Bild på forntida jägare och fiskare

Steinalderfunn ved Altevatn – innvirkning på historia

Vi fant gravene og gropene igjen uten altfor store problemer. Objektene var en del overgrodd, men ikke til å ta feil av. Både av størrelse, retning og utseende, var de lik tilsvarende funn fra andre steder. Det var spennende å være med på dette! Hvilke mennesker var det som hadde vært her, langt inn i landet for å opprette og betjene slike enorme fangstanlegg? Som opererte her over tid, i og med at de gravla sine døde her? Hvor kom de fra? Hvordan ble fangsten transportert til forbruker? Steiens teori er at reinen ble fanget og levende drevet til kysten. Det er jo absolutt det mest sannsynlige, men det er fortsatt mange ubesvarte spørsmål.
Gravene og gropene ble fotografert og videofilmet innen vi forlot området, og vendte tilbake til Altevatn og båten, som var vårt transportmiddel. En fantastisk flott tur i et alldeles nydelig høstvær.

Professor Blankenborgs funn ved Ousto forteller at det har bodd mennesker i området for 8 – 10 000 år siden, altså – i steinalderen. 

Det er meget interessant. Hva betyr det? Er kanskje ikke historien om befolkningen av bl a Nord-Norge, slik den i dag forfektes med meget høy røst, korrekt? Rokker dette ved de krav om særrettigheter for den til nå, udiskutable urbefolkning i Norge? Urbefolkningen – hvem var/er de?
Jeg ser frem til den historiske analysen av funnene professor Blankenborg har gjort.

Johannes Irgens

Muinainen Muonio –

inventointituloksia vuodelta 1995

Hilkka Oksala

Oulun yliopiston arkeologian laboratorion tutkimusraportti 17 M E T E L I

http://www.oulu.fi/taida/arkeologia/labra/PDF/meteli/meteli17.pdf

Kivikaudentyyppisiä löytöjä Muoniossa tehtiin korkeusväliltä 160 - 300 m mpy. Tällaisia 300 m:n tuntumassa sijaitsevia kohteita rekisteröitiin vain kaksi: pieni liedenpohja Nivunkijärven kaakkoisrannalta (Muonio 132)

 Keskeinen jääkaudenjälkeiseen aikaan liittyvä kysymys on, mistä ensimmäiset ihmiset saapuivat? Koska sulava mannerjäätikkö peräytyi karkeasti ottaen täältä kohti lounasta (vrt. Hyvärinen 1997), niin useimmat muut ihmisten saapumisilmansuunnat ovat mahdollisia. Tässä vaiheessa ihmisasutusta on ajoitettu ainakin jo Pohjois-Norjan rannikolta sekä kaakosta Ääniseltä ja Laatokalta, kuin myös Etelä-Suomesta (ks. Nunez 1997: 96) aina Kainuuseen saakka n. vuoteen 8000 eKr. (cal.)2 mennessä. Vanhimmat asuinpaikka-ajoitukset Lapissa tunnetaan Inarista n. 7800- luvulta eKr. (cal.) sekä Enontekiöltä n. 7400-luvulta eKr. (cal.) (Schulz 1996: 31).

 Ihmiset ovat voineet seurailla kohti Ancylus-järveä laskevia vesireittejä, joista merkittävin jo

 Det djupa syftet av inventeringen har dock varit att nå en allmän översikt över områdets arkeologiskt material och förhistoria.

I början av inventeringen år 1995 var 52 lokaler kända från kommunen i Museiverkets kataloger och Nationalmuséets samlingar i Helsingfors. Inventeringen producerade 168 dokumenterade lokaler, därtill 107 traditionsuppgifter, samt 135 karttecken om enstaka anläggningar från historisk tid.

