Tutkimus ylä -lapin asutuksen, elinkeinojen, maa-ja vesioikeuksien kehityksestä.

(Översättning: Forskning om övre Lappis bosättning, näringsutövning, jord och vattenrättigheternas utveckling.)

Forskargruppen skall avlämna sitt slutrapport 2005-05-31.

De fyra som ingår i forskningsgruppen är:

1. FM Mauno Hiltunen: Enontekiös bosättning och markanvändning från 1500-talet t.o.m. 1809 då den nuvarande gränsen drogs mellan Sverige och Finland.

2. FM Matti Enbuske: Bosättning och markanvändning i mellersta Lapin och Enontekiös område från 1700-talet till 1900-talets början.

3. FM Tarja Nahkiaisoja: Bosättning och markanvändning under åren 1730 - 1925 i Inaris och Utsjokis områden.

4. OTL Juha Joona: Mark- och vattenområdens användning och dokumenterade rättigheter i Lappi under olika tidsperioder och deras rättsliga giltighet bevarande till dagsläget.

Forskarna har gått igenom sådana handlingar som tidigare ej iakttagits, som domstolshandlingar och domslut samt skattelängder och olika Landshövdingars och andra myndigheters handlingar och brev som bl.a. av Sveriges Riksarkiv blivit bevarade. Landshövdingen handlade och befäste nybyggen och deras jakt- och fiskerättigheter.

Huvuddelen av dokumenten är redan samlat och nu har forskningsgruppen börjat analysera och skriva ihop forskningsmaterialet.

Historiskt information:

Finland tillhörde Sverige ända till år 1809 då landet hamnade under ryskt styre.1917 blev Finland självständig. Norge var i union med Sverige till år 1905 då densamma upplöstes.

Sveriges rikets grundlag som befästes år 1734 kom att gälla även i Finland och Norge. Sedan Ylitornio år 1606 och fått särskild kyrkoherde beslutades att den övre lappmarken (Torne lappmark) skulle ha sitt kyrkliga centrum i Enontekis. Under en tid återföll dock Torne Lappmark under sitt gamla modersförsamling Neder Torneå. En definitiv uppdelning ägde rum år 1673, varvid Enontekis kom att tillhöra Jukkasjärvi som kapellförsamling. År 1747 utbröts kapellförsamlingen till eget gäll. Socknen ingick från 1346 i Torne lappmark och var en del av Sverige till 1809. Enontekis första kyrka byggdes 1606-1607, en ny kyrka uppfördes 1661. (Uppgifterna från Riksarkivet SVAR). Karesuando kommun hette Enontekiö socken (Enontekis) ända till år 1907 då den ändrades officiellt till Karesuando socken och nu senare som tillhörande Kiruna kommun.

Byanamnen förblev dock i stort sett detsamma på båda sidorna om gränsen. Gränsdragningen delade ju byarna mitt itu. Torneå (Tornio) stad fick dock namnet Haparanda på den svenska sidan och Ylitornio försvenskades till Övertorneå m.fl. orter närmare kusten.

Kvänska/meän kieli förbjöds i skolorna när dessa började byggas upp av staten i slutet av 1800-talet. Förbudet att tala vårt modersmål på skolans raster gällde ända till 1957. Först vid 1970-talet började kvänska böcker tas fram i biblioteken. Numera försöker bl.a. Lantmäteriet förfalska och sudda ut de kvänska benämningarna på kartorna häruppe i lappmarken.

Informationsmötet i Hetta den 20 september 2004

Där deltog även Finlands Justitieminister Johannes Koskinen, förutom forskargruppen.

Från ministerns öppningsanförande;

........ Finland har ej ratificerat ILO-169 om ursprungsbefolkningens rättigheter till land och vatten. Det är hittills 17 länder som har gjort detta. Justitieministeriums utredningsman OTT Juhani Wirilander tog fram historien om mark- vattenanvändning i området ända till nuvarande tid då staten övertagit dessa rättigheter.

........... Justitieministerium gjorde tillsammans med Oulo och Lapin högskola under 2003 ett avtal att utreda Lappis folk- och bosättningshistoria, markanvändning och dess ägande tillhörande forskning. Avtalet gällde att arbetet skulle bedrivas under tiden 03-01-01 - 04-12-31. Under forsknings tidens gång uppdagades att Lappis avvittringshandlingar måste tagas med i materialet. Därför måste avtalstiden förlängas med 5 månader.

Vid detta informationsmöte är det meningen att förmedla forskningens nuvarande läge samt att den berörda befolkningen skall få tillfälle att framkomma med sina synpunkter. Justitieministeriums uppgift har varit att se till att forskningen drivs på ett tillförlitligt och objektivt sätt. Detta är redan den tredje informationsmötet.

.............Forskningens uppgift är att dokumentera och analysera historiska fakta och därefter taga fram hur området rättsligen har befästs och se detta från dagen politiska synvinkel. Klargörandet behövs också för att Finland skall kunna taga ställning i ILO frågan. Några direktiv uppifrån har ej givits åt gruppen utan de skall bara taga hänsyn till den rättsliga fakta om markanvändningen som finns i dokumenten.

..............Justitieministeriums förhoppning är att forskningen har ett sådant grund att den kan användas till att lösa de olika tvister som nu finns i Lappi om mark- vattenanvändning  mellan olika befolkningsgrupper.

..............Till slut önskar jag forskningsgruppen fortsatt framgång i sitt arbete och deras slutrapport kommer säkerligen att granskas noggrant och analyseras. Vi är förhoppningsfullt klokare om nio månader.

Sedan dess har Justitieministern Johannes Koskinen fått sparken från sitt förtroendeuppdrag. Han försökte förhindra och förhala att de nya forskningsresultaten om Lappalaiset/kväner tas fram och börjar användas i det praktiska myndighetsutövandet.

Den nya Justitieministern i Finland heter Lena Luhtanen.

http://www.samiradio.org/files/samekonvention_svenska.doc

 

På svenska sameradions hemsida står det bl.a.:

Finska ledamöter stretade emot
De finska regeringsledamöterna i expertgruppen har haft svårt att godkänna de förslag som rör samiskt rätt till land och vatten.

Expertgruppen föreslår bland annat i konventionstexten att inga beslut om undersökningstillstånd eller gruvor får tas av myndigheter utan förhandlingar med berörda samer eller sametinget.

I samma kapitel slås också fast att samerna måste ges ekonomisk hjälp för att försvara sina rättigheter i domstol.

 

Även artikel 42 där det slås fast att renskötseln måste skyddas som en samisk näring samt att den samiska renskötselns ställning i Finland måste stärkas, har de finska ledamöterna haft svårt att godkänna.

- Förslaget baserar sig därför på att vara en kompromiss och vi skulle gärna ha sett att det hade gått längre på en mängd områden, säger sametingets styrelseordförande i Sverige, Lars-Anders Baer, i ett pressmeddelande.

Vetorett

Videre heter det at hvis sametingene ikke samtykker kan ikke statene  vedta eller tillate tiltak som i betŧdelig grad kan skade grunnleggene vilkår for samisk kultur, næringer eller samfunnsliv.

Ordet veto brukes ikke i teksten, men leder av ekspertgruppen, professor Carstein Smith, sier at statene ikke bør sette i gang tiltak som er til hinder for eller ødelegger samiske næringer eller kulturliv. Sametingene må hindre slike tiltak. – Med andre ord. Det bør gis vetorett til sametingene, sier Carstein Smith til Ođđasat.

Minister Luhtanens tal vid avlämnandet av förslaget till nordisk samekonvention 16.11.2005

---

Finnmarksloven skal favorisere samene

VADSØ: I et notat Sametingsrådet har behandlet, går det fram at Finnmarksloven ikke legger opp til likhetsprinsippet mellom innbyggerne i fylket og samisk kultur. Notatet er for øvrig unntatt offentlighet og utarbeidet av Sametingets administrasjon.

Av: Bjørn Hildonen

Sametingsrådsmedlem Terje H. Tretnes fra Samefolkets parti sier til Finnmarken at Sametinget er meget tilfreds med en slik presisering i loven.

– Presiseringen kom etter vårens konsultasjoner Sametinget hadde med blant andre Justisdepartementet i forbindelse med utarbeidelsen av den endelige lovteksten. Uten en slik presisering, der samene ikke skal likebehandles med den øvrige befolkningen i Finnmark, har for oss vært svært viktig. En må huske på at Finnmarksloven er et resultat av Samerettsutvalgets arbeid. Med prinsippet som er nedfelt i lovteksten, vil ikke samisk kultur bli «spist» av den norske befolkningen, sier Tretnes.

Les hele saken i Finnmarken

---

- Hemmelig favorisering av samene

Ifølge avisa Finnmarken har Sametingsrådet behandlet et hemmelig notat der det heter at Finnmarksloven skal favorisere samene. Dette reagerer formann i Finnmark Frp, Knut-Erik Mauseth, på.

 Sámi Radio: Tilrettelagt: Berit Nystad 21.11.2005 kl. 14:35

- Som prinsipp synes jeg det er betenkelig at man skal forskjellsbehandle folk. Det har lett for å skape konflikter. Alle er vi jo norske, selv om vi har litt forskjellig etnisitet, vi som bor i Finnmark. sier Mauseth.

Medlem i Sametingsrådet, Terje Tretnes sier at de kun presiserer det som står i Finnmarkslovens paragraf èn, i formålsparagrafen.

Særlige tiltak overfor samene

Det avisa kaller for et hemmelig notat er et saksfremlegg fra Sametingsrådet til komitèene om lokalisering av Finnmarkseiendommen og om oppnevning av Finnmarkseiendommens styre. Vi har lest dokumentet der rådet skriver at Finnmarksloven ikke legger opp til likhet mellom innbyggerne i Finnmark, men tvertimot til særlige tiltak overfor samene. Rådet mener derfor at alle institusjoner som opprettes når Finnmarksloven trer i kraft skal plasseres i samiske kommuner.

- Finnmarksloven skal ikke favorisere

I Finnmarkslovens paragraf èn heter det at lovens formål er å legge til rette for at naturressurser i Finnmark forvaltes til beste for innbyggerne i fylket og særlig som grunnlag for samiske næinger og kultur. Fylkesordfører i Finnmark, Kirsti Saxi, mener det er en feiltolkning av Finnmarksloven at samene skal favoriseres.

