Avvittringen

Avvittringsstadgarna föreskrev att äldre gränser och äganderättsbestämmelser skulle gälla. Före avskiljandet skulle hävdeförteckningar upprättas där var och ens egendom skulle noteras.

År 1683 utfärdades en Skogsordning, där kungens äganderätt till allt herrelöst land slogs fast. Guvernörerna, landshövdingen och kronobetjänten i orterna anbefalldes att föranstalta om avvittringar. Om en by eller ett hemman hade laga rågång skulle denna respekteras och om rågång saknades skulle varje hemman få så stort skogsanslag som funnes skäligt. All övrig mark skulle tillfalla kronan. Genom denna förordning lades grunden för avvittringsverket.

Principen om en odlingsgräns upprepades i 1873 års avvittringsstadga, för att slutligen fastställas år 1890. Karesuando socken kom att hamna helt ovanför odlingsgränsen.

Årtalet 1867 är alltså viktigt, då rätten till land och vatten ovan odlingsgränsen diskuteras. Äganderätten kan lättare försvaras, om insyningen bevisligen gjorts före 1867.

Avvittringen i Karesuando socken genomfördes enligt stadgan år 1873. Under åren 1887-1898 skedde avvittringsberedningen i Karesuando socken (dåvarande Enontekis lappmarkssocken). En ändring i stadgan kom till stånd genom ett särskilt kungligt brev för Karesuando socken år 1894, där det medgavs att ströängar i viss ordning fick behållas under hemman och nybyggen.

Före avvittringen skulle det fastställas vem som ägde vad av marker, ströängar och fiskevatten.

Alla ströängar och andra ägor blev inritade och numrerade på karta och inskrivna till markägarna.

Om kartor

1696 inrättades Lantmäterikontor vid residensen i länen. Här skulle lantmätarens konceptkartor (original) förvaras, medan kopiorna, de s.k. publika renovationerna insändas till Lantmäteriet i Stockholm.

Lantmäterikarta skall upptaga ägogränser samt gränser mellan olika ägoslag. Den upprättades vanligen i skala 1:1000-1:8000 enligt kungligt förordning den 17 december 1920. Lantmäterikarta får rättsligt giltighet därigenom att lantmäteriförrättningen fastställdes av vederbörande skiftesmyndighet på sätt som närmare anges i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet.

http://runeberg.org/ymer/1901/0122.html

l6OO-TALETS   SVENSKA   KARTOGRAFISKA   ARBETEN.                   I;I;5





biträden vid den stora kartans uppgörande. Här föreskrifves


sålunda, att de skulle »afmäta hwar bys ägor både i åker och ängh,


och hoos åkerenn skulle de ad marginem anteckna, hwad jord der


ähr, antenn swartt mylla, leriord, sandiord eller mooiord». Likaledes


skulle de särskildt anteckna brukad åker och sådan mark, som var


duglig att brukas, olika slags ängar, hårdvalls-, starr-eller mossiga


ängar, samt söka att beräkna deras medelafkastning. Särskildt


skulle vidare antecknas byarnes urfjällar och utängar, skog och


fiskevatten. Råmärken och byskillnader i åker och äng skulle med


särskild färg utmärkas, hvaremot de icke skulle bry sig om att


utmärka gränserna i skogsmarker. När en by blifvit fullständigt


uppmätt, skulle dess jord, såväl brukad som obrukad, beräknas i


öres-, örtugs- och penningeland samt efter tunnland. På ett


tunnland skulle räknas 13263 kv.-alnar.





Liknande föreskrifter innehållas i * kammarkollegii allmänna


instruktioner för landtmätarne af den 2 april 1634 samt af den 30


april följande år. Ett memorial för landtmätarne af den 19 maj


1636 innehåller noggrannare bestämmelser om sättet att på


kartorna återge olika ägoslag och dylikt. Det föreskrifves sålunda,


att landtmätarne på kartorna skulle »schartera» åkrarne med grå


färg, ängar och lindor med grön, mossar med gul, gärdesgårdar


med svart, sjöar med ljusblått vid stränderna, bäckar och strömmar


med något mörkare blå färg, rågångar med rödt, skogar med


mörkgrön och stenbackar med hvit färg. Alla bykartor skulle ha


nordlig orientering och uppritas på lika stora pappersark, det


senare för inbindningens skull. Hvarje härads kartor skulle nämligen


hvar för sig inbindas i en särskild bok.1





En ny instruktion af år 1643 (20 april) kräfver en ännu


noggrannare specifikation af åkern och annan jord. Så skulle


uppgifvas, om det var svart-, sand- eller lermylla; ler-, sand- eller mojord;


brukad, igenlagd eller obrukad åker, humlegårdar, timmer-, löf-,


näfver-, hassel-, bok-, ek- eller mastskog; malmstreck, strömmars


fall och höjd m. m. Äfven råskillnad i skog skulle nu angifvas,


dock endast häradenas.





Vidare åläggas nu alla landtmätare att bruka samma skala,2


hvarjämte förbjudes det vanliga missbruket att använda »lärepoiker»,





1 STYFFE, anf. arb., sid. 253 ff.





~ D. v. s. på milskalan använda samma slags mil.  - STYFFE, sid.  262 ff.

Efter utlåtande av avvittringsstyresmannen år 1905 meddelade Länsstyrelsen utslag i fråga om avvittringen i Karesuando socken år 1907. Det fanns dock vissa oklarheter i utslaget vilket ledde till att målet återförvisades till Länsstyrelsen för ny behandling. Frågan gällde fiskerätten i strömfall. Utan någon tydlig motivering kom ett slutgiltigt avvittringsutslag år 1915, där det stod att de inom avvittringsområdet befintliga vattendragen Könkämä-Muonio samt Lainio älv skulle i deras helhet undantagas för kronans räkning.

• Mer information om strömfallsutmål, och rätten till fiske

  ---

  Hemmansägare i övre Karesuando socken (Yliperät). Häfdeförtecknade och gränsbestämda med rå och rör vid avvittringen 1907.

  ( Kummavuopio nr. 1, Keinovuopio (Kummavuopio nr. 2), Saarikoski, Naimakka och Siikavuopio)

  

De var även skattebelagda med ett visst mantal. Hemmansägarna blev dock befriade att erlägga denna skatt i utbyte att de tog emot och härbärgade resanden i området.

Tillägg angående Kummavuopio 1 och 2.

Kummavuopio

I avsikt att förmedla en konkret bild av omständigheterna kring ett enskilt nybygges upptagande och utveckling har jag valt Kummavuopio i Karesuando socken. Det är beläget 90 km norr om Karesuando kyrkby, 20 km söder om Treriksröset, ca 500 km norr om Haparanda och är därmed den nordligaste gården i landet. Skildringen går i detalj in i de olika faserna av detta speciella nybygges utveckling och belyser bl. a. den konsekvens, med vilka myndigheterna tillämpade rådande bestämmelser.

Lars Levi Laestadius och Olof Anundsson Mämmi sökte om tillstånd att ta upp två nybyggen vid Kilpisjärvi och ansökte även om 1000 riksdaler i statsbidrag till detta ändamål. På uppdrag av länsstyrelsen gjordes en avmätning, kartläggning och beskrivning av de ägor som skulle bilda grunden för nybyggena. Kungl. Maj:t anslog 1000 Riksdaler, till dessa nybyggen "vilka borde åtnjuta frihet från ränta till kronan och allmänna onera mot skyldighet att åt postförare och andra som färdas på fjällvägen där, lämna härbärge och förplägning efter den taxa, som hörande av tingsrätten fastställde".

Handlingar rörande nybyggesanläggning för 2:ne åbor vid Kummavuopio och Tadtjajärvi

Kartan förvaras: Ps. Karesuando nr. 1 ( Dokumentet innehåller 20 skriva sidor).

Från Kungliga brevet:

..........Sedan Wåre och Rikets kammar Colligium och Statskontor efter  Öfver-Post Direktöres Embetets hörande infodran, underdånigt utlåtande häröfver till Oss avgivit hafver och funnit godt härmed i nåder förklara, att Wi avsätta en summa af högst 1000 RD banco såsom bidrag till två Nybyggesanläggningar vid Kilpisjärvi, men att innan Wi om medlens anordning meddela Wårt beslut, I efter ansatta undersökning på stället, för att utreda huruvida Nybyggarnas fortfarande bestånd må, såsom uppgivet blivit, kunna grundas endast på boskapsskötsel, jakt och fiske med tillhjälp av den utav resande påräknade inkomst, bör till Oss därom avgiva underdåning berättelse och i sammanhang därmed tillika föreslå de föreskrifter i avseende på Nybyggenas anläggande och det utlovade bidragets användande som kunna finnas för ändamålet mest lämpliga.

