Nationalstat och minoritetspolitiken

Det förbjudna finska språket

(Hela texten: http://tidskrift.nu/ och sedan till Sök.)

.....Konsekvenserna av delningen kanske inte var så tydliga för de sjuhundrasextio finnar från den finska brigad som en blåsig oktoberdag 1809 stod uppställda i öppen fyrkant på Kyrktorget i Umeå för att bli hemförlovade. Kriget med Ryssland var slut och skilsmässan mellan Sverige och Finland var redan ett faktum. När general Georg von Döbeln tågade in bland det svenska och finska manskapet för att ta avsked hade Finland sedan ett halvår tillbaka varit ett ryskt storfurstendöme. Den sammankallade finska lantdagen i Borgå hade då förklarat tsar Alexander II sin trohet som i sin tur lovat respektera Finlands konstitution från Gustaf III:s tid samt den protestantiska religionen, lagarna och rättsväsendet från den svenska tiden. Lantdagen avslutades i juli med att tsaren upphöjde Finland till rang av nation bland andra nationer. Delningen hade alltså i praktiken redan skett. Det som nu ägde rum på Kyrktorget i Umeå var en symbolisk delning av två nationer......

.....För att förstå Tornedalens roll i den svenska nationalstaten måste man sätta in området i ett långt nationalstatsperspektiv. Tornedalen var bebott av finsktalande långt innan den svenska staten etablerade sig i Bottenviksområdet i början av 1300-talet. De kallades kväner och idkade under vikingatiden ömsom handel och ömsom krig med norska bondehövdingar. Redan vid tiden kring 1000-talet utvidgade den norska kungamakten sitt inflytande till norra Norge och gjorde slut på bondehövdingarnas självständighet. Den svenska kungamaktens territorialisering av det finskspråkiga området inleddes med expansionen i södra Finland på 1200-talet. I början av 1300-talet hade motsvarande expansion nått Bottenviksområdet. Vid den tiden fanns självständiga handelsmän i området som kallades ”birkarlar”, som av ålder och hävd handlat med samerna och andra folkslag, precis som de norska bondehövdingarna.

De stora inkomsterna kom från torkad fisk och nedsaltad lax. De användes både för inhemsk konsumtion och som exportvaror. En annan lukrativ marknad var skinnexporten.

Vid sitt besök i Torneå 1519 beskriver Olaus Magnus hur Bottenviksområdet är delat i tre stora landskap: Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Invånarna i Norrbotten beskriver han som välmående på grund av det rika fisket.....

......Samerna och finnarna användes alltså på ett mycket medvetet sätt i svenska statens maktutvidgning på Nordkalotten. Det gällde, förutom vid ishavspolitiken, i samband med gränsförhandlingarna med Ryssland inför Nöteborgsfreden 1323 och Teusinafreden 1595, eller vid gränsförhandlingar med danskar och norrmän när silver började brytas vid Nasafjäll på 1600-talet. Tornedalen med sin gamla fasta finska befolkning, och med sin betydelse som gammal handelsled mellan Bottenviken och Ishavet, spelade en inte oviktig roll när den svenska staten expanderade norrut......

......De familjer som blev kvar på var sin sida om älven efter delningen av Sverige och Finland 1809 fortsatte till en början att leva sina liv precis som förut. Det var samma finska språk man pratade som förut och det var samma välkända släkten och personer som bodde på andra sidan älven. Man fortsatte också att ro över till sockenkyrkan på söndagarna även om den nu råkade ligga i en annan nation. Förödelsen efter kriget var stor och likaså fattigdomen. Den del av församlingen som saknade kyrka därför att den hamnat i en annan nation hade inte omgående råd att bygga ny kyrka. Därför fortsatte även prästerna på den svenska sidan att i de årliga folkräkningarna bokföra de som bodde på den finska sidan. Den enda skillnaden var att man skrev ”rysk undersåte” efter namnet. Den svenska folkbokföringen av finnarna fortsatte i tio år efter delningen innan den till sist upphörde....

....De finskspråkiga hade också på sockennivån ett inflytande där finskan och svenskan hela tiden levde ett parallellt liv under 1700- och 1800-talet. Förhandlingarna hölls på befolkningens finska modersmål medan protokollen skrevs på omväxlande finska och svenska.....

...Man kan urskilja fyra perioder i den svenska statens språkpolitik i folkskolan och grundskolan i Tornedalen. Den första perioden kännetecknas av en i huvudsak finskspråkig folkskola och löper från 1850-talet fram till mitten av 1870-talet. Därefter följer en intensifierad assimileringspolitik som pågår fram till slutet av första världskriget. Språkpolitiken utvidgades nu till nya områden utanför folkskolan. Folkhögskolor byggdes, arbetsstugor inrättades som ett slags internat där svenska var förhärskande språk, tornedalsbarn skickades till svenskspråkig bygd över sommarloven för att lära sig svenska, gratis tidskrifter på svenska delades ut.

Samtidigt ignorerades Tornedalen i den svenska historiebeskrivningen. Det finska arvet retuscherades bort från den kulturella kartan. Ett exempel är beskrivningen av Tornedalen i Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som gavs ut några år efter sekelskiftet 1900. Selma Lagerlöfs bok om pysslingen Nils Holgersson som följer vildgässen genom Sverige ger en nationalistisk idealbild av de svenska kulturlandskapen. Beskrivningen av vildgässen är samtidigt en allegori över samernas situation som nomadfolk och anspelar på den finskspråkiga minoriteten. Ledargåsen heter Akka och de efterföljande vildgässen har de finska räkneorden Yksi, Kaksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi.

Men medan de olika landskapen och den samiska kulturen får en grundlig behandling så lyser Tornedalen helt med sin frånvaro. Den finska kulturen, som är en så särpräglad del av den svenska nationalstaten, är helt bortretuscherad. Boken var ett beställningsverk av Sveriges Allmänna Folkskollärarförbund. Samtidigt som Selma Lagerlöf undvek att beskriva Tornedalens finska kultur gav hon ekonomiskt bidrag till folkhögskolan i Övertorneå, som ansågs vara en viktig bastion i försvenskningsarbetet.......

....

Lars Elenius

Kommentarer till Det förbjudna finska språket

Denna artikel diskuterar flyktiga och svårbestämda attityder, mer genomreflekterade åsikter och föränderliga opinioner som grund för identitetsskapande.

Detta begreppsfält ställs i relation till teorier om den sociala individen, utvalda ur den stora mångfalden, samt till faktiska empiriska och historiskt fastlagda omständigheter. Innehållet baserar sig därför på både kvalitativa och kvantitativa studier. Jag har genomfört tre studier om olika förhållanden i Tornedalen, omfattande totalt ca. 4 månaders fältarbeten.                                                                                                          

I  dessa studier ingår bl.a. inspelade intervjuer av ca. 120 personer och avlyssning av ungefär 300 timmar inspelade intervjuer av andra. Resultaten av de undersökningarna är redovisade i bl.a. Winsa 1991 och Winsa under utgivning. Jag har sökt undvika hänvisningar till de egna studierna, då dessa skulle bli alltför ymniga.

Den kvalitativa aspekten i artikeln baserar sig på erfarenheter från min uppväxtmiljö i Kainulasjärvi, Pajala kommun, samt mina omfattande kontakter över i stort sett hela det finskspråkiga området men framförallt i de två gränskommunerna Pajala och Övertorneå. Innehållet i de kvalitativa aspekterna av artikeln, där jag har sökt att strukturera fastställda idealbegrepp, kan givetvis ifrågasättas. Fördelen är dock att den här formen av studier skapar nya föreställningar om minoriteter och formar underlag för genomtänkta empiriska undersökningar.

En kulturgräns definieras utifrån relationer mellan olika kollektiv. Den uppkommer som följd av bl.a. naturliga geografiska gränser, avvikande former av samhällspolitisk, sociala och fysiska infrastrukturer samt politiska ideologier. En separering av olika grupper grundar sig delvis i abstrakta upplevelser och föreställningar om kollektiv identitet och samhörighet.

