Nybyggarbosättningen i dessa trakter har med all sannolikhet uppkommit till följd av de goda fiskevattnen och rikedom på villebråd. Redan i den västra delen av skogs- och myrområdet finns talrike bofasta skogssamer eller blandfolk av samer och finnar. Befolkningen inom detta zon övergångsområde blir i stor utsträckning såväl till språk som till härstamning finsk-lapskblandad, medan den i Tornedalen och områdets östra del är homogent finsktalande.

Det är lätt förståeligt, att i en två-, resp. trespråkig bygd, som samtidigt är ett gränsområde mellan två eller tre olika folkstammar, en strikt språklig gränsdragning efter stamtillhörigheten är svår att genomföra. Folkblandningen har medfört en språkblandning, som varierar starkt från ort till ort. Dock kan man språkligt urskilja mera homogena områden inom finnbygden: från öster i Tornedalen, där finska språket är dominerande mot yttersta väster, där lapskan tar överhanden och mot söder, där svenskan vidtager. Vad finska språkets utbredning i finnbygden beträffar, har ofta, alltsedan försvenskningsarbetet begynt, en uppenbar - sannolikt ofrivillig - tendens hos lokal myndigheterna och prästerskapet gjort sig gällande i uppgifterna om antalet svensk- resp. finsktalande.

III. Norrbottens och Finnbygdens äldsta befolkning

Kännedomen om Norrbottens och finnbygdens fornhistoria - ännu trots framsteg som de sista decennierna gjorts - ganska ofullständig.

Vid den tiden, då de första människorna kom hit upp, skar Bottenhavet långt in i landet med vikar och skär. Nuvarande Nedertorneå, Karl Gustav och Hietaniemi låg under havet och en havsvik sträckte sig längs Tornedalen ända upp till trakten av Jarhois. Hela Nederkalix- och Överkalix områdena bildade havsvik ända upp till Lansjärvstrakten. De äldsta stenåldersfynden påträffas på en höjd av ca 100 m ö. h. och därutöver och utgöres av hackor, yxor och mejselformade skrapor av grönsten och kvarts, grovt tillhuggna med slipad spets eller egg. Enligt G. Hallström hade denna typ "sitt centrum i dessa trakter av landet samt i angränsande delar av det nuvarande Finland", eller från Kemi älv till Pite älv, även om de också i enstaka fall påträffas längre neråt landet.

Fundmaterialet är av intresse. De har undersökts av statsgeologen Tryggve Eriksson, som därvid kommit till resultatet, att det här använda stenmaterialet saknas inom Lansjärv och närgränsande områden. Däremot förekommer det inom Kalix, Torne-, Kemi- och Kittilä områdena men framför allt inom Pajala samt i Vittangi-, Soppero, Karesuando och norr om Kiruna. Då ju Torne- och Kemiområdena vid ifrågavarande tid måste ha legat under havet, förmodar Förf., att fyndmaterialet måste härstamma från Pajala- och Kittilä-trakten i norra Finland.

Till ledning må här lämnas följande förteckning över stenåldersfynd platser i Torne- och Kalix älvdalar med ovannämnda fornfyndredskap förda under resp. rubriker och socknar:

Anm. Här har ej medtagits de talrika fynd och fyndorter öster om Torneälven (Finland).

Ett givande område är Rovaniemitrakten, efter vilken de ovan nämnda Rovaniemihackorna (turrit) fått sitt namn. Mindre boplatser finns i finska Övertorneå (Ylitornio), Muonio och vid Enare träsk men framförallt i Säräisniemi (Nimisjärvi) vid Uleträsk, där ett trehundratal stenåldersfynd samt ett tusental keramikskärvor antecknats, likaså stora samlingar av vid stenålders verktygens tillverkning efterlämnade stenflisor och -skärvor. Bosättningen synes ha fortgått ända fram till omkring 300 f. Kr.

Bland de olika slagen av fynden är de nyss nämnda Rovaniemihackorna de mest typiska för nordkalottens stenålders kultur. De är eneggiga, ofta klumpigt gjorda, ibland ända till 4 dm långa och med obearbetad huvuddel, ena sidan flat och andra sidan kupig, samt med en smalspetsig avrundad egg. Arne Äyräpää (Jouko III, 1937, s. 35-71), anser dem ha använts såväl vid jakt som vid bearbetning av träföremål. Senaste gjorda upptäckt av sådana hackor var i Kuivakangas på Kieris gård.

De finska forskarna däremot hyser den bestämda uppfattningen, att denna stenåldersbefolkning var av finsk-ugrisk art. Vad alltså stenålders vittnesbörd beträffar, synes följaktligen arkeologerna hylla den uppfattningen, att redan tusentals år före Kr. f. fanns folk inom vårt lands och Finlands nordligaste delar, att den säregna stenålders kultur, som där utvecklades hade sina fortlöpare neråt genom nuvarande Norrbottens och Västerbottens län samt att denna kultur icke hade anknytning till båtyxe- och bronsålderskulturen i sydligare Sverige utan till Finland, Baltikum och Ryssland, därifrån impulserna tydligen kom.

Gikk berserk i nye vikingfunn

Tidlig i går formiddag i Klimaveien i Workinnmarka i Tromsø: En skare av representanter fra fylkeskommunen og Tromsø Museum ankommer hagen og lekeområdet til Jesper Aronsen (5) og tvillingene Teodor og Arthur Kruse Sørensen (5). Delegasjonen kaller seg arkeologer og har med seg en metalldetektor. Rett bak dem følger journalister og fotografer. Samme dag smiler de tre guttene ivrig fra førstesiden i Nordlys. De har fått hedersplass i avisen for de har funnet en skatt. Og skatten guttene gravde fram i hagen var visstnok historisk. Nå skal arkeologene sjekke om de finner mer.

Godt inngrodd i røtter ligger det som seinere skal vise seg å være to halsringer og et stort sølvkors i kjede. Ringene kanskje 1200 gamle. Korset noe yngre.

2. Fynd från bronsåldern

Ett märkligt fynd, som gjordes 1906 i finska Sodankylä på samma breddgrad som Areavaara vid Muonioälven. Under en stor sten fann man 4 vackra bronssvärd från omkr. 1100-900 f. Kr. Att de är av skandinaviskt ursprung synes man vara ense (A. M. Tallgren, Tärkeä pronsikauden löytö Sodankylästä Suom. Museo, XIII). Fyndet har dess större värde som det är det enda fynd inom nordkalotten från tidigare bronsålder. Dessutom fann man 4 halsringar, 3 armringar, 1 rakkniv och en holkyxa, allt utom den senare från skandinavisk bronsålder (omkr. 600-talet f. Kr.).

Vem kan ha varit bärare av denna halsring i silver? Liknande flätade ringar är påträffade i norra Finland och i Nordnorge, vilket vittnar om en trafik längs routerna över Tornedalen till norska kusten. Den har också sin motsvarighet i tex. skattfynd från vikingatiden som gjorts på Gotland. Ringen hittades 1942 i Idivuoma i Karesuando och den har en diameter på 18,5 cm och väger 210 gram.

Bronsåldersfynd i Norrbottens finnbygd är givetvis ytterst fåtaliga och de som finns, hör till en senare period, väl beroende på att dessa dyrbara redskap sällan nådde så avlägsna trakter, där stenverktygen fick användas, tills järnet kom. I redogörelse för bronsåldersfynden i norra Finland 1937 har nya fynd tillkommit bl. a. från grävningarna i Säräisniemi (Nimisjärvi), Muhos, Kemi, Ylitornio, Sodankylä, Enare och Utsjoki, alla inom nordkalottens speciella fyndområde. Ca 10 mil från Salla kyrka fann man en gjutform för gjutning av bronsyxor, vilken påminner om den som tidigare funnits i Ala-Paakola ehuru något mindre. År 1924 påträffades på Lusmasaari i Enareträsk sannolikt Finlands mest givande fyndsamling från bronsåldern: 4 halsband, 3 armringar, 1 kniv och 1 yxa, som daterades till 600 f. Kr. Alla tecken tyder på, enl. Äyräpää, att de kommit från Norge längs Ishavskusten, vilket tyder på, att redan under bronsåldern lockade nordkalottens pälsrikedomar handelsfolk hit upp.

Et annet flott funn fra Alta er sølvhalsringen fra Lathari, som er ca 1000 år gammel. Dypt nede i sandjorden blant furutrærne var det noen som gravde ned denne ringen. Kanskje var det et offer til gudene? I vikingtida var det vanlig å grave ned sølvsaker over hele Norden. Sølvskattene var gaver til gudene eller noe å leve av i de dødes verden. I bakken lå også sølvet trygt forvart mot tyver og fremmede på plyndringstoker över hela Norden.

I Alta-området er det gjort mange skattefunn opp gjennom årene. Skatten fra Gakoriberget og Lathari kan man se i skattemonteret i utstillingen på museet. Her kan man også finne ut mer om Årøya-skatten og Talvik-skatten. Altas eldste metallfunn, bronsespenna fra Kviby, finnes også her.

Sølvskatten fra Bolsøyneset

I 1847 ble det funnet tre sølvringer ved dyrkingsarbeid på Bolsøya. Funnet ble gjort av Ola S. Bolsønes på bruket ”Nygjerdet”. Dette er sølvringer som er gravd ned seint i vikingtiden, eller tidlig i den kristne middelalder. Det er altså ikke et gravfunn.

Vi kjenner flere slike funn, og de tolkes som skatter nedgravd i ufredstider, men som av en eller annen grunn aldri ble gravd opp igjen. Sølvringene er laget i Skandinavia. De er av en norsk type som også er funnet på de Britiske øyer. Sølvringene er ikke nærmere datert, men knyttes til 900- eller 1000-tallet. Sølvringene veier til sammen 944 gram, og slike mengder sølv stammer sannsynligvis fra utbytte vunnet på kontinentet.

Både dette funnet og den store myntskatten fra Nesbø ved Kleive, litt lenger inne i fjorden, kan å være utbytte fra plyndringstokter i England. Dette funnet passer godt med en teori om nausttufta ved Tingneset som tilhørende en høvding på Bolsøya i vikingtiden, og at naustet senere, eventuelt ved opprustingen på 1100-tallet inngikk i Leidangen.

Sølvringer C.1360-62. Foto tilhører Kulturhistorisk museum, Universitetet i Oslo. Fotograf: Eirik Irgens Johansen

Norges eldste, hele metallgjenstand er en 4.000 år gammel kopperdolk som er funnet i Varanger i Finnmark. Kopperet den er laget av stammer fra Russland. I Finnmark er det ikke funnet så mange kopper- eller bronsesaker fra den eldste delen av tidlig metalltid (1800-900 f.Kr.). I den yngste delen tar kontaktene med metallprodusenter i øst (Russland) seg opp, og menneskene lærer nå å bruke jern til redskaper. Det er blant annet funnet spor etter jernblad i nesten 60 knivskaft på Kjelmøy i Sør-Varanger. Boplassene her dateres til 900 f.Kr. –Kr.f. I denne tida slutter folk mer eller mindre å bruke stein til redskaper i Finnmark. Spesielt kniver blir nå laget av jern, mens bein fortsatt er et viktig og godt råmateriale til fiskekroker, pilespisser, harpuner, syler, nåler, osv. Det er funnet jernforsterkninger på enkelte av disse redskapstypene.

3. Fynden från järnåldern och tidig medeltid

Under första årh. e. Kr. börjar fyndens antal tilltaga även i norr, först längs kustlandskapen och senare uppför älvdalarna. "Det bevisar", säger Gustaf Hallström, "att Norrland för andra gången tas i besittning". Så även i Norge. I Finland sker återbefolkandet längs södra delen av västkusten. Strömmen kommer från trakterna söder om Finska viken dvs. från de Baltiska länderna. Det är de nuvarande finska stammarna, som invandrar. Den främmande kulturen intränger i Nordskandinavien från öster.

Järnåldersfynden inom hela norra delen av Sverige är relativt fåtaliga, vilket givetvis även gäller Norrbotten. Det är emellertid anmärkningsvärt, att såväl bronsåldern som järnåldern synes vara talrikare representerad bland fynden i norra Finland än inom Norrbotten. Möjligen kan detta bero på, att de finska forskarna lagt ner mera arbete i forskningen här uppe än det svenska. Vi tar därför en kort översikt över dessa forskningsresultat.

Sedan 1914 har fyndens antal ökats med hälften. Rikast har Rovaniemi- och Kuusamoområdena varit, men talrika fyndplatser redovisas hela vägen från Uleälven upp till Enontekiö och många av dessa hör till Torneälvens landområde. Från den först angivna perioden härstammade fynd utgöres av järnyxor, spjutspetsar, eldslagningsstenar m.m. och visar största delen av dem släktskap med dem i Norge eller i enstaka fall i sydöstra Finland funna sådana. Fynden bestyrker antagandet, att häröver gick en förbindelse mellan Karelen och Nordnorge, vilket även framträtt av bronsåldersfynden.

En pilspets av kvarts, som påträffades i Viikusjärvi, Lannavaara, höra till nordfinska sådana (Inga Serning, Några stenåldersfynd i Norrbotten, 1957). Äldsta fyndet är en finsk spjutspets från Saivomuotka i Karesuando socken. Den dateras till folkvandrings- eller vendeltid. Alla övriga är från vikingatiden och tidig medeltid och endast ett par av dem ligger nedanför lappmarksgränsen nämligen en yxa från Övertorneå socken. Yxan anses vara av finsk tillverkning.