Bland forskare har oeniga tolkningar förekommit om vad som egentligen är ett fornföremål och vad som inte är det. Debatten har lett mig att precisera vidare definitionen av en a r t e f a k t, som jag anser att kunna vara nästan vilken som helst objekt, som man ur dess fyndkontekst kan tolka att troligtvis ha varit betydelsefull på medveten nivå för den forntida människan genom styckets egenskaper som form och/eller material. Tillväxtprinciperna av landets offentliga arkeologiska samlingar har bevisat sig vara inkonsekventa, vilket försvårar uppväckande och senare forskning av nya frågor och behandling av nya materialgrupper, som kan representera

I arbetsrummet långt borta i storstaden glömmer man lätt bort rollen av naturkrafter, som tex. erosion och fossilering, vilka t.o.m. kan kraftigt påverka på stenartefakternas ytor under tusentals år i olika mikroförhållanden.

gruppen på östra stranden av Äkäsjärvi består av åtta fördjupningar. De tätaste bosättningsområdena i Muonio under stenåldern enligt denna undersökning verkar ha varit de

. I slutet av1700-talet bosatte sig också flera släkter hit som skogslappar, vilka sedan blev bönder och förfinskade senast till början av 1900-talet. Osvarade frågor om Muonios metallålder är:

Vinterhyddan

Jägarstenålder http://www.forntidateknik.se/

Vinterhyddan är av skärvstensvallstyp vilket innebär att hyddbottnen är nedgrävd i marken och omgiven av en vall av jord och skärvsten.

Skärvstensvallar är fornlämningar från jägarstenåldern som förekommer i Norrlands inland. Fyndmaterialet i dessa vallar talar för att de har varit vinterboplatser, men av själva hyddkonstruktionen finns inga spår. En skärvstensvallshydda bör alltså ha varit byggd i en relativt lätt konstruktion som inte lämnar några spår, men ändå är så stabil att den klarar vinterns snötyngd. Bågstångskonstruktionen uppfyller dessa krav och därför har vi valt att använda oss av den tekniken. Vinterhyddans bärande konstruktion består av tre par bågstänger. Hyddan är täckt med slanor, näver och stentorv. Dörren är sydd i näver.

Stenåldersbyn i Svansele tar form 

Norra Västerbotten 2005-10-17

Hyddan utanför Svansele har byggts i samma stil som stenålderns boplatser. Roland Lindblom berättar att det var vanligt att två eller tre familjer följdes åt.  Foto: Lennart Enkvist    (Se länk till torvkåta på vår hemsida)

Hela sommaren och hösten har arbetsstyrkan barkat, bränt och byggt.
Nu är den stora vinterhyddan på plats i stenåldersbyn utanför Svansele.
Omkring 400 slanor har gått åt till bygget. Slanorna har rests som väggar, sedan har allt tätats med näver och klätts med torv.
Dessutom har hyddan försetts med ett stadigt golv av slanor.
Arkeologer i Ryssland har hittat brända fragment som visat att en del byggnader haft golvåsar.
De har bevarats tack vare att de bränts. Det var den impregnering som fanns och nu har vi använt samma teknik, säger Roland Lindblom, som står bakom stenåldersbyn.

 Älghudar som saltats och spänts upp för att torka. Älgkött är tillsammans med fisk det viktigaste inslaget i stenålderskosten.

Asutusvirran asujamisto alkaa muodostaa Suomusjärven kulttuuria.

edellinen kartta noin 8.000 cal eKr seuraava kartta tieto-iskujen lista karttavalikko karttapolitiikka "käyttöohje" taustatietoja palaute/comments 12.01.2005 Mauri Rastas Paikannusohjeeksi: Moskova, Minsk, Varsova ja Kiova. Huom.: Itämeri on muuttunut Ancylus-järveksi, sillä keski-Ruotsin yhteyttä Atlantille ei enää ole, eikä Tanskan salmet ole vielä auki. Arkeologiset löydöt todistavat ensiasutuksen leviämistahdista Suomeen: ks. tarkempi 8.100-kartta Punaviivalla on merkitty nykyinen rantaviiva.

Som vi ser från kartan ovan så är det inte alls konstigt att det har hittats 10.000 år gamla boplatser vid Kangos. Isen hade ju smält undan och vattennivån från Bottenhavet nådde då ända dit upp.

2005-02-04  kl 06:30 
Unikt fynd ger mersmak

LULEÅ, KURIREN.
Den lilla grusvägen Kangos-Hukanmaa tar plats i norrbottniska historien.
Bredvid vägen hittades i somras det som troligen är Norrlands äldsta boplats.
Förstummade arkeologer grävde fram nästan 10.000 år gamla eldplatser, redskap samt ben från gädd- och renmåltider.

Mycket har hänt inom arkeologin i Norrbotten de senaste 20 åren.