- Når man overførte eiendomsretten fra staten til Finnmarks befolkning, var det fordi man mente at de eventuelle rettighetene som den samiske befolkningen hadde opparbeidet seg skulle tilfalle hele befolkningen i Finnmark, sier Saxi.

---

KORKEIMMAN HALLINTO-OIKEUDEN PÄÄTÖS Antopäivä 1 (8)

8.9.2005 Taltionumero 2276 Diaarinumero 1069/1/03

Asia Erämaalain mukaista lupahakemusta koskeva valitus

Valittaja Yrittäjä Hannu Rauhala, Enontekiö

Ympäristöministeriön päätös 7.3.2003 n:o YM11/5749/2002

Asian aikaisempi käsittely

Hannu Rauhala on valtioneuvostolle osoitetulla 13.5.2002 päivätyllä kirjeellään hakenut erämaalain 4 §:n nojalla lupaa maa-alueen vuokraamiseksi matkailupalvelujen tarjontaa koskevan palvelutoiminnan perustamista varten Käsivarren erämaa-alueella. Alue on Metsähallituksen hallinnassa olevaa valtionmaata, jonka osalta hakija on esittänyt Metsähallitukselle yksilöidyt hakemusperustelut ja -vaatimukset.

Ympäristöministeriö on liitteenä olevalla valituksenalaisell päätöksellään päättänyt, että Hannu Rauhalan hakemukseen saada vuokrata maata matkailupalvelujen tarjontaa koskevan palvelutoiminnan perustamista varten Käsivarren erämaa-alueelta ei myönnetä lupaa.

Ympäristöministeriö on päätöksessään todennut, että erämaalain (62/1991) 4 §:n 1 momentin mukaan valtioneuvostolla on toimivalta myöntää lupa käyttöoikeuden luovuttamiseksi erämaa-alueelta. Valtioneuvostosta annetun lain (78/1922) 7 §:n (145/2000) nojalla valtioneuvostolle kuuluvat hallinto- ja hallitusasiat ratkaistaan asianomaisessa

ministeriössä, jollei niitä perustuslaissa, muussa laissa tai asetuksessa säädetä ratkaistavaksi valtioneuvoston yleisistunnossa. Mainitun lain (1120/1993) 8 §:n nojalla yleisistunnossa ratkaistavaksi voidaan yksittäistapauksessa siirtää muutoin ministeriön päätettäväksi kuuluva asia, jos sen katsotaan olevan niin laajakantoinen tai periaatteellisesti tärkeä, että se olisi ratkaistava yleisistunnossa.

Koska erämaalain 4 §:n mukaista lupaa ei edellä olevan nojalla ole ratkaistava valtioneuvoston yleisistunnossa, ministeriö on todennut, että asia kuuluu asianomaiselle ministeriölle eli tässä tapauksessa ympäristöministeriölle.

Ympäristöministeriö on perustelut päätöstään siten, että lupahakemuksen kohteena oleva alue sijaitsee erämaalain perusteella muodostetulla Käsivarren erämaa-alueella. Laajojen selvitysten ja osallistumismenettelyjen tuloksena alueelle on erämaalain 7 §:n nojalla valmistunut hoito- ja käyttösuunnitelma, jonka Metsähallitus on 12.12.2000 alistanut ympäristöministeriön vahvistettavaksi. Käsivarren erämaa-alueen hoitoa ja käyttöä pyritään ohjaamaan ja säätelemään laaditun hoito- ja käyttösuunnitelman avulla siten, että erämaalain 1 §:n mukaiset tavoitteet toteutuvat. Hoito- ja käyttösuunnitelman keskeisenä tarkoituksena on turvata alueen nykyisten käyttäjien oikeudet siten, että saamelaiskulttuurin säilyminen ja luontaiselinkeinojen harjoittaminen turvataan sekä kehitetään alueen luonnon monipuolista käyttöä säilyttäen samalla alueen erämaaluonne.

Erämaa-alueiden käytön yhtenä perusperiaatteena on, että alueilla tapahtuva matkailupalvelujen kehittäminen on ohjattua ja kaikkien matkailuyrittäjien kannalta tasavertaista. Käsivarren erämaa-alue on myös erittäin tärkeä saamelaiskulttuurin perustana olevalle poronhoidolle, jolloin matkailupalveluiden tarjonnan lisäämisessä on poronhoidon näkökohdat otettava erityisesti huomioon. Saamelaiskäräjät on 23.3.2001 antanut ympäristöministeriölle lausunnon Käsivarren erämaa-alueen hoito- ja käyttösuunnitelmasta. Saamelaiskäräjät on muun muassa katsonut, että Käsivarren erämaa-alueen jakaminen käytön kannalta eri osiin antaa sellaisen kuvan, että tietyt alueet ovat esimerkiksi poronhoidolle vähämerkityksellisiä, vaikka koko alue on saamelaiskulttuurin säilymisen kannalta tärkeä ja arvokas. Tästä syystä saamelaiskäräjät katsoo, että virkistyskäyttöä edistäviä ohjelmapalvelutukikohtia ei tule lisätä eikä myöskään rakentaa kämppiä lisää edes niin sanotulle retkeilyn ydinvyöhykkeelle.

Laajana yhteistyönä valmistellussa Käsivarren erämaa-alueen hoito- ja käyttösuunnitelmassa on nähty mahdolliseksi lisätä matkailuyrittäjien matkailupalvelumahdollisuuksia rakentamalla suunnitelmassa erikseen osoitettuun paikkaan kaikkien yrittäjien käyttöön varattava moottorikelkkailutukikohta. Tasavertaisen kohtelun takaamiseksi tukikohta on tarpeen säilyttää valtion omistuksessa sekä Metsähallituksen hallinnassa ja hoidossa. Hoito- ja käyttösuunnitelmaa laadittaessa kaikki tahot ovat hyväksyneet tämän periaatteen. Kuten Metsähallituksen lausunnosta ilmenee, edellä mainitun tukikohdan toteuttamiseksi on jo haettu rahoitusta Lapin työvoima- ja elinkeinokeskuksesta. Hankkeelle on jo myönnetty osarahoitus ja tukikohdan rakentaminen on tarkoitus aloittaa vuonna 2004.

Edellä olevan perusteella on katsottava, että yksityisen matkailuyrittäjän hakemus alueen vuokraamiseksi ja tarvittavien kiinteistöjen rakentamiseksi on sinänsä samansuuntainen Käsivarren erämaa-alueen hoito- ja käyttösuunnitelmassa hyväksytyn matkailun kehittämishankkeen kanssa. Tukikohtahankkeen toteuttaminen on kuitenkin jo aloitettu valtion toimesta. Katsottaessa asiaa erämaalain tarkoituksen ja tavoitteiden kannalta oikeuksien luovuttaminen pääosin yksityisen matkailuyrittäjän tarpeisiin ja hallintaan ei ole sellainen erämaalain poikkeussäännöstenkään tarkoittama asia tai hanke, jonka hyväksymiselle tässä yhteydessä olisi edellytyksiä.

Soveltaminaan oikeusohjeina ympäristöministeriö on viitannut erämaalain (62/1991) 1 §:n 1 momenttiin, 4 §:ään ja 7 §:n 1 momenttiin.

Rauhala on valituksessaan vaatinut, että ympäristöministeriön päätös kumotaan ja asia palautetaan miniteriölle uudelleen käsiteltäväksi. Lisäksi Rauhala on vaatinut, että ympäristöministeriö velvoitetaan tekemiensä virheiden vuoksi maksamaan Rauhalan oikeudenkäyntikulut korkoineen.

Valituksensa perusteluiksi Rauhala on esittänyt muun ohessa, että ympäristöministeriö ei ole kuullut valittajaa harkintavaltansa perusteiksi esittämiensä perusteiden osalta. Nämä asiaperusteet ovat sellaisia, joiden vastineeksi hakija olisi voinut esittää jäljempänä mainittuja paremman

oikeuden mukaisia oikeusperusteita. Tällaista täydennys- tai lisäselvitysmahdollisuutta hakija ei ole voinut olettaa, sillä aiemman Metsähallitukseen kohdistuneen yhteydenpidon aikana koko hakemusta on pidetty ensi sijassa viranomaistaholta elinkeinoja koskevana asiana. Ministeriön päätös on perustettu kuitenkin myös muihin seikkoihin, kuten poroelinkeinon ja saamelaiskulttuurin suojaan ja intresseihin. Päätöksen perustelut eivät ole oikeita ja oikeudellisesti kestäviä. Ministeriön päätös pohjautuu käytännössä Metsähallituksen lausunnon keskeisiin perusteluihin.

Lupahakemuksen käsittelyssä ei ole kuultu hakijaa. Kuulemisen yhteydessä hakija olisi voinut vaikuttaa asian käsittelyyn siten, että paikallisen asukkaan oikeudet olisivat tulleet riittävästi esille. Sitä olisivat vaatineet Metsähallituksen antamassa lausunnossa esitetyt seikat ja se seikka, että ympäristöministeriö on perustanut oman päätöksensä käytännössä poronhoidon vaatimaan suojaan ja saamelaiskulttuurin perustuslain suojaan. Rauhalalla on näitä yleisiä intressejä selvästi painavampi, konkreettinen oikeus saada tukikohta-alue käyttöönsä. Rauhala olisi samalla voinut kommentoida Metsähallituksen samaa asiaa koskevaa tukikohtahankkeen valmistelua. Kuulemistilaisuuden varaamatta jättäminen hallintomenettelylain 15 §:n tarkoittamalla tavalla on johtanut siihen, että ympäristöministeriön käyttämä harkintavalta loukkaa valittajan oikeutta. Päätöksessä on sivuutettu hakijan intressit. Kuulemistilaisuuden varaamatta jättäminen on johtanut myös siihen, ettei hakemusta ole voinut täydentää Metsähallituksen lausunnon edellyttämällä tavalla ja että ympäristöministeriön kielteiseen päätökseen on jäänyt hakemusta koskevia virheitä ja vääriä käsityksiä. Kuulemisvelvollisuudesta ei voida poiketa myöskään sillä perusteella, että kysymys on harkinnanvaraisesta asiasta.