Inom lappmarksområdet består fynden huvudsakligen av pilspetsar från Jukkasjärvi och Karesuando socknar, ett hästskoformigt spänne från Bergfors söder om Torneträsk och en yxa från Jukkasjärvi by. Yxan är medeltida och av finsk tillverkning. Från finska sidan av Torne- och Muonioälvar har vi pilspetsar, en yxa från Akkajärvi i Muonio, en vikingatida täljstensskopa av norsk tillverkning från Lohijärvi i finska Övertorneå samt en snodd silverhalsring av Karesuandotyp och ett hästskoformat spänne av silver från samma plats. Halsringen har motsvarighet i Tavastland och kan liksom täljstensskopan och Karesuandoringen vara resultat av handelsförbindelser till Norge. Tornedalen var ju en trafikled mellan Finland och norska kusten.

Till de intressantaste nyare fynden i Tornedalen hör även Soukolojärvi ackjan, som sannolikhet kan dateras till yngre romersk järnålder eller folkvandringstid, möjligen till äldre vändeltid. Pilspetsar är talrikt funna i Jukkasjärvi men även en del prydnadsföremål, som pekar mot Norge och Finland. Inom Rautasjärvi området söder o Torneträsk har påträffats drygt 240 norska mynt från perioden 1050-1200 e.Kr. Här gick den urminnes existerande trafikleden från Torneträsk älvens mynning till Ofoten, medan Muonioälven och dess bifloder förde trafiken till Lyngen, Alta och längs Tana älv till Varanger. Fyndorterna visar, att trafiken från Finland över Tornedalen norrut och västerut mot norska havet samt tillbaka var livlig redan under den gråa urtiden.

Karesuando: Spjutspets av järn (Saivomuotka). Halsring av silver (Ajakkavaara, Idivuoma), 4 pilspetsar (Keinovuopio), Tuoljihuippu ( Treriksröset, Svensk-norska gränsen). Från 1600- och 1700-talen finns talrika myntfynd, som betecknas som skattefynd, och är skattegömmor från birkarlatiden.

Olika uppfattningar angående den äldsta befolkningen.

Som vi ser, sträcker sig Norrbottens och finnbygdens historia åtskilligt längre tillbaka i tiden, än man länge till våra dagar varit van att anse. Åtminstone för 5 à 6000 år sedan synes här ha funnits människor, som levde sitt liv och livnärde sig av jakt och fiske. Huruvida växtodling förekom, vet man ej. Ej heller frågan, vad slags folk Norrbottens och finnbygdens första invånare var, kan alla dessa fornminnen säkert avgöra. Med nu funna stenåldersredskap torde denna fråga vara avgjord Gustaf Hallström anser, att den äldsta befolkningen i Norr- och Västerbotten icke var samer utan skandinaver. K. B. Wiklund åter ansåg att det kunde vara finsk-ugrisk folkslag, som för sin näringsgren var hänvisat till sjöar och floder. Även senare funna anförda stenåldersfynd ger antydningar om att vi här hade att göra med ett folk av annan ras än skandinaver, varom längre fram.

IV: Äldsta historiska uppgifter fram till 1500-talet om landet och folket i norr.

Den för vår del mest intressanta skildringen i Alfreds historia är de berättelser av tvenne sjöfarande Ottar (Ohthero) och Wulfstans, som tillfogats. Ottar var en norrman från Halgoland (Halogoland), vilken var i tjänst hos konung Alfred. Någon gång mellan 870 och 890 företog han en upptäcktsfärd runt Nordnorges kust för att lära känna landet i norr och skaffa valrosständer. Därvid kom han fram till Bjarmernas eller permernas land (Beormas) vid Dvinafloden och Vita havet, vilket land här första gången omnämnes. Norr om hans distrikt fanns ingen bosättning, endast fiskare och fågelfängare. Terfinnarnas land, som han for förbi, var öde, men bjarmerna vid Dvinafloden var fastboende och välbärgade och - föreföll det honom - att samerna och bjarmerna talade samma språk, varav ju framgår, att vi här hade att göra med en finsk folkstam.

I den latinska Historia Norvegia står följande: "Emot norr sträcker sig öster om Norge många folkslag, vilka sorgligt att omtala, omfattar hedendomen, nämligen kirialerna och kvänerna, de behornade finnarna och de båda bjarmiska folken".

Adam av Bremen har i sin historia om ärkestiftet Hamburgs biskopar (på 1070-talet) behandlat bl.a. de nordiska länderna. Materialet har han fått dels av den danske konungen Sven Estridsson, vid vars hov han en tid vistades, dels ur tidigare författares produktion. I sin fjärde bok ger han en översikt över Nordens länder och folk.

När Adam av Bremen hade fullbordat sina tre böcker om det hamburg-bremenska ärkestiftets historia, lade han därtill en fjärde bok, "Descriptio insularum aquilonarium". Med detta märkliga arbete fick Nordens länder sina första litterära geografi och etnografi från Danmarks sydgräns till Grönland, från Vinland på Nordamerikas östkust och Island till finska Karelen och öster därom. Vi finner här en rad viktiga uppgifter om forntida seder och bruk i Skandinavien på 900-talet och 1000-talets förra hälft. Hans källor är många, bland dem antika och tidigare medeltida författare; i synnerhet betydelsefulla är dock hans muntliga sagesmän, bland dem den danske konungen Sven Estridsson, död 1074, medan Adam ännu skriver på andra boken.........

........Men tå man vänder sig tillbaka ifrån Norden åt öppningen av Sundet Belt, finner man först sig tillmötes förekomma de Nordiska eller Norrmän: sedan uppstiger de Danskas land Skåne, och där ovan förehava Götherna sina Landamärken och boningar fast vida allt upp till Staden Birka; Sedan äro de Swenske regerande över vida sträckande Landsorter intill Qwenland (i Västfinland se art. Kväner i KL 9, sp. 599). Ovanför Qwenland berättas bo folk, som kallas Wilzer. Mirrher (östfinsk stam), Lamer (okänd finsk stam), Scuter (östfinnar) , och Turcar (sannolikt ett nomadfolk, kallat "Torks" i ryska källor), allt upp till Ryssland, varest omsider denna havsviken tager sin ända.

......... Därför må man icke säga att de Swenske behöva några ägodelar, utan hava all tings förråd, undantagen högfärden, som vi så mycket älska eller snarare dyrka; Ty alla sådana ting som föda oss en fåfäng ära och berömmelse, såsom guld, silver, kungliga hästar och gångare, bäverskinn och Mårdar, över vilka vi med dåraktig förundran betagas, skatta de för ringa och alldeles av intet värde vara. De bruka fog och mått uti all ting, undantagen giftermål, emedan många hustrur sig omhulda, och haver efter som deras förmögenhet tillsäger, två, tre hustrur eller flera; men Furstarna och de rika hava många, utan anseende till något visst tal. De söner och barn, som de föda av slik äktenskaps förening, varda för äkta och lagligen hållna.

.........Men alla som bo uti Norige äro Christne, undantagen de som bo utom Norre-Polens streck vid Westerhavet långt avsides. Uti de skarpa bergsskrevor, som där finnas, haver jag hört sägas att qwinnfolk bo, som hava skägg; men männen hava mest sitt tillhåll uti skogarna, och låta sällan se sig; de bruka wildjurs skinn för klädnat, och när de tala sig emellan, sägas de mera gnissla än som utförligt tala, de näppeligen kunna förstås av de näst tilliggande folken. Uti dessa bergaktiga Landsorterna är en sådan ymnighet av skogsdjur och willebråd, att mest hela Landet har sin föda av fåglar och djur som i skogen fångas.

Där fångas Buffeloxar, Uroxar och Älgar, såsom uti Swerige; men Wildoxar fångar man uti Wenden (Nordtyskland, se KL 19, sp. 643 ff.) och Ryssland; Allenast uti Norwegen finnar man svarta rävar och harar, samt vita Mårdar och vita Björnar, vilka leva under vatten lika som uroxar. Och emedan det mycket finnes som för oss alldeles ovant och främmande är, därför lämnar jag åt detta Landets inbyggare, att vidare om detta och annat berätta................

Beträffande finska folkstammar, som vid den tiden måste ha trängt upp till trakterna av norra Bottniska viken, lämnar Adam av Bremen en del - om också svävande - upplysningar. Mellan "kvinnornas land" (Kvänland) och "Ruzziariket" (Ryssland) anger han fem folk: Wizzi, Mirri, Lami, Scuti och Turci. I Wizzi tror man sig igenkänna den finska folkstammen Vesserna eller senare Vepserna, som redan Jordanes betecknade med namnet Vasini och i Nestorkrönikan kallas Ves. Även Mirri och Lami skulle vara finska folkstammar, bosatta nordost om Novgorod och i södra Finland. "Scuti är säkerligen identisk med de hos Jordanes Thiundes, hos Nestor Tschuder benämnda finska folkstammar nordväst om Ryssland".

Bland djuren i dessa trakter anger författaren bl.a. älgen, uroxen och bisonoxen, som då ännu skulle ha levat i de lappländska skogarna och runt Bottniska viken.

I Hans Olofssons, länsherre i Vardöhus län, berättelse till danske kungen angående hans undersökningar 1597-98 om gränsförhållandena i norr mellan svenska och danska kronans skatteområden betecknas "kväner" genomgående som "östfinnar" i motsättning till "finnar" dvs. samer. Vid samma tillfälle användes "Kvänland" som beteckning på Finland. I ett senare inlägg ansluter sig även Wiklund till en annan uppfattning, då han anför:

Förmodligen voro de (kvänerna) finska skogsströvare af samma slag som de, som i något senare tid lade under sig de finska "erämarkerna"........Man kan nog också i dem se birkarlarnas förfäder (Nordisk familjebok, "Kväner", bd 15, 1911).

4. Tornedalens betydelse i birkarlarnas verksamhet

Till Tornedalens dominans bidrog ej enbart de goda möjligheterna till boskapsskötsel och jakt. Fisket var en icke mindre betydelsefaktor just därför, att Torne och Kemiälven var de absolut laxrikaste floderna vid norra Bottenhavet. Enligt Buraeus överlät Magnus Eriksson detta fiske åt birkarlarna. Birkarlarna i Tornedalen ålåg även att beskatta fiskare från Ofoten till Varangertrakterna. Men samtidigt lade de också under sig insjöfisket. Så t.ex. hade Olof Anundsson i Armassaari år1554 fiskerätt i sex olika insjöar. Praktisk taget alla fiskevatten inom Torne och Kalix älvars avloppsområden var upptagna av birkarlar och andra bönder inom Tornedalens neder lopp från Pello neråt. För att exemplifiera detta må nämnas, att enl. uppgifter 1553 (Kammararkivet: Västerbotten 1553:2. A. Luukko, ibid., s. 412 o.f.) följande antal bönder hade fiskerätt i nedan antal sjöar på bägge sidorna av Torneälven ända upp till Karesuando............................................

Enligt detta fiskade 78 tornedalingar i 70 olika sjöar. Att samtliga birkarlar var representerade här är helt naturligt. Äganderätten synes ofta varit en handelsvara för dessa sjöar.

VIII: Den finsktalande befolkningens härstamning

Om ortnamnens betydelse för forskningen angående bebyggelsens ursprung skriver Esias Tegnér d.y.: "Ortnamnen äro utan gensägelse att räkna bland människotankens varaktigaste skapelser. Städer förintas så att knappt spillrorna mera finnas, men namnet, som staden burit, viker ej från sitt rum. Själva naturen ombildas, skogar uthuggas, höjder jämnas med marken, strömmar sina ut, sjöar torka och likväl bär orten ett namn, som talar om skog, höjd och ström. Hela djursläkten kunna utdö från jorden, men ortnamnen vittna ännu om, var sådana djur en gång haft sitt bo."

Beträffande finnbygden finns otaliga exempel, som bestyrker riktigheten av dessa iakttagelser. I Tornedalen, den tidigare bebyggda delen av finnbygden, är alla namn på byar, gårdar, berg, ställen, orter, floder, åar, sjöar m.m. av finskt ursprung. Många av ortnamnen är redan tidigare försvenskade eller förvanskade i gamla handlingar till följd av icke-finskkunniga tjänstemäns oförmåga att återge den rätta ortografin (H: Tenerz, ibid., 1960). De numera förkommande svenska ortnamnen är självklart av färsk datum och ofta mer eller mindre lyckade resultat av den försvenskningsiver, som med järnvägens tillkomst introducerades här av järnvägsstyrelsen.

Här är ett forskningsområde, som om det bearbetades, ännu kunde ge många klarläggande upplysningar om befolkningens historia och ursprung. Av en del ursprungshandlingar kan man inhämta åtskilligt värdefullt för belysningen av problemet. Då emellertid alla dessa källor härstamma från ämbets- och tjänstemän, som själva ej behärska finska språket, måste man ofta tillämpa ett slags tolkningsmetod, eftersom de finska namnen, upptecknade eller uppfattade ljudlikhet i talspråket, mången gång är förvanskade, ibland till oigenkännlighet, dock för det mesta ej mer, än att en person, som är van vid tornedalsdialektens uttryckssätt, lätt kan genomskåda namnets ursprungliga innebörd.

