Työtoabarnen står utanför den första arbetsstugan som brann ned. På bilden måste Hilma Asplund som omkom vid branden vara avbildat.
Den första arbetsstugan som byggdes 1914 och som brann ner den 6 april 1915. Hilma Asplund som var inskriven där innebrändes vid eldsvådan, de andra barnen räddades ut.
Zakkos hem
Ur boken MARKENS LUSTGÅRDAR av Hjalmar Westeson
Om Zakarias
.....Han kom till världen i en liten grå koja bakom ett stort fjäll. Det var nu inte meningen, att han skulle komma, därför var han varken efterlängtad eller välkommen. Hans mor ägde stugan och de två korna och den lilla fårskocken, ty gamla morfar orkade ej mer. Han låg i sin säng i sitt hörn, lam och sjuk, och hade ej långt kvar. Kojan var av minsta slag och ännu mindre såg den ut, där den låg mellan det stora fjället och den ödsliga myren. Ena väggen var uppförd av jordtovor, den andra var gemensam med ladugården och den var varmast, i den tredje satt ett fönster, en liten ruta, som hela vintern igenom var en isbit, och i den fjärde var en dörr. Väggar och tak voro glänsande svartbruna av rök och ålder.
Den unga moder var en stor, grov och stark kvinna, ett stycke obruten vildmark själv. Som en karl skötte hon både lie och yxa. Om vintern drog hon själv på en kälke hem det hö, hon slagit och hässjat på avlägsna myrar..... Så var det en gång, då tändstickorna togo slut. Det var vinter och det var mörkt och kallt. Förgäves försöker mor en morgon blåsa eld i den grå askan i den öppna spisen. Det var nästan lika hemskt, som när morfar dog. Men hemskare blev det. Mor tar ett rep och binder pojken i sin säng, sätter litet mjölk och bröd bredvid och han ser genom fönstergluggen, hur hon försvinner ut över myren. Han skrek tills han blev hes, han grät tills han somnade, han vaknade och skrek igen, skrek tills mor återkom några timmar därefter. Hon hade varit i lappbyn halvannan mil därifrån. Men nu blev det eld och kaffe....
När Zakko var på sitt åttonde år, kom mor med honom till arbetsstugan i kyrkbyn, för han skulle börja skola. Han hade själv längtat obeskrivligt. Men när han kom ner till byn och fick se så mycket hus och människor och barn, blev han rädd. Mor ömkade honom också, så han själv hörde det. Därför släppte han henne inte ett tag. Tre dagar gingo de här. Men sen voro de försvunna, både mor och pojke, de hade återvänt tillsin värld bakom fjället.
Nästa år kom Zakko igen och denna gång ensam, d.v.s. utan mor, i sällskap med ett par gossar från grannbyn. Han hade sagt till sin mor, som följt honom dit: "Du får inte gå med till skolan, för då blir det lika galet som ifjol". Och nu såg han också modig ut. Han hade verkligen vuxit. Ögonen voro djupa och klara och gråblå, men kunde bli alldeles svarta ibland. De återspeglade en sällsam värld.
Det långa svarta håret, som han hade förra gången, var nu borta - delvis. Mor hade nog använt stora slidkniven och mejat av lita här och där. Fröken på arbetsstugan fick dock en god efterskörd av tottarna, som sutto kvar........
De första arbetsstuge (työtoa) barnen
Från prästen Hjalmar Westeson bok MIN VILDMARK
...Ja medlem blev han i den stora arbetsstugufamiljen redan från första dagen. På kvällen fick han samman med de andra nykomlingarna ett uppfriskande bad, något som han ej förstod meningen med, trodde först att de skulle dränka honom - han minns lammet som de hittade i bäcken. Och så skulle de krypa till kojs. Gossarna hade eget sovrum. "Men vad är det här?" frågade Zakko, då han första gången i sitt liv skulle ligga ensam i en egen rödmålad säng och då han fick syn på det vita lakanet både över och under sig. Vitt som snö och ändå varmt och gott.