Wilket WJ Eder till svar och vederbörandes meddelande samt underdånig efterrättelse i Nåder tillkännagiva. Befallande Eder Guds Allsmäktige Nådeligen.

Stockholms Slott den 16 Januari 1845.

Oscar

Ol. Im. Fåhrous    Vidimeras; Ex. Officio Fr. Halleen

Från samma dokument kan vi läsa:

......Ifrån våren till höbärgningstiden, idka de fiske efter sik och gäddor uti insjöarna, och vad de därav erhålla utöver eget behov till mat, försälja de åt Lapparne, och därmed betala Reknelegan till transporterna emellan Norge och Kengis. Och som blivande åborna å den nu avsynta Lägenheterna kunna begagna samma utväg; Så anse ock Förrättningsmännen dem böra hava därstädes sin utkomst; men då denna utkomst måste huvudsakligen grundas på Fiske jämte Boskapsskötsel, få Förrättningsmännen vördsamt föreslå att åborna berättigas ensamt disponera Fiskevattnet uti den del av Tadjajärvi och Kielijärvi Träsk som ligga inom Svenska området, och vilka sjöar dessutom äro belägna invid Nybyggets ägor, samt icke veterligen blivit åt någon enskild till begagnande upplåtna, så att inga andra må äga däruti idka fiske emedan dessa träsk blevo snart utfiskade om alla som åsyftade finge därstädes fiska, varigenom åborna komme att sakna den utväg till bärgning som varit påräknad;

Och att de dessutom må äga rättighet att gemensamt med övriga Sockenbor fiska uti andra närbelägna, samt odisponerade Sjöar och vattendrag.........

Beskrivning till Chartan över de Lägenheter vid Tadtjajärvi och Kummavuopio, uti Kongl. Svenska andelen af Enontekis Lappmark Karesuando Pastorat och Norrbottens Län, vilka Herr Prosten och Ledamoten af Kongl Franska Heders Legions Orden L. L. Laestadius, samt Nybyggaren Olof Anundsson Mämmi från Karesuando sökt få intaga samt till 2:ne nybyggen uppodla och använda.

Varande belägna 12¼ norrom Karesuando kyrka, och 5¾ mil från Naimakka nybygge kallad, samt ¼ söderom Kilpisjärvi träsk och från Lyngens fjord i Norge omkring 8 mil. Dessa Lägenheter som sökandena utvist hade nu blivit i deras närvaro av undertecknad Landmätaren, med biträde av tillkallade Godemän uti Juli månad nedannämnde år utsynte och uppskattade på sätt i det därvid förda protokoll närmare utreder, samt i övrigt befunnits vara av följande beskaffenhet och innehåll:

                                                                             odli. mark     avröj. jor.  skrind  

Då allmänna avvittringen ännu ej hunnit till Lappmarken så ansågs icke heller någon tilldelning av utmarks område åt nybygget nu kunna komma i fråga.

Efter Ortens beräkning skulle 6 skrindor hö utgöra ett kofoder; men som vintern är här längre än i Karesuando och de övriga byarna i Församlingen, ansågs att 7 skrindor erfodras till utfodring av ett kokreatur vid detta nybygge; I följe därav skulle härstädes när alla lägenheterna blivit uppodlade kunna vinterfödas 20 kor, men som hästar och får även behövas, samt att en häst anses förbruka lika med 2:ne kor vid utfodringen och 5 st. får mot en ko, så bör vid denna Lägenhet i framtiden kunna underhållas 2:ne hästar, samt 14 kor och 10 får kreatur; vilket prövades vara tillräckligt för 2:ne Åbor.

Muhlbete finnes härstädes tillräckligt å myrarna emellan fjällen och gott fiske efter Sik och Gäddor uti Tadtjajärvi och Kielijärvi träsk samt Kummavuopio och Kummaeno med flera närliggande sjöar och vattendrag.

Skogen består endast av trögväxt fjällbjörk och videbuskar som kunna användas till bränsle, men varken till byggnader, gärdsel eller någon slöjd, utan måste ämnen till sådant behov hämtas från trakten kring Karesuando och Kuttainen byar på 12 å 15 mils avstånd härifrån, emedan ingen Tallbuske blir synlig förrän på 10 - och ingen Gran förrän på 17 mil.

På Rehnmosa är icke heller tillgång; och inga andra förmåner som kunna påräknas finnas härstädes. Snöripa plägar dock fångas om vintern och någon sjöfågel om våren.

Blivande Åboer härstädes måste således hava sin livnäring och utkomst endast av Boskapsskötsel och Fiske såvida ingen säd av råg eller korn här kan växa och mogna i anseende till det hårda klimat och sommarens korthet.

Sålunda varpå befunnet besiktad och uppskattad, betyga. Förrättningsstället den 25 Juli 1845.

På Embetets vägnar

J. W. Hackrell

Landtmätare

A Ålin            Johan Peter Riska (bomärke: p)

          Godemän

Kommentar: Att bemärka är de olika kvänska benämningar på platserna.

Underteknade hafva genom särskilda utslager erhållit tillstånd till fiske uti nedan nämnda sjöar nämligen:

Jag Grape, Jonas Hendrik uti Kelottijärvi, enligt Kongl. Majts. Befallningshafandes utslag den 1 juni 1849.

Maunu byamän, eller Jonas Henrik Grape och Johan Classon Kivijärvi uti :

1: Keinovuopio och Saivo

2: Kalloka eler Kobdavuopio

3: Housu eller Kalsukawuopio

4: Mukkajaur eller wuopio (Mukkavuopio)

5: Kiellijaur (Kielijärvi)

6: Datjajaur (Taatsajärvi)

Enligt Konungens befallningshafandes utslag den 31 december 1830.

Länsstyrelse avgav följande utlåtande efter insyning:

"Ingen åkerodling kan bedrivas så långt norrut och ingen sädesskörd påräknas men på grund av andra gynnsamma förhållande finner KB skäligt tillåta sökandena, att av de insynta lägenheterna anlägga två nybyggen under namn Kumma nr. 1 och 2. Lägenheterna äro krono och odisponerade, det finns utrymme för gårdstomt och i närheten av naturängar som odlingsmark till lindors bildande med beräknad avkastning av 140 skrindor hö, vilken beräknas räcka för utfodring av 2 hästar, 14 kor och 10 får. I det närbelägna sjöarna Köngämä älv samt Kilpisjärvi, finns gott gädd- och sikfiske. I nejden finns gott mulbete, dessutom goda marker för jakt och djurfångst".

På denna borde två nybyggare klara sitt uppehälle. Det officiella datumet för anläggningen blev 20 mars 1846. Därefter uppräknas de olika villkor som medföljde nybyggena som byggnadsskyldighet m.m. ........

Dessa rättigheter medföljde:

1. Var och en skulle få hälften av de avmätta jordlägenheterna.

2. Fritt mulbete på närmaste kronoallmänning.

3. Eget fiske i de nämnda fiskevattnen. dock i Könkämä älv inte längre än nybyggenas insynade område.

4. Jakt och "djurfång" i nejden.

5. Skog till husbyggnad och vedbrand från närmaste odisponerade kronoallmänning.

6. Understöd från Statsverket 500 Rdr vardera, som fick lyftas mot ovan angivna borgen.

7. Frihet från ränta till kronan och allmänna onera, samt knektutskrivning.

§ 17

S.D. Fullföljer Kronolänmannen J. Lidström, sitt efter angivelse av nuvarande Åboen boende å Kummahemmanet Nr. 1, vid Kilpisjärvi, Raatamaa, Pehr Johansson, utagna talan emot Krononybyggaren Närvä, Mårten Andersson och Kiviniemi, Matias i Maunu om ansvar för olaga fiske uti de fiskevatten som tillhöra Kumma Nyhemman;

Och förekommo därvid båda svaranden i egna personer; därvid Åboen ingav Kungl. Befh. i Länet Utslag den 20 mars 1846, som visade det Kungl. Befh. tillåtit Herr prosten och dåvarande Kyrkoherden i denna församling Laestadius.L.L och Mämmi, Olof Anundsson, att av utsynade lägenheter anlägga tvenne Nybyggen under namn av Kumma Nr. 1 och 2, med villkor bland annat att de för besittningsrättens bibehållande skulle vara pliktiga att å dessa Nybyggen åt Postföraren samt andra resande och vägfarande där i nejden lämna härbärge och förläggning efter den taxa som av Länsstyrelsen kunde varda fastställt;

Däremot åboerne berättigades till följande förmåner, nämligen till hälften vardera av alla de av Lantmätaren åt Nybyggena avfattade jordlägenheter,

Till fritt mulbete å närmaste kronoallmänning;

Till uteslutande fiske uti sjöarna Taatsajärvi och Kiellijärvi, samt Kummavuopio och Kummaeno ävensom Köngämäälv och Kilpisjärvi för så vitt dessa äro inom Sveriges rike belägne och att vad fisket i Kögämäälv beträffar det må sträcka sig vidare än Nybyggens område.

