Delar av K. B. Wiklunds avhandling i Ymer 1918.
Som exempel på, huru olika trakters renskötsel kan vara må anföras de kringströvande skogstunguserna, som huvudsakligen använda renen som transportmedel, till på köpet endast som rid- och klövjedjur , och därnäst som mjölkdjur och för vilka dess kött och skinn blott spela en underordnad roll; familjens ekonomi är i stället huvudsakligen baserad på jakt och i vissa trakter fiske. Man måste således vid sin undersökning först tillse, vilken eller vilka former av renskötsel ursprungligen varit karakteristiska för varje särskild trakt, och därefter, huruvida dessa geografiska skilda former haft samband med varandra och återgå på gemensamma källor eller åtminstone likartade källor; det kan nämligen tänkas, att dessa källor visserligen varit likartade, men geografiskt skilda och att de av detta skäl även trots sin likhet eller identitet icke utgöra några bevis för renskötselns enhetliga ursprung.
Det är tydligt, att olika former av renskötseln, tagna var för sig, kunna medföra helt olika metoder för domesticeringen, för överförandet av renen från det vilda till det "tama" stadiet. Om man endast har renens kött och skinn i tankarna, kommer domesticeringen att bestå i att förvandla renen från ett jaktobjekt, som man har att tillägna sig med svett och möda, till ett slaktobjekt, som man kan taga fast utan större besvär.
I detta fall behöver man icke rikta sin domesticerande verksamhet på varje särskilt djur, utan blott på en större eller mindre flock av renar, vilka i följd av sin naturell - renarna äro ju utpräglade hjorddjur - hålla samman med varandra. Man har då att vänja denna renflock vid människans närvaro och åsyn, så att den icke utan vidare tager till flykten vid hennes annalkande, utan låter henne utan särskilt krypande eller smygande komma på bågskotts- eller lassokastningshåll. På samma gång måste också jägaren lära sig behärska sin jaktlust och vänja sig vid att blott nödtorftigt beskatta den renflock han uppfattar som sin, icke genast döda alla djur han kan komma över.
När man åter eftertraktar mjölken, har man att under sommaren hålla renkorna samlade och vänja dem vid människans närvaro, så att de låta taga fast sig och mjölka sig, vilken tydligen förutsätter en rätt mycket högre grad av tamhet hos renarna än det förgående alternativet.
Avser man slutligen att använda renarna som transportdjur, fordrar detta ett intensivt, på varje särskild individ riktat arbete, som icke blott gör sig den ifrågavarande renen till en "tamren", som icke flyr människan, utan också gör den till ett inkört eller inridet och vid klövjning vant djur. Endast i detta kan man tala om en verklig "tämjning", och det är betecknande, att lapparna använda sin från de nordiska språken lånade term tapmat (tamoa) "att tämja" endast i fråga om inkörning av renar och icke, när det blott är fråga om "tamrenar" i motsättning mot vildrenar.
Man borde få antaga, att uppfattningen av renhjordarna såsom privat egendom utvecklat sig ur uppfattningen av de olika jaktdistriktens tillhörighet till den ena eller andra familjen eller stammen. Eftersom renarnas vandringar betingas av naturförhållandena, komma de olika vildrenhjordarnas vandringar att i stämda geografiska områden, vart och ett med sin fram- och tillbakaböljande hjord, ha säkerligen också utvecklat sig till särskilda jaktdistrikt. Det torde vara rätt obestridligt, att renskötseln hos tschukerna och korjaker är en tämligen sen företeelse och att de förut alla varit jägare och fiskare, liksom ännu i dag en stor del av dem uteslutande äro sådana.
Då hunden drog lass, gick en karl alltid med piska i handen. Inför dessa uppgifter vinner den gamla förklaringen av det östfinska peninkuorma "mil" såsom "hundfora", d. v. s. så lång sträcka, som en hund på en gång förmår draga en släde, ökad styrka; man har eljest mest fäst sig vid det västfinska namnet på milen peninkulma, som man med anslutning till det från finskan lånade norsklapska baenagullam förklarat ur ett pennin-kuulema "hundhörande", d. v. s. en så lång sträcka, som man kan höra en hunds skall. I själva verket träffar man också i norra Finland en slädform, som nära sammanhänger med den sibiriska nartan och såsom denna kanske ursprungligen används efter hundar, ehuru den numera drages av hästar eller renar; den har av finnarna också lånats till de nordligaste lapparna.
Den lapska slädens form visar emellertid icke på något samband med den sibiriska nartan, den slädform, som framför andra är förbunden med hunden och som ju också finnes i lapparnas närhet. Man finner i stället, såsom redan ovan påpekats, ackjan hos finnarna som en jägarsläde, dragen av människan själv.
