Om vildrensjakt och fiske

Berättelse om en till Lappland och Norrsjöen gjord resa, under sommarmånaderna 1736

Av Jonas Meldercreutz

Utdrag ur boken:

Hela landet ifrån Torneå allt hit, är bebott av finnar undantagandes Kengis, varest svenskar äro; men här begynnes Torneå-Lappmark, vart oaktad den oblida himmelen, dock efter sista freden åtskilliga finnar hava flytt, för den förmånens skull, att de slippa betala annan avgift än den vanliga lappe skatten, som är helt ringa, de idka väl litet åkerbruk, men deras förnämsta födkrok är fiske, i dessa av fisk överflödande sjöar.

På detta sättet är Kemi Lappmark redan mestadels bebodd, ja lapparna själva börja leva såsom bönder. Så kan överhetens hulda omvårdnad, jämte undersåtarnas frihet, förvända vilt folk till ordentlig och sedlig levnad, och obruklig ödemark till brukbart bebott land.

Uti en sjö utmed Kongs-Wando (Junosuoando), brukas ett artigt sätt att fånga sjöfågel, de bygga små fyrkantiga flottar av trä dem betäcka de med torv, där över gillra de nät eller snaror av hampgarn, ock låta dem flyta i sjön varmed de fånga sjöfågel som sätter sig där på att vila ( Detta fångst utövades på våren då sjöfåglarna anlände från havet).

Hela landet är delat uti vissa Lappmarker, och vardera Lappmarken åt vissa skatt lappar; Består av föga annat än berg, träsk, sjöar och strömmar, varav minsta delen finnes på LandtCartorna utsatta.

Ifrån Kongsvando kommo vi till Kengis varest vi åter råkade Herr Landshövdingen Gyllengrip, som gjorde sig kunnig om alla de uti Torneå infallande åar och strömmar. Med honom följde vi uppför Tenghela strömmen, som rinner igenom härliga ängar, angenäma skogar och fiskrika sjöar. Folket är här mycket händigt med fiskerier, två personer draga en stor not, medelst en vind som fästas i båten.

Stor skada är att detta land, även som det övriga Lappland intet är bättre uppodlat, där det dock kunde vara, men försummas, dels efter det så långt bort beläget är, dels för fiskeriets skull varav folket vinna mer än av Lantbruk och fördenskull idka det förra och för dess bekvämlighets skull tillägna sig själva landet, dels i brist av folk som behövs till ödemarkens uppbrytande.

Efter två dagars resa kommo vi till Över Torneå, en finsk församling, 6 svenska mil ifrån Torneå stad, vilket icke är långt ifrån Franssosernas till deras operationer mätt på isen, varest de ock funnit Polcirkeln igenom stryka. Sedan vi åter ifrån Övertorneå rest på älven nästan två dagar ock avancerat 5 mil, såg vi byn Pello, därest bemente herrar lycktade sin mätning.

Ifrån Kengis reste vi åter på Torne älven med Herr Landshövdingen Gyllengrip till Kongwando, en liten by som ligger 10 mil ifrån Kengis, varandes landet allt dit bebott av finnar, ock tager Lappmarken därvid, där dock oaktad detta kalla klimat, sedan freden blev, hava några finnar satt sig neder; ock ehuruväl de upptagit litet åker, varuti de så korn, så är likväl deras förnämsta syssla att fiska uti de där belägna fiskrika sjöar. Efter de, som bebo i Lappmarken icke betala mer skatt än lapparne, så är redan Kemi Lappmark nästan helt och hållet bebott. Havande själva lapparne sina hus byggda, som de andra inbyggarna i den orten.

Lappmarkerna och deras tillstånd

Berättelse av Prästen Johannes Tornaeus, utgiven år 1772.

