Archaeologica Histrica, 14:1. With Summaries. Red Kyösti Julku, Rovaniemi 1987.
Kulturen vid Ule träsks vattendrag under den sena järnåldern
Matti Hurre
Fram till 1500-talet saknade trakterna kring Ule träsks vattendrag fast finsk bosättning. Vid Nöteborgsfreden 1323 tillföll området Novogorod och karelarna räknade det därefter som sitt intresseområde. Under 1500-talet spirade en savolaxisk kolonisation och genom freden i Täysinä 1595 införlivades området med Sverige (Jorma Keränen, Kainuun asuttaminen)
Småningom vann namnet Kainuu hävd för trakten. Med detta namn avsåg inlandets bebyggare, savolaxare och karelarna, ursprungligen det låglänta kustområdet vid Bottenviken, men årminstone från och med 1600-talet gällde namnet för trakterna kring Ule träsk (Jouko Vahtola, Tornionjoki- ja Kemijokilaakson asutuksen synty) Till nuvarande Kainuu (Kajanaland) hör Hyrynsalmi, Kajana. Kuhmo, Paltamo, Puolanka, Ristijärvi, Sotkamo, Suomussalmi, Vaala, d.v.s. det f.d. Säräisniemi, samt Vuolijoki.
Vattendragen har varit av stor betydelse för bosättningen i Kainuu både för fisket och samfärdseln. Som färdleder har dessa inte enbart betjänat det lokala behoven, utan också genomfartstrafik, för vattendelarna som skiljer Ule träsks vattendrag från andra är på många ställen lätt forcerade.
Ännu under sekels början gick en livlig trafik genom Kainuu från Bottenviken till Vita havet. Ule träsks båda tillflöden, Sotkamo - och Hyrynsalmistråtarna har sina källor vid vattendelaren vid den nuvarande riksgränsen. Över denna var det lätt att ta sig till Kemi älvs tillflöden i Fjärrkarelen och denna väg nå Vita havet.........
Det var var således möjligt att vattenvägen längs Finlands nuvarande östgräns från Finska viken ta sig till Ishavet genom att överskrida några lätt forcerbara vattenledare. Fynden utvisar att man färdats längs dessa rutter redan under förhistorisk tid. Kainuu synes ha befolkats så fort området blev beboeligt efter istiden. Där finns många boplatser med spår av långvarig bosättning. På ett flertal boplatser finns fynd från hela den förhistoriska tiden. Då en tydlig stratigrafi sällan kan iakttas är det ofta svårt att datera enskilda fynd.........
Det dröjde inte länge förrän man också i norra Finland var förtrogen med järnproduktion av myrmalm. Spår av denna har påträffats i Kemijärvi och Kajana från de första århundradena f.Kr.........
Från och med vikingatiden ökar fynden i Kainuu avsevärt och ca 80 metallföremål härstammar från järnålderns sista århundraden, ca 800 - 1300 e.Kr. Den största gruppen av dessa är redskap som ödemarksvandraren behövde: spjut- och pilspetsar, yxor, slidknivar och eldstål. Men nio spännen och tio andra metallsmycken samt glaspärlor har också påträffats. Viktiga är två kvinnogravar från Suomussalmi. Dessa brandgravar är de enda säkra gravarna i norra Finland från denna period.........
Man kan säga att fynden i norra Finland väl illustrerar berättelsen i Egils saga om norrmän, kväner (västfinnar), karelare och kylfingar som rörde sig där De sistnämnda representerar måhända av de mera österifrån komna föremålen........
En likartad spridning förträder pilspetsarna med tvär egg. I Savolax och i Karelen är 10 kända, i Tavastland endast 2. Alla i norra Finland påträffade, sammanlagt 5, är från Kainuu (Matti Huurre Esihistoria (Kainuun historia I. Kajaani 1986).