En av de tidigaste officiella urkunderna av hithörande slag är 1543 års jordebok, som tillkom genom Gustav I:s brev den 21 september 1540 angående skattläggning av Västerbotten. I den finner man sällan speciella gårdsnamn, medan personnamnen anges med dopnamn, vartill tillfogas sonnamnet efter fadern. Beteckningssättet var vanligt och berodde här uppe på landsfogdens och lagmannens undvikande av de svårstavade finska namnen i synnerhet som befolkningen själv ej var skrivkunnig - ofta ej läskunnig - och följaktligen ej kunde ge anvisningar på stavsättet. Därför finner man icke sällan samma finska namn stavat på flera olika sätt. Det är ej heller säkert, att speciella släktnamn då var vanliga häruppe. Enligt finska forskare förekom bland tavasterna ända in på nyare tiden sällan släktnamn på allmogen, ja, även bland adeln var så ibland fallet (Läs även Fil. doktor Erik Wahlbergs omfattande arbete om släkten och ortsnamnen i Tornedalen).

Den ungdom, som efter sekelskiftet uppväxte i Norrbottens finnbygd, fick aldrig skolans hjälp att väcka intresse för bygdens språk och dess andliga liv, ej heller att göra bekantskap med finsk litteratur eller att lära sig i skrift behandla sitt modersmål. Snarare var tendensen i skolans verksamhet och myndigheternas inställning att väcka motvilja mot detta. Det kulturella folkskiktet, som uteslutande behärskade svenska språket hade ej förutsättningar för denna forskningsgren. Dessutom såg det enligt tidens sed nedlåtande på bygdens ursprungliga andliga allmogen kultur och betraktade den närmast som en primitivitet utan något värde icke minst därför, att den var av finsk ursprung.

Därför blev Tornedalska allmogekulturens historia med dess säregna drag aldrig skriven. En i seklets början missriktad rasfråga och en förlegad degradering av allmogekulturen som "kulturens" motsats i relation till herrefolkets kultur som den verkliga kulturen, uppfostrade även finnbygdens folk till att förneka och ringakta sin ursprungliga historia.

Den bofasta befolkningens invaderande av Tornedalen skedde i ett tidigt sed, trots att tillgängliga källor härom är fattig. Stödjande på officiella handlingar, folktraditionen och undersökningar på ort och ställe har Samuli Paulaharju (Lapin muisteluksia, 1922, s. 7-16) gett en kort men trovärdig skildring av älvdalarnas och därtill gränsande ödebygdernas erövring i Torne och Kemi älvdalar, vilka älvdalars fasta kolonisation säkerligen skedde samtidigt om också med en viss prioritet för Kemitrakten, som ju var genomgångsområdet. Så t.ex. fanns en finsk församlingsbildning vid Kemiälvens mynning redan på 1250-talet, medan första uppgifterna beträffande församlingen härstammar från biskop Hemmings bekanta visitationsresa 1346. Men redan på 1340-talet uppges Torne som annex till Lule, varför församlingsbildningen måste gå tillbaka till början av 1300-talet, möjligen till 1200-talet. (Fortsättning efter inklippen nedan).............

Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900.

Kulturarbetet i Norrbottens finnbygd och därtill hörande lappbygd har knappast varit föremål för en sammanfattande framställning. En del lokala skolhistoriska arbeten finns, men i allmänhet sträcker de sig ej längre tillbaka i tiden än till den allmänna folkskolans tillkomst. Artiklar behandlande kyrkans verksamhet i dessa trakter påträffas talrikt, men ofta vidlåder dessa bristen på verifierande uppgifter. De domineras också vanligen av en viss mån ensidig framställning under inverkan av försvenskningsarbetet.

Den populära vanligen romantiserande skönlitterära produktionen beträffande befolkningen och dess kulturella ståndpunkt är relativt vidlyftig efter senaste sekelskiftet men med dess subjektivitet lämpar den sig föga som källa för en objektiv framställning av den kulturella utvecklingen här. I allmänhet ser den förhållandena och befolkningen från turistens ytliga synpunkt eller från sensationell dramatisk aspekt. Språksvårigheter har vanligen lagt hinder i vägen för att förstå problemen inifrån. Ofta har detta medfört, att allmänheten neråt landet fått en förvanskad bild av finnbygden och dess folk.

...... De fåtaliga namnhistoriska undersökningar, som utförts i finnbygden, visar enstämmigt i samma riktning, som dialektforskningen. Här må endast hänvisas till undersökningar av W. L. Wanhainen (Finnbygdssakunnigas betänkande 1921), Erik Wahlbergs arbeten, Jalmari Jaakola, A. Luukko, H. Ojansuu m.fl. I ett arbete redovisar förf. till detta arbete resultatet av en undersökning rörande namnen i Tornedalen (även den finska sidan) och deras ursprung. Där påvisas, att enligt vad namnen omvittnar skedde den första historiskt kända invandringen från Tavastland och Satakunta, medan en senare invandring av savolaksare skedde huvudsakligen under senare delen av 1500-talet från de av savolaksa nybyggare invaderade områdena kring Uleträsk och Uleälvdal.

En tidigare invandring under kvänernas tid hör till en period, därifrån vi har få dokument, men de som finns, peka på Österbotten som kvänernas hemtrakt. Ort- och släktnamnen under 1500-talet i Tornedalen ger inga antydningar om en ursprunglig svensktalande befolkning här men väl bevis på livlig kontakt med orterna i Finland.

På samma sätt pekar den bebyggelsehistoriska forskningen på inflyttning från Finland. Tornedalens bägge älvstränder, som var den del av finnbygden, som allra tidigast befolkades, hade enligt alla vittnesbörd redan vid den historiska tiden inbrott en befolkning av finsk nationalitet, medan samerna ännu nomadiserade i periferierna. En del forskare vill t.o.m. anse att finnar fanns i finnbygden redan under de första århundradena e.Kr. Kolonisationen spridde sig från älvdalen inåt ödemarkerna lockad av fiskrika sjöar, det rikliga villebrådet och förefintligheten av naturängar kring sjöarna. Detta skedde dock först under 1500- och 1600-talet. Befolkningen i gränsbygden kunna således med fullt skäl sägas vara bebyggare sedan "ur minnes tider". Förf. August Lindell, Bidrag till historien om Norrbottens läns bebyggande. Ak. avh. 1900, s. 9., ger talrika citat från historiska urkunder som stöd för denna uppfattning. W. L. Wanhainen framhåller att " I Tornedalen och sannolikt i Kalxälvdalen mötte dem (event. svensktalande) bebyggare av annan stam".

Detta gällde den tidiga medeltiden. bebyggelsen hade redan då utbrett sig norrut längs älvdalen. Som egen socken nämns Torneå 1403, men ett kapell fanns där åtminstone redan 1346. Huruvida det då fanns fast bosättning i Råneå och Kalix vet vi ej men är sannolikt. Men i förläningsbrevet till ärkebiskop Jakop Ulfsson 1482, omnämnes Kalix som egen socken jämte Särkilax (Serchilachtij= Särkilax) eller nuvarande Övertorneå, kapell under Torne pastorat. Området var då birkarlarnas intressesfär med Torne handelsplats som huvudort. Dessa hade nämligen redan 1275 erhållit monopol på handeln, vilka privilegier på nytt fastställdes på Telga möte 1328, vartill även tillades rättigheten att uppbära skatt. Med birkarlarna följde stamförvanter från Tavastland och Satakunta och med sannolikhet kan man räkna dessa som tillhörande den tidigaste fasta bosättningen här uppe. Här är emellertid icke platsen att ingå på dessa väl veriferade folkrörelser, som vederhäftigast skildras av J. Jaakola i Pirkkalaislikkeen synty, 1922. Tavastrna hade emellertid konkurrenter i kareler, som från Vita havsområdet (Gandviken) gjorde sina handelsfärder och plundringståg ända ner till Helsinglands norra gräns vid Bygdetrakten.

Längs hela Tornedalen ända upp till Pello fanns tätt med birkarlar, vilkas makt sträckte sig ända till Västerhavet och norra Ishavet och som ägde rika gårdar med stora boskapsbesättningar. Under 1500-talet påträffas ända till 63 birkarlahemman i älvdalen. Man torde därför icke överdriva, om man påstår, att Tornedalsbefolkningen har till stor del dessa birkarlar och deras anförvanter som pionjärer.

Men hur var det med den svenska kolonisationen här uppe? Enligt alla vittnesbörd nådde den svenska bosättningen ännu på 1320-talet ej längre än till Bygdetrakten (Nils Anlund, Oljoberget och Ladugårdsgärda, 1924). Efter långa krigiska förvecklingar mellan Sverige och Novogord ingicks freden i Nöteborg 1323, varvid gränsen mellan svenskarnas och karelarnas intressesfärer drogs från Systerbäck till Pattijoki nära nuvarande Brahestad (A. Luukko, ibid, s. 179 o.f.) Detta satte fart på den svenska regeringen att försöka bemäktiga områdena runt norra delen av Bottniska viken, vilka ännu räknades som "ingen-mans-land". Trots den av allt att döma ringa bosättningen på västra sidan om Bottniska viken började i mitten av 1300-talet församlingar att bildas i Piteå och Luleå. Sannolikt försökte man skjuta förposter fram till Kalix, även om det dröjde mer än ett sekel, innan där uppstod sockenbildning. Det var också här enligt handlingarna, som den nya folkstammen möttes. Åbo gjorde anspråk på att språkgränsen skulle utgöra gräns mellan Åbo stift och ärkestiftet. Denna fråga är av vital betydelse för förklaringen, varför Tornedalen med sin finsktalande befolkning kom att införlivas med den rikssvenska administrationen.

Vid ett nytt sammanträffande år 1374 skedde en ny överenskommelse, varvid gränsen fastställdes till den lilla ån Rajajoki vid Kaakamo mellan Kemi och Torneå. Så småningom kom även den civila förvaltningens gräns att fastställas där ända fram till 1809, då riksgränsen flyttades till Torneälven.

Såsom särskilda socknar uppgives vidare: Torneå (1403), förut kapell (1374), Kalix och Öfver-Torneå kapell (1482). Den första biskopvisitationen hölls år 1345, då ärkebiskopen Hemming Laurentii utsträckte sin visitationsresa ända till Torneå, hvarest han invigde kyrkogården och döpte såväl finnar som lappar. Åren 1374 och 1386 förekommo äfven biskopsvisitationer inom detta landskap; vid den senare af dessa invigdes en träkyrka i Skellefteå. Bofasta män i Västerbotten, upptagas i ett utdrag ur Bures jordebok för år 1413 vara i Torne 30 stycken.)

..........Bebyggelsen trängde uppför älvdalarna och därifrån längs biflöden allt längre mot norr och väster långt innan "ödemarkerna" mellan Hälsingelands nordgräns (Bygdetrakten) och det av kvänerna och birkarlarna behärskade lappmarksområdet befolkats. Vilken betydelse Kemiälvens invånare haft vid kolonisationen vittnar bl.a. namnet Kemiläinen (kemibo) Kemi etc., som alltifrån från början av 1500-talet antecknades i församlingarna längs Tornedalen och däromkring liggande skogsbyar. Ofta finner man dessa namn ursprungligen knutna till s.k. kalakentät (fiskeställen) där fiskarna från kusttrakten och huvudälvdalen hade sina fiskerättigheter.

Under 1400-talet synes en kraftig folkförflyttning mot norr ha påbörjats. Detta framgår tydligt vid en jämförelse mellan ovan nämnda uppgifter 1413 och i skattelängderna i mitten av 1500-talet angivna antalet gårdar. Ökningen är påtaglig framför allt i Österbotten och Tornedalen, vilket tyder på att folkströmmen trängde fram den vägen. I Ule och Iijokiområdet ökades gårdarnas antal från 40 till 361 eller 9-faldigt, i Kemi från 20 till 134 eller 7-faldigt och i Tornedalen från 30 till 287 eller drygt 9-faldigt, medan Lule och Råne älvdalars bebyggelse ökade endast 2,5 gånger. Samtidigt tränger bosättningen uppför älvdalarna. Tornedalens nordligaste by anges Pello, till vilken by dock räknades samtliga bosättningar ända fram till lappmarksgränsen. Enligt prof. Björn Collinder måste torneböndernas fångstmarker vid den tiden ha sträckt sig uppför Muonioälven ända till Songamuotka, där lappmarksgränsen når Muonioälven. "Men", tillägger han, "Tornedalens finska bebyggelse går säkerligen långt tillbaka i medeltiden" (Björn Collinder, Norrl. tidskr. nr 3, 1957.)

Huruvida kvänerna eller deras samtida lämnat efter sig fast bebyggelse kan numera ej utrönas. Men att ett så pass trafikerat område som Tornedalen ej skulle haft fasta boningscentra är otroligt. Enligt Egil Skallagrimssons saga var det ju ej fråga om enstaka strövkårer utan om ett "rike", vilket ju förutsätter någon slags bosättning. Även de bjarmer, som från Dvinaområdet på 1200-talet invandrade och fick tillstånd att bosätta sig längs Finnmarkskusten, måste lämnat efter sig enstaka bebyggare i dessa trakter, varom även en del fornfynd vittnar. Under äldre medeltid torde handeln här uppe behärskats av karelare, som emellertid efterträddes av birkarlarna. Med birkarlarna följde givetvis annat folk, som deltog i trafiken och som sökte sin bärgning i de fiske- och villebrådsrika trakterna. Endast i Tornedalen synes den fasta bosättningen trängt upp till över bygden, detta beroende på att den var huvudtrafikleden till Norge. Varutransporterna förutsatte bofasta nybyggare.