Den mångtydiga termen kultur har ett otal definitioner. En fyllig och associativlik beskrivning är att kultur innehåller "allt det som man måste veta eller tro på för att ha förmågan till att uppträda på ett acceptabelt sätt" och därav är "all kultur information" och "ett system av informationsprocesser" (min övers. Lancy 1983:101). Eftersom kulturen upprätthålls av individer som gemensamt formar en social miljö bör man även beakta olika definitioner av identitet. 

Personlig identitet har definierats som,  

1. individens värdering av sina attityder, åsikter och förmågor. 

2. De andra personerna som individen jämför sig själv med i avsikt att bilda en uppfattning om de egna attityderna och kvalifikationerna (Allardt et al. 1979).

Enligt detta perspektiv kan man hävda att individerna formar kollektivet, medan kollektivet återspeglar delar av den uppfattning som individen har om sig själv, samtidigt som det formar dennes personlighet. Identitet är således inte ett begrepp som står oberoende av ett kollektiv och andra identiteter utan är en kontinuerlig process av

samverkande impulser mellan den enskilde och det allmänna. Ur denna växelverkan föds en - ofta oreflekterad - känsla av solidaritet med den egna gruppen.

Det hävdas att det litterata samhället ända sedan tusentals år tillbaka besitter auktoritet och är normerande för de övriga samhällena (Goody 1986). 

Under sent 1800-tal hävdade de första sociologerna att det finns en socialklasskillnad i tänkande och beteende, en distinktion som man betecknade som naturlig kontra rationell vilja, där identiteterna kallades för själv och person (Tönnies1887:249,264).                             De lågutbildade formade en gemenskap utifrån de informella och spontana behoven i motsats till välutbildade som mer utgick från målinriktade relationer. Man hävdade följaktligen att utbildning omformar inte bara tänkandet utan även personligheten.

Analfabeten hävdas ha ett nära igenkännande förhållande till sin tanke, attityd och handling, och har därför svårigheter att frigöra sig från den egna kontexten (Lauria 1976).

 Språket formar vår kontext samtidigt som det är en del av den. Därför etablerar läs- och skrivfärdighet möjligheter till att kategorisera på ett mer abstrakt och teoretiskt plan för "rent" intellektuellt bruk och även till att separera det tänkande subjektet från det tänkta objektet (jfr Ong 1990:65).

(Tornedalens historia II 1993:400, Wande 1996.)

  Tornedalingar kallades av enspråkiga svenskar för 'finnar' och 'lappar' (Slunga 1965).

När gränsen mellan Sverige och storfurstendömet Ryssland drogs längs älvdalen 1809 grundlades en uppdelning av kulturerna. 

De svenska tornedalingarna kom däremot efter 1809 att ytterligare försvaga sin position och kom att tillhöra en liten minoritetsbefolkning med ringa inflytande över samhällspolitiken och kunde inte bli en integrerad del av det svenska majoritetskollektivet.

De finska medborgarna hade tidigt den ryska förvaltningen som en gemensam nämnare bland svensk- och finsktalande, medan den svenske tornedalingen blev utsatt för en allt kraftigare assimilationspolitik av det egna landets regering.

Den svenske tornedalingen blev till ett politiskt och nationellt problem för Sverige, och kunde inte beredas fullt tillträde till den offentliga förvaltningen och det politiska livet innan han/hon bytte språk eller behärskade svenska likvärdigt de enspråkigas färdigheter.                        

Samer och kväner definierades av de norska och svenska regeringarnas företrädare som primitiva. Man uppfattade därför förmodligen relativt allmänt under andra hälften av 1800-talet tornedalingarna som ett underlägset folk som talade ett mindervärdigt språk, som en finsk resenär beskrev situationen 1865 (Slunga 1965:32, 48). Det medförde att även deras kultur ansågs mindre viktig att utveckla och bevara just p.g.a. att den inte bedömdes kunna konkurrera med den starkare majoritetsbefolkningens.

Under början av 1900-talet ansåg ledande myndighetspersoner att den rådande efterblivenheten i Norrbottens finnbygd inte berodde på finska språket, utan på den mentala läggning och initiativlöshet som hade uppkommit som en olycklig följd av blandningen mellan finskt och svenskt blod (Klockare 1982:32).

Finnarna definierades av svenska forskare så sent som 1946 som bl.a. mindre framgångsrika och intelligenta, obalanserade, envisa och kriminella (Beckman 1966:58-59).

 Ännu under 1950-talet ansåg åtskilliga lärare att tornedalingar var begåvningsmässigt svagare än enspråkiga svenskar.

Den svenska språkpolitiken i Tornedalen blev till en underordnad del av den i allmänhet framväxande starka nationalismen. Ett språk - ett folk - en kultur var devisen. 

Redan 1860 skrev landshövding P. H. Widmark att man vid planeringen av språkundervisningen i det finskspråkiga området borde beakta politiska aspekter (Eriksen & Niemi 1988:37f).

Som en motreaktion till försvenskningspolitiken på den svenska sidan och som ett led i Finlands nationalistiska strävanden bildades den s. k.  Västerbottenskommittéen (Länsiphohjan toimikunta).                                 

 Det finns dock inga uppgifter på hur många som åkte till Finland i utbildningssyfte. En posttjänsteman på den svenska sidan hjälpte till att förmedla kontakter. Han blev sedermera omplacerad söderut (Slunga 1965). 

Redan 1928 betecknade finska aktivister tornedalingarna som en nationell minoritet och hävdade att den svenska språkpolitiken stod i strid med Folkförbundets grundsatser (Slunga 1965:47).

De ideologiska skillnaderna och de växande klassmotsättningarna i det svenska samhället skapade misstänksamhet även mot enskilda individer från Finland. Myndigheterna sökte beteckna kringresande karelska och finska sågfilare och handelsmän som misstänkta spioner (Slunga 1965) - även finnar i gemen blev i viss mån liktydigt med spioner.

Den finska aktiviteten i Tornedalen fick under 1930-talet avarter i form av försök till att införliva Tornedalen med Finland genom den verksamhet som organiserades av Akademiska Karelska Sällskapet, AKS (Klockare 1982:10).

Språkfrågan förblev länge en politiskt känslig fråga. Ännu så sent som 1958-1959 anordnade man en kulturkonferens i Matarengi- Övertorneå i syftet att dra upp riktlinjer för framtida tvåspråkigt samarbete främst i kulturella frågor. Representanter för finska kommuner kunde dock inte inbjudas (Wande1988). Biskopar, präster, tidningsredaktörer, lärare och andra välutbildade hävdade ändock närmast enstämmigt att ingen form av 

Rätten till laxfiske bibehölls och rätten till att bruka en del öar i älven reglerades genom förhandlingar.  

Successivt behövde man dock dubblera alla offentliga institutioner och omforma den offentliga strukturen, bl.a. kyrkor, vägar, postväsende, hamnar och marknader. 

Därför var det strategiskt bättre att upprätta ett uppdelat bruk av språken i en hög- och en lågkultur.                                                     

Politikerna var förmodligen omedvetna om de boendes identitetskänsla och hur finska språket skulle utvecklas om finska uteslöts från det offentliga samhället, men de var väl medvetna om riskerna för etnisk konflikt mellan två jämbördiga språkgrupper.

1888. Den första helsvenska folkskolan inrättades i Haparanda. Under 1910-talet upphörde all finspråkig undervisning, något som sammanföll med att utgivningen av finskspråkiga almanackor upphörde 1918 (Slunga 1965:165).

1899. Tornedalens folkhögskola etablerades i Matarengi. Den skulle vara 

Möjligen fanns det flera myndighetspersoner med en helhjärtad och ärlig inställning till att befolkningen trots allt borde bli tvåspråkig, men man var förmodligen relativt omedveten om språkpolitikens underliggande avsikt att upprätta kulturgränser som en del i den militärpolitiska planeringen.

1921. Finnbygdutredningen konstaterade att befolkningen redan var mogen för att mottaga undervisning på enbart svenska, och att detta var befolkningens eget önskemål.

Det fanns dock en del välutbildade som försökte få till stånd en mer till området anpassad språkpolitik, men de fick litet stöd av myndigheter. 