Förvånad stirrade han på de andra barnen, då de sutto i sängarna och knäppte sina händer och en av dem läste högt aftonbönen, Fröken frågade honom sedan, om han hört talas om Gud. - "Nej aldrig".
Följande morgon då fröken gick ronden för att väcka sin barnaskara, fann hon Zakko i ljuvaste slummer - "sjöblöt" och med en snusdosa i den lilla näven! Det blev allvarliga bekymmer och allvarliga förmaningar. Och så pass förstod han tillrättavisningen, att han började storgråta och ropade "Äiti tule nuothan!" (Mor kom och hämta mig).
......Det ringde samman till gudstjänst första söndagen. Barnen voro redan samlade i kyrkan. Men på kyrkvägen möter prästen Zakko i full trav från kyrkan, gråtande och ropande efter mor. "Vad står på? Varför gråter du?" - "Jag är så rädd, så rädd, vad är det som dånar? Jag vill hem till mor". - Ledande prästens hand kommer han dock in i kyrkan och sätter sig hos de andra barnen. Men vilket märkligt hus! När orgeln började spela, reser han sig upp och bara gapar av idel förvåning. Men det mest oförklarliga var, när prästen gick upp i predikstolen. "Vad skulle han i den tunnan att göra? Att han inte ramlade ut!"
.......När Zakko i det lilla korta skjortan och med de ovanligt lediga benen känner sig mätt och tillfredsställd, tar han ett skutt upp på bordet och står raklång bland sill och potatis. Det var ett ögonblicks verk. Ett förskräckelsens hyssjande, fnitter och vojande från de andra barnen väcker frökens uppmärksamhet, som sitter i andra rummet och lagar hans byxor......
"Nu kan du stå där, Zakko och tänka på , varför du hoppade upp på bordet nyss". Och fröken fortsätter och riktar några ord till barnen, men hade ej hunnit långt i sitt förmaningstal - hon visste ju ej själv, om hon skulle skratta eller gråta, ty det såg både löjligt och sorgligt ut - Zakko lyfter den skamsna blicken och säger :"Kamrater, förlåten mig, att jag burit mig dumt åt!" och därmed hoppar han ned rakt i famnen på fröken, och med klara tårar i de djupa ögonen kommer ett hjärtans ärligt: "Förlåt!" - - Vad det var lätt och vad det var roligt att laga Zakkos byxor den dagen......
.......Och vilken liten svensk barnaskara. Sällan hörde man ett finskt ord dem emellan. Lek och samtal var på ren svenska. Redan på hösten hade lokalstyrelsen beslutat, att tvenne pris skulle vid vårterminens slut utdelas: åt den som flitigast och bäst lärt svenska 2 kr.; andra pris 1 kr. Och det var en god sporre.......
| Bildinfo |
|
|---|
Fotot taget 07-02-21 B. Niva
214 (Svensk Läraretidning - 10e årg. 1891)
106 (Svensk Läraretidning - 14e årg. 1895)
177 (Svensk Läraretidning - 21a årg. 1902)
71 (Svensk Läraretidning - 49e årg. 1930) Historik om skolornas tillkomst.
Av Lars Elenius, utgiven 2006.
..........
Språkpolitik utanför skolväsendet i Tornedalen
Den medvetna svenska kulturpåverkan i Tornedalen inskränkte sig inte bara till utbildningsväsendet. Staten försökte också på andra sätt få tornedalingar att anamma svenskt språk och svensk kultur. Några av de viktigaste åtgärderna utanför det ordinarie skolväsendet var:
* Arbetsstugorna som nationalistiska korrektionsanstalter;
* Ambulerande bygdekurser med föredrag på svenska;
* Gratis utdelning av svenskspråkiga tidningar liksom bibliotek;
* Placering av finskspråkiga barn i svenspråkig bygd;
* Försvenskade ortnamn för järnvägsstationer.