X. Faktorer som inverkat på immigrationen till Tornedalen.

Befolkningen i de forna "erämarkerna" (erämaat), vilka förut uteslutande förbehållna jakten, blev fasta hemmansägare. Med övergången till att ha jordbruk som bisyssla, vilket skedde tidigare i de västra än i det östra delarna av Finland, växte befolkningsnumerären. De stora barnskarorna kunde ej mera få sin utkomst i stamgårdarna, och att stycka dem var enligt gällande bestämmelser förbjudet. Blott ett eller tvenne av barnen kunde i fortsättningen få sin utkomst där. De övriga sökte sig längre inåt skogsmarkerna i synnerhet till de obebyggda trakterna (ödemarkerna) i norr och anlade "nybyggen" där.

Folkförflyttningen mot de nordliga bosättningsområdena (Peräpohjolaan) och ända in i finnbygden pågick åtminstone redan under 1400-talet. Den svenska staten uppmuntrade denna utveckling dels från försvarssynpunkt och dels av omtanke att få de obebyggda erämarkerna befolkade och skattelagda. I Finland gick denna utveckling i hastigare tempo än på den västra sidan om Bottniska viken, där "ödebygderna" mellan Bygdeå och Piteälven länge förblev ett ingenmansland. Många av dessa nybyggare misslyckades och drev omkring från gård till gård som tjänstehjon (jätkät). De från stamgården uteslutna måste på så sätt söka sin utkomst genom tillfälliga arbeten hos hemmansägarna. Så var i allmänhet förhållandena bland tavasterna. Savolaksarna, vilkas huvudnäring under sekler hade varit svedjebruket, trängde allt längre mot norr in i erämarkerna och spridde bebyggelsen till Uleträskområdet och in i Österbottens inland. När emellertid åkerbrukaren och boskapsskötaren följde efter och fick äganderätt till jorden, undanträngdes svedjare, ty det var en allmän antagen rättsordning, att jaktmannen skulle vika för svedjaren och denne för åkerbrukaren.

En hel del av svedjarna och deras efterkommande blev egendomslösa, oftast utan bostad och utkomstmöjligheter. En del av dem byggde sin lilla stuga på ofri grund och skaffade sitt knappa uppehälle genom tillfälliga arbeten hos jordbrukarna (kestiläiset). Under nödår och när ofärd rådde - vilket vid den tiden var vanligt - gav de sig ut på vandring för att söka arbete och livsuppehälle. Många av dem kom till Mellansverige och Norrlandskusten, där de fortsatte sitt svedjande i obebodda områden mellan älvdalarna. (Väinö Voionmaa, Suomen karjalaisen heimon historia, 1915 och Keskiajan ytheiskunta, Suomen kulttuurihist. I, 1933, s. 394 - ).

Tornedalens gräsrika och bördiga älvholmar gav foder åt snart sagt ett obegränsat antal husdjur. Här fann även birkarlarna utmärkta bosättningsplatser. Därför är också 1400- och 1500-talens bosättning i Torne älvdal huvudsakligen en holmbosättning. Bland den egendomslösa befolkningen i Tornedalen finner man långt senare i gamla handlingar en kvarleva från dessa gamla tider i språkbruket "kestiläiset", vilket urspr. betydde inhysning eller främling (savolaksare, tavastlänning) men som övergick till att beteckna en backstugusittare. Ända till mitten av 1700-talet, då äntligen statens förbud mot hemmansklyvningen upphävdes, fortgick denna utveckling. Att traditionen från svedjebrukets tid levat kvar bland detta egendomslösa och ambulerade folkelement vittnar beteckningen om. De kallades vanligen "kirvesmiehet" (yxmän), vilket torde syfta på deras levnadssätt i ödemarkerna.

Redan 1602 tillsätter konung Karl IX en präst enkom för Torne och Kemi lappmarker och föreskriver, att denne skulle vara bosatt vid "Wominisk Tresk" (event. Mominisk), där kyrkan och prästgård skulle anläggas. Platsen kan identifieras som Muonioniska vid Muonio älv ungefär halvvägs från kusten. Här låg också Torne sockens mest givande fjällträskfisken, "som i gäddor brukade ge mera än alla dess övriga fjällträskfisken sammantagna och under 1570- och 1580-talen nära nog dubbelt mot vad motsvarande avgifter i hela Ume sockens fjällträskfisken gjorde" (Gustaf Göthe, ibid., s. 49.) I sin instruktion till fogdarna Daniel Hjort och Isak Behm 1603, uppmanar han dem att utse platser för kyrkor samt uppmuntra folk att flytta dit upp som nybyggare. Vederbörande fogde ålades att se till att "Mononiska" "kunde bli besatt" och skulle nybyggarna erhålla sex års skattefrihet samt därefter erlägga skatten i smör och fisk, vilket tydligt visar, att det här var fråga om fast boende boskapsskötare. I Jukkasjärvi byggdes kyrkan 1603 och i Enontekis (Markkina) år 1600. På 1630-talet fanns talrika skattelagda hemman i Muonioniska och likaså i Kolari by, där senare en livlig kolning för Kengis bruks behov pågick. Allt talar dock för, att bosättningen är av vida äldre datum, även om inga handlingar är till gängliga. Det vittnar en hel del finska ortnamn bl. a. "Kengis". I ett kungl. brev den 6 mars 1541 talas om Kengis fiske strax norr om Rödupp, där fiske idkades av dem, "som bygga och bo ovanför Kengis fors i Kalix socken" och dem, som bor strax nedanför (A. Norberg, En gammal Norrbottens bygd, I, s. 203)

Kengis eller det finska Köngäs betyder fors. Paralleller finns i Kengis, Pajala socken och flera orter inåt Finland.

I 1695 års jordebok hänföres samtliga inom Torne lappmark till "Lappallmogen" nämligen:

( I. Fellman,ibid., IV, s. 297) Att bland dessa fanns nybyggare och "icke-samer" framgår bl. a. av att i summorna medräknats länsmän, skjutsmän m.m. Endast i Raunala anges samtliga vara fjällsamer.

År 1684 påträffar vi Mikko Kyrö, bosatt i Vuohtisjärvi, dit han invandrat från Ranta-Kyrö gården i Pello. På 1700-talet grundlade dennes avkomlingar Övre och nedre Kyrö byar vid Ounasjoki. En del av dem bosatte sig ända till Enare träsk.

År 1697 Kom Hetan Heikki (Henrik Hetta) från Hetta-gården i Matarengi till Ounasjärvi och blev grundläggare av kyrkbyn Hette vid Ounasjoki.

I början av 1700-talet bosatte sig förre soldaten Paasin Olli (Olof Eriksson Baas) Från Niemis i Hietaniemi vid Palojoki. Även från Kihlangi inflyttade en del nybyggare.

År 1710 kom Lauri Tapaninpoika Hoppare (Lars Stefansson Hoppare) från finska Nedertorneå (Raumo), där släkten kan ledas tillbaka till soldaten Hoppare.

Songamuotkas första bofasta inbyggare torde vara Isak Vittiko från Kätkesuoando. Namnet förkommer redan vid den tiden i Nedertorneå. (Vidare hänvisas till Fil. doktor Erik Wahlbergs licentiatavhandling).

Jukkasärvi församling fick sina första nybyggare på 1650-talet (enl. andra uppgifter på 1630-talet). De anges vara av finskt ursprung. Till dessa kan också räknas klockare Henrik Matsson Kemi eller Kemiläinen, som levde i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet och härstammade enl. uppgifter från Uleå i Finland. Dennes sonsöner antog i slutet av 1700-talet "det svenskklingande namnen Fjällborg, Häggroth och Lindmark.

Till Vittangi, med dess utomordentliga fiskevatten, som länge utnyttjades av bönderna i Tornedalen, flyttade år 1679 Hindrich Mickelsson Kyrö från Pello och blev byns grundläggare.

Tornelappmark var redan under 1500- och 1600-talet det vidaste folkrikaste av de tvenne finska lappmarkerna. Till den hörde ej blott Enontekis (med Karesuando) och Jukkasjärvi utan även Kautokeino (Norge) och i öster Utsjoki (Finland) församlingar. Den kyrkliga omvårdnaden, som utövades av kyrkoherdarna i Torneå och Kemi, bestod till en början och långt fram i tiden av tvenne besök under året, varvid skatteuppbörden och prästerskapets tionde nog torde varit huvudsaken.

Belysande för den kyrkliga undervisningen i slutet av 1600-talet i lappmarkerna är Kongl. Kanslikollegiets underdåniga betänkande 1686, där det anföres:

" Uti Torne Lappmark äro fuller tre kyrkor uppbyggde, men ingen prest hafver der ännu varit boendes, utan allenast en gång om året vid marknadstiden hafver Pastor i Nedertorneå sjelf kommit dit upp eller sändt sin kapellan och tagit tionden, som der vid hänger af Lapparne, och några gånger då för dem predikat, men dess utan hela året hafva de ingen Gudstjänst haft eller fått begå Herrans hägvärdiga nattvard".

De åsyftade kyrkorna var i Jukkasjärvi, Enontekis och Rounala. Under 1600-talet hade en hel del kyrkor byggts i lappmarkerna och i södra delarna hade man anskaffat i lapska språket kunniga präster och utgivit lapska läroböcker för kristendoms undervisningen.

Visitatorn påminde komministern - tydligen till följd av menighetens önskemål - att denne vid besök i kåtorna eller vid förhör i kyrkan skulle använda sig av både finska och lapska. De lapska böcker, som erbjöds allmogen, ansågs den ej kunna läsa, varför lapparna anmodades att sända sina barn till Jukkasjärvi lappskola, där undervisningen skedde både på finska och lapska. Visitationen i Kautokeino den 24/1 1748 ger i stort sett samma resultat. Bl.a. tillfrågades församlingen, om de icke önskade tillhanda sig de lapska böcker, som prosten Abraham Fougt insänt, varpå gavs till svar: "at ehuru the kunna läsa i finska böcker, kunna the dock icke i berörda lapska böcker läsa innan til, utan anhöllo på det högsta, at the måtte få holla sig wid finska böcker, hwilka the äro wane at handtera, och sina barn uti them underwisa".

Den 15/1 1751 förrättades visitationen i Jukkasjärvi. På frågan, på vilket språk, finska eller lapska, lapparna hade lättast att inhämta sina kristendomsstycken står det, att det "enhälligt ropades på Finska". På frågan, om de ej lättare betjäna sig av lapska, utlåto de sig åter allmänt, "att de hava sig bekanta ordasätten i sin Christendom, vilka de säga sig i de lapska böckerna ej förstå, emedan de voro främmande och otydliga". Visitatorn frågade, om de icke ville bli undervisade på lapska, varpå Församlingen gav tillkänna enhälligt, som förmärktes, att de ej ville antaga lapskan, till att undervisas, utan anhöllo flera gånger, "att få bliva vid Finskan".

Första folkskolan i Karesuando beslöts visserligen 1847, men genom det uppskov på fem år, som finnbygdsförsamlingarna beviljades, gjordes ingenting för att verkställa beslutet. Ännu 1860 fanns ingen skola. Den första läraren anställdes år 1869. Detta betydde dock icke, att all undervisningsverksamhet skulle legat nere. Under Laestadius tid bedrevs barnundervisningen åtminstone delvis av kringresande predikanter. Efter hans tid synes dock denna verksamhet avtagit och borttynad icke minst genom det motstånd från kyrkans sida, som väckelserörelsen fick kämpa mot.

Läsfärdigheten synes också efter 50-talet ha försämrats. De flesta i skolåldern varande barn uppges icke kunna läsa. År 1880 fanns visserligen på pappret i församlingen en folkskola och två småskolor, men samtliga lärarbefattningar var besatta med icke behöriga lärare. Till följd av svårigheten att anskaffa kompetenta kateketer avskaffades katekväsendet i församlingen omkring 1880. Enligt folkskoleinspektören var skolgången i de tvenne nordligaste lappmarksförsamlingarna åtskilligt sämre än i älvdalsförsamlingarna neråt. I Jukkasjärvi och Karesuando, där endast 30 % av de skolpliktiga barnen kunde beredas en bristfällig skolundervisning, fanns "många över den vanliga skolåldern varande personer, som ....... saknade läskunskap". Orsakerna härtill låg i undervisningsanstalternas otillräcklighet i förhållande till områdets stora vidd och bosättningens gleshet.

Bland socknens ledande män syntes ej heller ha förefunnits intresse för folkskolans inrättande. Så t.ex. beslöt skolrådet i Jukkasjärvi liksom de övriga skolråden i den egentliga finnbygden år 1884 att med anledning av att landstinget vägrat att anslå det tillägg till lärarnas avlöning, som utgått under föregående åren, indraga småskolorna.