1955. Finska blev ett frivilligt extra ämne i gymnasiet, formellt redan 1944, men i praktiken genomfört först 1955 (Groth 1984, Wande 1984b, Hederyd 1992).

1957. Det lokala förbudet mot att tala finska på skolgårdarna upphävdes, 

1962. Det blev det möjligt att studera finska i 7-8:e klass som ett frivilligt val.

1970. Tornedalingarna fick rättigheten att studera hemspråket finska i grundskolan, utan att detta val inverkade menligt på framtida studier. 

Avsikten att utesluta finskan från det offentliga samhället blev framförallt påtagligt vid skapandet av nya gatunamn.  Redan när Haparanda grundlades fick alla nya gator svenska namn.     

Pajala kommunfullmäktige fruktade under 1980-talet att finska ortnamn kunde inverka negativt på företagsamheten(1)

I Gällivare kommun sökte man t.o.m. byta namn på flera byar, Kuusihuornas blev Granhult, Koijuvaara blev Björkberget m. fl.         

Personnamnen avslöjar den etniska tillhörigheten och i Tornedalen ofta även den lokala bostadsorten. Eftersom finskan successivt förpassades till den privata sfären innebar det att även finska personnamn tilläts genomgå ett byte till svenska motsvarigheter. 

Namnbytet ingick som en del i formandet av en ny identitet. En avgörande socioekonomisk orsak till namnbytet var dock att det underlättade för åtskilliga tornedalingar att få arbete i enspråkiga miljöer.                         

Hundar, hästar och kor fick svenska namn under framförallt 1950-1960-talen. (Av någon anledning började man även att tilltala hundar enbart på svenska under 1950-60-talen.) Stugor och hus behöll ofta de finska beteckningarna, men nybyggen fick oftast nya svenska eller ibland t.o.m. engelska namn - t.ex. Ponderosa - och finska tupa byttes ofta ut till det svenska inlånet styyka.

Statskyrkan hade självmotsägande ståndpunkter i språkfrågan. Upprättandet av en kulturgräns ansågs som viktigt ur nationell synpunkt, men andlig fostran i det finska språket betonades (Slunga 1965:139ff).

 Finskan förblev ofta ett andra språk, och den sista konfirmationen på finska skedde 1921 (Slunga 1965:140).

Redan 1865 anklagade finnar Sveriges regering för att medvetet avkulturalisera området genom att inte förse befolkningen med finskspråkig litteratur (Slunga1965:32).   

Senare fick Övertorneå bibliotek rätt att tillhandahålla god svensk litteratur enbart (Slunga 1965). De boklådor som cirkulerade i området under 1900-talet föreslogs innehålla enbart svenska böcker (SOU 1921). Svenska språket har dominerat tidningarna, men 

Haparandabladet- Haaparannanlehti har dock alltid varit tvåspråkig, och har t.o.m. en spalt på tornedalsfinska sedan mitten av 1980-talet.

En avgörande influens i försvenskningsarbetet var radio och TV. Genom dessa kanaler kom det offentliga samhället ända in i hemmiljön. Radion blev allmän under första hälften av 1900-talet, och sändningar på finska ett par timmar i veckan blev allmänna fr.o.m. 1957. TV blev ett vardagsföremål i snart sagt varje hem under 1960-talet.Det fanns dock några enstaka områden där finskan fick ett officiellt godkännande. 

Domstolsväsendet anställde under mitten av 1800-talet tolkar för att underlätta kommunikationen, eftersom domare och administrativa tjänstemän oftast inte behärskade finska.Därtill översattes vissa lagtexter till finska 1873 (Tornedalica 1989). Men det var inte vanligt att folk med lägre utbildning läste lagtexter, i synnerhet som de inte undervisades i finska språket och skolutbildningen var bristfällig.

Den nedlåtande attityden mot finska fick bl.a. till följd att enspråkighet i en gränstrakt ansågs som något eftersträvansvärt, medan tvåspråkighet var en börda som borde undvikas. Svenska språkets överordnade position medförde att byar med bredare social diversifiering hade en högre andel svensktalande, och genom identifieringen med svenska språket fick hela byakollektivet en högre status. Det ansågs allmänt i byarna att övertorneå- och haparandaborna var "finare" folk (Winsa u.u.).

Eftersom hemspråket finska med tiden associerades med bl.a. arbetslöshet, hemmiljö och traditionella näringar skapade det en ovilja hos politiker och administratörer på lokal, regional och nationell nivå att överhuvudtaget omnämna finskan i Tornedalen i samhällsplanering och utredningar (Winsa u.u.).

 Bland annat genomfördes en statlig utredning om turismen i Norrbotten så sent som 1990. Tornedalsfinskan nämns där med någon mening, medan den samiska kulturens potential för utveckling av turismen diskuteras i ett stycke (SOU 1990:103).  Tornedalsfinskan upphörde sålunda att existera i de flesta offentliga utredningar och samhällsplaner.

Sverige bestod fram till 1800-talets första hälft av en mängd olika dialekter som med modern språksociologisk terminologi i åtskilliga fall kan betecknas som olika språk. I synnerhet i Norrbotten fanns det en skarp språkgräns mellan finska och överkalixmål. Befolkningen hade t.o.m. gamla folkliga talesätt för att markera gränsen mellan finsk kultur och kulturen längs nedre delen av Kalix älvdal (från trakterna kring Hoppet till Kalix älvdals mynning).  Befolkningen ansågs vara annorlunda till kroppsformen, kulturen, språkbruket och ansågs tala en obegriplig svenska:

ymmärä pirukhaan 'Fan förstod alla språk, men när han kom till Kalix sa han: -Detta förstår inte ens fan själv'.

Om deras avvikande brödkultur och förmodade kroppsbyggnad fanns det flera talesätt. Det särskilda tunnbrödet i Överkalix användes som metaforisk beskrivning för att beskriva kalixbon som en gänglig man med tunna ben, kainulainen karppisääri. Till och med om ansiktsformen finns det enstaka uppgifter, t.ex. kainulainen soikka naama. (Winsa 1991), 'en person från Kainuu med långsmalt ansikte'.

Den religiösa rörelse Lars Levi Laestadius grundlade, bidrog till en allt starkare känsla av samhörighet mellan västra och östra Tornedalen genom att den började avvika från den enhetliga religionen. Genom den sammanfördes finsktalande tornedalingar på vardera sidan om älven med kväner och samer.

Laestadianismen introducerade en av de viktigaste religiösa skiljelinjerna mellan enspråkiga svenskar och svenska tornedalingar och bidrog till att finskan fick en stark halv-officiell position i svenska Tornedalen. Samtidigt försvårade religiositeten upprättandet av en kulturgräns mellangränskommunerna.

Laestadianismen lade även grunden till att finska språket bland religionsutövarna fick en stark halvt offentlig domän och i viss mån även inom Svenska kyrkan i Tornedalen.  Denna form av kulturell självkategorisering och separering från majoritetssamhället uppfattades som en politisktinstabiliserande faktor, eftersom religionen sökte upprätta kulturkontakter inom Nordkalotten och främja en kulturgräns som följde språkliga gränser.

Laestadianismen uppfattades därför som ett reellt hot då den kunde förena religionen med den finska nationalismen (Eriksen & Niemi 1981:43).  Av den anledningen gjordes allvarliga försök att undantränga finskan även från det religiösa fältet (SOU 1921). Effekten kan i praktiken ha medfört det motsatta förhållandet, nämligen att laestadianismen växte sig starkare som motpol till försvenskningskampanjen inom statskyrkan. Åtminstone bland de norska laestadianska kvänerna protesterade man högljutt mot bruket av norska i religionsundervisningen (Eriksen & Niemi 1981:45), men även enstaka tornedalska präster protesterade, t.ex. Pettersson i Korpilombolo (SOU 1921).                                                     Under 1800- talets framväxande frireligiösa period var detta sannolikt mycket utmanande för nationens sammanhållande enhetliga religion - den lutherska kyrkan.

