Norrlands jakt och fiske är den första samlade översikten av jakt- och fiskeförhållanden från denna landsända. Verket räknas i dag som en av de viktigaste källskrifterna inom detta område.
Originalupplagan utgiven 1910.
Om vildrensjakt och fiske, resa gjord av Jonas Melderceutz år 1736.
Från boken Ödebygdsfolk av Samuli Paulaharju 1937
.....Snart nog började de långa renbössorna knalla i markerna.
Redan under brunsttiden, när vildrenarna efter sommarens härlighet var som stoltast och präktigast, smög sig jägarna på deras flockar och sköt en och annan tjur eller vaja. Och när snön föll så att spåren stämplades kunde man spåra hjordarna. Då var man ofta många om att smyga i spår och växlar - och så knallade flintlåsbössorna snart.
Men först i den djupa vårvintersnön, i den vassa men sviktande skarens tid, började vildrenens värsta dagar. Vid det laget, den forna marietiden, var det redan så ljust att man kunde skjuta mitt i natten, och då kunde en skidlöpare susa fram som en ond ande genom de svåraste ödemarker. Men de arma renarna måste pulsa i snön och skära sönder läggarna på skaren. Då kunde också en ensam jägare ge sig ut och hets vildren som han fångade med kastsnara (lasso) och dräpte med yxa.
Värst blev det då man kunde ordna storjakt, en seurapyytö, och ett helt tjog karlar gav sig till att förfölja en vildrenshjord tillsammans. Skräckslagna forsade renarna fram som ett rykande yrväder, och skidlöparna, alla utvalda skyttar, följde dem svettångande hack i häl, närmare och närmare skoningslöst som döden.
Endast veturimiehet, draghjälpen, kom sakta skidande efteråt med matsäck och redskap. Eller också åkte de med renrajd och samlade upp det nedlagda bytet i ackjorna......
.....Sålunda fällde Junkkaborna i Parkalompolo en gång femti vildrenar under en jakt på vårsnön. Ett jaktsällskap från Junosuando, Kangos och Nuuksujärvi hetsade och fällde en hjord på över hundra djur i Kapukielinen i de västra ödebygderna, och en annan gång anställde Lainioborna ett massmord på flera hundra djur i Kolkonkiveliö.
En andel i det bytet försökte Junkan Olli skaffa sig, men då fick han höra:
"Vad för del ska du ha som inte var med om jakten"?
För bytet delades endast mellan jägarna: Renarna flåddes i skogen vid lägereldarna, och kropparna styckades som törstubbar och lades i lika många högar, liksom läggarna. Sedan drog alla deltagarna lott om högarna på samma sätt som notfiskarna. Om en karl var stor eller liten spelade ingen roll. Var och en fick sin hög om han en gång tagits med på helpart i jakten. I Junkka- och Kitkiöjärvibornas fyra dygn långa storjakt som nedlade en hjord om ett par hundra djur nästan helt och hållet, deltog tre mindreåriga bösskarlar, Sevän Antti, Kitkiöjärven Sakko och Vanhantalon Olli.. Strax i början fick de veta att de skulle få jämnt så mycket som de själva kunde skjuta, valparna. Men pojkspolingarna visade sig snart höra till de bästa skyttarna, och vid delningen av bytet fick de fullpart. Därutöver tillföll dem åtskilliga renhuvuden. För dem som fällde en ren skulle alltid få ett huvud för skottet, enligt en gammal regel, utöver sin egentliga andel.
Dragfolket forslade hem kött och hudar. En dragackja gjordes av tunna björkslanor, eller holkades med skaryxa ur en granstock. I ackjan surrades lasten med linor, och en skidlöpare spände sig för den med ett rep och började släpa. Han stakade med två stavar. Forna tiders renhetsare åkte med olika skidor, på högra foten en kortare sparkskida av björk, på den vänstra en lång löpskida av furu. I Pajala slöjdade man sig en verkligt glatt och seg löpskida av tallträ som i åratal legat som golvtilja i fähuset och trampats av korna.
Så hade ödebygden mat i huset. Man skovlade in snö på häbresgolvet och lade det frusna köttet där. Så kunde man bekvämt hugga sig en bit till grytan. Köttet saltades och när vårsolen började gassa torkades det på härbrets takås eller på sparrar vid väggen. Gamla fisknät satte man omkring så att inet skator, kråkor och småmesar kom åt att picka i det. Det var läcker bitar för fåglarna, för rentalgen smakar gott. En frodig vildren hade ett tjockt, ända till en handsbredd starkt späcklager på baken, ovanför svansroten, och det var bästa sortens köldföda. Tungan och märgbenen var goda de också.....
Vildrenens forntida förekomst och utrotningshistoria.
Det har gått med vildrenen i Norrland på samma sätt som med bävern. Ifrån början har han överallt i det inre delarna av landet varit allmän, men på grund av den ökande storrenskötseln och utan verksamt skydd av lagstiftningen, har han han dukat under, på den ena trakten förr, på den andra senare.
Flickan stående i en forntida vildrens fångstgrop.
Kommentar: I Torne lappmark (Enontekis socken) kan vi se att från i början av 1800-talet då nybyggarfamiljerna kunde äga upp till 100 vildrenssnaror, minskade innehavet av densamma i takt med att storrenskötseln började invandra till området. Detta bl.a. beroende av den stora invandringen av renskötarfamiljer från Kautokeino området på 1850-talet, som kom över till Enontekis och Karesuando med sina renar för att bosätta sig där. Innehavet av vildrensnaror avtog och försvann i slutet av 1800-talet mycket på grund av de ökande antal tamrenar som kom till området och började fastna i de utlagda fångstsnarorna och groparna. Den återstående stammen införlivades i tamrenhjordarna.
Se även på karta över fångstgropsystem och s.k. "Hangas" (vildrensstängsel med snaror), från Idivuoma till Jårkastaka ,c:a 3 mil lång.