Undervisningsspråket i finnbygdens samtliga skolor var ännu 1880 finska språket. Ett undantag utgjorde Haparanda stads folkskola, där som en följd av talrika svensktalande borgare i staden svenska införts som undervisningsspråk. Naturligtvis användes finskan som hjälpspråk. Tidigare hade man även här meddelat undervisningen på finska, även om de svensktalande barnen fått särskild undervisning på sitt modersmål. Den första läraren i stadens folkskola måste avskedas, bl.a. därför att han ej fullt behärskade finska språket.

Skolans huvudämne var biblisk historia och katekes. Skolan betraktades från prästerskapets sida huvudsakligen som en förberedelse för nattvardsundervisningen. Visitationsprotokollen vittna tydligt härom. Några uppgifter om andra kunskaper än i kristendom förekommer ej innan försvenskningsperioden börjar, då t.o.m. nyssnämnda mål fick vika för kravet på kunskaper i riksspråket.

Vid undervisningen i modersmålet (finska) användes i allmänhet bokstavsmetoden. "Endast i några få skolor", heter det, "begagnades den s.k. ljud- och skrivläsemetoden", vilket dock torde ha gällt de svensktalande trakterna. För att vinna tid hade man i några skoldistrikt uppställt som villkor för intagning i skolan, att barnen hemma lärt känna bokstäverna och kunde stava enstaviga ord. I många skolor i finnbygden levde detta krav ännu i sekelskiftet. Åtgärden var i viss mån enligt vårt sätt att se icke pedagogisk men väl praktisk, ty därmed tvingades hemmen att bibringa barnen en viss läsfärdighet. Angående resultatet av läsundervisningen i skolorna meddelar folkskolinspektören, att innanläsningsfärdigheten 1880 "endast i några få skolor är överhuvud god, däremot i de flesta medelmåttig och till och med långt under medelmåttan". De mest använda läseböckerna var samma, som omnämnts i redogörelsen för förhållandena 1870.

Med anledning av domkapitlets framställning beslöt kungl. maj:t den 2/11 1888 att till en början inrätta fyra fasta folkskolor med svenska som undervisningsspråk i Nikkala, Lappträsk, Turtola (Svanstein) och Teurajärvi, en skola i var sin församling. Även lokaler anskaffades på statens bekostnad. Därmed hade de första helsvenska skolorna (med und. av Haparanda) införts i den finsktalande bygden. Undervisningen i svenska d.v.s. som ett läroämne hade, som ovan framhållits, redan tidigare förekommit, men undervisning på svenska var nytt, om man frånser den privatskola i Hietaniemi, där svensktalande erhöll undervisning. I det första fallet tolererades allmogens modersmål, finska språket, jämsides med ämnet svenska. I det senare fallet uteslöts finska språket helt och hållet från folkskolans läsordning.

2. att domkapitlet i stället för skolrådet tillsätter lärare och handhar skolfrågorna samt,

Genom godkännandet av dessa villkor hade kommunerna nått det eftersträvansvärda målet att vältra över utgifterna för skolan och lärarnas avlöning på staten. Att allmogens accepterande av statsskolorna icke berodde på någon särskils förkärlek för riksspråket, som i officiella akter påståtts, torde vara tydligt. Liksom i Tornedalens distrikt hade i Jukkasjärvi under samma period "svenska språket blivit införd såsom undervisningsämne i alla fasta skolor och i missionsskolan". Märkligt är uppgiften av folkskoleinsp. P. O. Grape, att i de skolor, där både svenska och finska användas parallellt som undervisningsspråk, var resultatet "sämre och långsammare". Påståendet synes ej vara övertygande, eftersom han omedelbart senare meddelar, att dessa dubbelspråkiga skolor ännu vore nödvändiga, ty "i annat fall skulle alltför många barn.......bliva nästan utan all verklig skolundervisning".

Folkskolinspektören och kyrkoherden P. O. Grape, den intensivaste förespråkaren för den helsvenska metoden, refererar i sin berättelse ett föredrag på lärarmötet i Hietaniemi av folkskollär. A. Fr. Sortelius över ämnet "Kan skolan nå det henne förelagda mål att göra folket i denna del av Sverige tillika svensktalande". Föredraget ger en bild av skolledarens intentioner. Föredragshållaren framhåller, att "arbetet för svenskt språk, svensk kultur härstädes är en fosterländsk plikt" och att "villkoret för att den svenska odlingen må vinna mera insteg härstädes är, att folket blir svensktalande". "Vårt mål, fortsätter han, "att göra folket svenskt måste uppfyllas".

Den helsvenska skolan flyttas direkt till ödebygderna utan övergång. Redan 1892 meddelas att " svenskan numera är undervisningsspråk i samtliga folk- och småskolor ävensom i statens lappskola i Gällivare". Något uttalat önskemål från allmogens sida, till detta, hade aldrig framställts Ur klagomålen över hemmens försumlighet att sända sina barn till skolan och över "befolkningens egendomliga självrådighet, som ej gärna vill böja sig för en ny ordning, vore den än så god och nyttig", kan man kanske avläsa en hel del. I Jukkasjärvi anges motståndet mot skolväsendet i den nya formen "i det längsta ha varit hårdnackat", varför inspektören anser, att "skolans vidare framsteg måste huvudsakligast grundas på statens fortsatta ingripande och understöd". År 1886 anför inspektören, att "då oegentligheterna i Karesuando har varit i avtagande, har den däremot i Gällivare gränsat till lidelsefullt motstånd".

" I intellektuellt hänseende står församlingen på en mycket låg ståndpunkt. Kärlek till skolor och bildning finns icke. Bådadera betraktas av flertalet som ett nödvändig ont. Man tolererar väl numera skolorna, men detta icke för deras egen skull, utan för att undslippa den besvärliga barnaundervisningen. Av detta skäl är ock offervilligheten för skolorna ringa och ingen. Endast vad lag och författning ålägga varje församling att betala för skolväsendet, kan, ehuru med möda, utfås. Som någon läslust icke förefinnes, vilken icke till ringa del torde komma av - för att inte säga mera - bristfällig innanläsningsfärdighet, finnes icke heller ens tillstymmelse till sockenbibliotek. Av det förut sagda torde självmant framgå, att bland befolkningen råder stor okunnighet och jämväl grov sådan icke behöver sökas långväga ifrån......"

Vid sekelskiftet 1900 hade helsvensk undervisning genomförts i alla lappmarksdistriktens skolor med undantag av kateketskolorna och barnhemmet (arbetsstugan) i Karesuando, samt vad kristendomsundervisningen i några flyttande skolor i Jukkasjärvi skoldistrikt. Utvecklingen i lappmarksdistrikten går följaktligen parallellt med densamma i Tornedalens skoldistrikt och både finskan och lapskan uttränges från skolans läsordning som ett för barnen förbjudet språk.

Med denna korta översikt över den historiska utvecklingen av finnbygdens skol- och kulturfråga har ingen förkastelsedom över skolpolitikens syfte att sprida kunskap och färdighet i svenska språket i denna förut isolerade trakt fällts. Behovet av sådan kunskap har varit brännande. Däremot kunde man önskat, att en liten del av de på folkskolans arbetsordning upptagna timmarna hade reserverats för bevarandet och utvecklandet av bygdens språk och andliga arv från urminnes tider, på vilka allmogekulturen tiderna igenom byggt. Detta har varit motiverat ej blott från befolkningens egen synpunkt utan även med tanke på det kulturella samarbetet mellan tvenne länder, som under historiens lopp stått sida vid sida. Isoleringen är icke framtidens mål.

PÖRTENAS FOLK

Av GEORG BERGFORS, utgiven 1935.

Ur förordet: Händelserna äro i regel förlagda 20-25 år tillbaka i tiden (1910-talet). Läsaren bör hava i minne, att förhållandena i våra lappmarker, särskilt kommunikationsväsendet ute i byarna förändrats. Numera har genom de många olika förbindelse medlen, karaktären av ödemark nästan alldeles försvunnit från trakten och samhällen, som endast för en kvarts sekel sedan med full rätt bar epitet öde- i någon sammansättningsform.

Det är icke minst av denna anledning, som jag velat bevara något drag ur livet, sådant det levdes i dessa avskilda bygder inemot den tid, då de moderna samfärdsmedlen vunno terräng i de stora viddernas land och därmed ändrade dess karaktär. Men mest av allt vill boken, huru orden i densamma än må falla, vara ett enkelt uttryck av hyllning åt det präktiga folk, som jag i dessa bygder lärt känna och uppskatta (G. Bergfors verkade som präst i lappmarken, Pålkem, vid den tiden).

..............En representant för byn, som mötte mig vid stationen, imponerade på mig från första början, icke på grund av sin kroppshyddas vältalighet, utan på grund av den ledighet, varmed han behandlade de tre talspråk, lapska, finska och svenska, som här talas sida vid sida av varandra. Körkarlen förtäljde mig också den nyvordna kyrkbyns historia. Endast några få mansåldrar tillbaka hade alla där boende följt skogsrenarna från viste till viste. Nu försörjde sig folket dels genom avkastningen från jorden och fähuset, dels av renskötseln.

.............Äntligen sågos i kvällens snödunkel några ljusare punkter ner i en bred dalsänka. Skjutsbonden pekade på dem och upplyste mig om att det var fönsterskenet från byn. Efter ännu en stund stannade risslan framför en av byns stugor. Jag ombads att stiga in och inträdde i ett pörte, som upplystes av det begränsade skenet från den öppna spisluckan. Utan att kunna urskilja dragen på dem som sutto därinne, och utan att få rätt klart för mig vilken som var "emäntä" (husmor), hälsade jag på måfå på de skugglika gestalterna, som sutto bänkade kring väggarna. De hade suttit där tåligt väntande i timtal för att få se en skymt av sin första präst.

Jag blev sedan intrugad till kammaren dit emäntä kom in med kaffe och renost, det senare för mig dittills okänt njutningsmedel. För varje gång hon öppnade dörren, uppfattade jag från pörtet ett tystlåtet samspråk på lapska. Det var karlarna som konverserade på det språket. Kvinnorna begagnade mestadels finska. Då jag kom ut i pörtet, möttes jag av husbonden, som, vetande vad takt och ton kräver, bad "bastorn sitta i gammarren". Jag ville inte första kvällen bryta mot deras etikett, utan gick och satte mig i kammaren. Då jag fått nog av det, gick jag till sängs.

Bland de förolyckade matvarorna (all mat blev vattenskadad i den källare som pastorn fick tilldelat), befann sig även några paket maccaroner, vilka på grund av sin lätta vikt i förening med sin närande matnyttighet, jag bestämt mig att vara till min huvudföda till sommaren.------ " Mitä käärmeitä nämä ovat?" (Vad är det här för ormar?) skrek en gumma, då ett smidigt maccaronirör kröp ut genom ett hörn i ett av paketen. - "Se on makkarunia" upplyste jag, "och det skall emäntä få till att göra pudding av". Det behövdes en god stunds övertalning, innan hon kunde förmås att bära hem de om varandra krälande maccaroniormarna i förklädet. De lades i ett tråg, och då jag om en stund kom in för att förklara tillagningen av dessa konstigheter, stodo barnen och åtskilliga äldre i en cirkel omkring tråget och betraktade med nyfikenhet och skräck ormyngeln. "Puddinki, mitä se on?" frågade husmodern. - "Det är det samma ungefär som pannkaka". - "Jasså, så enkelt!"

Jag hade också medtagit ur den förolyckade matlådan ett halvt dussin Lagermans jästpulver och lika många äggpulver av samma fabrikat, allt i degigt tillstånd. Dem bad jag husmor lägga i smeten. "Stäng nu ugnsluckan och elda på riktigt duktigt", sade jag. Så skedde, och byns folk samlades i detta pörte för att se, huru man lagade till en ny sorts maträtt av vita maskar. Man samtalade om, huru folk blir klokare och klokare, huru det hittas på nya saker och ting ideligen. Stor undran rådde, om inte den starka värmen var till för att ta död på de otäcka maskarna. Spänningen växte...... Så flög plötsligt ugnsluckan upp med en väldigt skräll, och gummorna hoppade upp från sina stolar och säten med ett ännu väldigare skrik ------ Lagermans 6 jästpulverburkar och lika många äggpulverburkar av samma fabrikat hade varit verksamma över all förväntan.

Puddingen fyllde nu ugnen. Ja, än mer, ugnen räckte inte till; puddingen började jäsa över. Tur att ugnsluckan inte satt så hårt, och att ingen gumma satt så nära framför densamma. Husmodern vojade sig. Man tittade med förskräckelse på herrskapsanrättningen, och med förebråelse och misstänksamhet på mig, som ställt till ett slikt elände. - "Sätt under tråget", befallde jag med ett lugn och en sinnesnärvaro, som om jag under hela min praktiska utbildning till präst inte sysslat med annat än sådant matlagning som denna. Gumman satte dit tråget. "Men vad ska´jag göra med det som kommer dit?" frågade hon ängsligt. - "Det gör vi klimpvälling av", svarade jag såsom av en ingivelse och med samma lugn. - "Limpivelliä!?" In kom den största panna, som fanns. Denna fylldes till hälften av mjölk. Och av den Maccaronimassa, som inte rymdes i ugnen, utan som en lång stund göts ut i tråget, östes skedvis i grytan, till den var full. Så småningom gav sig ock ugnen. Då folket tog vid. Faari (gubben i gården) åt formligen ut puddingen ur ugnen, emedan den jäst och bränt sig fast där.