 På 1980-talet hittades sten-åldershyddorna i Vuollerim, 6.000 år gamla. 2001 upptäckte Silvermuseet i Arjeplog en 9.800 år gammal boplats vid sjön Dumpokjauratj.
Augusti 2004 var det åter dags att skriva om Norrbottens historia. Men allt började egentligen 1993. Då gjorde Riksantikvarieämbetet en inventering i Norrbotten. Vid väg 886 i Pajala, mot Hukanmaa norr om Kangos i Tornedalens övre del, registrerades en boplats.
I samband med att vägen skulle breddas fick arkeologerna vid Norrbottens museum i somras uppdrag att kolla fornlämningen nära Lainioälven. Marken är sandig.
 – Marker som är bra att bo på, säger sommarens grävledare, arkeolog Olof Östlund.
Här anträffades nu intressanta saker. Bland annat en anläggning som var en slags eldstad, en nedgrävd matlagningsplats utan stenar.
 – Den innehöll mycket brända ben som vi skickade till datering, berättar Olof Östlund.
En ny metod användes för att datera benen. Dessa visade sig vara 9.700–9.900 år gamla.
Boplatsen i Dumpokjauratj är lika gammal eller något yngre.
 – Intressant är att båda boplatserna har renben i materialet, vilket tyder på renjakt. Renbenen tyder på att landskapet var renvänligt och att området just frilagts från inlandsisen, kommenterar Olof Östlund.

 – Vi har inte vetat något om den här tiden när de första växterna, första djuren och männi-skorna kommer till vårt område förrän vid utgrävningarna i Arjeplog och Kangos.
Utgrävningarna visar att inlandsisen drog sig tillbaka mycket snabbare än vi trott. På gamla iskartor ligger boplatserna så att säga på isen.
Majlis Granström, chef för landstingets division Kultur och utbildning, minns när Carina Bennerhag, verksamhets-ansvarig för arkeologi vid Norrbotten museum, hörde av sig om boplatsen.
 – Hon skrev i ett e-postbrev att det var så fantastiskt att hon inte kunde sova på natten. Och visst är det fantastiskt. Norrbotten är enda området i landet där historien flyttas bakåt efter varje fynd. Europas sista vildmark där det aldrig funnits människor … tro aldrig på det.
Arkeologerna vill gå vidare i området. Ett sätt är att från myrarna ta upp borrkärnor, vilka kan ge besked om växtligheten på platsen under olika tidsskeden. Då kan man få veta vilken sorts natur som Kangosfolket levde i.
 – Det som också är intressant är att försöka hitta liknande naturområden där det finns boplatser för att se hur gamla de är, säger Olof Östlund. Kangos och Dumpokjauratj är en bra början, men måste vi måste hitta alla boplatser emellan också. Vi vill få en uppfattning om var människorna kom in i Norrbotten.
Fakta/Kangos boplats
För 9.800 år sedan var området vid Kangos boplats tundra. Platsen låg ett par mil från havsstranden, den stora sötvattensjö som Östersjön var då. Troligen har boplatsen använts under en kortare tid.
Oklart är om någon form av skog fanns. Inlandsisen hade just smält bort och kanske var inte iskanten så massiv som man ansett. Ställen med glaciärer och isområden kan ha legat kvar här och där. Mellan dessa kunde människorna förflytta sig.

Teorin är att Kangosfolket härstammade från Norge.
Klimatet var inte så hårt som man kan tro, även om isens närhet bidrog till kyla. Boplatsens invånare fick sin föda från jakt och fiske, kompletterat med ätbara växter. Inget odlades vid den här tiden.
Något oväntat hade invånarna vid Kangos boplats rätt gott om fritid, mer fritid än vad vi har. Själv överlevnaden med att skaffa mat tog bara två–tre timmar per dag. Fritiden kunde ägnas åt sådant som redskapstillverkning och skinnberedning. Detta visas av nutida undersökningar.
På något sätt levde de här människorna ett gott liv, anser Olof Östlund, arkeologen som lett grävningarna i Kangos.
Livet i forntida Norrland var kanske inte i enlighet med gängse uppfattningen: att bebyggarna satt och frös i djurhudar.
Sveriges äldsta boplats finns i Skåne och är 14.000 år gammal.

Håkan Zerpe

Intervju gjort med Arkeolog och historiker Jorma Kalman i anledning av fyndet i Kangos. 

Sänt i Päivän Tima måndagen den 7 februari 2005 kl. 17.10. Reporter var Bertil Isaksson.