Ympäristöministeriön päätöksen sisältö on ristiriitainen siinä suhteessa, että samalla kun Metsähallitus asian parhaiten tuntevana ja valtion alueiden vuokrauskäytäntöä ohjaavana ja johtavana tahona on suhtautunut myönteisesti yhteistyöhön hakijan kanssa, se on antanut kielteisen lausunnon lupahakemuksesta samaan tarkoitukseen. Ympäristöministeriö on pääosin toistanut annetun lausunnon perustelut kielteisessä päätöksessä.

Valittajan oikeuksia ei voida sivuuttaa erämaalain mukaisella hoito- ja käyttösuunnitelmalla. Valittajan vastuulla ei ole myöskään se, ettei tässä hoito- ja käyttösuunnitelmassa ole käsitelty valittajan oikeuksien toteutumista lappalaisena oikeuksienhaltijana. Valittaja ei ole myöskään vastuussa erämaalain mukaisen suunnitelman ja kuntakohtaisen elinkeinojen kehittämissuunnitelman välillä mahdollisesti olevista ristiriitaisuuksista.

Ympäristöministeriön harkintavallan käytön perusteet ovat olleet riittämättömät ja virheelliset. Ympäristöministeriö on siten menetellyt virheellisesti ja ylittänyt sille lupaviranomaisena kuuluvan harkintavallan ja loukannut valittajan perusoikeuksia. Harkintavalta voi perustua vain olennaisiin, asiaan liittyviin objektiivisiin perusteisiin eli erämaalain mukaisten tavoitteiden toteuttamiseen. On nimenomaan eduskunnan sitovan tahdon mukaan todettu, etteivät paikallisen väestön oikeudet rajoitu lailla tai sen soveltamisella eikä laki niitä rajoita muutenkaan.

Erityisesti ympäristöministeriön kielteinen päätös loukkaa valittajan omaisuudensuojaa ja elinkeinovapautta ja on yhdenvertaisuuden periaatteen vastainen ottaen huomioon, että käytännössä samaan tarkoitukseen on valtion alueita vuokrattu eri oikeusperusteilla. Tässä on kyse paikallisen asukkaan oikeuksien toteutumisesta ja suojasta. Hannu Rauhalalla on alueen alkuperäisenä lappalaisena asukkaana parempi oikeus valtion alueisiin.

Oikeudenkäyntikulujen korvaamista koskevan vaatimuksen perusteluiksi valittaja on esittänyt, että lupaviranomaisen harkintavaltaa koskevat virheet ovat sellaisia, jotka eivät koske yksinomaan tulkintaa, vaan ovat viranomaisen toimintatavasta ja asian käsittelystä johtuvia virheitä, joita tarkoitetaan hallintolainkäyttölain 74 §:n 2 momentissa. Ympäristöministeriön ratkaisu perustuu keskeisesti Metsähallituksen asiassa antamaan lausuntoon, josta valittaja ei ole voinut lausua hallintomenettelyssä mitään.

Rauhala on todennut, että mikäli valituskirjelmässä esitetty näyttö ei riitä ratkaisemaan asiaa, hän voi suullisessa käsittelyssä tai muutoin toimittaa kaiken tarvittavan asiakirja-aineiston tai antaa sitä koskevan todistelun korkeimman hallinto-oikeuden sitä vaatiessa.

Ympäristöministeriö on antanut valituksen johdosta lausunnon.

Metsähallitus on antanut valituksen johdosta selityksen.

Rauhala on antanut vastaselityksen, jossa muun ohella on ilmoitettu oikeudenkäyntikulujen määräksi 2395 euroa.

Rauhala on vielä toimittanut lisäkirjoituksia. Rauhala on tänne 7.2.2005 saapuneessa lisäkirjoituksessaan muun ohella katsonut, että asiassa tulee toimittaa suullinen käsittely, mikäli valtion katsotaan voivan päättää omissa nimissään käsiteltävistä oikeuksista valtion erämaa-alueella.

1. Vaatimus suullisen käsittelyn toimittamisesta hylätään.

2. Ympäristöministeriön päätös kumotaan ja asia palautetaan, ottaen myös huomioon 1.4.2003 voimaan tulleiden valtioneuvostosta annetun lain (175/2003) ja valtioneuvoston ohjesäännön (262/2003) säännökset, ympäristöministeriölle uudelleen käsiteltäväksi.

3. Suomen valtio velvoitetaan, vaatimus enemmälti hyläten, korvaamaan Hannu Rauhalan oikeudenkäyntikulut korkeimmassa hallinto-oikeudessa kohtuulliseksi harkitulla 1000 eurolla viivästyskorkoineen, joka määräytyy korkolain 4 §:n 1 momentin (340/2002) mukaisesti siitä lähtien, kun kuukausi on kulunut tämän korkeimman hallinto-oikeuden päätöksen antamisesta.

1. Asian selvittämiseksi toimitetaan hallintolainkäyttölain 37 §:n 1 momentin mukaan tarvittaessa suullinen käsittely. Korkeimman hallinto-oikeuden on mainitun lain 38 §:n 1 momentin mukaan toimitettava suullinen käsittely, jos yksityinen asianosainen pyytää sitä käsiteltäessä valitusta hallintoviranomaisen päätöksestä. Asianosaisen pyytämä suullinen käsittely voidaan jättää toimittamatta muun ohella, jos suullinen käsittely on asian laadun vuoksi tai muusta syystä ilmeisen tarpeeton. Kun otetaan huomioon korkeimman hallinto-oikeuden ratkaisu, suullisen käsittelyn toimittaminen Rauhalan pyynnöstä on ilmeisen tarpeetonta.

2. Asiaa ympäristöministeriössä käsiteltäessä sovellettavana olleen hallintomenettelylain (598/1982) 15 §:n 1 momentin mukaan asianosaiselle oli ennen asian ratkaisemista varattava tilaisuus antaa selityksensä muiden tekemistä vaatimuksista ja asiassa olevista sellaisista selvityksistä, jotka voivat vaikuttaa asian ratkaisuun. Hallintomenettelylain 15 §:n 2 momentin mukaan asian sai ratkaista asianosaista kuulematta,

1) jos vaatimus jätettiin tutkimatta tai hylättiin heti tai jos hyväksyttiin vaatimus, joka ei koskenut toista asianosaista, taikka jos kuuleminen oli muusta syystä ilmeisen tarpeetonta;

2) jos asia koski palvelussuhteeseen tai vapaaehtoiseen koulutukseen ottamista taikka sellaisen edun myöntämistä, joka perustui hakijan ominaisuuksien arvioimiseen;

3) jos kuuleminen vaaransi päätöksen tarkoituksen toteutumisen; tai

4) jos asian ratkaisemista ei voitu lykätä.

Kun asiassa ympäristöministeriölle annettu Metsähallituksen lausunto on voinut vaikuttaa asian ratkaisuun, eikä hallintomenettelylain 15 §:n 2 momentissa mainittuja perusteita kuulematta jättämiselle ole ollut, ministeriön ei olisi tullut ratkaista asiaa varaamatta Rauhalalle tilaisuutta antaa selitystään mainitun lausunnon johdosta. Tämän vuoksi ministeriön on käsiteltävä asia uudelleen.

3. Hallintolainkäyttölain 74 §:n 1 momentin mukaan asianosainen on velvollinen korvaamaan toisen asianosaisen oikeudenkäyntikulut kokonaan tai osaksi, jos asiassa annettu ratkaisu huomioon ottaen on kohtuutonta, että tämä joutuu pitämään oikeudenkäyntikulunsa vahinkonaan. Mitä tässä pykälässä ja 75 §:ssä säädetään asianosaisesta, voidaan soveltaa myös päätöksen tehneeseen hallintoviranomaiseen.

Saman pykälän 2 momentin mukaan harkittaessa julkisen asianosaisen korvausvelvollisuutta on otettava erityisesti huomioon, onko oikeudenkäynti aiheutunut viranomaisen virheestä.

Kun otetaan huomioon asiassa annettu ratkaisu ja ympäristöministeriön päätöksen kumoamisperuste, Suomen valtio on velvoitettava korvaamaan Rauhalan oikeudenkäyntikulut korkeimmassa hallinto-oikeudessa Rauhalan vaatimus enemmälti hyläten kohtuulliseksi harkitulla summalla ratkaisuosasta ilmenevin tavoin.

Tätä kaikki asianomaiset noudattakoot.

Korkein hallinto-oikeus:

Asian esittelijä ma. vanhempi hallintosihteeri Irene Mäenpää

Ministeriön päätös on perusttettu kuitenkin myös muihin seikkoihin, kuten poroelinkeinon ja saamelaiskulttuurin suojaan ja intresseihin. Päätöksen perustelut eivät ole oikeudellisesti kestäviä. Ministeriön päätös pohjautuu käytännössä Metsähallituksen lausunnon keskeisiin perusteluihin.

Ministerns beslut har grundats på andra saker, som rennäringen och samekulturens skydd och intressen. Beslutets grund är inte juridiskt hållbara. Ministerns beslut grundar sig också på Skogsstyrelsens ofullständiga ståndtaganden. 

Valittajan oikeuksia ei voida sivutta erämaalain mukisella hoito- ja käyttösuunnitelmalla. Valittajan vastulla ei ole myöskään se, ettei tässä hoito- ja käyttösuunitelmassa ole käsitelty valittajan oikeuksien toteutumista lappalaisena oikeuksienhaltijana. Valittaja ei ole myöskään kehittämissuunitelman välillä mahdollisesti olevista ritiriitaisuuksista.

Den klagandes rättigheter får ej åsidosättas på grund av ödemarks skötsel- och förvaltnings synpunkt. Den klagandes ansvar är inte heller de att här i den skötsel- och i förvaltningssynpunkt ej har behandlats den klagandes rätt som lapp (ej same, vår anm.) och att han är innehavare av större rätt. Den klagande är inte heller ansvarig för ödemarkslagens anvisningar och kommunens närings utvecklings och dem emellan varande tvistligheter.

Erityisesti ympäristöministeriön kieltinenpäätösloukka valittajan omaisuudensuojaa ja elikeinovapautta ja on  yhdenvertaisuuden periaatteen vastainen ottaen huomioon, että käytännössä samaan tarkoitukseen on valtion alueita vuokrattu eri oikeusperusteilla. Tässä on kyse paikallisen asukkan oikeusien toteutumisesta ja suojasta. Hannu Rauhalalla on aluen alkuperäisenä lappalaisena asukkaana parempi oikeus valtion alueisiin.