Arbetsstugorna som nationalistiska korrektionsanstalter
I Tornedalen kom de s.k. arbetsstugorna att spela en alldeles speciell roll i assimileringspolitiken. De började som välgörenhetsinsamlingar till nödlidande i Norrbotten och Västerbotten 1902-1903, men utvecklades snabbt till egna insitutioner. Norrbottens och Västerbottens arbetsstugor bildades som separata stiftelser för att så smånigom genom statligt stöd inlemmas som en del i skolväsendet. Syftet var att utgöra internat i de större byarna för avlägset boende eller fattiga barn. På arbetsstugorna fick barnen mat och boende gratis under terminerna och sin undervisning i byskolan.
I Norrbotten användes fattigdomen som motiv till ständigt nya anslag till arbetsstugorna. Eftersom de flesta arbetsstugorna förlades till Tornedalen blev de huvudsakligen institutioner för försvenksning av det finskspråkiga Tornedalen.
.............
Det nationaliska draget blev tydligare i arbetsstugornas verksamhet när ansvaret för verksamheten överfördes från landshövdingsämbetet till domkapitlet. Man ser i regelverket en förskjutning i språkfrågan. I reglementet för stiftelsen från 1913 finns ingen skrivning överhuvudtaget i språkfrågan. Däremot finns en skrivning i instruktionen för lokalstyrelsen från 1924 om att barn som bor i den by där arbetssugan är förlagd kan i undantagsfall få mat på arbetsstugan ifall de "...-inom finsktalande trakt - vinlägger sig om att i arbetsstugan tala svenska". Likaså uppmanades föreståndarinnan i instruktionerna från 1923 att "...i arbetssuga inom finsktalande bygd själv alltid tala svenska med barnen sam oavlåtligt anamma dessa att använda svenska såsom samtalspråk, även under rasterna".
Det skedde alltså en diskursiv förskjutning från en fysisk och moralisk fostran till en nationell och medborgerlig fostran. Målsättningen att de finskspråkiga barnen skulle lära sig svenska och anamma svensk kultur med tvångsmetoder genomsyrade Luleå domkapitels hela ideologi under biskop Bergqvists och stiftsnotarie Carlgrens ledning, vare sig det skedde i folkskolan eller i arbetsstugan.
De lade in rasbiologiska värderingar i bedömningen av den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen. Tillsammans med de konservativa nationalistiska argumenten gav det ideologisk legitimitet till en okänslig och instrumentell språkpolitik. Barnen blev utlämnade till föreståndare som fick gratifikationer för visat nit i svenskundervisningen. Det finns många exempel på hur barn bestraffades om de använde sitt finska modersmål. Arbetsstugorna kan ses som ett slags uppfostringsanstalter med de värderingar om uppfostran som fanns på den tiden. Därför var diciplinen och reglementet lika hårt i arbetsstugorna i svensbygderna som i Tornedalen och barnen var lika utlämnade åt föreståndarnas godtycke. Skillnaden var att tornedalsbarnen tvingades överge sitt modersmål när de klev över arbetsstugans tröskel. Deras kulturella identitet blev ifrågasatt både i skolan och i arbetesstugan.
..........
Gratisutdelning av svenska tidskrifter
Från professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, K.B. Wiklund, kom förslaget att dela ut gratis tidskrifter till befolkningen i Tornedalen. Han hade hämtad idén från Nordnorge.
.........
Landshövdingen tog från allra första början aktiv del i tidskriftsprojektet. Han tog personligen kontakt med de olika tidskrifterna, förhandlade om rabatter, brevväxlade med präster och folkskolinspektörer. Verksamheten ger i efterhand ett något komiskt intryck med tanke på den energi som lades ner på att dela ut gratis tidskrifter i Tornedalen. Folkskolinspektörerna ombads föreslå kontrollåtgärder för att se till att tidningarna och tidskrifterna verkligen cirkulerade mellan de tre familjerna. Tanken var att lärarna och prästerna skulle fås att engagera sig i utdelningen av svenskspråkiga tidskrifterna på lokal nivå. Utdelning av gratis tidskrifter pågick fram till 1929.
Barn till svenskspråkig bygd
...............
