Om benämningen skattelappar, lappar, lappmannen, finnar, finner, lantalaiset, kvener och nybyggare

lappmannen, finnar, finner, lantalaiset, kvener  och nybyggare.

Dessa benämningar används på befolkningen i övre lappmarken oftast efter vad de hade som sin huvudnäring. Vi kan se i dokumenten nedan att av två bröder blev den ena kallad "lappmannen" och den andra som "nybyggare". Vi kan även se att de som betalade lappskatt och var lappskattelandsägare oftast var den bofasta befolkningen. För skattelanden betalades skatt för enskilda områden och ägor samt även gemensam byaskatt för allmänning.

Myndigheterna och de resande forskarna kände ej befolkningen här uppe och klädsel och språket var liktydiga så de kunde oftast ej fastställa etniciteten utan blandade dessa. Även näringarna var de samma i början som vildrensjakt och fiske som huvudnäring. Senare påbörjades tamrenskötseln i mindre skala. Dessa fick beta nära intill de bofasta byborna. Vi kan också se att de som började med tamrenskötseln i större skala senare och blev nomader var lättare att skilja åt på grund av sin näring. Många av de nuvarande renskötarna är bördiga från kvändska släktstammar.

Sana lappalainen olisikin aika palauttaa vanhaan historialliseen merkitykseensä tarkoittamaan pyyntikulttuurin perinteistä elämäntapaa ja talousjärjestelmää - ruotsin "leva som lapp" vastakohtana "landsbo" eli 'lantalainen', jolloin sana saamelainen viittaisi kieleen ja etnisiteettiin.<sup>5[ viitteet ]

1) Koskinen 1851, 33.
2) Lehtola 1997, 14.
3) Ks. esim. Huurre 1995, 154.
4) Salo 1999, 13.
5) Pentikäinen 1995, 21-22.
6) Salo 2003, 330.</sup>

Nils Orvwains Lappefogde Rekenskap för Torneå och Kemi Lappmarker och Vestersjön, Anno 1589.

Till minnes, som Fogden skall enteligen bestyra hos överheten förrän han drager ifrån Stockholm 1589.

Westersjö Lapp vill inte låta kalla sig vid det namnet,

Utan ville heta Västersjö finner, för den orsaks skull som skrivaren berättar, att när som händer, att det skrivas ifrån Kong. Majt. eller ifrån Riksföreståndaren och kallar dem Vestersjölapp, så vare de sjö, taget efter dem.

Från dem kan man ej finna något lappskt och de härstammar icke från oss.

Därför skall det skrivas Westersjö finner och inte Lapp.

( K. M. Fullmakts brev till Fogden att de hädanefter skall kallas Westersjöfinner).

Ur Samuel Rheens relation om lapparnas lefverne och seder 1671.

Lapparna i fjällen stanna »på ett Rum in till Johannis eller Medhsommars tijdh. Sedan

när grääs och örter begynna wäxa i fiällen och dalerne, fly the längre Opföre, somblige in

till fiäll Ryggen, och somblige öfwer fiäll Ryggen, -- -- -- I bemelte fiäll Reesa the af

och an alt till Bartholomæi tijdh [24 aug. g. st. = 3 sept. n. st.], tå the åter begynna så

sachta draga uthföre igen till Skoghgerna.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Thet finnes och någre lappar som boo på Wäste sijdan om fiäll Ryggen, och äro desse

twäggie slagz lappar.

Somblige kallas af the Norigske finnar, them och Messenius kallar Skrijkfinnar, eme-

dan the såsom andre lappar lööpa på Skijdh.

Desse lappar bo tillsamman medh the Norgiske och bruka inga Reenar, uthan somblige

någre fåå. Men theras föda beståår mäst af booskapp, koor, gietter och fåår, sampt lijtett

åkerbruuk, så at den som mäst såår kan hinna till een tunna eller till dett högsta twå:

theras språåk och klädhebonat är enahanda medh lapparnas, huilka och fånga Biörnar, Swarta

Räfwar, Ottrar: the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hwar medh

the segla till andra länder.

Detta folcket är ett Ogudhachtigt folck, bruka och enahanda wijdhskiepellsser medh

lapparna, såsom offer och annat afguderij.

Barnen theras warde döpte af the Norigske presterna, ther the höra predijkan och be-

gåå Herrans Nattwardh: I een Summa the boo tillsammans medh Norrbaggarne, och medh

them bruuka skogh och fiske watn.

Föruthan desse lappar eller Skrijkfinnar, äre och någre fåå Rätte lappar, som föda sigh

allena af Reenar, som Swänske lapparna, doch äro the mäst fattige och af ingen stoor för-........

Prosten och Kyrkoherdens i Tornå

Mag. Johannis J. Tornæj

Beskrifnig öwer

TORNÅ och KEMI

        Lappmarker,  författad år 1672.

.......De Lappar som icke vistas i fjällar utan där skogar äro, de hava ett annat maner att fånga Renar, förutom det, de eljest var för sig, råkar fånga en Ren eller annan. Men hel Byn om Vintern, Fastlags-tid då snön bliver fallen till 3 alnar; då måste Renar samla sig tillhopa och bliva på ett visst ställe, där de få föda, ty då orka de intet vada och springa i den djupa snön, så att deras plats är an halv eller hel mil vid, som Renflocken är stor till. Då ackta Lapparna efter väderleken när skaren är på snön, om dagen av solens värme och sedan av nattfrost bliver stark, att bär hunden och Karlen på skidor;....

XIII. De Amietu.  Om Klädebonaden.

Alla Lappar bruka enahanda vis kläder, såsom långa håsor, där både byxor och strumpor sammanhänga, allt neder till skon, såsom Dalkarlarna hava; men Lappar hava intet så trånga byxor som de, utan vidare, både av valmar och där utan på av Ren-billingar, skinnbyxor, dem linda de ihop med skorna, att ingen snö inkommer. Sammalunda med snören, främst om armarna binder där han igen. Sådana vida Koftor, av valmar eller kläde, bruka de, som Finska bönder på landet, såsom de ock uti allt, med kläder, hava Finskt maner.

Tromsö den 28de April 1889.

Höitærede Ven!

Deres Brev af 18de Januar har jeg desværre altfor længe ladet ubesvaret. Men Sagen er den, at mine "Nordische Lehnwörter im Lappischen" har ligget tungt paa mig, og jeg besluttede at lægge alt andet til-side, indtil jeg var færdig med dem............

I Norge er, som De maaske ved, "Finner" det gamle og blandt Almuen brugelige Navn paa Lapperne, medens Finnerne i det nord-lige Norge kaldes Kvæner, glnorsk Kvenir.

