Rapport fra det 27. nordnorske historieseminar, Hamarøy 27-29 september 2002.
Dr.art i historia, Tromsö universitet
Kvenerna var alltså ett folk med upprinnelse i Kvenland, som existerade i alla fall mellan 890 och 1200-talet och som hade en egen kung, Faravid. Och även om Kvenland har försvunnit, är folket - kvenerna - fortsatt levande. De utnyttjade nämligen hela Nordkalotten till sina handelsresor. Och bosatte sig också på andra ställen i sitt kärnområde i Tornedalen:
"Århundraden före kungarna i Danmark och Sverige hade slagits färdigt om gränserna i norr, bebodde kvener delar av Troms och Finnmark. Där Norge, Sverige och Tshar-Rysslands Finland sakta men säkert utvecklat sina erövrade nordområden där deltog kvenerna". (http://home.c2.net/kvaentunet/side4.htm)
Under titeln "Kvænene; litt om deres historie, etnisitet og språk" av Terje Aronsen (http://www.ub.uit.no/db_kat/kven/kvalf.htm) tidigare ledare i NKF och en av pionjärerna i den norska kvenrörelsen, presenterar kvenernas historia i ytterligare detalj. Här lanseras det också påstånd om kontinuitet i kvensk historia som sträcker sig mycket längre tillbaka i tid än till Ottars berättning. Aronsen daterar nämligen här "startpunkten" för kvenernas historia hela 5000-5200 år tillbaka i tid;
Då " kom ett folk norrut från Sydvästliga Europa, och slog sig ned i södra Baltikum, de vandrade vidare norrut till Karelen och västerut till Savolax och Egentliga Finland, och i norr slog de sig ned i Kvenland och Lappland. Ingen vet vad folket hette, men "finländare" var de inte. Av detta folket uppstod det stammar på de olika platserna var de var bofasta. På Baltikum- i Estland blev de kallade för estländare-, i Karelen blev de karelare, i det Egentliga Finland blev de finländare, i Kvenland blev de kvener och i Lappland blev de kallade lappar. De var en och samma folk som på de sättet blev delat upp i stamfolk som eftervart befäste sina egna kulturer och sitt eget språk. Men språken var så lika att alla förstod varandra. I vart fall förstod grannarna varandra. Det uppstod en språklig och kulturell kedja från Baltikum i Syd till Nordishavet i Nord. Detta är viktigt. Alla stammar var likställda på den tiden, och de utvecklade eftervart sina egna språk och kulturer, Kvenerna hade sitt språk liksom lapparna, karelare, savolaxare och finländare, som bodde på sydvästspetsen av dagens Finland".
Här slås det alltså fast att kvener, lappar och finnar är efterkommande av ett och samma folk, som kom till områdena allaredan för 5000 år sedan. Betydelsen av en sådan uppfattning av de nordliga befolkningsgruppens härkomst skall diskuteras senare. Här är det intressanta att kvensk historia får en mångtusenårig varighet genom Aronsens beskrivning. Vidare definieras Kvenland, alltså upprinnelseområdet för våra dagars kvener - "hemlandet" i Smiths termologi - på följande sätt av Aronsen: Kvenlands kärnområde var i Tornedalen, i ändan av Bottenviken, i det området som på svenska igenkännes som Botten. Men den omfattade långt mer än detta kärnområde.
"Kvenland hade sin utbredelse söderut till dagens Hälsingland - i vart fall. Det finns också dokumentation på att det var kvensk bosättning i Norge söderut till Sognefjorden och Nordmarka i Oslo-området. Av det som är dagens Finland, sträckte sig Kvenland ända till norr om Åbo. I norr hörde de stora älvdalarna mot Norge också med till Kvenland".
På slutet av 1200-talet var det enligt Aronsen slut på Kvenlands självständighet, men folket försvann inte, som vi kommer ihåg. De vandrade norrut till Nord-Norge, annars blev kvenerna kvar i sina kärnområden. I det som senare blev till Finland är kvenerna enligt Aronsen förfinskat. I svenska Tornedalen håller de stånd som tornedalingar (trots försvensknings politiken): "Upplysta tornedalingar har i dag börjat kalla sig för kvener och sitt språk för kvensk", slår Aronsen fast. I Norge har kvenerna blivit förnorskat, en process som fortsätter än i dag. På Kvæntunets hemsida är man alltså mer upplyst om kvenernas förhållande till finnar än på NKF:s sida. Kvenerna är något annat än finländare, de är specifikt "kvener".
När vi sammanställer de två nätsidornas förtidsuppfattningar, är det tydligt att grunduppfattningen om kvenernas historia är det samma. Kvenerna är efterkommare av Ur-Kvenland, som hade ett kärnområde i Tornedalen fram till 1200-talet. "Urtillstånden" i detta Kvenland blev ändrat - till det värre - genom migration och assimilering i de senare nordiska nationalstaterna. Det är värt å lägga märke till den skarpa gränsdragningen mellan det finska och det kvenska i Kventunets förtidsföreställningar. Kvenerna var (och är) ett annat folk än samer, nordmän och finländare, själv om samerna, kvenerna och finländare enligt Aronsen ser ut till å ha haft samma härkomst. På Kventunets sidor slås också fast något som NKF:sidor bara försiktigt antyder: Dagens kvener finns inte bara i Nord-Norge, efterkommande av Ur-Kvenland existerar fortfarande i svenska Tornedalen i form av tornedalingar och i Nord-Finland. Bägge nettsidorna är vidare eniga om att kvenerna har varit på plats i Nord-Norge i all historisk tid. Dagens kvener har alltså en lång historia att se tillbaka på.
Det senaste åren har det alltså sett grundläggande ändringar i synsättet på kvensk historia bland kvenska aktivitister. För det första, kvenerna i dag har blivit omdefinierat från att vara efterkommande av finskspråkliga invandrare från 1700- och 1800-talet till att vara efterkommande av "ur-kvenerna" från 800-talet. För det andra har upprinnelseområdet blivit omdefinierat från att vara Finland och Nord-Sverige, eventuellt Tornedalen, till att vara Kvenland, som existerade som en självständig nation fram till slutet av 1200-talet. För det tredje har kronologin i kvenernas historia blivit radikalt förlängd: Från å ta utgångspunkt i invandringen på 1700- och 1800-talet, sträcker den kvenska historien sig nu i alla fall till 800-talet i Aronsens version hela 5000 år tillbaka i tid. För det fjärde är kategorin "kven" blivit omdefinierat till att vara långt mer omfattande än tidigare. För att förut betecknat de norska kvenerna, omfattar det "kvenska" nu efterkommande av Ur-Kvenland så väl i Finland som i Nord-Sverige, i tillägg till kvenerna i Norge. För det femte understrykes det nu en klar skiljelinje mellan kvenerna och finländarna. Där man tidigare talade om de finskspråkiglika invandrarna, är det nu frågan om en kvensk samfund och kvensk språk med tusenårig existens. Sammanfattat innebär dessa ändringar en stark radikalisering av den kvenska historiebeskrivningen.
Fotnot: Kvenernas historia har ej tidigare blivit utforskat i de nordiska länderna utan det är i det senaste åren som detta har påbörjats i Norge och Finland (I Sverige har den forskningen ej ens påbörjats). På grund av detta är Nordkalottens historia ej ännu skriven. Föreningens anm.
I samband med utredningarna har alltså Kvenlandsförbundet och deras argumentation för kvensk urfolksstatus kommit upp. Med utgångspunkt i Ottars berättelse har föreningen bland annat argumenterat för att det har existerat ett självständig Kvenland från Bottenviken norrut till Ishavet. Efterkommare av dessa "fornkvänerna" är enligt föreningen urbefolkningen i området, mens samerna hävdas å ha kommit till området senare. Orsaken till att kvenaktivismen i den senare tid har kommit upp är enligt v.ordf. Gertrud Monlund enkel: "Våra rättigheter (de kvarvarande) håller ju på att tas ifrån oss", med klar hänvisning till den svenska statens arbete med å ratificera ILO-konvetionen nr. 169 för samernas del. I Finland har liknande argumenten mot att samerna skall få särrättigheter på bekostnad av landets "verkliga urbefolkning", de s.k. "lappalaiset", också blivit framhållen av en i ledarskiktet i Kvänlandsförbundet, Niilo Tervo.
Fotnot: Hilkka Joki (Finland) är ordförande i Kvenlandsförbundet just nu, 2005.
