Tidig historia över lappmarken

(Sammandrag) http://suonttavaara.se

Det framgår  av de nu framtagna dokumenten att  i nordligaste lappmarken fanns bara en folkstam som levde av jakt och fiske, Fenner eller Finnit som även kallades Skrithfinnit.  Om andra folkstammar får man uppgifter från av Olaus Magnussons gjorda beskrivningar från 1518. Då skrev denne att skrithfinnar, lappar och kvener var samma folkstam och det samma konstaterar Shefferius i sin bok från 1674.

Från de Isländska berättelser eller s.k. sagor berättas de redan på 800-talet om en folkstam som kallades Kväner som uppbar skatt över Finnmarken och bodde i eget land och hade en egen konung. Denna tidigare kända kvenstat berättas de även om i Ottars redogörelse från 890-talet. 

Som tidigare är konstaterat sträckte sig inte dåvarande Sveriges gränser längre uppåt än till Daläven på 800- och 900-talet. På 1200-talet nådde Sveriges gränser ända till Skellefteå trakten. Från handlingar från 1328 kan man läsa att svenska intresse områden har nått till Luleå trakten.  Sveriges utvidgande norrut inträffade inte i ödemarker utan där bodde redan folkstammar. De härskande kvener i området konstateras varande i området ännu år 1271 då de tillsammans med karelare gjorde krigsförklaring mot norrmännen. Det är också konstaterat att de har ett eget land, egen konung - Faravid - och även en egen lag som även beskrivs i Egils sagor. 

Lappar eller norrmännen och skogsfolket levde fredligt i sina områden och för dem var det okänt den övriga världen. Då de nekade att mottaga den kristna tron på 1150- talet, utan valde att rymma norrut började de kallas rymlingar eller lappar. Därefter började alla lappmarkens invånare kallas lappar eller i finnmarken finnar.

Som tidigare är konstaterat kallades forntida jakt - och fiskefolk för finner. Den senare näringen, tamrenskötseln, verkar ha påbörjats i Lule och Pite trakten enligt Olaus Magnussons karta, Carta Marina från 1539. Från Torneå och Kemi lappmarkers skattelister finns inga tecken på renskötsel under hela 1500-talet. Inte ens i Rounala som är känt som storrenskötsel område fanns några tecken till renskötsel då. Kajsa Korpijaako skriver också i sin avhandling: " Rounala lappby och motsvarande lappbyar i övre fjäll lappmarken har tidigare blivit kända som storrenskötsel områden. 1500-talets handlingar ger ingen stöd för detta påstående. Näringar som jakt och fiske får man stöd för att ha funnits i områden redan vid den tiden också".

Tämjning av renar

Olika former av renskötsel började enligt vissa källor troligen att uppträda redan vid slutet av första årtusendet i den blandkultur med olika folk, som möttes på Nordkalotten. Tama renar användes för transporter och som lockdjur vid jakt på vilda renar. De kan redan tidigt ha mjölkats och bidrog naturligtvis i någon mån till köttförsörjningen. Tamrenhållningen hade dock bara en stödjande funktion i fångstsamhället. I övrigt levde man på jakt och fiske samt bär och växter som samlades in.

Jordbrukarnas kontakt med renar

Bottenviks kustens och Tornedalens bönder handskades med renar redan på 1300-talet. Enligt "Edictet om Tionde afgiftens erläggande för Norra Österbotten" som Konung Magnus Ericsson och Biskop Hemming utfärdade på Vårfrudag Nativitatis i Stockholm 1335, skulle varje fast boende erlägga skatt till kyrkoherden i form av : en bröst av varje björn, en bog av varje älg och ren, var tionde renkalv eller 1 öre för varje renkalv.

Kyrkans, kungens och påvens sändebud Olaus Magnus berättar 1519 vid sitt besök i Pello om områdets befolkning bl.a. att de lever av fisk från sina fiskrika sjöar och att de färdas bakom renar och kallas i folkmun för "Quenar", Kväner.

Dokument som berör bosättning och ägande i Lappland och Tornedalen härstammar från år 1539. Förfäder till dagens tornedalingar, Kvänerna, betalade skatt för marken de ägde, sommar - eller jordskatt samt skatt för jakträtten, pil - eller vinterskatt "som skogsbrukning hafver"

Karl den lX skriver i sitt brev från 21 december 1599 bl.a.

" Till det synde, efter vi förnimma att med Cronan så troligen handlat är, det hon  näppeligen icke en ren har igen, däremot Birkarlerne och Fogdarne kunna fara opp till Lappmarken med några tusende. Därför medan Nils Orawain ännu står tillbaka några års räkenskaper och haver eljest Cronan mycket försnillat, så skola de kännas vid alla hans renar och så mycket gods som han haver lämnat efter sig i Lappmarken. Dessutom så skola de och taga nu i det första av Birkarlarna som driver handel i Lappmarken, var tjugonde ren till Cronans behov, och sedan till säga dem att de skola vara förtecknat härefter att giva Cronan och Prästen tionde av deras renar, så framt de skall bliva tillåtna att driva handel i Lappmarken. Därför Fogdarna årligen skola göra räkenskap och hava inseende att med samma Tioende må rätt tillgå. Och skola de nu strax taga samma renar, både de som Orawain har haft, såsom och, var icke hans så vi föreslå kunna, de andra som Birkarlarne utgöra skall, med sig och draga genast åt Waranger och där med de Norske och andra handla och inköpa för de penningar vi dem förordnat haver, femhundra skeppund med Bärnfisk, vilken de i vinter, medan föret är, skola för de renar låta föra tillbaka igen hit till Torne". 