Under tidigt 1900-tal förekom livliga kontakter över gränsälven, något som bl.a. ledde till att man försökte etablera en viss offentlig kulturell verksamhet på finska. En ungdomsrörelse grundades som bland annat satte upp en teaterpjäs i Torneå 1905.

1908 fick föreningen eget hus i Kukkola och man införskaffade ett litet bibliotek med svensk- och finskspråkig litteratur.

Men även detta ansågs hota svenska språkets ställning och minska nationsgränsens kulturella betydelse. Verksamheten väckte misshag bland svensk- hetsivrarna och i Övertorneå folkhögskola. Den kvästes genom att bli stämplad som fennomansk, tsarrysk och socialistisk (Klockare 1982:7).  Den sociala organisationen skulle enligt rådande språkpolitik främja svenska språket i det offentliga och därmed en diglossisk uppdelning av finska och svenska.

Det finns en allmän idé om att det talade språket är starkt associerat med den personliga identiteten, och eftersom språket är ett socialt fenomen kategoriseras individen av utomstående efter det språk/den varietet han/hon talar.

Enkla exempel på detta är exempelvis att det ofta upplevs som kränkande när man diskuterar eller söker definiera talarens dialektala/språkliga status.

socialgrupp med hög status (Liebkind 1989).2 Standardsvenskan har givetvis den högsta statusen, men förmodligen har även de flesta svenska dialekter högre status än tornedalssvenska med finsk brytning och tornedalsfinska.

Den svenska landsbygdsbefolkningen, som tidigare talade en relativt kraftigt avvikande varietet av majoritetsspråket, har till stor del genomgått en språkbytesprocess - i likhet med den pågående i Tornedalen - som slutligen resulterat i man inte längre talar den lokala varieteten med barn. 

Tornedalingarna har däremot Finland och finska varieteter som närmaste geografiska granne, och finnar som närmaste släktingar. De är förknippade med finnar av majoritetsbefolkningen (i Norrbotten finns det dock en relativt god medvetenhet om tornedalssvenska, separerad från den svenska som finska invandrare talar). Tornedalingarna försöker att markera avstånd men blir identifierade med finnar av den enkla anledningen att en finsk intonation söderut i Sverige medför att individen blir kategoriserad som finne och inte som tornedaling eller svensk. Den finska brytningen utlöser en mängd attityder och förväntningar: "en främling, en icke bofast med suspekt klassbakgrund och okunnig..." (Barth 1971:66).  Tornedalingen blir avvisad från ett fullvärdigt medlemskap i majoritetsbefolkningen.

I Finland blir tornedalingen ofta lustiggjord p.g.a. den egendomliga och ålderdomliga finskan, men åtnjöt åtminstone ända fram till de senaste decennierna en bättre social position tack vare den högre materiella välfärden på den svenska sidan om Torne älv.

Den kluvna identiteten reflekteras i ett talesätt som hävdar att: "tornedalingen är främling i Sverige och gäst i Finland."

enspråkig och tvåspråkig, finne eller finskspråkig av ordens sociala mening som associerar till identitet och status. En tvåspråkig person identifierar sig med minst två olika kollektiva identiteter. Den svenske tornedalingen upplever samhörighet med enspråkiga svenskar och tvåspråkiga tornedalingar (om han inte är finsk invandrare). Det är t.ex. vanligt att man betecknar andra generationens invandrare som tornedalingar, medan den finske invandraren är något avvikande.3 Den finske tornedalingen tycks däremot inte - utifrån detta perspektiv - besitta en lika distinkt uppdelning av språkliga identiteter, eftersom han tillhör en majoritetsbefolkning som talar varieteter av samma språk.

För den svenske tornedalingen uppkommer dock identifikationsproblem i och med att han i sin finska identitet är utesluten från det offentliga samhället och därmed mer bunden till en mer enhetlig informell identitet. För den finske tornedalingen går skiljelinjen förmodligen mellan andra finnar utifrån föreställningar om socialklasstillhörighet och den ideologi som är knuten till termen, medan den svenske tornedalingens gruppidentitet utgår från den klassiska socialklasskategorin och det faktiska etnicitetsperspektivet.

1966 var det endast drygt 20% av tornedalingarna som identifierade sig med det finska språket, medan ca 40% hävdade sig ha en tvåspråkig identitet, (Jaakkola 1969), d.v.s. trots att snart sagt samtliga intervjuade behärskade finska var det enbart 60% som hade en finsk- eller tvåspråkig identitet. 1991 hävdade hälften av de tornedalingar som kunde finska att de hade en finsk/tornedalsfinsk identitet, medan endast 10% föredrog en tvåspråkig identitet (Winsa u.u.).                                                                     

En orsak till denna ökade identifiering med det finska språket är förmodligen att ordet tornedalsfinska var medtaget i den senare enkäten. Det möjliggjorde en självkategorisering som uteslöt finnar på den östra sidan om älven och finlandsfinskan, men fortfarande ansåg 40% att de hade en svenskspråkig identitet.

 Rollkonflikten hävdas vara en mycket allmän erfarenhet bland invandrare, i synnerhet om den egna hemkulturen avviker starkt från det nya landets seder. Individen kan inte uppleva samhörighet med någon grupp.

Invandraren rör sig från ett självklart 'vi' till ett oklart 'dom', från samhörighet till främlingskap. Rollkonflikten är sålunda påtaglig bland åtskilliga språkliga och nationella minoriteter (Liebkind 1989). Därför hävdar man att ett kännetecknande drag bland många minoriteter i relation till majoriteten är en låg självkänsla, eller något som kallas för negativ identitet (Skutnabb-Kangas 1988). Inom gruppen kan dock självbilden vara mer positivt förstärkande. 

Med termen Tornedalen har man under lång tid betecknat området längs Torne, Muonio, Könkämä, Kalix och Tärendö älvar (Slunga 1965). Men som folkbeteckning har ordet tornedaling ändock inte tidigare använts av myndigheterna.

Under 1800-talet och i början av detta sekel betecknades de som finnar av svenska myndigheter (Slunga 1965). Termen Norrbottens finnbygd förekom bl.a. i finnbygdsutredningen. Senare brukades norrbottens- eller tornedalsfinnar, d.v.s. det fanns ett behov av att markera att de inte har en svenskspråkig identitet. Termerna finne, tornedalsfinne och finnbygd kom dock med tiden att upplevas som pejorativ av tornedalingar och associerades med något nedvärderande, det som tornedalingen inte vill/e kännas vid.

Tornedalsfinne upplevs analogt ofta som en inte fullt svensk medborgare. En förklaring är att termen finne kan associeras med nationalism; termen kan bara brukas om personer som är födda eller bosatta i Finland. Denna association torde dock vara resultatet av den förda språkpolitiken. Sverigefinnar tycks till viss del sakna associationen till ett finskt medborgarskap. Den närmast liggande orsaken till utbyte av terminologi torde vara att tornedalingen ville undvika en självkategorisering som separerade dem från det enspråkiga samhället, och istället bli associerade med den finskspråkiga gruppen öster om Torne älv.

Under de senaste decennierna har offentliga myndigheter övergett termer där ordet finne ingår och övergått till beteckningarna norrbottning, tornedaling, malmfältsbo, eller följande orts- eller kommunnamnen. I synnerhet har självbeteckningen tornedaling blivit allmänt accepterat av stora delar av befolkningen i gränskommunerna.

Tornedalingarna markerade distans till befolkningen i Finland, men det svenska samhället ville inte acceptera dem som "riktiga" svenskar. En allmän medvetenhet om detta avvisande väcktes förmodligen främst under andra världskriget när kontakterna med enspråkiga svenskar var livliga längs hela gränsälven. Enspråkiga svenska ungdomar i armén och under krigsåren benämnde ofta tornedalingen som "(jävla) finnpajsare". Under kriget döpte de enspråkiga manskapet förläggningarna efter stora svenska segrar i gångna krig, men tornedalingar döpte vid ett tillfälle sin förläggning till "pajsarbo"(Klockare 1982:28).

