de kor, som blivit vana därvid, kunna sedan icke utan betydlig minskning i mjölken umbära den.  

Ännu återstod för mig en viktig omständighet, som jag måste ha avgjort, innan jag kunde resa från Över-Torneå; det var att anskaffa en tolk som kunde det svenska och finska språken. Prosten Wikström föreslog mig en av sina åhörare, en 30 års, född finne, men av sin mor, som var nedifrån Sverige, undervisats i svenska språket. Isak Planting antogs, och villkoret blev, att han för 26 sh. R:gld om dagen och maten, skulle följa med under hela tiden, om också vår bortavaro räckte flera månader.

Junosuando gruvor, belägna ungefär 7 mil ovan Kengis, emellan Torneå och Kalix älvar, hava länge varit kända och bearbetade. Själva malmfälten upptäcktes redan 1644. De gruvor, där tid efter annan blivit öppnade, och erhållit olika namn, sträcka sig 180 alnars längd av malmgången, och hava de flesta blivit uppbrutna till 4 a´5 alnars djup. Ymnigheten av malmtillgången är olika i särskilda gruvor, och den rikhaltigaste lärer hålla lika procent med Svappavaaras.

Vittangi är en av de större byar i Jukkasjärvi Lappmarks Församling, och har 6 åboar, som alla äro nybyggare och tala finska språket. Varje åbo har sin avskilda, ehuru ej avstängda gård, bestående av flera omålade envånings trähus. Mangårdslängan har sin förstuga, och på ena sidan en stor stuga, kallad pörte, vari eldas ständigt och är vinterboning. I pörtet ses den stora välvda stenugnen, som liknar de utom väggen stående bakugnarna i skånska byarna. Denna ugn, vilken är utan dragrör eller skorsten, meddelar all sin rök åt rummet. En liten öppning på taket, och några små fyrkantiga gluggar på väggen utsläppa den otillräckligt. Till lyse om vintern nyttjar man icke talgljus, utan lampor, eller vanligast pärtor, d.v.s. pilkade tunna, ett par tums breda och några alnar långa tall (furu) stickor. 

Då man nu sålunda föreställer sig en stuga, varuti en molnstod av rök svartmålar tak, väggar och möbler, så har det verkliga pörte, varmed man i södra orterna liknelsevis benämner en med mycken rök och värme full kammare. Mittför förstugan är den tredje rummet, mindre än något av de andra, och där i insättes saker, som ej stundligen nyttjas. Bredvid huvudlängan står en flygelbyggning, med flera bodar uti vilka husgerådssaker, trävaror, åkerredskap m.m. tillverkas och förvaras. I samma byggning är mestadels inrett ett snyggare gästrum. Det vi erhöll var en låg, men rymlig kammare, med tre fönsterlufter, vardera av 2 alnars höjd och 1 1/2 alns bredd. Varje sådan fönsterluft hade 6 st. stora, klara glasrutor, som meddelade mycket ljus åt rummet, och vilka synas nödvändiga för att insläppa dagsljuset åtminstone någon middags timma på den korta vinterdagen.

En av gråsten illa uppsatt och vitt öppen, orappad kamin gömde det ena hörnet av rummet. Vid ena väggen stod en stor, låg säng, fylld av hö, över vilket lågo utbredde en renfäll och överst en filt, vilken skulle tjäna som lakan och täcke. Av de trenne huvud dynorna var den översta, som blott för främmande, eller vid högtidiga tillfällen får komma i bruk, av kattun och stoppad med fjäder. Ett bord och 2:ne trästolar, som nu till Pingsthelgen blivit renskurna, utgjorde alla möblerne, placerade vid rummets långvägg, och en väggbänk samt dörren upptogo den tredje sidan. Golv och tak voro av brädor. Allt var omålat, allt hade naturlig färg, med undantag av spiseln, på vilken det var svårt att bestämma om den svarta eller vita hade företrädet. För dörren var ingen lås; varmed dörren indrogs inom sin trånga öppning. 