Utdrag ur boken:

Mig är också berättat, att i min Antecssoris tid en mäktig Grobianisk Sälle ifrån Luleå Mark skall hava gästat hos en Torneå Lapp, som var en ärlig och tuktig man med hela sitt hus, kunde läsa i bok och förde ett Gudomligt leverne, varför han av Skalkar blev kallat Johan Biskop. Denna Gropian, när han om aftonen vart fyller av brännvin, trängde han sig till värdens hustru, i mening att få ligga hos henne. Och emedan där då med tillstädes voro två Fogdekarlar, som brännvinet sålde, kallade Ivan Biskop dem och sade: " Denna Mannen håller här elakt frieri ock vill ligga hos min hustru: i som Kronans män ären, tager och binder honom". Varpå de strax bundo honom fast vid ett trä, låtandes honom där stå och frysa den ganska vinternatten över. Äntligen måste Gropianen lösa sig därifrån, säjandes: " Vi hava en sådan sed i Luleå Mark, att när en vän kommer till oss, så låta vi honom ligga hos våra hustrur".

Uti det näst föregående stycket förmälte jag, att Lapparna skifta arvet efter Sveriges Grundlag; vilket allena bör förstås om lösören. Men fasta ägor, såsom Träsk, eller annat Fiskeri och Land, byta de intet: utan den Son eller Dotter, som icke begiver sig till Norge, eller någon annan by och bliver i sin Faders Vistmark, den samma brukar och sin Faders ägor. Annars om det ligger öde, får väl en annan rätt till samma ort.

Men hur som renarna skola vara allra först handfågna, efter de i begynnelsen måtte vara vilda, är till att eftertänka att Lapparna vid deras antåg till Norlanden, hava till äventyrs, uppå Österbotten och dessa Nordiska orter gripa några vilda renkalvar, och dem tama gjort. Att dessa tama renar äro ett slag med de vilda, och sedan allt fort bliva i deras följe; såsom lapparna många sådana vilda fångat, som deras eget märke i örat burit Sedan ser och, att när de bliva någon vildren kalv mäktig, låta de dem dia sina vajor och således göra dem tama. Där till medhava också vilda renoxar (Hirvas) tidelag med tama vajor, huruväl att deras alster med några särdeles tekning framför de andra ökända äro. Och när sådant alster artas, så bliver där av de ypperliga körrenar som i Lappland finnes. Förty en Peura, som är en blandning av vild och tam ren, när han inte får springa så fort som han själv vill, då varder han onder, kastar sig om (det och snart ske kan emedan på renarna inga skalkar brukas) och med klövarna klappar de den åkande omkring.

Vildrensjakt

Dessa djur vanka uti Lappmarken, nämligen: Vildrenar; Röda Rävar av åtskilliga slag, Svarta, blå och vita Rävar som hos oss kallas Fjällrackor( emedan de allenast på sådana orter stå till att finna), Mårdar, Ickornar (ekorrar), Lokatter, Vargar, Björnar, Järvar eller Fillfrass och Bävrar. Dessa sista finnes allenast i Kemi Mark. Älgar hava där fordom varit, men nu inte mera. Allenast fingo de uti Kemi mark för 27 år sedan 2 st. och sedan äro de i Lappmarken aldrig sedda. 

Nu vill jag allenast förmäla om vildrenjakten, som efter ortens beskaffenhet och årens tider åtskilligt anställas. Förty de lappar som bo vid fjällen, och i stället för handbågar (pilbåge), som de förut brukat (dem de och väl än hava), nu hava försett sig med långa bössor, som föra stort lod och skjuta långt. Han har och alltid en annan med sig i sällskap, som sakerna efterför, med vilket han han då måste taga natthärbärge i bara vildmarken. Varpå en sådan jakt, går hela byn gemensamt, understundom några lappar allenast i sammanlag. När de utjagat hava, dela de fångsten. Men de oskattade hava ingen lott, utan allenast skattelappar, med mindre dem icke något av köttet för sin omak bliver förunt. En stark hund allena dräper ren, ty han biter honom i strupen av. således slakta de hela vildrenhopen, att icke en undslippa kan, fast de än vore aldrig så många. Och är till att märka, att när lappen jagar efter de undansluppna renarna brukar han handbågen i sin vänstra hand för en stav, emedan han springer havandes pilkorgen på ryggen och spjutet i den högra.