 En av de mest vanliga frågorna tornedalingen fick höra under decennier var: Är du verkligen svensk? Ännu under 1970-talet kunde FN-svenskar höra påståenden som att "vi har en utböling i gruppen" (muntlig info från tidigare FN-soldat, Pello).

De flesta tornedalingar blir i södra Sverige kategoriserade som finnar. En tornedalsk skribent som försökt beskriva sina spontana aversioner mot den påtvingade finska identiteten skrev i en novell att "även finnar är människor, åtminstone i viss mån..." (K-G Winsa).

Täälä oon se ette net oon hävenheet, ne oon liika likelä olheet raijaa. 'Här har man känt skam, de har bott för nära gränsen.' Man 50 år, Matarengi.

Kainostavat sitä suomen kieltä, vaikka ei ossaa ruottia. 'De skäms för sin finska, trots att de inte kan svenska.' Man i Aapua. Soon ihmiselle vähän känslistä. Tuntuu silla laila ku mie olen

ruottalainen ette mie häätyisin osata ruottin paremin ku suomen. 'Det är för folket en känslig fråga. Det känns som att när jag är svensk så bör jag kunna bättre svenska än finska.' Man i Aapua. Ruottissa pittää puhua ruottia, niin ruottalaiset sanovat. 'I Sverige skall man tala svenska, så säger svenskarna. 'Man i Aapua.

I synnerhet flickor ville inte bli tilltalade på finska i svenskspråkigas närvaro (Klockare 1982:28). Bortåt hälften av tornedalingarna upplever att en del eller många fortfarande skäms för sin finska, framförallt för sin finska accent (Winsa u.u.). Ännu under 1970-talet var det vanligt att utflyttade tornedalingar undvek att berätta vilken by de kom från. Därtill finns det mängder med uppgifter på att man inte ens i Luleå talade finska offentligt på bussar eller kaféer, utan viskade med varandra för att inte bli uppmärksammade.

Framförallt var svenskan mer allmän i större byar bland välutbildade medelklasspersoner, medan man i byarna allmänt uppfattade en tornedaling som kunde finska som "förfinad" och "tillgjord" när han talade svenska.

av forskare när man betecknade tornedalingen som halvspråkig (Jaakkola 1969). Tvåspråkighet ansågs därtill vara ett handikapp som hämmade kognitiv utveckling (Skutnabb-Kangas 1981:224f)Åtskilliga tornedalingar accepterade beteckningen halvspråkighet och använde bl.a. detta argument som orsak till att de inte talade finska med barnen. Därmed integrerades två värdestrukturer.

upprätta en kulturgräns som följer nationsgränsen hade redan under 1960-talet fått konsekvenser för samexistensen. Man har kunnat konstatera en närmast total avsaknad av föreningskontakter över gränsälven (Lehtisalo 1967). De officiella myndighetskontakterna förblev sporadiska ända till det senaste decenniet.

fränder var framtidstron. Uppemot 75% av tornedalingarna på den svenska sidan var pessimistiskt inställda till hur Tornedalens framtid skulle se ut år 2000. Den finska sidans befolkning var "bara" pessimistiska till 57%, trots att de hade en avsevärt sämre ekonomi.     Till och med optimisterna trodde att bygden i framtiden - år 2000 - skulle vara semesterområde. 

Tvärgiften har under lång tid varit ett allmänt fenomen längs gränsbygden. I en del gränsbyar längs Torne älv uppgick så kallade tvärgiften till 30-40% av alla giftermål under 1960-talet (Jaakkola 1969, Lehtisalo 1967).

 I en annan studie av finsktalande norrbottningar - genomförd av Sveriges Radio - var 35% av kvinnorna och 18% av männen i Norrbotten inte födda i Sverige (Gröndhal 1991:5).

Orsaken till dominansen av finska kvinnor har förklarats med att kvinnor är mer benägna att gifta sig med män ur en ekonomiskt starkare grupp (Jaakkola 1969).  Det berättas ofta i den muntliga traditionen att många av de ingifta finska kvinnorna var de som var mest aggressiva mot sina egna landsmän och hade de kraftigaste skällsorden och mest negativa omdömena (t.ex. Isaksson 1988:131). 

Tvärgiftena har uppfattas som hämmande för upprättandet av en språkgräns. Bland annat skrev distriktläkaren i Tärendö församling redan under andra världskriget ett brev till Medicinalstyrelsen i Stockholm och begärde att man borde försöka stoppa invandringen av giftaslystna finska kvinnor till svenska Tornedalen, på grund av att dessa kvinnor kraftigt bidrog till att finskan fortfarande hade en stark ställning i Tornedalen. 

Orsaken till invandringen berodde enligt distriktsläkaren på att ladugårdarna var i så eländigt skick att de tornedalska kvinnorna inte ville bli bondmoror utan föredrog att lämna området (DN juni 1940). Distriktläkaren menade att en förbättring av ladugårdsstandarden skulle bidra till en snabbare försvenskning av området.

Det finns goda indicier på att snedfördelningen i tvärgiftena styrs av språklig och social prestige. Finland var under lång tid ekonomiskt svagare än Sverige. Tydliga skillnader i materiell standard var antalet bilar, telefoner kyl och frysskåp, TV, traktorer m.m. (Haavio-Mannila & Suolinna 1967).  

Tendensen att tornedalska kvinnor gifte sig med enspråkiga svenska män tycks dock inte bero på större skillnader i materiell standard och torde därför främst tillskrivas differenser i social prestige. I den muntliga traditionen ansågs det allmänt att en enspråkig var avsevärt mer attraktiv än en tvåspråkig tornedaling och därför mer åtråvärd på äktenskapsmarknaden.

Författaren Bengt Pohjanen har kåserat över det finska ordet ummikko 'enspråkig (svensk)' och hävdar att han under barndomen uppfattade detta som liktydigt med en fin titel, en högutbildad person. Tillika sammanfaller denna tendens med att kvinnor i Tornedalen i högre utsträckning än män undvek att lära sig finska. Om kvinnan hade lärt sig finska fanns det en tendens att förneka färdighet däri.

En ytterligare orsak till det generella underskottet av kvinnor i landsbygden kan vara en följd av att kvinnor av tradition sällan ärver hemmanet. Söner har därför bättre ekonomiska möjligheter att stanna på fädernegården.

Den sociala kulturgränsen skapade en vattendelare i Tornedalen. I synnerhet under 1970-talet växte den offentliga sektorn snabbt i svenska Tornedalen vilket skapade en bättre försörjning för dem som inte flyttade, medan befolkningen i norra Finland i stora mängder flyttade till ett ekonomiskt expansivt Sverige. Trots den höga arbetslösheten har finska Tornedalen en mer positiv befolkningsutveckling än jämfört med svenska Tornedalen.

Senare har en rad utredningar anmärkt att Tornedalsområdet är kraftigt eftersatt i ekonomisk utveckling och behöver avsevärt större stöd än andra inlandskommuner (SOU 1960). Under 1960-talet påvisades att det fanns en korrelation mellan arbetslöshet och färdighet i tornedalsfinska. Ju bättre finska individen behärskade desto större var risken att han/hon var arbetslös (Jaakkola 1969). Svensktalande tornedalingar var ekonomiskt mer välbärgade än två- eller finskspråkiga.  Det är därtill relativt väl belagt att människor i etniska minoriteter som är utestängda från social delaktighet i högre grad utvecklar psykiska sjukdomar (Allardt & Starck 1981:216).  Företagarandan i Pajala kommun används av SAF som metaforisk motsats till Gnosjöandan.

Arbetslösheten i Norrbotten kostade under början av 1990-talet 5 200 kronor mer per capita än i Västerbotten och var/är i särklass högst i landet, 13 200 kr/capita/norrbottning. Enbart i Pajala kostade arbetslösheten ca 160 miljoner kronor årligen 1992-1993.

sektorn. I Pajala arbetar inemot 50% inom denna sektor. Däremot är privatdelens inkomster från hushållen bland de lägsta i Sverige (Winsa u.u.).