Efter antecknandet härav uppgav Åboerne att svaranden skola hava sistlidne sommar fiskat med not uti sjöarna Taatsajärvi och Kiellijärvi, varemot svaranden under uppgift att riksgränsen mellan Sverige och Kejserliga Ryska Finnland går genom Kiellijärvi träsk, bestredo att de idkat något fiske uti Taatsajärvi träsk, samt uppgåvo att de gemensamt med en Kejserlig finsk undersåte fiskat uti den del av Kiellijärvi träsk som hörer under Ryska kronan;

Till dess de efter överenskommelse med käranden fått hans löfte att även få fiska uti Kiellijärvi ena ända som ligger inom Kongl. Svenska området, så de ock fiske därstädes bedrevo, varför och då det inte genom i Socken kyrkan uppläsen kungörelse varit förbud idka fiske i sagda sjö, de trodde sig ej kunna till något ansvar ställas;

Och ville de en annan gång med vittnen styrka att de fått sådant tillstånd de uppgivit;

Därå åklagaren uppgav att som svaranden en längre tid olovligen fiskade över ett i träsket inom Svenska området, var käranden tvungen för att kunna få hava någon del av träsket som honom tillhörer, stämma dessa;

För någon del av sommaren som käranden tillåtit svaranden att fiska uti ena ändan därav, därom Åklagaren dock icke äger någon säker kännedom;

Varför han ock fortsätter åtalet, synnerligen i avseende därå att svaranden från början olovligen fiskade över allt i den delen av träsket som ligger inom Svenska området;

Dock begärde Åklagaren att med sakens vidare handläggning kunde få anstå till nästa måndag den 18 dennes, därtill nybyggaren som är ostämd väntas komma tillstädes.

Med bifall vartill Härads Rätten ock lämnade saken vilande till den 18 i denna månad, med förpliktelse för svaranden att då åter uppassa, vid vite av 5 Rd Banco för dem vardera, och för åklagaren att därtill hava instämt angivaren att i saken höras.

Som offentligen avsades

Vi förflyttar oss så drygt 25 år framåt i tiden till 1878. Under tiden hade följande åboskiften inträffat. År 1861 avled Lars Levi Laestadius, varvid Kumma 1 eller som det även kallades Mukkavuoma, blev åboledigt. Till ny innehavare föreslogs P. J. Raatamaa, som bebott nybygget under större delen av 1850-talet, då Laestadius var kyrkoherde i Pajala.

Efter en tvist med sterbhusdelägarna avstod Raatamaa åborätten och föreslog i stället sin son Erik Persson Raatamaa. E. Raatamaa fick imission på nybygget 26 mars 1862.

Åborätten till Kumma 2 (Keinovuopio) hade sålts av O. A. Mämmi till Johan Johansson Mäkitalo, (som senare tog släktnamnet Keinovuopio. Se avvittringshandlingarna ovan.) den 25 april 1851.

Men vad hände 1878? Året innan hade båda nybyggena besiktigat av kronolänsmannen och några synemän, som fann dem vara i "väsentlige vanhävdat skick" varför landshövdingen H. A. Widmark uppmanade kronolänsmannen att under våren 1878 göra en ny besiktning. Han skulle därvid upprätta ett kostnadsförslag och en tidsplan över nödvändiga förbättringar och vad som var förenligt med åbornas förmåga. Därefter följer besiktningsinstrumentet.........

Kronan hade genom sitt ombud kronolänsmannen med benhård konsekvens uttagit stämning för åsidosatt byggnadsskyldighet på nybygget Kumma 2 (Keinovuopio), mot Johan Johansson och O. A. Mämmi samt krävde att de avträdde nybygget. Johansson bestred detta då han köpt åborätten av Mämmi, även om han inte fått ännu immission på det (se avvittringshandlingarna ovan). Han menade även att vanhävden uppkommit genom hans oförmåga att uppehålla nybygget och medan kronan inte sett till att han fullgjorde sina skyldigheter eller talat om för honom vad som var att göra, eftersom ingen syn blivit gjord vid mer än ett tillfälle. Mämmi å sin sida var inte villig att tillägna sig nybygget eller ansvara för några brister, eftersom de inte tillkommit under hans tid som åbo.

Kronan stämde även E. G. Raatama ägare av Kumma 1 för samma orsak och att de skulle mista åborätten och nybyggena på grund av vanhävd.

Häradsrätten gör i sitt utlåtande och dom följande utslag:

Vi finner det stadgat att åborätten inte kan förloras om inte skyldigheterna av olika slag fullgjorts. Då åborna inte vill avträda åboskapet, förklarar rätten kronans talan i saken inte kan bifallas.

Nybyggena påmindes om sina skyldigheter i olika avseenden, om nybyggenas framtida vidmakthållande och att statsbidraget skulle återbetalas i händelse att byggnadsskyldigheten försummas. Johan Johansson fick även ett anslag på 1900 kronor till byggnadernas förbättring som skulle utföras senast inom två år.

Påskrivna avvittringshandlingar 1907

Sammandrag över avvittringen uti Karesuando socken och Norrbottens läns lappmark; Upprättad vid avvittring år 1914 och innehållande 2 skrivna sidor. Karesuando nr. 3:45

........Områden utbrutna till Kummavuopio nr. 1 1/8 mantal och nr. 2 7/32 mantal eller tillsammans 10571 Hektar 46 Ar...........

14 december 1915

På tjänstens vägnar

O. A. Bergström, avvittringslantmätare

De med röd bläck gjorda ändringarna äro verkställda på grund av Konungens Befallningshavandes i Norrbottens län skrivelse av den 9 Augusti 1916 till Avvittringsstyresmannen

Umeå den 15 november 1916

På tjänstens vägnar

K. W. Zetterström, avvittringslantmätare

(Handlingarna finns på Lantmäteriet i Luleå)

Från Länsstyrelsens i Norrbottens läns hemsida: http://www.fjallen.nu/fakta/kiruna_kumma.htm, där skrivs bl. a. .................År 1878 gjordes en syn av nybyggena. Bägge befanns vara dåligt skötta och kronan ansåg att brukarna hade förverkat sin rätt till nybyggena och dessutom skulle ersätta byggnadsbristen med 2200 kr respektive 300 kr. 

Rätten biföll inte kronans krav. Ett av nybyggena fick dessutom ett bidrag på 1900 kr för upprustning av byggnadsbeståndet.

Vidare står det på hemsidan:....... År 1867 beslutades om uppdragande av odlingsgränsen, ovan vilken inga nybyggen fick upptas................Nybyggena vid Kökämä älv kom att hamna på "fel" sida av odlingsgränsen. Vissa "illegala" nybyggen tillkom dock runt om i länet. Dessa legaliserades 1915 som fjällägenheter.

Länsstyrelsen påstår med andra ord att hemmanen som var lagligen avvittrade och fastställda sedan tidigare som "illegala".

Vidare står det på Länsstyrelsens hemsida: År 1958 beslutades det att fjällägenheterna skulle överföras till att bli s k "Norrländska fjällägenheter", något som innebar att staten blev ägare till både byggnader och mark.

Man kan inte genom ett påstående förklara sig ,"hädanefter" eller "förbehålles staten," bli ny ägare till grundlagskyddat enskilt egendom.

Fast hemmanen har fått statligt stöd till byggnaderna, kan man inte därmed förklara sig vara ägare till byggnader och mark. Om denna princip skulle gälla ovanför den administrativa odlingsgränsen så skulle staten (vi alla) t.ex. äga samtliga renar i Sverige flera gånger om.

Vi påminner även om avvittringsstadgarna:

Genom allmän afvittring skola från kronans marker nödiga områden tilldelas så väl de i lappmarken förut varande, icke behörigen afvittrade hemman och nybyggen, som ock de nybyggen, hvilka kunna vid afvittringen i laga ordning tillkomma.