Jorma Karlman: " Det här är inget nytt utan vi har genom fynd av kisel alger från den här trakten kommit underfynd med att här måste ha varit en bosättning redan sådär 10000-10500 år sedan. Det gjordes redan för 45 år sedan. Östra Norrbotten är det område som först befriades från istiden häruppe. Alltså Muonioälven och uppåt från Kengis och Lainioälven uppåt från Kangos upp mot Lainio.

De första bosättarna häruppe var jägare och fiskare, och de följde bl.a. vildrensflockarna. Alltså de livnärde sig inte med fångster från havet  (som havsfiske och sälfångst) fast havslinjen ju då var i närheten. Så det är ingen överraskning att man här i övre delen av Norrbotten hittar de första tecknen till bosättning.

Det är inte så noga forskat när isen började dra sig tillbaka häruppe som det är gjort neråt landet, (sagt med anledning av att Norrbottens museums arkeologer säger att man måste skriva om historien häruppe då man börjat hitta boplatser som enligt dom borde ha varit under inlandsisen) Enligt min åsikt kom befolkning hit upp från öster då. Den andra stammen av folk som kom hit för sådär 6000-7000 år sedan är ett helt annat folkslag som kan betecknas som finsk-Baltiska folkstammar. Man kan med andra ord säga att Norrbottens fornhistoria börjar här uppifrån".

Läs också tidigare uppgifter om fornfynd från vår hemsida.

En intressant stenhög mellan Karesuando och Mertajärvi.

Norrlands historia skrivs om 20050221 NSD
		Pilspets från stenåldern.     foto: kurt engström
Hela Doktorsavhandlingen: http://www.umu.se/umu/forskning/index.html .Klicka sedan på pressmeddelanden och avhandlingar.
Arkeologen David Loeffler vid Umeå universitet försvarade på fredagen sin doktorsavhandling. Där visar han hur Norrlands förhistoria har försummats, avfärdats och förvanskats. I den ringa mån den alls har uppmärksammats i skolböcker, historieböcker och av arkeologer under 1900-talet. - Många felaktigheter i historieskrivningen baserar sig på förutfattade meningar och projiceringar av nutiden till dåtiden, säger arkeologen David Loeffler. Redan på 1900-talet hade arkeologer gjort fynd som berättade om Norrlands forntida historia. Men dessa förklarades bort och det tog 80 år innan forskare och historieskrivare började inse att Norrland har en både lång och annorlunda förhistoria. Bakvatten - Norrland har betraktats som ett bakvatten till södra Sverige och har tolkats utifrån en sydsvensk tankemodell och David Loeffler finner fem ständigt återkommande teser: • Norrland befolkades sent, omkring 3 000 till 2 500 år före Kristus. • Därefter var regionen glest befolkad av kringvandrande nomader som levde ett mödosamt liv i kyla och mörker. • En retarderad stenålder dröjde kvar fram till medeltiden, kanske ända in på 1800-talet. • Utvecklingar och förändringar kom från Uppsala och Mälardalen. • Norrland var det eviga vildmarksförrådet - och entreprenörer från söder har naturligtvis förstått att ta tillvara rikedomarna. Men han har inte hittat belägg för någon av de fem teserna i sin forskning. - Man kan lika gärna vända på alla fem. Koloni David Loeffler kommer fram till att Norrland uppfyller alla kriterier för definitionen av en koloni, fullt jämförbar med kolonier i Afrika. Tolkningen av Norrlands förflutna har varit påverkad, av det koloniala förhållande mellan Norrland och södra Sverige som har rått under de senaste 600 åren. Kolonisationen av Norrland inleddes på 1400-talet, enligt Loefflers historieskrivning. Formgiven av ett maktcentrum i Mälardalen har sedan - omedvetet eller medvetet - den förvrängda bilden av Norrlands historia slagit rot. Ingen arkeolog skulle ifrågasätta ett fynd i Skåne daterat till äldre stenålder. - Men när sådana fynd gjorts i Norrland har de bortförklarats. Till exempel att det har följt med en besökare från syd. Förvånad När David Loeffler kom till Sverige från USA för 30 år sedan blev han mycket förvånad över att det saknades böcker om Norrlands historia. Som arkeolog har han sökt och grävt ut fornfynd i hela Norrland, från Hälsingland till Norrbotten. Historieskrivningen borde ha handlat om Norrland som rikt, mångkulturellt och självständigt. Ett område med fri handel som alltid har lockat folk. Kontakter och handelsutbyte skedde i alla väderstreck, inte minst i öst-västlig riktning, under en tid då nationsgränser helt enkelt inte fanns. Ny tankestil Först 1975, då en arkeologisk institution kom till Umeå, fick embryot till alternativ tankestil möjlighet att börja växa. Det arkeologiska underlaget från Norrland har vuxit och visar bland mycket annat hundratals åretruntbosättningar med husgrunder från stenåldern och framåt. Att Norrland befolkades så fort inlandsisen börjat dra sig undan har sent omsider accepterats. Istidens slut beräknas till cirka 8 500 före Kristus. - Jag är övertygad om att de första människorna i norr såg iskanten vid horisonten, säger David Loeffler. FAKTA / Norrlands historia Som forntid räknas tiden från 20 000 före Kristus till 800 efter Kristus. Istiden beräknas vara över cirka 8 500 före Kristus. Norrland befolkades under äldre stenåldern, direkt efter inlandsisen. En boplats i Pajala kommun som grävdes ut 2004 har daterats till omkring år 8 000 före Kristus. Endast en del av sydöstra Norrland betraktades som svenskt under vikingatiden, cirka 800-1100 efter Kristus. Kolonisationen av Norrland inleddes under folkkungatid (cirka 1250-1490) och fortsatte under unionstid (cirka 1490-1520). Först på 1600-talet ingick hela Norrland i Sverige. Anders Edholm/TT  Läs mer om: kvanland.html