Ungefär en stenkast ifrån huvudbyggningen ligger badhuset, där husbonden med sin familj och tjänstefolk varje Lördag tvätta och ren hela sin kropp. Ifrån badstugan skynda, efter förrättad tvagning, som åtminstone räcker en timma, karlspersonerna en i sänder, alldeles blottade, in uti pörtet, varest de och påkläda sig. Detta nyttiga bruk, med badandet, som allmänt bland hela Norrbottens inbyggare är vanligt, har på deras hälsa och styrka utan tvivel ett välgörande inflytande, samt ger åt deras hud ett vitare utseende, i stället för det mörka och grova, som skulle vara följd av sommarens ständiga sol och vinterns pörte.

Ned mot stranden har varje gård sin stolpbod, ofta av tvåvåningar, och det olik med andra byggnader, att huset merendels nedåt är mycket smalare, än uppåt, nästan som en likkista. Dessa bodar, däruti fiskredskap och andra förnödenheter förvaras, stå upphöjda en aln, eller något mera, från jorden, vardera på fyra eller flera stolpar, vilka synas vara nog smala och svaga, i förhållande till den tyngd de uppbära. På en liten brädtrapp, eller vanligen på några framför dörren över varandra lagda flata stenar, stiger man opp till dessa stolpbodar, från vilka jag i stormväder alltid höll mig något på avstånd. Sädesladan är liten, avpassad efter skörden. Fähuset med foderlada, som äro stora, ligga ibland avlägsna ifrån gården. Boskapen och fåren ginge i skogarna, och sökte uti mossor samt några vårväxter en mager föda.

Den föda , varpå härtillstädes är tillgång, består i renkött, mjölk, smör och fisk. Man begagnar alltid av nötkreaturens mjölk när man tillverkar smöret, det är nödvändigt att först befria det från högar av renhår, som däruti ligga inbäddade.. Då jag med kniv genomskar smörstycket, fastnade hundratals renhår på kniveggen. Detta renhår komma ej direkt från renen, med vilken såsom om sommaren bortavarande, nybyggaren icke umgås, utan av de renskinnskläder och fällar, som så ständigt måste hanteras.

Alla byns invånare äro finska nybyggare, och jag såg icke här mer än 4 egentliga lappar: De tvenne voro 10 till 12 års barn, som hitkommit från en i trakten uppslagen lappkåta; den tredje var en svagsinnig lappman, som åt vår husvärd överlämnat hela sin renhjord, med förbehåll att hos denne i Vittangi få husrum och föda så länge han levde; och den fjärde lappen var en av våra tillkommande båtkarlar. Nybyggarna gingo klädda som finska allmogen nedvid Över-Torneå, utan någon förändring om söndagen. Fiskredskapens iståndsättande, kreaturens skötsel, samt limkokning utgjorde denna årstid folkets huvudsakliga sysselsättning. Min tolk, van såsom finne, vid nybyggarnas levnadssätt, fann sig här bättre än jag, och tillbringade sin dag rätt förnöjd uti den rökande stugan.

Jag stod en gång och ropade: "Tolki" (tolk)! och en kvinnoröst svarade: "Han är i pörtet". Jag frågade vilken besynnerlig tillfällighet, som hade kunnat försätta en svensk, ung och rask qvinnsperson så långt opp i Lappmarken? Och hon svarade med en slags tillfredställelse: " Jag har tjänat hos Pastor i Gelliware (i Luleå Lappmark), och där finge vi tala svenska".

Jukkasjärvi

Kyrkoherde P. Palmgren, emellan 60 och 70 år gammal, har halva sin levnad varit härstädes Skolmästare och blev omsider Pastor. Men den långa vistandet i polarlandet har, vilken man skulle förmodat, varken gjort hans lynne strävt, eller hans hjärta kallt för uppfyllandet av mänsklighetens fordringar. Fyra döttrar, varav den äldste lär vara omkring 30 år, och den yngsta icke hälften så gammal, äro hans tröst under förlusten av en nyss bortgången maka. Enkla och anspråkslösa i sitt väsen, liksom i sin klädedräkt, tycker man i dessa naturens barn sig se den älskvärda oskuldens symboler, och endast den rodnande kinden, den milda blicken i ögat förråda någon gång den inneboende allherrskande känslan.

De högsta fjällen i denna trakt äro: Kabnakero (Kepnekajse) och Abisko.