Om fiske och fågelfångst

Utav fåglar som tjäna till människoföda äro om vintertid uti lappmarken inga andra än fjällripor, som är stora som en höna. Om vintern äro de snövita, om sommaren grå, tämligen spaka, särskilt när det snöar, och goda till att fånga med snaror. Av rovfåglar vanka dessa: Korpar, Ugglor, större och mindre, stora Falkar och Örnar, som spänna och uppäta deras renkalvar och får.

Men om sommaren vanka uti lappmarken nog sjöfåglar, såsom: Svanar, Gäss, Änder av åtskilligt slag, Knipor, Svärtor, Lom, större och mindre, etc. Dessa fastna ofta på näten, som de utsatt hava. Ägg få de uti de holkar, som de för fåglarna hava uppsatt, såsom och eljest finna dem här och där i markerna.

Fiskar äro i Lappmarken dessa: Gäddor, Sik, små och stor, Abborre, Mört, Harr, Röding uti fjällträsken, även sådana som uti den stora sjön Vättern vankar. Lake och ål är där med, men de kunna inte fiska efter dem. Gös och Braxen få de ganska sällan. På norr sidan om fjällen, där starka älvar ifrån fjällen till Norge falla, såsom Alta och Teno älv, få lapparna och något Lax, vilka de skära längs efter som remmar, och sedan hänges osaltat uti ett hus, där vädret fritt genom blåser och solen inte kan skina på. Sådant Lax kallas Strängelax och smakar rätt väl. Gud haver och mildeligen ansett lapparna där med, att när fisken i det ena träsket vänder igen att leka, så begynner han i det andra först uppå och så bortåt, så att de alltid kunna hava färsk fisk till att äta, och väl hinna föra sina notredskap ifrån det ena träsket till det andra.

Om lapparnas mat

Lapparnas bästa mat är renkött, märg tungor, ost och mjölk. De bästa ostarna görs om sommaren, höstost är inte så gott. Men höstmjölken hälla de mest uti byttor eller renmagar, blanda däruti blå- eller kråkbär, och låta så frysas ihop. Om vintern värma de den lite vid elden, skava däruti med sked, och så äta. Köttet förtära de mestandels mycket lite eller och alldeles osaltat. De fattiga kasta för saltfiske galla uti kokkitteln. Om våren få de, som förbemält är, mycket av allahanda sjöfågel och deras ägg, vilket allt kommer lappen väl till måtta, så att han om sommaren ingen nöd lider. Om vintern åter förutom de renar, som de själva slakta, få de också vildrenar, varmed de sig den tiden över utan någon nöd kunna uppehålla. Manfolken allena koka och laga maten, särdeles ren och björnkött, såsom vore Qvinnfolken för deras naturliga fehl och svaghets skull inte värda sådant att hantera.

Om köpenskap

Lappisk handel är så fatt, att Borgaren måste Creditera honom första året så mycket, som han behöver, året där efter skall han betala. Och då måste köpmannen åter kreditera honom till nästkommande år, och alltså år ifrån år, eljest kan han inte behålla honom uti handel med sig,. Detta omlöper så länge, till dess lappen antingen dör eller så kommer av sig, att han intet haver att betala med, måste för den skull köpmannen gå qvitt allt det som återstår. De varor som Borgerskapet föra opp till Lappmarken äro allahanda slags färgat Kläde, förutom svart, Walmar, Läder, Blaggarn, Hampa, Barkade hudar, Järnsmide, Bössor, Rävsaxar, Yxor, Smör, Mjöl, Salt, Brännvin, etc. etc. För dessa bekomma de igen renhudar, björnhudar vargskinn, mårdar bävrar, röda, svarta, blå och vita rävar, torrfisk, etc. etc.