Redan sommaren 1903, under arbetsstugornas första år i Tornedalen, skickades ett antal barn till Skåne för att bo i enskilda familjer och lära sig svenska. Händelserna uppmärksammades av tidningarna som beskrev Tornedalsbarnens resa till Skåne. Initiativet togs av en folkskollärare i Skåne som erbjudit sig att ta hand om barn från de mest nödställda hemmen i Tornedalen. Från Pajala församling reste 140 barn och från Korpilompolo församling 50 barn.
Barnen var i åldrarna 10-15 år och några lärare följde med som reseledare. En grupp från Junosuando reste till Karlskogatrakten och gruppen från Korpilompolo till Skåne. Där blev de inkvarterade i olika familjer. Sommaren därpå skrev Svenska Dagbladet om "finnbarnens besök i södra Sverige" vilket föranledde kyrkoherde O.W. Zedlitz att skriva en lång inlaga, som infördes i tidningen. Han redogjorde då för den kritik som framkommit mot resorna, bland annat för att de skämt bort barnen så att de inte ville äta den enklare maten i hemmen, eller motsatt att deras bindning vid Tornedalen bara blivit ännu större. En av de kritiska var Carl Svedelius som menade att pengarna bättre hade kunnat användas i arbetsstugornas verksamhet.
.........
Enligt Zeidlitz hade resorna tre goda saker med sig. Det första var att barnen under vistelsen i södra Sverige lärt sig att känna sig som svensk och inte finsk ungdom. Det andra var de framsteg de gjort i svenska språket. Det tredje var utvecklingen på det andliga området. Barnen behövde ljus och luft som motvikt till laestadianernas svavelpredikningar. Hans bedömning var att resorna ur språkfrågans aspekt gjorde den största nyttan vid sidan av folkskolornas verksamhet (Lundemark 1980). De kritiska rösterna mot resorna tecknade en statisk idealbild av Tornedalsbarnen. De skulle behållas i sin finnbygd ungefär som de renskötande samerna skulle bevaras vid sitt nomadiserande liv. De skulle inte skämmas bort och inte lära sig ställa högre krav på livet än vad de vuxit upp med. Kort sagt: de skulle förbli det fattiga Tornedalens underordnade befolkning.
...........
Åren 1914-1927 fick 713 tornedalska barn vistas i svenskspråkig bygd ett antal månader varje år. Det var föräldrarna i de centrala församlingarna Pajala, Tärändö och Junosuando som skickade flest barn till svensksprågiga bygder. Samtliga tre församlingar låg långt från närmaste järvägsförbindelse. Alla församlingar utom Hietaniemi och Nedertorneå skickade någon gång barn till de svenskspråkiga bygderna. Det finns exempel på att föräldrar i de två sistnämnda socknarna inte skickade iväg sina barn därför att de inte kunde undvara dem i arbetet.
Ortsnamnens försvenskning
......
Länsstyrelsen, ledd av landshövding Oscar von Sydow som tagit så många initiativ för att utbreda försvenskningsarbetet, gick på en assimilerande linje medan centrala myndigheter som Järnvägsstyrelsen hade en mer kulturhistorisk linje, vilket även Kungl. Maj:t till viss del hade.
Alla inblandade var överens om att det fanns fosterländska skäl till att ge vissa stationer svenska namn, men en del ville gå mer försiktigt fram och respektera historiskt framvuxna finska ortnamn. Till dem hörde K.B. Wiklund. Han fann sig orättvis anklagad för att stå bakom alla de svenskklingande stationsnamnen, varav en del betraktades som både fula och dåligt översatta från sina finska orginal. Han publicerade därför 1916 en artikel i Norrbottens-Kuriren för att redogöra för bakgrunden och dementera att han var upphovsman till alla de svenska namnen. Wiklund förklarade att hans utgångspunkt varit att respektera både svenska och finska namn som sedan gamla tider funnits i Tornedalen.
Förbudet att använda finska i skolan upphör i Tornedalen
Vid samma tidsperiod som samernas skolväsende liberaliserades skedde en motsvarande förändring inom det tornedalska skolväsendet. Det skedde genom att Skolöverstyrelsen 1957 föreskrev att skolelever i Tornedalen inte skulle få förbjudas att tala finska (meänkieli) på rasterna eller i skolhemmen (Slunga 1965; Kenttä & Weinz 1968). Omsvängingen i den tornedalska språkpolitiken skedde samtidigt som för samerna. Det var den generella påverkan från det internationella samfundet och det ökade nordiska samarbetet efter andra världskriget som låg bakom förändringen. Det direkta initiativet kom emellertid från en tornedaling, den socialdemokratiska riksdagsmannen Ragnar Lassinannti.