Forord
Denne utgivelsen er tilnærmet identisk med doktoravhandlingen med samma tittel som jeg forsvarte for graden doktor artium ved Universitetet i Tromsö i november 2003. Det er foretatt noen mindre rettelser, först og främst av skrivfel, i forhold til orginalmanuset. Jag vill benytte anledning til å takke mina opponenter, professor Max Engman, Åbo Akademi og professor Knut Kjeldstadli, Universitetet i Oslo, for den konstruktive og tankevekkende tilbakemeldingen jeg fikk ved disputasen. Jeg vil også takke min veileder, professor Einar Niemi, Universitetet i Tromsö, for all hjelp og stötte i förbindelse med avhandlingsarbetete. Sist vil jeg takke Institutt for historie og redksjonen for Speculum Boreale. Skriftserie for Institutt for historie, Universitetet i Tromsö, for at de har muliggjort publiseringen av avhandlingen i skriftserien.
Tromsö, mars 2004
Teemu Ryymin
(Här taget urklipp från avhandlingen fritt översatt till svenska)
1.3 Norsk minoritetspolitik gällande kvenerna
På 1700-talet blev kvenerna önskat välkommen till Nord-Norge av de norsk-danska myndigheterna. För dem representerade invandrarna ett positivt element i området, både som jordbrukar och som befolkningstillskott. Någon egentlig definierat minoritetspolitik gällande samerna eller kvenerna fanns strängt taget inte på den tiden. Nordkalotten var ännu inte statligt konsoliderat och uppdelat mellan de olika nationalstaterna. Gränsen i nord mellan Norge och Sverige blev dragen först 1751, mens gränsen mellan Norge och Ryssland fastställdes så sent som 1826..........
1.4 Framställning av kvenerna i Finland - tidigare forskning
Framställning av kvenerna sett utifrån har uppenbart haft betydelse för kvenernas egenuppfattning. I forskningslitteraturen är det blivit hävdat att det negativa norska inställningen och behandlingen av kvenerna, särskilt från tiden ca. 1860 till andra världskriget, hämmade utvecklingen av kvenernas kulturella identitet och självbild. Frågan om hurdan den finska intresset för kvenerna har utvecklat sig och hur kvenerna blivit framställt i Finland under denna perioden, är svårt att svara på i bakgrund av föreliggande forskning. Generellt har kvenerna fått litet uppmärksamhet i de finska forskningsmiljöerna, med undantag av det språkvetenskapliga, främst de sista åren.
De finska hållningen till kvenerna har blivit berört i mycket få arbeten, och i dessa har mellankrigstiden stått i fokus. Olaf Havdal (1976) har utgett enstaka finska nationalisters syn på kvenerna, mens etnologen Venke Olsen (1972, 1984, 1998) har sett på den finska folklivsgranskaren Samuli Paulaharjus arbete i mellankrigstidens Nord-Norge. Inom historiafacket har frågan om finska uppfattningar av kvenerna fått liten uppmärksamhet. Ett undantag är Toivo Nygårds avhandling från 1978 om finsk stamarbete, som behandlar kort också mellankrigstidens stamorienterade intresse för kvenerna.
De finska hållningen till kvenerna är inte tidigare försökt placerad i en långsiktig historisk ljus. Den föreliggande forskningen har heller inte berört hur kvenerna blev framställt i den finska offentligheten, med ett undantag: I huvuduppgiften som jag hade visade jag att mellankrigstidens finska nationalister såg på kvenerna som en grupp hjältemodiga finnar som genom sitt arbete hade gjort Ruija beboelig. I den nyaste finska forskningen om kvenerna har man i huvudsak nöjt sig med att referera till forskning omkring de norska hållningen till kvenerna. Kunskap om hur kvenerna har blivit framställt i finsk offentlighet från 1800-talet, och vilken förhållande som format framställningen av dem, är med andra ord bristfällig.....
Den egentliga kveninvandringen till Nord-Norge började med Den stora nordiska krigen (1700-1721). Krigshandlingarna, samt önskan om att slippa undan militärtjänsten, förde till att en del finska bönder valde att flytta, och efter att ryssarna intog Viborg 1710 och trängde sig norrut bl.a. till Tornedalen, drog folk till Norge. Invandringen på 1700-talet rättade sig mot Nord-Troms och Väst-Finnmark, särskilt till Lyngen, Skjerøy och Alta, samt att också Öst-Finnmark fick små kvenska bosättningar i andra delen av 1700-talet. Omfånget av invandringen på den tiden var emellertid inte så stor, och drivkraften bakom den var sammansatt. Nödår i Tornedalen, samt ringverkningar av krigshandlingarna var bland de viktigaste. Men det fanns också andra orsaker. I Nord-Norge fanns områden som var välfägnat till jordbruksaktiviteter, och från 1790-åren började fler och fler resa från Nord-Sverige/Finland till Ishavskusten för att fiska. En del av fiskarna vände tillbaka till sina hemtrakter efter säsongens slut, medan andra valde att slå sig ned för gott på norsk sida.
....... Också önskan om att befästa den svenska statens herradöme i Lappland kan bidraga till att förklara varför utvandrarna till Ishavskusten blev sett som "överlöpare". Innan gränsen mellan Norge och Sverige blev fastställt 1751, fanns det önskan från svensk sida om att uppnå åtgång till Ishavskusten. Bland annat argumenterade Andres Hellant för att Sverige skulle få åtgång till Ishavet: Ett stycke av Varangerfjordens kust skulle styrka den svenska handeln och vara en fristad för "våra Norska Rymmare". Etableringen av ett svenskt överförmynderi i områden blev ansett att vara avhänglig av att det fanns en stabil, bofast befolkning i nord. Genom gränsfastställelsen mellan Norge och Sverige i Strömstad 1751, blev Sverige utestängt från Ishavskusten.
......Enontekis-prästen Erik Grape uttalande från 1794,där han delger sin frustration över att nybyggarna i Enontekis socken, samt att kultiveringsarbetet gick dåligt och en av orsakerna enligt han var att: "så väl Nybyggarna själva göra fisket till sin huvudnäring, som ock att deras Söner och lätt kunna välja samma födkrok i Norrige, och där i ett makligt sjelfsvåld tillbringa somrarne, under det Föräldrana, i brist af nödige arbetare, ofta nog, få svettas för vinterföda både åt dem och sig sjelfva. Då jag än härtill får lägga, att de flesta af dessa Flytt-Finnar med tiden bosätta sig i Norrige, hvarigenom äfven vinsten af deras fiske går förlorad för Orten och Riket, kan jag för min ringa del, icke anse dem eller deras Gynnare för Svenske, Finnske eller Lappske Patrioter". Det är rimligt att tolka Grapes uttalande utifrån detta: Svenskar, finnar och samer bosatte sig i Norge och gjorde detta för egen vinnings skyll, och gagnade inte rikets intressen.
3.2 Carl Axel Gottlund och kvenerna
Carl Axel Gottlund (1796-1875) är för eftertiden bäst känt som "skogsfinnarnas apostel", mannen som "uppdagade" och försvarade den finskspråkliga befolkningen i Mitt-Skandinavien på 1820-talet. Gottlund var också en av de första finska nationalromantikerna som var uppmärksam på de finskspråkiga utvandrarna i Nord-Norge. Hans engagemang i kvenernas förhållanden kom emellertid inte till att prägla bilden av kvenerna i den finska offentligheten i någon större grad, då det inte kom till uttryck i hans publikationer. Likväl är det intressant att se närmare på hans verksamhet, för den visar att kvenerna eksisterade i de finska nationalromantikernas intressefält redan på 1820-talet.
I 1817 och 1821-1822 genomförde Gottlund flera resor i de skogsfinska områdena. Hans verksamhet förde till att skogsfinnarna och deras situation blev taget upp i de finska romantikernas tidskrifter och tidningar. Efter vart började Gottlund att arbeta för att skogsfinnarna skulle få lov till att ha egna, finskspråkliga församlingar, präster och utsträckt autonomi. Dessa planer förde inte till annat än misstänksamhet mot Gottlund både från norsk och svensk sida. I Sverige blev Gottlund beskyllt för att vara rysk spion, och måste avstå från att föra skogsfinnarnas sak vidare, under hot om utvisning. Gottlund var uppmärksam på att det bodde finnar också i Nord-Norge I ett brev till den finska statssekreteraren baron R. H. Rehbinder från 1821 förklarade Gottlund sina planer om att resa bl.a. till Nordkap och Alta - för att studera den finskspråkliga befolkningen där:
" I den hensikt har jeg ikke tenkt å reise i de finske områdena i Alta og Nordkapp, men i största delen av Lappland, Finland og de områdena i Russland, der dette folket og dets etterkommere fremdeles treffes, i alle fall i områder runt det Hvite havet, för om mulig å skaffe kunnskap, om ikke det her fremdeles er spor og minner fra de tider, da nordmenn og bjarmenen gjorde krigstokt mot hverandre, noe man skulle tro i alle fall på noen måter gjenspeiles i detta folkets eventyr og minner".