I Jukkasjärvi äro för närvarande 41 skattlagda hemmansdelar, 11 som snart skola skattläggas (utgöras av jordägare, som tillhört Svappavaara kopparverk, och sistlidne vinter försåldes av Brukspatron Jonas Ekström ), och 3 sedan år 1815 upptagna nybyggen. Hela årliga Kronoskatten av Jukkasjärvi läre icke mycket överstiga 50 R:dr B:co, och både nybyggare samt lappar äro frie för rotering. Året 1754 läre folkmängden varit talrikast i församlingen. Antalet av inbyggare, unga som gamla, steg då till 1390 personer. 1818 var folknumern 1008.

I mitten av februari månad hållas Marknaden, Uppbörden och Tinget i Vittangi by. Vardera pågå i flera dagar. Handlanden i från Norrbotten ditföra och försälja mjöl, salt, valmar, hampa, kopparkittlar, järngrytor, yxor o.s.v. Detta handel ser genom byte, och för ovannämnda varor lämna nybyggarne och lapparne torr fisk, såsom gäddor, gråsidor eller sej, sik, torsk, m.fl. ; torrt renkött, lim, skinnvaror av renar , rävar ( en röd rävskinn värderas högre än ett vitt, som icke kostar mer än 2 R:dr B:co. Den svarta räven, som av alla är den kostbaraste, är icke på lång tid sett i svenska lappmarker, och läre nu endast finnas på Norrska öarna i ishavet, samt även där sällsynt), mårdar, filfrasen (järv), harar, ekorrar och andra.

En Ämbetsman i Norrbotten omtalade för mig ett narraktigt mål, bland andra, hade förevarit, då han för någon tid sedan varit förordnat att sitta Domare i Lappmarken. En till åren kommen qvinnsperson framträdde inför Domstolen med tillkännagivande, att hon hade 2:ne Fästemän: Den ene älskade hon, men han var å sin sida liknöjd, den andre hade begärt henne till hustru, men hon kunde ej besvara hans kärlek. Domaren befallde, att de uppgivna Fästemännen skulle inställa sig, och en lång, hygglig karl samt en liten pojke trädde fram. Pigan förklarade att gossen var hennes utvalde, och begärde tillstånd att förena sig med honom; men sedan det blivit upplyst, att han blott var 13 år gammal, blev målet snart avdömt, ty som bekant är, får ingen yngling i Lappmarken gifta sig förrän han fyllt 18 år.

Nybyggarna äro till sitt ursprung finnar, nedifrån landet, och tala alla finska språket, ehuru det lappska även förstås av flera av dem. När en person vill sätta sig ned i lappland, utser han i de vidsträckta ödemarkerne ett stycke land, som han finner tjänligast att uppodla och bebygga. På detta jordstycke, mindre eller vidsträcktare, begär han syn,och sedan denna är lagligen förrättad, samt ingen har att framvisa någon äldre rättighet till ägorna, erhåller han fasta på egendomen, eller ett immissionsbrev av Läns-Styrelsen, kallas sedermera krono-nybyggare. Dessa krono-nybyggare är skattefria de 15, 20, till 30 första åren, allt efter egendomens mer eller mindre förmånliga läge och beskaffenhet

Höbärgningen av de från gården avlägsnare kärren och myrorna, börjas i slutet av juli månad, och pågår i flera veckor. Folket begiva sig om måndagen till skördestället, och förbliver där, under ständig sysselsättning, ända till lördagen. Det avslagna höet uppsättes i stackar, som kallas Saura. Dessa saura utgöras av 4-6 ungefär 4 alnar höga, i jorden nedsatta, stolpar, mellan vilka bindas med vidjor, tvärstänger, som formera botten, varpå höet hopstackas. Ovanpå saura bindes en tvärstäng,  och på sidorna sättas även störar för att sammanhålla stacken, som kvarstår till vintern, då den på ackjor med renar hemföres.

Kort före midsommar utsläppes boskapen på bete i vilda skogen, ty särskilt inhägnade beteshagar finnas icke, och i mitten av september insättes de åter i fähuset. Om hösten samlas renmossa i mängd, och nyttjas vid utfodring till ungefär 1/3 emot höet. Men hästspillning brukas här icke till blandning eller kokning i boskapens brygd.