Tillika bestämmes ränta och mantal för provisionellt  skattlagda hemman och förut behörigen upplåtna nybyggen och dylika jordlägenheter, ehvad de äro större eller mindre, samt för nybyggen, som vid afvittringen tillkomma.

År 1855 den 6 september förrättades av undertecknad biträde av fjärdingsmannen Mämmi Olof Amundsen och f. Nämndemannen Tornberg Salomon med anledning av Kungl. Befallningshavandes Remissorial Resolution den 25 november 1853 samt efter i behörig tid kungjord termin, syn och besiktning å de lägenheter invid Könkämä älv emellan Naimakka och Kummavuopio, varav Naimakka, Petter Olofsson söker anlägga och uppodla. Ett nytt Krono Nybygge, som och till bekvämligheter länder för vägfarande emellan Norge och Svenska lappmarken.

Härvid tillgick som följer:

Färdig äng Rödnings land

Fiskevatten finnes förmånligt invid bostaden samt mulbete å närmaste kronoallmänning.

Alla här ovan beskrivna lägenheter ligga intill varandra på högst ¾ mils avstånd ifrån bostaden och då de äro krono samt odisponerade för de ansökta ändamålet tjänligen tillräckliga och användbara få synemännen för sin del tillstyrka desammas upplåtande åt sökanden till ansökt ändamål, helst hinder därav heller icke uppstår för bildande av sådana gemensamma renbetesland som uti Kungl. Avvittringsstadgan den 13 december 1850 avses.

Den här ovan beskrivna traiten till bostad ligger belägen vid den allmänna vägen för de personer som besöka norska marknaden i Lyngen, på 2 ½ mils avstånd ifrån krononybygget N:r 1 Naimakka och tre mils avstånd till Kumma N:r 1 och 2.

Gott renbete gives alla tider på året varför en åbo här vore så mycket bättre.

Sålunda förlupit, betygar dag som ovan

På syneförrättningens wägnar

J Lidström

Saarikoski

S.D. Sedan Riska, Olof Samuelsson i Idivuoma hos Kongl. Resp. Befallningshavande i Länet, sökt att vederbörlig Syn, i ändamål, att anlägga ett Krono Nybygge vid Naimakka träsk, belägen 6 ½ i norr ifrån Karesuando kyrka, ville uppgiva; samt Wällove Landshövdinge Ämbetet remimiterat ansökning till Krono vice Länsmannen E. Grape, som förordnades att med två Nämndemäns biträde, de sökta lägenheterna syna och beskriva, samt undersöka huruvida de voro Krono och odisponerade, samt kunde utan andras intrång Sökanden upplåtas;

Varöver ordentligt protokoll borde upprättas och vid Tings Rätten företes, samt sedemera till Landshövdinge Ämbetet ingivas, då därmed kommer att vidare laglikmäktigt förfaras;

Så företedde nu vice Landmätaren Grape följande synebeskrivning: Nr: 4

Som i Tingsmenighetens närvaro upplästes, utan att något klander emot den hållne Synen förspordes;

Varför bevis genom Protokolls utdrag skulle Sökanden meddelas.

År 1821 den 17 augusti inställde sig undertecknad ett till följe av Konungens Höga Befallningshavandes förordnande utsyna de uppodlingstillfälligheter vid så kallade Naimakka vilken Riska, Olof Samuelsson från Idivuoma söker att få intaga för att de samma ett krononybygge inrätta. Förrättningen avlöp som följer:

Ängor

Till husbehovsfiske äger nybygges sökanden tillfälle uti Naimakka träsk samt åtskilliga andra ställen vid Könkämä älv.

Timmer till husbyggnad finnes ej, utan måste sådant hämtas på flera mils avstånd.

Till vedbrand finnes ej annat än små fjällbjörk.

Krononämndeman Tornberg Salmon yrkade att som han över 40 år i brist på annan livnäring fött sig med fiske uti Naimakka träsk och till utfodring till kreaturen begagnat dessa utsynta ängar sökanden Olof Salmonsson måste utfästa löfte förbinda att draga försorg för Tornbergs uppehälle och skötsel uti dess återstående livstid.

Sålunda synt och befunnet Betygar Naimakka den 18 augusti 1821

E U Grape

Johan Mickelsson Närvä           Olof Persson Sopp

Enontekis Lofl. Tingslag

År 1842 den 19 februari började af undertecknad Notari i Kongl. Majts. och Rikets Högloflige Swea Hofrätts Lagtima Ting med Enontekis Lappmarks Församlings Tingslag, varhvid var närvarande Krono Länsmannen E.U. Grape och i egenskap af Tings folk Herr Pastorn A. Fjellner, samt af Tingslagets Nämnd.

Häradsdomaren: Johan Pehrsson Raatamaa, från Kuttainen

Nämndemän: Clas Johansson Kiviniemi från Maunu

Hendric Josefsson

Hendric Nilsson Palopää

Johan Johansson Närvä

Hendric Nilsson Niva

Nils Nilsson Idivuoma och

Pehr Johansson Pilto,

Men de öfriga har ännu icke ankommit.

S.D. Efter hållen Tingspredikan, sammanträdde tillförordnande Domhafvande med Nämnden uti Tingshuset, hvarvid först Kongl. Majts. och Rikets Hög Svea Hofrätt förnämnd för Domhafvanden af den 4:de sist lidne januari, lästes å Ting och Tingsförd sedemera påbud, med given varning till Parter och Rättsökande att de sig väl och skickligen vardas inför Rätten förhålla om de vill undgå det ansvar som Lag i sitt fall utstakar.

Varefter de allmänna Lagens rum och stadgande som till Kunggörande vid Tingets början äro påbudna, upplästes och tillkänna gavs att rättegången taga sin början kl. 8 den 21.

Blivande målen handlägger och avslutar på till denna Dombok af sig visar:

§ 1

S.D. Granskas Jordeboken och Uppbördslängden i vad Lappskatten till kronan vidkom och befanns utan anmärkning, varöver bevis därå meddelas skulle.

§2

S. D. Inlämnar Herr Kronofogde Pehr Öhrling förslag till hemmantal å Kronohemmanet Naimakka och ansågs det åsatte hemmantalet 1/16 dels mantal med avseende å ägornas beskaffenhet vara lämpligt varöver bevis meddelas skulle som beslutades.

S.D. Företrädde Herr Kronofogde B.A. Ekström och med anledning af Kungl. Befh. I Länets skrivelse af den 27 december sistlidne år, anfört att som KBF genom nådigt brev af den 30 derför utgågne november, förordat Naimakka Kronohemman Nr. 1, i denna Enontekis församling, ständig frihet från ränta till Kronan och allmänna, mot förbindelse för åbon, att åt Postförare och andra som färdas å fjällen och därstädes, lämna härbärge och förplägning efter den taxa som KBF ägde att fastställa, ansökt det Härads Rätten ville upprätta förslag till sådan taxa, och sedan antecknat blivit att Kronolänsmannen i orten, J. Lidström, samt nuvarande åbon i Naimakka Hemman Nr. 1, Riska Olof Samuelsson, funnes vid Rätten tillstädes enligt uppgjort sådant.

Förslag till taxa för åboen i Naimakka Kronohemman å förnödenheter som han är skyldig tillhanda hålla vägfaranden, husrum i kammaren, med sådan säng som i orten vanligen brukas med värme, för varje person, 12 sh.

En måltid mat, husmankost 10,8

En filbunke 12

En kanna sötmjölk 6,8

En kopp kaffe med grädde 2

Ett ljus 2,8

En klimp renmossa 2,8

Ett Lp bättre häst hö 12

Ett d:o sämre d:o 8

Husrum för natten åt Postman och menige man, uti åbons eget begagnade pörte 4

Naimakka

Se karta över Nybygget Naimakka.

Se även Siikavuopio.

I dokumentet ovan står följande att läsa: Af Konungens Befallningshafvandes i Norrbottens län utslag den 19 febr. 1907 rörande afvittringen af hemmanet Karesuando N:o 3 om 1/32 mantal i Enontekis socken har jag denna dag undfått del (följande är överstruket:) och förklarar mig därmed nöjd, Karesuando den 15 april 1907. Undertecknat Johan Tuoremaa och vittnat (Kronolänsman) Johan Waara. Vittnet har skrivit båda namnen och hemmansägaren, som förmodligen varken kunde skriva eller läsa, har undertecknat med sitt bomärke. Detta var inte ovanligt under denna tid.

Avvittringsutslaget vann laga kraft. Utstakning av gränserna kring de avvittrade områdena verkställdes under år 1916, med viss ändring år 1918.