Fynd från vikingatid och korstågstid i Finland
Av kartan, på vilken utmärkts alla gravar och gravfält samt alla vikingatida och korstågstida lösfynd och skatter, framgår att nästan hälften av alla fynd från norra Finland härstammar från Kainuu, d.v.s. i synnerhet från Suomussalmi och Kuusamo.
För att förklara fenomenet kan vi börja med att spekulera i det skandinaviska fynden i norra Finland. Enligt Egils saga och andra källor bör de väl närmast anses höra hemma i Norge. På kartan antyder de rutten från Haalogaland till Ounasjoki och därifrån via Kemi älv till Kuusamo och Kainuu. Man har antagit att dessa utvisar nordnorska förbindelser med varjagerna vid Ladoga (A.M. Tallgren, Biarmia ESA VIII. 1931, s. 119), men tillsvidare saknas fynd på sträckan mellan Kainuu och Ladoga.
Här är det skäl att erinra sig Ottar, som under slutet av 800-talet berättade, att han funnit sjövägen till Biarmaland. Efter honom seglade norrmännen dit i över 300 år, tills mongolernas anfall i början av 1200-talet avstängde Biarmalands sydliga handelsvägar och bringade det på förfall. Biarmaland var beläget i Vita havsområdet, troligtvis i det nuvarande Arkangelsk vid Viena älvs mynning. Därifrån hade man till norra Fennoskandien erhållit brons och järn under tidig metallålder och förbindelserna upphörde inte heller senare. Därför var trakten knappast okänd för norrmännen före Ottar. Måhända gick handelsrutten mellan Vita havet och Atlanten tidigare längs älvarna i Fennoskandien och Ottars resa avsåg närmast att öppna en led sjövägen. Till havs var det enklare att transportera valrossbetar och andra bjarmaländska produkter än landvägen, varvid norrmännen småningom övergav resandet över fastlandet.......
Skelettmaterial från nyare tid på Nordkalotten
Elisabeth Iregren
........I Neiden-populationen har individerna långa och smala kranier med höga ansikten. Schreiner har sammanfattande beskrivit lokalgrupperna på följande sätt i förhållande till varandra. Individerna från Kautokeino och Kistrand är mest olika varandra, men Kautokeinos befolkning skiljer ut sig från flertalet grupper. Gruppen från Kistrand avviker från Pasvik och Neidenpopulationerna (Schreiner, Osteologie I, s. 187-192). I etniska termer tolkar Schreiner detta på följande sätt;
De renskötande samerna i Kautokeino är de som är minst uppblandade med norrmän. Dock finns här en kvänsk påverkan. Schreiner tar på denna punkt hänsyn till Gjessings arbete om släkter i Kautokeino (R. R. Gjessing, Die Kautokeinolappen. Eine anthropologische Studie). Karasjok-samernas mätvärden visar likaså tydliga nordiska drag, understryker Schreiner. Han redovisar historiskt material, där det omtalas att bosättningen i Karasjok ursprungligen var kvänsk, vilket senare blir mer påverkat av samer. Detta genetiska inflytande iakttar Schreiner också biologiskt i skalle och underkäke.
Eftersom Angsnes-populationen starkt liknar den i Karasjok, förutsätter Schreiner samma etniska sammansättning. Han anser dock denna lokalgrupp som den minst blandade och således mest typiskt samiska. Neiden-gruppen liknar mer individerna i Karasjok än i Angsnes. Den anses dock uppblandad både med norrmän och framför allt med finnar (kväner). Passvik-populationen liknar mer befolkningen i Angsnes än i Karasjok. Både nordisk och framför allt ostbaltisk influens finns här bland skoltsamerna, enligt Schreiner.
.......Av Anund Hellands rapport 1906 framgår hur befolkningen då är sammansatt i Vardø fögderi. Den största gruppen är norrmän (74%) medan 20% är finnar och endast 5 % är samer. Av de många antropologiska undersökningarna att döma har Vardø under lång tid varit dominerat av nordisk bosättning bl.a. pga. garnisonen på platsen.