Enligt meddelande från herr E. A. Henriksson i Jukkasjärvi fångades och skötos de sista vilda renar inom socken så sent som på 1860-talet. Möjligen syftar detta meddelande på samma djur, som enligt en notis av e. överjägaren O. Hederström i jägarförbundets tidskrift vintern 1867-68 i "betydande antal" dödades av nybyggare och lappar i södra delen av Jukkasjärvi och Karesuando samt i Pajala. Jakten på vildren fortsatte i dessa trakter ända till 1875, ehuru bland det fällda bytet nog även befann sig några tamrenar. ( Enligt den officiella statistiken skulle vildrenen ha funnits i det nordligaste fjällen ända till 1890.)
I sin bearbetning av Orossii världshistoria, omkring 893 e. Kr. har konung Alfred av England intagit några uppgifter om Norden, bl. a. nämner han om en viss Ottar, att han "hade sexhundra tama, oköpta hjortar; de kalla dem renar (rhonas). Av dessa voro sex lockrenar, vilka äro ganska dyrbara bland finnarna, emedan de med dem fånga vilda renar." Ibland brukade de kringströvande yngre vildrenstjurarna komma fram till den tama hjorden, och för att underlätta detta för dem, hade man svaga tjurar i densamma, som icke kunde jaga bort de vilda.
- Utom själva nedläggandet av den vilda rentjuren avsåg man med lockrenen stundom även, att tjuren skulle para sig med henne, ty den sålunda uppkomna kalven ansågs bliva en starkare körren än de, som hade två tama djur till förälder.
Vi kunna alltså utan fara för förhastande draga den slutsatsen, att inom Västerbottens län älgen förekom i fast stam på 1700-talet och att denna åtminstone här och där levde kvar ett stycke på århundrades senare hälft.
I Norrbotten var förhållandet ett annat. Säkerligen ha väl under alla tider enstaka kringströvande älgar visat sig där då och då, men i fast stam saknades, som redan blivit sagt, älgen där vid 1600-talets mitt, vilket N. Lundius direkt uppgiver med tillägg, att om han någon gång skulle anträffas där, är det ren tillfällighet.
Men varför skulle älgen alltid förut saknas i Norrbotten? Att klimatet och naturförhållandena i övrigt icke lägger hinder i vägen, visas med full säkerhet av djurartens utbredning i våra dagar, och man måste verkligen känna sig tvingad till slutsatsen, att det var utrotning i en annan form, som gjorde, att älgen under de båda närmaste föregående århundradena saknades där, och att han någon gång i forntiden måste ha funnits där.
På 1880-talets slut uppstod det ena fasta älgbeståndet efter den andra på skilda håll inom Norrbotten, och man har, som det synes på goda grunder, antagit att en kraftig bidragande orsak härtill är att söka i den häftiga förföljelse, som överallt i Västerbottens län drabbade älgarna och drev dem norrut till än så länge fredliga marker. I slutet av 80-talet hade älgen hunnit ända upp till Jukkasjärvi, och i början av 90-talet förekom han allmänt ända upp mot fjällen i barrskogsgränsen utmed Muonio älv.
Kommentar: Älgjakten påbörjades fordom (i början av 1900-talet) först när den första snön hade täckt marken, då den samma gick att spåra lättare. De var ju sällsynta då här i Torne lappmark så att jägarna var tvungna att spåra djuret i flera dagar för att uppnå densamma och komma åt att skjuta den. Oftast byggdes torvkåtor som övernattningsställe under dessa långa jaktfärder.
Stagen bestod av kraftig björk för att kunna bära upp den blöta torvens tyngd som togs från myrkanterna.
Dessa torvkåtor uppfördes av ursprungsbefolkningen vid deras jakt och fiskeplatser. Även vid ströängsbärgning (som kunde ligga miltals från boplatsen)användes sådana kåtor ända inpå 1960-talet. Senare har dessa ersatts av mindre kojor och de byggdes oftast på samma plats där kåtan hade stått. Än idag kan man hitta lämningar efter de forntida torvkåtorna i Karesuando området.
Det vanligaste jakten på varg i lappmarken var med trampsax och hetsjakt på skidor när snön var djup. I bland förekom också skallgång efter den samma där flera ortsbor deltog.
Ett livligt intryck av dessa vargjaktens indirekta faror får man av följande berättelse av en "vargrännare" från Sorsele, som skildrar en jakt som tog tre dagar i anspråk och räckte närmare 20 mil: " Fienden låg äntligen besegrad, men vi segrare befunno oss i en föga angenäm belägenhet. Mörkret föll på, och storm med snöyra svepte fram genom den glesa björkskogen. Till närmaste nybygge var avståndet milslångt. Där stodo vi nu i det lättaste underkläder, barhuvad och barhänta, och säckbärarna lät vänta på sig. De av svett genomdränkta kläderna voro snart styva av köld, och vi voro färdiga att förfrysa. men säckbärarna kom omsider med ytterkläderna och kaffepanna. Nu sökte vi oss lä och tände bål av halvtorra björkstammar, och om en kort stund kunde vi vederkvicka oss med det kraftiga innehållet i den nedrökta kaffepannan och blevo därav så upplivade, att vi förmådde draga huden av vårt byte".
I Karesuando vid slutet av 1870-talet, då vargen år från år hade blivit talrikare och man antog, att omkring 100 stycken skulle finnas i socknen, dödades omkring 1000 renar varje år, och skadan var då i tilltagande, så att under vinterhalvåret 1878-79 omkring 1800 renar hade dödats, enligt som det uppgives, låg beräkning.
Vissa år kunna siffrorna gå ned betydligt, särskilt efter en följd av för skidjakten gynnsamma vintrar.
Även från äldre tider lyda underrättelserna stundom mycket nedslående. Så t. ex. säger GRAPE om vargarna i Enontekis (Karesuando) socken i början på 1800-talet: "Denna socken har så betydligen lidit genom deras härjande, att här nu icke finnes 1/3 av det antal renar, som för 10 a´12 år sedan, och hota de oss med fullkomlig undergång, om icke verksamma anstalter snart göras till olyckans förekommande, eller de självmant, nu som förr, börja avtåga härifrån, vartill någon fägnande liknelse nu börjat visa sig."
Kommentar: Det utbetalades ersättning för varje fälld rovdjur inom Enontekiös socken.
