Om renskötselns uppkomst i området.

Skogslappar ( fi. lappalaiset, är benämningen på de som drev och driver fortfarande den äldsta formen av renskötsel i området) som kunde hava flera eller färre renar, vilka de någon tid om vintern valla inom ett trängre skogsområde, lämnande dem om somrarna åt sig själva, men som förnämligast syssla med boskapsskötsel, jakt och fiske.

I Finland (och övre tornedalen) Lappalainen, hänvisar i lagen ej till en persons etniska bakgrund, men till jordbeskattnigen och dess bakgrund. Man kan tala om finnar och lappar som skilda folkgrupper. Det betyder dock inte att de dåtida lapparna var samma folk som våra nuvarande samer.

Nomader; (samer) De på fjällen och tundrorna sig uppehållande vildrenarna infångades till den redan befintliga hjorden, och lappen måste rätta sig efter dessa djurs vanor. Vildrenarna voro vandringsdjur som om våren strövade till havskusten i norr och väster, men om hösten vände åter till inlandets fjäll och bergsdalar eller skogen, till följd varav lapparne mer och mer blevo vandringsfolk.

Renen är ett vanedjur, och torde företagit dessa vandringar i sitt vilda tillstånd, långt innan vare sig lapp eller nordman trampat dessa trakter. För knappt ett århundraden (1800-talets början) voro lapparna i Torne lappmark betydligt färre till antalet än nu och bildade små byar, som i likhet med de nutida skogslapparna hela året om hade sina renar samlade. Dessa mjölkades och av mjölken tillverkades ost.

A. Lundberg                    Vitalis Karrell

Ur boken Lappland, det stora framtidslandet. Utgiven 1908.

Utdrag från protokollet: .....................

Att vittnet är piga hos blinde mannen Olof Pehrsson Jatko, vilken förledet år vistats å Marainens nybygge (Ruodosniemi), där ock vittnet således jämte honom varit boende, men under vistandet å berörde nybygge förleden sommar eller höst aldrig varseblivit att Pehr Andersson, hans son Nils Andersson uppehållit sig längre borta ifrån gården än tvenne eller trenne dagar i sänder, som vanligt vara plägar, enär de gå att vittja sine vildrenssnaror.

Icke heller har vittnet sett dem hemkomma med renar, renskinns pälsar eller andra persedlar eller att sådant funnits i deras hus.

Dock gav vittnet tillkänna att vittnet härtill mässtiden varit borta till Vikusjärvi och där bärgat hö i halvannan vecka, samt återkommit därifrån till Marainens nybygge fyra veckor före Micaelstid.

Vittnet har icke heller hört något samtal hos gårdsfolket å Marainens nybygge rörande ifråga varande ämne.  .......................

Härförutan hade M. för en kanna brännvin, pantsatt en liten silverbägare som även uppvisades och en förment Rysk sedel som för Rätten framlades, likväl icke befanns vara något annat än en af Läkaren G. Siverssen i Koutokeino den 16 januari 1813 underskriven tryckt attest, att Kirstin Pedersdotter i Koutokeino blivit ympad mot ko-koppar; å vilken attest befanns en stämpel med Krona, varaf sannolikt tagits anledning att anse för en Rysk sedel.

Och syntes honom leda åt väster mitt emellan Marainens och Marakatts nybygge, som ligga ungefär en mil ifrån ängen och vilka äro belägna på ett afstånd af omkring 1 ¼ mil ifrån varandra.Härvid upplystes att Marainens nybygge bebos af nybyggaren Marainens söner nämligen Nils Andersson och dess broder Pehr Andersson, vilka dock icke skola hafva någon Immision därute, samt att Marakatts nybygge ( i Sudjavaara ) innehavs utaf Lars Larsson Marakatt, vilken hafva hos sig fyra fullvuxna söner, Johan, Eric, Anund och Isac.

Som framgår av ovanstående protokoll idkade befolkningen fortfarande vildrensjakt. Ströängarna bärgades flera mil från Bostället.

Gammal rengärde

Nr. 11

Förteckning på de renar, som i slutet af förlidne augusti månad ifrån en hägnad vid Kätkösuando  by (ryska sidan) blivit stulna.

Karesuando den 25 februari 1819

( se även Tidig historia )