Fjällbygdens människor berättar

av Carl Johansson                    Tornedaljca nr 18:2 1984

Bosättning, fiske och jakt

Nirvi hette den första som slog sig ned som bofast åbo i byn Närvä i Karesuando. Han kom dit efter slaget vid Narva på 1700-talet, dit lockat av ryktet om de fiskrika sjöarna och de fågelrika markerna i dessa trakter. Efter Nirvi fick byn Närvä sitt namn. På den backe där Johan Utsis stuga stod sommaren 1940, byggde sig Nirvi en stuga med fyra väggar. I mitten på jordgolvet i stugan hade han en eldstad i likhet med arran i den lappska kåtan. Röken fick ta sig ut genom ett hål i taket som var nästan platt. Taket var lagt av kluvna stockar vilka urholkas från insidan i stockarnas längdriktning. Regvattnet rann då bättre undan och stugan läckte inte. I min sagesmans ungdom hade man ännu sådana stugor som raststugor i utmarkerna vid slåtter, fiske och jakt.

Den fisk som inte förbrukades färsk torkade Nirvi i en torklave på en stor sten mitt i sjön Mertajärvi. Torklaven placerades så för att flugor inte skulle komma åt att lägga sina ägg på den färska fisken. Salt fanns det ytterst lite av och den torkade fisken tarvade ytterst lite salt när man åt den. Torkad fisk gick att även äta osaltad.

I min sagesmans ungdom köptes hampa vid marknaderna i Kengis, Matarengi och Torneå, stundom även vid marknaderna i Skibotn i Norge. I hemmen tvinnade man hampgarn som man sedan band nätslingor av. Övertelnarna till näten tvinnades av rottågar tagna under sommaren av gran- och tallrötter, stundom av björk- och viderötter. Nedertelnarna till näten tvinnades av tagel från ko- och hästsvansar, blandat med rester av gamla nätslingor. Flötena till näten gjordes av björknäver. Sänkena gjordes som fickor av näver med ilagda stenar. Stundom gjordes dessa sänken även av rosenkransen på renhornen.

Fågeljakten

Fågeljakten var ett ytterst viktig näringsfång. Förutom köttet gav ju fåglarna dun och fjäder som var en viktig bytesvara vid marknaderna. Förutom ripfångsten vintertid var snarningen av fågel allmän, dels vid barmark om höstarna och dels om våren vid tjäderns lekplatser. I det förra fallet placerades snarorna vid tallstammarna på fågelstigarna. I det senare fallet på de kullar, där tjädern hade sina spelplatser. Vid fångst av sjöfågel hade man snaror fastsatta på en bräda som placerades flytande på vattenytan och förankrades. Då en sjöfågel kröp upp för att vila på en sådan bräda trasslade den in sig i snarorna och blev då ett lätt byte för fångstmännen. Man hade även ett större cirkelrunt stängsel på vattenytan på platser i sjön, där sjöfåglar brukade dyka i sökandet efter föda. Här och där i detta stängsel lämnades öppningar i vilka man gillrade snaror. Då en sjöfågel vid dykning råkade komma innanför ett sådant stängsel och sedan simmande försökte komma ut, fastnade fågeln i snarorna i öppningarna. Fångst av vildgäss under ruggning på eftersommaren var ett annat viktigt fågelfänge. Några snabbfotade jägare jagade gåsflocken från vindsidan mot detta pass. Då vildgässen kom till passet där jägare och hundar stod på vakt, blev det masslakt på vildgässen som under ruggningen förlorat flygförmågan.