Som det konstateras i ovanstående handling, så hade kronan knappast några renar att tillgå när deras makthavande reste till Lappmarken för att uppbära skatt och köpevaror, men birkarlarna däremot hade upp till tusen renar i sitt ägo.

I det vidlyftiga reglementet av nov. 1605 föreskrivs vidare: att var birkarl, som hade renar, skulle i skatt giva var 10:de ren; att birkarlarna, två och två, på sin marknadsplats skulle "upphugga" en bod och en stuga, samt att de skulle hjälpa lapparna att uppbygga kyrka och prästgård. De blev också förbud för ogift birkarl att idka handel i lappmarken (1599); påbudet, att birkarl, som i osedligt syfte lejde eller köpte en lapps dotter, genast skulle havas inför rätta och att man skulle låta " slå huvudet av honom", samt att den samvetslösa fadern skulle straffas till livet (dec. 1603).

Kronans och "tionderenen" i början av 1600-talet

Från 1603 kan vi se att kronans systematiska rentillskott gav förbättringar i färdseln. Kronan hade egna lönade renskötare och renarna flyttades från en plats till en annan, de fanns fångstmän som betalade skatt över sin fångst, och det upplystes om slaktade renar, saltade renar m.m. Kronan hade år 1606 ett tiotal lönade renvaktare.

Från 1605-års skattelista kan man läsa alla lapparnas renantal och ägarnas namn. I listan uppges ej vems renar de sköter. När birkarlarna ej avskildes särskilt i listorna kan man utgå ifrån att de personer som hade en större antal i detta ingick också birkarlarnas dito.

Var nu renarnas ägare hur som helst, måste man från dokumenten göra den slutsatsen att den av Olaus Magnusson uppgivna storrenskötseln, eller flera hundra renar, kunde man  i Torneå lappmark bara tala om några enstaka renar som var i lapparnas och birkarlarnas vård i början av 1600-talet, och de flesta av dessa var i Jukkasjärvi området mot norska gränsen. I skogstrakterna och i nordligaste Sverige, var lapparna enbart jägare och fiskare. 

Det är beräknat, att en 4 personers familj behöver 100-200 renar för att försörja sig på dessa. Med hänvisning till detta får man en överskikt av rennäringen i följande tavla:

 Att märka är att Tingevaras lapp Amund Fanusson, han var även nämndeman, hade år 1605 över 50 renar, men benämns som nybyggare från 1607. Från 1621 till 1637 var det skatt- uppbördens tid, och därefter benämns ej renarna i skattelistorna under återstående av 1600-talet.

Ett utdrag ur boken; De Svenska NOMADLAPPARNAS FLYTTNINGAR till Norge Skriven av K. B. WIKLUND. 

I ett kungl. Brev av den 20 febr. 1609 till Hartvig Bilde, Befallningsmand udi Nordlandene, omförmälas att; 

"I ydermere beretter os, att Kvaenerne ( som er et svensk Folk ) bruge Norges Krones Land, som er imellem Kjölen og den salte Sa, og have der deres Ren-Hager all Sommeren igjennem og give dog intet derfore til os og Kronen, men de agte med slig deres Brug at tilhevde sig söen; item da skal fornämnte, Kvaener drage ned til Söe-Siden og der med vore Undersaatter drive Kjöbmandskab, fare til Baads fra en Sted til en anden, Sjöfinnerne til Skade og Afbraek; da ville vi, at du herefter aarligen kraever af de kvaener, som bo uti de Byer (nämligen de förut i brevet nämnda ” Sigwaer”, ”Tingwaer”, och ”Rafnholt”, (d.v.s. Siggevara, Tingevara och Rounala, omfattade ungefär samma område som nuv. Torne Lappmark ), saa meget udi skat, som de til Sveriges Krone utgive; derhos dennem formelder, at den Skat, som de til den Svenske Krone udgive, den give de ud med Urette og for intet, thi de bo paa denne Side Kjölen. Ogsaa skalt du forbyde og forhindre Kvaenerne ikke holde deres Rindlaug (renlag) paa vores Grund paa denne Side Kjölen om Sommeren, ei heller at drive Kjöbmandskab neder ved söen, men formelde dem, at de sig naere udi deres eget Land og vores Grund lade vaere ubrugt, og vore Undersaatter umolesteret". 

Här omnämnes således, att både tornelappar och birkarlar uppehöllo sig med sina renhjordar väster om fjällryggen på sommaren, skriver K.B.WIKLUND.

År 1609 bestod lappmarkens skinnskatt i av följande djur: 27 björnar, 19 vargar, 15 järvar, 1 lo, 40 uttrar, 16 korsrävar, 2 brandrävar, 14 blåa rävar, 97 röda och 85 vita rävar, 123 mårdar, 33 bävrar och 28 timber (a´40 st.) gråskinn (ekorrskinn). I uppbörden ingick emellertid även matnyttigt vilt. Sålunda upptages i 1573 års ränta av Finland med Österbotten och Åland 3750 tjädrar, 3750 orrar, 1160 harar och 3347 simfåglar förutom pälsverk, och för Norrland torde saken varit något liknande.

Än i dag, då dock all högdjursjakt nedsjunkit till en obetydlighet mot vad den fordom varit, spelar djurfångst en mycket viktig roll i det avlägsna delarna av lappmarkerna. Jag behöver i detta sammanhang endast hänvisa till vad som förut yttrats om fångsten av skogs- och sjöfågel. Den tid är blott föga avlägsen, då jakten intog en betydligt mer framskjuten ställning i folkets dagliga liv än nu är fallet.