Gottlund planlade att samla sina upplysningar om finnarna i Sverige och Norge i en mer omfattande publikation. I förbindelse med detta kom han i kontakt med prästen i Utsjoki och Enare socken, Jacop Fellman. Fellman var den kanske mest betydelsefylla finska skaparen av kvenpresentationer i första halvan av 1800-talet.
3.3.1 A. J. Sjögren och Anteckningar om församlingarna i Lappmark 1828
Fastän kvenerna kom lite till synes i Sjögrens berättning, kan hans beskrivning av de samiska bosättningen i Tana likväl antyda något om hur han såg på den finskspråkiga befolkningen på norsk sida:
"Nästan på lika sätt bor och fiskare-Lappen i Utsjoki, utom att man, förnämligast vid Teno elf, även underhållar kor. Också torde något utrymme och renlighet herrska, isynnerhet hos sådana, som härstamma af inflyttningar ifrån Finland. De bo ock vida varmare, än isynnerhet den ut tältkäto, fån den ena till anda stället kringvankande, renlappen, emedan de efter eldningen tilltäppa sina stugor ofvantill och dymedelst qvarhålla värman. Detta är väl ock orsaken, hvarföre de ej med den egentliga Lappen dela dess caracteriska magerhet och mer dvärgaktiga växt, utan tvärtom utmärka sig framför denne igenom frodigare utseende och reslighet".
Bilden av kvenerna i Sjögrens publikation var att de är de bofasta finnar, som har kor och får, som är frodigare av utseende och är mer resliga än samerna. Framhävningen av finnarnas renlighet, jämfört med samerna, fanns också hos andra kvenskildrare i perioden, bland annat hos Fellman.
3.3.3 E. Lönnrot i Lappland
Under sin beskrivning av folkslagen i området framhävdade Lönnrot kvenerna. För Lönnrot var Finnmarkskusten speciell för finnarna för att:
...den utom Norrmän och Lappar bebos af omkring 4000 (fyra tusende) menniskor, hvilka till sitt modersmål hafva Finskan, och troligen komma att ännu bibehålla den, så mycket ock åtskilliga, äfven upplysta, Norska prester ifra för att få dem att läsa Norska. Huru många sekler månne verlden ännu ska stå, för att menniskan må hinna helst så långt i upplysning och tolerans, att hon väl sjelf må anse sitt modersmål för det bästa af alla, men lemna också alla andra rättigheter att så anse sitt, och ej förmå dem med lock och pock att bortbyta det. Och särskilt skulle jag fråga de Norska presterna, hvarföre just på samma tid, som man som häftigast arbetar för medel till Lapparnes religionsundervisning på deras modersmål, man rörande Finnarne följer ett alldeles motsatt system? Månne därför att Lapparne utgöra ett mer än dubbelt större antal? Dåligt skäl; ty att äfven den svagare må göras rättvisa, lärer både lagen och evangelium. Eller kanskje för att ej sjelfva behöfva lära sig Finskan, då man redan förut har Norskan och Lappskan? Också dåligt; ty fyra eller åtta bildade prester måtte dock med mindre omak och tidspillan lära sig att snacka och läsa ett främmande språk, än fyra tusen obildade bönder kunna göra det. Eller måhända låter Norskan i Vår Herres öron behagligare än Finskan? men han har ju sjelf sagt, att Hans namn förkunnas för alla folk och på alla tungomål på jorden".
3.5.1 Kopparverket i Kåfjord - ett finsk samfund i Nord-Norge
Kopparverket i Kåfjord i Alta blev etablerat 1826. Etableringen förde fram till stark ökning av invandringen till området, från Sverige och Finland. Enligt verkets gruvfogde, britten John Rice Crowe (1795-1877) upplysningar, bodde och arbetade det 221 kvener vid verket 1834. Den finskspråkiga befolkningen i Kåfjord ökade starkt de följande åren. I 1840 var 482 av verkets 857 anställda kvener.
Ansamlingen av kvener i Kåfjord väckte uppmärksamhet i Finland. 1841 skrev både Borgå Tidning och Helsingfors Tidningar en artikel från den danska avisen Dagen, om de finska arbetarna vid Kåfjord kopparverk. Artikeln tecknade ett ytterst flatterande bild av kvenerna vid Kåfjord, "denna friska, kraftiga och arbetsamma folkstam":
De vid verket arbetande Finnar hafva af direktionen det vitsord, att vara lätt förnöjda, sparsamma, nyktra och till följe deraf starkare och mera uthålliga. Det var en lust och en glädje att se, med hvilken munterhet dessa Finnar förrättade till och med de tyngsta och mest svåra arbeten; man skulle snarare trott dem sysselsätta sig med en lek, än med tungt arbete. Finnarna stå sig här också i allmänhet bra och äro skuldfria - något, hvaraf få Norrmän bland arbetande klassen i detta distrikt kunna berömma sig.
Källorna till den rosade beskrivningen av kvenerna blev uppgett att vara verkets direktion. Verkets bestyrare fram till 1845, John Rice Crowe, hade höga tankar om de kvenske arbetarna sina. I ett brev till Stockfleth i december 1843, publicerat i Tromsö Tidende året därpå, poängterade han att på grund av den "infödda Finnmarkers Apati och Olyst till ovant arbete, måste varje Företagande, där den är avhängig av handarbete, misslyckas, om det inte understödjas av Andra". De "Andra" Crowe hade i tankarna var kvener:
Det är en uimodsigelig kjendsgjerning, at intet Foretagende, som er afhængigt af Handarbeide, kan drives i Finnmarken med noget Held uden ved Hjælp af Qvænerne, det nare sig Bjergverksdrift, Spidsbergfangst eller Bankfiskeri, og det ikke alene paa Grund af Qvænernes Virksomheds Aand og Industri, men ogsaa paa Grund af deres Tarvelighed og Sparsommelighed, som gør det muligt for dem at arbeide for ringere Betaling end de norske Indfødte.... (Stockfletth 1848:11.)
I förbindelse vid beskrivning av verkets skola kritiserade redaktören i Helsingfors Tidningar den norska språkpolitiken gällande kvenerna. Att läraren inte själv pratade finska förde till att undervisningen led:
Hvad gagn kan wäl Norrska folket hafva deraf, att dessa - Finnar - nödgas att tala Norrska språket och kanske att - glömma sitt eget? Men hwad desse deremot förlora, kan icke beräknas. Ty språket är det tryggaste palladium för ett folks nationlighet. Sjelfva fotfästet för deras andliga utweckling, roten för deras intellektuella och till och med moraliska lif är bortryckt med det samma de förlorat sin nationalitet och sitt - språk. Hvad derpå följer, ligger för en öppen dag.
I tillägg till att vidarebefordra de etablerade kvenpresentationerna, introducerade David Europaeus (1820-1884) också ett moment i framställningen av kvenerna: Kvenerna som en del av "den finske stammen". Under sin redogörelse för kvenernas härkomst, förklarade Europaeus att den finskspråkiga befolkningen i Finnmark och Syd-Norge (skogsfinnar) var efterkommare av de mytologiska bjarmerna, som under tidens gång hade utvidgat sina bo-områden i Norden:
Namnet qvän i Norrige anses likabetydande med karelare och nära förenad med bjarmer, nämnda folkstam hufvudsakligen utgåtts ur det dunkla Bjamalandet, derifrån den under namn af qväner först befolkat Bottniska viken låga kuststräckor (Kainun maa), derefter som karelsk och savolaxisk halfnomad upptagit det inre landets höjder, trängt på tavastlänningers utmarker, skickat sina söner till Wermlands skogar och Finnmarkens fjordar och nu håller på att söka ett vidare utrymme för sin vandringslust i den transatlantiska vestern för att der med den vinningslystne amerkanarn täfla i skogens rödjande och blockhusens uppförande. Dessutom har han med en del af sina landsmän befolkat en stor del af Ingermanland samt senast, trängd af hungersnöden, funnit en fristad hos sina stamförvanter, de Olonetzka karelare. Denna folkstam som sålunda tyckes ega en icke vanlig expansiv kraft, har oftast uppträdt såsom odlingens förkämpare, i det den brännt och rödjat skogen dit den kommit, men tyvärr har den städse bibehållit denna sin preliminära ställning och icke velat öfvergå till ett mera ordnat åkerbruk.