Stenåldersgraven från Ansvar i Överkalix socken

daterad till ca 5000 f Kr. Foto L Liedgren, 1996.

Vid Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1990 i Överkalix socken

påträffades ett tiotal märkliga stensättningar. Det som främst utmärkte gravarna var att rödockrafärgad jord förekom mellan stenarna i fyllningen. I de flesta fall påträffades också stenålderslämningar i närheten av gravarna. Läget och den genomgående höga nivån över havet antydde att gravarna var mycket gamla.

Resultaten, som förstärktes genom ytterligare några fynd av stensättningar med rödockra i andra områden, pekar på att det rör sig om stenåldersgravar.

Den allmänna meningen har varit att gravkonstruktioner synliga ovan mark börjat anläggas

först under äldre bronsålder i Norrlands kustområde. Dessutom hade endast en stenåldersgrav kunnat beläggas i hela Norrland fram till 1990, en hällkista under flat mark som undersöktes 1923 i Medelpad. Genom flera olika undersökningar har det nu bekräftats att gravläggningar markerade av

stensättningar åtminstone går tillbaka till senmesolitisk tid (ca 5000 f Kr) i Norrbotten. De

äldsta gravtyperna är stensättningar med rödockra.

Graven vid Ansvar

En ansamling av stensättningar med rödockra finns vid Kalix älv, ca 3 mil norr om Överkalix

samhälle. Gravkomplexet tillhör de nordligast kända rödockragravarna. De äldsta lämningarna är belägna längst i norr. När gravarna anlades låg de sannolikt på en mindre avlång ö.

På södra delen av ön finns tre rödockragravar, boplatslämningar samt några gropanläggningar.

De senare kan ha varit små hyddor eller förvaringsanläggningar. Gravarna är anlagda på avsatser och krön med vid utsikt över en dåtida fjärd. En grav är rektangulär och två är rundade stensättningar. Den rektangulära hade en speciell utformning.

Stensättningen, som begränsades av en rektangulär stenram, hade en fyllning av rödockrafärgad

sand. På samma terrass som den rektangulära graven fanns boplatsspår. Graven

undersöktes och boplatsytan delundersöktes 1995–1996. Dateringar visar att platsen använts från ca 5200 f Kr – 4800 f Kr. 

Boplatsen i anslutning till graven visade sig vara rik på artefakter, brända ben och skörbränd sten.

Stenmaterialet domineras av kvarts, grönsten samt gråsvart bergart. Kvartsit och flinta förekom

i ringa utsträckning. En del föremål av ben och horn påträffades också. Benanalyserna visar att jakt på säl samt fiske av gädda och sik varit

Gravläggningen

Vid utgrävning av graven visade sig rödockran förekomma 10–15 cm ned i marken. På ca 0,4

m djup under torvytan påträffades en avlång grop. I kortsidorna samt i mittpartiet av gropen stack fem större stenar fram. När fyllningen i gropen och stenarna tagits bort, påträffades

rester av en ca 1,6 m lång människa.