Fågelkroppen torkades sedan dunen plockats bort och inälvorna tagits ut. Av tjäderns inälvor togs krävan tillvara. I tjäderkrävan förvarade man det osaltade renkllövsflottet som var ett ypperligt gevärsfett. Före torkningen av vildgässkropparna skars benen loss, kokades och åts färska. Torkad fisk och fågel var en viktig kost under slåtterarbetet sommartid, samt under vintern som omväxling till färskt renkött. Man bredde hemkärnat smör på torrfisk till smörgås, då bröd mången gång saknades. Mot höstsidan var de flesta helt utan mjöl för brödbakning och man fick klara sig utan bröd till dess man hunnit byta till sig mjöl mot fångstprodukterna vid höstmarknaden i Skibotn och vintermarknaden i Kengis.

Gamla boplatser

Den gamla vallen i norra ändan av sjön Sautusjärvi skall ha varit boplats för en man av okänd nationalitet vid namn Vuollat och hans son Heikka, som flyende kommit dit under den stora ofredens tid på 1700-talet. De fiskade i Sautusjärvi och andra sjöar däromkring, samt jagade i markerna. De jagade endast med pil och båge och hade ej eldvapen.

(Utdrag ur Dombok Torneå Lappmark )

Enontekis Tinglag år 1671

Inom Sonda Wara by brukade fisketräsk bl.a.

Jocka Järfwi (Jokujärvi), brukar Henrik Nilsson, Mikkel Nilsson.

Palla Järfwi (Paljasjärvi), brukas av några bönder ifrån Öfwer Torneå, och derföre Landt Skatten prästera.

Kiälto Järfwi ( Kelotijärvi), brukar Nils Hansson, Henrik Houa och Anders Houa.

Karisoua Elf (Karesuando älv), Henrik Nilsson och Mons Mortensson.

Rådos Järfwi (Ruodosjärvi) och Tullingisuando ( Kuttainen älven), av Per Eriksson, Per Persson och Per Henriksson Asas änka, hustru Agneta.

Luongas Järfwi, brukar Per Persson allena.

Jukkasjärvi Tinglag 1688

original sida 1049 b:

Desse stridiga parter blefwo omsijder sålunda wänligen förlikta, att de oftabemälte fiskevatten bruka hädanefter alla tillhopa, sammaledes och ett fiske Träsk Sautos Jerfwi presterandes den där avgående taxan till Kongl. Majt. och Cronan efter proportion. 

Enontekis Tinglag år 1783

S.D. Uti den till detta Ting av Nybyggarena uti Idivuoma, Per och Mons Johanssöner å den ena sidan Käranden och lappen Nils Hendriksson Nifva å den andra sidan Svarande angående rättighet till fiskes idkande uti Sautusjerfwi träsk, instämda sak, gåvo Parterna tillkänna det de med varann på det sättet i vänlighet överens kommit, att de till hälften vardera i samma träsk fiske idka och varvid Tings Rätten lät bero, som avsades (beslutades).

Enontekis Lagtima Tingslag den 21 februari 1799

§ 26

S. D. Nr.1 

Efter uppläsande härav, förmäldes ej något bestridande av de till nybygget utsynta uppodlings tillfällen, men i avseende till husbehovsfiske upptagna träsk, Sautosjärvi kallad, framhöll Nybyggaren Clas Johansson Riska och Samuel Pehrsson ifrån Idivuoma, nu i egen person tillstädes, uti sin vad syn mot dess tillerkännande under nybygget gjorda anmärkning, försedda utdrag av denna Rätts protokoll av den 19 februari 1783, som upplyste att uti en dåvid Tinget anhängig gjord skrift emellan Nybyggarna i Idivuoma, Paljasjärvi, Clas Johansson Riska å ena sidan och Lappen Nils Henriksson Nifva, å andra sidan, nämligen; Rättighet till fiske uti ifrågavarande träsk, Sautusjärvi, således överenskoms att de till hälften var i samma träsk fiske idkar, skulle vid vilken förening Tings Rätten låtit bero.