Europaeus var en tillhängare av stamtanken. Under sitt Norges uppehåll 1855, skrev han en artikel till Chritianposten. Här redogjorde han för sin förståelse av `den finske stammen` och gav klart uttryck för sin syn på det finska folkets förtid och släktskap med andra folkgrupper. I tillägg till den finskspråkliga befolkningen i Finland, skogsfinnarna och kvenerna, omfattade denna stam karelare, ingermaläningar, ester, mordviner, samer, thseremissene (mari), votjakene, ostjakene, syrjenerne och ungrarna. Det grundläggande sammanhanget för dessa folkgrupper - och därmed det konstituerande element för stammen - var enligt Europaeus det finsk-ugriska språkgemenskapen. Europaeus föreslog emellertid inte att finnarna borde bedriva praktisk kulturmission över kvenerna. Hans stamtanke förblev på det vetenskapliga planet, knuten till resonemanget om en expansiv finsk stam som hade spridit sig runt världen. Som vi skall se, var det först och främst i den fennomanska kretsen runt SKS (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura /Det Finska Litteratursällskapet) något senare att sådan praktisk kulturmission över den finskspråkiga befolkningen i Nord-Norge blev igångsatt.
4.2.2. Det Finska Litteratursällskapet kommer på banan
....... Sektionen blev pålagt av sällskapet att författa en mera detaljerat rese instruktion; den förelåg i februari 1865. I denna instruktion blev såväl målet med resan och resrutten preciserat. Bland annat måste vidkommande finna ut hur gamla de finska bosättningarna var och "om finnarna ansåg sig vara landets ursprungliga innevånare", något enligt instruktionen kunde kasta ljus "såväl över Qvenernas som Birkarlarnas nationalitet". I och med att sektionen värderade de historiska frågorna som de centrala, blev den resande instruerat om att förbigå Vadsö- och Vardö-trakterna då den finskspråkiga befolkningen där var relativt nyankommet och därmed av mindre intresse. Undersökningen i Nord-Norge skulle koncentreras till Kåfjord- och Tromsö-området, som blev uppfattat som gamla kvenområden.
Nöjd med instruktionen beslutade Litteratursällskapet att tillskjuta medel till en sådan resa. Den unga prästen David Skogman (1840-1867), som också tidigare hade arbetat för SKS, fick jobbet. Fastän Skogman blev utrustad med en utförlig rese instruktion, skrev sektionens ledare Koskinen till Skogman i april 1865 och meddelade mer specifikt förväntningar till resan. Koskinen hade två mål: En historiskfackligt och en national. När det gällde den första, var det speciellt tre frågor som upptog Koskinen: Hade det eksisterad en finsk stam som var lika gammal som samerna? Var de såkallade "kainulaiset" efterkommande av denna finska stammen? Var birkarlarna i utgångspunkten finner eller svenskar? Dessa frågor hade Koskinen också berört i sin egen forskning tidigare.
(Koskinens forskande om frågorna kvenerna och birkarlarna bl.a. i en avhandling om Österbottens bosättningshistoria från 1857 (Suolahti 1974:217-227). Också i Koskinens stora avhandling om "Klubbekriget" (utgett 1857-1859, på svenska 1864), blev frågan nämnt (Koskinen 1864:163.) Frågan om kvenernas historiska existens förde för övrigt i 1869 till en häftig strid mellan Koskinen och den finska historikern J. A. Aspelin. Se Julku 1986:24-26).
Koskinen anbefallde Skogman om att sätta sig in i Stockfleths bok om kvener i Norge (Bidrag til Kundskab om Qvænerne i Kongeriget Norge, 1848), och om att undersöka hurdan man kunde styrka den finska nationalkänslan i Nord-Norge:
Når du nå reiser på den siden, så husk også undersöka, hvordan man kunne styrke Finnenes nasjonalitet i Nord-Norge. Det er en ömtålelig sak, som man ikke får tala mye om. Men det ville vart bra, dersom man kunne få solgt finskeböker for eksempel i Tromsö, samt å stiftet biblioteker ett eller annet sted. Kanskje finnes det en pålitlig mann, som en kunne sende böker til salgs. Du burde også ta med deg et antall passende böker.
4.2.3 Skogmans resa - och en ny tidningsdebatt
Skogman reste i slutet av maj 1865. Via Stockholm gick resan till Tornedalen och vidare till Nord-Norge. Här besökte Skogman Tromsö, Lyngen, Skjervöy, Kåfjord kopparverk, Alta Hammerfest, Mageröy och Laksefjorden. Tillbaka resan gick via Trondheim, Kristiania och de norska och svenska finnskogarna. I november var han tillbaka i Finland.
Under resan mötte Skogman en rad kvener och noterade noga ned drag av deras språk, bonings förhållanden, kulturella och ekonomiska ställning. Bland kvenerna delade han ut finskspråkiga böcker. I Kåfjord i Alta fick den kvenske läraren vid kopparverkets skola, Johan Björkwall, "ett par hundra" böcker. Skogman arbetade också för att skaffa kontaktmän som kunde sörja för vidare distribution av finsk litteratur.
Allaredan de första breven, som Skogman sände från resan, sänt från Gällivare och Vittangi i Tornedalen i juni 1865, väckte uppsikt. Skogman beskrev den finskspråkiga befolkningens situation i Nord-Sverige på en för svenska myndigheter lite smickrande sätt. Den svenska regeringen drev med "stilla och systematisk" undertryckning av deras språk, och de saknade finskspråkliga katekismer. Också här delade Skogman ut böcker och förhörde sig om någon i området kunde tänka sig att driva en finskspråkig bokhandel. Emellertid tordes ingen att "gå emot regeringens vilja; regeringens avsikt är nämligen att på alla sätt få det finska och samiska befolkningen till att prata svenska", hävdade Skogman. (Läs om kulturgräns).
Suometar (tidning) påpekade att den svenska behandlingen av det finska språket inte borde förvåna någon: "Den svenska regeringens uppförande mot de finska bosättarna i Sverige har inte förändrat sig från de tider då hela Finland tillhörde Sverige". Efter sin hemkomst arbetade Skogman med ett brett verk om finnarna i Skandinavien, som skulle ta för sig de finskspråkiga befolkningsgruppens samtida och historiska ställning. De första fem delarna, däribland om kvenerna, var färdig i början av 1867. Skogman hann emellertid inte färdigställa verket. Tillföljd av sjukdom dog han den 26 maj 1867, bara 27 år gammal. Hans efterlämnade papper och manuskript blev överlåtet till historiesektionen i SKS, och 1870 blev de färdiga delarna av den påtänkta boken publicerat i sällskapets tidskrift Suomi.
......Först tog Skogman upp frågan om Skandinaviens äldsta befolkning. Efter en grundlig genomgång av relevant forskningslitteratur på fältet, fastställde Skogman med att urbefolkningen i Skandinavien hade varit finsk:
Den som granskat skandinaviske sagn med den minste nöjaktighet, vil klart oppdage at jotuner sikter til et eller annet finskättat folk. Etter vårt syn altså finner, om ikke akkurat i betydningen dagens moderne finner, allerede for ett par tusen år siden bodd i Skandinavia under namnet jotuner.
Koskinen hade också bett Skogman om att ta reda på vilken nationalitet de mytomspunna kainulaiset/kvenerna och birkarlarna hade haft. Skogman svarade entydigt på detta: Kvenerna var finnar, närmare bestämt karelare som hade kommit från Perma eller Bjarmeland, och som senare hade blivit till "pirkkalaiset" eller birkarlar.
I de två sista kapitlen av arbetet blev den finska befolkningen i Nord-Sverige och Nord-Norge behandlat. Skogman ansåg att finnarna måste anses i Nord-Sverige som efterkommare av kvenerna och birkarlarna, dels som efterkommare av senare tiders finskspråkliga nybyggare. Den finskspråkliga befolkningens historia i Nord-Norge var däremot, enligt Skogman, mer oklar. Säkert var det emellertid att folk från Finland hade flyttat dit på 1700- och 1800-talet. Skogman redogjorde för denna utvandring och kunde bl.a. slå fast att antalet finner ökade betydlig i Finnmarken från 1846 till 1855.