I et og samme Prestegjeld eller i en og samme Fjord kan der være mange Individer, som ikke er opfödte paa Stedet, men indvandrede fra andre Egne. Saaledes kan der opstaa Dialektblanding, idet man kan træffe paa Personer, som snart taler Bygdens Maal, snart bryder paa en anden Mundart.

Man maa i Lappisk være forsigtig og ikke tage den förste den bedste som Repræsentant for

Egnens Maal..........

Med hjerteligst Hilsen

Deres hengivne

J. Qvigstad.

En bøxselsædel af Sr Michel Hvid udstæd til Joen Peers: find paa ? 15 Mks. leje i Daafiordbotten i Helgøe tingsted som Villum Einers: find er fradøed, var datterit paa grundfiord Sommerting ? 1724/:

Noch En ditto forkynt af bemte Sr. Hvid udstæd til Sr. Morten Sørens: Heggelund paa 1 pds. leje udj dend Jord Bensnes i Ulsfiorden, som afvicte aar blev lagt forlandskyld, samme bøxselbrev datterit grundfiord sommerting ? 1724/:

Belangende denne bøxselsædels Indførsel, da loed fougden her imod indsige, at som finne Rødningerne overalt blev lagt 1723 for landskyld og hand udj sine mangelsposter derom Er qvæstionerit Enten det derved skal forblive eller iche som beRoer paa Cammer Collegie decision, derforuden haver Amtmanden udj sin

492

Resolution giordt det bekiendt, at Naar saadanne finneRødningger bliver af finnerne forlatte og af bremend antaget, skal saadanne pladser legges for landskyld til Kongens Jordebogs formerrelse af denne aarsag formeente fogden at det ad interim kunde beRoe med denne plads til Nermeer Resolutions indhendelser.

Bøxselmanden Sr. Michel Hvid som var tilstæde og anhørde denne indsigelse svarede dette allene dertil at hand ville formode, dend skeede matricolering at verre loulig Effter Kongl: anordning, hvor Effter denne jord siden som før har fuldt Hr. Baron de Pettersens Jordebog haver derfor udstædt denne bøxselsædel og vil formode at fremdelis anordning falder derhen ud, at Ret og billighed, Effter forregaaende Kongl: allernaad: andordninger bliver staaende ved sin hef og magt.

Justisprotokoll for Helgøy 1736

Til dette ting var indstefnet Niels Johansen qvæn boende i lyngen paa en findpladtz heder Qvitteberg, ved Stefnings mænd Petter Østberg Cvalvigen, og Svend Olsen Carnes, først for hand truer sine Naboer med hug og slag, for det andet for hand fører et u=Christelig lefnet i Mangemaader.

Justisprotokoll for Helgøy 1736

............Sr Hvid derpaa tilspurde hans ærværdighed Herr Simen Kildahl, om hand formoder nogen forbædring hos den indstefnte qvæn, og om hand uden forargelse kand taallis i Meeningheden Til Begge disse poster svarede Præsten Nej.

Herskabets fuldmægtige Michel Hvid som sagsøger lod derpaa protocollere, at eftter saadan denne sags beskaffenhed, at iche saa tilstrechelig beviis denne gang var at erholde, som udfodris, til at formeere en Criminel process imod Niels Johans: qvæn, og her løber er ganskee aar

209.

forbje før ting her igien holdis, I hvilchen tid dend Indstefnte Niels Johans: qvæn endnu kunde begaa meget ondt til forargelse iblandt de Enfoldige finner blandt hvilche hand boer; Saa viste hand iche bædre expedient, End at lade hannem fra sige sin findeplads Qviteberg der hand boer paa, og lade dend igien besætte ved andre indfødde skichelige og Nøedtrengende finner, og hand at forføye sig bort med sit tryllerie, hvor ved og sagen kand gribe Ende.

Dombok Torneå Lappmark - Enontekis Tingsplats år 1736

I Peldojerfwis lista över skattebetalare finner vi Henrik Hetta och han utlägger 2:8 daler i skatt.

Från sonen Mats som gifte sig med prästen Tornensis sondotter Britta blev Hettas samegren till i Kautokeino. Han flyttade från Hetta i mitten av 1700-talet och började som dräng åt Kyrkoherden Tornensis son Olof (1692-1772). Senare arbetade han som dräng åt Prästen Johan Björckman och år 1767 benämns han som kyrkvärd. Mats kallades också som "kvän" enär han hade kommit från Finland och också för att han ej var av samesläkt. I alla fall blev det av Mats, Kautokeino Hettas samesläkts grundare, enär han gifte sig med en från redan "Lappalaistuneiden" (förlappskat) Tornensis släkt (se Tornensis ). 

Far: Hetta, Henrik (Henni) Henriksson
Mor: Johansdtr, Carina

---

Vesternorrlands läns renov. domb. n:o 5. 1684

Lycksele den 10 januari 1684

Erich Pedersson i Uhmebyn waeder härmed förbjuden det han icke prejudicerar eller något intrång tillfogar Finnen Johan Philipssons på dess inrymnda Skog och Fiskerivatten, som löper emot Kongl. Majt:s allernådigaste utgångna och publicerade Plakat, vid 40 m:r Sölf:r Myntz straff, samt förlust av Arvode sin.

Åsele den 2 januari 1688

Finnarna i Gafsell som efter Kongl. Plakatet given i calmar 1673, satt sig neder under fjället att skatta som lappar, måste det göra varefter sin hushåll, eljest ser ett underslag, det Cronans Befallningsman tager i observance..........

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1671

Sondawara by

Den 6 februari 1671

Lät Mons Mortensson Maunu  i Muonioniska för andra gången oppbjuda (befäster i Tings Rätten), halvparten av Fiskerier i Karesuando Skattland och dess underliggande Träsker, samt all Ängsland och tillfällen till bete. Karesuando med alla andra ägor, som han av Henrik Nilsson i Enontekis och Suonttavaara by den 7 februari 1670 förhandlat haver.

Enontekis den 30 januari 1682.

Nils Pedersson Carista uppbjöd sin andel, 7/16 i Träsket Idijärvi, varvid hans halvbrors äkta son Nils Matsson Carista erbjöd sig att tillsammans med länsman i Sundawara Måns Mårtensson köpa andelen. Det dömdes, att den förre fick köpa den, men Måns Mårtensson (som ej var släkt med N.P.C.) fick tillsvidare betala och inneha 7/32 ur Träsket mot att framdeles, då N.M.C. det kunde, låta honom inlösa även hans del.