Skelettet framträdde som gulvita färgningar.

Stenarna visade sig vara lagda omedelbart ovanpå den döde. Den döde var lagd i utsträckt

ryggläge med fötterna tätt ihop och armarna tryckta längs bröstkorgens sidor med händerna placerade över bäckenet. Huvudet var vridet på så sätt att ansiktet låg med blicken mot land. Längs kroppen fanns spår av rödbruna och mörka färgningar. Hela huvudpartiet var indränkt med rödockrapulver. Kroppshållningen tyder på att den dödes lemmar varit surrade. Sannolikt har personen virats in i hudar eller pälsverk som surrats, varefter stenarna lagts ovanpå. Två föremål som kan tolkas som gravgåvor påträffades i bröstområdet. I samband med gravgropen under

stensättningen fanns även rester efter en härd, som uppenbarligen använts vid begravningsceremonien.

Väl utvecklad gravrit

Rödockragravarna visar att jägarfolken i Norrbotten hade en väl utvecklad gravrit, som

påminner om samtida gravläggningar i Finland, men även i Sydskandinavien. Någon motsvarighet till de ovan jord uppbyggda stensättningarna finns dock inte i sistnämnda områden. De förhistoriska jägarfolkens sed att använda rödockra vid begravningar är främst utbredd under äldre stenålder i norra Europa.

Under loppet av den yngre stenåldern minskar användningen av rödockra, för att så småningom

helt försvinna. Upptäckten av stensättningar med rödockra har gett nya infallsvinklar på stenålderns

gravläggningar i Norrbotten. Det har bl a inneburit att hela gravmaterialet i Norrbottens kustland kunnat tolkas på ett bättre sätt. En stor mängd gravar som tidigare ansetts tillhöra

bronsålder, kan i dag på goda grunder istället föras till stenåldern. De flesta av dessa gravar

ligger i miljöer som i stort sett är orörda sedan stenåldern.

Bland s k naturfolk och i tidiga kulturer förmedlades kunskap mellan generationer

genom sagor, myter, danser och riter. Dessa förklarade världens skapelse

och naturens ordning i livet, andevärlden och döden. De beskrev och förklarade samhällets regler och människornas förhållande till varandra.

Naturen beboddes av andar (eller gudar). Platser där man hämtade sitt råmaterial blev heliga platser. Alla som hämtade material från samma plats betraktades som en del av familjen eller

klanen. Även olika redskapsfomer eller färg- och mönstersättningar signalerade vem man var och vilken roll man hade. En pilspets kan vara ett lika effektivt vapen oavsett modell och ett

keramikkärl kan dekoreras på en mängd olika sätt. Trots detta finns inom ett stort område från Överkalix i väst till Onegaområdet i öst likadana pilspetsmodeller och liknande keramikdekor.

Vi vet att förhistoriska människor gjorde långa resor – något som är nödvändigt om man är jägare och samlare. Bytesdjuren rör sig över stora områden och människan måste följa med för att spåra djuren och hitta bra fångstområden. Vi är också sociala varelser som har lusten att resa, upptäcka och knyta kontakter.

Utgrävningen på Lillberget

Lillberget har likheter både med andra norrländska kustboplatser och med boplatser från samma tid i Finland, Baltikum och Karelen. Kvartsen är det vanligaste stenmaterialet på boplatserna i Nordfennoskandien och det gäller även Lillberget. Däremot är den karbonska flintan som finns på

Lillberget ovanligare. Karbonsk flinta har sitt ursprung i Vitahavsområdet eller Onegaområdet och importerades därifrån till Finland, Baltikum och norra Sverige. Med denna import kom några modeller av pilspetsar som slogs med särskild teknik – bl a en s k mandelformad typ. Vi har hittat en sådan på Lillberget. Eftersom inga andra spetsar är slagna med samma skicklighet kan man anta att inte bara råmaterialet utan även den färdiga pilen är ett importföremål. Den måste ha betraktats

som ett praktföremål som inte vem som helst fick i vängåva.

Från Baltikum har man importerat bärnstenspärlan som hittades i vad vi tror är en gravläggning. Anledningen till att vi antar att det är en grav, är likheter i behandlingen av de döda inom den kamkeramiska kulturen från samma tid. Den döda är täckt med rödockra och näver och en flat sten förankrar henne vid marken. Som gravgåvor finns en liten kruka och bärnstenspärlan.