Särskilt är att miljöministerns avslag kränker den klagandes egendomsskydd och näringsfrihet samt är i sammandraget tagen iakt, att till användning i samma syfte är av statens utarrenderat områden på andra rättsliga grunder. Här är det frågan om ortsbons rättsliga skydd. Hannu Rauhalla har som områdets ursprungliga lapp (ej same, vår anm.) bättre rätt till statens områden.

Finska statens stämning mot anläggande av en fiskekoja vid Tuolpajärvi. 

Ägaren har fiskerätt till sjön ifråga och har därför slutat att betala arrende till stugan. Hon har därefter blivit stämt av staten, som har som krav att Joki skall riva stugan, annars blir den nedbränt. 

Ägaren heter Hilkka Maria Joki.

Hon vann målet i Tingsrätten och nu behandlas den i Hovrätten.

30-03-2004            Dia.nr S 02/653

Överklagan:

Finska staten, företrädande Metsähallitus (Skogsvårdsstyrelsen), har begärt, att Tingsrättens dom ogiltigförklaras och att;

1) Hovrätten beslutar, att Joki ej har rätt att till staten hörande Tuolpojärvis strands förvaltning,

2) Joki begärs att borttaga till området bebyggda stuga och andra bebyggelser under hot, att om Joki ej verkställer det snarast eller högst inom en månad när Hovrättens dom vinner laga kraft, kan staten  riva dessa eller göra det på hennes bekostnad.

3) Joki skall också skall också betala arrende till Skogsvårdsstyrelsen under tiden 01-01- 2000 t.o.m. 06-30-2001 med 163,97 euro (974,90 mark) med gällande ränta.

4) I händelse om att överklagan ej bifalles, begärs dock att Tingsrättens dom i den delen som gäller att Joki på ägande och fiskerättslig grund har rätt att inneha byggnaderna på platsen ifråga.

5) Joki skall också betala rättegångskostnaderna till Skogsvårdsstyrelsen med 3 825,65 euro samt förseningsavgift från 09-28-2002, samt i Hovrätten 2000 euro i förseningsränta.

Skogsvårdsstyrelsen har begärt att Hovrätten tar hänsyn till huvudfrågan.

Skogsvårdsstyrelsen har framhållit, att Joki ej har rätt att ha fiskestuga på statens ägande mark. Särskild fastställd fiskerätt innefattar ej rätt att bygga stuga vid sjön fastän dessa frågor har tagits upp i vattenrättsutredningen. Den i kraft varande fiskerättslagen tar upp vad som ingår i densamma. Fiskelagens 21 och 22 § förespråkar ej rätt att bygga fiskestuga vid en sjö som man har fiskerätt till på statens mark. Joki har heller ej visat att hon på andra grunder har rätt att inneha stugan på statens ägande mark.

Jokis svar;

Joki har begärt, att överklagan ej godtas och att Skogsvårdsstyrelsen skall ersätta hennes rättegångskostnader i Hovrätten med 842,54 euro med ränta. Joki har också begärt att rättshjälpen förlängs i de delar där rättshjälpens tid har överskridits.

Joki har också begärt att Hovrätten håller sig till ärendets huvudfrågan.

Joki har framhållit att Tingsrättens dom var rätt. Såtillvida att fiskestugan och därtill hörande byggnaders varande ej kunde bestridas av Skogsvårdsstyrelsen. Enär Joensuus hemman N:o 47 har erhållit fiskerätt till Tuolpajärvi redan tidigare, var mellangräns lagens 8 § och från 1951 fiskelagens 6 § onödig.

Hovrättens dom;

Finska statens företrädare Skogsvårdstyrelsen har i sin stämning begärt att det fastställs att Joki ej har rätt att göra anspråk på statens tillhörig mark. Vidare har Skogsvårdstyrelsen begärt att Joki snarast avlägsnar byggnaderna ifråga och betalar arrende för tiden som hon ej gjort det.

Hovrätten konstaterar att Skogsvårdstyrelsens begäran hör till offentliga domstolars ärendesområde.

Joki har motstridit Skogsvårdsstyrelsens stämning såtillvida, att hon har äganderättslig och till den tillhörig fiskerättslig grundad rätt att uppföra fiskestuga till platsen ifråga.

Enligt Fastighetslagens 281 § samt 101 § får ej ärenden som tillhör Fastighetsverket tas upp i offentliga underrätt. 

Ärendets tvist gäller att en hemman som benämns Joensuu N.r. 47, som senare har blivit RN:047:33, har fiskerätt till Tuolpjärvi. Hemmanet Joensuu ägs av Matias Laaksons oskiftade dödsbo, som delägare Joki är. Skogsvårdsstyrelsen har ej bestridit Jokis rätt att fiska i Tuolpajärvi. Joki har i hävdat att hon har äganderättslig och till den tillhörig fiskerättslig rätt att bygga och inneha en stuga och förvalta området ifråga. Fastighets frågor skall tas upp i fastighetsdomstolen och ej behandlas i offentliga underrätt.

Domslut; Tingsrättens dom ändras såtillvida, att stämningen avslås som tidigare. I andra delar står Tingsrättens dom fast. 

Av statens medel betalas till Advokaten Timo Mella i sin försvarande av Joki i Hovrätten 15 timmar eller 956,38 euro.

Hilkka Joki medges även rättshjälp med 637,58 euro.

Finska staten och Hilkka Maria Joki får betala sina egna återstående rättegångskostnader.

( Domen är förkortad och översättning gjort fritt till svenska)

LEHDISTöTIEDOTE - 14.10.2005 13:07:41 UTC

Oikeusministeriö (OM):
Oikeusministeri Leena Luhtanen:
Oikeussuojakysymykset maankäyttö- ja rakennusasioissa selvitettävinä

Nätverk bildas om forskning av kväner

Ur Nordnytt måndagen den 11 oktober 2004

Tekniska Universitet i Luleå är med i en ny forskningsgrupp i Barentsområdet som skall bildas, säger Historiker Lars Elenius.  De ska bl.a. forska om kvänerna. När det gäller kvänerna så är det en relativt ny fråga. Om samerna är det väldigt mycket forskat i men kvänerna som är en ny etnisk kategori är det väldigt lite forskat och detsamma gäller Tornedalsfinnar. Gruppen har till att börja med fått en miljon Nkr till ändamålet.

Tror på kvensk framtid

Foto: Christine Kristoffersen Hansen

HISTORISK Irene Andreassen er den første kvenen noensinne som har levert en doktoravhandling om det kvenske språket.

Av: Christine Kristoffersen Hansen

Lørdag ble Irene Andreassen historisk. Hun er den første kvenen noensinne som har levert en doktoravhandling om det kvenske språket. Den består av en analyse av navn på fisk og sjødyr i flere kvenske dialekter i Finnmark.

I sin doktordisputas ved Universitetet i Tromsø holdt hun et foredrag med tittelen «Ei framtid for kvensk språk?».

– Er det ei framtid?

– Ja, det er det. Det skjer ting, men det skjer i det små. Tidligere i høst ble den første kvenske romanen utgitt, og det finnes flere ferdigskrevne kvenske manus. Språket lever også gjennom sanger, og i Porsanger foregår enkelte gudstjenester på kvensk. Porsanger kommune bruker dessuten språket i annonseringer, sier hun.

Hun forteller at det kreves ildsjeler for at språket skal leve videre.

– Det er ikke kjent hvor mange som behersker språket, men det snakkes kvensk hele veien fra Lyngen i Troms til Sør-Varanger. Tallet på hvor mange som kan språket blir imidlertid mindre. Dette grunnet at det er flest eldre som kan kvensk. Men med ildsjeler og nødvendige ressurser går det an å snu denne trenden, sier hun.

Ikke offisielt språk

Andreassen forteller at kvensk er per dags dato ikke et offisielt språk i Norge. Nå ser det imidlertid ut til at det kan bli en forandring på dette.

– På oppfordring fra Europarådet bestilte regjeringen rapporten «Kvensk - språk eller dialekt?», sier hun.

Rapporten har vært til høring. Høringsuttalelsene skal danne grunnlag for ei politisk behandling av spørsmålet.

– Jeg tror at resultatet av dette er at kvensk vil bli anerkjent som et eget språk, sier hun.

– Hva medfører det?

– Da må helt konkrete ting iverksettes. Det må dannes et organ som arbeider med terminologi og grammatikk. I tillegg må det lages ordbøker, og ikke minst må det produseres undervisningsmateriell slik at elevene har anledning til å lære språket på skolen, sier hun.

Lærte ikke språket

Da Irene Andreassen vokste opp i et kvensk hjem i Kiberg i Varanger fikk hun ikke lære språket hjemme.

– Jeg vokste opp under fornorskningsperioden, og da snakket foreldrene, i beste mening, ikke kvensk til barna sine, sier hun.

Måten hun har lært seg språket på er gjennom årelange studier i finsk og i møte med kvensktalende. Nå bruker hun språket daglig i jobben sin i Statens navnekonsulenttjeneste for kvenske stedsnavn, med kontorplass på Høgskolen i Finnmark.

Länk till Kvenernas Förbund i Norge:Norske Kveners Forbund-Ruijan Kveeniliitto

Meänkieli på finska sidan räknas som en dialekt, troligen därför att den omges av en riksfinsk variant, nämligen standardfinskan. Nu har jag i olika sammanhang uppmanat den meänkieli talande i Finland att börja kräva språklig minoritetsstatus. Det är ingen orealistisk tanke alls. Gränsen är äntligen borta. Vi strandfinnar, rantasuomalaiset, (min neologism) kan återförenas och utveckla vårt språk och vår kultur tillsammans. Inom tjugo år är meänkieli ett eget språk även på den östra sidan av älvarna. Det krävs bara ett beslut av finnarna själva.
Begreppet meänkieli kan ifrågasättas. Själv kämpade jag i början av 1980-talet för begreppet Tornionlaakso, alltså: ”Jag talar tornionlaaksoa, tornedalska.” Jag vet att Gunnar Kieri inte tycker om det begreppet heller, men vad jag förstår har min för tjugo år sedan kastade handske plockats upp. Vi får se.
Nu är jag inte längre språklös. Men så här har vi haft det. Så här skrev jag för 31 år sedan. Denna text finns citerad på många håll i världen:
Jag är född utan språk
Jag är född utan språk stumt navlad av en språklös barnmorska                                           Jag är uppväxt vid gränsen i korseld mellan två språk som piskat min tunga till stumhet                                                                                                                                       Jag är uppfödd med krav på redlighet språk och nationalitet
Jag är piskad i skolan till språk, redlighet nationalitet
Jag är piskad till hån för det som var mitt språklösheten och gränsen
Jag är byggd av yttre våld och inre tvång på förkortningar och missuppfattningar
Jag är berövad min legitimation.
(Ur diktsviten Jag är född utan språk, Vår Lösen, 1973, n3)

Bengt Pohjanen, Författare

Läs också Fil. doktors ErikWahlbergs uttalande: Historisk information.html

Meänkieli är ett eget språk! 