Något godare mat hade de aldrig anat, än mindre smakat. Detta betygade alla med en mun om puddingen. Och så mycket mat sen! Och så närande! Byn var inte stor, men så blev och alla dess invånare, gamla och unga, dess mättare och gladare. Jag kände mig i någon mån tillfredsställd och tröstad i bedrövelsen över den förlorade matlådan, när jag såg, vilket glädjeämne den blivit för många, och tröstade även min blivande hustru med att det i vanliga fall ju blev körföre till julen, vadan vi då kunde taga skadan igen med en ny låda.

Palo-Pekka

Som e nyvordna jordbrukarna inte ville överge skötseln av sina feta, vackra skogsrenar och därtill behövde härkarna ur hjorden som dragdjur, slogo de också all den fräkne (kuorte) de kude komma åt vid sjöstränderna till foder åt dessa djur. De mådde gott, tyckte de själva, på sin dubbla näring, som kompletterades med byte från jakten och fisket. De lade bort det ena lapp-plagget efter det andra, sist kolten med det färgade skärpet. Men vid tiden för denna tilldragelse bar de ännu vid sina vinterfäder lapp-pälsen (takki) av renhud. De höstoppade renbällingsskorna och därtill hörande skobanden lägga de nog aldrig bort.

Då Pekka anlände till Tjåskem, hade hann färdats litet varstans. Ursprungligen härstammade han från en fattig skogsby i Finland, där jordbruket trots sina primitiva former hade gamla anor. Nu tyckte han sig ha råkat flera hundra år tillbaka i tiden, så urynkligt föreföll Tjåskems jordbruk och koskötsel. Nu ville han visa, hur man i hans hemland öster om Bottenhavet bedrev storbruk. Här skulle det huggas träd, tändas eld på bråten och svedjas. Man kunde genast så råg på svedjelandet och få skörd första året. Till och med en vacker rovskörd kunde man hoppas på.

Han lade ifrån sig sin ryggsäck under en stor, yvig gran, som han med sin puuko (slidkniv) kvistat av längst ned. Den blev hans bostad under hans första månader, och den höggs sedan icke heller någonsin ned. Med Tjåskemfolken bekantade han sig så pass, att han kunde förvärva sig en yxa. Sedan var det till att bygga: Han röjde undan skogen från en plätt och brände riset, då vädret var lugnt och regn i annalkande. Så fick han svängrum och såddplats för en kappe råg. En liten fyrkantig stuga med skjutglugg timrades upp. Den hade öppning i taket och tjänstgjorde både som bastu och bostad, mest det första.

Nu var han installerad i byn och hade tak över huvudet. Nu skulle storbruket på allvar ta sin början. Han fällde skog och buskar, så att kroppen var randig av svettbäckar både på rygg ocg bröst. Elden skulle få göra resten. Den dagens morgon var han så ivrig, att han inte ens gav sig tid att lyfta på huvudet och se sig omkring på himlafästet, vilket väder bådade. En näverskratt på en käpp fick vara tändlunta. Snart var den blivande storbrännan ett flammande eldhav. Heiiki var storbelåten över eldens och hans händers förenade verk. Han satte sig på en svartsotig sten, där mossan var avbränd, och såg in i elden. Trött var var han av många veckors möda, så att ögonlocken föllo igen för en stund. Huvudet blev så tungt, han måste stödja det mot handen.

Inte var det väl en dröm, han såg. Ty den var alldeles för klar och verklig. Men nog såg han en bit framom den tid, där han befann sig; "Han såg ett stort, stort vajande rågfält. De svarta och tunna fläckarna voro inte många. Vackrare, mognare åker stod ej att skåda. Där uppe på sluttningen varsnade han en stuga med murad skorsten och en uthuslänga med flera dörrar. Han hörde hur brunnstången gnisslade för vinden. Men vad såg han? En ståtlig kvinna rörde sig över gården med en stäva i ena handen och ett ämbar i den andra. En liten parvel till pojke med blå ögon och lingult hår och smetig kring näsan och mun höll henne i kjolen och gastade och skrek, att mor inte skulle gå ifrån honom"..... så att Pekka vaknade.

Han visste inte hur länge han varit så här frånvarande från verkligheten. Men då han slog upp ögonen, hade Tjåskem-gubbarna samlats och stodo i en ring omkring honom och höllo nävarna i hotfulla attityder. "Tänker du bränna upp hela byn och betet, din utböling?", skreko de. Pekka såg sig yrvaken omkring och upptäckte nu till sin förskräckelse, att elden gått över fältet och nått storskogen. Där sprakade och tostrade det i högan sky. En frisk vind hade blåst upp, och av svedjeelden blev skogsbrand: Pekkas rågåker skulle ha blivit många mil lång, om ej en sjö råkat ligga i vägen och förkortat tegen, så den blev bara tre fjärdingsväg.

Skogen var ju på den tiden inte så mycket värd, så den förlusten ansågo sig Tjåskemborna kunna taga med jämnmod. Men skogsbranden medförde så många andra olägenheter. Bland annat blev ju det goda renbete i grund fördärvat av elden. Och renarna lågo de nyvordna jordbrukslapparna varmare om hjärtat än kreaturen i fähuset. Den som lånat bort yxan åt Heikki ryckte det till sig och gick argt spottande och puttrande från platsen. De andra följde, ävenledes de ilsket fräsande och hotfullt huttande med nävarna. Nog förstår man, att vänskapen med inkräktaren från den dagen fått en allvarlig törn. Hittills hade han gemenligen kallats bara Palo-Pekka, d.v.s. Per på Brännan. Hans namn utökades nu med ett litet ord i början, och han fick man och man emellan heta Tulipalon-Pekka, som betydde Eldsvåde-Pekka.

Jussa-Raukka

Hjälten i detta drama hette bara Johan Salomon Teofilusson Kummavuopionperännaidantausta, vilket kan styrkas med utdrag ur husförhörsboken. Men han kallades i dagligt tal med förkortningen Kumma-Filuksen-Jussa, vilket vi av sparsamhetsskäl kunna förkorta ytterligare till rätt och slätt Jussa. Jag vet inte, om man har rätt att kalla Kumma-Filuksen-Jussa-Rukka (stackare), för feg endast på den grund, att han var dödligt rädd för skjutvapen.

Varenda kväll under förjulsvintern grundade Jussa på vad han skulle ta sig till för att slippa exercera (mönstra till värnpliktig) och gå i denna ångest mellan en massa gevärspipor. Vid kyndelsmässotiden var planen klar i alla detaljer.

Då mönstringsherrarna en sen afton anlände till grannsocknens kyrkby för att under påföljande dag införa de bålda krigarämnena i rullorna, hade Jussa redan börjat sin procedur. Denna bestod däri, att han tjärströk sin redan förut ej alltför bländvita kropp och rullade sig därpå i dun, som han medfört i en påse. Han hade också hört berättas, att man fick grådaskig, sjuklig ansiktsfärg, om man åt en portion bestående av snus, pipolja och aska, hoprört i fotogen med tillsats av ättika för smakens skull.

Så handlade han och uppträdde bland de först uppropade följande morgon inför mönstringsherrarna. Först tittade ett blågrått ansikte in genom dörren, omramat av svarta, stripiga hårtottar och med halvtums långt glest skägg, mest liknande morrhår, omkring munnen. Halsen uttänjdes det mest möjliga, tills den slutligen drog med sig från avklädningsrummet den ludna, kutryggiga kroppen, som uppbars av ett par skrangliga ben med framåtskjutande knäskålar. Jussa såg i detta ögonblick mest ut som en värpsjuk, gumpfotad jättesimfågel i ruggningsstadiet. Mönstringsherrarnas myndiga miner ramlade av dem med ens. Och de sågo med frågande och förbryllande miner ömsom på uppenbarelsen i dörren, ömsom på varandra. Det var alldeles tyst i rummet. Denna tystnad utnyttjade Jussa fördelaktigt med att rulla ett par varv med ögonen, så att de gula ögonvitorna blevo synliga. Samtidigt anlade han ett omotiverat flin. En av mönstringsherrarna, jag tror det var den, som var flitigast att skåla i gästgivargården under natten, tog sig betänksamt åt pannan och började blekna till en smula.

Men han kände en viss lättnad i anden, då doktorn rynkade pincenezen av näsan och fnyste: "Vad är det där för ett ludet spektakel?" Ty då förstod han, att det inte var någon synvilla på grund av spritförtäringen. Och han fick mod till sig och röt: "Vik hädan, din oklippta barbar; här är inskrivning av människor och inte uttagning av djur!" Jussa, som haft hela långa tiden på sig att lära sig sin roll, och som ägde medfödda talanger att se dum ut, rörde sig emellertid icke ur dörröppningen, förrän den godmodiga kommissarien med milt våld knuffade ut honom. Det var förövrigt ganska svårt för ordningens upprätthållare att hålla styr på skrattmusklerna och se oberörd ut. Han hade emellertid varit länge på platsen och kände till knepen och var dessutom en förståndig karl, som insåg, att krigsmakten inte skulle lida någon förlust, även om Jussa-Raukka kasserades.

Ett skott

Just denne Jussa var det, som den egentliga historien handlar om. Så berättades den för mig en natt vid stockelden i skogen av min gamle vägvisare, sedan vi slitit ont en hel dag på jaktstigen, utan att ha sett annat än mer eller mindre färska spår av älgen. Inte för det att älgjakten var så där kitsligt begränsad inom bara en veckas tid däroppe i Jussas hemtrakt. Men folk voro åtminstone under den så kallade lovliga tiden mycket mera i rörelse än annars.

Nu hade Jussa fått höra, att älgjägarna nerifrån byarna kommit hitoppåt, samt att de voro rustade med sådana farligheter som mauserbössor, som man kunde skjuta miltals med. Det var rysansvärt och underligt, att sådana vapen fingo finnas till. Det var annat än fars gamla lodbössa, skräckinjagande redan den, som bara smackade till och spottade ut kulan strax framom bössmynningen. Nu kunde man ju aldrig vara säker för att inte få ett kulhål genom kroppen på sig. Och särskilt var risken stor, om man vistades utanför pörtet, menade Jussa.

Nog hade Jussa sina sysslor i skogen alltid, som bort göras nu, och som inte tålde uppskov. Men det var kusligt att gå i denna ständiga ångest: "Voj, om jag just nu blir skjuten". Inte var det så gott att veta, om jägarna sågo efter så noga, vad som rörde sig bland fjällbjörkarna. De kunde rent av ta Jussa för en älg och skjuta hål på honom, så att han blev som ett såll. Men det förstås, den risken behövde han ju ej löpa, om han toge på sig sin eldröda ylleskjorta, som lyste på långt håll som den värsta eldsvåda. Den jägare skulle vara bra blind, som då toge honom för ett skogsdjur. Och så kunde han ju ge sig till känna såsom ett mänskligt väsen genom att sjunga och hojta och tala högt för sig själv - fast han ju inte hade någon vackrare sångröst och det verkade svagsint att gå och prata med sig själv.

Efter många sådana tysta överläggningar tog alltså Jussa en dag mod till sig och överraskade sin gumma med att förklara: "I morgon går allt jag och gillrar opp mina flakar och lagar kojorna över mina snaror. För nu har det varit så pass kallt i flera nätter, att skogsfågeln börjat stiga upp från myrarna".

Pirku ställde utan ett ord den vanliga matsäcksväskan i ordning med det vanliga innehållet: kaffegrejorna, surjäst bröd, smörasken, renbröstet, saltsiken och piimälägeln (en laggad träflaska med segnad surmjölk i). Det gavs alltså Jussa ingen återvändo. Genant var det förstås att ändra plan, då ingen som helst anledning förelåg; väder och vind voro ju de lämpligaste.

Med väskan på ryggen och iklädd den brandröda skjortan steg han därför ut ur pörtet, innan ännu den mjölkliknande dimman över selet börjat bryta i rött mot öster. Men innan han gick, tilldrog sig något ovanligt i stugan. Jussa fällde nämligen några korta pregnanta ord, som väl skulle vara att tyda som en behövlig självuppmuntran, på samma gång som Pirku borde begripa, att det var avskedsord åt henne. Han sade: "No niin, nyt vaan menhään kuiten", vilket efter orden vill säga: "Jaha, nu gås det ändock i alla fall".

Jussa låtsades se obesvärad ut i början. Ty det kunde ju hända, att Pirku slängde ett öga på honom. Men då han gått en god bit och började sträva uppåt Njommelvare till, där älg brukade hålla till och möjligen även älgskyttar, var det som han ville hoppa från skyttevärn till skyttevärn. Varje buske, myrstack och storsten blev utnyttjad i försvarshänseende. Han tittade ängsligt omkring åt alla håll. Skogsbons alla spaningssinnen stodo på helspänn. Långt borta hördes ett skott, som small nätt och jämnt inom hörhåll. Om en stund föllo åter två skott, nästan samtidigt, hörbart närmare. Så fort kan man ej ladda om ett vanligt gevär. Det måste vara en mauser! Voj, en mauserbössa var riktad åt det här hållet!! "Att jag ändock var så dum och gav mig ut. Och att jag gick åt den här trakten!", ångrade sig Jussa. Han ökade stegen och smög sig omedvetet med krökta knän och huvudet neddraget mellan axlarna fram mellan snårskogen. Så small ett skott, mycket närmare, tyckte Jussa, och i rak linje mot honom.