6.2 Kvenerna - politisk problem och gammalt Ishavsfolk
Statssekreteraren i St. Petersburg, Beresnikow, framställning blev besvarat i en artikelserie i den ungfinske tidningen Päivälehti i augusti-september 1900. Den finskspråkiga befolkningen i Nord-Norge levde under svåra och orättfärdiga förhållanden, och deras återfärd måste ses i belysning av detta. I sitt svar till Beresnikow lanserade artikelförfattaren en bild av kvenerna som en gammal finsk befolkning i Nord-Norge. Artikelförfattarn slog fast att finnarna hade varit närvarande vid Ishavskusten helt sedan medelåldern, i form av birkarlar som beskattade områdena och etablerade finska ställningar där:
Finnenes fremtreden ved Ishavskysten strekker seg nesten like langt tilbake i tid som disse trakterne er allment kjent. Etter hvert som lappene flyktet nordover fra ny bsettning, fulgte finnene i deres spor, og beskattet lappene, helt till Ishavet. Deretter reiste ´birkarlene´(pirkkalaiset) allerde i middelalderen ved Ishavet og i begynnelsen av nytiden finnes det langs Ishavskysten, saerlig i Varanger, deres faste baser, hvor de oppholdt seg under sine skatte- och handelsreiser, fisket osv. Det var netopp denne gamle Ishavsretten til finnene (suomalaisten vanha Jäämerenoikeus) den svenske regeringen baserte sine krav på, när den på det 16: og 17: århundre krevde delar av Ishavskysten.
Den finska befolkningen i Nord-Norge var därför "inte på främmande område", fastän Finland blev bortrövat sin "historiska rätt" till Ishavskusten under gränsförhandlingarna 1826. Dessutom var gränsen som den gång blev etablerat både orättfärdigt och onaturlig, i och med att den skilde Finland från kusten.
Vid ingång till 1900-talet ser det alltså ut till att ha sett en förskjutning i finska argumentena mot den norska minoritetspolitiken, något som också innebar en ändring i de finska kvenrepresentationerna. Denna ändring gick ut på att den starka viktläggningen av kvenernas "arktiska överlägsenhet" och den därav följande orättfärdigheten i den norska behandlingen av dem, nu blev supplerat med och delvis ersatt av en ursprungsargumentation. Det var ohållbart att legitimera förnorskningen av kvenerna med att hävda att de var invandrare, för att kvenerna var minst lika ursprungliga i Nord-Norge som nordmennene och/eller hade först tillbragt civilisationen till området, i form av rydding av jord (åkerbruk). I Väinö Salminens (1880-1947) tillfälle kan man säga att argumenten blev kombinerat. Framställningen av finnarna som de som ryddet Nord-Skandinaviens jord, underförstått för "kulturen", innebar ju för det första att det var finnarna (och icke samerna eller nordmenn) som kunde skapa betingelser för civiliserat liv i områdena, alltså en variant av "arktisk överlägsenhet" -argumentation.
För det andra hävdade Salminen att finnarna hade varit de första i området med en sådan verksamhet. Representationen av kvenernas arktiska överlägsenhet försvann inte - som vi såg brukade bl.a. Möller detta flitigt 1907 - men det fick nu ett supplement i form av det historiska ursprungsargumentet.
7.1 Själständig men splittrat: Finland sett från finsknational sida
Det ryska i imperiets upplösning i kölvattnet av första världskriget och revolutionen 1917 lade grunden för att Finland blev förklarat oavhängig i december 1917.. Självständigheten blev emellertid satt på hårda prov omedelbart därpå. De sociala motsättningarna, som hade blivit större under den snabba industrialiseringen av landet från 1870-åren, tillspetsade sig, och i januari 1918 blev landet kastat ut i borgarkrig. De revolutionära "röda" arbetarna tog över makten i stora delar av Syd-Finland. Den "vita" hären, som bestod bl.a. av tysklandsskolade jägare, slog emellertid ned de röda i loppet av några blodiga vårmånader.
Tyska trupper som steg i land i Syd-Finland i början av april 1918, påskyndade avgörelsen av kriget till de vitas fördel. Borgarkriget lämnade kvar djupa sår i det finska samfundet. Kriget och dess efter duningar krävde närmare 37.000 människoliv, av dessa runt 27.000 röda. Närmare 70.000 människor blev dömt för att ha deltagit i borgarkriget, och tusentals av röda krigsfångar omkom i läger efter kriget. Den segrande sidan blev emellertid snabbt splittrat efter krigets slut. Högersidan, skrämt av arbetarnas revolutions försök, önskade att införa monarki som garant för en stark styre i landet. Denna riktning måste emellertid ge upp för republikanerna, inte minst på grund av Tysklands nederlag i världskrigen.
Den sista akten av "stamkriget" blev spelat i Öst-Karelen vintern 1921-22, då lokalbefolkningen i området reste sig för uppror mot bolsjevikerna, uppeldade bl.a. av hungersnöd. Ca. 500 finska frivilliga slöt till den s.k. "skogsgerillan" som hade gripit till vapen, men också denna uppror blev nedkämpat av bolsjevikerna. Upproret i Öst-Karelen i 1921-22 och den misslyckade finska hjälpen förde emellertid till stiftelsen AKS (Akademiska Karelen-Sällskap) i 1922.
.......I boken från 1919 och i en artikel i Kansanvalistusseuran Kalenteri samma år, diskuterad Voinmaa vad det önskvärda "Stor-Finland" borde omfatta. de mest vidluftiga idéer om en samling av de finskättade stammar mellan Östersjön och Sibirien blev avfärdat som "tomma fantasier", men andra, mer "naturliga" alternativen fanns:
Et meget naturlig Stor-Finland dannes tydelig av nåtidens Finland og de finske områdene som står ubrutt forbindelse med den: Det finske området i Sveriges Västerbotten på vestsiden av Torne-elven, det av finner bebodda Ruija i Norge, det finske Ingermanland og fremfor alt hele Öst-Karelen med Ishavskysten.
Denna variant av Stor-Finland, som för övrigt kom att prägla AKS (Akademisk Karelen-Sällskap) vision senare på 1920-talet, var emellertid för omfattande sett i ljus av de politiska realiteten, medgav Voionmaa. "Finland har naturligtvis varken möjlighet eller lyst till att med våld skilja de finska områdena i Västerbotten och Ruija från de vänligtsinnade nabomakter, som de nu tillhör". Heller inte Ingermanland var efter Voionmaas värdering en realistisk del av Stor-Finland. Därmed kvarstod det ett Stor-Finland bestående av Finland, Öst-karelen och Kolahalvön med Murmarskkusten. Ett sådant Stor-Finland hängde, enligt Voionmaa, samman i både naturvetenskaplig och national förstånd.
7.6.2 Kvenernas plats i finsk-ugriska verk
....... Sameforskaren Toivo Immanuel Itkonen gav 1921 ut det omfattande verket Suomensukuiset kansat (De finskättade folk). Här skisserade Itkonen utvecklingen av de olika finsk-ugriska grupper från det en gång samlade "urfolket" som hade ett finsk-ugrisk talspråk. Genom tillväxt och geografisk mobilitet hade detta urfolk blivit delat i stadigt flera grupper. Först blev de ugriska folk (ostjaker, vogulere och ungrare) utskilt; i den såkallade finskpermiska perioden blev så votjaker och syrjener (de sista också känt som komi) utskillt.
Efter att också de såkallade Volga-folken (mordvinere och tsjeremisser eller mari-folket) hade utskilt sig delade de resterande östersjöfinska folkena sig i finnar, karelare, vepsere, voter estere och livere. Grupperingsprincipen hämtade Itkonen från språkvetenskapen, som blev gett avgörande betydelse i studiet av de finsk-ugriska folkens upprinnelse och formationer. Samerna blev emellertid utskilt från de andra finsk-ugriska folk på antropologiska premisser som en "främmande ras", men de hade, enligt Itkonen, övertagit ett finskättat språk i äldre tid, och kunde därmed inlemmas i de finska stamfolken. Alla grupper blev presenterade i verket i tur och ordning. Stamidelogin - betoning av de bättre ställda stammedlemmars plikt till att hjälpa de andra - blev klart uttryckt. Efter att ha skisserat den oblida ödet som de flesta av stamfolket hade lidit i form av assimilering, slog Itkonen fast att:
...de egentliga kulturfolken i vår stam, finnar - karelstrandens och Olonets´karelare, dersom de blir närmare kulturellt forent med vårt land - ,esterna och ungrarna, är de av den finska stammens medlemmar vilkas framtid ser lyses ut. Dessa folkens uppgift och plikter som värnare av och talrör för sina stammars släktarv är stor. I vilken grad resten av våra släktingars andliga och materiella kultur blir samlat och räddat från undergången är avhänglig av dem; de måste efter bästa förmåga stötta varandra och upplysa sina oheldigare bröder och genom detta hjälpa dem i kampen för tillvaron.