Gunnar Kieris invändning mot att meänkieli inte skulle vara ett språk är, märkligt nog, det mest dynamiska i en språkförändringsprocess, nämligen låneordsflödet. Av alla världens språk är det bara i isländskan där man försöker rekonstruera egna ord för nya företeelser, det vill säga man använder urgamla ordstammar för nya ord. Detta är inte fallet i svenskan och inte heller i de finsk-ugriska språken.

Kieri har hakat upp sig på att de svenska låneorden i meänkieli skulle vara något konstigt och icke-språkligt. Kieris exempel ”kuormaauto” (lastbil) skulle vara det mest korrekta, eftersom det används i standardfinskan. Visserligen är första ledet i detta ord finskt, men ”auto” är ett latinskt låneord. Skulle det vara finare att använda det latinska ”auto” i stället för det latinska ”bil=biili” vilket man använder i meänkieli?
Under historiens gång har standardfinskan lånat tusentals svenska ord som anpassats till finskans språksystem. Några exempel: 

sill=silli, dill=tilli, stol=tuoli, strand=ranta, skola=koulu, piller=pilleri, last=lasti, vagn=vaunu, kort=kortti etc. 

Gör detta finskan till ett bättre språk eller är det bara meänkieli som inte får använda svenska låneord?
Eftersom svenska Tornedalen ligger inom Sveriges gränser och de svenska impulserna ständigt tränger på, är det helt naturligt att man ibland använder svenska begrepp som anpassas ljudmässigt och grammatiskt till det tornedalsfinska språksystemet. Liknande utveckling kan man se i det karelskspråkliga området i ryska Karelen, där de ryska låneorden har blivit allt vanligare.

I Gunnar Kieris båda inlägg undrar han om ”en ålderdomlig finsk dialekt /kan/ bli ett nytt språk genom att blanda in en massa svenska ord”.
Eftersom denna ”ålderdomliga dialekt” (språk), som talas av tiotusentals människor och inte har stelnat i ett samhälle som tidigare fanns, är svaret givetvis JA. Det vill säga, det har inte blivit ett nytt språk utan det är en utveckling av det gamla språket. Meänkieli är modernt och livskraftigt och inte något museispråk.

Rune Westerlund
Luleå tekniska universitet
Inst. för språk och kultur

Befolkning och bosättning i norr

Etnicitet, identitet och gränser i historiens sken

Patrik Lantto och Peter Sköld ( red.) Umeå universitet 2004.

Kvensk etnisitet og erverv 1700-tallet

                      En studie av kvenene som gruppe og kvenske handlingstrategier i Nord-Troms av HELGE GUTTORMSEN, TROMSØ.

(Här urklipp fritt översatt till svenska).

Inledning

Inledningsvis blir det i denna artikel fokuserat på etniska särdrag hos kvänerna som grupp. Senare tas upp förhållandet mellan kvänerna och "de andra". I äldre källor förekommer det olika folknamn som traditionellt har varit förbundet med samisk och kvänsk etnicitet. Då sådana  benämningar är en produkt av samhandlingar och relationer mellan olika grupper, är en förklaring här påkrävt, därför att de både och för historikerna och andra tycks vara oklart, vilken utslagskraft man kan lägga till sådana begrepp. Den kvänska invandringen till Nord-Troms och Alta blir också belyst, utifrån faktorer som missväxtår och den " Stora Ofreden" nere i Tornedalsområdet. Hade kvänerna egna handlingsstrategier i förhållande till samer och nordmenn? I vilken grad representerar kvänernas jordbruk en invasion österifrån in till Nord-Troms?

........Spåren av en fast finsk järnåldersbosättning är i det Egentliga Finland dokumenterat så långt norr som till Kukkola, och på platserna Kainuunkylä och Hietaniemi i Övre Torneå är det uppgrävt en fast bosättning med rötter tillbaka till 1000-talet. Detta är bosättningar av relativ lång varighet  som eksisterade före en svensk bosättning på 1300-talet koloniserade områdena. Emellertid saknas det spår av kontinuitet mellan de äldsta kulturlagrena av en järnålders bosättning i Finland från ca. 500 e.Kr. och den tidiga medelåldersbosättningen. Mot denna bakgrund syns det vara vansklig och hävda att det föreligger en "länk" mellan de skriftliga källorna  och en finsk folkgrupp, av ett slags "bottniska trappers", som på 800-talet skall ha koloniserat områdena runt Bottniska viken, och här upprättar ett hövdingsamfund i ett "Kvänland". På Nordkalotten var det i början i Nord-Norge så att begreppet kvän är använt i äldre källor, och då som en beteckning på en befolkning med finsk språk och kultur som bodde runt det inre av Bottenviken. En språklig förankring till norrönt, bidrar också till att förklara varför det så sällan är funnet omtalat i svenska och finska historiska källor.

...... Ett centralt moment i diskussionen om etnicitet har därför varit och skilja mellan vad som kan tillskrivas gruppmedlemmarna av etnisk särdrag, samt vad som har varit upphov i en språklig eller kulturell "självidentifikation" internt hos de olika grupperna. Socialantropologen Thomas Hylland påstår att en sådan identifikation oftast rationellt, både i kraft av och i kontrast till "Den eller DE Andra", men det förgår också situationellt, dvs. att den kollektiva känslan av tillhörighet kan förändra sig från situation till situation. Av detta följer att historikerna icke utan vidare kan utgå utifrån att gruppbetecknelser som finn och kvän i äldre källor hänvisar till till etniska grupper av samma typ, som de vi är vant till att använda med i våra dagar. I den vidare forskningen vill det därför bli lagt vikt på att värdera vilka faktorer som i samtiden kan ha bidragit till att personer har blivit tillskrivet med kvän över tid.

" Kväner" i skriftliga källor och norsk historia

"Kvenland" som nämns på kartor från 1500-talet, refererar troligen till ett ursprungligt bosättningsområde för kvänerna. Begreppet "Kvänland" har varit använt om ett landskapsområde längs det inre av Bottenviken. Enligt sagakällorna var kung Faravid (på 800-talet) kung över alla kväner. En följd detta är det trolig att man 15-1600-talet finner i följande svenska kungar titeln: Kung Johan den II "Storhertig av Finland och Karelen" och Kung Karl IX "Kung över "kainulaiset" (=kväner), men på den tiden kan motivet också vara att synliggöra kungariket Sveriges önskan att utvidga gränsen österut mot Ryssland. I Nord-Norge är det i det äldsta källorna från 1500-talet under överskriften sjöfinnar kan man finna personer tillskrivet med qven eller "född i Qvenland". Till följd av den första folkräkningen 1701 var tre personer i Nord-Troms och en i Alta blivit "född i Kvenland". Senare tradition och forskning har använt benämningen "kväner"  om finnar som emigrerade från ett större område, mellan kusten av Bottenviken och lappmarkerna mot Norge. Enligt källor från 1700-talet var personer med finsk kulturbakgrund som i Nord-Norge blev kallade kvener, något bl.a. en uttalande från Major N. Schnitler från 1740-talet visar:

"....Qvener, (saa kaldes her i Landet fra Torne-Lapland og Ost-Finland overkommende Svenske Bønder)...."De saakaldede Qvener ere fra Sveriges TorneLapland og Storfinland hid overkomne Svenske Bønder, som paa Norsk Grund have røddet og bygget, og blive stadig paa eet sted boendes".

Qvæn - ett etnisk grupp-etnonym?

I äldre skattemantal för Nord-Troms fick många personer tillägget, Sjöfinn, finn, några lapp, andra qvæn, efter sina namn. Inledningsvis blev det visat till undersökelser gjort av vilka motiv som kan ligga bak bruket av finn och lapp. Dessa klargjorde att myndigheterna vid skrivning av sådana benämnelser i äldre tid har velat synliggöra en samisk etnicitet hos de olika personerna. Det vill här bli gjort en analys av vad som har legat bakom bruket av begreppet qvæn i äldre tider i Nord-Norge. Vilken utslagskraft kan man lägga i begreppet qvæn i äldre tider? För att klargöra de bakomliggande motiven är analysen gjort utifrån följande premisser: Den är utfört på den population som bodde i Nord-Troms på 1700-1800-talet.

I sitt arbete från Alta lade Terje Henninen stark vikt på och rekonstruera den kvenska populationens omfång i Alta på olika tidpunkter, men utan att kvenens "kamerala" etnicitet i skattelistorna över tid blev undersökt. För att materialet från Alta skall kunna ingå i en referens till materialet för Nord-Troms har jag därför gått in och analyserat kvenens "kamerala etnicitet" såsom den kommer till uttryck i Alta vid fogdens praksis i perioden 1700-65. Vid den första, diakrone undersökelsen av kvenens "kamerala etnicitet" för ett större regionalt område i Nord-Norge, är det fogdens praksis vid tillskrivning av personer med qvæn i de årliga skatteräkenskaperna som är analyserat.

Källmaterialet visar från 1700-talet gällande Nord-Troms att det här er helt tillfälligt om, samt när och i vilken källa kvenene är uppgett med ett etnisk signal, dvs. tillskrivet med qvæn. Bland flera exempel, låt oss här se på två från Kvenangen i Nord-Troms: Mens Ole Olsen, helt på sin entré till Valan 1712 blev skrivet som qven, blev hans granne, kvenen Lasse Eriksen, som i 1701 var 26 år och född i Sverige, först 1715  inskrivet som qven, därefter flera år utan den benämningen. Uppfattade bygdefolket att Ole, som ankom sist, hade flera kvenska drag (tex. språklig) än Lasse? Eller var det skillnader i de fysiologiska dragen mellan de två, som bygdefolk och myndigheterna sålunda signalerade? Källorna ger här ingen ytterligare signal som kan tolkas i någon bestämt riktning.