6. Slutkommentar
Denna sammanställning över tidigare antropologisk forskning och mina pågående studier, visar enligt min mening, att antropologin kan bidra med information om tidigare populationer, deras inbördes kontakter, inflytande och ursprung. Därför är det viktigt att arbeta med samlingar som dessa........
Det karelska inflytandet på Nordkalottområdet under järnåldern
Pentti Koivunen
Karelare framträder för första gången vid övergången från senjärnåldern till tidiga medeltiden i Nordkalottområdets källmaterial. Det historiska materialet är ganska mångsidigt och utsträcker sig från sagalitteratur genom fredtraktater till ortnamn. Det är sålunda motiverat att vänta sig, att karelarnas närvaro kan konstateras också i senjärnålderns föremålsfynd. Den arkeologiska forskningen har såväl i Finland, i Sverige som i Norge hittat övertygande bevis på karelarnas fjärrhandel och vistelse på Fennoskandias nordligaste områden.
"De handelsmän och beskattare, som färdade från öster eller kanske närmast från sydost, var ändå huvudsakligen ladogakarelare. I det ovanstående har det redan många gånger konstateras att deras vandrande uppe i norr hade börjat först 1000-talet - den tidiga vikingatiden var på Ladogaområdet en period då samhällsordningen först började gestalta sig och då gjorde man troligtvis inte fjärresor. Sedan Lapplandsresor hade börjat blev de snabbt mycket omfattande. Av dem kan man hitta många spår i Norra Sverige, speciellt i form av offerplatsfynd, t. o. m. ända upp i Finnmarken. Deras verksamhet förefaller ha varit så intensiv att de rentav tvang de gamla tvistekamraterna, kvenerna och norrmännen, bundsförvanta sig" (Huurre 1984). .......
Om den förhistoriska järntillverkningen i Nordfinland
Markku Mäkivuoti
....Fälltundersökningarna som berör järnålderns slut är inte många. De har nästan alla gjorts av Historiska Institutionen vid Uleåborgs universitet i samarbete med svenska kolleger....
........Grävningarna i Övertorneå, Kainuunkylä och Kannala är nästan enda som kan dateras till slutet av järnåldern och i början av medeltiden (med medeltiden menas det perioden cirka 950-1500). Man hittade i Kainuunkylä rikt boplatsmaterial och samt en järnframställningsugn som var i mycket dåligt skick. Fastän ugnen var skadad kunde man förmoda, att det var frågan om en schatugn. Lämningen formades av en ugn som hade haft en fasta schakt och en slagg grop. Man har anlagt ugnens botten en bit ner i marken och fodrat den med stenar och klining så, att ugnens botten var skål-liknande. Mellan ugnen och slagg gropen var en kanal som också hade fodrats med stenar och klining.......
...Då det är värt, att märka på, att Antikvarie Thomas Wallerström från Norrbottens Museum har gjort undersökningar på Kyrkudden i Hietaniemi socken på Torneälvens västra strand på motsatt sida om Kainuunkylä. Där har han träffat spår av järnframställning men också smidesverksamhet. Tiden skall visa huruvida Kainuunkylä och Kyrkudden har någon gemensamt rörande järnframställning. Enligt C14-datering och föremålsfynd har smältningugnen i Kainuunkylä daterats till 1000-1100 talet (C14-datering är 830+- 100B.P.).....
.........Det viktigaste problemet i norra Finland är att forskningen rörande järnåldern ännu endast är av liten omfattning. Därför skulle det vara viktigt att satsa på forskning kring denna period. Enbart effektiv inventering skulle giva mycket ny information av järnåldern. Därvid kunde man utnyttja det historiska källmaterialet, ortnamnen rörande järnframställning, muntligt tradition och förekomsten av sjö- och myrmalmer. Allt detta kan ge mycket nytt vetande om järnframställning i norra Finland.