Enontekis lagtima Härads Rätt den 26 februari 1839
§ 42
S.D. För skottpennings erhållande upptedde Krono länsmannen Grape E.U. skinnet af 2:ne vargar och en Jilfnes (järv), vilka rovdjur blivit utom skallgång inom häradet fällde.
Och sedan öronen å skinnet avskurne, förständigades att i skottpengar skulle af häradets medel i sakören erhållas för varje Jilfnes 36 Rd. och för varje varg 32 Rd. allt Banco.
Enontekis lagtima Härads Rätt den 11 mars 1840
§ 49
S.D. Lät Närvä, Salomon, för skottpenningars erhållande uppvisa skinnet av en inom häradet fälld varg.
Och sedan öronen blivit avskurna, förständigades att Närvä skulle erhålla i skottpenningar 32 Rd. banco.
Enontekis lagtima Härads Rätt den 22 februari 1842
§ 27
S.D. Tillerkänns Nämndemannen Niva, Nilsson Pehr och f. Nämndemannen Grape, Jonas Hendric, skottpenningar av 36 Rd. för varsin fälld filfnes (järv).
Två jägare från Karesuando trakten stående vid länsmansbostaden. De har kommit dit för att visa upp sina vargskinn och få ut skottpengarna för dessa. Det var ju en betydande ersättning för varje fälld rovdjur och betydde mycket för försörjningen. (Bilden är tagen ca 100 år senare än tidigare redovisade utbetalningarna ovan).
I början av 1800-talet förekom järven eller "filfrasen" (storätaren), som han med en förvrängning av det tyska namnet ofta kallas i äldre arbeten, utom i fjälltrakterna, där han ynglar även högt ovan trädgränsen, inom ett ganska bred bälte.
Den jakt i inskränkt mening, som utövas mot järven, skiljer sig icke mycket från lo- och vargjakten, vad själva metoderna beträffar, alltså hetsjakt på skidor och saxfångst. Hetsjakten på skidor har aldrig varit synnerligen effektiv. Ty järven reder sig ganska bra även i lös snö, emedan hans i förhållande till kroppen stora och breda tassar göra, att han ej sjunker ned så lätt som de andra rovdjuren. Dessutom är han mycket uthållig.
Hermelinen fångades fordom i Torne lappmark (Enontekis) mestadels i s.k. " ansalautta", som gjordes av en rundböjd videgren och därå fastsattes snaror av hästtagel i spår gjorda med kniv vari slogs små träkilar. Hermelin skinnet betraktades som värdefull och betalades bra av uppköparna.
På förvintern, i början av november, när ekorren liksom andra norrländska pälsdjur blivit "härd" eller "gill" (fullhårig), börjar jaktsäsongen. Jägaren beger sig då ut med lodbössa och hunden att på snön spåra ekorrar. Har hunden fått syn på ett djur, ger hand ståndskall, skytten kornar och ekorren dimper i bästa fall ned i snön eller blir möjligen hängande i trädets grenar. I så fall tog jägare fordom till yxan och högg helt enkelt omkull trädet, ty förr spelade ett träd mer eller mindre föga roll i skogsbons föreställningar. Numera ( i början av 1900-talet) idkas ekorrskytte stundom även med hagelbössa, ehuru detta naturligen skada skinnet mer. Dock lever lodbössjakten ännu kvar på många håll, i synnerhet i Norrbotten, och åtminstone för 15 år sedan försiggick den här på nyss omtalade sättet med ty åtföljande åverkan på skogen.
För längre tid tillbaka sedan sköts ekorren med båge och pilar, som i spetsen voro tjocka och därför kallades kolvar, naturligen för att icke skada skinnet. Ekorren voro också det huvudsakliga föremålet för jakten med båge under detta redskaps sista tid, ty just för ekorrskytte har det varit i användning ännu lång tid, sedan lodbössorna kommit i bruk för större vilt. Skytten brukade då ha med sig en pojke, som hade till uppgift att med ögonen följa pilens lopp i luften för att sedan kunna hämta den tillbaka, och säkerligen var det härvid han också inhämtade de första grunderna i spårningskonsten.
Ur boken Lappland Den stora framtidslandet
Finnen Pekka rustar sig tidigt en oktobermorgon 1887 ut på järp- eller ekorrjakt. "Lappkylan" (ryggsäcken) av osvärtad skinn , innehållande en bit torrt renkött och ett par kakor "rieska" (halvtjockt, ojäst kornbröd) spännes på ryggen. Den lätta finkalibrade lodbössan hänger över axeln, låset är väl omlindat med en gammal trasa som skydd mot snö och väta för den ömtåliga knallhatten. I bältet är fästad ett gammalt kruthorn av gethorn med träpropp, en flottig liten skinnpung med de små hemstöpta kulorna och en av renhorn snidad dosa till knallhattarna: Yxan instucken i bältet bak i ryggen invid den vanliga finnkniven avslutar utrustningen. Hunden, som blivit ofärdig, lämnas hemma.
Kommen en bit till vägs, märker vår man att på snön nedfallit granbarr och avbitna toppskott. Här finnes sålunda ekorre. Efter ihärdigt letande från träd till träd med ledning av dels djurets spår i den nyfallna snön, dels nedrasande grankottar och avbitna barr samt efter ideligt slående med yxhammaren å trädstammarna, upptäckes slutligen den lilla gråbruna gnagaren högst upp i en grantopp. Pekka lägger sig makligt på rygg, drar ihop benen intill kroppen, så att knäna komma upp i luften, lägger lodbössan försiktigt i fördjupningen mellan de tätt hoppressade knäna, kornar, skjuter, och ekorren kommer hurtigt ned dansande. Dock nej, den fastnade emellan ett par grenar mitt i trädet. Att klättra upp vore för besvärligt; nej, fram med yxan, och efter några minuters kraftiga huggande brakar granen ned. Ekorren stoppas i kylan och färden går vidare. I en tät björk- och tallungskog flyger en järpe brådskande upp, slår till i en yvig ristall ett knappt bösshåll ifrån, allt under Pekka med giriga blickar följer honom: Sakta, tyst, utan att knäcka en torrgren smyger jägaren fram. Snart är han tätt intill uppslags tallen, blicken stannar ungefär på kronans mitt, följer stammen uppåt, undersökande varje kvist; Pekka finner intet, går ett par steg åt sidan, spejar åter, och slutligen upptäckes den orörliga, torrkvist liknande fågeln, som nu oroligt börjar sträcka på halsen och flytta sig längre ut på grenen, färdig till flykt. Skytten har nu icke tid vara så omsorgsfull vid intagande av skottställning, utan med stöd av närmaste trädstam sänder han det dödsbringande lilla lodet.