I en god del tillfällen är kvenerna nämnt i de årliga skattemantalet till leidangen i Alta i första halvdelen av 1700-talet utan benämningen Qven. Henninen fann emellertid här, utifrån en värdering av andra, samtida eller senare källor, att talet kvener först på 1700-talet var betydligt högre, än talet personer tillskrivet med qven i de årliga skattemantalet till leidangen ger intryck av. Denna variation i inskrivningen av personer i Nord-Troms och Alta illustrerar att synliggöra av att en grupps etnicitet i äldre tid var tids och situationsbestämt, något som kvenene Ole Olsen och Lasse Eriksen i Kvenangen ovanför är ett exempel på.

Vi står då tillbaka med en viktig händelse i samtiden, nämligen etableringen av en statsgräns mellan Sverige och Norge, som blir realiserat 1751.För Alta finns det här en kronologisk sammanfall mellan denna yttre händelse och en stark nedgång av antalet personer inskrivna som qvæner. Men inte alla kvener blev på 1700-talet registrerade som kvener i de årliga skattemantalen till leidangen i Nord-Troms - Alta. Differensen mellan det totala antalet kvener och de som i leidangen eksplisitt blev registrerad som kvener (tillskrivet qvæn) ger oss en kategori personer man kan kalla med "skjult kvensk etnicitet" som det här kan vara intressant och studera utvecklingen till. Personer tillknytet gruppen med en sådan "skjult etnicitet" över tid, är här identifierat utifrån två kriterier: För det första personer som är nämnt i leidangsskattemantalet, men utan att vara tillskrivet qvæn, mens de samma personer i andra källor är tillskrivet med qvæn. För det andra att dessa personer bara är till skrivet med qvæn, men inte med finn eller sjöfinn i källorna.

Särskilt i Nord-Troms, men också i Alta, växer talet personer med "skjult kvensk etnicitet" på 1720-talet, men sjunker neråt på 1740-talet. Detta tyder på att myndigheternas iver för att kartlägga kvenerna var starkast i Alta, troligen därför att detta var bostad för amtmannen i Finnmark, Rasmus Kieldsen, som här noga övervaka och krävde troskaps ed av kvenerna. För Nord-Troms kan interna faktorer som brist på en sådan överhetsperson bosatt i närmiljöet, troligen förklara varför personer med "skjult kvensk etnicitet" här ökade i tiden 1745-48. Detta som en reliff till utvecklingen i åren för Major Peter N. Schnitlers rundresor 1742-43, då talet registrerade kvener ökade markant, samtidigt som att personer med "skjult etnicitet" gick ner.

I Alta blev det vid ett prästbyte 1752 också slut på och ange allmogens etnicitet som samer (finn) och kvener (qvæn) i kyrkoböckerna. Det grundade sig på yttre faktorer, som etableringen av en statsgräns (1751) mellan Danmark/Norge och Sverige, något som i realiteten innebar ett bortfall av ett yttre press, vid att den fysiske fördelningen av landområdena mellan länderna blev slutfört. Genom dessa tilltag avtog både nationalstaternas intresse och myndigheternas dito och behov för att registrera inbyggarna i olika etniska grupper i nordområderna.

Hungern och "Stora ofredens" tid.

Vilka faktorer var orsaken till kveninvandringen till Nord-Norge? Ser vi på 1600-talet är det i områdena runt Bottenviken och Tornedalen rapporterat om många missväxtår tätt i tätt i andra halvdelen: 1661, 1663-64, 1667-69 och 1670-72, 1677 osv. Ett resultat av detta blev att många gårdar i tiden 1675-82 blev lagt öde, en utveckling som också präglade utvecklingen i bosättningen i Tornedalen över lång tid. På 1680-talet inträffade det igen nya missväxtår för korn, men kraftigast var hungersåren 1696-97, då man räknar med att ca. 1/3 av Finlands inbyggare dog. I Alta uppgavs sex kvener som 1697 kom från Kangos i Tornedalen, hungersnöd som orsak till invandringen. Svenskekungens många härtåg bidrog till att reducera den manliga befolkningen runt om i gårdarna i Tornedalen, för det var särskilt de finska bondesönerna som blev utskrivna till hären.

Särskilt illa var ryssarnas härjningar i det inre av Nord-Finland, Kajana län blev utsatt för 16 plundringar så att "knappast fler än fem rök återstod", och kyrkor och prästgårdar helt upp till Tornedalen blev nedbränt. Som på 1670- och 1680-talet medförde sådana händelser till att många finländare flydde över Torneälven, och därifrån vidare sydväst över och koloniserade Norrland. I 1714 måste allmogen i Tornedalen ge hela kornavsättningen till den svenska hären, men för den finska allmogen blev 1716 och 1717 de värsta åren. I 1716 hade många flytt nordöver , var prästen i övre Tornedalen berättat att det här p.g.a. krigen fanns många flyktingar. Angreppet från öst fortsatte och i 1717 blev 180 gårdar i Ijos socken (Österbotten) bränt, och i Tornedalen 400 personer dräpt, 150 gårdar bränt helt opp till Pajala. Vid samma anledning blev både Pajala kyrka och järnbruket i Kengis bränt, samt kyrkoherden Johannes Tornberg i Övre Torneå dräpt. I Limminga socken i Österbotten dräpte ryssiska soldater 2124 män, kvinnor och barn. De överlevande flydde undan till Tornedalen, var deras efterkommanden enda fram på 1800-talet framhävda Limmingas ängar som ideal för jordbruksmöjligheterna. Som enligt folktraditionen hade "gödslats med finska folkets blod"!

Den "Stora ofreden" bidrog också till att talet av kvenska invandrare till Nord-Norge steg, särskilt i Nord-Troms. Här bodde en tid också den finska prästen Johan Wegelius i Nordreisa, troligen perioden 1713-16, före innan han efter 1721 avslutade som kapellan i Enontekis. I 1712 hade kvenen Anders Larsen Klintysk från Tyskelig gård i Limminga socken kommit till Kåfjord i Nord-Troms. I 1714 uppgav en del kvener i Alta, flykt från kriget som orsak till sin entré, mens officers sonen Mikkel Nilsen Pellag på sin flykt från soldatutskrivning till den svenska hären, i 1717 kom till botten av Lyngenfjorden. I perioden 1702-21 bosatte det sig 30 manliga kvener i Nord-Troms, och 11 i Alta.

Under den "Lilla Ofreden" mellan Sverige och Ryssland (1741-43) rykte ryssarna fram till Uleälven, och hotade Tornedalen, och krävde en troskaps ed av inbyggarna, något som förde till att många istället flydde opp till Tornedalen. I 1740 var en kven med sina tre söner från Muonionniska kommen till Polmak i Finnmark för att undgå soldatutskrivnig till kampen mot ryssarna. I Nord-Troms var Erik Mikkelsen i 1743 en av fyra kvenbönder som kom till Kvenangen från "Moneniska ved Enonteiki elv", den yttersta svenske bondeby med 12 bönder i Torne lappmark. I botten av Lyngen hade kvenen Jakop Nystedt, borgare i Torneå, bakom sig flera korta besök, innan han bosatte sig för gott i Lyngen.

Fram till 1750 prioritete kvenena i Nord-Troms att bo på finnrydnigar i de inre delen av fjordarna, var de äldsta skriftliga bevisen för kvensk bosättning finns. För en del skyldes nog detta att det var dessa områden som kvenene först mötte på sin vandrig från öst, och därvid utvecklat sig till att bli tyngdpunkten för den kvenska bosättningen, som i botten Lyngenfjorden, Skibotn, inre Kåfjord, Reisdalen och de mittersta delen av Kvenangen. Helt fram till 1750 låg över 90% av den kvenska bosättningen på dessa inre finnerydningene i Nord-Troms.

Egna kvenska handlingsstrategier?

I Nord-Troms var det vanligt i Nordreisa och Kåfjord att kvenerna efter 1720 står med en "skjult kvensk etnisitet", dvs. att personers tillhörighet i gruppen kvener först i senare källor blir bekräftat. Ovanför dansknorske myndigheterna kan kvenens motiv här ha varit och skjule att de stammade från Sverige (som före 1809 innefattade Finland), som fram till 1720 var i krig med Danmark/Norge. För kvenerna kan ej lösning på detta ha varit och slå sig ned på finnerydningarna som "sjösamer". De flesta kvenerna i Nord-Troms och Alta är i leidangen nämnt under överskriften "finner" eller "sjöfinner" i skatteräkenskaperna och bodde utanför matrikkelgårdarna. I Alta är tre kvener nämnt i  skattelisterna under överskriften "nordmenn" och bodde på tre bumannsgårdar, men dessa är här tillskrivet med qvæn.

Man måste här skilja mellan överskriften "finner" och "nordmenn" som här primärt måste förstås som kamerala klassificeringar, dvs. en samkategiri, var "nordmenn" är de som bor på matrikkelgårdar, mens personer som bor på de omatrikulerte finnerydningene står under överskriften "finner". Major Peter N. Schnitler hävdade att det var svårt att skilja kvenerna från sjösamer, därför att kvenerna bodde bland dem, och att det var likheter mellan de två gruppens språk. Just Qvigstad  hävdade därför att flera kvener, än de hade identifierat , i källorna troligen stod som oidentifierade kvener inne bland sjösamerna i kustområden, något som mina undersökningar bekräftar. 

I 1730 låg finnerydningen Akerjord (Oksfjord) öde, men var i 1730 igen taget i bruk av kvenen Jan Hansen qvæn, som vid sin död i 1737 bara hade bott här i fem år. Redan året efter, 1738, är Erik Eriksen qvæn på plats som brukare av den samma gårdsplatsen, och blev 1739 gift med Jan Hansens änka.