Eventuellt har även en pilspets och en sälfigurin fått följa med till livet efter döden.

Ett annat uttryck för att man tillhör samma kultur är keramikens dekor. Kamstämplarna (som fått ge namn till hela kulturen) arrangeras under denna period i strikta horisontella fält och geometriska mönster. Kännetecknande för den kamkeramiska kulturen är dock tillverkningen av figuriner i lera.

Det finns både en typ av männskoidoler som är böjda – vi tror oss ha funnit delar av sådan bl a i närheten av gravläggningen – och djurfiguriner som vår lilla säl.

Vid resor som Lillberget-borna gjorde runt Östersjön utväxlades gåvor och idkades handel. Råmaterial och föremål ingår alltså i byteshandel som handelsvärde eller symbol för vänskapsband

mellan folk. De föremål och företeelser som vi hittat på Lillberget berättar – även om de i sig är vackra och intressanta – främst om möten mellan människor.

Tornedalens förhistoria kännetecknades förr främst av ’’Nordbottniska redskap’’. Idag

är nog begreppet ’’boplatsvall’’ det närmast kan beskriva Tornedalens och för övrigt även större delen av Norrbottens ’’nya’’ forntid. Nedgrävda hyddbottnar och förrådshushållning i grävda gropar är också en cirkumpolär företeelse.

1984 fick Riksantikvarieämbetet ett lokalkontor i Luleå, vars uppgift blev att i nära samarbete med Lantmäteriets produktion av en ny ekonomisk karta bedriva fornminnesinventering i

Norrbottens och Västerbottens län. Tidigare fanns RAÄ:s inventeringar och undersökningar i samband med vattenkraftutbyggnaden, som dock främst var koncentrerade till Norrlands

mellersta och västra delar.

 Kalix älv och Torne älv förblev outbyggda och därmed också oinventerade.

Idag är det knappast någon överdrift att påstå att det ’’nya’’ fornlämningsbeståndet avsevärt har nyanserat bilden av forntiden i Norrbotten. På Killingholmen vid Järtajaur i Jokkmokk

finns en fornlämningslokal som är 8000 år gammal. 

Alträsk vid Boden är en annan undersökt lokal, som är 7000 år. Vuollerim 6000 är ett begrepp mer än något annat. Lillberget vid Överkalix är en 5000 år gammal boplats med kamkeramik. Saivaara ’’stenåldersby’’ i Nedre Tornedalen och Merasjärvilokalen

i närheten av Muodoslompolo är några andra av de mest kända ’’nya’’ fornlämningslokalerna. Alla med det gemensamt att där finns boplatsvallar – och detta i trakter som bara för några årtionden sedan inte ansågs ha någon egentlig forntid alls.

För 4000 år sedan började Torne älvdal att vara befolkad i hela sin utsträckning och från denna tid finns också större bebyggelsecentra. Där fanns centrala fångstboplatser med väl

organiserade jägarsamhällen med stor kunskap om byggnadsteknik och förrådshushållning, ’’stenåldersbyar’’ och säljägarboplatser i Nedre Tornedalen, säsongsboplatser med

förrådshushållning i större byggnader i mellersta Tornedalen och ett folk i övre Tornedalen med kontakter både i öst och med det norska kustområdet.

Gropologi

’’Gropologi’’ kan man skämtsamt kalla den arkeologi som lett fram till denna nya kunskap om förhistorien i norr. Nedgrävda hyddor för såväl bostäder som ekonomibyggnader, fornlämningslokaler i ett så gott som opåverkat kulturlandskap.

Därför hör de också till landets bäst bevarade hyddlämningarna från stenåldern.

Med utgångspunkt från en kulturmiljövårdsplan, som jag tillsammans med arkeologen Åsa Algotsson skrivit för Pajala kommun, bedömde vi området kring Erkheikki/Juhonpieti

vara ett område där förhistoriska boplatser kunde finnas. Fornlämningarnas antal utökades långt över förväntningarna. I ett område på båda sidorna av Torne älv, två mil uppströms

Pajala, finns idag 62 lokaler med förhistoriska lämningar registrerade.

Tidigare var 4 fångstgropar kända i området. Den vanligaste fornlämningskategorin är boplatsvallar (hyddbottnar). Dessa uppgår till ca 50 stycken.