Om de arkeologiska undersökningarna på Kyrkudden i Hietaniemi s:n och kolonisationen av Tornedalen
Thomas Wallerström
...... Hedniskt och kristet
De begravningar som har kunnat dateras på Kyrkudden är alla av sent datum för att vara utförda enligt förkristen ritual. Detta är naturligt i ett område som först under 1300-talet tycks ha fått sina första kristna kyrkor. Den äldsta arkeologiskt undersökta kyrkogården i Bottenviksområdet, den vid Kemi första kyrka med dateringar till 1300-1500 talet, uppvisar såväl begravningar utförda enligt medeltida ritual som koncentrationer av brända ben vilka deponerats på kyrkogården, helt efter järnåldersmanér (S. I. Olofsson, Ovre Norrlands medeltid m.fl.) Stenkyrkor i Bottenvikens innersta del, i Kemi och Torneå, är av senare datum än de som finns söderut, de är från 1500-talet (M. Torvinen, om målningarna i Kemi landsförsamling gamla kyrka)
3.1. Vahtolas undersökningsresultat rörande kolonisationen av Tornedalen
En av fördelarna med en tvärvetenskapligt studium av den fasta bosättningens uppkomst i Tornedalen är att de olika disciplinernas resultat kan jämföras inbördes och därmed kontrolleras. Vi skall belysa de likheter och olikheter som finns mellan författarns och Jouko Vahtolas slutsatser.
Vahtolas undersökning av bebyggelsens ursprung i Torne och Kemi älvdalar baseras på ortnamn förutom de skrivna källor som normalt brukar användas vid behandlingen av älvdalarnas historia, birkarlarnas ursprung och frågan vad som ligger bakom benämningen "kväner". Ortnamnen har insamlats vid fältarbeten och från skrivna dokument, ca 90 000 st och utgjorde en första bas för undersökningen.
Utgångspunkten var att de äldsta namnen har sitt ursprung i den tidigaste bosättningen och att namnskikt som härrör från olika områden avspeglar invandringsvågor. Ortnamnens ursprung spåras så långt det är möjligt ifråga om ålder, härkomstområde och uppkomst med användande av onomastisk metodik däribland jämförande geografisk och typologisk analys. De upplysningar som erhållits på detta sätt har sedan bildat basen för slutsatser rörande bosättningshistorian varvid upplysningar från arkeologin, pollenanalyser, språkliga observationer, skrivna källor, geografiska fakta o. s. v. har använts vid synteserna. Slutsatserna som kunnat formuleras har relaterats till bebyggelsehistorisk kunskap i andra delar av Fennoskandien. Slutsatserna rörande de båda undersökningsområdens bosättningshistoria har erhållits med användande av vanlig historisk argumentationsteknik. Det skulle föra för långt att mer i detalj referera alla resultat. Vi nöjer oss här med att referera den bebyggelsehistoriska utvecklingen i stort.
.......En jämförande undersökning avseende personnamnselement i Tornedalens by- och gårdsnamn visar att det finns starka förbindelser mellan Tornedalen och Tavastland-Satakunta. Dessa namn har också motsvarigheter utanför älvdalen utefter kusten så långt västerut som till Piteå. Motsvarande förhållanden kan spåras i Kemi älvdal där dock det medeltida inslaget från Övre Satakunta är mer utbildat än i Tornedalen. Det tavastländska inflytandet i Tornedalen dateras till vikingatiden, och till 1000-1100-talen med stöd av ortnamnens utbredningsförhållanden på basis av allmän kunskap om bosättning och exploatering, med det tillgängliga arkeologiska materialet förutom Palebotaniska data. Det poängteras att detta tavastländska inslag är mer framträdande än det karelska, exempelvis i namn på naturformationer vilka normalt bedöms vara av hög ålder. De människor som givit namn åt företeelser i naturlandskapet har rimligen varit de första. Det tidigare karelska närvaron i norra Finland dateras till senast 1100-talet, det tavastländska måste vara äldre.