I en långvarig tvist om slåtter mellan lappredikanten Olof Sirma och Länsmannen i Sondavara Måns Mårtensson uppvisade Sirma Landsh. Johan Graans resol. den 24 juli 1678 och Landsh. Hans Etercks(?) förklaring den 20 mars 1681; "det bör och skall Herr Olof Sirma åtnjuta höslaget vid de närmaste tillydande pertinantier till kyrkan för 3 stycken kor". Det dömdes, att Sirma skulle ha de bekvämt belägna slåttern för 3 kor, men det som Måns Mårtensson i förmåga av Kungl.Majts. plakat från den 28 september 1673 "till sin tarv och nytta uti Skog och mark, merendels köp, själv rödjat och uppgjort haver, förrän Herr Olof å denna orten till Predikant förordnat blev", det skulle han behålla "såsom en envärdeligt och välfången Egendom, och efter 15 år skattläggas för densamma. Slutligen förliktes de på så sätt, att Sirma skulle slåttern för 3 kor så länge, tills hans åhörare uppröjt så mycket skog och mark å närmast belägna trakter, som behövdes att föda 3 kor på.

Enontekis Lappmark 1695-1757

Av Anders Hackzell gjorda avhandling. Han var Kronofogde i Torneå och Kemi Lappmarker sedan den 22 april 1733, då han en enligt anteckning i Häradsrättens i Utsjoki protokoll för den 9 februari 1734, hade blivit av Kammarkollegium därtill utnämnd. Han var född 1705 och dog 1757.

..............Av tre byar består Enontekis Lappmark, nämligen Rounala, Peldojärvi och Suonttavaara. Rounala by är belägen under fjället och haver 45 Lappeland eller Skattlappar och Peldojärvi och Suonttavaara byar, närmast till Över Torneå socken, uti den förra äro allenast 11 skattlappar och i den senare 13. Dessa trenne byar äro till Sverige allena skattlagda och 1695 med: Dåvarande Nybyggare Per Andersson i Tullingisuoando (Kuttainen) Anders Andersson, Erik Monsson i Karesuando, Nils Nilsson Niva, Erik Persson, Samuel Olofsson Riska, Anders Andersson Hoppare, till 157 Daler Silvermynt. Varandes sedermera tvenne Nybyggare tillkomna nämligen: Erik Mickelsson i Tullingisuoando och Johan Johansson i Vuontisjärvi, som ännu är under frihet. Eljest fordras av de Lappar som av dessa byar i denna Lappmark sommartiden far med sina rendjur åt Norska sidan och till Wästerhavet, ingen annan avgift än 10:de av den fisk de därstädes fånga som Prästen tillkommer.......

Vesterbottens läns renov. domb. n:o 3. 1692

Jukkasjärvi den 27 januari 1692

Dato förekom Pehr Olsson i Niemis och Över Torneå Socken, besvärandes sig över några lappar som bruka Sautus Träsk, att de ej presenterat den där avgående Taxa till Kongl. Majt. och Cronan, ehuruväl han föregiver sig utgjort 1 LP gäddor uti skatt årligen; Att så pålägges vederbörande participanter i besagda Träsk; Att de hädanefter utgöra 1½ LP gäddor till Kyrkoherden, så att full skatt bliver årligen utgjord till Cronan, men då detta icke bliver godvilligt efterkommet så skola de bliva förlistlige sin gamla hävd i träsket, och andra redliga Skattlappar tillsättas.

Enontekis den 30 januari 1694

Jacop Jonsson tilltalte Måns Mårtenssons arvingar om ett Ängesstycke vid Wyasari beläget under Kalasari Jänka, viljandes sig det tillerkänna som ett Legitimerat possissor, men emedan Herr Amiralen och Landshövdingen, Wälborne Herr Hans Clerck, har behagat härutinnan resolvera den 2 mars 1682, att Måns Mårtensson eller dess Arvingar så väl detta som flera Ängesstycken som han kultiverat, uppbrukat och av stubb och rot uppröjt, skola må oklanderligt få nyttja och bruka sig till gagn och godo, helst efter det lappen Jacop sådana Ängesstycken sig till igen nytta eller fördel bruka kan, utan den som där av hästar och annan Boskap föda måste som dessa andra finnar, som på hans Kongl. Majt:s Allernådigast tillät alla de sig här i Lappmarken nedsatt haver.

Jorde och Uppbördsbok Över Torneå Lappmark anno 1695

Nils Nilsson Niva f. 1660 d. 1756. Kom som ung till Karesuando och blev genom arv och köp av skatteland stor jordägare i området. Nämns som skattebetalare i jordeböckerna från 1695-1697 som lapp och som nybyggare från 1698 och framåt.

1695

Från jorde och uppbördsboken över Torneå lappmark anno 1695, betalade de inflyttade nybyggarna/lapparna enskild skatt för sina olika skatteland inom Suonttavaara by och som de använde till jakt, fiske och betesmarker.

1701

I uppbördsboken från 1701 står det att den årliga skatten för Suonttavaara by är 50 dl. Smt.och det synes att två olika skattelistor förekommer ( De som skatta för nybyggen/skatteland och de som skatta för renantalet).

Jukkasjärvi den 21 januari 1696

Finnarna Henrik i Witqzangi (Vittangi) och Lars i Kwoxsuoando tvistade om slåtter. Hendrik skulle hädanefter bruka och bärga den övre delen om sin Gård till Ängesland, och Lars däremot den nedre delen om Hendriks Gård, Kuåxssuando bemält.

Enontekis den 27 januari 1696

Hendrik Asa och Olof Thomasson kärade till Samuel Olsson här i byn, för det  han utan deras tillstånd fördristat sig att bygga och bo på deras Ägor vid den östra ändan, eller norra delen vid Idivuoma träsk, som de och deras förfäder possiderat och varit tillhörigt, skolandes Samuel tillfogat dem stort prejudit och förfång uti deras fiskerivatten. Så emedan allmogen intygade att Idivuoma med dess underliggande lägenheter i Skog och Mark väl tillräcker åt dem alla tre, så att de därav kunde subsistera och någorlunda bliva behållna.

Allt därför vart resolverat, det Samuel medelst allmogens nu givna ja och Consens får tillstånd på den nedre eller södra ändan vid samma Träsk sig husligen att nedsätta likmätigt Kongl. Majt:s Allernådigaste Plakat om Lappmarks bebyggande av den 3 september 1695, dock med sådan Condition och förord att han uti ingen måtto gör de andra Skattlapparne något inpass på deras Bruk och wånor i Skog och Fiskevatten, vid den straff som lag förmår.

Sedemera framkom Olof Thomasson ifrån Muonioniska och ävenledes anhållandes att honom och så måtte i regard av Högst bemälte Plakat efterlåtes ett Boställe Allt därför gavs honom lov och tillstånd efter allmogens gottfinnande och samtycke, det han upptager sig Boställe på den östra eller norra sidan vid omtvistade Idivuoma Träsk på samma sätt och Condition som förbemält är, välföreståendes att han ingalunda prejudicerar de andra Skattelapparna uti någon måtto vid lika straff tillgörandes.