I Kåfjord bodde kvenen Henrik Jensen från 1712 till sin död 1715 på finnrydningen Trollvik. Hans hustru är i skatteräkenskaperna uppgett som "änka" från 1730-37, då också hans två vuxna söner Johannes och Per blir nämnt. Michel Larsen qvæn möter vi första gången som en enslig selvfosterdräng ute på öarna i Skjervøy sist på 1720-talet, troligen den samma Michel Larsen qvæn som källorna i 1737 uppgav bodde i "Løgens bougt", för året efter (1738) har han kommit i tjänst hos avdöde Henrik Jensens hushåll. Tjänstetiden synes ha gott raskt över för att den samma Michel år 1739 blir gift med Henrik Jensens änka. Sedan Henrik Jensens hustru hade varit änka i hela 23 år, måste åldersskillnaden mellan henne och hennes nya äkta man ha varit betydlig. Då det saknas kyrkoböcker för Lyngen för 1753 är det här inte möjlig att få rekonstruerat vilken ålder änkan och Michel här var.

En effekt av dylika interetniska äktenskap mellan kvener och samer i första halvdel av 1700-talet är visat tidigare.. Här är bakgrunden till de manliga kvenerna som ca 1740 bodde på finnrydningerna i Nord-Troms visat, baserat på myndigheternas registreringar. Huvuddelen av kvenerna (56 %) stammar då från Sverige (som också innefattade Finland). En femtedel av kvenerna (20%) hade varit mer en fem år på den finneryddingen de nu bebodde. En mycket stor andel av kvenerna (39%) hade gift sig lokalt med samiska kvinnor, mens bara en mindre del av kvenerna (8%) hade med sig en hustru från Sverige.

Förutom flykt från soldatutskrivning, som flera kvener nämner i källorna som orsak till deras utvandring, kan den kaotiska och dramatiska perioden i Österbotten och Tornedalens historia ha fört till att män blev åtskilt från familjen, hustru och barn, eller genom krigshandlingarnas gång brutalt gjort till änkemän. Samt även hungersnöden för i Nord-Troms var det alltid fisk att tillgå vid fjordarna.

En egen kvensk dyrkingskultur?

I litteraturen är kvenerna omtalade som duktiga jordbrukare, och att detta gav dem privilegier i förhållande till sjösamerna i Nord-Norge. En närmare värdering av de äldre topografiska litteraturen om samer, kvener och nordmenns jordbrukrtraditioner syns också ge klara indikationer på att kvenerna har varit de första som introducerade åkerdrift med korndyrkning till Nord-Troms och Finnmark. När Knut Leem visade att kvenerna i Väst-Finmark drev åkerbruk för att "de i deras Fädernesland är van till Åkerdyrkning", kan detta tolkas som att den lokala prästen i Alta (1728-35) här tillade kvenerna en egen säregen traditionell kunskap om åkerbruk. Också Major Peter N: Schnitler hävdade i sina grenseeksaminasjons protokoller att det här var kvenerna som"hade lärt Nordmændende der at dyrke Jorden til KornAvel" (1744). I följe Knut Leem brukade nordmenn och samer i Alta på hans tid om sommaren att bränna upp sina gödselhögar, för det att de ej hade kornåker, mens omtalen av kvenerna vid Altaälven var att de "dyrke nogle faa smaa Agre, vori de saae Byg.Korn, og samme Aar høste deraf en riig Grøde". Sporrings berättelse från 1734 visar att kornet i Alta i goda år var "i mengde og godhed er kommen til fuldkommenhed".

För Alta visar de äldsta källorna om åkerbruk, sammanhållen med den äldsta kvenske bosättningen, att dessa två faktorer kronologisk överlappar varandra i tid. När äldre och nyare forskning har hävdat att det var norrmenn som efter år 1700 introducerade åkerbruk med korndyrkning till fjordarna i Väst-Finnmark och Nord-Troms, syns detta att vara svagt historiskt grundad. Åkerbruk är nämligen i Alta omtalt i 1694 i skriftliga källor, mens den äldsta kontinuerliga, kvenska bosättningen i 1694, en kvenfamilj då hade bott här i 25 år. I tillägg till denna familj som kom till Alta på 1660-talet, ankom det på 1690-talet en grupp med kvener som här bodde fast innpå 1700-talet. 

Ett annat moment är här att det innanför forskningen omkring bosättningen i lappmarkerna är en bred enighet om att det var en finsk Agrabosättning som på 1500- och 1600-talet introducerade åkerbruket i hela Kemi lappmark i öst till Torne och Ume lappmarker i väst. Detta är en faktor som en rad forskare har översett. Ett annat moment är att de kvener, som före och efter 1700 invandra till Nord-Troms och Alta, kom från sådana inre finska bosättningar i lappmarkerna som fanns helt till Gällivare.

Åkerbruket som en teknologisk innovation till NordTroms och Väst-Finnmark på 16-1700-talet. måste efter detta tilläggas kvenerna som hade en nedärvd, dyrkningskultur vid sin ankomst till Nord-Norge. Närmare analyser av källorna visar att kvenerna från ca 1690 var bofasta i Nord-Troms, i det de samma kvener också finns i skattelistorna på 1700-talet i Ullsfjord, inre Lyngen, Kvænangen och Alta.

Spor efter en kvensk dyrkingskultur

En missionskälla från Lyngen (1724) bekräftar kvenernas goda ekonomi i området:

" I sær saa langt nord i Tromsen, hvor een heel Fiord kaldet Lyngen er hærlig bebygt, og bestaar omtern af 70 Indbyggerne, alla overflyttet fra Sverrig, og kalder disse sig Qvæner. De har ord for skiønne Landsmænd, ved Jord og Saugbrug, da de der har ryddet og dørcket skiønne Jorder, foruden at de visse tider søger sit Fiskierie til anseelig fordeel. Dissa Bøygde-Lapper i Almindelighed, ere baade formuende, ja eendeel kand være saa riige, at de kand siges at eye anseelig dell Sølv og Penger....."

En annan faktor är att det är gott samsvar mellan det faktum att kvenerna bodde i de indre fjordarna, och att det är desamma områdena det ifölje skifter från 1700-talet blev dyrkat korn. De första listerna över var och vem som betalade kvarnskatt på 1770- och 1780-talet visar att det vanligen var i de inre områdena bekkemøller för malning av korn var lokaliserat. I bouppteckningar (skifter) efter avdöda personer (kvener) från yttre Lyngen på 1750-talet är det omtalt kornløer på gårdarna Oksvik, Årøy, Koppang och Svendsby. På 1780-talet visar skifter på gårdarna Horsnes, Karnes, Trollvik och Normannvik. Omtalat av specialiserade kornløer på 1750- och 1780-talet, bygd i Lyngen och Kåfjord visar och att det må ha varit stabilitet i korndyrkningen, med en årlig förväntning om att få kornskörd. Skiftena visar också att kvenerna i starkare grad än samerna satsade på husdjurhåll av storfä och därför byggde höylöer (lador) för att lagra vinterfodret. Detta var en tradition som var utbrett i de finska och svenska lappmarkerna, var myndigheterna pålade de finska nybyggarna att bygga sådana lador för att förhindra att vinterfodret, dvs. insamlat hö från ströängsslåtter, skulle bli uppätet av renskötarnas renar.

Kvenernas sociala status i Nord-Troms

Några kvener fick tillitsverv, som skilde dem ut från de övriga sjösamiska inbyggarna. I Kvænangen var kvenen Ivar Henriksen i Jopanvik på 1720-talet klokkare, det samma var Hans Barenfeldt på Arneng i Nordreisa på 1770-talet, och bägge verkade ute i Skjervøy kyrka. I Lyngen blev kvenen Elias Pellag på Kviteberg på 1750-talet klokkare vid den lokala kyrka på Karnes, senare mångårig skolmästare för Finnemission i indre Lyngen. I någon grad syns Elias att ha ärvt sina uppdrag, för det att han var son till Mikkel Pellag (Pellika släkten härstammar från Pajala) (Mikkel  Qvæn) i indre Lyngen, som hade en kapten till far och en mor som var dotter till en klokkare i Torneå. I Kvænangen bodde Johannes Andersen Tornesis, son av den kvenske prästen i Kautokeino, först på 1700-talet som brukare av finneryddingen Sør-Strømmen i Kvænangen. Dessa exempel från Nord-Troms illustrerar vad äldre forskning har hävdat, nämligen att kvenerna genom sin skolgång i Tornedalen och Finland jämt över både hade bättre läs- och skrivkunskaper, samt kyrkliga kunskaper än sjösamerna.

Det blir i denna artikel visat till att analyser av äldre källor utvisar att det är en klar skillnad mellan myndigheternas beskrivning av sjösamernas och kvenernas jordbruk, något som visar att samerna icke drev med åkerbruk. Detta underbyggs också vid att jordbruksredskap, kornløer m.m. är nämnt i skifter efter avdöda kvener, men saknas hos samerna.. I källorna från 1700-talet är också kvenernas åkerbruk och nydyrkning omtalt, bl.a. också kvenernas höga skattetal. Detta utvisar att kvenerna på 1700-talet i Nord-Norge drev ett mera ensidigare jordbruk inrättat mot åkerbruk och fädrift, mens sjösamerna i starkare grad drev med fädrift. Läs också Peter Schnitlers gränsuppdragnings protokoller.

J. A. Friis

                                                 Etnisk karta

EN SOMMAR i FINNMARKEN, RYSKA LAPPLAND och NORDKARELEN

Skildringar af land och folk, af J. A. Friis, Professor vid universitet i Kristiania, 1872.

......Men de platser, norrmännen då bebodde, voro valda uteslutande med hänseende till fiskerierna; de lågo vid den yttersta havskusten och eftertraktades då för tiden alldeles icke av varken lappar eller finnar, som funno land för sig och sina hjordar i det inre av fjordarna.

Det fanns år 1860 dessa byggnader på det här platserna:

.....Finnen betraktar visserligen icke sin svagare broder, lappen, som sin like; men han erkänner dock släktskapen, och äktenskap mellan finnar och lappar förekomma därför ganska ofta. Mellan finnar och norrmän förekomma äktenskap likaledes ofta, och på detta sätt kommer en blandning till stånd mellan alla tre nationerna. Avkomlingar av de blandade äktenskapen mellan finnar och lappar eller finnlappar och norrmän äro lätt igenkännliga på sitt långt bättre utseende än de äkta lapparne.