Allt detta kunde grannarna spåra och tänka sig, när de en vecka senare följde Pekkas spår. Då sex dygn gått, utan att jägaren kommit åter, började de hemmavarande känna oro. Bud sändes till närmaste grannar, som följde spåren några mil bort i ödemarken. Här hade Pekka kämpat sin sista strid med urskogens konung.
Stridens förlopp synes ha gestaltat sig sålunda: Vid klivandet över ett "vindfälle" varsnar Pekka en väldig björn, som under rotstjälpet ligger på brott. Pekka avskjuter oförfärat sitt lilla lod mot björnens huvud, men kulan skenar mot den hårda pannbenet. Björnen rusar på Pekka, som möter honom med ett kraftigt yxhugg, tappar dock därvid yxan, som blir liggande i björnens lya. Jägaren retirerar, tätt följd av den svårt sårade, ilskna björnen. Dödsdansen börjar på en liten öppning med några ungtallar i mitten; uppsparkad snö och mossa samt en röd rand runt ungtallarna visar den blodiga rännarbanan. Slutligen orkar ej Pekka längre, han stannar och inväntar sin fiende med kniven i hand. I den hoptrampade, blodfärgade snön och upprivna mossan kan man läsa den sista, förtvivlade kampen. Jägare illa tilltygad, sönderbiten i huvud, hals och armar, sover sin lugna sömn på den kyliga bädden.
I bitter hämndbegär följer man björnens blodiga spår. Knappt 50 steg från vallplatsen påträffas mandråparen, död av blodförlust. De båda kämparna följdes i döden.
Skriven av Th. Hermelin 1905.
På våren anlända sjöfåglarna redan en tid innan deras blivande häckplatser vid insjöarna och tjärnarna äro snöfria och beboeliga, och de samlas då i stora skaror i älvarnas första öppna vatten. Här har otaliga fåglar fallit för jägarens skott, som han sänt de sorglösa, snattrande och levnadsglada vårbuden från sitt gömställe i en riskoja eller bakom strandens stenblock. Samma öde väntade mången rastande vildgås på de första barfläckarna på myren. Vettar ha vid dessa jakter varit i användning hos allmogen endast i de nordligaste lappmarkssocknarna.
Det är egentligen i Torne och Lule lappmarker, som ruggfågeljakten bedrivits i stor skala, emedan dessa trakters myrarna äro större och fåglarna på vissa platser samlas i större myckenhet än i andra trakter av Norrland. I Karesuando slogos över 100 vildgäss av några nybyggare vid en sjö 1828; 1826 togo Killingiborna i Gellivare på en dag några och sextio vildgäss.
En annan slags ungfågel- och ruggfågeljakt anställdes förr med ljuster på många håll, såsom i Norrbottens älvdalar på de gräsrika holmarna och i Västerbottens kustland i åarna.
På 1870-talet i Tornedalen hade en person ihjäl slagit en annans hund och blev av ägaren stämd inför rätta; "För att få sin hund högt värderat, styrkte nu käranden med vittnen, att han med sin hund och sitt ljuster gått ut på andjakt och efter 5-6 timmar återkommit med 70-80 stycken fåglar."
En äldre typ av sjöfågel fångst var att man på en flotte beklädd med torv gillrade snaror. Holkar sattes också ut åt kniporna. Under den tid, äggningen pågick voro förr många hushåll rikligen försedda med ägg, och knipan spelade därunder samma roll för lappmarksbon, som hönsen för andra bönder. Hon var mot sin vilja till hälften husdjur. Visserligen var beskattningen förenad med något besvär, men så kostade fåglarna icke heller något i underhåll och tillsyn.
Sjöfågeljakten har fordom spelat en ganska viktig roll i den norrländska allmogens hushållning, och den torde i det fallet komma närmast hönsfågeljakten. " Under våren, sträckfågeltiden, ser man knappast annat mat än mjölk och den traniga fågeln, vanligen havsorrar (svärtor), knipor samt även något stjärtänder, bläsänder och dylika. Att gässen både under våren och ruggtiden utgöra en god del av födan, är även säkert". Så lyda omdömet om sjöfågelns betydelse för Pajala, Jukkasjärvi och Karesuando socknar på 1860-talet av en med dessa trakter väl förtrogen person (HEDERSTRÖM).
Mer än andra fåglar äro riporna markfåglar, och denna egenskap har satt sin prägel på jakten efter dem.
Ripsnarställning från Torne lappmark. Snaran fästes i flikar som görs i nävret. Stängslet gjordes av liggande böjda björkris, som också lockade riporna dit för att äta av dess knoppar.
Vid vanlig ripsnarning numera och sedan urminnes tider, äro ställningarna träklykor, som med de båda gaffelgrenarna nedstickas i snön, så alltså det korta skaftet vetter uppåt. Här knytes själva snaran fast och hålles utspänd genom små hak i barken på vardera sidan om klykan. I Torne lappmark fastgjordes snarans ända åtminstone förr i en käpp, som stacks ned strax intill klykan. Ripsnarningen börjar så fort någorlunda djup snö täcker marken. Gärna bygga de hag vid sjöstränder, bäck- och myrkanter, samt i de översta björkdungarna i trädgränsen.
I Norrbotten skjutas dalriporna mest under senhösten, sedan de börjat anlägga sin vita vinterdräkt, men medan marken är bar. De äro då lätta att upptäcka.
Som ett exempel för ett gott ripår kan anföras, att år 1866 fördes från Karesuando, Jukkasjärvi och norra delen av Pajala socken till januarimarknad i Lyngen i Norge omkring 30000 ripor. Denna siffra uppnåddes alltså under vinterns tidigare del, och lika mycket förtärdes hemma eller utfördes till andra orter, är troligt.