• Efter avvittringen - om kronoparker och kronoöverloppsmarker och ett brev från Ambjörn Grahn

I samband med avvittringen i Norrbottens (och Västerbottens) läns fjälltrakter upprättades aldrig någon hävdeförteckning som redovisades för markägarna innan marken skulle fördelas. Det var ett klart brott mot avvittringsstadgan och andra förordningar. För fjällbönderna blev konsekvenserna katastrofala, genom att all mark betraktades som kronomark.

Området ovanför odlingsgränsen förklarades som laglöst land och där skulle inte Sveriges rikets grundlag från 1734 gälla. Till enskilda nybyggare och hemmansägare insynade marker och fiskevatten, Muonio- Könkämä- och Lainio älv och dessa intilliggande sjöar, förbehölls till kronan. Ströängarna ansågs som värdelösa och fick tillsvidare behållas.

Suonttavaara lappskatteland, som i lagfart och jordregisterboken tilldelats beteckning Suonttavaara 1:1, förklarades som liggande ovan odlingsgränsen och undgick inte avvittringsåtgärd. Lappskattelandet förblev dock kvar i lagfarts- och jordregisterboken. År 1943 upptäcktes detta misstag och en lantmätare fick i uppdrag att utreda detta förbiseende. Därefter förordade Kungliga Lantmäteristyrelsen år 1951 Suonttavaara lappskatteland 1:1 som ej befintlig (läs mer om det här). Lappskattelandets grundlagsskyddade rå och rör förblev dock kvar på marken och är där än i dag.

Hur kunde dessa grova oegentligheter ske?

För det första:
Befolkningen kunde varken läsa, skriva eller tala svenska. Deras talspråk var finska och en del kunde hjälpligt skriva sitt namn, medan andra tecknade sitt bomärke.

För det andra:
Den förnyade avvittringsutslaget år 1915, kom ej till byamännens kännedom förrän 78 år senare då Ambjörn Grahn översände kopior av hela avvittringsutslaget för Karesuando socken.

Därefter har länsstyrelsen trakasserat byamännen med olika slags arrendeavgifter, jakt- och fiskekortspålagor, bränt ner deras rast, jakt och fiskekojor på byamännens, enligt svenskt grundlag, marker och fiskevatten.

Se även utdrag ur Sveriges rikes grundlag från 1734.

Kammaradvokatfiskalämbetet anförde underdåniga besvär över utslaget med yrkande att målet måtte återförvisas till länsstyrelsen för ny behandling, därvid borde tillses att den i 7 § avvittringsstadgan intagna bestämmelsen om utmåls avsättande vid strömfall blevo behörigen iakttagen.

I anledning av besvären verkställde avvittringslantmätaren E. Leander hösten 1907 efter uppdrag av länsstyrelsen närmare undersökning ifråga om avsättande av utmål. Ett förslag i ämnet föredrogs av Leander vid sammanträde med jordägare och kronoombud den 25 maj 1908. Förslaget godtogs i huvudsak(?) av de vid sammanträdet närvarande.

I protokollet (§ 8)antecknades följande:
Anhöll kronolänsman Waara att få i protokollet intaga det uttalande från samtliga närvarande sockenmän att de förbehöllo sig den rätt till fiske i kronan tillhöriga strömfall(?), intill dess de tagas i bruk av Staten för industriella ändamål;
Som de hitintills begagnat sig av och med möjligen förefintliga inskränkningar;
Ansågo sig äga.

Sedan yttrande i besvärsärendet avgivits av bl a avvittringsstyresmannen, länsstyrelsen och vattenfallstyrelsen, fann Kungl. Maj:t genom utslag i regeringsrätten den 19 februari 1913 skäligt att visa målet åter till länsstyrelsen.

I utslaget hänvisas till vattenfallstyrelsens utlåtande, vari framhålls att de erforderliga utmålens läge och omfattning icke syntes i förevarande fall komma bestämmas annorledes än efter fullständig undersökning på ort och ställe, med biträde av i vattenfallsärenden sakkunnig person, av alla de vattendrag inom avvittringsområdet där strömfall förefunnes.

Under nytt avvittringssammanträde den 20 juli 1914 antecknades under § 8 följande:
Framställde kronoombudet, att inom avvittringsområdet befintliga vattendragen Könkämä-, Muonio- samt Lainio älv skulle i deras helhet undantagas för kronans räkning;
Vilken framställning av förrättningsmännen biträddes och komme att vid avvittringshandlingarnas komplettering behörigen iakttagas.

Närmare motivering till sistnämnda undantag finnes ej i avvittringsprotokollet eller därtill hörande handlingar.

Sedan avvittringsstyresmannen med eget yttrande den 17 december 1914 överlämnat ärendet till länsstyrelsen, meddelade styrelsen den 29 december 1915 förnyat utslag angående avvittringen i Karesuando socken.

I utslagets avdelning 19 antecknades bl a att genom resolution den 13 oktober 1843 till Johan Petter Riska i Idivuoma tills vidare upplåtna fiskelägenheten Sautusjärvi vid avvittringen fallit inom Mertajärvi och Idivuoma byars skifte, Saarikoski hemmans 2:a skifte och Kummavuopio bys 2:a skifte och att lägenheten därför bör avföras från jordeboken. Uppgifterna ger vid handen att denna fiskelägenhet varit lokaliserad till två mindre sjöar vid namn Soutujärvi, belägen ca 6 km norr om Sudjavaara by (anmärkning: Avvittringsnämnden har här förväxlat både namn och läge på sjön. Den av J. P. Riska insynade och ägda sjön Sautusjärvi, ligger ca 15 km sydost om Idivuoma by).

Detta gäller icke blott själva älvfåran, utan även sådana vikar och sjöar inom svenskt område som utgör en direkt utvidgning av älven. Såsom exempel på dylika sjöar må nämnas Kelottijärvi, Järämäjärvi, Naimakkajärvi, Ainattivarpenjärvi, Hangavuopio, Vittangijärvi, Latinalahti, Pousujärvi, Kiellijärvi och Tadsajärvi, samtliga belägna å älvsträckan mellan Maunu by och kronohemmanet Kummavuopio.

Källsjöarna Övre- och Nedre Kilpisjärvi, mellan Kummavuopio och Treriksröset, har icke redovisats vid avvittringen, utan får - till den del dessa sjöar ligger på svenska sidan av riksgränsen - anses ingå i den liggande oavmätta kronoöverloppsmarken.

I de fall gränsälven inom svenskt område grenar sig i mer än en älvfåra, har vattenområdena inom samtliga fåror hänförts till kronans vatten. Ett system av dylika älvfåror finns inom Kuttainens byområde.

Biflöden till gränsälven har i överensstämmelse med den i avvittringsutslaget uttalade principen, icke undantagits för kronans räkning, utan redovisats till respektive strandfastigheter. Samma sak gäller sjöar, med undantag för dom som är av den typ som ovan nämnts. Med denna fördelningsnorm har sådana sjöar, som visserligen ligger nära älven, men som synes vara avskilda från denna av strömförande vattendrag, redovisats till strandfastigheterna. Som exempel må nämnas Vuontisjärvi inom Kuttainens by, Kaarevuopio och Mannajärvi inom Karesuando by, samt Siikavuopio inom hemmanet med samma namn. Den del av Lainio älv som ligger inom gränserna för skattehemmanet Liedakka, har redovisats bland de kronan förbehållna vattendragen. I övrigt går Lainio älv i vad avser Karesuando socken, helt inom oavmätt kronoöverloppmark.

De åt kronan behållna vattenområdena är icke särskilt redovisade i jordregistret.

Som förut nämnts utlades vid avvittringen sexton strömfallsutmål. Av dessa ligger fjorton vid Könkämä-Muonio älv och två vid Lainio älv. Samtliga är i jordregistret redovisade såsom särskilda fastigheter. I den vid avvittringen upprättade beskrivningen över strömfallsutmålen har icke upptagits de utanför utmålens strand liggande delarna av Könkämä-Muonio och Lainio älvar. Dessa vattenområden är istället inräknade bland övriga åt kronan förbehållna. Ett enda undantag från denna regel har iakttagits. Sjön Vittangijärvi - en utvidgning av Könkämä älv - är nämligen till den del sjön ligger inom mätningsdistriktet Ka (ca 30 hektar) redovisad till strömfallsutmålet nr 13 - Lammakoski strömfallsutmål 1:1 - under det att sjön till den del ligger inom mätningsdistriktet L (ca 58 hektar) inräknats bland kronans vattenuttag.