Naturligen deltogo icke alla lika ivrigt i detta "skogsbruk"; vissa personer voro till sin läggning mera lämpade därför, hängåvo sig däråt med verklig entusiasm och tillbragte en stor del av sitt liv i skogen med att iordningställa och vittja "vonorna" (fångstredskapen). De var de gamla "skogsmännen". I synnerhet tycks denna förkärlek för skogslivet ha utmärkt finnarna. Skogslapparnas barn uppfostrades också med särskild hänsyn till deras blivande levnadssätt i berörda hänseende övades flitigt i bågskjutning. De renägande flyttande lapparna åter voro icke ens fordom på det hela taget jägare. Renskötseln medgiver för dem icke i allmänhet något sysslande med de tidskrävande fångstredskapen.  Bouppteckningar.

Nybyggarnas renar syns redan från början av 1600-talet i skattelistorna som tidigare är nämnt men en varaktig nybyggare verksamhet var officiellt godkänt i och med Lappmarks bosättnigsplakat som kom år 1673. De var dock redan tidigare ägare av jakt- och fiske områden i Tornedalen.

Som framgår av dokumenten och skattelistorna var de första renskötarna i svenska och finska lappmarken, birkarlar och nybyggare redan från i slutet av 1500-talet, men lappbyarnas lappar ser ut att ha försörjt sig med jakt och fiske och en antal lockrenar som de använde för att locka till sig vildrenar.

Man borde få antaga, att uppfattningen av renhjordarna såsom privat egendom utvecklat sig ur uppfattningen av de olika jaktdistriktens tillhörighet till den ena eller andra familjen eller stammen. Eftersom renarnas vandringar betingas av naturförhållandena, komma de olika vildrenhjordarnas vandringar att i stämda geografiska områden, vart och ett med sin fram- och tillbakaböljande hjord, ha säkerligen också utvecklat sig till särskilda jaktdistrikt.

Storrenskötseln i Tornio och Kemi lappmarker är historiskt sett ganska ung företeelse. Den tidigare folkstammen benämndes "fenner eller finner och skrithfinner". De har ansetts vara lappar och i allmänhet har ordet finni översatts till lapp, utan att undersöka om detta ger upphov till misstolkningar. Nu förtiden vill samerna tillknuta benämningen att gälla enbart dem.

I den problematiken finns som tur är dokumentation i Olaus Magnussons avhandling i : Nordligaste folkens historia, där han klargör att lappar är samma folk som skrithfinnar, vilka även benämndes av modersmålet som kvener (Quenar), avseende hela Tornedalens och Lappmarkens folk, vilka redan i början av 1500-talet bodde där. Till detta ansluter sig även Johannes Schefferius med orden att "all folk norr om Tornio benämns som lappar". Som tidigare har nämnts så kan man klargöra denna "oklarhet" med att tillknuta varje persons släkthistoria med skattelistor, mantalslängder m.m.

Sedan Krono Länsman Herr Abraham Rechardt blivit av Nifvas, Olof Hendriksson vid Karesuando by nyligen upptagne Krono nybygge, och varvid saknat tjänlig Gårdstomt och frost fri åker tillfällen, samt i anledning därav erhållit Herr Krono Befallningsmannen Wesbergs tillstånd att å Kronoallmänningen nära intill marknads platsen och Prästbodets ägor, få för sig låta utsyna bättre gårdsställe och lägenheter till åkers upptagning; hafva undertecknade nämndemän, efter Kunggjord termin, i dag sammanträdd för att på stället syna och utmärka förenämnda gårds tomt och åkertillfällen;

Sedan Prästbords innehafvaren, Herr Kyrkoherden Eric Grape, såsom nästgränsande och vilken ej hade tillfälle att syneförrättningen bevista, skriftligen förbehöll sig att av synebesiktningen få del , för att kunna saken å vederbörlig sed anmäla.

Därefter företogs syn, varvid befanns som följer:

Färdig äng Röjdn.land

Enontekis den 26 September 1796

Sålunda vara synt och befunnit, intyga

På begäran skrivit af Johan Eriksson Grape

§ 26

S.D. Ingavs och upplästes ett så lydande syne betyg.

Nr. 1

Efter uppläsandet häraf, förmäldes ej något bestridande af de till nybygget utsynta uppodlings tillfälligheten, men i avseende till husbehovs fiske upptagne träsk, Sautosjärvi kallad, framhöll Nybyggaren Clas Johansson Riska och Samuel Pehrsson ifrån Idivuoma, nu i egen person tillstädes uti sin vad syn mot dess till erkännande under nybygget gjorda anmärkning, försedda utdrag af denna Rätts protokoll af den 19 februari 1783, som upplyste att uti en då vid tinget anhängig gjord skrift emellan Nybyggarna i Idivuoma, Paljasjärvi, Clas Johansson Riska å ena sidan och Lappen Nils Hendriksson Nifva å andra sidan, nämligen: " rättighet till fiske uti ifråga varande träsk, Sautosjärvi således överenskoms att de till hälften var i samma träsk fiske idkar, skulle vid vilken förening Tings Rätten låtit bero.