Norrbottens läns renov. domb. n:o 1. 1698-99.

Enontekis den 26-27 januari 1698

Ehuruväl Olof Nilsson Sirka ifrån Kittilä förmedelst den undfångne Härads Rättens Interlocutorie Dom, Daterat Sodankylä den 25 Februari A:o 1696, förmenar sig vara berättigat till, att bruka med Mickelh Kyrös Söner uti Träsket Wondis Järvi, likväl emedan det av gamla män, nämligen Anders Thomasson i Raunala och Nils Håtti, uti Ed intygade att bemälte Träsk av ålder varit brukat av Mickel Kyrö, och andra Peldojärvi lappar, och att det intet lydde under Pallasjärvi där blott Sirka efter domen 1682 den 27 Februari, äger halvparten uti, utan ligger en Mil närmare Peldojärvi och inom dess råå, där Jöns Mickelsson Kyrö nu skattar före, och intet uppå Kittiläs bygd råå; Alltså kan Rätten intet döma honom Olof Sirka vara berättigat att fiska uti berörda Wondisjärvi, utan brukas så väl härefter som härtill, av Mickel Kyrös Söner.

Ur Lappmarkens Domböcker II.

Häradstinget i Enontekis i Torneå Lappmark. Anno den 7 februari 1707, sid. 81-81.

......... Michell Persson Asa och Henrich Persson Asa i Sondawara by, bevilljade och samtyckte, det Klockaren här i Enontekis, Michell Johansson, må husligen nedsätta sig uppå deras Skatteland vid en ort Märtajärvi vid Idewuoma, var jämte dess Svärfader Henrich försäkrade, det Klockaren, hans Måg, skall till hälften få nyttja och bruka, uti de honom tillhöriga och under samma Skatteland lydande Träskefisken......

Häradstinget i Enontekis i Torneå Lappmark. Anno den 8 februari 1709, sid. 72-73.

.......Det framkom för Rätta Per Olofsson ifrån Muonioniska by och Torneå Socken, och gav tillkänna, huru såsom hans fader Olof Thomasson icke har tillfälle, att låta honom förbliva oppå sitt hemman i Muonioniska. Per ej heller för sin bräcklighets skull till Soldat duglig, begärandes allty, att få avtaga sig Boställe här i Torneå Lappmark och Peldojärvi by, vid en ort Angre råå, därest Påhl Serresson tillförne bott, som farit över till Norge, och igenom dess skrift av den 21 februari 1707 samma ort, oppdragit till Per Olofsson, vilken och påtager sig tillkommande år 1710 will Gud, betala så stor Skatt som Påhl Serresson tillförene utgjort, Nämligen Två Dahl. Silf. mynt.

Så emedan Peldojärvi by, är till större delen lämnat öde, eftersom för detta, åtskilliga lappar, hava där sammanstädes bott, men nu för tiden ganska fåå, så att Kongl. Majt. svårligen lider i dess inkomster, ehuru väl utrymmet skall å den orten finnas, Ty i anledning av Kongl. Majt:s Plakater om Lappmarkens bebyggande av den 27 september 1693 och 3 september 1695, efterlåtes Per Olofsson, att husligen nedsätta sig vid Peldojärvi och Anger råå, där han bör oppbruka åker och äng uppå de ställen som han icke tillfogar Lappmannen Per Eriksson intrång, vilket Nämndemannen Jöns Michelsson Kyrö och Nybyggaren Henrik Henriksson (Hetta), uti Per Erikkssons närvaro, skola nästkommande Sommar utse och honom tilldela, vilka orter och ställen, nästkommande år, bör låta annolera och Inprotokollera; Sedan 3:ne frihets år till husens oppbyggnad och ägornas oppbrukande äro förelupna, Nämligen 1710, 1711 och 1712, will Gud, bör Per Olofsson högre skatt sig påtaga, och det i proportion av de ägor som han brukandes varder, men överflödigt svedjande bliver honom förbjudet.

Anders Andersson Kuttain som uppenbaras i skattelängden som nybyggare från 1703 var också av Karist-släkt. Han benämns i tingsböckerna från Enontekis den 16 februari 1711, under namnet Ander Andersson Hoppari och från det rättsfallet framgår att till Andersson har flyttats lappen Olof Olofsson Ojas (Karist-släkt) Suonttajärvis lappskatteland efter att denne hade avlidit, för vilket han hade betalat skatt från 1707.

Från släktforskningen framgår att Lars Håppari var arvsberättigat till Karist-, Kuttanen- och Asa släkten, eller till alla Sounttavaaras stamsläkten, och hans nybygge var arvsberättigat lappskatteland.

Seigneur A. De La Motrayers

RESOR 1711-1725

Urval och översättning av Hugo Hultenberg.

........Körslorna underlättas om vintern genom renarna, som på snö och is äro snabbare och uthålligare dragare än hästarna, ehuru de icke kunna draga så tunga lass. En ren lär kunna på mindre än tre dagar fortskaffa packningar från Svapavaara till Torneå, d.v.s. trettiotre till trettiofyra mil. Dessa djur kosta intet i underhåll, emedan naturen lärt dem att själva söka sin föda, om vintern huvudsakligen bestående av vit mossa, som allmänt växer på klipporna och som svenskarna därför kalla stenmossa, lapparna jäkälä (meän kieli), samt av ett slags skägg, som man ser hänga på gamla furuträds grenar och på svenska kallas lav, på lapska luppo (meän kieli, Montrayers kan inte heller skilja på den lapska och finska befolkningen eller skogslapparna). Jag besökte den dagen även en annan lapp (finne) som vi funno sysselsatt med fiske och som hade sin kåta på andra sidan älven, omkring trefjärdingsväg högre upp. Då jag icke kunde antaga, att även här var en tillfällig utvidgning av älven, frågade jag, om den vattensamling, jag såg, hade något särskilt namn, och jag fick då veta, att man kallade den Sautusträsk......

Jag begav mig därifrån den 6:e vid åttatiden på morgonen och kom till den andra utvidgningen av älven, det s.k. Jukkasträsk, som giver sitt namn åt Jukkasjärvi, en liten by, omkring trefjärdingsväg högre upp. En präst, magister Wegelius, som då var kyrkoherde, (Johan Wegelius, f. 1693, flydde 1713 med sina föräldrar undan ryssen till Torne lappmark och Norge, blev komminister i Enontekis 1721, skolmästare i Torneå 1726, prost i Uleåborg 1757. d. 1764.) och till vilken jag hade ett brev från en av hans vänner i Torneå, remmenderade mig sonen till förre kyrkoherden på platsen, som icke hade studerat nog för att efterträda sin far, utan måste leva som lapp och nu var ute och fiskade en halv mil därifrån. Han skickade bud på honom. Denne unge man kunde latin och talade svenska, och med det lilla jag hade lärt mig av det senare gjorde vi oss förträffligt förstådda. Han hade för tillfället ingen annan sysselsättning än fisket, ty sin hjord, som bestod av sexttio renar, hade han anförtrott åt lappar, som han kände; de skötte dem under den varma tiden tillsammans med sina egna hjordar uppe bland bergen kring Torneträsk. En liten vedergällning, som jag lovade honom och som han ansåg överstiga vinsten av fisket, bestämde honom för att bliva min vägvisare.