Det förlopp som kan urskiljas i Torne och Kemi älvdalar är förenligt med det allmänna mönster i bebyggelseutvecklingen som karaktäriserar vikingatiden i Fennoskandien och som delvis kan förklaras klimathistoriskt. Mönstret kan också exemplifieras i Tavastland och Övre Satakunta under kristen tid och medeltid där bosättningen intensifierades högre upp i älvdalarna.
........Slutligen räknar Vahtola med ett savolaxiskt inflytande från 1500-talen som förknippas med en migration föranledd av fientliga attacker åren 1570-1595. Många av dessa nykomlingar kom inte direkt från Savolax utan hade tidigare bott i Uleträsk-området och de savolaxiska byarna på vattendelarna i Österbotten, områden som tidigt kom att drabbas av kriget. Denna migration kan följas i skatteböckerna.
4. Slutsatser. Kolonisationens ursprung och ålder
Trots felkällor som är förknippade med den arkeologiska analysen av materialet från Kyrkudden, har en bild av bosättningens ursprung erhållits vilken i stort sett överensstämmer med de resultat som framkommit vid analysen av namnmaterialet. De skiljaktigheter som påtalas behöver inte vara betingade av fel i den arkeologiska tolkningen utan kan ha andra orsaker. Framtida forskning kan nyansera bilden.
De fasta bosättningen i Tornedalen kan alltså härledas till 1000-1100-talet eller kanske något tidigare (vikingatid är tänkbar, - kolonisationen kan ha varit blygsam innan den "syns"). Ursprunget skall sökas i södra Tavastland och övre Satakunta i första hand men inslag från Nedre Satakunta kan också tänkas. Karelerna har också haft stor betydelse för den fasta bosättningens etablering. Författaren ställer sig mer tveksam till de eventuellt tidiga norska influensernas betydelse för kolonisationen vilka Vahtola talar om, det kan röra sig om kulturpåverkan av mer allmän art än genom immigration. Likaså synes det skandinaviska och tyska inflytandet för bosättningens utveckling vara mer svårgripbar. Det torde vara av senare datum än Vahtola gör gällande, 1200 - 1300-talen och framöver förefaller vara rimligare dateringar. Det tyska inflytandet kan ha varit indirekt (via Stockholm).
Dateringen av den fasta bosättningens ursprung är inte mer exakt än att Vahtolas tidigare datering också kan vara acceptabel, man torde kunna räkna med att kolonisationen inletts i liten skala för att sedan bli mer påtaglig och åtkomlig för observation.
Banden mellan Tornedalen och Tavastland-Satakunta har tidigare påtalats i olika studier. Med föreliggande undersökning har ytterligare information erhållits om tornedalingarnas ursprung, de hittillsvarande hypoteserna, antagandena och teorierna kompletteras med forskningsresultatet som bygger på nytt material.
101 Samband ifråga om kulturella och språkliga förhållanden mellan Tavastland- Satakunta och Tornedalen har påtalats eller antytts i olika sammanhang. Se t ex R. Jirlow - E. Wahlberg, Jordbruket i Tornedalen genom seklen (Skytteanska samfyndets handlingar 1. Umeå 1961), Fjellström i Rig 48/2 (Stockholm 1965); P. Virtaranta, De finska dialekterna i Nordskandinavien (både i Nordskandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning, Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in teh Humanities 24, Umeå 1980). Olavi Korhonen har påtalat intressanta fenomen i lapskan som har sitt ursprung i tidiga kontakter med erämarkkulturens bärare i Finland i skriften Lappische Lehnwörter im ältesten Einödgebiet Finnlands (Finnisch-Ugrische Forschungen, Bd XLIII, Helsinki 1979).
1 K. Julku, - H. Sundström, Tornedalens bosättningshistoria i ny belysning. Huvudresultat från det tvärvetenskapliga Tornedalsprojektet.