Enligt samstämmiga muntliga uppgifter anser man att turismindustrin är bättre utvecklad på den östra sidan. Det tycks inte vara en tillfällighet att jultomten bor i Rovaniemi, och att finska gränskommuner arrangerar välbesökta operor som bygger på den nordfinska och samiska kulturtraditionen.  Snart sagt varje svensk tornedaling hävdar att den svenska sidans befolkning lider mer av en "ei se kannatte" 'det lönar sig inte'-mentalitet (även om en svag förändring kan skönjas).

 Om minoritetsspråket inte legitimiseras och institutionaliseras i det offentliga leder det till svag identitet och på sikt till språkdöd och möjligen även till en svag socioekonomisk utveckling.

Om minoritetsspråket inte får stöd av offentliga myndigheter blir det successivt undanträngt till den privata sfären och alltmer associerat med arbetslöshet, oförmåga till social karriär och efterblivenhet. Ungdomen får främst negativa förebilder i minoritetsspråktalare och positiva förebilder i majoritetsspråkstalare. Detta skapar en ovilja att lära sig språket och en stigande nedvärdering av hela språkgruppen. Goda

Om det offentliga samhället är normerande för individens uppfattning om lokalkulturen bör man kunna skönja en överensstämmelse mellan uppkomsten av internationella minoritetskonventioner och etnisk mobilisering. För samernas vidkommande tycks det finnas en korrespondens (Eriksson 1997). Efter andra världskriget började samerna att organisera sig. En viktig orsak till den tidiga självkategoriseringen är att FN redan efter andra världskriget började uppmärksamma urbefolkningarnas ofta svåra sociala och ekonomiska situation. ILO-konventionen (International Labour Organisation) från 1957 (Thornberry 1995) bidrog till att förstärka den samiska identiteten. 

EBLUL har starkt bidragit till att förändra attityderna till minoritetsspråk genom att föreningen har organiserat nästan samtliga språkliga minoriteter inom EU.

Sveriges medlemskap i EU innebar bl.a. att den Svenska regeringen ansåg det nödvändigt att söka anpassa "minoritetspolitiken" i samförstånd med de konventioner som framtagits av Europarådet. Jordbruksdepartementet är ansvarigt för svenska minoritetsfrågor, delvis beroende på att samiska frågor berör det departementet.

1995-1996 tillsatte regeringen två minoritetskommittéer som studerar om Sverige kan underteckna och ratificera den Europeiska språkstadgan samt en ramkonvention för skydd av nationella minoriteter (The European Charter for Regional or Minority Languages och The Framework Convention for the Protection of National Minorities). Konventionerna är framtagna av Europarådet och öppnades för undertecknande 1992 respektive 1995 (Vade-Mecum 1994, Dir 1996:77). Norge, Finland, Ungern och Holland (Sverige har ännu inte undertecknat den) har redan ratificerat den Europeiska språkstadgan, som kräver fem ratificeringar innan den träder i kraft. 

Hittills har fyra medlemsländer ratificerat ramkonventionen (Dir 1996:77).

minoritetsspråkkommitténs arbete där man skall utreda vilken status de fyra språken tornedalsfinska, finska, samiska och romani chib bör ha.

Tornedalingarnas, samernas och sverigefinnarnas representanter har full rösträtt tillsammans med de politiskt utnämnda riksdagsledamöterna.

 4 En orsak till att Sverige inte har velat erkänna tornedalingarna som nationell minoritet är att flera svenska forskare har betecknat enbart samerna som nationell minoritet. Så sent som 1994 hävdade en statsvetare från Umeå universitet att Sverige bara har en minoritet (Ekenberg 1994, Winsa u.u.). Detta ställningstagande går stick i stäv mot internationellt gångbara definitioner, och mot att även Sverige har rapporterat till Europarådet under början av 1990-talet att Sverige har två minoriteter: samer och tornedalingar (Winsa u.u.)

Den andra kommittén är parlamentariskt sammansatt och skall ta ställning till kriterier beträffande minoritetsbegreppet, föreslå vilka nationella minoriteter som ramkonventionen bör vara tillämpliga på, samt redovisa eventuella lagstiftningsåtgärder som krävs för att Sverige skall kunna följa bestämmelserna i konventionen. Kommittén består av 9 politiskt valda representanter (Dir 1996:77). Ordförande i bägge kommittéerna är riksdagsledamot Carin Lundberg från Skellefteå.

Betänkandena har planerats att bli klara under hösten 1997. Enligt muntliga uppgifter lär Sverige söka ratificera språkstadgan gällande för samiskan och finskan (med finska avses tornedalsfinska).

Ratificeringen av den europeiska språkstadgan torde få en avgörande betydelse för gränskommunerna och relationen till befolkningen på den finska sidan om gränsälven.

 I Tornedalen började man att uppmärksamma minoritetspositionen under slutet av 1970-talet. Tidigare tycks det ha varit mindre allmänt att folk från Kalix, Muonio eller andra älvdalar betecknade sig som tornedalingar (to(o)rniolaaksolainen). Det var förmodligen mer vanligt förekommande att hävda att den geografiska positionen - hemorten, församlingen eller kommunen - var den främsta gemensamma nämnaren för individerna. Det fanns heller inte en enda förening - vare sig språklig eller kulturell - som försökte ena den finskspråkiga befolkningen under en särskild kategori, något som förmodligen var unikt för en språklig minoritet under 1970-talet i Europa (Stephens 1976).

Självbenämningen tornedaling är dock i viss mån fortfarande inte accepterad av befolkningen i t.ex. Vittangi, trots att de bokstavligen bor vid Torneälvens strand.

Som en följd av den förändrade språkpolitiken bildades Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset, STR-T 1981. Med beteckningen meänkieli/tornedalsfinska fick tornedalingarna en egen särskild identitet, separerade från finnar, Finland och enspråkiga svenskar. Samtidigt öppnade definitionen möjligheter till att använda språket offentligt både i skrift och tal med mängder av svenska lånord inblandade i en ursprunglig finska. Det underlättade för åtskilliga tornedalingar att lära sig skriva på det lokala språket, då avståndet till standardfinskan upplevdes som för stort.

som travesterade ett 1800-talsuttalande i Finland: "finnar vill vi inte vara och svenskar kan vi inte bli, vad är vi då? Det talade språket som sin egen norm blev en viktig faktor för kollektiv identitet.

(5) Min egen reaktion på STR-T var en viss förundran. Jag hade aldrig tänkt i termer av språkliga rättigheter och att tornedalingar är en minoritet som undertryckts. Att vi talade finska och inte fick tala eller läsa finska i grundskolan var en naturlig del av det sociala livet. Varför skulle det inte vara så? Frågan uppkom aldrig.

Jag uppfattade mig som fullt kompetent i det lokala språket, trots att jag inte kunde läsa eller skriva. Bland annat var jag förvånad över gymnasieläraren i finska som inte omedelbart gav mig toppbetyg när jag läste finska. Det tog mig flera år att inse vad syftet var med denna organisation. Min egen upplevelse av enspråkiga svenskar i Luleå - i synnerhet inflyttade sörlänningar - var under en lång period en känsla av att enspråkiga formade en särskild "finare" gemenskap som jag försökte få tillträde till, men ständigt var lämnad utanför. En del av min identitet var en känsla av spontan gemenskap med finsktalande tornedalingar där jag ständigt sökte uppnå medlemskap i den svenskspråkiga gruppen.

Långt senare upptäckte jag att enspråkiga är individer som delar en föreställd "naturligt" överordnad gemenskap, medan jag hade två rangordnade föreställningar.

Men trots det ökande intresset för finska/meänkieli finns det endast en skola, i Haparanda, där finska är instruktionsspråk, och två skolor där finska/meänkieli är obligatoriskt ämne. Intresset för att införa finska som ett obligatoriskt ämne är fortfarande lågt, och ca 20% hävdar att deras barn inte bör lära sig finska överhuvudtaget (Winsa u.u.). De flesta anser att man bör lära sig finska i hemmiljön, eller att det i praktiken inte är ett oundgängligt språk.

Sveriges medlemskap i EU medförde att EBLUL upprättade en medlemskommitté i Sverige. Representanter för språkgrupperna samer, tornedalingar, romer, sverigefinnar och judar konstituerade i mars 1997 den svenska medlemskommittén SWEBLUL (Swedish Bureau for Lesser Used Languages). 