Framförs utaf Lappen Olof Hendriksson Nifva förekom förrättade en af avlidne Directuren Anders Hellander, den 22 februari 1782, som Nils Hendriksson Nifvas utfärdade Immision i husbehovs fiske rättigheter uti  ifrågavarande träsk; vilken Immision enligt därå af Krono Befallnings mannen Johan Westberg den 16 februari 1788 åtecknad transport, blivit på dess nuvarande innehavaren Olof Hendriksson Nifva överlåten, med förbehåll att ej uttränga de andra som med honom lika rätt hade.

Och förklarade Clas Johansson, Samuel Pehrsson och Lappen Olof Hendriksson Nifva att de icke ville bestrida det Johan Johansson Närfvä måtte tillåtas att äfven i träsket fiska.

Det må Johan Johansson Närfvä anmäla sig hos Konungens Befallnings hafvande i orten till erhållande af tillskänd brev att få de utsynte lägenheterna mot nödiga 25 frihets år till ett Krono Nybygge uppodla; och han för sin Nybygges ansökan blivit bifallen och utrönts hans sökan att fiska i träsket Sautosjärvi sin på Nybyggets blivande område beläget, eller Johan Johansson därifrån särskild skatt till Kongl.Befallningshafvande och kronan erlägga den af honom sökta Nybygges inrättning, ej betaga Nybyggaren Clas Johansson och Samuel Pehrsson, samt Lappen Olof Hendriksson Nifva, den rättighet till träskets fiske i bemälda träsk de förut innehaft; vilket att såsom ett synerättsmål på Konungens Befallnings hafvandes prövning ankommer.

Kommentar till ovanstående synebetyg och protokoll:

Bröderna Nils och Olof Hendriksson Niva benämns som lappar i ovanstående dokument. Deras far var nybyggaren Hendrik Nilsson Niva. Brödernas huvudsakliga näring var då renskötsel samt jakt och fiske. Som vi ser från syneprotokollet har Olof insynat ett nybygge vid Markina, (i nuvarande Finland och forntida marknadsplats), år 1796 och började senare kallas som nybyggare. Benämningen lapp verkade följas av tjänstemännen  och myndigheterna på grund av vad man hade som sin huvudsakliga näring för tillfället.

Nomadiserande renskötsel

En nomadiserande renskötsel med enskilt ägda renar och nära kontakt med djuren under hela året växte fram. Böndernas jordbruk växte sig allt starkare och fångst och renskötsel fick vika på grund av tidsbrist.

Man överlät skötseln av sina renar till någon lapp ,( rendräng), mot en viss ersättning i form av mjölk, smör, ost mm. Härav uppstod det s.k. "Rendräng - och värdsystemet" i Tornedalen som har varit unikt för området.

Renskötseln lagstiftas Enligt 1886 års renbeteslag förbjöds renskötsel nedanför lappmarksgränsen i de två nordligaste länen. Trots detta förekom inom vissa socknar inom Kalix och Torne älvdalar en slags skogsrenskötsel året om enligt gammal sedvana. Enskilda markägare inom dessa socknar höll ett antal renar både som dragdjur och för slakt. Även samer ,som dock var få till antalet, bedrev renskötsel inom detta område. Alla försök att få slut på denna typ av renskötsel misslyckades även om den faktiskt förbjöds 1917.

Fastställelse av renmärken i Häradsrätten för hemmansägare 1918-22.

Hemmansägaren Albert Nilimaa i Karesuando får fastställt sitt renmärke i Häradsrätten den 18 januari 1918.

Hemmansägare Frans Niva i Karesuando får fastställt sitt renmärke i Häradsrätten den 21 januari 1922.

Kommentar till ovanstående renmärken:

Vid den här tiden hade ättlingarna till ursprungsbefolkningen kvar sin urgamla rätt till lappmarkens alla näringsgrenar i Sverige, som renskötsel, annan boskapsskötsel samt jakt och fiske inom lappskattelandet.

Senare har denna grundlags skyddade rätt beskurits och fråntagits med hjälp av olika renbeteslagar i Sverige. På andra sidan Muonio älv, i Finland, har denna rätt respekterats och de har kvar alla forntida rättigheter till renskötsel, samt jakt och -fiske (alltså ingen "etnisk" gräns). Jakten och fisket får bedrivas avgiftsfritt  av de boende, på  "statens" områden, i de tre nordligaste kommunerna.

Genom 1928 års renbeteslag legaliserades därför renskötseln inom området. Det skedde på så sätt att en same med renskötselrätt kunde få tillstånd -koncession att bedriva renskötsel med egna renar inom ett visst område och med rätt att ta emot skötesrenar från personer som var bosatta inom området och där ägde eller brukade jordbruksfastighet.

  Det var i samband med tillkomsten av den här lagen som renskötseln blev en särrättighet (monopol) i Sverige, för personer med samiskt påbrå.

1683-års skogsordning

Men då måste den logiska konsekvensen bli, att 1683 års skogsordning inte kunde tillämpas i Lappland, därför att det inte fanns herrelöstland där, då skogsordningen utfärdades. Staten har inte blivit ägare till marken genom ockupation eller urminnes hävd: Förövrigt måste hävd bevisas. Det återstår för staten att bevisa sin äganderätt, alltså laga fång, d. v. s. köp, arv testamente eller gåva. Expropriation utgör ytterligare en möjlighet. Vid min forskning har jag aldrig påträffat sådana handlingar, om man bortser från förvärv av smärre arealer som inte påverkar helhetsbilden. Mig veterligen har ingen annan heller kunnat påvisa sådana handlingar.