Handel på Nordkalotten Ca. 1500 - Ca. 1750
Lars Ivar Hansen
........15. I ett brev som Hans Eriksson (sannsynligvis fogd på Vardøhus?) skriver til den dåvarande länsinnehavaren, ärkebiskop Olav Engelbrektsson, i 1530 (Diplomatarium Norvegicum, bd. VIII, Christiania 1874, nr. 623, - 6. mars 1530) forteller han att han drog "aff slotthet" dagen efter 8. dag jul, med ett större följe, för att "bynde dagh med Rysserne" (förhandla, ingå eller stadsfästa avtal). - Detta blev det emellertid inte något av, för att bägge ryssiska skatteuppkrävarna hade rest till storfursten, och det hade urbrutit ofred mellan de kristna och hedniska karelarna. De kvenene ("Hwener") som brukade att komma dit, var emellertid på plats med 300 renar (!), och Hans Eriksson "bandt dag" med dem, såsom sedvanan var. Det kan inte vara orimligt att sätta det ansenligt antal renar som "kvenene"/birkarlarna kom med vid denna tillfälle, i samband med handelsfunktioner. Sedan det också skulle möta ryska skatteuppkrävare, kan det se ut som vi här står framför det förlöpande äldsta belägget för handelsmötet som senare kallades "Varanger-markedet". - Resrutan för de ryska skatteuppkrävarna är förövrigt känt från storfursten Vasilij (III) Ivanovic;s instruktioner från 1517, beskrivet både i Lilienskiolds "Speculum Boreale" II, s. 185-189, och i Major Peter Schnitlers greseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745 (utgett av Kjelderskriftfondet, vol. III. Oslo 1985), pag. 329-332.
http://www.nettbasar.no/filarkiv/193348/Kvenrapport_Hyltenstam_slutversion_oktober.pdf
Kvenskans Status
Kenneth Hyltenstam, Stockholms Universitet, 2003.
.......................................................................................
2.2 Historik
Det tidigaste omnämnandet i skriftliga källor av kvenerna som ett av folkslagen i norra Norge (tillsammans med samer och norrmän) är från ca 890 i den s k Ottars resebok (Niemi, 1994: 13). I den beskriver den nordnorske hövdingen Ottar de s k nordområdena för kung Alfred i England och refererar då bl a till ’Cwenas’ och ’Cwena land’. Termerna ’kvenir’ och ’Kvenland’ förekommer senare i Egilssagan, som ju antas ha tillkommit ca 1230, men som förtäljer om händelser på 900-talet. Kvener omnämns också i några senare isländska skrifter som författats på 1200- och 1300-talen. Att det fanns kvensk bosättning i det nordnorska området redan på medeltiden stöds också av arkeologiska fynd och ortnamnsmaterial. Vidare framgår av de äldsta dansk-norska skattemantalslängderna från 1500-talet att kvener då fanns bosatta i området (ibid.).Kvensk bosättning i de inre delarna av Finnmark (Kautokeino) finns också dokumenterad från 1600-talet, men bosättning i större omfattning startade först i början av 1700-talet och fortsatte sedan under 1800- och 1900-talen. Niemi (t ex 1978: 52ff) urskiljer två perioder med betydande kvensk inflyttning av familjer och enskilda från Tornedalen och norra Finland. Den första perioden sträcker sig från ca 1720 till 1820. Under dessa 100 år fanns tre mer betydande inflyttningsvågor, 1710-1720, 1740-talet respektive 1790-talet. Som en fortsättning på den finska bondekolonisationen av lappmarkerna i nuvarande Finland och Sverige, som hade pågått sedan senmedeltiden och som var fullbordad på 1700-talet, påbörjades nu en kolonisation av Nordnorge. Med svedjebrukare i spetsen och därefter genom fast bosättning uppodlades jordbruksområden i Nordtroms och Finnmarks älvdalar och fjordbottnar, från Lyngenområdet i väst till Tanadalen i öst. Särskilt Lyngen och Alta drog till sig de nya bosättarna. Under denna inflyttningsvåg var det framför allt frågan om familjeinflyttning.