Området kring älvstränderna vid Erkheikki/Juhonpieti utgör alltså en förhistorisk kulturmiljö, dvs ett boplatskomplex beläget i ett naturgeografiskt mycket intressant område, med stenåldersboplatser, boplatsvallar, boplatsgropar, kokgropar och samiska lämningar i form av gamla härdar m m.

Läget intill älven med dess många vikar, uddar och bäckinflöden samt det väldränerade sandiga hedområdet gjorde detta område attraktivt för bosättning redan under stenåldern. 

Här levde man av jakt, fångst, fiske och samlande. Med hjälp av ben som vi funnit brända i kokgropar, vet vi att man fångade bäver.

Under åren 1992–95 har undersökningar och karteringar utförts på flera olika fornlämningslokaler längs Torne älvdal inom forskningsprojektet ’’Samhälle och bebyggelse i östra Norrbotten under neolitisk tid’’, som bedrivs av arkeologiska institutionen vid Umeå universitet. Jag har undersökt 10 boplatsvallar i området kring Erkheikki/Juhonpieti i Pajala kommun. Samtliga har visat sig vara lämningar efter nedgrävda byggnader, ca 0,5–0,8 m under ursprunglig markyta. De har varit 5–6 m långa och upp till 3 m breda. Innanför vallarna påträffades tydliga förkolnade träkonstruktioner. Något slags golv kan också skönjas. I några går det att urskilja en terrassering på längden med hyllor längs långsidorna och en gång i mitten. I anslutning till någon av gavlarna bör ingången ha funnits.

 De flesta av de undersökta byggnaderna innehåller fortfarande resterna av förkolnade kraftigare

takåsar, som de sluttande långväggarna har vilat på. Inne i byggnaderna förekommer inga föremål eller andra fynd. Där finns heller inga spår av någon härd eller några skärviga eller skörbrända stenar. Däremot har en enkel skifferkniv, ett nordbottniskt redskap, kvartsstycken samt kvartsavslag, koncentrerade till små begränsade ytor med brända ben och skörbränd sten, hittats utanför vallarna. En tänkbar tolkning av dessa konstruktioner är att de utgjort någon form av förrådsbyggnader i ett större fångstsamhälles viktigare resursområde, koncentrerade till lättdränerade sandhedar intill älven. C14- dateringar av de undersökta anläggningarna ligger i huvudsak i tidsintervallet 3900–3600 BP, dvs boplatsvallarna tillhör

samma kontext under slutet av neolitikum och början av epineolitikum (bronsålder).

De kan ha innehållit gruppvisa ’’visten’’ med 3–5 förråd för varje familjegrupp och hyddor med olika funktion, bostäder strax intill av en enkel lätt konstruktion, som inte avsatt spår i terrängen, endast antyds av härdar, kokgropar, kvartsavslag och skärvstensförekomster.

En vår- eller sommarboplats i en älvdalskultur omgiven av skogsinlandet upp till vattendelaren.

Stenåldersfynd gjort i Västerbotten

2004-11-01  kl 07:51 
8000-årig boplats hittad i Västerbotten
UMEÅ. TT.
Ett intressant fornfynd har gjorts i Västerbotten där den äldsta hittills kända kustboplatsen påträffats. Platsen var bebodd för drygt 8 000 år sedan. 

Rester från verktygstillverkning, brända ben från säl och en yxa är några av fynden som gjorts på platsen som ligger mellan Hössjö och Gräsmyr i södra Västerbotten. Den ligger 160 meter över havet i ett område som skogsavverkats och markberetts.
För drygt åttatusen år sedan var platsen en udde vid havet. Där bodde människor under vissa delar av året, kanske främst under hösten och vårvintern för att jaga den kustnära sälen. 
– Det rör sig om minst fyra boplatser, säger Eric Sandén, en av projektledarna för Skog och historia vid Umeå universitet.
– Kvartsen och kvartsiten som vi hittat finns närmast lokalt i Vilhelminaområdet. Yxan som hittades helt öppet i ett traktorspår är gjort i grönsten som inte heller finns naturligt i området. Det skulle kunna tyda på att människorna rört sig över ett större område eller att kontakten med andra bosättningar varit större än man tidigare trott, säger Berit Andersson, en annan av projektledarna vid Umeå Universitet, till Västerbottens Folkblad.