Det är nästan otroligt, vilken mängd vattenfåglar av alla slag, som finns överallt på älven och i synnerhet på de tre nämnda sjöarna. Min roddare stannade då och då för att söka ägg av vildgäss och änder i de snår, varmed denna älvs stränder här och där äro betäckta, eller på de små holmar, den på flera ställen bildar. När de få lust att äta deras kött, hava de flera sätt att sätta sig i besittning av såväl hanarna som honorna och ungarna av vildgäss, änder och andra fåglar. lättast sker det med hjälp av bågen. Detta vapen använda de även mot skogsfåglarna och andra vilda djur, vilka förekomma så talrikt, att om de ginge på jakt i två timmar utan att få sina väskor fulla, skulle de tro, att någon illasinnad trollkarl ("nåjda nåjdonot") hade spelat dem ett fult spratt. Min nye vägvisare skaffade mig en lättare båt än den, i vilken jag kommit. Emedan de finnar, som dittills ledsagat mig, icke vågade föra mig längre, föreslog de mig, att de skulle invänta mig, sysselsättande sig med fiske och inläggning av den fisk de fångade.

Vi satte oss i båten på eftermiddagen och kommo på mindre än tre timmar till Vuoloskoskihyttan, ett koppargjuteri, som låg en och en halv mil högre upp (Vid Al. Vulosjärvis utlopp i Kallojärvi invid Kurravaara by. Här uppfördes 1699 en hytta för smältning av kopparmalm från Sjangeli; i gång 1700-1702). Färden tog som sagt icke fullt tre timmar, ehuru vi hade ganska stark motström. Vid denna hytta ligga mycket präktiga bostadshus, som dock är obebodda. Läget är så fördelaktigt det kan vara för att draga all önskvärd fördel av en liten flod, som giver platsen namnet Vuoloskoski och från en betydande höjd i närheten med mycken våldsamhet störtar sig ned i Torne älv. Vi sågo här och där i grannskapet folk, sysselsatta med fiske. Hyttan uppfördes, efter vad man berättade, för aderton år sedan av ägarna till de hyttor, jag förut omtalat, och för fem år sedan de bliva färdiga nedlades de, härutinnan rönande samma öde som en koppargruva, känd under namnet Sjangeligruvan, som ligger fjorton å femton mil därifrån vid ändan av Torneträsk.........

Häradstinget i Jukkasjärvi i Torneå Lappmark. Anno den 8-9 februari 1714, sid.44-45.

Finnen och Nybyggaren Michel Grelsson i Siggevara by, uppå Bostället Ulatti boende, förekom och gav tillkänna, hurusom hans Son Michel Michelsson, ogifter, om sina Trettio år vid pass, överkom  spår eller fiätt efter en björn nästlidna Simonis Juda dag, uppå sin faders och Nämndemannens Hindrich Erikssons Skatteland på södra sidan av älven. På den den norra sidan av samma älv uppå bemälte personers  Skatteland har och Lappmannen Jöns Nilsson samma tid, blivit varse fiätt efter en annan Björn, vilket han kungjorde för bemälte Nämndeman; vars son Carl har till hustru Ullatsdotter Kerstin; vilken kom uti Ullatz hus, och dem det kungjorde...........

Häradstinget i Jukkasjärvi i Torneå Lappmark den 9 feb. 1714, sid. 56.

Allenstund det befinnes, att  Johan Nilsson Keysare och hans Son Johan Johansson, hava förlidna höst lagt sig med sin Renmacht uppå Nybyggarens Jöns Stålnackes änkas Margareta Michelsdotters Skatteland vid träsket Lintojärvi, och igenom sina Renar låtit dels förtära, dels förtrampa Sexton Renlass hö, som Påhl Andersson Mahärra och Jöns Sagare besiktad, och befunnit till så stort kvantum. Fördenskull dömes Johan Nilsson Keysare och hans Son Johan, att förskaffa Stålnackes änka Sexton Renlass hö igen i själva Persedlen, oppå annor händelse, stånda för den skada, som Stålnackes änka på sin boskap medelst brist av foder varder tagandes.

Norrbottens renov. domb. n:o 9. 1723-28

Jukkasjärvi den 15-20 januari 1726.

Tolfman Eric Jönsson Stålnacke i Satusjärvi, Hendrik Hendriksson i Moskajärvi, Mickel och Jöns Pålssöner Maherra, Jöns Ullat, Carl Hindersson Keinosuoando, Markus och Mickel Hindersson ibidem med flera, besvära sig över lapparna ifrån Caitum Olof Tomasson, Per Pålsson Tunga, Amund Amundsson Unnari, Jon Ersson Skiekarsson ifrån Caitum, Mickel Larsson Skickar ifrån Jokkmokk med mågen och Sönerna Knut Andersson Tolfman ibidem, Knut Mickelsson Caitum, Lars Larsson Jokkmokk, för det de icke allenast skola medelst deras Renars oaktsamma vårdande fördärvat, nedertrampat och förspilla Nybyggarnas höhässjor uppå deras vanliga skattlagda ängar och myror, utan skola och berörda Luleå Jurisdiction tillhöriga lappar så tränga dessa ovannämnda denna orten tillhöriga Cronans underdåniga skattdragare uppå deras flakaland, skog, gildremark, Mulbete och vatten, att de förgiva sig intet mera skola mäkta de vanliga utskylden draga så framt här uppå intet laga Correction följandes varder;

Anhållandes fördenskull om denna Rättens föreskrift till vederbörande domhavande och Befallningsman var under de skola lyda: Fördenskull har man meromrörde Kärandes anhållan icke förvägra kunnat, utan förorsakas medelst detta hos Herr Domhavande och Befallningsman av Luleå Lappmarks Jurisdiction tjänstvänligen begäran, det behagade de en sådan allvarsam anstalt foga att föremälda Caitum och Jokkmokk byars Lappmän icke allenast måtte laga straff för detta deras egenwilliga framfarande undergå, utan och där hos tillsägas och med eftertryck tillhållas på intet sätt hädanefter denna Jukkasjärvi samlingsplats tillhöriga skattdragare vidare missfirma, vilkenJustice och bewågne handräckning till rättvisans befrämjande man Erbödig är med all Reciproqve tjänst att bemöta anhållandes där hos tjänsteligen om den Lovliga Rättens i Jokkmokk gunstige recipissi.