Kungliga privilegier utgivna den 20 november 1741, angående ödelands upptagande i Västerbotten:

"Uppå Rikens Ständers vid den överståndna riksdagen, hos oss gjorda underdåniga anhållan, sådant härmed allmänneligen velat kungöra och att var och en, av vad stånd han vara må, som vill uppodla något slikt land, som förberört är, skall i ervärdeliga tider få njuta, äga och besitta detsamma under frälsemanna rätt och därjämte i tio års tid med all sitt folk vara fri för all personlig avgift, samt dessutom femtio års fri för all hemmans avgift etc...."

Kungligt brev med Lappfogde instruktioner den 5 augusti 1760.

§ 7

Kronofogden bör ock tillse, att icke flere uti någon by sig intränga, än lägenhet för dem finnes, utan böra de, som å nyo tillkomma och för byn icke nödiga äro, förvisas till sådan by, hvarest bättre utrymme gifvas kan; och uti allt detta bör lappallmogen med all vänlighet bemötas och uppmuntras, på det att de icke må taga sig orsak att flytta utur riket.

§ 8

Uppå landtbönder och nybyggare i fögderiet bör årligen en särskild jordebok uprättas på hemmantal och ränta med åbons namn, samt hvart tredje år deruti beskrivas;

1: Huru stort hemmantal som besittes,

2: Utsädes qvantum,

3: Hvad och huru mycket afvel af kreatur underhålles,

4: Huru många fullväxta hjon der finnas af man- och qvinnokön,

5: Den årliga utlags summan, vilken jordebok äfven vid tingsrätten examineras och verficeras.

De nybyggare, som ännu icke gifvit någon skatt, böra ock i denna jordebok införas med föregående omständigheter, som ock hvad tid de blifvit uptagna och på huru många frihetsår, samt hvilket år de skatt erlägga böra; hvartförutan vid frihets årens expirerande en behörig husesyn af fogde eller länsman och nämndemän hållas bör, som intygar, huru bonden sin skyldighet fullgjort, så med hus och byggnader som åker och ängs uptagande. 

§ 9

Enär sådana frihets år äro till ändan lupna, bör hemmanet vid tingsrätten uti kronofogdens närvaro provisionaliter skattläggas, och skatten derefter upbäras; och sedan har fogden att gifva sådant vid landskontoret tillkänna, då landshöfdingen beordrar landtmätaren detsamma geometrice aftaga, hvarefter skattläggningen vid nästa ting kommer att uprättas och examineras till landshöfdingens öfverseende och fastställande.

§ 10

Ehuruväl lappmarks allmogen efter gammal plägsed är skyldig att utbetala till fullo den å hvarje by utsatta skatt, utan afseende derpå, att en annan lappman i byn blifvit utfattig eller genom döden afgått; så finner Kongl. Maj:t dock skäligt, enär något lapp-land blifver anslaget till nybyggen, så att det ej vidare af lappfolket kan nyttjas till rendjursbete, fisk- och djurfång, det lappbyn icke vidare bör graveras för ett sådant derifrån gånget lapp-land, utan kommer dess i jordeboken påförda skatt att afdragas ifrån byns skattesumma, emedan kronan undfår större ränta af nybyggen, efter frihetsårens förlopp, än den förra lappskatten, dock att ingen lappman drifves ifrån renbetet på mosshedar och berg, som endast för dess renas men icke för nybyggarens kreatur tjänliga äro.

Kongl. Bref den 20 Juli 1762 till Kammarkollegium, angående frihet för hemmansåbor i Lappmarken från skattens utgörande i speciemynt.

N:17.

....... Och alldenstund de nybyggare af lappallmogen, som hafva hemmansbruk och vissa hemvist, äro att anse af lika omständigheter med all annan allmoge, samt således icke heller böra på annat sätt belastas; fördenskull finna Rikets Ständer, det dessa af lappallmogen böra vara frie från skattens utgörande till Oss och kronan i speciemynt, utan ega tillstånd erlägga densamma i sådant mynt, som i de öfriga rikets provinser är gängse. Hvad åter angår de af lappmännen, som icke hafva nybyggen utan ombytelig hemvist, och med hvilka är en helt annan beskaffenhet än med de förra; så förbehålla Rikets Ständer sig att öfver dem vid annan tillfälle i underdånighet få yttra......

Det är dock en Otvistat sanning att ägande och rättigheter började bokföras 1543 och ödemarksområden från 1553, som gällde rättighet till jakt och fiske i dessa.  Då skrevs stora områden i lappmarken att tillhöra birkarlarna varifrån de också började betala årlig jordskatt och har fortsatt att betala ända till våra dagar. Lappbyarnas lappar kom under konungadömet och fick betala skatt till denne från år 1602. Då sedde också den första avvittringen där lappmarken delades till där boende familjer och de skulle fortsätta sin näring där. I samband med detta förbjöds den nomadiserande tillvaron och alla skulle bosätta sig på sina skatteland. När kungen fick veta att flera ödemarksområden ägdes redan av hemmansägare från Övertorneå trakten, skrev han ett brev den 4 december 1603 med påbud att den som inte flyttade till dessa områden att bo, skulle fråntagas sin äganderätt och denna skulle ges till en annan som ville bosätta sig där. Han skrev också att dessa och deras barn skulle i evinnerlig tid behålla sina skatteland.