Förr i världen har säkerligen bävern förekommit allmänt över hela Norrland, med undantag av de egentliga fjällen. Bäverns utrotningshistoria är på grundval av äldre litteraturuppgifter ganska utförligt sammanfattad i Jägarförbundets nya tidskrift för 1884.
Vi måste göra klart för oss, att Norrland på det hela taget ingalunda är någon nyligen befolkad landsdel. Trakterna kring älvarnas nedre lopp äro mycket gamla kulturbygder, och om också lappmarkens uppodling för ett par hundra år sedan nått en mycket ringa omfattning, så fanns där dock även i skogsområdet en befolkning, som sedan urminnes tider haft en mycket viktig näringskälla i jakt och djurfång.
Så skall enligt uppgift av herr E. A. HENRIKSSON i Jukkasjärvi den sista bävern i trakten kring denna sockens kyrkby ha dödats för omkring 100 år sedan. I Peldovuomas skogstrakt i Torne lappmark fanns bävern enligt Tidskr. för jägare och naturforskare ännu 1834.
På väg till ljustring med ljusjärnet bak i båten. Bränslet bestod av tjärved, vilken på bilden ännu ej är tänd.
Ljustring var mycket i bruk fordom, innan dess användning inskränkts genom lagpåbud, och en mycket stor andel av flodernas fisktribut utkrävdes med detta redskap. Det var i synnerhet harren, som ljustrades i forsarnas närhet när de kom ner till selen på hösten. En skicklig ljustrare kunde upphämta ganska stora mängder fisk på lekplatserna. Från Karesuando omtalas omkr. 1800 att; " med ljustrande kan en lycklig fångare vissa år samla några halvtunnor harr och sik ävensom en eller flera halvtunnor vraklax" (GRAPE).
En del fiskeredskap, som i Norrland ha en mer eller mindre allmän utbredning, framför allt i norr, kunna vi spåra tillbaka i tiden såsom finska invandrare. Landbryggan norr om Bottniska viken skulle alltså ha tjänstgjort för överfart i riktning öster-väster men icke i nämnvärd grad tvärs om. Förhållandet står i god överensstämmelse med finska språkets utbredning i det nordligaste gränstrakterna och måste naturligen bero på själva den svenska och finska befolkningens flyttningsvägar.
De båda invandrings vägarna för kulturen, den nordostliga och den sydliga, ha icke endast under historisk tid, utan långt dessförinnan, tillfört Norrland olika kulturelement. " Det finns bland de norrländska stenåldersfynden, särskilt norrut, former som endast återfinns österut, i norra Finland, och som snarast böra ha tillhört något med finnar och lappar besläktat folk. Visst är, att även under bronsåldern tvenne kulturströmmar mötts i Norrland. Under det att bronsålder föremålen av utpräglat sydskandinaviska former äro upphittade upp till Medelpad och Ångermanland, har i Lycksele lappmark anträffats en bronsyxa av en form, som återfinns i det inre Finland och Ryssland". Den ovan påvisade blandningen av sydskandinaviska och finska fiskeredskaps typer i Norrland, stämmer alltså väl överens med landets forna kulturhistoria i allmänhet.
Att Norrlands jakt visar en så stark koncentrering kring vinterhalvåret, beror till en mycket stor del därpå, att den myckna snön gör det svårt för djuren att trampa upp stigar och därför tvingar dem att använda så få sådana som möjligt, därpå att dessa just tack vare snön så lätt upptäckas, och slutligen även därpå, att jägaren har ett så utmärkt fortskaffningsmedel i skidorna. Älgjakten påbörjades fordom först då den första snön täckte marken.
Nu för tiden har ju så mycket blivit förändrat i synnerhet i jaktens bedrivande, att vi icke kunna få någon bild av dess karaktär under de olika årstiderna, om vi icke gå ett gott stycke tillbaka i tiden. Det gäller med andra ord få en uppfattning av hur befolkningen tillbringade sitt år, innan kulturen ändrat alltför mycket av det ursprungliga levnadssättet. Tack vare vare de uppgifter i fråga, som finns bevarade, och de ännu kvarlevande lämningar från gångna tidens vanor kan en teckning i stora drag göras utan risk att bli otillförlitlig.
Under våren eller rättare den norrländska senvintern, som infaller under södra Sveriges vårmånader, var det naturens återuppvaknande till nytt liv, som angav riktlinjerna för människans mordiska anslag mot det levande. När orren samlas till spel på myrarnas eller sjöarnas öppna snöytor, var fångstmannen framme med sina snarhag, och vid tjäderns och ripornas lekplatser sköts, och gillrades också i stor utsträckning.
För sjöfågeln lurade samma försåt, och det var under våren, den jagades i den största skalan. Jägaren vaktade vid älvarnas och sjöarnas första vårvakar, där fåglarna samlades i skockar, innan häckplatserna ännu blivit snö- och isfria; på de första barfläckarna ute på myrarna utlade han sina saxar för gäss, svanar och tranor, och när häckningen börjat, skattades bona på ägg, och knipholkarna undersöktes för samma ändamål.
Den vårlekande fisken lämnade naturligen också goda tillfällen till fångst denna årstid. Gäddan och abborren fångades i mjärdar eller de mera moderna ryssjorna, harren togs på nät. Under och efter islossningen idkades på många håll notdragning ganska ivrigt, och i de övre och större lappmarkssjöarna lades långrev för rödingen, nu glupskare än vanligt efter den långa vinterfastan.
Under sommaren fortsatte fisket med not åtminstone i de stora sjöarna och älvarnas spakvatten, och mångenstädes gjordes då mycket goda fångster, fullt jämförliga med höstfisket. Nätfisket försöktes väl också, men lönade sig icke så bra under de ljusa nätterna, då fisket såg att undvika garnet. Gäddan och abborren nappade emelertid bra på ståndkrokarna inne vid stränderna. Tillfällig jakt idkades någon gång, men på det hela taget kan man säga, att denna årstid minst av alla ägnades åt jakten eller fisket. De fyrfota djuren ägde icke samma värde som längre fram, fåglarnas bullrande speltid hade efterträtts av de tysta bestyren med ruvning och ungarnas uppfödande, och varken höstlekande eller vårlekande fiskar samlades i så stor mängd på bestämda ställen, som annars var fallet.