Kvenerna var enligt Itkonen:
.....ett ordentligt folk, av naturen sunda, storväxta och med solida kroppar, härdat till att tåla ett hårt klimat. De är hövliga, tjänstvilliga och ärliga om de behandlas väl, intelligenta och raska, med klokt tänkande; de visar sig som flitiga i sitt arbete och uthålliga i sina företaganden. I hemmet är de alvarliga, stränga i barnuppfostran och skämmer inte bort ungdomen. Levnadssättet är allmänt den samma som de norska böndernas. Finnen har satt sig in i jordbruk och djurhåll, han har hästar, kor och små fän; han vänder sig fort till såväl älv- som havsfiske och står inte tillbaka för norrmannen som sjöman. Några är goda timrare och bygger hus och båtar, andra igen är smeder och skräddare. Kvinnorna kan spinna, väva vadmal och andra tyger, färga ull och tråd rött, blått, gult, grönt och svart. De syr till sina familjer, ofta till och med skor, bearbetar jorden samman med sina män, skär bygg och slår gräs.
......Den "finskättade befolkningen" i Ruja fick en betydlig ställning i denna historiska visionen. Ruija hade enligt Eero Kuusaari (Den finska släktens vägar, 1935) tillhört den finsk-ugriska inflyttningstiden från urgammal tid, och han drog en historisk kontinuitetslinje från den kvenska befolkningen från 1930-talet ända tillbaka till äldre järnåldern. Därmed radikaliserade han den tidigare historiska ursprunglighetspresentationer knytet till kvenerna betydligt. Finskättade fångstmän hade , enligt Kuusaari, etablerat sig vid Ishavskusten redan under den romerska kjesartiden (ca. 30 f.kr. - 200 e.kr.) och uppehållit sig i området kontinuerligt sedan dess. I löpet av de följande århundraden blev de finska bosättningen vid Ishavskusten konsoliderat genom verksamheten till de "driftiga och företagsamma" kvenerna, "kainulaiset".
Fastän om också nordmenn spred sig norrut, härskade kainulaiset över "Ruijas fastland ända till Ofotfjorden" på 800-talet. Nordmenn blev hänvisat till öarna utanför fastlandet. På 1200-talet tillhörde, enligt Kuusaari, "Ruijas fastland mellan Tysfjord och Varanger" till kainulaiset och birkarlarna, och den sistnämnda gruppen vidareförde finnens makt i området. Det var först från mitten av 1500-talet som det finska väldet i området började minska, på grund av birkarlarnas särrättigheter i området blev övertagen av den svenska kronan. Efter att Sverige mist sina rättigheter till "Ruijas strand" genom Kalmarkriget 1611-1613, blev den finska dominansen minskat. Finnarna hade dock ej försvunnit från området - de hade blivit till "älvlappar" som pratade en finsk-samisk dialekt.
I början av 1700-talet hade den finska befolkningen i Ruija åter börjat att växa, och som resultat av detta kom nordmenn i majoritet i Finnmark först omkring 1900-talet. Med undantag av en period på 1600-talet var Ruija alltså, enligt Kuusaari, dominerat av finnarna helt från äldre järnåldern till 1900-talet, egentligen ännu längre, därför att den norsk befolkningsstatistiken gav en felaktig bild av nationalförhållandena i Nord-Norge, hävdade Kuusaari. Dessutom hade den norska befolkningen i området bara växt genom invandring, i tidigare tider först och främst av kriminella från Sör-Norge och Danmark.
Samerna ansåg Kuusaari som en del av den finska stammen, något som tillät honom att hävda att Finnmark från de äldsta tider hade varit ett "finsk-samisk område". Kuusaari fann stöd för sin storfinska version av Nordkalottens bosättningshistoria i forskningen till norske vetenskapsmän, som arkeologen A.W. Bøgger som enligt Kuusaari hade:
..klarlagt att Ruija har varit bosatt redan i stenåldern, och att området i alla fall från den äldre järnåldern har varit finnarnas och samernas fångstområde (liikuma-alue). Vidare är de av den uppfattning, att denna tidiga bosättningen har baserat sig på jordbruksmöjligheter och jakt, men att fisket i storhavet har fått betydelse först senare. Upp genom tiderna har också de finska befolkningselementen varit den enda, som där i det karga Ishavsklimatet har brukat jorden långvarigt. Likaledes måste kvenernas och birkarlarnas (kainulaisten ja pirkkalaisten) tidigare maktställning där förstås så att bara finsk seghet och uthållighet var i stånd till att uppnå resultat i denna kalla stenöknen.
8.3.1 Grundlaget läggs
Flera förhållanden bidrog till att göra kvenfrågan mer aktuell för de finska nationalisterna. Som vi har sett i kapitel 7, ökade intresset för det nordligaste området och för kvenerna som en följd av inlemmelsen av Petsamo i Finland 1920. I kölvattnet av Ålandsaken 1918-1920 växte den finska intresset för de finskspråkliga minoriteten i Sverige och Norge, och den finskspråkliga befolkningen i svenska Tornedalen - med finska nationalisternas begrepp Länsipohjan suomalaiset eller Västerbottensfinnar - blev med alvar indraget in i storpolitiken. Ålänningarnas önskan om förening med Sverige och den svenska Ålandspolitiken förde till att Västerbotten för en kort tid också från officiellt finskt håll blev lyft fram som ett finsk irredenta på svensk jord. Västerbottenkommittén, som var stiftat 1919, krävde bl.a. att det finskspråkiga området i svenska Tornedalen måste inlemmas i Finland. En central figur i komiteen var redaktören i tidningen Pohjolan Sanomat, Uuno Hannula, som på tidningens spalter drog paralleller mellan Åland- och Västerbottensfrågan. Också andra finska tidningar visade Västerbottensaken stor uppmärksamhet.
De finska myndigheterna hade redan på hösten 1918, alltså före organisationen av Västerbottenkommittén, satt igång undersökningar om hur en eventuell folkomröstning om områdets nationella tillhörighet skulle sluta. Undersökningar i Tornedalen visade att stämningen bland finskspråkiga befolkningen inte var fördelaktig för Finland. Myndigheterna valde därmed att satsa på propagandaverksamhet bland Västerbottenfinnarna, och från hösten 1919 arbetade den finska konsuln i Haparanda, Lauri Merikallio, med detta. Merikallio rapporterade direkt till den finska utrikesministern om sin verksamhet. De finska myndigheternas intresse för Västerbottensfrågan tog emellertid slut efter att Ålandsaken 1921 blev avgjort i Folkförbundet till Finlands fördel.
10.3.2 Kvenernas historia
..... När det gäller kvenernas historiske roll som civilisationens pionjärer i Ruija, var Samuli Paulaharju (1875-1944) emellertid helt på linje med de nationalistiska kvenbildskaparna. Ett genomgående tema i bokens presentation av kvenernas historia är deras roll som nybyggare i området. Det var nämligen finnar som också, enligt Paulaharju, genom sin verksamhet hade ryddet jorden och skapat betingelser för existens av egentlig kultur vid Ishavskusten. Det finns en rad exempel på en sådan framställning i Ruijan suomalaisia, utg.1928 (översatt till svenska under namnet Finnmarkens folk). Finnen Kippaisen Sammel, "urgubben" i Börselv, var t.ex. den första som "slog sig ned och brukade jorden" i området. Det var ett gott ställe att leva på:
..man nästan bara behövde sträcka ut handen för att bärga in närapå vad slags föda som helst ur både havet och skogen. Den tiden var världen vild, och på ingenting var brist då ingen annan var ute på fänge. Runt omkring sig hade han endast stora ödemarksvidder, där lapparna vistades sommartiden.
Den samiska närvaron i området som Paulaharju nämner, kvalificerade alltså inte till att beskriva dem som områdets första ordentliga bosättare. Till detta trängdes nämligen jordbruk, som kvenerna hade med sig. Med yxa och jordbruksredskapen kom kvenerna med kulturen och civilisationen till Ruija. Då de första kvenerna kom t.ex. till Tana1733, var området ännu jungfruligt: "Öde och orörda av yxa låg markerna den tiden ännu". Denna orörda tillstånd upphörde med de första bofasta kvenernas ankomst. Kvenernas pionjärgärning var också synlig i Varanger.
Som ett eko av AKS-ernes kvenpresentation, sammanfattar Paulaharju kvenernas pionjärroll i Ruija i inledningen till kapitlet om jordbruk och hushåll:
Till stor del är det finnen som har befolkat Finnmarken. Men ett ännu större verk har han utfört med att rödja på Ishavets kulna stränder så att de blivit beboelig för folk. För det är den sega mannen från storskogarna som har odlat upp alla Finnmarkens avlägsnaste fjordslut och allra värsta stränder, Lyngenfjorden, Reisen och Kvaenangen, Alten och Porsanger, Laksfjorden, Tana älvs mynning och Varangerfjorden och Neidens bortersta ända, ja, som först av alla har låtit yxan gå även i Malangens bortersta skogar söderpå, liksom i Balsfjord. Nära nog överallt i Finnmarken, där det bara syns ett spår av åkerbruk, är det kvänen som har varit först med ett redskap i högsta hugg.