Skattemannarätt

Prawits förklarar också, att ordet skatte under 1600- och 1700-talen hade en juridisk-teknisk betydelse: landet besattes med skattemannarätt. Själva termen Lappskatteland skulle alltså ha varit en officiell bekräftelse på äganderätt. Ordet lappskatteland återfinns inte i 1873 års avvittringsstadga, men avvittringen var en administrativ åtgärd, och administrativa myndigheters åsikt borde inte ha påverkat ägandeförhållandena.

I samband med fastighetsindelning kan det finnas anledning att beakta Cervins beskrivning av hur fastigheter bildats ( Cervin 1972, s. 8-10). Äganderättsliga indelningen hade sitt ursprung i medeltiden, och delägarna i byn hade sin kvotdel. Lantmäteriverksamheten påverkade indelningen i fastigheter, och skiftet gav hemmanets andelar en viss plats på marken inte bara kvotdel i byn. Intressant är Cervins påstående, att den jordägande befolkningen och häradsrätterna tycks länge ha hållit fast vid den äganderättsliga indelningen, medan myndigheterna i övrigt torde ha drivit det kamerala betraktelsesättet. Men nya enheter skapades genom lantmäteritekniska åtgärder, något som inte tycktes stå klart för samtiden.

Någon särskild jordnatur har aldrig funnits för lappskattelanden, men en sådan borde ha varit jämförbar med skattenatur och inte krononatur.

Enontekis lagtima Tingslag år 1744

Vildrensjakt inom Suondawara byalag.

....... Det besvärade sig å dess grannars vägnar Jöns Jönsson Niemi, Olof Madsson och Mads Nilsson i Muonionniska, ense med Suondowara byalag över lappen Jon Amundsson Labba, med förmälan, som hade denne senare år 1741 och 1742, fällt inom socknens rå Songamuotka, vilda renar, samt därifrån även dem avdrivit, bemälte byamän till en märkbar avsaknad, anhållandes att ett sådant oförrättande honom hädanefter må vara förment;

Och medan Labba enständigt förneka sig häruti vara brottslig, kunde de klagande honom och med pålitliga vittnen vidare däri ej gravera, än att av Henrik Jonsson Lainio berättat vart, att han förlidne vinter, 1742, föregav sig hava sett Labba med åtskilliga Jukkasjärvi lappar i skogen inom Muonioniska och Sundowara rå, dock utan jagande vildrens fällen;

För den skull och vid så beskaffade omständigheter, ville Härads Rätten för denna gången icke tillstå, att så beskaffat mål vidare åtgärda, än att desamma som obevist anse, och i övrigt varna Labba att på ovanberörda sätt, i ingen måtto Muonioniska och Suondowara borna oförrätta, så kärt honom vara vill Laga plikt att undvika.

Utdrag från Dombok Torneå Lappmark

En granskning av de bestämmelser rörande avvittringen i Väster bottens och Norrbottens län visar att hänsyn till lappskattelanden har man också blott tagit såtillvida, att inom Karesuando (det gamla Enontekis) och Jukkasjärvi socknar belägna lappskatteland (det gäller här icke lappskatteland i egentlig mening, utan hela byområden), Suondavara i avvittringsutslagen förklaras icke hava undergått avvittring, respektive på grund av sin natur ej hava kunnat göra detta.

På grundval av dessa indelningar hava utfärdats byordningar för samtliga lappbyar, nämligen för Karesuando byalag den 7 december 1904 (delvis ändrade den 25 juni 1913 och den 17 april).

Liksom hos de flesta övriga jägare- och fiskarfolk utbildade sig därvid också mer eller mindre noggrant bestämda gränser mellan de olika byarnas marker och fiskevatten. Byns marker begagnades till en del kollektivt av alla dess invånare, och särskilt uppfattades de trakter, i vilka det mest vinstgivande vildrensfänget bedrevs, såsom en för hela byn gemensam allmänning.

I lagfartsboken är Suonttavaara Lappskatteland Nr. 1 också intecknat.

Rå och rör

Förutom de upphuggna rågångarna finns också rå och rör samt naturliga gränsmärken. Över allt där dessa gränsmärken förekommer, måste någon form av lantmäteriförrättning ägt rum, och inte beakta sådana gränsmärken strider mot alla regler för avvittring av skifte. Det förefaller också som om avvittringslantmätarna inte bara varit medvetna om gamla rågångars existens utan även utnyttjat dem. Rågången för Karesuando (Enontekis) socken sammanfaller nästan helt med gränsen för lappskattelandet Suonttavaara. Markägarna söker efter ytterligare rå och rör. Dessa punkter kordinatsätts och kan inplaceras i rikets nät och läggas in på moderna kartor. Rösen skall också åldersbestämmas. Identifiering och lokalisering av dessa gränsmärken är en av de metoder privata markägare tillämpar vid deras försök att bevisa, att de har bättre rätt till namngivna lappskatteland än staten. Sedan urminnes tid- från landskaps lagarna till dagens jordabalk- har naturliga gränsmärken samt rå och rör bevisvärde, t.o.m. större än kartor, vilket är naturligt, eftersom det finns bristande exakthet och tillförlitlighet i gamla kartor på grund av alltför enkel teknisk utrustning vid upprättande av kartorna.

Äldre lagliga gränser

I ingen av de hundratals avvittringsprotokoll jag läst står någonting om äldre, lagliga gränser. Avvittringslantmätarna tycks inte ens ha frågat, om sådana existerade, men det verka inte heller som om det i deras direktiv stod, att den frågan skulle ställas till markägarna. Men mest betänkliga är, att ingen analys gjordes av lappskattelandens jordnatur. Det betraktades tydligen som ett axiom, att de var av krononatur.