Det kan också antecknas, att man enligt A. A. Borisov, "U samojedov", s. 10 hos jägarna vid Pinega öster om Archangelsk finner en liten kälke, som är "en mellanting mellan en låda och en kälke och ser ut som en cigarr" och i vilken man lägger sina förnödenheter och drar dem efter sig på skidor.
Den lapska slädens form talar sålunda närmast för, att den är ett arv från jägarstadiet och att renens användning som dragdjur hos lapparna närmast ansluter sig till jägarens sed att draga sina förnödenheter med sin ackja. Nordborna har haft en dragreps anordning med tvärkloss, medelst vilken dragrepet lätt kunde fästas vid och lösgöras från kälken, en anordning, som sedan försvunnit bland nordborna själva, men stannat kvar hos lapparna - ingalunda ovanlig företeelse. det är icke uteslutet, att den tillhört en nordskandinavisk jägarkultur, av vilken vi nu icke ens ha minnet kvar, om ock allehanda ännu i dag begagnade fångstredskap o. d. torde ha hört dit.
Märkligt är, att bland namnen på den nordfinska jägarsläden även finnes ett av urnordisk upprinnelse, ahkio, vilken måste höra samman med vårt ask och sedemera lånats till vissa nordliga svenska dialekter ( men icke till lapskan ) i formen ackja. Den "språkliga paleontologin" kan möjligen uppvisa ytterligare något spår av denna kultur, vilken det emellertid icke är platsen att här behandla.
Att vidare nordbornas nötkreatursskötsel utövat inflytande på lapparnas renskötsel framgår därav, att den lapska mjölkhushållningen med hela dess nomenklatur tydligen är i urnordisk tid lånad från skandinaverna. Blott för ett enda ord, namnet på den grindformiga osttorkningshyllan, siteh, har jag icke lyckats finna någon nordisk motsvarighet, men icke heller någon finskugrisk; det har således ursprungligen avsett någon annan slags hylla.
I skogslapparnas land funnos vildrenar, som åtminstone tidtals sammanslöto sig i större eller mindre hjordar, och även dessa hjordar kunde med sin geografiska avgränsning så småningom från att vara den ena eller andra "byns" jaktobjekt övergå till dess slakthjord. Den urgamla, både hos fjällappar och skogslappar förekommande indelningen i byar med den i äldre tid tydligen framträdande gemensamma vintervilan vid byns centralpunkt visar i sin mån likaså, att renens användning som slaktdjur icke gärna kan vara det primära i lapparnas renskötsel. Om detta varit fallet, skulle byns befolkning åtminstone på vintern, då det är lättast att hålla renarna samlade och fördelade i olika hjordar under var och en ägarens uppsikt, icke hade setat samlad på ett ställe, måste detta tydas så, att familjerna var för sig ännu icke hade något större individuellt intresse för hjorden, utan att denna åtminstone till en viss grad ännu var hela byns egendom. Byns hushållning stod ännu på halvnomadismens ståndpunkt, t. o. m. på en mycket låg sådan, då man lät renarna gå fullt fria även under en stor del av vintern. Troligen har man då bara ägnat dragdjuren någon större uppmärksamhet och i övrigt låtit hjorden väsentligen sköta sig själv inom det område, till vilken densamma i följd av naturbetingelserna höll sig och vilken sålunda redan på det oblandade jägarstadiets tid var den ifrågavarande byns område. Från dess centralpunkt, där man höll sin vintervila och där marknads- och längre ned i tiden tings- och kyrkoställen uppkommo - ännu i dag kallas dessa på sina ställen Talvatis, "vinteruppehållsorten" -, fick så byns namn
Det återstår att säga några ord om den tid, vid vilken renskötseln kan tänkas ha uppkommit.
Man kan blott komma fram till en relativ kronologi, till ett konstaterande, att renskötseln eller rättare sagt de olika momenten och formerna av densamma måste vara yngre än de moment av annan boskapsskötsel, som de imitera. I olika trakter kunna de dessutom vara olika unga; särskilt göra de östsibiriska formerna av renskötseln ett ungt intryck.
Att renskötseln slutligen också måste vara yngre än jägarstadiet, behöver icke särskilt påpekas; från jägarstadiet stammar, såsom ovan visats, åtminstone den lapska släden, och därifrån stammar tydligen också den överallt använda lasson, vilken från början varit ett jaktredskap. Att renskötseln är yngre än hund-, nötkreaturs- och hästskötseln är för övrigt en mening, som uttalats av alla forskare, som haft anledning att sysselsätta sig med frågan. (se vidare om Den äldsta formen av renskötsel)