I och med detta uppkom i Tornedalen en häftig debatt om termen minoritet, och i synnerhet om STR-T har rätt att föra tornedalingars talan i kontakt med EUkommissionen.

Debatten föranledde bl.a. en lokal politiker och kulturpersonlighet att uttala sig i lokaltidningen: Jag tillhör ingen minoritet, jag är svensk.  Det fanns/finns flera välutbildade som spontant avvisade termen minoritet.7 De flesta, eller åtskilliga, tycktes vara direkta motståndare till denna självkategorisering och upplevde ordet minoritet som något pejorativt och motbjudande. Denna attityd är relativt allmänt förekommande bland flera andra språkgrupper och kan i viss mån tillämpas som en definition på en språklig minoritet. Termer som minoritet och etnicitet står i en hierarkiskt värderande relation till majoritet och definieras av en normerande majoritet, i likhet med termerna dialekt och standardspråk.

Den pågående förändringen av attityder till det egna kollektivet har även medfört mer positiva associationer till finska språket och Finland. Uppåt 70% uppgav under början av 1990-talet att befolkningen var mer positivt inställd till tornedalsfinska/finska i relation till en tidigare uppfattning (Winsa u.u.).  En del tornedalingar hävdar att de nuförtiden lyssnar mer på finsk musik, ser mer på finsk tv, färdas till Finland oftare och har en mindre fördomsfull inställning till Finland i största allmänhet. De menar sig ha blivit av med de yttre attityderna som påverkade deras personliga åsikter, och istället har de anammat en mer rationell och "neutral" värdering av Finland (Winsa u.u.).STRT har anammat denna nya attityd och beslutat att arbeta utifrån ett tornedalskt perspektiv i språk- och kulturfrågor - termen svenska skall inom en snar framtid utelämnas ur föreningsnamnet Svenska Tornedalingars Riksförbund- Tornionlaaksolaiset, enligt kongressbeslut från 1997.

Sveriges och Finlands inträde i EU har främjat utökade relationer och kontakter i öst-västlig riktning. Samarbete utvecklas mellan offentliga institutioner över gränsälven. Haparanda-Torneå betecknar sig sedan några år tillbaka som en

 (Under 1980-talet fanns det flera välutbildade tornedalingar, som i övrigt var mycket positiva till finska och tornedalsfinska, men som inför självbeteckningen minoritet reagerade närmast aggressivt. Senare har samma personer helt naturligt brukat termen minoritet i offentliga sammanhang som en del av självbeteckningen. Bland STR-Ts medlemmar finns det en uppfattning om att upplevelsen av etnicitet, som en självkategorisering, är en psykologisk process som tar ett årtionde att utveckla innan den är en integrerad del av personligheten).

europeisk stad, Eurocity, där flera av de offentliga institutionerna är sammanslagna och en pågående integrering äger rum.  Ett Tornedalsråd med representanter för samtliga gränskommuner har existerat under ca 10 år.

Småföretagare bildar nätverk över gränserna. Lokalradion planerar samsändningar med lokalradion på den finska sidan där engelska, finska och svenska kommer att användas som kommunikationsspråk. Idrottsutbytet ökar över gränsen.

Därtill har man nuförtiden börjat diskutera det faktum att de flesta offentliga institutioner är dubblerade i en gränstrakt med litet befolkningsunderlag och relativt svag ekonomi. Förmodligen kommer man i framtiden att slå samman åtskilliga gränsskolor, vårdcentraler, samordna brandförsvar, transporter och integrera den övriga offentliga strukturen. Detta kommer att förändra attityderna i allt hastigare takt och öka den sociala diversifieringen av minoritetsspråktalare på den svenska sidan och kravet på tvåspråkig kompetens på bägge sidor om gränsälven.

De första spekulativa idéerna om framtiden och hur den ter sig år 2015, inkluderar möjligheten att alla gränskommuner återigen slås ihop till enhetliga politiska och administrativa enheter (artikelserie i NSD bl.a. 1997-02-17). Denna integrationsprocess är till stor del en effekt av medlemskapet i EU, och främjas bl.a. av olika strukturfonder från EU där interregionalt samarbete eftersträvas och där man söker främja en identitet som omfattar hela Nordkalotten (EC 1995-1999).

den offentliga omstruktureringen på sikt minska kulturgränsens betydelse och medföra ett successivt återtåg till en nationsgräns, som inte är en kulturgräns.

Detta bör leda till att befolkningen längs gränsälvarna i ökande utsträckning börjar att identifiera sig med ett växande vi-medvetande. På sikt blir följden att det inte längre finns några direkta nackdelar med att vara tvåspråkig tornedaling och söka officiella och socioekonomiska kontakter österut.

Kulturgränsen skapades p.g.a. politiskt nationalistiska idéer, men återtåget baserar sig på en politisk ideologi som söker främja utbyte i öst-västlig riktning utifrån ekonomiska teorier. I ett längre tidsperspektiv kan möjligen även nationsgränsen förlora sin betydelse.

Ett av de största stötestenarna för lokala och regionala myndigheter är de socialt traderade attityderna mot tvåspråkighet. Tornedalingen i gemen har relativt litet intresse av att lära sig finska, medan intresset för att lära sig svenska på den östra sidan i allmänhet är svagt. Majoriteten i åldersgrupperna upp till 30-35 år har svenska som modersmål. Kulturgränsen är därför i hög utsträckning även en språkgräns som inverkar på gränssamarbetet och försvårar sammanslagning av offentliga institutioner.  Negativa attityder anges som ett hinder i en statlig undersökning om gränssamarbete (Ds 1994:67).

Under 1960-talet noterades att ungdomar på den svenska sidan var mer sekulariserade och mer benägna att ta avstånd från det gamla bondesamhället och den laestadianska rörelsen än vad man var på den finska sidan av älven (Jaakkola 1969). 

Tjugo år senare konkluderade en sociologisk studie att en kulturell skiljelinje är på väg att uppkomma mellan en- och tvåspråkiga tornedalingar (Waara 1996). De enspråkiga upplever sig inte känna gemenskap med den äldre finskspråkiga generationen och tar avstånd från finskan, trots att finskan i Haparanda är ett oundgängligt språk i flera offentliga institutioner.

I Haparanda är det vanligt att höra: "Finskan är ett onödigt språk", sagt av ungdomar som bor 200 meter från gränsen. Därtill hävdar de sig bilda en ny generation tornedalingar som växer upp i en enspråkig miljö med tvåspråkiga föräldrar och tvåspråkiga föregående generationer (Waara 1996). Men eftersom den tornedalska ungdomen växer upp i tvåspråkig miljö tillägnar sig åtskilliga av dem en finsk intonation i sin svenska, trots att de inte behärskar finska.

Åtskilliga av dem blir därför tillskrivna en finsk, avvikande, främmande och etnisk identitet av befolkningen söderut i Sverige och därmed blir de representanter för etniska tornedalingar i åtminstone ytterligare en generation.

Tornedalingens nedvärderande attityd mot finska och Finland är dock stadd i hastig förändring. Färdighet i finska kommer i viss mån att bli ett krav i de offentliga institutioner som på sikt tycks bli strukturerade efter geografiska principer snarare än nationella. Finska kommer delvis att förknippas med medelklass, social framgång och gränslöshet, medan enspråkighet i Tornedalen kommer att bli associerad med krav på utflyttning och försämrad förmåga att konkurrera på arbetsmarknaden. När de tvåspråkigas status höjs stärks även den kollektiva identiteten.

Uppkomsten av kulturgränsen i Tornedalen är intimt förknippad med den samhällspolitik som förs på vardera sidan om nationsgränsen.     Den huvudsakliga handeln och kulturkontakten före 1800-talet upprättades mellan individer, släkten, byar, handelsmän och hantverkare. Kyrkan som institution var förmodligen den mest framträdande offentliga domänen som integrerade formella kontakter. Torneå var den naturliga samlingsorten för hela Tornedalen. Kulturgränser fanns inte vare sig inom de offentliga eller de privata sfärerna.