I likhet med AKSerne, framhöll Paulaharju starkt den agrara verksamheten hos kvenerna. Fisket blev naturligtvis också ingående behandlat i boken. Men i likhet med t.ex. Turja, framställde Paulaharju fisket som en form för jordbruk (binäring): Torsk är havets "päävilja", d.v.s. huvudkorn. De finska fiskarna som så att säga skördar av havets åker var analoga med jordbrukaren, och därmed lika högvärdig som dessa. Kvenernas föregångsroll som jordbrukare blev för övrigt understruket:
Innan finnarnas ankomst hade finnmarkingarna inget som helst förstånd på jordens bruk, de bara for till havs och åt fisk, och de rikaste levde på handel. Men så kom finnen och lärde finnmarksborna sköta jord och riktigt arbete. Detta vet och erkänner också norrmännen själva.
Insikt om kvenernas snarlika "nationella död" framtvingade också grundlaget för nationalisternas appell för handling från finsk sida. I motsättning för t.ex. Väinö Salminen eller Ilmari Turja, framsatte Paulaharju inte någon program i Ruijan suomalaisia för hur finskheten bland kvenerna skulle bevaras. Snarare förmedlade Paulharju vemod ovanför det faktum att kvenernas språk nu höll på att försvinna:
Man bor i främmande land, fastän kommen hit på urgamla kvänstigar, och det främmande folket och främmande språket tar i sista hand dessa fjällflyttande arbetsträlar till sig. Finnmarksfinnen förstår helt vist att hans efterkommanden växer upp som norrmän och glömmer fädernas sköna språk. Gamlingen anar väl också att det är en smula sorgligt detta att finnmarkskvänerna småningom försvinner och dör, men hans förnuft säger honom också att det är vad som sker, och kanske bäst som sker. För under sin långa levnadsvandring har finnmarksfinnen fått erfara att den språkolärda ofta hamnar i underläge.
Ruijas grundläggande finskhet blev uttryckt i boken från Nord-Sveriges finskspråkiga områden, Kiveliöitten kansaa från 1937 (översatt till svenska som Ödebygdsfolk 1966) I inledningskapitlet skisserade Paulaharju den vida ödemarken utanför Finlands gränser som var finsk i kraft av språket, och som finnarna hade kultiverat:
Kommer du bortanför Systerbäck till Ingermanlands bördiga slätter - så hör du finska talas. Färdas du över gränsen ut på Olonets vida byamarker - då är munarten finsk också där. Leder dig vägen in i Fjärrkarelens dystra storskogar - visst ljuder finskan även i dem. Drar du nordvart och klättrar över fjällen till Finnmarkens kala kuster - finska ord får du höra hela vägen, ja, ända borta vid yttersta Nordkap. Ror du dig till slut över mäktiga gränsleden Torne älv i väster - är finska språket vad du alltjämt lyssnar till.
Läs också om kvanland.html
även om Forskargruppen.html
Av THOMAS ULRICH, Huvudoppgave i etnologi, Institutt for kulturstudier, Universitetet i Oslo hösten 2003.
(Här delar av arbetet fritt översatt till svenska).
Avtäckning av Kvenmonumentet i Vadsö 1977 med både Kung Olav, kung Karl Gustav och den finska presidenten Uhro Kekkonen närvarande, blir räknat för att vara en händelse som förde till att flera kvener uppfattade det som en erkännelse i att tillägga sig en kvensk identitet.
Först 1987 blev det upprättat ett förbund som exklusivt hade som mål att arbeta för erkännelse av den kvenska gruppen. Tidigare var många kvener medlem av norsk-finska föreningen som blev stiftat på 1970-talet och där både nyinvandrande finnar och kvener var medlemmar. Organisationen fick namnet Norske Kveners Forbund, härefter omtalat som NKF eller som´forbundet´. Inspirationskällan för den kvenska organisationen var kontakten med den tornedalsfinska befolkningen i Sverige.
Tack vare NKF blev införing av finska som andra språk i Troms och Finnmark vedertaget. Cirka tio år efter att NKF blev grundlagt - 1998 - fick kvener status som nationell minoritet beskyddat av Europarådets ramkonvention för skydd av minoriteter. För att kvenerna fick en officiell status såpass sent jämfört med samer, har statens minoritetspolitik i nordområden så långt varit en urfolkspolitik - alltså exklusivt en samepolitik. Heller inte i löpet av de åren som gått sedan kvener fick sin officiella status, kan politiken i sån måtta sägas ha ändrat sig i nämnvärd grad. Einar Niemi (forskare i Tromsö universitet) ställer frågan om det att förhålla sig till en tredje minoritetsgrupp i nord i praktiken komplicerar den förvaltningsmässiga sidan av saken till den grad att de väljer att definiera den ena gruppen ihjäl.
Han ställde frågan för att kvener fick status som nationell minoritet, men det kan fortsatt sägas att ha relevans i och med att staten fortfarande inte har utformat en `nationell minoritetspolitik´ med definierade mål och medlen på samma sätt som tillfället är för úrfolkspolitik´. Niemi skriver också att press från samepolitisk håll, där kvenerna betraktas som rivaler om politisk uppmärksamhet och resurser, bidrog till tystnaden och bruket av invandrarbegreppet på kvenerna blev upprätthållen i det längsta. Drivenes och Jernsletten har observerat att minoritets- och urbefolkningsaspekten strategiskt blir stadigt mer framträdande i både kvenske- och den samiska etniska mobiliseringen Samerna menar de har lyckats bättre i att uppnå erkännelse på grund av deras urfolksstatus och dens förankring i internationell rätt. Vad angår den kvenska folkgruppen ställer de frågan om Norge har misslyckats i att integrera gruppen utan att det kulturella mångfalden försvinner.
Vad angår diskussionen omkring nutidens bruk av kvenbegreppet, är den oftast centrerat runt frågan om begreppets egenhet som betecknelse på den gruppen begreppet är menat att beteckna. Temat har förhållandevis varit häftigt debatterat. En av orsakerna till det är att valet är en känslomässigt betonat. Många önskar inte att begreppet skall användas om gruppen först och främst därför att de menar begreppet har negativ laddning och använt av andra som ett skällsord. Ett annat argument är att de menar gruppen aldrig har använt begreppet om sig själv och att det därför är onaturligt att bruka det som ingruppsbegrepp. Likadant som det är en fråga om gruppbeteckning är det också frågan om språkbetecknelse. Alternativet blir som regel ´finsk´förtraget som betecknelse på språket, och ´finsk´, finskättling´ eller ´´efterkommande av finska invandrare´ blir föredragen som beteckning på gruppen.
En viss etnisk mobilisering i 1970-åren menar Niemi har ökat intresset för kvenkulturen både allmänt bland folk, vetenskapsmän, kulturvärnare och kulturpolitiker. Därmed blev kvenbegreppet delvis rehabiliterat. Det var bl.a. möjligt på grund av avstånd i tid till den ihärdiga förnorskningspolitiken och stigmatiseringen av den kvenska gruppen. Generations skillnader med hänsyn till uppfattningen av begreppet kan delvis förklaras utifrån avstånd i tid till traumatiska upplevelser och delvis utifrån det som kan kallas ett ´tredjegenerationsfenomen´ och som blir räknat som ett generellt invandrarfenomen. Första generationen har blivit historia, andra generationen glömmer och den tredje generationen söker ´rötter´.
Jag vill tro att som minoritet inte överdriver egenarten till den grad att man isolerar sig. Vi är inte van till något sådant där kosovorensning, men alltså i en fjärran framtid...... Den behöver inte vara fjärran heller. Om man kör dithän att man bygger upp motsättningar för starkt, så kan man skapa medlen.
Bekymret "Steinar" visar kan var att enkelte personer i förbundet är för ekstrema. Den kan i tillägg skyllas, menar han, att den samiska etnificerings processen har tecken av att skillnader överdrivs och att försök på distansering från det norska samfundet för övrigt. I så fall kan det vara att han inte vill uppfattas som en kvensk parallell. Skälen till den argumentation som en del använder på samisk håll, är att tidigare ofta blir framhävt för att legitimera krav om beviljningar. Ett exempel var att finna i den samiska tidningen "Sagat", var sametingsrepresentanten Geir Tommy Pedersen från Norske Samers Riksförbund (NSR) i Sametinget efterlyste en kommission som kan se på saker knyten till förnorskningen. Han menar arbetet i tillägg till den historiska kartläggningen bl.a. måste se på "den samiska smärtan", d.v.s. de psykiska verkningar som förnorskningen har haft och dess framtida konsekvenser: Ansvaret för konsekvenserna, skador och orätt påfört det samiska folket, menar han, ligger på staten som genomförde förnorskningen (Sagat 26.02 2002).
