De först invandrande bosättarna inom Enontekis socken levde av vildrens jakt och fiske som huvudnäring. Vildrenen fångades i gropar och snaror och senare även sköts den med bössor s.k. mynningsladdare. Efter hand fångades renen in levande och började tämjas som lockdjur till andra vildrenar. De större handjuren (härkarna) utnyttjades som dragare till bl. a. att frakta hem fångsten och höet från ströängarna. Dessa renar började märkas så att de gick att urskilja dess ägare då det släpptes ut på bete i anslutning till bostaden. Oftast så hade man fem till tio renar som tillhörde familjen.
Fisket bedrevs med nät, not och ljuster. Den överflödiga fångsten torkades och senare även saltades för att kunna förvaras till kommande behov på vintern.
Sjöfågel fångsten var också en viktig näring. Den bedrevs huvudsakligen på våren då de anlände från havet och var feta och näringsrika. Dess förekomst togs även hänsyn till när man fick insynade sina nybyggen, ströängar och sjöar. Tillgång till jakt och fiske var viktigt ur försörjnings synpunkt.
Till jakten användes även slagjärn (saxar) och spjut. Slagjärnen var av olika storlek beroende av vilken villebråd man skulle fånga. Varg och björnspjut benämns i bouppteckningar från 1700-talet. Dessa uppteckningar är mycket utförligt gjorda och man kan avläsa det mesta hur och vad de livnärde sig av.
 |
Vildrens gropar är fortfarande synliga inom hela Suonttavaara lappbys område,
som omfattar Siikavuopio i norr och till Saivomuotka (Songamuotka) i söder.
Vikusjärvi och Jårkkastaka är också gränsorter. Byns rågångar är utmärkta
med stenrösen. Dessa är uppsökta och av fotograferade på finska sidan, där
byns marker omfattar lika stort område, Suonttavaaran lappinkylä. Vill Ni veta mer om fångstgropar och dess utbredning inom Suonttavaara lappby så klicka här. |
Ströängarna som blev insynade i samband med nybyggen, innefattade även skogsmark och fiskesjöar. Dessa blev i grundlag befästa, med andra ord de fick full äganderätt över områdena (lagfart)
Levnadsvillkoren bestod av naturhushåll och samlar kultur. Mannen kunde vara flera veckor borta på sina jakt och fiskefångst resor. De byggde även torvkåtor och kojor på dessa ställen. Köttet och fisken torkades och saltades så att de ej skulle förstöras innan det var dags för hemfärden. Vid ströängs bärgning var oftast hela familjen med. Ängarna fick först röjas från vide och annan skog. Vid behov bevattnades de och utdikades.