Konungs brev från 1585

(Alla som bodde i övre lappmarken benämndes som lappar vid den tiden)

Vii Johan then treide med Gudz Nåde, Swergies, Giöthes och Wändes Konung, Storfurste till Finland, Carelen Woloskiperi och Ingermanland i Ryssland och öfver the Ester i lifland hertig p.p.

Giöre Witterligit at wåre undersåtar Lapparne uti Sondowara by uti Torneå Lappmarck hafwa uti Underdånighet Klageligen gifwit till kiänna, att wåre undersåtar Bönderne uti Torneå Sochn och andra giöra dem förfång på deras ägor som ligga inom theras råå Songamotka benämd uti Lappmarcken, och Ödmiukele begärat at the förnämbde sine ägor som deras gambla och urminnes häfd är obehindrat och fritt för alle, niuta, bruka och behålla låtit, som vii och nu här med unne och Nådeligen efterlåta att förenämde lappar som boo uti Sondowara by och inga andra måge och skola niuta, bruka, fika och fahra dhe ägor som ligga inom förberörda Songamotka rå uti lappmarcken såsom för berört är.

Förbiude fördenskull här medh förberörde wåre undersåtar uti Torneå Sochn och alle andre ehoo hälst the wara kunna at giöra förberörde Sondowara by boer ther emot förfång och mehn wid wår onåde och Högsta straff, till yttermehra wisso hfwa wii thetta bekräfta låtit,

 uti wår Stadh Enekiöping then 10 Jyly Anno 1584 uti wår Regementz tidh på thet Sextonde under wårt Kongl. Insegell. Hwilket och skall blifwa Högwälborne hr. Baron och Landzhöfdingen wid tilfälle och yppande lägenhet communicerat.

Norrbottens renov. domb. n:o 21. 1746

Jukkasjärvi den 14 januari 1746.

Suondavvaara byamän kärade till en del Jukkasjärvi lappar om intrång, som dessa senare gjorde på deras tillständiga skattland Pessingi. Jukkasjärvi lapparna sade att de endast sökt sin näring på sitt därtill gränsande skattland Pallokoma, och anhöllo om syn på gränsen mellan Suondavaraborna och dem. Synemän utsågs.

Beskrivning öfwer de til Sweriges krona lydande 

Lapmarker

Pehr Högström, 1747

..........§ 5. Om man fördenskull frågar vad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån varandra, så lärer näppeligen något annat svar kunna givas, än att de blevo den tiden söndrade, på vilken de senare begynte övergiva sitt förra levnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden. Men att föra sådant till någon viss tid, lärer ej heller vara möjligt, efter man ser sådana skillnader dagligen. Ty, så snart en lapp, på de ställen jag varit, begynt som Nybyggare bruka jorden (vilka i somliga Lapmarker som ofta ser), så blir han ock strax Finne, bygger sig strax hus, talar, kläder sig och lever som en Finne, ändock hans syskon och släktingar bo i fjäll, tala lapska, kläda sig och leva i allt annat som lappar.

Och sådana lappar, som på det sättet blivit Nybyggare, har man svårt för att till deras uppförande skilja ifrån annat Finskt folk. Emellertid lärer man dock måst tillstå, att någon besynnerlig tid varit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intill Bottniska havsviken och i de övriga delar av Finland; då man ock fann nödigt att kalla dem med särskilda namn, och således göra en skillnad uppå dem, som på deras skiljaktiga levnadssätt förnämligast var grundad.......

§ 7. Om man säger, att den gamla Scythiens gränser sträckt sig till dessa orter, så säger man ej annat, än det, som kan vara troligt. Det är märkligt, att ett folk genom blandning med andra, synnerligen giftermål, mycket lätt kan komma att förbyta sitt språk. Varpå jag sett prov i Lapmarken, att pure Svenskar, som fått makar antingen av Lappar eller Finnar, hava efter en kort tid begynt förgäta sitt modersmål, och deras barn hava ej förstått ett enda Svenskt ord. Varav jag nogsamt fått skönja, huru svårt det är, att blott i anledning av ett folks tungomål utspana med vilka Nationer de äro i någon släktskap eller ej.......

§ 15. Emellertid, och att komma till det, som något säkrare är, så blir det i alla fall vist, att Lappar och Finnar varit i början ett folk, som jag sagt vara av Scheffero bevist, och är förnämligast av bägge språkens överensstämmelse så klart och oemotsägligt, att intet mer kan tvistas därpå. Förnämligast som jag ock rönt, att undertiden de Lappar, som varit allra längst ifrån Finland boende, hava i somliga mål haft med Finnarna enligare ordformer, än de som bott dem närmast, etc. Den tiden de voro en nation måste de av andra folkslag en lång tid blivit kallade finnar, fennar, eller fanner, samt i äldre tider antingen Himantopodes eller Pygmæi eller annorledes.... 

Cap. 13. Om Lapparnas Politie Och Borgerliga samhällen

§. 9......... Sedan Konung Carl IX förordnat att vissa land skulle åt vissa hushåll och Familjer utdelas, har man ej haft några svårigheter att få veta vad Kronan av var och en Lapmark (Skatteland) borde inflyta, då vart land och fiskevatten blivit behörigen taxerat och vissa Lappar tilldelt.

I det Lapmarker, varest på alla land en sådan taxering är gjord, betalar en Skattelapp efter sitt lands beskaffenhet ifrån en daler sölf:mt till en och två Riksdaler och mera i contanter. Blir hans land öde, så tillsättes en annan, som samma skatt betalar. Men uti de Lapmarker, varest en sådan taxering ej är gjord vidare än viss summa lagd på var By, participera de allesamman efter vars och ens förmåga uti samma summans utbetalande och nyttja sedan alla land och fiskevatten promifcue och om vart andra......

Enontekis den 18 februari 1760

.......Sedan Labba på Härads Rättens fråga tillkänna givit, det han med hela sitt bo ännu vistas vid Rickasjärvi och Sundavaara Lapparne även påstått, det Luongasvuoma icke hörde Lars och Nils Marakatt enskilt till, utan vore Byns samfällda Land, så berättade Palocka, det han aldrig tillåtit eller kunnat tillåta Labba, att få vistas vid Rickasjärvi, utan som Labba sagt sig vara på flyttning stadd, som orden lytt, så hade Palocka allenast yttrat sig, "det Labba kunde väl på en eller 2 dagar därstädes slå läger":.........