En del av de intervjuade som var bosatt nordpå har personliga erfarningar med att samiskt självhävdelse har fört till att de själva måste ta ställning. Många norrut har både kvenska, norska och samiska föräldrar. Tillhörighet till gruppen vill oftast vara betingat av miljö. Etnifisering för bl.a. till att organisationerna önskar att rekrytera. Representanter för organisationerna är kanske inte alltid så noga vad som kännetecknar de olikas uppväxtmiljö, men tycker att det räcker om en av föräldrarna, t.ex. är same. Ett mål för etnopolitikerna kan också vara att nedtona andra gruppers betydelse på platsen.
Informanten "Eirin"s erfarenhet visar till detta. I processen blir hon mer känd om sin egen bakgrund. Kvensk identitet blir aktiverat:
Nej, det är nu i senare år att jag har blivit helt känt på det, - börjat att bli klar över.... När diskussionen kom och jag blev kallat för same, kunde jag inte finna på.... - Jag måste ju neka för att jag var icke same. Men, jag vet att det är många som har kallat sig same för att få stöd till olika projekt och företag, men det kan icke jag göra. Jag kan inte vara oärlig!
Som ersättning till samerna för förnorskningpolitiken är det upprättat ett fond på 75 miljoner kronor. Beloppet blev av huvudutvalet för uppväxt och kultur i Karasjok kommun kallat ett hån. De menade beloppet var skamligt liten för att upprätta 100 års undertryckelse (Sagat 28.02 2002). Då stortingsmedlingen om nationella minoriteter blev lagt fram beklagade dåvarande kommunalminister, Sylvia Brustad, norska myndigheternas behandling av flera nationella minoriteter. Kommunal och regionsminister Erna Solberg hävdar på samma ställe att hon skall omsätta beklagelsen i framtidsrättat politik. Samtidigt, säger hon, historien skall hållas i hävd, "så att kunskapen om de övergrepp som sedde blir förmedlat till nya generationer. Förhoppningsvis vill detta ge en värdemässig grundlag med respekt för varje individ i vårt land, oavsett etniskt och kulturell bakgrund" (Sagat 08.01 2002).
Bägge etnifiserings processerna leder till ökat intresse för- och ökat medvetande om egen bakgrund. "Randi" bor i en bygd var alla de tre etnisitetena nordpå är representerat. Hon är upptaget av likvärdighet och menar olik behandling leder till det motsatta. Bland annat hävdar hon att det leder till oönskade hållningar bland en del som väljer sig och kallas samer.
Och det är klart att för oss som bor här på nordområdena.....-Samerna...., jag är inte missynnerlig, - jag menar inte att de inte skall få, men det skall inte härska så stor förskillnadsbehandling att t.o.m. några av samerna säger att det har inte existerat, - vi är samer allesamman. För det är ingen som ska komma att berätta att det var samerna som bodde här. Det måste ju vara kvener när språket består, inte sant.
"Erik" säger;
Och det är många som säger att: Det var något som vi inte visste, och vi som norsktalande etniska norska nordmän, så skäms vi över att inte ha de kunskaperna. Men det är ju inte vi egentligen som borde skämmas - men det skall staten och nationen - att varför i alla dagar har ni utelämnat och beskrivit historien på det sättet att stora delar av befolkningen har fallit utanför historien?
Sådana reaktioner säger något om en gällande rättfärdighetsetik. Ideologiska stämningar skapar förväntningar till myndigheterna med hänsyn till hurdant de utformar sin politik gällande minoriteter. Det finns alltså en opinion som gör det mindre svårt för dem att uttrycka en erkännelse.
Staten blir tillagt en betydande roll med hänsyn till erkännelse av det kvenska genom stöd till kvenska medier. Det relationella i förhållandet till samiska grupperingar är omöjligt att förbi gå. Ledare för Norska Kveners Förbund, Björnar Seppola, klagar i Ruijan Kaiku över skillnader i presstöd till kvenska medier i förhållande till samiska. I den förbindelse presenterar han tal som visar hurdan samiska medier prioriteras. Seppola hävdar att av 10,6 miljoner kronor som beviljats till kvenska och samiska tidningar, fördelas 10,3 miljoner kronor till samiska - och 0,3 miljoner till kvenska tidningar (Ruijan Kaiku nr. 9, 2002:10). Den norska rapporten från Europarådets övervakningskommité påpekar en skevhet vid att samiska tidningar som inte är särskilt större än Ruijan Kaiku, får åtta gånger mer stöd. Mycket tyder på att beviljande myndigheter värderar samiska medier som mer värdefulla en kvenska. Därvid ges entydiga signaler om en uppfattning av att samiska befolkningen har högre status än det kvenska.
Utom Ruijan Kaiku är det bara finsksändningen i NRK radio som har en målsättning om att betjäna en kvensk publik. "Maria" är inte förnöjd med NRK:s insats på området:
Till exempel har du den fanesaken till Ruijan Kaiku och NKF med finsksändningen som NRK har flyttat på ideligen och dragit ner på sändningstiden, och nu har de väl 7 eller 12 minuter eller något. Ganska ekstremt!
Finsksändningen har idag 12 minuter var onsdag och har en medarbetare. Sändningens behandling blir, som "Maria" antyder, till stadigt följt upp av Ruijan Kaiku. Bland annat uttrycker sändningens medarbetare, Anne Mari Rahkonen Berg, i Ruijan Kaiku missnöje över att sändningen inte bli sänt i repris och att NRK inte vill ge henne egen e-postadress så att folk kan komma i kontakt med henne. Sammanliknade med samiska sändningar både i radio och TV är skillnaderna enorma - både vad angår sändningstid, täckningsområde, kvalitet och resurser. Den låga prioriteringen av kvenska medier har för övrigt blivit kraftigt kritiserat av den Europeiska minoritetskommittén som anbefaller betydlig ökning av medlen till kvenska tidningar och elektroniska medier. Den europeiska minoritetskommittén skall övervaka statens uppföljning av Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter.
Problemet med att skapa likvärdighet mellan grupperna genom särbehandling blir ytterligare framhävdat av "Steinar":
Ja, jag vill tro att likabehandling, - alltså om vi skall hålla oss till demokratiska principer, - om vi börjar att rycka på dem, - så att man tar vissa principiella ordningar och undantag för minoriteter. Men om de undantagena blir sådana att befolkningen i det samma området som det är blandat befolkning, ser det som diskriminerande, så har man lagt källan till framtida strid. Det skall man vara lite varsam med, alltså.
"Randi" menar att något som det samiska samfundet har uppnått för galt av sted:
.....det var helt onödvändigt av den norska staten att börja med ett sådant 800-miljoners projekt i Karasjok (sametinget), istället för att ha kunnat fördelat medlena mellan kvenerna och samerna så att det hade blivit rättvist.
Problemet är enligt "Randi" att det skapas ett missförhållande mellan grupperna som hon menar borde vara likvärdiga:
Jag menar att man inte när man bor så många kulturer i ett område som här i Finnmark, man kan inte börja att säga detta är min rätt och jag har rätten till land och vatten och ni har det inte.
Hur ska det skapas förståelse av att den ena gruppen - definieras som ´urfolk´ - betraktas som att vara ett eget ´samfund´som existerar utanför samfundet i övrigt - ofta betecknat som ´storsamfundet´- och som närmast är att vara en ´värld´för sig själv, samtidigt som den andra minoriteten i samma område - defineras som ´nationell minoritet´- och som genom statusbetecknelsen knytes till det nationella - alltså framställs som del av ett pluralistisk samfund? De olika statusbegreppen ser på många sätt ut till att representera olika ideologiska syn på etniska grupper. Vad som värderas som en trovärdig framställning visar sig när medlen skall fördelas och således visas vilken framställning som i praktiken erkänns. Lite före arbetet gick i press (03.11.2003) blev sista numret av Ruijan Kaiku utgivet. Där var det upplyst att för nästa års statsbudget var totalt 541 miljoner kronor beviljade till samiska ändamål mot 11,8 miljoner till kvenska dito (Rujan Kaiku nr.8, 2003:6-7) De som önskar en struktur som stöder upp under -och gör en kvensk identitet bättre tillgänglig, mer synlig och i högsta möjliga grad sammanställt med samisk identitet, kan därmed ha grund till att vara besviken.