Under sommaren fick därför den jagande och fiskande delen av befolkningen ägna sig åt andra sysselsättningar; de primitiva lantbruket sköttes, ehuru icke alltför intensivt, varvid myrslåtterns tid emellertid även kunde lämna jaktbyte, ty bössan medfördes i regel under utearbetena. Ett och annat behövde också göras i ordning för den kommande fångsttiden. Giller och gropar för vildren och älg voro dock redan på högsommaren färdiga för användning, ehuru deras egentliga fångsttid inföll senare. Just under nämnda tid bedrevs emellertid en jakt, på vissa trakter med iver, nämligen ruggfågeljakten efter gås och svan.
Efter den mindre livliga verksamheten under sommaren tog fångstlivet desto kraftigare uppsving under hösten. För fisket började en ny period vid den tid, då löven började gulna och falla av, ty nu inträffade enligt gamla märken sikens första lek, och rödingens följde strax därpå. Nu voro också nätterna tillräckligt mörka för fiske med nät, och på de kända ställena sattes dessa i täta garneringar kring stengrunden, och not drogs på jämnare botten. Fisket om hösten var i allmänhet det mest inbringande under hela året, och under denna tid insaltades mycket fisk för vinterbehov. Ljustringen inföll också nu och på givande platser lämna betydliga resultat
Vid Mikaeltiden, utgångspunkten för norrlänningens tidräkning under det senare halvåret och en bemärkelsetid i flera avseenden. Nu skulle skogsstigarna och andra lämpliga platser vara fullgillrade, ty nu var ungfågeln för länge sedan fullvuxen och fet, och fångsten kunde frysas i kylan. Kring fågelgillringen och fiskleken knöt sig det livligaste fångstintresset om hösten. Fisket avslutades först, under det att höstfågelfångsten pågick ända till dess djup snö fallit och då utan avbrott avlöstets av den nu vidtagande ripgillringen. När den första snön kommit, spårades kanske någon björns ide. Nu stundade också jakten på pälsdjuren, som blivit fullhåriga och värdefulla, järvbåsen iordningställdes, så även gillren för de andra, framförallt ekorren, som ju fångats i större omfattning än de övriga.
För laken utsatte man ståndkrokar från isen, i somliga trakter i större, i andra i mindre skala. Under den egentliga vintern inskränktes snarningen till riporna, som i sin egenskap av äkta markfåglar tilläto sådan fångst hela vintern igenom, dalriporna överallt i skogarna, fjällriporna omkring trädgränsen. Uppe på kalfjället fingo de sistnämnda icke heller gå i fred för skyttens kulor. Här bedrev mången skogsman fordom en mycket ivrig smygjakt efter vildren, medan nu för tiden, (1910), fjällräven jämte fjällripan är skyttens förnämsta mål.
Och slutligen gav den djupa snön jägaren tillfälle till den för hela det inre Norrland så karaktäriska skidjakten, förnämligast riktad mot högdjuren: Vildrenen, älgen och även björnen, och mot skadedjuret vargen. Denna jakt har i lika hög grad under gångna tider varit ekonomisk betydelsefull, som den omfattats med den skidlöpande skogsbefolkningens passionerade intresse.
Hösten, vintern och den tidiga förvåren voro alltså de gamla fångstmännens "levande" säsong. Fångstlivets olika faser satte sin prägel på deras arbete och i hög grad även på befolkningens diet. Under goda skogsfågelår levde man i ganska hög grad på färsk fågelkött under den kallare hälften av året, under dåliga fågelår åter var fångsten mycket knappt. Om våren tillökades förrådet av den traniga sjöfågelns kött och något längre fram av dess ägg. Färsk fisk vankades i synnerhet om våren och hösten, och man åt mångenstädes av denna färska mat så mycket till dagens alla mål, att man fick verklig leda av den.
Gästrikland har en älg i sitt vapen, Medelpad hade fordom en järv, Ångermanland fordom en lax i ett nät, nu tre laxar, Jämtland en av vilddjur anfallen älg, Västerbotten en ren och Lappland den mystiske mannen med klubban, den senare en bild av kampen mot en ursprungligt vild natur. Värmland, som i mycket har en norrländsk natur, hade förr en bäver i vapnet, och Jämtlands sigill från 1300-talet framställer ekorrsytte. I stället för de hos de övriga landskapsvapnen så vanliga symboliska figurerna finna vi hos de norrländska alltså i flertalet fall motiv, som direkt häntyda på jaktens eller fiskets betydelse för bygden. Ty så böra vi nog tolka dessa vapen, även om den västerbottniska renen kanske dessutom tyder på boskapsskötsel och älgen även kan ha kommit med såsom symbol för det storslagna och imponerade i naturen.
Vad jakten beträffar, ha de i ekonomiskt hänseende viktigaste djuren varit vildrenen, och älgen i vissa trakter, sjöfåglarna och i synnerhet hönsfågelarterna. Men även pälsdjuren ha haft sin stora betydelse, ty pälsvaror voro fordom mera nödvändiga än nu och hade en mångsidigare användning som klädespersedlar. Pälsvaruhandeln intog också en framstående plats i Norrland fordom. Kronouppbörden erlades också fordom till stor del i skinn.
År 1609 bestod lappmarkens skinnskatt i skinn av följande djur: 27 björnar, 19 vargar, 15 järvar, 1 lo, 40 uttrar, 16 korsrävar, 2 brandrävar, 14 blåa rävar, 97 röda och 85 vita rävar, 123 mårdar, 33 bävrar och 28 timber (a´40 st.) gråskinn (ekorrskinn). I uppbörden ingick emellertid även matnyttigt vilt. Sålunda upptages i 1573 års ränta av Finland med Österbotten och Åland 3750 tjädrar, 3750 orrar, 1160 harar och 3347 simfåglar förutom pälsverk, och för Norrland torde saken varit något liknande.