(På grund av att hästar saknades eller var sällsynt då ännu i övre delen av Torne lappmark, och det var renen som användes till vid färdsel och vid hemdragandet av höet från de avlägsna ströängarna, samt till bl.a. bränslets hemforsling). 

Renens olika finska benämningar:

Ett rendjurs livstid räknas till 16 a´21 år. I vild tillstånd torde renen likväl kunna uppnå högre ålder.

Befolkningens Klädseln är enkel. Alla de manspersoner bland nybyggarna, jag såg, voro klädda uti en grov blågarnsskjorta, vadmalsbyxor, ullstrumpor, kängskor ( alldeles vattentäta, och oumbärliga under vandringen i Lapplands sanka myror, köpas färdiggjorda i Torneå för 1: R.dr 24 sh. De förfärdigas av kohudar, vi vilkens beredande garvaren läre nyttja bark av Sälg-pil. Skorna går ett stycke opp på smalbenet, där det snöras med remmar. De spetsa sig framåt med en uppåt böjd näbb, äro här till färgen gulbruna, något tunna, men snyggt gjorda. De bestrykes dagligen med tran och under ifrån med tjära.), och utanpå en vadmalskolt eller tröja (med korta skört). Det om livet spända bältet, och den vid sidan hängande, i en slida instucken, halvannan qvarter långa kniven. På huvudet bära de hatt, eller vanligen filtmössa. Qvinnfolken bruka kjortel och tröja av ylletyg, och förkläde av linne, kattun, eller bomullstyg. Om halsen hava de ett lärftskläde, eller bomullsduk. På huvudet bära de en bindmössa av kattun (siden), som går långt ned om öronen, och knytes under hakan. På denna mössa utgår en lång snipp i pannan. Stundom nyttja de på huvudet ett kläde (huivi), som går under hakan, och antingen där knytes, eller uppvikas ändarna och tillknytas ovan hjässan.

Tretton minneskrift av resande som besökt Jukkasjärvi, finnes förvarade uti original, upptecknade antingen på papper eller bräda, och upphängda på väggen såsom prydnader på ömse sidor fram i koret. De äldre kunna med möda läsas, och med tiden skall det bliva ännu svårare att dechiffrera dem; deras innehåll förtjänar likväl ett bättre öde, än att tillika med bokstäverna fullkomligt utplånas; alla läsliga äro, ordagrant avskrivna, följande: (Därefter följer alla skrifterna, de flesta skrivna på latin och den äldsta från 1681).

Några fiskare hade vid Laimolahti ( Vid Torneträsk) slagit upp sin kåta De lade genast ut med sina nät och drogo till lands en myckenhet fisk, bestående mest av sik och harr. Jag gav åt vardera fiskare en sup brännvin, som hade det goda verkan, att jag och mina hungriga följeslagare fingo i utbyte en ganska läcker fiskmåltid. Men fiskarna förbehöllo sig att vid tillredningen själva få vara kockar, och jag ingick gärna på detta villkor, för att få se och erfara, huru vilda människor i ödemark förhålla sig, då de rätt uppriktigt vilja undfägna sina främmande gäster. Eldstaden var uti en liten håla i jorden, över vilken ställdes en med vatten fylld kittel (denna kittel hade jag själv medfört, ty av det som blivit kokat i deras av ärg gröna kopparkittel, hade åtminstone jag icke vågat äta). Då vattnet var uppkokat lades däruti lite salt, och omkring 12 st. levande fiskar, de största och fetaste, som med sista notdraget erhållits. Sedan dessa undergått samma öde, som Dumboms kräftor, samt tillräckligt blivit kokade, upplades de uti en tråg, och med en aptit, som icke tillät många ceremonier, voro de snart alla förtärda. Var och en av oss spisande satt på sin sten med en trätallrik, eller brädlapp på knät, och alla (utom Fries och jag) begagnade rätt behändigt de fem, i stället för gafflar. Efter slutat måltid, och förrättat table rase (rapande) nedstego fiskarna till älven och , i en på magen liggande ställning kyssande vattenytan, drycko sig där otörstiga. Emellertid tänkte jag på det avstånd och den väldiga skillnad, som var emellan detta och Ministerns bord, vid vilket jag några månader förut spisat.