Då inträffade ännu en ovanlighet på denna dag. Jussa sköt fart till smålunk. Det vill till, innan en finnbygdsbo springer. Det var motlutande, stenig och dålig mark. Och solen, som nu hunnit kliva ganska högt, var ovanligt varm för att skina i september. Den röda skjortan, som var av hemspunnet helylle och avsedd till vinterbruk, började klibba vid ryggen. "Om jag bara vore på andra sidan om den här åsen, så vore den värsta faran över", tänkte Jussa, där han stånkade och flåsande lufsade uppför branten. Matsäckväskan var nog besvärlig, där den dunkade på ryggen, och Jussa funderade på att släppa efter den. Men så tänkte han, att den kanske kunde i någon mån skydda honom för mauserkulan, så att den fick dingla med. Jussa tyckte sig höra hundskall bakom sig och älgtramp och människoröster. Ja, mellan de darrande andningarna kunde han till och med bortifrån fjärran förnimma tonen av sjungande kyrkklockor. Den var utdragen som ljudet från två klagande myggor, som envisas med sin musik omkring örtstolarna, då man skulle sova. Det var dödsringningen!

Nu var det dock inte så värst långt till åsens krön, bara ungefär ett vanligt bösshåll. Våga vinna, våga tappa! Därbakom var räddningen. Jussas slutspurt med väldiga skutt på mjuka ben över kullerstenarna kan ej beskrivas. Men mitt under densamma inträffade katastrofen. En bedövande smäll! Absolut i grannskapet! Fullträff! Det tog bak i nacken, precis mitt emellan öronen. Jussa såg ljusglimtar härs och tvärs framför sig, så blev det svart ett ögonblick. Men sansen återkom ovanligt fort, om den ens försvunnit. Jussa förvånade sig över att han ej föll omkull. Han hade ej stannat av i farten ens. Mauserkulan måtte ej ha genomborrat honom, ty det kändes inte något hål framtill under hakan. Men bak i nacken rann blodet dess ymnigare, det kunde Jussa känna. Det flöt under skjortan nedför ryggen och ner i skorna. Voj, att trampa i sitt eget blod. Det kom i stora forsar och klumpar.

Jussa var grönblek i ansiktet. Nu lönade sig ej att springa längre. Vem kan springa undan döden? Han hade ju självmant sprungit mitt i dess väg! Med berått mod!. Om han gått tre tum till höger eller vänster, hade han undkommit olyckan. Men det var väl så bestämt. Ödet med sitt måste kom Jussa att resignera. Ja, man skall ju en gång dö. Fast nog hade det varit mindre kusligt att få dö som folk hemma och först få tala vid en predikant. Nu skulle någon vid hans begravning bestämt säga, att Jussa Rukka, han dog som en jagad vildren, han, i Njommelvare. Men han var ju inte alls död ännu.

"Månne jag hinner hem, innan bloden sipprat ur kroppen ner i skorna?" undrade Jussa och vände stegen hemåt. Stugan hans syntes mycket väl på den blekgröna plätten vid älvstranden. Men det var ändå lång väg dit. En blå rök såg han också och kom att tänka på kaffepannan och Pirku, som snart skulle vara änka.

Många tankar korsade Jussas huvud på hemvägen - det var ju en i allo ovanlig dag. Det kändes, underligt nog, som blodförlusten inte utmattade honom alls. Men man koppade ju folk för att tappa ur dem surbloden. Det var väl den, som nu först runnit bort.

Jussa skulle nog gärna ha velat undersöka det gapande såret i nacken. Men det var nog bäst att inte röra det, om det bildats blodlever, som hämmade förblödningen. Han skulle gå ganska försiktigt. En gnista hopp gjorde benen spänstigare och stegen säkrare. Men nere på myren måste Jussa hoppa över ett gungfly. Det borde han ha undvikit. Blodskorpan gick tydligen lös, och en väldig blodklunk sökte sig väg efter ryggkotorna ner i skorna. Nu skulle han hellre gå runt myrarna än att hoppa mellan tuvorna. Livet är kärt, även om man kan förlänga det bara med några få timmar.

Det besynnerliga var, att hela hans föregående jordevandring nu så livslevande rullades upp för hans minne. I det stora hela fann han sig så där tämligen syndfri, om man nu bortser från de där småsakerna. Det var då det värsta, vad de voro efterhängsna! Jussa blev arg och höll på att säga något fult, men erinrade sig lyckligtvis i tid, att han ju vandrade på gravens kant. Bland annat dök det där konststycket inför mönstringsherrarna också upp i minnet. Men då de "ides" vara så genomdumma, att de trodde´t, behövde han väl inte gå och förebrå sig härför. Den var alltigenom rolig. Men andra tankar förjagade skrattet. Och en vers ur psalmboken började ljuda i hans öron: "Jag går mot döden, var jag går". Den sjöngs alltid, då lik bars ut ur dödsrummet. Nu skulle den snart åter sjungas, över honom. Han var ju så gott som död. "Tänk, om jag rent av är död och går igen". En rysning genomilade kroppen, och en blodklimp flyttade sig nedåt på ryggen.

Äntligen kom Jussa hem. Pirku, som satt vänd mot spiseln och kardade ull, hade på stegen, som denna gång voro ovanligt dröjande, känt igen Jussa, så att det var alldeles onödigt att vända sig och se efter, vem den inträdande var. Nu kände sig Jussa bittert sårad. Att se Pirku fullkomligt oberörd och orörlig, även fast han kom hem så gott som lik, det var mer än till och med Jussa kunde bära. Livet var ändå in i det allra sista bra tungsamt, det var nog bäst, som hade skett. Han skulle nu i några få ord tömma ur sig livsledan och ge Pirku litet att tänka på efter hans död. Han sade därför med bitter andakt: "Nu går man äntligen, för att inte mera komma tillbaka......... Och bäst är det..........Ingen sörjer..........".

Då såg Pirku frågande upp från kardorna och ullen. Ty något ovanligt måtte vara å färde, då Jussa vid hemkomsten började tala, innan han smort halsen med ett par, tre kaffekoppar. För att dölja sin verkliga ledsnad hade Jussa vänt sig till hälften mot väggen. Och därför kunde Pirku med sin snabba blick genast upptäcka förödelsen, som surmjölken gjort på den nya röda skjortan, som Jussa envisats att ta på sig i dag. Hela matsäcksväskan var också nedsölad med piimä, som ännu hängde i elastiska trådar runt om.

Det hela förklarades av att mjölken i trälägeln av värmen börjat jäsa på Jussas rygg. Proppen i flaska, som stack opp över väsktruten, hade av trycket vid något av de väldiga skutten flugit lös och träffat Jussa i nacken. Det var skottet! Surmjölken, som runnit över, det var blodet!

Det hade varit bättre, om Jussa hade fått gå bort och aldrig mera återvända. Men vart skulle han gå? Han måste stanna kvar i stugan, där emellertid dövstumhet inträdde tills långt fram på vintern.

Inland och Fjällbygd

Manne Rovanpää hade aldrig räknats till sockens ljushuvuden. han var lite "annorlunda", som man sade, och blev därför utsatt för drift av tanklösa människor. De inbillade honom, att han var alldeles för "skadlig" (för god) för att gå ogift och bli gam-pojke (vanhapojka). Så stilig karl som han var, kunde han välja sig vilken jänta som helst till fru. Då han passerat de trettio åren, uppmanade honom ungdomen i byn att fara till prästen och ta ut lysning.

Sådden föll visserligen i god jord. Men ändock svarade Manne: "Jag vet int`, om jag ids". Han mindes nämligen, fast han inte villes vidkännas det för andra, att hans skriftläsning gått mycket dåligt. Gamle prosten hade placerat honom bland de s.k. hedningarna i skriftskolan. I en av kolumnerna i husförhörsboken stod ett latinskt ord, som betydde ungefär så mycket som "nästan idiot"(kohta hullo) .

En dag steg Manne in på pastorsexpeditionen. Sedan han pratat litet hit och dit om ett och varje, som tilldragit sig i hans hemtrakt under den senaste tiden, började han nalkas sitt egentliga ärende. Detta hade pastor Selander märkt, men man fick där uppe vara van att tåla sig. Ett talesätt där norrut lydde nämligen: "Gud skoap ingen brååsk, bara en jaämn rörelse".

"Egentligen hade jag ett annat ärende också", sade Manne äntligen. "Men det är så skamligt, att jag vet int´, om jag ids tala om et".

Pastor Selander tänkte, att det kanske var någon bekännelse, som Manne ville komma med. Därför försökte han uppmuntra honom till frimodighet. Men denne vidhöll, att det var frågan om en så rysligt skamligt sak, att han knappast kunde förmå sig att yppa något om den.

"Åja, må så vara, men det stannar ju oss emellan, så Manne kan gott lätta sitt samvete, om det trycker", försökte prästen hjälpa honom.

"Det värsta är, att det kan nog inte stanna oss emellan. Det måste nog bli känt för hela församlingen".

Aj, aj, tänkte pastor Selander. Är det så illa ställt, att hela laestadianförsamlingen måste få veta det? Han gjorde vad han kunde för att förmå Manne att tala om vad som pinade honom.

Efter mycket övertalande och sedan Manne upprepade gånger berett sig att gå med oförrättat ärende, kom äntligen bekännelsen:

"Jo, si, pastorn, det var min mening att ta ut lysning, för jag har tänkt gifta mig".

"Jaså, var det ingenting värre", svarade prästen, åtskilligt förbluffad. Han slog upp Manne i kyrkboken. Där fann han det latinska anteckningen om hans svaga fattningsgåvor och blev ganska tvehågsen om vad han skulle göra. Detta märkte Manne och hjälpte prästen ur denna villrådighet med förklaringen, att visserligen hade han varit svag i läsningen, då han gick och läste, men han hade aldrig ämnat försörja sin hustru med hjälp av boken, utan med sina händers arbete. Och till det dög han lika gott som någon annan i byn. Detta utlade han på ett så förståndigt sätt, att prästens tvekan försvann. Han bad att få veta namnet på den kvinna, som Manne ämnade gifta sig med, och se hennes fullmakt.

"Jo, dom sa, att vår nypräst är så skämtsam, att han kommer att fråga efter namnet på den kvinna, som det skall lysa för med dig - men det skall du inte tala om", sa dom.

Nu ångrade sig prästen nästan, att han medgivit, att lysning fick ske. Den där anteckningen om klen begåvning var tydligen alltför sann. Han försökte göra klart för Manne, att en lysning inte kunde ske, med mindre än att prästen fick veta namnet på fästmön. Men dess mer skrattade Manne.

Då Manne var alldeles omedgörlig, förklarade prästen, att någon lysning kunde inte under sådana förhållanden inte bli frågan om.

"Ja, då får det väl vara", sa´ Manne och avlägsnade sig, till prästens stora belåtenhet.

Men efter en vecka kom han tillbaka, och då hade han med sig en änka vid namn Katrina Kokkajärvi. De voro mycket olika varandra: Manne var lång och skranglig, ljuslett och linhårig. Ögonen voro grå och glåmiga. Katrina var liten som en dvärg, rultig och svarthårig, med bruna, pigga ögon. Hon räckte honom inte ens upp under armarna. Då hon med beundrande blick såg på honom, måste hon titta nästan rätt upp.

Prästen skulle gärna ha sett, att ett äktenskap mellan så omaka personer kunnat förhindras. Men åt den saken kunde han intet göra.

Så kommo de tu till prästen för att vigas. Det var ordnat med ljus på ett bord i stora salen. Vigselpallen stod där framför, och prästen trädde liksom för altaret. Brudparet tassade på sina mjuka renskinnsskor fram till pallen. Mannen hade sin bästa vadmalsdräkt på sig, och den lilla bruden var iklädd samma svartklänning och svarta schalett, som hon haft, då hon förra gången, för tolv år sen, gift sig. Prästfrun spelade en psalm, och tjänsteflickan Sabina stod där med högtidlig min som vittne.

Då pastor Selander nu frågade Manne, om han ville hava denna Katrina Frosyna Matintytär Kokkajärvi till sin äkta hustru och älska henne i nöd och lust, riktade brudgummen precis samma fråga till prästen. Denna tänkte, att det var någon missuppfattning, varför han mycket distinkt upprepade frågan, med den påföljd att Manne också upprepade den lika distinkt.

Det var tydligt, att han på förhand blivit tillsagd att under vigseln noggrant upprepa prästens ord, fast han här gjorde det på orätt plats.

Pastor Selander kunde inte i det oändliga fortsätta att följa det högtidliga vigselformuläret, utan ansåg sig böra i någon mån frångå detsamma. Han anlade en mera förtrolig samtalston och frågade: "Svara på min fråga, vill du hava denna Katarina till din äkta Hustru?"

Sådana här intermezzon hade den unga prästen inte varit med om förr, ej heller hade han i "prakten" blivit undervisad om hur man i slikt situation borde gå till väga. Minst av allt hade han väntat sig, att den brud han skulle sammanviga med en brudgum så här frikostligt erbjöds honom av denne. Även om prästen själv varit stadd i äktenskap, skulle hans val aldrig ha fallit på Katrina.