Som jägare och fiskarfolk kunde man uppehålla sig längre tid på ett och samma ställe, så som händelsen ännu är i ryska Lappland. Samlade i små flockar, bo de här på ett och samma ställe i 15-20 år, eller så länge där finns tillräckligt med fisk och vilt, mossa och ved i närheten. Men börjar det bliva brist på dessa artiklar, medan avskrädeshögarna av bortkastat avfall av alla slag växt upp i jämnhöjd med husen, flyttar kolonien till ett nytt ställe. Att tämja renar och mjölka dem eller, på det hela taget, leva av tama renhjordar som nomader, hava lapparna sannolikt först lärt av de skandinaviska stammarna, då de måste dela jaktmark med dessa och villebrådet började avtaga.

....De övervägande antalet finnar bor i yttre Vadsö, som därför också kallas "Qvänstaden"; ty i Finnmarken kallar man, som bekant, detta folk Qväner, en benämning, som härrör av den omständigheten, att en stor del i äldre tider kom från Kajana län, där de själva kalla sig Kainulaiset.

På mina resor i Finnmarken har det förekommit mig, som om man funnit den vackraste, raskaste och livligaste befolkningen där, varest en ungefärligen lika blandning av alla tre nationerna uppkommit, t.ex. i Skjärvö, Lyngen och Alten. En blandad race av norrmän, finnar och lappar lär därför kanske vara den, som bäst håller ut med klimatets stränghet och varmed landet är bäst betjänt, förutsatt att detta blandade folk talar norska språket eller åtminstone har norska sympatier.

I närheten av Mortensnäs finnas några jordgammar. Åsynen av dem var intet nytt för mig, som förr hade rest i Finnmarken, men däremot för min reskamrat, Professor Daa. Jag vill därför återge hans beskrivning av dessa: "Omkring handelsplatsen lågo en del jordkojor, som var de första gammer jag haft tillfälle att se. Den första vi kommo till, ägdes av en tronder från Opdal, en stor och duktig karl, som likväl hade nöjt sig med att bygga sin boning på ett sätt, som i det väsentliga liknade den vilda, ursprungliga stilen, men likväl innehöll stora, självständiga förbättringar. Utvändigt bestod huset blott av torv, men det var fyrkantigt, invändigt panelat och försett med fönster.

Tak var där alldeles icke, så att rummet var öppet ända till de sotade sparrarna. Det var blott ett rum för familjen att bo i, vilket var ohyggligt hett, ty sådana torvhus äro långt varmare än trähus. Vis sidan därav var ett annat rum i två avdelningar, vardera med en dörr, för mannens häst och hans båda kor. Ett sådant hus underhålles på det sättet, att man vart år lägger på ett varv torv till att fylla i den gamla, som alltid sjunker tillsammans. I fall ägaren tröttnar vid alltsammans och vill sälja sin bostad, kan han få ett kapital av en eller två daler för den.

Efter ett par dagars särdeles behaglig vistelse på Mortensnäs foro vi åter i båt, bemannad med sju man, av vilka huvudmannen var norrman och de övriga finnar, åstad till Vadsö, hjälpna fram av en strykande vind.

1825, då dessa trakter voro gemensam norsk-rysk egendom, belöpte sig befolkningen i hela "Fällesdistriktet" icke till mera än 82 protestantiska och 67 grekisk-katolska individer. Efter delningen har följden av den norska styrelsens envälde över sin andel av ödemarken varit den, att nu på den samma uppstått ett nytt norsk prästegäll, Sydvaranger, där befolkningen efter sista folkräkningen (1826) består av 1,171 individer. Av dessa äro 194 norrmän, 339 finnar, 539 bofasta och 86 nomadiserande lappar, samt av blandad race 4 norsk-finska, 8 norsk-lappska och 19 finsk-lappska individer.

Folkmängden i ryska Lappland består av ryssar, karelare och lappar, samt några få, i de senaste åren inflyttade norrmän och finnar. År 1859, efter en officiell rysk uppgift, fördelades individerna sålunda på de olika nationerna:

 Byggningarna äro dels boningshus, dels staburer till förvaring av matförråd och redskap, dels salthus och badstugor. I stora stanovishtscher finnas också kapell. Här ock där mellan stugorna finnas stora kittlar inmurade, vari kan kokas levern. Boningshusen äro försedda med spis och breda bänkar runt kring väggarna, som tjäna till sängställen.

Fiskande befolkning. Folkvandring.

Så väl i Norge, som i Finland och Ryssland försiggår vart år ett slags folkvandring i smått - från sydligare liggande trakter norrut till Ishavets kuster och åter tillbaka igen. Det gemensamma målet för dessa vandringar, som dels försiggå till sjös, dels till lands, är deltagande i de rika fisken, som försiggå längs Ishavets kuster, eller ända från Lofoten i Norge till Svjatoinos på kusten av ryska Lappland. Norrmän, finnar, ryssar, kareler och lappar deltaga i dessa vandringar och i detta fiske. I Norge börjar folkströmmen tidigast att sätta i rörelse, vanligtvis redan i Januari, och resan försiggår här alltid till sjös.

Folkvandringen i norra Finland börjar ungefär vid samma tid som i Norge, eller i slutet av Januari och början av Februari. I senare år hava också flera hundra ryska kareler eller finnar av den grekiskt-katolska bekännelsen från ryska Karelen, från trakterna omkring de stora insjöarna Kuitojärvi, Tuoppajärvi och Pääjärvi, börjat deltaga med de lutherska finnarna i fiskefärderna på norska Finnmarken.

Dessa skaror av finnar följa ungefär samma väg, då de vandra nordost omkring den bottniska bukten och sedan längs upp med Kemiälvens vattendrag till Kittilä, där de dela sig så, att en mindre del tager vägen över Muonioniska till Alten, medan en långt större del far över Enare till Neiden eller Bugöfjorden i Sydvaranger, varifrån de i båtar sprida sig omkring, dels i Varangerfjorden, dels mot kusten, ut mot Vardö. Deras vandringar genom Finland och norrut till Finnmarken försiggå till fots eller på skidor, under stora besvärligheter, mitt i den kallaste vinter, och icke sällan med hustru och barn. Största delen av dessa fiskare, och hittills alla kareler, vända tillbaka igen med sin förtjänst, några i Juni, andra i September efter sejfiskets upphörande, åter andra först på vinterföret. Men flera av den luthersk-finska befolkningen nedsätta sig också, som bekant är, årligen i Finnmarken.

Den folkvandring av finnar och kareler, som nu i de senaste 150 åren försiggått och fortfarande årligen försiggår omkring den bottniska viken till Finnmarken, synes vara ett ovedersägligt bevis på, att en liknande folkvandring av norrmän i forna tider och i större skala också måste kunnat gå denna väg, så som somliga av våra historiker, som bekant är, hava påstått. Varken "ogenomträngliga urskogar" eller vattendragen eller andra lokalförhållanden lägga oövervinneliga hinder i vägen för att komma fram med både hustru och barn, häst och ko.

Boskapsskötsel och renskötsel.

Enligt de nyaste officiella ryska uppgifter (Material. dljä Geogr. i Statist. Rossii 1865) vore antalet av husdjur i ryska Lappland, fördelat på befolkningen, sådant, att de olika nationaliteterna år 1861 ägde:

Det märkligaste vid dessa sifferuppgifter, i fall de eljest äro tillförlitliga, är att lapparne uppgivas såsom ägare av hästar, och att ryssarna uppgivas såsom ägare av ett ojämförligt större antal renar än lapparna. Det senare kan likväl förklaras därmed, att lapparne här nedsjunkit till att blott vara vaktare, liksom de också i andra hänseende äro att betrakta mera som livegna arbetare för de förmögna ryssarna, än som självständiga människor.

Inga av de ryska lapparna av den grekisk-katolska bekännelsen äro längre nomader i den bemärkelsen, att de bo i tält, leva av renhjordar och ideligen flacka omkring med dessa. De bo alla dels i timrade hus, dels i jordgammar. Men var familj förändrar likväl vart år uppehållsort 3-4 gånger. Om våren färdas nämligen samtliga lappar från vinterplatsen till en vårplats, som ligger vid en eller annan mindre insjö, där det är lämpligt tillfälle till fiske och fågelfångst. Några begiva sig också till havet och deltaga med ryssar och kareler i de stora kustfiskena. Längre fram på sommarn, omkring Petersdagen, (11 Juli n. st.) flytta de bort till stora insjöar eller floder för att idka insjö- och laxfiske med garn, not ref och vader. I Augusti flytta de till höststationerna, där de utom fiske även idka jakt på fågel, ren, mård, ekorre, utter och björn.

Om man därför än icke förstod ett enda ord av vad folk sade, skulle likväl allt hos den lutherska finnen tala ett för var skandinav begripligt språk, och om det än icke här på gränsen är större olikhet mellan karelska och finska, än mellan de norska bygdemålen, skall man likväl å en annan sida finna, att befolkningen på den ryska sidan är så främmande, som om man plötsligt kommit till ett folk, som bodde i en annan världsdel. Karelarna benämna också sina bröder på den lutherska sidan Ruotsalaiset, (svenskar), oaktad de naturligtvis mycket väl veta, att de varken i politiskt eller nationellt hänseende höra till denna nation.

Se även på: Likhet mellan språken.

Velijärvi

Jag hann samma dag jag reste från Oulangansuu i Karelen, fram till gården Velijärvi i Finland. Man hör här ännu den egendomliga karelska brytningen på oa i stället för aa, t.ex. soa, få, för det finska saa. Velijärvi är en stor, präktig gård. Ägaren brukar om våren ligga på fiske i Varanger. Han har 9 kor, 2 hästar och 27 får. Här fick jag eget rum och kunde sitta vid ett bord, som hade fyra fasta ben. Jag fick middagen serverad på stenkärlstallrikar. Här stod kaffekittel på elden ute i köket, och här såg jag för första gången åter tobakspipor i bruk. Sängen var ren och hade vita lakan, golvet var renskurat, och rummet fick dager in genom stora fönster. Det var högt i taket och dörröppningen så stor, att man kunde gå in och ut, utan att nödgas böja sig, så som man nödvändigt måste göra i en karelsk stuga, när man vill undgå att stöta pannan.