En plats vid Ofotenfjord kallas kallas Evenäs. Vid prästgården födas 14 boskapskreatur, 4 hästar, 50 får, samt ett obestämt, obetydligt antal getter och svinkreatur. Hunden, som allestädes är människans trogna följeslagare, fann också här tillhåll och trevnad. Även blev katten underhållen som ett nyttigt husdjur.

Sjöresan efter dessa kuster har många omväxlingar. Man möter allestädes fiskebåtar, som komma ifrån Finnmarken. De äro hemma ner vid Balsfjord, vid Malangerfjord, vid Altafjord, och vem kan räkna dem alla. Besättningen ropar åt oss: "Hallo, hallo!" och frågar nyfiket vilka vi äro? Skyndsamt och med synbar förnöjelse svara våra roddare: "Det är svenskar vi skjutsa". Några av dessa båtar komma med fulla segel, och allt folket är i rörelse; deras glädjesång blandad med fiolens toner hördes på långt avstånd. Dessa äro sådana, som hava gjort en lycklig fiskfångst, och skynda nu till sin hemort, för att urlasta de fulla båtarna. Andra komma tyst och långsamt tågande; människorna ligga ned på botten av de tomma båtarna, modfällda över sina felslagna förhoppningar. " Vi hava gjort denna resa förgäves", säga de, "och Finnmarken är nu icke mera vad den varit för 20 år sedan".

Nordlandens och Finnmarkens kustbor hava i år fått ett lika sällsynt, som kärkommet besök av Valrossar. Blott vid Schiervudden hava tvenne stycken av dessa stora, ståtlika havsdjur, vilka begivit sig opp på stranden, i sommar blivit slagna, och huden av den ena, som för få dagar sedan dödades, låg nu utspänd på jorden för att torkas. Sannolika orsaken, varför dessa hos Nordlandens inbyggare alltid högst välkomna gäster, i år till någon mängd hit anlänt, tyckes vara den, att de omkring Spetsbergen och Grönland söndrade isbergen, som drivits ned från dessa högre polarländer, lägrat sig här på något avstånd från fasta landet, samt medfört dessa djur till Skandinaviens kuster.

Under nattens lugn hade vi redan passerat de öar, som ligga i den vida öppningen av Reis- och Qvänanger- fjordarna. Vid stranden, på flera ställen, där bäckar nedstörtade från fjällen, hade Finnar uppsatt sina tjockväggade mörka jordkojor, som man kallar Gammer. I dessa gammer, vilka inuti hava flera avdelningar, bo folket själva, och i de sundare, men om vintern kallare små trähusen bredvid, hava de sitt matförråd, båtar, m.m. förvarade. Sådana gammer äro i själva verket mycket passande till vinterboningar i köldens och stormarnas land; ty om det aldrig så mycket blåser och snöar ute, så har man i dessa kojor ingen känning därav; och mistningen av dagsljuset, vilket här utestänges, är i alla fall icke särdeles stor under en nästan beständig natt av flera månader.

Norriges invånare vid kusterna i Nordlanden och Finnmarken äro ädelt och gästfritt folk, och de önska ingenting högre, än att Fjällryggen vore borta, för att oftare kunna råka sina syskon i Swerige. De tillbringa ett förnöjt liv i sin kalla vinter, och de eftersträva inga fruktbarare bonings- och vistelseplatser, än de berg och det hav, på vilka deras förfäder levat lyckliga. Deras kroppsbyggnad är stark: veklighet och sjukdomar äro nästan okända bland dessa härdade och raska människor. Deras utseende är manligt, deras hy vitlätt, ögonen blå, och håret i allmänhet rakt och ljust. Klädedräkten är på intet sätt utmärkt: man ser ingen klädd yppigt, men ingen höljd av trasor. Deras levnadssätt är enkelt, och deras bord ganska tarvligt. Värdinnan blir för mattillredningen aldrig brydd vid ankomsten av sina och sin mans vänner. Till en måltid brukas icke mer än 2 rätter mat: till middagen merendels soppa och kött, då soppan alltid ätes först, och till aftonen fisk och mjölk eller risgröt.

Ett snyggt duktyg och flera assietter, varpå finnas sylt ( hjortron-lingon ), små skivor av renkött och renost (som ätes efter slutat måltid), samt någon sallat, pryda bordet och ge det ett slags utseende av att vara rikt serverat. Även vid en fest ökas icke rätternas antal; men en punschbål är oskiljaktig från varje glad tillfälle.