När gränsen drogs 1809 blev den omedelbara effekten att de svenska tornedalingarna konstituerade en språklig minoritet medan de finska tornedalingarna i växande utsträckning blev en del av en majoritet. Detta hade en avgörande betydelse för uppkomsten av separerade identiteter.

Under slutet av 1800-talet blev den svenska samhällspolitiken nationalistiskt inriktad som en följd av och anpassning till den internationella inriktningen. Med expansionen av de offentliga domänerna utvecklades en hög- och lågkultur. 

 Svenska språket dominerade i skolan, offentlig verksamhet, på nya gatunamn, personnamn etc. Språkpolitiken blev en integrerad del av den allmänna politiken. Pedagogiska, nationalistiska, ideologiska och förment vetenskapliga åsikter vävdes ihop till en enhet. Offentligt sökte man dock hävda att språkpolitiken främjade tvåspråkighet.

Den offentliga infrastrukturen byggdes successivt upp i en nord-sydlig riktning, där de naturliga kultur- och handelskontakterna negligerades och direkt motarbetades av politiska intressen. De kortsiktiga ekonomiska fördelar man möjligen kunde ha av omfattande kontakter i öst-västlig riktning överskuggades av riskerna för etniska och sociala motsättningar.

Samhällsplaneringen utgick från de föreställda långsiktiga ekonomiska fördelarna av ett etniskt homogent samhälle som uppdelades efter socialklasser, hellre än efter språkgrupper.

Man kan anta att när en nation/nationer söker minimera det offentliga samhällets kontakter över nationsgränsen medför detta direkt att det affärsmässiga och rationellt baserade utbytet av varor, tjänster och kontakter minskar, något som på sikt medför att även de sociala, informella och kulturella kontakterna hämmas och successivt integreras i en ny riktning.

Först omvandlas den offentliga verksamheten genom statliga, regionala och lokala styrmedel. Därefter överförs den officiella politiken till det halvofficiella samhället genom lokala myndigheter och allmänt föreningsliv.

Slutligen införlivas de framskapade attityderna med individerna i de sociala kontakterna. Med tiden uppkommer en separering av ett tidigare 'vi' till ett 'vi' och ett 'dom', en föreställning av två identiteter, vilket förmodligen skedde först under 1900-talet. Bonden på den finska sidan var inte längre en meikäläinen 'folk som vi'. En finsk tornedaling blev betecknad som suomensuomalainen 'finlandsfinne' och språket för suomensuomi 'finlandsfinska' eller oikea suomi 'riktig finska', medan den egna varieteten kallades för suomi 'finska' eller meän kieli 'vårt språk'. Orden tornedalsfinne och Norrbottens finnbygd blev pejorativa termer, liksom lapp. Tornedalsfinnen blev tornedaling, eller malmfältsbo.

.Den enda halvt officiella institution som främjade språk- och kulturkontakter över gränsen var laestadianismen.

För den finske tornedalingen uppkom aldrig en motsvarande identitetskonflikt, eftersom han förknippades med majoritetssamhället, ägde en metakulturell medvetenhet i hemspråket och talade en varietet av nordfinska dialekter. Kulturgränsen upprättades mellan två olika högkulturer med två olika språk. De finska tornedalingarna hade direkt tillgång till högkulturen i sitt hemspråk, medan den svenska tornedalingens delaktighet i högkulturen utövades nästan enbart med hjälp av det svenska språket.

funktionellt illitterat i sitt modersmål äger han svag metakulturell medvetenhet på finska, och blir därmed förmodligen mer bunden till språkets sociala kontext. Svenskan blir då det litterata och offentliga språk som möjliggör en reflekterad och associerande identifikation med språket och majoritetssamhället. 

                                                                                                                   Skillnader i status

Under 1960-talet konstaterades att den svenska sidan hade avsevärt bättre materiell standard. Giftermål över gränsen har under lång tid dominerats av finska kvinnor som gifter sig med män från svenska Tornedalen. Denna snedfördelning är förmodligen fortfarande påtaglig, men tycks minska. Det har förklarats utifrån perspektivet social positionering. Därtill finns det otaliga muntliga uppgifter från svenska Tornedalen att ett giftermål med en enspråkig svensk - oberoende av hans ekonomiska status - uppfattades som social positionering.

Tornedalskommunerna har Sveriges högsta arbetslöshet, högsta ohälsotal och ett större behov av statligt stöd än jämförbara kommuner i Västerbottens inland. Tornedalskommunerna mottar ca 5 000-10 000 kr mer i statliga transfereringar per capita/år än kommuner i Västerbottens inland (1992/93).

Det tycks som om turism och lokal kultur har en mer framträdande position på den östra sidan om gränsen. En allmän uppfattning bland svenska tornedalingar är att de besitter en starkare ei se kannatte 'det bär sig inte'- mentalitet än befolkningen på den finska sidan om gränsen.

Samerna påbörjade sin etniska mobilisering efter andra världskriget. Tornedalingen fick för första gången 1970 studera hemspråket i hela grundskolan.

STR-T, som bildades 1981, var den första organisation som sökte definiera tornedalingarna som en enhetlig språklig minoritet. Behovet av en särskild kollektiv identitet var förmodligen stort. Bland annat därför beslutade STR-T att definiera tornedalsfinska/meänkieli som ett eget språk, separerat från finlandsfinskan. Detta har bidragit till utvecklingen av en lokal kultur.

Under det senaste decenniet har man i ökande utsträckning börjat omstrukturera delar av den offentliga verksamheten i öst-västlig riktning.

Under 1990-talet bildades Barentsrådet för att främja handel och näringsliv på Nordkalotten och bryta ner kulturgränser.                         

1995 blev Sverige och Finland medlemmar i EU och kulturgränsen förlorade över en natt sin offentliga betydelse. 

Haparanda har utan tvekan hunnit långt i denna förändringsprocess i och med att en mängd offentliga institutioner redan samarbetar och en egen "provinsregering" är utsedd. Torneå och Haparanda betecknas tillsammans som Eurocity.

Utvecklingen på de lokala och regionala myndighetsnivåerna går mot ett närmare samarbete med de finska kommunerna, och rentav mot en sammanslagning av kommunerna. En inverkande faktor som bidrar till att försvåra och förhindra samordningsprocessen är de negativa attityder som befolkningen i Tornedalen har till att lära sig finska och söka kontakter österut.

interregionala fonderna. Samerna är särskilt omnämnda. Det är följaktligen ekonomiska aspekter som är pådrivande i förändringen av attityder och omstruktureringen av den offentliga sektorn i öst-västlig riktning.

över gränsälven. En språkgräns har uppkommit. Det sociala nätverket följer förmodligen i stigande utsträckning nationsgränsen, även om individbaserade kontakter och tvärgiften fortfarande är allmänt förekommande.

Innan kulturgränsen kan brytas ner bör man förmodligen låta samhällspolitiken anpassa sig efter geografiska principer för att möjliggöra och öka gemenskapen. Samordningen av den fysiska och offentliga strukturen bör föregå integreringen av sociala och informella nätverk och kontakter. En starkt pådrivande faktor som främjar gränskontakterna kan vara etablerandet av en social diversifiering av minoritetsspråktalarna. Detta kan nås genom institutionellt stöd till bruket av minoritetsspråken samiska och finska/meänkieli inom det offentliga fältet. Tornedalsfinska/finska bör i ökande utsträckning förekomma inom offentlig förvaltning, utbildning, kultur och massmedia. När finsktalare formar förebilder för ungdomar kommer intresset för att lära sig finska att öka och därmed förändras attityderna varvid ett växande vi-medvetande etableras.

Det nya intresset hos Sveriges regering att hävda minoritetsspråken i Norrbotten sammanfaller i tid med det framväxande intresset inom Europa.

gruppidentitet. Det tycks som om tornedalingarna kommer att bli definierade som nationell minoritet av Sveriges riksdag inom de närmaste åren. 

Det kommer att höja den kollektiva identiteten och reducera kulturgränsens betydelse.