.....Ty prövar Härads Rätten skäligt pålägga Labba, att inom Fjorton dagar ifrån detta dato vid Tio daler Silv.mynts vite flytta med sitt bo inom Jukkasjärvi Rå tillbaka; Och förbjudes jämväl Labba vid lika vite av Tio daler Smt., att hädanefter med sitt bo vistas inom Enontekis Rå,, innan han därtill vederbörande Skattlappars tillstånd erhållit: Och skall Labba för den Hurri härigenom förverkade kostnad, till honom Åtta daler kmt. betala.

Enontekis lagtima Häradsrätt den 16 februari 1769

Olovlig vildrensfänge

§ 18

S. D. Inställde sig By Länsman Olof Olsson Mämmi och Hendrik Nilsson Niva, bägge i Suonttavaara, emot Anders Andersson Nikodemus samt Anders Jonsson Suoro i Ruonala och påstodo det svaranden måtte förbjudas att hädanefter idka något vildrensfänge å Suonttavaara mark; Varmed ock de övriga Suonttavaara borna sig förente.

Svarandena, tillika med flera närvarande Rounala bor, förbehöll sig att å Pessingi få på sätt som hitintills skett med Suonttavaara borna samfelt vildrens fänge idka; Men efter mycket tvistande anhöllo Suonttavaara borna om anstånd med saken till nästa Ting, att emellertid få efterse om icke någon Dom må finnas som Ruonala borna allt fänge å Pessingi och Suonttavaara övrig mark förbjuder; Och emedan svarandena förklarade sig vid samma ansökning icke hava något att påminna; Ty prövade Rätten skäligt detta mål till nästa Ting att uppskjuta;

Enontekis lagtima Häradsrätt den 14 februari 1780

Intrång i fisketräsk och vildrensfänge

§ 6

S. D. Till detta ting har Nils Johansson Riska och Johan Hendriksson Niva, instämt Olof Persson Kuttanen, för det denne med fiskande gjort dem intrång uti Riska träsk, det de efter avhandling med Nils Larsson Hurri innehaft.

Kuttanen svarade att han efter avhandling med Anders Andersson Marainen, hjälpt honom fiska i berörda träsk, samt påstod efter vice versa stämning att få delaktighet i skedda vildrens fängen.

Däremot åter Riska och Niva anförde att Kuttanen med dem så mycket mindre vore delaktig uti någon vildrens fänge som han såsom löser nybyggare icke hade rättighet till jakt, allra minst på de ifrån nybyggen avlägsna ställen.

Nekandes i övrigt att Marainen haft lov giva Kuttanen fiske rättighet i Riska träsk.

Marainen närvarande hördes och sade att han aldrig lämnat Kuttanen tillstånd fiska i Riska träsk; Och kunde Kuttanen på tillfrågan varken styrka detta föregivande eller utsago om vilrensfänget.

Varför avsades:

Som Olof Persson Kuttanen icke kunnat i bevis leda, det han med Riska och Niva uti någon vildrens fänge deltagit; Alltså varda och dessa ifrån hans tilltal härutinnan frikände; Och skall Kuttanen som utan bevisligt lov gjort Riska och Niva intrång uti Riska träsk, ersätta deras lidande med 24 skilling, samt betala rättegångskostnaden med sexton skilling.

11 februari 1780

Tvist om fiskerätt i sjöar belägna vid insynade nybyggen i Lainio

.......... Att Nybyggare och Lappar sinsemellan enligt författningarna böra deltaga uti fiskande uti de i Lappmarken belägna träsk, och då en del av dessa nu omtvistade ligga en halv mil nära Lainio Nybyggen och snarare 22 mil ifrån Racktus Gårdar, (i Övertorneå)........

.............Fördenskull och som det är stridande ej mindre emot en sann och verklig Rikshushållning, att en Hemmans ägare ned i landet, skall fara med fiskande uti sjöar belägna uti Lappmarken, över 20 mil ifrån hans hemvist, än emot Kong. Reglementet den 24 november 1749, som uttryckligen bjuder att de inom Lappmarks gränser belägna Sjöar och Träsk böra lämnas Nybyggarna och lapparna, vilka senare därför äro skattlagda.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1783

S. D. Uti den till Tinget av Nybyggarna uti Idivuoma, Per och Mons Johanssöner, å den ena sidan Kärande och lappen Nils Henriksson Nifva, å den andra sidan Svarande, angående rättighet till fiskes idkande uti Sautujärvi träsk, instämnda Sak, gåvo Parterna tillkänna det de med varann på det sättet i vänlighet överenskommit, att de till hälften vardera i samma träsk fiske idka och varvid Tings Rätten lät bero, som avsades.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1790

Olof Persson Niva klagade över att bonden Johan Mattson Kiviniemi gjorde honom intrång medelst fiske i Kelottijärvi träsk. Kiviniemi ansåg visserligen att han enligt Syneinstrumentet över sitt Nybygge inte var berättigat att fiska i Kelottijärvi, men att han fått tillstånd av förre Nämndemannen Nils Henriksson Niva, vilket dock denne bestred.

Enontekis Lagtima Tingslag den 21 februari 1799

§ 26

S. D. Nr.1 

Efter uppläsande härav, förmäldes ej något bestridande av de till nybygget utsynta uppodlings tillfällen, men i avseende till husbehovsfiske upptagna träsk, Sautosjärvi kallad, framhöll Nybyggaren Clas Johansson Riska och Samuel Pehrsson ifrån Idivuoma, nu i egen person tillstädes, uti sin vad syn mot dess tillerkännande under nybygget gjorda anmärkning, försedda utdrag av denna Rätts protokoll av den 19 februari 1783, som upplyste att uti en dåvid Tinget anhängig gjord skrift emellan Nybyggarna i Idivuoma, Paljasjärvi, Clas Johansson Riska å ena sidan och Lappen Nils Henriksson Nifva, å andra sidan, nämligen; Rättighet till fiske uti ifrågavarande träsk, Sautusjärvi, således överenskoms att de till hälften var i samma träsk fiske idkar, skulle vid vilken förening Tings Rätten låtit bero.

Framförs utav Lappen Olof Hendriksson Nifva, förekom förrättade en av Direktören Anders Helander, den 22 februari 1782, som Nils Henriksson Nifvas utfärdade Immission i husbehovs fiske rättigheter uti ifrågavarande träsk; vilken Immission enligt därå av Krono Befallningsmannen Johan Westberg den 16 februari 1788 åtecknade transport, blivit på dess nuvarande innehavare Olof Henriksson Niva överlåten, med förbehåll att ej uttränga de andra som med honom lika rätt hade. Och förklarade Clas Johansson, Samuel Pehrsson och Lappen Olof Henriksson Nifva att de icke ville bestrida Johan Johansson Närfvä måtte tillåtas att även i träsket fiska.