Kautokeino

Den 13 augusti kl. 3 om morgonen anlända vi till Kautokeino, efter 18 mils färd ifrån Alten. 10 till 12 små hus på ömse sidor, och en liten Kyrka på östra stranden karakteriserar Kautokeino. Men huru fattigt och uselt är icke det hus, som utgör boning för Församlingens Pastor! Det var nu öde och tillslutet, liksom flera av de övriga husen. Blott en stor hök var gårdens väcktare.. En av grannarna hade nycklarna till den lilla hyddan, som blev öppnat för oss.  Ifrån förstuge kvisten träder man direkt in i köket, och sedan uti salen, om man så vill kalla den lilla stugan, vari en järnugn, 2:ne gamla trästolar, ett bord och en bänk utgjorde allt vad som fanns inom de fyra väggarna, när man undantager höet, fjädern och stickorna, vilka lågo både spridda och i högar på golvet. Där intill tvenne små kamrar, tomma och ängsliga. En så eländig Prästegård, som denna, belägen i Finnmarkens Lappmark, har jag aldrig förr sett. Men Prästen bodde också nu icke här: om våren flyttar han ned till Norska kusten, tillbringar där sommaren och återkommer hit om hösten. Besynnerligt nog, att han ändå kan uppehålla sig 6 a´8 månader i Kautokeino, och just på årets sorgligaste tid, de mörka nattlika dagarna.

Men rörelse är likväl om vintern här något livligare: Finnarna ( Nybyggarna eller Qvänerna) återkomma då med sin från havet hemförda fisk, öppna de nu tillstängda husen och utbreda genom sin verksamhet mera livlighet i trakten. Då är även tiden för jakten: mången Vild- Ren faller för jägarens skott, eller dödas av dess spjut; den hårda snöskorpan uppehåller lätt jägaren, som framilar på skidor, men icke renen, och därför upphinnes denne snart. Ännu fler vargar och rävar falla offer för den ivrige skytten. Äntligen komma även lapparna med sina renar: de uppsätta sina kåtor runt omkring, på två, tre mils avstånd, samt förse byns invånare med hudar, kött, ost och allt det nyttiga, som renhjordarna giva.

Folket i Kautokeino synas vara i största behov av uppmuntran, tröst, undervisning och förmaning; men varifrån skola de hämta dessa, då deras själasörjare under en stor del av året vistas hela 20 mil och mera, skild ifrån dem? De känna honom honom alltför litet, och därigenom kan aktning, kärlek och förtroende icke synnerligen fästa dem vid honom. Omsider kommer han; han kommer då som en främling ibland dem: de förstå icke varandras språk; han talar danska, de tala finska. Genom en tolk måste han meddela sina tankar. Det vore kanske ett icke oförtjänt föremål för Regeringens omsorg, att endast sådana Präster blev i denna Lappmark satta till församlingens lärare och religionens vårdare, vilka förstod och kunde uttrycka sig på finska språket, så länge detta är allmänt nyttjade i landet.

Karesuando

Sedan vi arbetat oss fram genom skogen över kärr och moras, stodo vi, kl. 10 på dagen, vid stranden av den betydliga Muonio-älven. Hon var här ungefär 400 alnar bred, denna flod, men icke djup i samma förhållande; och genom det klara vattnet syntes allestädes botten. Huru skönt lyste icke Sverige på andra sidan! Karesuando by med den nybyggda kyrkan, blickade så vänligt ifrån den gröna slätten. Ännu stodo vi i Ryssarnas land (Finland) och ropade till våra landsmän, svenskarna, att de skulle föra oss över älven. De arbetade som ivrigast sina gräsrika ängar, men knappt hade vårt rop hunnit fram över floden, förrän de fort kastade liarna ifrån sig och hastade till vår hjälp. Så kommo de med båtar emot oss, och efter en kvarttimma voro vi vid Prästgården i Karesuando. Åter fick vi inträda i en snygg kammare, åter äta mjölk, renkött och fisk så mycket vi förmådde, och åter vila i en torr, mjuk och ren säng; ingen förstår att bättre värdera dessa förmåner, än den, som nyss vandrat 27 mil genom ödemarken.