Den andra perioden, som inträffade 1820-1890, innebar en ännu intensivare inflyttning. Bakgrunden till vad som har karakteriserats som massflyttning var bl a missväxt i Nordfinland och Nordsverige under 1860-talet. Bosättning skedde främst i fjord- och kusttrakterna i Nordtroms och Finnmark där orterna Alta, Lakselv och Börselv var framträdande mål. Utöver jordbruk innebar nu även främst fiske men även gruvhantering, hantverk och anläggningsarbeten viktiga utkomstkällor.
En tredje period av invandring från Finland omnämns också i litteraturen. Den startade efter andra världskriget och har inneburit inflyttning av finsk arbetskraft i synnerhet till den expanderande fiskeindustrin i Nordnorge, men generellt till en mängd olika yrken (se t ex NFR, 1996: 3). Denna nyinvandring kan dock med tanke på gängse definitioner av vem som är kven (jfr ovan) inte räknas in i det kvenska befolkningsunderlaget.
När man talar om den finska kolonisationen av Nordnorge är det värt att erinra sig att de nationella gränserna inte var stadfästa under den tidigare fasen. Den svensk-norska gränsen fastställdes 1751,och gränsen mellan Norge och Ryssland först 1826. Detta innebär att begreppet ’invandring’ får en oklar status när det används om denna tid.
2.3 Demografi Kvener registrerades som en egen grupp i offentlig statistik endast under åren 1845-1930; före 1845 och efter 1930 urskildes endast norrmän och samer (Niemi, 1978: 52). Enligt varierade källor (angivna i t ex Karikoski & Pedersen, 1996: 6) står det emellertid klart att kvenerna från och med 1700-talet började utgöra en betydande andel av befolkningen i Nordnorge (Niemi, 2002: 26). Den andra periodens invandring under 1800-talet innebar vidare en påtaglig ökning av den kvenska befolkningen. Enligt 1875 års folkräkning angav sig 25% av befolkningen totalt i Finnmark vara kvener; i Vadsö var 1885 över 60% kvener och i flera andra orter låg talen på 20-40%. I Troms var år 1875 den totala andelen 8%.
Exakt hur stor Norges kvenska befolkning är idag finns det inga statistiska uppgifter om. Enligt 1930 års folkräkning, där såväl språk som härstamning registrerades, fanns i Finnmarks och Troms fylke 10 877 kvener. I Nordlands fylke, där den senaste registreringen skedde 1910 fanns då 119 kvener. Enligt de mest aktuella uppgifterna som framkommit i en hälsoundersökning genomförd av Institutt for samfunnsmedicin vid Universitetet i Tromsö 1987-1988 framkom att i genomsnitt var fjärde person i Finnmark uppgav finskt ursprung. Över 18.000 personer i åldrarna 20-62 år identifierade sig som finskättade. Motsvarande siffror för Troms skulle vara 11.000 (Seppola, 1996: 17). Om man även tar hänsyn till lägre och högre åldrar är det inte orimligt att anta att en tredjedel av befolkningen i Finnmark kan räknas som kvener (se Niemi, 2002: 36, och referenser där). Det påpekas bland annat av Megard (1999: 3) att "mange av disse også har delvis samisk og/eller delvis norsk slektsbakgrunn".
Det finns ytterligare ett par beräkningar. Saressalo (1996), refererad i Megard (1999: 3), Utvik (1996: 18) samt Andreassen, Huss och Lindgren (2001),2 har utifrån en demografisk beräkning på basis av antalet invandrare med finsk bakgrund under 1600-, 1700- och 1800-talen kommit fram till att potentiella ättlingar till dessa idag skulle kunna utgöra 50.000-60.000 personer. Saressalo har i sin beräkning använt kriteriet, att minst en av mor- eller farföräldrarna ska ha använt finska som dagligt språk, vilket för övrigt motsvarar det kriterium som i samiska sammanhang fram till nyligen använts för att definiera samiskhet (Utvik: 1996: 18)...........forts..
Tillbaka till Kvänland