De allra mesta av land och vatten i Lappland har fördelats på administrativ väg och endast i begränsad omfattning prövats juridiskt. Möjligen kan detta faktum förklara många av de oklarheter som nu råder. Det förefaller vara dags att nu göra denna juridiska prövning. Det är inte enbart en fråga om att klarlägga enskilda markägares rätt till land och vatten utan även lapparnas och statens, liksom Sveriges möjligheter att ratificera ILO:s konvention nr 169 om urbefolknings rätt.

Stamfäder

Som förut framgått kan man med säkerhet säga att till Enontekis kom inte en "finnländsk" eller "svensk" nybygges bosättning, som man fortsatt falskeligen försöker framhålla. Alla Enontekis platser och områden har tillkommit genom gammal hävd och arvsberättigat lappskatteland, till vilka alla lappnäringsgrenars rättigheter tillhör.

Vidare fastställde stamfäders ättlingar sina nybyggen genom att betala lappskatt såsom det förespråkas i 1749-års lappkonseljens 11 §.

Nybyggarplakatet trädde i kraft år 1673, eller med andra ord: före denna tidpunkt betraktades samtliga boende i området som lappar.

Ibland måste man komma ihåg att under 1500-talet och ända fram till 1672, innefattades Tornedalen i sin helhet inom lappmarkens gränser. Tornedalen avskiljdes för att tillhöra hemmansägare i och med lappmarksgränsdragningarna år 1584 och 1594, och dessa nya hemmansägares ödemarksområden (jakt och fiskesjöar) blev kvar som tillhöriga dem, även efter senare dragningar av lappmarksgränsen.

Filosofie Dr Erik Wahlberg, som under 50 års tid har forskat om Tornedalens släkter och historia, skriver att dessa ödemarksegendomar kom att inverka på bosättningshistorien då ägarna flyttade närmare sina ödemarker och fiskesjöar.

Först under senare tid har man kunnat ta fram och följa Jukkasjärvis och Enontekiös bosättningshistoria i en sammanhållen kedja, och även den visar att ägarna flyttade till sina ödemark och fiskeställen. Den här forskningen saknas helt i den samiska historieskrivningen.

Jakt och i synnerhet fiske, ha alltså haft mycket att betyda för den norrländska befolkningen under gångna tider, under den första bebyggelsens tid med säkerhet mer än något annat näringsfång. Betecknande är, att en bland Norrlands få urkunder från den gråaste forntiden, hällristningen vid Nämnforsen i Ångermanälven, avbidar älgar, fåglar och fiskar.

Kring jakt- och fiskelycka knöto sig urbefolkningens intresse och förhoppningar, och in i senaste tid kvarleva minnen härav. Sin ursprungliga rangplats som huvudnäringar kunde jakten och fisket bibehålla, endast så länge var och en av deras utövare förfogade över mycket vidsträckta marker. Detta var villkoret, för att icke överbeskattning skulle inträda och därmed brist på vilt och fisk. Därför var det icke med blida ögon, som de gamla skogsmännen och fiskarna sågo andra nedsätta sig i deras grannskap.

Förr i världen voro också nybyggarna "brukare" av ganska vidsträckta områden. De första gårdarna i lappmarken anlades på 1600-talet, och dessförinnan hade hade i dessa kolossala områden endast en fåtalig befolkning huserat. Det på mitten av 1700-talet av HULPHERS givna allmänna omdömet om hela Härjedalen, att fågelfångst, fiske och annan djurfångst näst boskapsskötsel utgjorde allmogens förnämsta inkomstkällor, kan tillämpas på hela det inre Norrland och för en ganska lång tid framåt.

Först i senare tid har detta mera allmänt ändrats, till en stor del på grund av skogsavverkningens tilltagande betydelse, som skaffat mera inkomstbringande sysselsättningar, varigenom intresset dragits från det gamla levnadssättet. Vi äro härmed inne på jaktens och fiskets ställning till kulturen, en sak, varåt uppmärksamhet ägnats i det föregående.

Finskt inflytande

En del fiskeredskap, som i Norrland ha en mer eller mindre allmän utbredning, framför allt i norr, kunna vi spåra tillbaka i tiden såsom finska invandrare. Landbryggan norr om Bottniska viken skulle alltså ha tjänstgjort för överfart i riktning öster-väster men icke i nämnvärd grad tvärs om. Förhållandet står i god överensstämmelse med finska språkets utbredning i det nordligaste gränstrakterna och måste naturligen bero på själva den svenska och finska befolkningens flyttningsvägar.

De båda invandrings vägarna för kulturen, den nordostliga och den sydliga, ha icke endast under historisk tid, utan långt dessförinnan, tillfört Norrland olika kulturelement. " Det finns bland de norrländska stenåldersfynden, särskilt norrut, former som endast återfinns österut, i norra Finland, och som snarast böra ha tillhört något med finnar och lappar besläktat folk. Visst är, att även under bronsåldern tvenne kulturströmmar mötts i Norrland. Under det att bronsålder föremålen av utpräglat sydskandinaviska former äro upphittade upp till Medelpad och Ångermanland, har i Lycksele lappmark anträffats en bronsyxa av en form, som återfinns i det inre Finland och Ryssland". Den ovan påvisade blandningen av sydskandinaviska och finska fiskeredskaps typer i Norrland, stämmer alltså väl överens med landets forna kulturhistoria i allmänhet.