Framförs utav Lappen Olof Hendriksson Nifva, förekom förrättade en av Direktören Anders Helander, den 22 februari 1782, som Nils Henriksson Nifvas utfärdade Immission i husbehovs fiske rättigheter uti ifrågavarande träsk; vilken Immission enligt därå av Krono Befallningsmannen Johan Westberg den 16 februari 1788 åtecknade transport, blivit på dess nuvarande innehavare Olof Henriksson Niva överlåten, med förbehåll att ej uttränga de andra som med honom lika rätt hade. Och förklarade Clas Johansson, Samuel Pehrsson och Lappen Olof Henriksson Nifva att de icke ville bestrida Johan Johansson Närfvä måtte tillåtas att även i träsket fiska.

Refolverades (Beslutades):

Det må Johan Johansson Närfvä anmäla sig hos Konungens Befallningshavande i orten till erhållande av tillsänt brev, att få de utsynta lägenheterna mot nödiga 25 frihets år, till ett Krono Nybygge uppodla; Och han för sin Nybygges ansökan blivit bifallen och utrönts hans sökande att fiska i träsket Sautosjärvi, sin på Nybyggets blivande område beläget, eller Johan Johansson därifrån särskilt skatt till Kongl. Befallningshavande och kronan erlägga den av honom sökta Nybygges inrättning, ej betaga Nybyggaren Clas Johansson och Samuel Pehrsson, samt Lappen Olof Henriksson Nifva, den rättighet till träskets fiske i bemälde träsk de förut innehaft; vilket att såsom ett synerättsmål på Konungens Befallningshavandes prövning ankommer.

Enontekis Tingslag 1842

Nr. 3 Fiskevatten

År 1842 den 10 oktober, till följe av Konungens Höga Befallningshavandes Resolution den 2:a sistlidne Augusti, förrättades av undertecknad med biträde av Kronolänsmannen A. P. Åhlin och Häradsnämndemannen Johan Johansson Närvä, syn å Sautosjärvi träsk, som Krononybyggaren Johan Petter Riska i Idivuoma, söker till ensamt fiskevatten begagna, därvid i sökandets närvaro avlopp som följer:

Sautosjärvi träsk, beläget på Kronoallmänning, omkring 2 mil söder om Idivuoma by och ligger i nordost och sydväst med trenne betydliga vikar i sydöstra ändan, ansågs utgöra i längd 1/4 mil, under vilken längd viken lompolo även inbegripes och 1/16 dels mil på bredaste stället, eller i nordöstra ändan, samt runt omkring 100 å 150 famnar, och djupast på djupaste stället 5 famnar, samt förövrigt 3-4 alnar.

På fråga vilka redskap sökanden mente till fiskets idkande begagna, förmente han sig endast komma att begagna not till fångande av sik. Och får syneförrättningen, om fiskevattnet, som förövrigt är krono och odisponerad , sökanden till ansökt ändamål upplåtas, i ödmjukhet till Konungens Höga Befallningshavandes åtgärd, föreslå en årlig avgift till Kongl. Majt, och Höga Kronan, av 1 lod Torr sik, eller dess värde efter markegången.

Sålunda synt och befunnet, intygar på Syneförrättningens vägnar,

J. Lidström

(fortsättning från boken;)

Av något senare datum var boplatsen vid Paljasjokis utlopp från Paljasjärvi. Där hade en man vid namn Paljas-Pieti slagit upp sina bopålar. Han födde två till tre kor på gården och hade tamrenar som dragare. Huvudnäringen var jakt och fiske. Fisket bedrevs i Paljas- och Jokujärvi och fågeljakten på de omgivande markerna var givande. Under Paljas-Pitis tid fanns det ännu gott om vildren. Sålunda hade han i skarföre en vår slagit ihjäl 28 vildrenar på Paljastunturi, på södra sidan av Paljasjärvi. Skaren bar jägaren men inte vildrenarna, vilkt ledde till denna masslakt. Då salt saknades blev största delen av denna stora mängd av vildrenskött tillspillogiven.