Om de första nybyggen, som slogo sig ned i lappmarkerna, gå uppgifterna samstämmigt ut på att de till stor del livnärde sig av jakt. Redan tidigt synas vissa rättsliga synpunkter ha gjort sig gällande vid jaktens utövning. På 1600-talet var det alltså regel bland skogsmännen i Lycksele lappmark, att den ene fick jaga på den andres skatteland, endast om bytet blivit uppdrivet på hans eget. Tvister om villebråd inför rätta tyckas ofta ha förekommit redan då och vittna om jaktens stora betydelse för den enskilde.
Stundom, såsom i östra Jämtland på 1700-talet, iordningställde flera byalag gemensamt fångstgropar för älg, varvid överenskoms, att hudarna skulle delas mellan jägarna, men kropparna för övrigt tillfalla den eller de närmast boende. Bestämda regler ordnade också i Jämtland skogstrakternas uppdelning i jaktområden för de särskilda bönderna inom en by, även om dennes område var oskiftat, såsom fallet var för det mesta förr i världen. Den ene hade det området, den andre det, och det gällde både skogsfågel och älg.
Än i dag, då dock all högdjursjakt nedsjunkit till en obetydlighet mot vad den fordom varit, spelar djurfångst en mycket viktig roll i det avlägsna delarna av lappmarkerna. Jag behöver i detta sammanhang endast hänvisa till vad som förut yttrats om fångsten av skogs- och sjöfågel. Den tid är blott föga avlägsen, då jakten intog en betydligt mer framskjuten ställning i folkets dagliga liv än nu är fallet.
Naturligen deltogo icke alla lika ivrigt i detta "skogsbruk"; vissa personer voro till sin läggning mera lämpade därför, hängåvo sig däråt med verklig entusiasm och tillbragte en stor del av sitt liv i skogen med att iordningställa och vittja "vonorna" (fångstredskapen). De var de gamla "skogsmännen". I synnerhet tycks denna förkärlek för skogslivet ha utmärkt finnarna. Skogslapparnas barn uppfostrades också med särskild hänsyn till deras blivande levnadssätt i berörda hänseende övades flitigt i bågskjutning. De renägande flyttande lapparna åter voro icke ens fordom på det hela taget jägare. Renskötseln medgiver för dem icke i allmänhet något sysslande med de tidskrävande fångstredskapen. Bouppteckningar.
Var man än färdas i det inre Norrland och bringar forntida förhållanden på tal, kan man få höra äldre personer berätta ganska mycket om skogsmännen bland sina förfäder, under det att en nutida verklig skogsman hör till sällsyntheterna. Alltid nämnas de med stor vördnad. Deras nutida ättlingar äro deras bedrifter det fullaste tecken till mannakraft och dygd. Men utom de mera robusta egenskaperna träffas stundom drag, som tyda på en ganska fin iakttagelseförmåga hos dessa naturmänniskor. Sådana spåras ju lätt i en hel del egenheter hos olika jakt- och fångstmetoderna.
Av den föregående framställningen har det visat sig, att villebrådets avtagande talrikhet eller fullständiga utrotning, andra näringsgrenars stegrande betydelse, lagstiftningens ingrepp m. m. i hög grad kringskurit jaktlivets möjligheter till fortbestånd, och det gamla skogsmannaståndet har mer och mer fått sina leder glesna. Ännu lever dock här och där en gammal veteran, som "har arbetat hela sitt liv i djurriket", såsom en av dem yttrade, men över stora områden finnes ingen riktig fångstman bland den yngre generationen. Sådana påträffas numera endast i det avlägsnare delarna av lappmarkerna, och deras yrkesutövning består till största delen i skogsfågelfångst och rävgillring.
Fisket har naturligtvis också haft en stor betydelse. I det inre landet har fisket från början spelat en knapp mindre roll än ute vid kusten, ehuru förhållandena här ändrats med tiden. Allt tyder på, att insjö- och flodfisket varit det, som folket fordom hade i sikte, när det slog sig ned i nya trakter. Sålunda ligga mycket ofta de äldsta byarna vid något fiskrikt vatten, även om platsen icke alls varit den lämpligaste, som stått för åkerbrukssynpunkt. Fiskevatten voro i mycket stor utsträckning de forntida norrlänningarnas skördemarker, och vidstäckta färder företogos på många håll för att inbärga skörden.
Så berättas det om bönder på 1600-talet i de dåtida översta byarna vid Ume älv, att de gjorde långa resor, som räckte från påsk till midsommar, upp till lappmarken för att fiska gäddor och annan fisk. De återvände hem med full båtlast, 170-250 kg. till stor förtret för skogsmännen, som icke gärna sågo sådant intrång på sina gamla områden. Liknande var förhållandet i Pite lappmark på 1700-talet och i Karesuando i början av av 1800-talet. Här började resorna i mitten av juni och räckte till slutet av juli. De sträckte sig 4-10 mil från hemorten, och resultatet blev många tunnor per not. Ja, än i dag fortleva dessa fiskeexpeditioner. År 1900 i slutet av juni träffade jag vid Torne älvs översta lopp en fiskarfamilj, som hade sitt fiskevatten här 9 mil från hemorten. Kortvariga fisketurer på 3-5 mil, mest om hösten under sik- och rödingleken, höra till det vanliga i dessa trakter. Om 1700-talets skogslappar och nybyggare i lappmarkerna omtalas, hur de det ena året fiskade i somliga, det andra i andra sjöar och sålunda aldrig behövde riskera att få sina vatten utfiskade. Ännu praktiseras en liknande omväxling mellan olika sjöar i det nordligaste Norrbotten.
I någon för ändamålet uppförd torvkåta tillbringar nybyggaren fisketiden vid en eller ett par sjöar några år i rad, till dess de för tillfället äro utfiskade, då han begiver sig till andra vatten och låter fiskstammen i det förra tillväxa. Under hård åren har det varit fisket, med vilket folket hjälpt sig fram! Och hårda år höra där till regeln. När då det alltför knappa och därtill så ofta barkblandade brödet under vintern tagit slut, och när alla andra matförråd i oroväckande grad smält ihop, ser man med längtansfulla blickar efter den dag, då sjöarna bryta sitt istäcke och det riktiga vårfisket börjar. Då är den värsta nöden över.