Jacop Fellmans anteckningar från Finnmarken

Polmak. Den beboddes av 15 a´16 hushåll, alla Finnar, vilka härstamma från en Peski Heikka, d.ä. Henrik Peski, som av fruktan för krigsväsendet år 1740 hitflyttat ifrån Muonioniska by i Övertorneå socken med sina tre söner och härstädes satt sig ned.

Stället utgöres av ett näs, formerat av Palmakjok, vilken här löper ut till Tana älv, och är den hörikaste fläck därinvid, varför Henrik Peski genast förenade boskapsskötseln med fiskfänge. Efter gubbens död stannade endast tvenne söner här, och den tredje bosatte sig 1/2 mil uppåt älven, vid Njorkan, ett fiskeläge inom Utsjoki socken, nu bebott av fem hushåll, vilka äro hans efterkommande; ehuru hans söner och sonasöner, merendels gift sig med Lappskor och blandningar av Finnar och Lappar, hava de bibehållit Finska språket, och fastän undervisningen i by- och skriftskolor m.m. sker på Danska, läsa de alltid i sina hus Finska postillor, psalm- och evangelieböcker, samt iakttaga mera Finska, än Lappska eller Norska plägseder. Dock är klädedräkten den Lappska.

Erik Johan Grape, som var präst i Enontekis församling och bodde i Markina under åren 1788-1806, skriver i sin avhandling:

"Av skogsfångst utgör vildrenen det mesta. En idog nybyggare kan vissa år fälla 10-12, ja upptill 20 av dem. De fattiga idka ripfänge med snaror. Sjöfågel fångas överallt vårtiden. Fisket börjas hemma så snart isen lossnat ifrån stränderna. Vid medium juni sker avresan till huvudfisket 4-10 mil hemifrån och återkomsten i slutet av juli. Varje nybyggare har även sin renhjord om 10-50 tamrenar".

Huvudnäring var fortfarande jakt och fiske och i mindre skala tamrenskötsel och annan boskaps anskaffande och ströängs bärgning.

Slutord

Som av den föregående skildringen framgått, gör för närvarande en ny tidsålder sitt intåg i Norrland, som inverkar på jaktens och fiskets allmänna karaktärsdrag på ett i många fall nästan revolutionärt sätt. Det nya, som därunder växer fram, är till största delen sydligt långods, den från söder framträngande högre kulturens, industrikulturens, följeslagare.

Det gamla åter som försvinner, från en uråldrig allmogekultur, en kultur, som i hög grad just inriktat sig på djurfångst och fiske och därför uppvisade en ganska rik mångfald av olika metoder och redskap. Ur kulturhistorisk synpunkt är det givetvis dessa bortdöende drag, som erbjuda det största intresset. Och om man närmare tänker på saken, skall man finna, att det är ganska vittgående resultat för forskningen, som härunder framlockas.

Det är icke endast den norrländska befolkningens forna vardagsliv, som här lyser fram, icke endast allmänt ålderdomliga drag för hela den svenska nationen och skandinaverna, utan även för hela germanska folkstammen. I vissa fall sträcker sig redskapens utbredning t. o. m. vida utöver denna folkstams nutida och forna område. Vad som varit allmänt germanskt eller haft en mera lokal förekomst, är för närvarande i många fall omöjligt att bestämma. Säkert är emellertid, att man vill studera den gamla germanska jägar- och fiskarbefolkningens levnadssätt och redskap, finnes det ingen trakt, där detta låter sig göra lika bra som i de nordligaste delarna av Skandinavien; på andra håll har det ursprungliga försvunnit i än hög grad eller, såsom i Finland, uppblandats med element av icke -germanskt ursprung.

Vår nuvarande kännedom i frågan är emellertid i många avseenden bristfällig. Väl innehåller litteraturen en hel del strödda underrättelser och i många få fall även sammanfattande framställningar av enstaka kapitel av ämnet, men det finns andra kapitel, som knappast alls behandlats förut, antingen emedan de icke tilldragit sig författarens uppmärksamhet, eller emedan de förr voro så allmänt kända av ortsbefolkningen, att en skildring av dem förefallit obehövlig.

I det här föreliggande arbetet har för första gången ett försök gjorts att till en fylligare enhetsbild sammanfatt de spridda dragen, och nya enskildheter ha även tillfogats. Ännu återstår dock mycket att utforska. Även för dem, som menar sig ha vunnit en något så när mångsidig överblick över detaljerna, visar sig oförmodat i en trakt en alldeles ny redskapstyp eller en intressant avvikelse från en förut bekant.

Vad som hittills mest försummats och som därför i första hand bör utföras, är en efterforskning av de etnografiska betydelsefulla detaljer, som ännu stå att framleta ur en hel del hithörande föremål.

Denna sida av saken fordrar andra förutsättningar än jag besitter och har därför till största delen måst lämnas obeaktad i den föregående framställningen. Men denna efterforskning bör göras snart. Om ett par årtionden, kanske förr, då de äldsta av den nu levande generationen samlats till sina fäder, har med dem en oersättlig sakkännedom för alltid gått förlorad; med de sista " skogsmännens " bortgång tillsluter sig ett visserligen icke så vidsträckt, men dock mycket tacksamt och viktigt fält för forskningen.

Vad som därvid av oss försummas, kunna våra efterkommande icke reparera.

(Detta skrev Sven Ekman i början av 1900-talet, och nu 100 år senare, (2003), har forskningen om den forntida jakt- och fiskets utövande och utövarna ej företagits i de nordligaste lappmarkerna i Sverige).

Hemsidan: http://suonttavaara.se