Paljas-Pieti kom i delo med rättvisan genom att han hjölpt stortjuvarna Pieti, Anti och Noalka att gömma undan stulet gods, samt stulet kött av tamrenar. För att slippa undan rättvisan och spöstraffet, flydde Paljas-Pieti till Norge, och då blev hans boplats vid Paljasjärvi öde. Dessförinnan hade Paljas_Pietis hustru dött. Enligt traditionen skall hon ligga begraven vid en stor sten ett tiotal meter från boplatsen.

(Infogas en ansökning och insyning av ett nytt nybygges anläggning.)

Nr. 2

Till följe af Högtärade Herr Krono Befallningsmannen Jonas Westbergs gunstiga förordnande af den 18 februari sistlidne, hafva underskrivna nedanstående dag i besiktning tagit efter förut å Predikstolen skedd tidig Kungörelse, det nybygges tillfällen som Magga, Pehr Jonsson sökt få intaga och uppodla samt befunnit som följer:

Tjänlig gårdstomt och gärde på norra sidan om Paljasjärvi, en och en half mil till sydost ifrån Idivuoma by, fyrtio famnar i kvadrat, varpå han uppsatt ett nytt pörte, nytt fähus och ny stolp bod, marken består af grov sand och sten jord mohn.

Färdig äng Röjd. land

                                                                                                   Summa:     4                             7

I övrigt gives till denna nybygge nödig skog till gärdsel och eldbrand, hustimmer på en mils håll.

I Paljasjärvi, Jokujärvi, Kultamajärvi och Vikusjärvi.

För övrigt åtog sig Pehr Jonsson Magga vid ansvar att hindra dess boskap ifrån Idivuoma byamäns ängesslogar som gärdsla till hans nybygge;

Sålunda vara synt och befunnet intygas,

Enontekis den 18 september 1809.

Nr.4

Ett av Kronofogden C.W. Hackcell den10 mars 1854 utgiven bevis, att enligt anteckning uti 1822 års special jordebok för Enontekis Lappmark, för Paljasjärvi Krono Nybygge, upptaget under Nr. 4 uti Idivuoma by, beskrivet anlagd av Magga Per Jonsson enligt Resaf. Av den 9 december 1811, på 25 års frihet och borde skatta 1836; men att de samma sedan Magga år 1816 afvikit till Norge lämnat i ödesmål och af samma Nybyggets bostad ligger enstaka vid ensjö, Paljasjärvi benämnd, mitt emellan Idivuoma och Vikusjärvi, på ett avstånd av 2 mil från vardera by, samt lika långt Soppero by i Jukkasjärvi Lappmark.

Nr. 5 Ett syneinstryment af denna lydelse. (bil. 8 ½ )

Nr. 6 En af Isac Johansson Vikusjärvi med bomärke under hans namn undertecknad, samt af tvenne vittnnen undertecknad skrift, varigenom bemälde Vikusjärvi överlåter till Fjärdingsmannen Johan Petter Olofsson Gunnare i Närvä by till den 10 mars 1854 hos Kungl.Befh. gjorda ansökan att få å nyo upptaga åbo Hemmanet Paljasjärvi i Idivuoma by.

Nr. 7 En af Johan Petter Olofsson Gunnare till Kungl. Befh. I Länet den 17 maj 1856 inlämnad skrift, varuti han såsom Isac Johansson Vikusjärvi, sökta ansökning att få åny upptaga ödeshemmanet Paljasjärvi å beskriven avhandling hos Kungl.Befh. i Länet under den 24 maj 1856 tecknat.

En holme på Jokujärvi kalls Kenttä-saari. På ett område på denna holme har jorden kultiverats genom människors vistelse. Det berättas att bönder från Pello i gamla tider haft sin boplats där en lång följd av somrar, då de fiskade i dessa fiskrika sjöar. Fisken hämtade de senare vid snöföre med dragrenar.