Han var född i Pello och hade gått i folkskola på 1920-talet under den tid då det var förbjudet för skolbarnen att tala finska både i skolsalen och på rasterna. Efter militärutbildningen och därefter polisutbildningen blev han politiskt engagerad inom arbetarrörelsen. Från valåret 1946 började han hålla politiska tal i Norrbotten, särskilt i Tornedalen. Det nya med Lassinantti var att han höll valtalen i Tornedalen på finska, vilket uppskattades mycket av den finskspråkiga befolkningen. Hans framträdande på den politiska arenan sammanföll med socialdemokraternas omorientering till en mer liberal minoritetspolitik. Med Lassinantti fick det finska språket inom socialdemokratin dessutom en ny status som mötesspråk under valkampanjerna och i andra sammanhang.
Lassinantti blev 1952 invald i den socialdemokratiska partistyrelsen med stark stöd i partiet. I sin gärning som riksdagspolitiker och senare som landshövding i Norrbottens län kom han att verka för ett både kulturellt, politiskt och ekonomiskt närmande mellan Sverige och Finland. Man kan säga att det var en både personlig och politisk uppgörelse med språkpolitiken i Tornedalen när Lassinantti i riksdagen 1957 ställde en interpellation angående finska språkets ställning i Sverige och hemställde om en tvåspråkig lärarutbildning i Tornedalen.
Samma år upphävdes de lokala muntliga förbuden för barnen att använda finska under skoltid och bestraffningar av barnen för detta, liksom de lokala förbuden
mot att köpa in finskspråkig litteratur till skolbiblioteken (Laukkanen 1982).
Andra steg i den tornedalska kulturliberaliseringen var utgivningen av tidningen Tornedalen som utgavs av Jordbrukare-Ungdomsens förbund (JUF) under 1940- och 1950-talet, liksom grundandet av bokförlaget Tornedalica. I den sistnämnda utgivningsserien satt Ragnar Lassinantti som ordförande i redaktionen från starten 1962 till sin död 1985.
Också på ett mer allmänt politisk plan bidrog Lassinantti till Tornedalens kulturella revitalisering. Han blev som riksdagsman en riksprofil som genom sin personliga bakgrund, sin finska dialekt och sin verbala slagfärdighet förändrarde bilden av Tornedalen som en försagd och eftersläpande periferi. Som landshövding i Norrbotten kom han att synliggöra Tornedalen på riksplanet. Genom sitt nordiska engagemang förändrade han den stigmatiserade finska kulturen i Tornedalen till att framstå som en tillgång. Ragnar Lassinanttis betydelse för revitaliseringen av finsk språk och finsk kultur i Sverige måste därför värderas mycket högt.
Marknaden: Ingrid och Petter Piltto saknas i markn..
Skolstryk
Han minns sin första dag i Karesuando, då han storögd och bortkommen
kom till skolan. Han blev vän med prästens flicka men fick stryk otaliga gånger
av den elaka föreståndarinnan vid arbetsstugan där han bodde.
- Hon gjorde en knut i riset och slog så baken blödde ibland. En gång hade
jag tagit brödskivor i fickan, åt en som skickats i säng utan att få mat. När
det upptäcktes fick jag stryk och sedan sitta vid dörrkarmen och titta på då
föreståndarinnan åt och hånades och sa: "vad gott det ska bli med en
liten smörgås", berättar Petter.
KLICKA HÄR FÖR ATT SE UPPSATSEN I FULLTEXT
Från ett Vi till ett Vi och Dom
Nordkalotten i en skiftande värld
Sveriges rapport till Europarådet om ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
Rapport avgiven i enlighet med ramkonventionens artikel 25, punkt 1, 1:a rapporten