Karesuando kyrko by ligger längs efter stranden av Muonio-älv och har 6 åbor. Kyrkan, belägen på en höjd vid södra ändan av byn, är nybyggt, stor och vacker. Prästgården är gammal och förfallen; men närvarande Pastor har på gården låtit uppföra en mindre byggning, varuti äro inredda trenne små bekvämliga och glada rum. Prosten Grape var för närvarande ej hemma. Han hade rest till Härnösand, för att därstädes undergå Pastoralexamen. Ty i Lappmarken befordras en Prästman till Pastor och Prost, utan att hava undergått detta Lärdomsprov.

Tvenne man var beordrade att med en stor forsbåt inställa sig kl. 10 f.m. nedvid älvstranden, för att föra oss nedtill nästa båtskjuts ombyte. De infunno sig långt före den utsatta timman, de raska karlarna: det var en glädje att se huru varsamt och omtänksamt de nedsatte alla de ömtåliga sakerna i båten; huru väl de tillredde vårt läger på botten, samt med vilken villighet de verkställde allt detta; och likväl hade de för de förstående 2:ne milen icke att, efter ordningen, vänta mer än två R:dr R:gds i skjutspenningar. En behaglig sunnanfläkt mötte oss och bortförde de förhatliga myggorna. Trenne stråckor påskyndade farten. Det var Wähä-niva (småstråkan), Pitkä-niva (lång stråkan) och Wärä-niva (sned-stråkan), som vi upphunno. När vi var en mil från Karesuando kommo vi till Jännkä-koski (Myr forsen), en obetydlig och icke stenig fors, som förer nedtill en holme, vilken sedemera en hel mil intager älven. Vi stego i land vid den lilla byn Kuttainen kl.11. Några finska nybyggare hava här uppsatt sina små trähus, redan grå av ålder. Men de stodo på en grön, gräsrik park och sågo därigenom trevliga ut.

Karl Niva, "pikku- kalle" är som akterkarl på väg upp för en fors i gränsälven. Akterkarlen var den som skulle med hjälp av sin granstake (savoin) ge båten en skjuts framåt och förkarlen var den som mestandels skulle hålla kursen.

Med ombytt båt och folk fortsattes nu resan. Strax nedom byn upphunno vi slutet av den en mils långa holmen; de grenar av älven, vilka bildat den, förenas här, och den första betydliga fors nedanför Karesuando, Kuttaisen-kurkkio nedsläpper sina skyndande böljor. Denna fors är ungefär 1/16 mil lång, har trenne avdelningar, är mycket sluttande och förer snabbt vatten, men är ej besvärlig av stenar. Man kallar de tvenne nedre avdelningarna av forsen Ylinen och Alanen Sotka-niva. En kvarts mil nedanför inträffar Ollisen-Koski.

Muonioniska Prästgård i Finland, den 17 augusti 1820.

Färden utför en fors är på sätt och vis vådligare, än uppför densamma. Folket, som genom stakande föra båten uppför steg för steg, bredvid stranden, hava den då fullkomligt i sitt våld. Men när de skola utför forsen, begagnas icke stakarna. Den starkaste av karlarna sätter sig då i framstammen och ror med alla krafter. Ömsom ror han likväl fortast med högra, ömsom med vänstra åran, allt efter som Styrmannens vändningar med det stora rodret (mela) ge tillkänna att så fordras. Styrmannen själv vågar inte sitta; han står högt i aktern av båten, med ögat fästat på böljorna, och uppmärksam på vardera sten, som ligger i farleden. Han styrer mitt i starkaste strömmen (eftersom den är merendels renast); även där möter stundom en sten: man är den helt nära; man tror att båten skall stöta därpå; men den övade, den utmärkt skicklige styraren låter båten löpa ned ända till kanten av stenen, och just i ögonblicket, då man väntar att båten skall träffas mot hällen, ledes han liksom av en osynlig hand omkring densamma. Den roende läser styrmannens vilja i hans blick, i hans rörelser, och för denne åter ligger den förrädiska floden med alla de klippor, den gömmer i sitt sköte, lik en öppen bok med en välbekant skrift. Ifrån barndomen har han lärt sig att urskilja de farliga ställen, och han lärde sig det av en far, vilken var lika skicklig, som han själv nu är.