I Jårkastaka röjde och byggde Per Sompio en boplats för sig och sin familj. Tidigare hade han i två omgångar tillsammans med familjen varit bosatt i Norge. Sombio arbetade där som renvaktare hos ett norskt bolag som drev renskötsel på fjällområden som gränsade till Hardangervidda i söder. I Jårkastaka hade han rätt många getter. Getost fanns det därför gott om i hans hem. Dessutom var jakt och fiske hans näringsfång. Där intog ripfångsten en central plats.

Liedakka och Jårkastaka var mänskliga oaser i ödemarken för alla vildmarksfarare, inte minst för renvaktarna. På dessa ställen fick alla utan undantag erfara bästa möjliga gästfrihet. Mången fjällfarare kom i sen vinterkvällar i snöstorm och kyla, trött och frusen för att söka skydd i värmen i Liedakka och Jårkastaka.

Vildrensjakten

I skogstrakterna fångade man även vildren med snaror i s.k. Hangas,dvs långa stängsel med öppningar i vilka snaror uppgillrats. En sådan hangas gick från Anuntivaara, kart. Rovavaara, i sydvästlig riktning över östsluttningen av Palovaara till Lainioälven vid Isosaari. Denna hangas var närmare tre mil lång och var Idivuomabornas gemensamma hangas. En mil österut från Närvä hade min sagesman sett resterna av en hangas som gick i nordost-sydväst över Tjuonakielas, kart. Tjuonakielinen. I en öppning av denna hangas hängde ännu en snara. Nu nämnda stängsel var placerade så att de skulle stänga av vildrensflockarnas vandringar i väst-östlig riktning från lågfjällen i väster ned till skogsområden i öster. Enligt samstämmiga uppgifter av mina sagesmän var sättet med hetsjakt på skare det mest förödande för vildrensbeståndet.

Av långt tidigare datum än de nu beskrivna fångstsätten var fallgropssystemen för fångst av vildren. Dessa gropsystem måste ha varit verk av stora jaktkollektiv. Vid Raudårttå, trädgränsen söder om nuvarande Siikavuopiogårdarna, fann jag under mina vandringar i dessa trakter i augusti 1943 ett dittills okänt fångsgropssystem för vildren, ett av de största i sitt slag i Sverige. Fångsgropssystem i mindre skala har påträffats på många ställen i skogsområdena längre österut inom det nu aktuella området. 

Vid Viikusjärvi var det goda renlavsmarker. Lavmarkerna där var kända redan av de forna vildrensjägarna eftersom det på dessa renlavshedar finns synliga fornlämningar av rätt stora system av fångstgropar för vildren. Även vildrensflockar har alltså haft sina vinterbetesland på dessa renlavshedar vid Viikusjärvi.

Läs mer om Vildrensfänge.

 ( Infogas ett syneinstrument över Viikusjärvi )

Nr. 3

Till följe af Hög Aktade Krono Befallnings man Jonas Westbergs förordnande af den 24 februari sistlidne, hava underskrivne å nedanstående dag i besiktning tagit, efter förut kungjord termin det nybygges tillfälle som Olof Persson Jatko, ansökt få intaga och uppodla, befunnit som följer:

Gårds tomten med gjärdet belägen å Krono allmänningen vid Vikusjärvi, 4 mil sydväst ifrån Idivuoma by, 105 famnars längd ifrån öster till väster, bredden af östra ändan ifrån träsket till en märkt gran 47 famnar, samt i väster ifrån en märkt tall till träsket 97 famnar, med gran, tall och björk skog beväxt, jorden bestod af fin muld och lerblandad, marken tjänlig till åker , prövades på framtiden till en tunnas utsäde.

Husbehovs fiske uti Vikusjärvi, Noki järvi och Paljasjärvi, i övrigt gives till detta nybygge godt mulbete, nödig skog till hustimmer, vedbrand och gärdsel, djur och fågel fänge.

Sålunda synt och befunnit intyga, Enontekis den 1 augusti 1798.