Längden av Lainio älv inom Karesuando socken är omkring 47 km, varav 9 km inom enskild mark (Liedakka).

Karesuando byaallmänning, förutom att den ligger utanför socknens gränser, intar den en särställning även på det sättet att den utgör kommunal egendom och icke är tillhörighet endast till delägarna i mantal satt jord inom kommunen.

Vid beräkningen av skogsanslagets storlek har likväl utgångspunkten varit det sammanlagda mantalet inom Karesuando socken. Allmänningen är upptagen i jordregistret för Karesuando socken med beteckningen Karesuando socken häradsallmänning 1:1. Den ligger söder om Muodoslompolo kyrkby och gränsar på en sträcka av 5 km mot Muonio älv. Älven är icke redovisad i beskrivningen över områdestilldelningen till allmänningen och icke heller i beskrivningen över kronan förbehållna vattendrag i Karesuando socken. Frågan om rätten till vatten, grund och fiske i älven utanför allmänningens strand har behandlats i redogörelsen rörande avvittringen inom Pajala socken.

I avvittringshandlingar inom Pajala socken går att utläsa bl a: Vid redovisningen av vattenområdena har de tilldelats de byar och andra avvittrade enheter som erhållit stränderna vid vattendragen.

Principen gäller i allmänhet även vattenområden vid utskiften av urfjällskaraktär. I samband med den sedermera genomförda avvittringen i Karesuando socken har för socknens räkning utlagts en allmänning inom kronoparken Muonio i Muonioalusta församling. Allmänningen gränsar mot Muonio älv. Av skäl som anförts i detaljredogörelsen i avd. E, bör till allmänningen anses höra vattenområdet i älven vid allmänningens strand.

Fisket i älvarna har vid skiftesförrättningarna uttryckligen undantagits för gemensamt behov ("gemensamt fiskevatten") eller eljest i föreningar mellan delägarna antecknats såsom gemensam tillhörighet inom skifteslagen. Ett undantag utgör fisket i Muonio älv utanför ett utskifte till Muodoslompolo by; fisket vid detta utskifte har icke redovisats såsom samfällt.

Vid sådana förhållanden hade förrättningsmannen prövat rättast, att sagda vattenområden, vilka såvitt kunna utredas, icke erhållit karaktären av självständig fastighet, med hänsyn till 12 kap. 4 § jordabalken i ägobeskrivningen borde upptagats såsom i skifteslaget ej ingående, men inom dess gränser befintliga områden(?). Någon gränsbestämningsåtgärd mot dessa vattenområden hade icke ansetts lämpligt.

Såsom av arkivet framhållits har vid avvittringen inom Karesuando socken belägna delar av Könkämä- Muonio älv samt Lainio älv, med areal av 3157,37 hektar. Eftersom kronan sålunda här äger vatten och grund(?), lärer jämväl rätten till fiske tillkomma kronan. Det torde sålunda få anses, att fisket inom denna del av Muonio älv jämlikt 8 § i lagen om rätt till fiske utgör ett kronan tillhörigt fiske. Inom detta område äga strandfastigheternas ägare ej fiskerätt(?) under annan förutsättning än att de kunna åberopa sådan rättsgrund som omförmäles i 12 § i fiskerättslagen. En viss begränsning i kronans fiskerätt såvitt angår laxfisket, föreligger även på grund av bestämmelserna i konventionen den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland.

Kollegiet ifrågasätter huruvida icke länsstyrelsen genom kungörelse eller på annat sätt borde bringa till allmänhetens kännedom, att rätten till fisket i Könkämä älv tillkommer kronan(?).

Med anledning härav har länsstyrelsen den 12 november 1946, nr 195, utfärdat en kungörelse av följande lydelse:
"Länsstyrelsen bringar härigenom till allmänhetens kännedom och efterrättelse, att enligt av Kungl. Kammarkollegium verkställd utredning(?), rätten till fisket i Könkämä älv tillkommer kronan."

Det år 1951 (SOU 1952:13) framlagda betänkandet med förslag bl.a till lagstiftning angående vissa fastigheter i Norrbottens läns lappmarker tillkommande nyttjanderätt till fiske och uppgrundningar i invid liggande kronovatten, kan komma att medföra förändringar ifråga om rätten till fiske i gränsälven och Lainio älv. Kronans övertagande av fisket kunde emellertid knappast betecknas som laga fång.

Genom Högsta domstolens domar den 29 maj 1951, har fastslagits att kronan icke äger något på regalrätt grundad rättighet till laxfisket i Torneälvens hela vattensystem. Härefter återstår frågan huruvida regalrätten kunnat med rättslig giltighet befästa ett kronofiske inom en avgränsad del av älvsystemet.

Kronans anspråk på laxfisket i Torne älv synes ända fram till 1780-talet i övervägande grad ha haft karaktär av ett skatteanspråk. Den omedelbara nyttjanderätten var tämligen fast förankrad hos de byar och hemman, som av ålder utgjort taxa till kronan för brukandet av detta fiske. Tidigare var intäktsrätten fri i dåvarande Västerbotten liksom i Norrland för övrigt. Uppodling av jord medförde enskild äganderätt till jorden och denna rätt omfattade även vattenområdet närmast utanför stranden tillika med fisket däri.

Byamännen i Vitsaniemi hade från den första bosättningens början på fullt laglig grund hävdat fisket i Torneälven utanför byns strand. De kunde sålunda åberopa urminnes hävd till stöd för sin uteslutande fiskerätt.

Resultatet av avvittringsförfarandet - och även laga skiftet - kunde sägas utgöra en konfirmation av byamännens tidigare rätt till vattnet och fisket.

Vad beträffar Högsta domstolens dom den 2 november 1826 i målet mellan byamännen i vissa byar vid Torne älv och kronan, så hade bl.a Vitsaniemi byamän enligt Granlunds mening genom domen tillerkänts full äganderätt till fiske som byamännens yrkande avsåg.

(Utredning gjord av W. Hutting utg 1954 för statens räkning. Ordalydelserna har ej ändrats men sammandragits och förkortats.)

Efter avvittringen

---

Om utfärdandet av kronoparker och kronoöverloppsmarker

Nr. 153 Ink. till Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt den 7 mars 1916 På grund av Kungl. Styrelsens kommunikation i februari 1916, nr. SO 283, får jag härmed vördsamt meddela, att jag efter tagen del av Konungens Befallningshavandes i Norrbottens län förnyade utslag den 29 december 1915 angående avvittringen i Karesuando socken, emot nämnda utslag ingen erinran har att göra. Pajala den 3 mars 1916 Per Bergman   Inkom den 28 mars 1916   Till Kungl. Domänstyrelsen Sedan jag hos Konungens Befallningshavande erfarit, att samtliga handlingar och kartor rörande avvittringen i Karesuando socken finnas i Stockholm hos Länsnotarien O. Forsgren, föredragande i avvittringsärenden hos Konungens Befallningshavande i Norrbottens län, får jag, under framhållande av att det synes tämligen överflödigt att avsätta några kronoöverloppsmarker inom Karesuando socken, vördsamt meddela, att jag med hänsyn till ärendet, sådant det nu föreligger, icke kan avgiva vidare utlåtande. Remissakten nr S.I.:283 återgår härjämte. Luleå i övre Norrbottens distrikts Överjägmästarexpedition den 23 mars 1916. Gustaf Caseel

Sonttavaara Lappskatteland: krono under enskild disposition.  