Då satte det ena vittnet, jungfru Sabina, handen för munnen, fnyste till av skratt ganska högljutt och rusade ut. Bruden rörde inte en min, utan stod där styv och stel som en trädocka

Vigseln fortsatte med endast ett vittne, prästfrun. Pastor Selander bad Manne räcka honom ringen. Manne kände efter i en ficka, i en annan, i en tredje och så undan för undan. Han hade ganska många fickor att undersöka. Det vart ett allt ivrigare letande. Händerna foro från ficka till ficka. Men ingen ring fick han tag i. Hans ögon gingo runt, och hans tanke arbetade för högtryck. Prästen stod stilla och avvaktade: Prästfrun visade tecken till oro och viskade på svenska till prästen, som paret ej förstod: "Tag din ring". Men det tycktes Manne ej vilja vara med om. Till sist knuffade bruden honom i sidan och viskade:" Kanske i de inre byxorna!" Då gick ett ljus upp för Manne.

I den hårda kyla som rådde, hade han ansett det rådligt att ta på sig två par vadmalsbyxor, och i det inre paret fanns ringen.

Den allt annat än högtidliga scen, som nu följde, medan Manne ur den inre byxfickan framtog den stora smålandsbörsen, som innehöll trohetens vårdtecken, förbigås här.

Pastor Selander spände sina ansiktsmuskler, så att de voro hårda som järnplåt. Aldrig hade han haft det så svårt att behålla fattningen. Men det lyckades, vilket måste sägas honom till beröm. Äntligen hade Manne börsen i sin hand. Bland mynt, knappar och annat smågods framtog han, den gyllene ringen. Men ännu var det inte slut på dagens missöden. I sin nervositet råkade han fumla ringen ur sin hand, så att den föll ned på golvet och rullade bort mot en vägg, där en soffa stod. Under den kröp ringen och gömde sig.

Dit flög nu brudparet och stoppade sina huvuden under soffan, ivrigt sökande efter ringen, medan prästfrun lyste dem med ett av altarljusen. Så kommo också de till användning. Sedan de äntligen funnit ringen, återvände de till brudpallen, och vigsel kunde fortsätta. Det gick någorlunda bra, ända till dess att de båda skulle falla på knä.

Det var något som de tydligen inte på förhand hade repeterat. De tittade rådvilla på varandra. Manne tänkte: Du Katrina, som varit med om det förr och kan den här saken, du får göra det först, så gör jag på samma sätt. Katrina tycktes förstå hans önskan. Hon föll på knä på golvet och lade ansiktet mot pallen, vilket inte var någon konst för henne, liten till växten som hon var. Men för Manne var detta konststycket en fysisk omöjlighet. Han försökte så gott han kunde att trycka ned ansiktet mot pallen. Men detta kunde ej ske med mindre än knäna flyttades mer och mer bakåt. Till sist lyckades det. Men då låg han raklång på golvet. Benen räckte ända bort till soffan.

Nu försvann även det andra bröllopsvittnet, vilket ingen rättvisligen kunde förebrå henne för.

Det här missödet skulle ingen människa ha fått veta något om. Men olyckan ville, att en person från byn råkade komma in i rummet, innan vigseln var slut.

Bruden var förstås ledsen över sin mans fumlighet och lovade, att nog skulle hon en annan gång, om det behövdes, bättre instruera sin brudgum.

I byn bodde en skogskarl, som hette Mattjon. Denne jagade ofta och med mycket framgång. Mattjons jaktlycka lämnade pastor Selander rakt ingen ro. För sin blivande hustru hade denne målat lappmarken såsom ett förlovat land, som bjöd inte bara på midnattssol sommartid och sprakande norrsken om vinternätterna. Det kunde ingen leva på. Nej, han hade beskrivit det såsom ett rikt och välmående land med hjordar på tusentals renar - varav han själv inte ägde en klöv - och med vilt i skogarna, som bara flaxade och flög mellan träden. Man behövde bara sko på sig och gå en bit utanför åkerhagen, så befann man sig mitt i storskogen. Och där var det bara att sikta och skjuta och bära hem jaktbytet.

Pastor Selander blev snart god vän med Mattjon, och han satt där långa kvällar och lyssnade på hans underhållande berättelser om jakter och upplevelser i skogarna. Bland annat fick han höra talas om, hur man där på trakten brukat gå till väga för att skjuta orrfågel under den på vintern, då den grävde ned sig i snön på isen, så att ingen kunde se den. Bara ett hål syntes i snön, där orren dykt ned. Jägaren spände då ut ett lakan eller något annat vitt skynke, som han sköt framför sig, så att han själv var osynlig.

Då rann en snillrik tanke upp i prästens huvud. Han kunde överflytta metoden att jaga i vitt på orrar i topp.

På kvällen företog han sig till sin hustrus oförställda förundran att vitlimma sin lodbössa samt skidorna och staven. Sin pälsmössa klädde han i vitt och klippte några snitt i en näsduk. Och så bad han vackert och bevekande att få låna ett av sin hustrus vita, fotsida nattlinnen.

Konstiga infall hade hon redan funnit hos sin man, men nu blev hon alldeles förbluffad och frågade, vad i all världen han skulle ha hennes nattlinne till. Mannen visade en hemlighetsfull min och förklarade sig ingenting vilja yppa. Han var ju inte alldeles säker, huru hans vita jaktmetod skulle utfalla, och gärna ville han glädja sin rara hustru med en stor överraskning.

Naturligtvis fick han låna nattlinnet. men mot löftet att vara riktigt rädd om det och framför allt inte fara illa fram med brodyren.

Så utrustad begav han sig tidigt nästa dag ut på jakt. Det var en kall, gnistrande vintermorgon. Luften var genomskinligt klar som kristall. Endast i ett par stugor hade folket redan stigit upp, och han såg ögon bakom små upptinade fläckar i rimfrosten på fönsterrutorna. Röken från skorstenarna steg spikrakt upp mot skyn, och en liten gumma sprang med en stäva i handen ut till fähuset.

....... Nu gällde det att pröva om hans motsvarade vad han hoppats av den. Ur ryggsäcken tog han fram nattlinnet och lyckades, inte utan besvär, få det över sig. Mössan, vantarna och hans övriga utrustning var vit. För ansiktet hängde han näsduken med titthålen i. Så skred han sakta och försiktigt uppför sluttningen utan att böja någon gren eller trampa av någon kvist. Här inne i tjockskogen var snön lösare än på myren, och här skrapade den inte så hårt mot skidorna som där nere. Snart såg han Orrflocken som svartglänsande bollar i björktopparna uppe på åsen. De sutto där runda och trinda och intogo i allsköns välmåga sin frukost i det bästa morgonhumör. Somliga voro redan färdiga med måltiden och kuttrade välbelåtet.

Steg för steg kom den vitskrudade prästen Orrflocken närmare. Nu kunde han räkna dem, det var ett tjugutal.

Nu såg såg det ut som en av orrtupparna ämnade lyfta. Han sträckte på halsen och började spänna vingmusklerna och ta sats. Hastigt flög bössan till kinden, ett skott smackade till, och en blåsvart orre singlade ned mot marken. Men alla de andra lyfte och flögo med vinande vingar tvärs över myren. På så sätt fortsatte prästen jakten hela förmiddagen och fick skjuta flera orrar.

Innan han begav sig hem, måste han emellertid ta av sig det vita nattlinnet. Men nu visade det sig, att detta var alldeles omöjligt, försåvitt han ville undvika att riva sönder det. De hade av svett, rimfrost, snö och köld frusit till ett pansar. Det var som ett plåtfodral och skulle gott ha kunnat stå för sig själv i snön. Så fanns ingen annan råd än att åka hem i den vita skruden, fast det ju kunde se ganska egendomligt ut, om någon på hemvägen mötte en "svartrock" så här vitklädd mitt i skogen.

Han kom in i en glänta, där han hört yxhugg. Någon människa såg han inte till, varför han stakade på i medlutningen. Plötsligt hörde han ett hemskt vrål från en karl, som stod bakom ett träd i färd med att fälla det. Selander kände genast igen mannen. Det var Vuolin Mikko, vedhuggaren i byn. Han var nu nästan alldeles bakom honom. Vedhuggaren upphävde det värsta bölande han kunde få ur strupen. Det ekade långa vägar genom skogen och lät ohyggligt. Mikko hade blivit alldeles vettskrämd av den vita skepnaden, som plötsligt dök fram ur tomma intet. Så hade han uppfattat uppenbarelsen. Han trodde, att han såg spöken mitt på ljusa dagen och fortsatte att vråla i skräck.

Pastor Selander visste av, att Mikko hörde till de mest skrockfulla i byn. Alltid hade han sett och hört mera av de underjordiska och andra mystiska väsen än de övriga byborna. Och det ville inte säga litet. Många underliga syner och uppenbarelser hade han att berätta om. Selander tyckte synd om Mikko och ville lugna honom. Han skrek därför:

Prästen upprepade samma försäkran: "Det är bara prästen!" omväxlande på svenska, finska och lapska, ty Mikko var trespråkig. Men ingenting hjälpte. Han trodde inte vad han hörde. Han avbröt sitt illvrål med att gråtande framstamma:

"Jo, jo, nog kan fast den lede klä sig till en ljusens ängel också....bu-bu...". Han försökte springa från platsen för att nå skidorna, som stodo en bit längre bort. Men snön var så djup, att han med händerna måste lyfta upp det ena benet efter det andra över snötäcket och skruva sig fram. Flykten gick därför mycket långsamt, och dess mera förtvivlad kände sig den stackars Mikko.

Då han nått skidorna och vände sig om, hade spökgestalten försvunnit in i skogen. Detta stärkte honom ännu mera i hans övertygelse, att han mött någon oknytt. Så snart han trätt fötterna i vidjebindslerna på skidorna, rände han så fort han med skälvande ben förmådde hem till Lovisa, hustrun sin. Blek och förskrämd berättade han för henne, vad han upplevt i skogen. Det var manalaiset, det var de underjordiska, alldeles säkert, som visat sig. Det var han nu orubbligt säker på, och ingen skulle kunna ta honom ur den övertygelsen.

Men Lovisa som var en förståndig och sund kvinna, kunde inte förmå sig att tro på några spökerier.

"Äsch!" sa hon, "inte var det några manalaiset. Du är bara pillret, du. Det var nog bara nån vanlig människa som var nersnöad. I rädslan skapade du om henne till en vitklädd ande. Sätt dig och drick kaffe och lugna dig!"

"Nersnöad människa! Ingalunda. Jag har väl ögon. Allt var vitt, kläderna, mössan, vantarna, till och med skidorna".

"Näe, vet du, nu bara svamlar du, Mikko. Men säg mig, hur bar han sig åt, den där manalainen? Sa han nånting?"

"Om han sa? Jo, han sa, att han var prästen. Kan du tänka dig, att han gav sig ut för att vara präst. Du vet väl hur den lede kan klä sig till en ljusens ängel. Men det var nog bara för att förvända synen på mig".

"Prästen? Vitklädd mitt i skogen? Nej, något så tokigt kan han väl inte ta sig till. Det borde du väl kunna förstå. Det var en manalainen, en underjording. Du hör väl, vad jag säger".

I detsamma råkade Lovisa kasta en blick ut genom fönstret, och vad såg hon om inte prästen, som kom rännande med en svindlande fart förbi stugan uppifrån kyrkbacken. Han var iklädd en lång, vit särk, och på bösspipan dinglade en orrtupp med kluvet style och kupiga vingar.

"Se där, vad var det jag sa? Det var prästen. Det var välan inte så svårt att gissa."

Mikko hade så helt gått in för sin förklaring, att han inte med detsamma kunde förmå sig att släppa den. Det där spöket kunde visserligen vara pastor Selander, det medgav han. Men det spöke han sett i skogen, det måste ha varit ett riktigt spöke. Det hade ju dykt fram ur intet och försvunnit spårlöst.

Han var så bensvag efter vad han sett och upplevt, att han på hela dagen inte orkade gå ut på vedbacken. Han satt inne vid bordet och grubblade och funderade. Då kvällen kom, hade Lovisa emellertid lyckats få det mesta av hans spökgriller ur huvudet på honom.

Vad pastor Selander beträffar, så är det ännu inte klart utrett, vad som överraskade hans fru mest då han kom hem: nattlinnet eller de tre orrtupparna.

Han besökte Vuolin Mikko och försäkrade honom högtidligt, att det var han som spökat i skogsgläntan. Han bad ödmjukt om förlåtelse och lovade snällt att aldrig göra så mer.

*Finsktalande*	1880	1890	1900	1910	1920	1930
Tornedalen	12755	14697	16473	17432	19003	19148
Kustlandet i övrigt	100	367	513	688	806	1215
Lapsktalande
Tornedalen	128	195	231	221	310	389
Kustlandet i övrigt	217	264	174	143	133	156

Inom Jukkasjärvi	Skattefria	Betalande	Summa
Siggevara by	3	60	63
Tingavaara by	3	72	75
Inom Enontekis
Raunala by	5	31	36
Päldojärvi	2	12	14
Sundovaara	2	15	17
Summa			205

Ur Norrbottens finnbygds historia