Båten springer fortare än böljan; därför upphinner han den ena efter den andra, klyver dem, och de vredgade kunna då icke hämnas på annat sätt, än att de slå tillsammans över båten samt överskölja den och människorna med fradgande vatten. Men man hinner icke hämta sig från sin förskräckelse, förrän man redan är i trygghet ned på det lugna selet. Där stiger man i land, öser vattnet ur båten, torkar sina kläder och njuter en behövlig vederkvickelse. 

2 1/2 mil nedom Palojoensuu är Songamuotka, eller Lappmarksgränsen, där Över-Torneå socken vidtager.

Vi anländer till Nedre Muonioniska kl. 3 e.m.och där blir vi väl emottagna av Kyrkoherden Kolström. Byn är till ryssland tillhörig by, av vacker belägenhet. Nuvarande Prästbordets innehavare, som är kunnig och driftig hushållare, har också samlat en icke obetydlig förmögenhet, den han nedlagt i en jordegendom, vilken han nu som bäst bebygger och odlar. Kyrkoherden Mathias Kolström, omkring 60 år gammal, är munter och lustig; men för att i honom kunna igenkänna en fullkomligt oegennyttig och rättskaffens Prästman, skulle man blott önska, att hans kommers vore mindre listig, eller att han åtminstone icke toge dubbelt mera för sina varor, än efter deras värde.

På Prästgården födas 3 hästar, 12 kor, 20 får och 5 svinkreatur. Den tid korna stå inomhus fodras de huvudsakligen med hö och hästspilling, men föga halm. Därjämte få de all den drank, som erhålles efter den myckna brännvinsbränningen. Svinen gödas med potäter; de se därav feta och frodiga ut, men det påstås att fläsket ej blir så gott, som då de få förtära rovor eller säd.

Strax nedanför Äjanpaika delar älven sig i tvenne grenar omkring en holme av ungefär en mils omkrets. På holmens södra udde ligger Muonionalusta så vackert insvept i lövträd. Några finnar hava här satt sig ned, uppbyggt gårdar, och leva nu av fiske samt boskapsskötsel.. Laxfisket i älven är ganska viktigt, och en näringsgren för flera hundra människor. Många hava blivit rika endast genom detta näringsfång. Herr V. Bucht beskriver laxjustringen vid Palojoensuu, vid Kätkesuvando och Muonioniska så livligt och träffande. Man kan gärna säga att den lika ivrigt idkas ända till Torneå, och nedom Kengis är detta fiske i synnerhet mångfaldigt och indräktigt. För att härom övertygas, behöver man blott rådfråga de många på olika sätt inrättade laxpatorna och laxgårdarna, som icke stå långt ifrån varandra, hela älven utför. Laxpatorna äro antingen regala eller privata.

Den 26 augusti ankom vi tillbaka till Över-Torneå Prästgård, liksom till ett gammalt hem, och bjödo ett glatt farväl med alla forsar och böljor. I orten berättades, att en smittosam sjukdom, yttrade sig med svullnad, varefter följde snar död, inkommit bland renhjordarna, i Ryska Över-Torneå. I slutet av sistlidne Juli månad hade denna epidemi härjat som värst, och ett stort antal av de allmogens renar, vilka kvarblivit ned i skogslandet, inom kort tid störtat. Under denna tid vågade man icke en gång hava de friska renarna tillsammans, utan man lät skingra dem genom hundar. Köttet av de döda renarna var farligt att förtära. En bonde hade ätit av sådant kött, och avled tre dagar därefter. - Längre ned åt Kemi, hade jämväl en boskapssjuka varit gängse, som i trakten borttagit omkring 100 hästar, och flera kor. Även denna sjukdom hade varit smittosam, och människor, som flått huden av de störtade djuren, dogo därefter inom kort tid.

Äntligen den 8 Oktober 1820, efter nära 7 månaders bortovaro, återkom jag till Lund, - med föresats att till allmänheten överlämna resultatet av mina forskningar, samt till Kongl. Carolinska Academiens Naturaliesamlingar de frukter jag skördat under måhända en av de mödosammaste resor, som i Naturhistoriskt avseende inom Fäderneslandet blivit verkställda.

Johan Wilhelm Zetterstedt