(Gällivare Tingsrätt)

BR 837 Överlämnas till arkivet 838 Kungl. lantmäteristyrelsen   Till överlantmätare i Norrbottens län Genom skrivelse den 30 april 1937 anmodade Kungl. lantmäteristyrelsen, Överlantmätaren att verkställa utredning för klarläggande av fastighetsindelningen beträffande kronoparker och kronoöverloppsmarker inom länet. Med skrivelse den 11 maj 1938 har Överlantmätaren överlämnat sådan utredning till styrelsen. Sedan därefter Kungl. Kammarkollegiet, vars arkiv utarbetat ett den 17 november 1942 dagtecknat tjänstememorial i ärendet, avgivit utlåtande den 16 december 1942, har å styrelsens landbyrå verkställts viss ytterligare utredning, innefattad i en i mars 1943 dagtecknad promemoria. Därefter ha yttrande avgivits dels den 6 april 1943 av Kungl. järnvägsstyrelsen, dels den 20 september 1943 av Kungl. vattenfallsstyrelsen, dels den 5 december 1945 av Kungl. domänstyrelsen, som hört vederbörande skogstjänstemän och dels den 9 januari 1946 av Kungl. vetenskapsakademin, vars naturskyddskommité den 17 december 1945 ett betänkande till akademin.   I jordregistret för Karesuando socken finns enheterna Kronopark och Kronoöverloppsmark. Genom beslut den 19 februari 1907 har domänstyrelsen föreskrvit, att en inom socken belägna kronoparken skulle benämnas Saivo. Lantmäteristyrelsen förordnar härigenom; Att jordregisterenheten Kronopark hädanefter skall benämnas Saivo med lägst lediga nummer. Att i 18 kolumnen av 1 rummet å upplägget för enheten skall antecknas, att fastigheten utgör vid avvittringen avsatt kronopark. Att jordregisterenheten Kronoöverloppsmark hädanefter skall benämnas Karesuando kronoöverloppsmark nr 1:1. Skall antecknas, att till fastigheten hör jämväl det område inom socken, som icke avmätts vid avvittringen. Det ligger Överlantmätaren att verkställa åtgärderna. Vid avvittringen inom Karesuando socken avsattes ett antal strömfallsutmål. Dessa äro i jordregistret redovisade såsom särskilda enheter med benämningarna Strömfallsutmålet 1-16. Vattenfallstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att strömfallsutmålen lämpligen borde införas i jordregistret på det skifteslag, som omsluter utmålet ifråga.   Lantmäteristyrelsen finner sig ej kunna mot grunderna för jordregisterförordningen föreskriva sådan redovisning av utmålen, som vattenfallstyrelsen ifrågasatt. Stockholm den 26 april 1946 Harald Malmberg      G. Prawitq Bestyrkes å tjänstens vägnar; N. R. Kvalby

Suonttavaara lappby förblev kvar i lagfarts- och jordregisterboken även efter upprättandet av dagens samebyar. År 1943 upptäcktes detta misstag och en lantmätare fick i uppdrag att utreda detta förbiseende. Därefter förordade Kungliga Lantmäteristyrelsen år 1951 Suonttavaara lappskatteland 1:1 som ej befintlig. Lappskattelandets grundlagsskyddade rå och rör förblev dock kvar på marken och är där än i dag.

 

• Brev till Överlantmätaren i Norrbottens län angående uteslutandet av Suonttavaara lappby ur jordregistret år 1951.

   

 

Kommentar

Hur kunde Lantmäteristyrelsen gå in i lagfartsområdet Suonttavaara lappskatteland nr 1:1 (1951) och avsätta kronoöverloppsmark och kronopark (1946)?

Strömfallsutmålen har ej kunnat införas i jordregisterboken då det stred mot jordregisterförordningen.

Se Sveriges rikes grundlag från 1734, jordabalken.

 

---

Brev från Ambjörn Grahn

Vilhelmina den 6 juli 1993 Jag vet inte om du känner till mig och mitt arbete för att få ordning och reda på de övergrepp statens tjänstemän åsamkat jordägarna ovan odlingsgränsen inom Väster- och Norrbottens län i samband med avvittringarna inom nämnda län. Min utredning som påbörjades i november 1965, visar att grova oegentligheter från ämbetsmännens sida skall inom båda länen ha förekommit. Dessa oegentligheter påbörjades i Karesuando socken i samband med det förnyade avvittringsutslaget den 29 dec. 1915. Istället för att delgiva jordägarna utslaget reste en person vid namn Oskar Forsgren, föredragande i avvittringsärenden, till Stockholm med avvittringens alla kartor och handlingar. Med sig hade Oskar Forsgren ett sammandrag av alla byar och hemman inom Karesuando socken. I detta sammandrag redovisas varje bys samtliga ägor. På detta sammandrag är inskrivet med bläck: Skrives ej, med pilar och klammer. Forsgren lät producera ett s.k. transument i Stockholm. Detta transument innehåller inga uppgifter om byarnas arealer, endast skogsanslaget finns angivet. Jag råkade komma över nämnda transument, med förfalskningsanvisningar, från Domän i Falun. Tidigare hade jag haft viss skriftväxling med länsstyrelsen och lantmäterikontoret i Luleå. Bland annat hade jag ställt en fråga till lantmäteriet i Luleå: Varför skickades avvittringskartor och handlingar rörande nämnda utslag med O. Forsgren till Stockholm? Som svar fick jag upplysningar om att det krävdes en utredning för att svara på den frågan, och för detta ville lantmätaren ha 15 000 kr. Mitt svar var: icke en krona! Jag talade dessutom om för lantmätaren att jag satt inne med alla uppgifter om Karesuando socken, och som bevis för detta gav jag totalarealerna för Mertajärvi, Idivuoma och Karesuando by. Senare har jag fått av Ulf Hallöf en kopia av utredningen, undertecknat av Majvor Westman, i vilken framgår att nämnda skifteslag har stora områden oskiftad jord. Sprid denna kopia till alla byar inom Karesuando socken. Samtidigt kan jag meddela att lantmäteriet i Gävle har två stora inbundna böcker med kartor och handlingar. Landsarkivet i Härnösand har en inbunden bok som ger svar på frågan hur allting har gått till. Vet du om övriga byar inom Karesuando socken fått liknande meddelanden från Majvor Westman rörande byars jordinnehav? Det förnyade utslaget den 29 december 1915 har upprättats av O. A. Bergström som tjänstgjorde vid Umeåkontoret vid denna tidpunkt. Något protokoll har inte kunnat återfinnas rörande utmålsläggningar för Kronan, och om denna utmålsläggning skett bakom ryggen på jordägarna, gäller den inte. Ambjörn Grahn

 

---

Avvittringshandling, Nybygge

Förslag till skattläggning och områdes tilldelning inom mätningsdistrikt litt. Om fl. för Karesuando by i Karesuando socken och Norrbottens län;

Upprättat vid avvittring åren 1898 och 1914.

Mätningsdistrikt	Ägofigurens nummer å kartan	Hemmanens och lägenheters namn, nummer, natur och mantal, samt delägarens namn och inägor, ävensom de senares naturliga beskaffenhet	Uppskattnings klass	Antal lass hö	Öre-tal	Inägor Hektar	Ar
		Förslag till skatteläggning
		Karesuando Nr. 11. ( Förut Nr. 8 ), kronoprovisionellt åsatt 1/16 mantal, brukas av Per Larsson Nilimaa och innehar:
	742 a	Äng, sidvall	3	0,05	0,15		06
	751	D:o hårdvall, sämre	2	0,7	2,8		436
		Summa			69,54	29	886

Som enligt skatteläggningsmetoden förestående 69:54 öre, skola utföras till 70 öre och för detta öretal bör åsättas 7/64 mantal;

Så varder och detta mantal föreslaget att åsättas hemmanet såsom Karesuando Nr. 11.

Denna handling utgör det av avvittringslantmätaren J. E. Degerman den 20 april 1898 upprättade förslaget till skattläggning och områdestilldelning för berörda by, med däruti på grund av innevarande år upprättat förslag till utmål för kronans strömfall, samt till bibehållande åt kronan av vissa vattendrag nödvändig gjorda ändringar, betygar

Umeå den 17 november 1914

Å tjänstens vägnar:

O. A. Bergström

Avvittringslantmätare

Ändring i förestående förslag är verkställd på anmodan av avvittringsföredraganden i Norrbottens län,

Umeå den 13 december 1915

O. A. Bergström

Avvittringslantmätare

De senaste gjorda ändringarna äro verkställda på grund av Konungens Befallningshavande i Norrbottens län av den 9 augusti 1916 skrivelse, till avvittringsstyresmannen.

Umeå den 14 november 1916, på tjänstens vägnar:

K. V. Zetterström

Avvittringslantmätare

---

Avvittringshandling om Lappskattelanden 1916.

Som Avvittringslantmätaren riktigt konstaterar att: "Har inte undergått avvittringsåtgärd" då sådana områden som sedan gammalt har blivit befäst med gräns (rå och rör) skall ej avvittras på nytt utan de gamla lagliga gränserna skall gälla enligt avvittringsdirektiven.

---

[Tillbaka till avvittringen]

---

Sveriges rikes lag

Sveriges rikes lag, 1734 års lag, är Sveriges nu gällande lag. Den antogs av riksdagen 1734, stadfästes av konungen den 23 januari 1736 varefter den trädde i kraft den 1 september 1736. Den ersatte då de medeltida lagarna Kristofers landslag och stadslagen.    1 Publikationer

---

Informationsrapport 1999/2000:2

Avvittringens genomförande och konsekvenser

Sammanfattning

Riksdagens revisorer har fått förslag om att granska den s.k. avvittringens genomförande och dess konsekvenser i Norr- och Västerbotten. Avvittringen genomfördes under decennierna kring sekelskiftet och innebar att gränser och rättigheter som var knutna till s.k. nybyggen bestämdes i förhållande till statens mark.