Sådana äro förhållandena hos en stor del av det inre landets befolkning och voro det ännu mera fordom. Allmogens beredningssätt för vilt och fisk ha varierat allt efter årstiderna och fångstens användning. Den enklaste metoden, torkning och saltning begagnas i stor utsträckning för fågel, men icke mindre för fisk. Frusen sådan är en kurant handelsvara i övre Norrland, där vinterfiskets avkastning i de stora sjöarna i detta tillstånd avyttras till det nedre landets befolkning och de nomadiserande lapparna.
För de övre skogstrakternas befolkning var fisken fordom under de dåliga kommunikationerna, är det ofta ännu, den förnämsta och under vissa tider nästa enda födan. De år , då skörden slog fel, fick denna ersättas av fisk, som sålunda spelade ungefär samma roll som brödet i andra bygder, och ännu är det mycket vanligt, att slåtterfolkets huvudsakliga matsäck ute på myrarna utgöres av torrfisk jämte något torrt fågelkött.
Jakt och i synnerhet fiske, ha alltså haft mycket att betyda för den norrländska befolkningen under gångna tider, under den första bebyggelsens tid med säkerhet mer än något annat näringsfång. Betecknande är, att en bland Norrlands få urkunder från den gråaste forntiden, hällristningen vid Nämnforsen i Ångermanälven, avbidar älgar, fåglar och fiskar.
Kring jakt- och fiskelycka knöto sig urbefolkningens intresse och förhoppningar, och in i senaste tid kvarleva minnen härav. Sin ursprungliga rangplats som huvudnäringar kunde jakten och fisket bibehålla, endast så länge var och en av deras utövare förfogade över mycket vidsträckta marker. Detta var villkoret, för att icke överbeskattning skulle inträda och därmed brist på vilt och fisk. Därför var det icke med blida ögon, som de gamla skogsmännen och fiskarna sågo andra nedsätta sig i deras grannskap.
Förr i världen voro också nybyggarna "brukare" av ganska vidsträckta områden. De första gårdarna i lappmarken anlades på 1600-talet, och dessförinnan hade hade i dessa kolossala områden endast en fåtalig befolkning huserat. Det på mitten av 1700-talet av HULPHERS givna allmänna omdömet om hela Härjedalen, att fågelfångst, fiske och annan djurfångst näst boskapsskötsel utgjorde allmogens förnämsta inkomstkällor, kan tillämpas på hela det inre Norrland och för en ganska lång tid framåt.
Först i senare tid har detta mera allmänt ändrats, till en stor del på grund av skogsavverkningens tilltagande betydelse, som skaffat mera inkomstbringande sysselsättningar, varigenom intresset dragits från det gamla levnadssättet. Vi äro härmed inne på jaktens och fiskets ställning till kulturen, en sak, varåt uppmärksamhet ägnats i det föregående.
Som av den föregående skildringen framgått, gör för närvarande en ny tidsålder sitt intåg i Norrland, som inverkar på jaktens och fiskets allmänna karaktärsdrag på ett i många fall nästan revolutionärt sätt. Det nya, som därunder växer fram, är till största delen sydligt långods, den från söder framträngande högre kulturens, industrikulturens, följeslagare.
Det gamla åter som försvinner, från en uråldrig allmogekultur, en kultur, som i hög grad just inriktat sig på djurfångst och fiske och därför uppvisade en ganska rik mångfald av olika metoder och redskap. Ur kulturhistorisk synpunkt är det givetvis dessa bortdöende drag, som erbjuda det största intresset. Och om man närmare tänker på saken, skall man finna, att det är ganska vittgående resultat för forskningen, som härunder framlockas.
Det är icke endast den norrländska befolkningens forna vardagsliv, som här lyser fram, icke endast allmänt ålderdomliga drag för hela den svenska nationen och skandinaverna, utan även för hela germanska folkstammen. I vissa fall sträcker sig redskapens utbredning t. o. m. vida utöver denna folkstams nutida och forna område. Vad som varit allmänt germanskt eller haft en mera lokal förekomst, är för närvarande i många fall omöjligt att bestämma. Säkert är emellertid, att man vill studera den gamla germanska jägar- och fiskarbefolkningens levnadssätt och redskap, finnes det ingen trakt, där detta låter sig göra lika bra som i de nordligaste delarna av Skandinavien; på andra håll har det ursprungliga försvunnit i än hög grad eller, såsom i Finland, uppblandats med element av icke -germanskt ursprung.
Vår nuvarande kännedom i frågan är emellertid i många avseenden bristfällig. Väl innehåller litteraturen en hel del strödda underrättelser och i många få fall även sammanfattande framställningar av enstaka kapitel av ämnet, men det finns andra kapitel, som knappast alls behandlats förut, antingen emedan de icke tilldragit sig författarens uppmärksamhet, eller emedan de förr voro så allmänt kända av ortsbefolkningen, att en skildring av dem förefallit obehövlig.
I det här föreliggande arbetet har för första gången ett försök gjorts att till en fylligare enhetsbild sammanfatt de spridda dragen, och nya enskildheter ha även tillfogats. Ännu återstår dock mycket att utforska. Även för dem, som menar sig ha vunnit en något så när mångsidig överblick över detaljerna, visar sig oförmodat i en trakt en alldeles ny redskapstyp eller en intressant avvikelse från en förut bekant.
Vad som hittills mest försummats och som därför i första hand bör utföras, är en efterforskning av de etnografiska betydelsefulla detaljer, som ännu stå att framleta ur en hel del hithörande föremål.
Denna sida av saken fordrar andra förutsättningar än jag besitter och har därför till största delen måst lämnas obeaktad i den föregående framställningen. Men denna efterforskning bör göras snart. Om ett par årtionden, kanske förr, då de äldsta av den nu levande generationen samlats till sina fäder, har med dem en oersättlig sakkännedom för alltid gått förlorad; med de sista " skogsmännens " bortgång tillsluter sig ett visserligen icke så vidsträckt, men dock mycket tacksamt och viktigt fält för forskningen.
Vad som därvid av oss försummas, kunna våra efterkommande icke reparera.
(Detta skrev Sven Ekman i början av 1900-talet, och nu 100 år senare, (2003), har forskningen om den forntida jakt- och fiskets utövande och utövarna ej företagits i de nordligaste lappmarkerna).