I syfte att närmare orientera sig om läget genomförde revisorerna i april 1999 informationsbesök i Umeå och Vilhelmina. Myndighetsrepresentanter och intresseorganisationer gavs vid dessa tillfällen möjlighet att redovisa sin syn på avvittringens genomförande och dess konsekvenser. Därutöver diskuterades flera jakt- och fiskerättsliga frågeställningar med mer indirekt koppling till avvittringen. Dessa frågor handlade främst om upplåtelse av älgjakt på statens mark ovan den s.k. odlingsgränsen samt tillämpningen av rennäringslagen.

Riksdagens revisorer konstaterar att de frågor som behandlas i denna rapport kännetecknas av starka konflikter mellan skilda befolkningsgrupper i främst Norr- och Västerbotten samt mellan dessa befolkningsgrupper och staten. Konflikterna gäller främst hur gällande fastighetsindelning har tillkommit, vilka rättigheter som kan knytas till fastigheterna samt hur länsstyrelserna tillämpar jakt- och rennäringslagen.

Riksdagens revisorer konstaterar att huvuddelen av konflikterna handlar om rättstillämpning och därmed är en uppgift för rättssystemet. Revisorerna finner inte att det föreligger tillräckliga motiv att genomföra en effektivitetsrevision av avvittringens genomförande och konsekvenser eller att närmare följa upp den informationsinsats om avvittringen som riksdagen beslutade i början av 1990-talet. Det är emellertid revisorernas uppfattning att regeringen närmare bör överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att överbrygga de motsättningarna som alltjämt kvarstår kring frågorna om avvittringen.

Informationsrapportens bakgrund och inriktning

I juni 1998 föreslog dåvarande riksdagsledamoten Rune Evensson (s) att Riksdagens revisorer skulle genomföra en granskning av avvittringens hantering och konsekvenser. Då det aktuella sakområdet är förhållandevis komplext, beslutade Riksdagens revisorer att ett informationsbesök skulle genomföras. Syftet var att

• utröna huruvida de avvittringsrelaterade problemen är av den karaktären att de faller inom ramen för Riksdagens revisorers granskningsuppgifter och att

• på plats ta del av sådana kunskaper kring ett komplext sakområde som inte kunnat inhämtas genom tillgänglig dokumentation.

Informationsbesöket genomfördes den 8–9 april 1999 i Umeå och Vilhelmina. Myndigheter och olika intresseorganisationer gavs under dessa dagar möjlighet att framföra sin syn på avvittringen och dess konsekvenser (se deltagarlistor i bilaga 1). Från Riksdagens revisorer deltog ordföranden Ingemar Josefsson (s) och suppleanten Ingvar Eriksson (m) samt utredaren Roger Berggren. Från riksdagens bostadsutskott medverkade Bengt Billquist, föredragande.

Denna rapport beskriver avvittringen och dess konsekvenser samt vad som därutöver framkom under informationsbesöket. Beskrivningen inriktas främst på förhållandena i Västerbottens län, särskilt området väster om den s.k. odlingsgränsen.

Historisk bakgrund

I mitten av 1600-talet började staten att uppmuntra en kolonisation av Norr- och Västerbottens inland. Det var emellertid först efter tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente som inflyttningen tog fart på allvar. Lappmarksreglementet tillät en förhållandevis oreglerad bosättning, ett antal års skattefrihet och vissa rättigheter när det gällde utnyttjandet av kronomark för bl.a. husbehovsjakt och –fiske. Till detta kom även en tillfällig rätt till höavkastning från på kronomark lokaliserade ängar, belägna på varierande avstånd från själva boningen. Detta var ursprunget till de s.k. ströängarna.

Efter de skattefria åren skulle de s.k. nybyggena skattläggas och gränsen mellan kronans och enskildas mark bestämmas. Så blev också fallet, men förfarandet omfattade inte alla nybyggen. Inte förrän i slutet av 1800-talet tillkom en särskild avvittringslagstiftning som slutligen skulle reglera nybyggenas gränser och de rättigheter som var knutna till fastigheterna i förhållande till det allmänna. Tillämpningen av denna, inklusive kompletteringar, brukar kallas avvittringen.

Enligt avvittringsstadgan skulle nybyggarna även tilldelas nödvändiga marker från kronan samtidigt som kronan skulle tillförsäkras rätt till bl.a. flottning och vissa strömfall på de avvittrade fastigheterna.

Ströängarna

Vid avvittringen prövades om ströängarna skulle behållas av innehavaren. Det visade sig dock snabbt att nybyggarna för sin överlevnad var i behov av avkastningen från ströängarna vilket skapade en del problem i samband med avvittringen. Staten lät därför ströängarna behållas under de nybildade fastigheterna.

Genom en särskild tilläggsavvittring under 1900-talets första decennier genomfördes en indragning av ströängarna mot ersättning. Denna hantering av ströängarna blev inte fullständig. Vissa ströängar inlöstes av kronan, andra fick behållas av fastighetsägaren (reglerad ströäng) och vissa kom av olika skäl att inte alls omfattas av tilläggsavvittringens förrättningar (oreglerade ströängar).

Utöver de konfliktområden som har en direkt koppling till avvittringen – dess genomförande och konsekvenser – finns ett antal spänningsfält i närbesläktade markanvändningsfrågor. Främst gäller detta de renägande samernas rätt till jakt enligt 25 § rennäringslagen (1971:437) samt den s.k. dubbelregistrering av älgjaktlicensområden som stadgas i 33 § jaktlagen (1987:259). Det sätt på vilket Länsstyrelsen i Västerbotten tillämpar dessa båda lagar och länsstyrelsens system för upplåtelse av älgjakt på statens mark ovan odlingsgränsen har under de senaste åren varit en källa till meningsskiljaktigheter.

Ett vanligt påstående är att korrektheten i den avvittringsrelaterade fastighetsindelningen inte går att kontrollera då delar av underlagsmaterialet saknas i länsstyrelsernas eller Lantmäteriverkets arkiv. Länsstyrelserna och Lantmäterimyndigheterna i Norr- och Västerbotten anser att inget talar för att felaktigheter begåtts eller att underlagsmaterial saknas.

Vid avvittringsförrättningarna upprättades så som brukligt ett protokoll där bl.a. statens representanter och representanter för övriga inblandade redovisade vad som överenskommits. I avvittringsprotokollen vitsordade flera parter att nybyggarna även efter avvittringen skulle ha rätt till jakt- och fiske på kronans mark ovan odlingsgränsen.

. Det är även länsstyrelsens uppfattning att då avvittringsutslagen inte närmare behandlade frågan om jakt- och fiske kan avvittringsprotokollens skrivningar i detta avseende inte anses ha godtagits.

Vissa markägare vänder sig mot att samebyarna överhuvudtaget skall kunna registrera enskild mark. Som motiv till detta anför man bl.a. att rennäringslagen är en tillämpningslag och att denna inte kan anses ha företräde framför det skydd mot kränkningar av äganderätten som återfinns i regeringsformen och jordabalken. Länsstyrelsens beslut om dubbelregistrering av enskild mark ovan odlingsgränsen har prövats av kammarrätten. Kammarrätten lämnade överklagandet utan bifall.

På statens mark ovan odlingsgräsen sker ingen formell dubbelregistrering. Däremot fördelas jaktlicenser till både samebyar och jakträttsarrendatorer (ortsbojaktlag). Detta system skapar liknande problem som på den dubbelregistrerade enskilda marken. Vissa menar att säkerheten kring jakten äventyras då såväl renägande samer som ortsbojaktlag kan bedriva jakt samtidigt på samma marker.

Tillämpningskonflikter har främst uppkommit kring storleken på den areal som upplåts till ortsbojaktlag, hur den totala tilldelningen beräknas samt hur fördelningen av licenser sker. De mest missnöjda är ofta inlandsbor till vilka staten upplåtit jakträtt och som med en omfördelning av jaktlicenserna kan få begränsade möjligheter att bedriva älgjakt. Problemet med fördelningen av älgjaktslicenser förefaller emellertid större i Norrbottens län bl.a. på grund av en dom i länsrätten som resulterade i att en sameby erhöll en betydligt större älgtilldelning än länsstyrelsen beslutat. Domen har överklagats.

Se även avvittring 2.