Refolverades (Beslutades):

Det må Johan Johansson Närfvä anmäla sig hos Konungens Befallningshavande i orten till erhållande av tillsänt brev, att få de utsynta lägenheterna mot nödiga 25 frihets år, till ett Krono Nybygge uppodla; Och han för sin Nybygges ansökan blivit bifallen och utrönts hans sökande att fiska i träsket Sautosjärvi, sin på Nybyggets blivande område beläget, eller Johan Johansson därifrån särskilt skatt till Kongl. Befallningshavande och kronan erlägga den av honom sökta Nybygges inrättning, ej betaga Nybyggaren Clas Johansson och Samuel Pehrsson, samt Lappen Olof Henriksson Nifva, den rättighet till träskets fiske i bemälde träsk de förut innehaft; vilket att såsom ett synerättsmål på Konungens Befallningshavandes prövning ankommer.

Sedan Krono Länsman Herr Abraham Rechardt blivit av Nifvas, Olof Hendriksson vid Karesuando by nyligen upptagne Krono nybygge, och varvid saknat tjänlig Gårdstomt och frost fri åker tillfällen, samt i anledning därav erhållit Herr Krono Befallningsmannen Wesbergs tillstånd att å Kronoallmänningen nära intill marknads platsen och Prästbodets ägor, få för sig låta utsyna bättre gårdsställe och lägenheter till åkers upptagning; hafva undertecknade nämndemän, efter Kungjord termin, i dag sammanträdd för att på stället syna och utmärka förenämnda gårds tomt och åkertillfällen;

Sedan Prästbords innehafvaren, Herr Kyrkoherden Eric Grape, såsom nästgränsande och vilken ej hade tillfälle att syneförrättningen bevista, skriftligen förbehöll sig att av synebesiktningen få del , för att kunna saken å vederbörlig sed anmäla.

Enontekiön Lapin asutus, maanomistus ja nautinta 1500-luvulta 1800-luvun alkuun

Yleisen historian pro gradu-tutkimus Oulun yliopisto Historian laitos 26.10.1978. OULU 1978.

Mauno Hiltonen

.......Uudisasukkaiden Pekka ja Matti Juhaninpojan sekä saamelaisen Niilo Heikinpojan (Nils Henriksson Niva) välillä oli ollut riita Sautusjärven kalastuksesta. Oikeuden ej kuitenkan tarvinnut muuta kuin siunata osapuolien sopuratkaisu, jonka mukaan he kalastisivat järvestä puoleksi. Tapauksessa on erikoista se, että Nivan mainitan olevan saamelainen. Ilmeisesti kysymysessä on akulturoitunut uudiasukakas Niva. (Enot. 14-16.2 1783Mfr FR 693, vol. 66)

Nils och Olof Henriksson livnärde sig i början enbart av jakt, fiske och renskötsel samt bodde "i skogen" (skogslappar). Senare insynade de sina nybyggen i Suonttavaara lappby (Enontekiö). M. Hiltonen översätter benämningen lappmannen till samen i sin doktorsavhandling utan att tydligen ej vara medveten om att de ej har samma betydelse.

http://home.c2i.net/elsrud/Hovedsider/Slektslinjer/Greta_forfedre.htm

                                 .........3. tipp-olderforeldre

108. Mons Monsen, f. 27/09-1750 i Muotkajärvi, Enontekis, Lappland, folketelling 1801 i Manndalen, Lyngen, Troms, ref.nr 18.109. Mons Monsen som bodde i Manndalen på begynnelsen av 1800-tallet var døpt Maunu Monsson Muotkajärvi i Enontekis, og stammet fra nybyggerslekten Karesuando. Maunu er den finske varianten av det norske/svenske mannsnavnet Mons. Presten brukte som regel den svenske varianten Måns/Mons i kirkebøkene, men i dette tilfelle har han nok glemt seg. Men det var selvsagt den finske varianten som ble brukt i dagligtale. Bodde i 1801 i Manndalen. Militære ruller 1796 : Bor på Sandmælen , 43 år fra Enontekis, velvoksen og frisk.1801 er han udugelig , 48 år fra Sverige, er gift og har 3 børn.1804: 51 år, fra Sverrig, er syg. Han gift med Marit Johannesdatter, 26/02-1787 i Enontekis, Lappland.

109. Marit Johannesdatter, f. 1755 i Lappland, ref.nr 18.110. Maget Johansdotter var hennes fødselsnavn.

110. Ole Ericssen, f. 1767 i Manndalen, Lyngen, Troms, folketelling 1801 i Manndalen, Lyngen, Troms. Ole Eriksen, hans foreldre kom fra Enontekis i Lappland, og disse var vel fjellsamer, selv om de også hadde kvenske forfedre. Han var gift med Elen Andersdatter..................

Släkten Riska, eller Riskanen, som namnet också skrivs, synes ha inkommit till Enontekis från Muonionniska med Samuel Olsson Riska, som dock inte var född i Muonionniska. Namnet Riska kan möjligen styrka traditionen, att släkten härstammar från Ryssland, men namnet har även satts i samband med det svenska ordet "frisk".

Riskanen torde vara den ursprungliga namnformen. Redan under 1700-talet omnämns släktmedlemmar med namnet Idivuoma, som antagits efter släktens boställe. Detta namn blir sedan det dominerande i släkten, men ännu under 1800-talet använder vissa släktmedlemmar det ursprungliga namnet. Flera grenar av släkten blev renskötare på 1800-talet.

Resa igenom Norrige

åren 1806, 1807 och 1808; gjort av LEOPOLD von BUCHS

Översatt från Tyskan till Svenskan, Stockholm 1814.

...............Även det är icke troligt; ty Fundin Noregur, en gammal saga, till vilken SKIÖNNING och SHUM sätta stort förtroende, berättar att Norr på sitt tåg ifrån Finland till Trondheim hade nödgats bekämpa Lappar i norr om den Bottniska viken. Om också detta namn icke fanns uti de gamla dikter, av vilka man tror sagan var sammansatt, så kände man det likväl i 12:te århundradet, deras författares sannolika levnadstid. Men då hade Svenskarna ännu icke intagit Lappland. Detta allt oaktad äro bägge benämningarna, Lappar och Finnar, okända för själva folket. Men vad som är säkert, är, att, om man icke kan uppfinna ursprunget till denna vana, den likväl sätter i stor förvirring, då man talar om ett folk under tvenne särskilda namn, men däremot med ett och samma namn (Finnar) belägger tvenne nationer, som hava, åtminstone nu, alltför litet gemensamt med varandra. Det är en villfarelse, oaktad också SKIÖNNING påstår det (i sin Gamle Geographie), om man tror, att endast de av denna nation, som bo vid havet, i Norrige kallas Finnar, men däremot alla de kallas Lappar, som ströva omkring på bergen. Ty de, som leva på Trondheims berg vid  Röraas, kallas icke Lappar utan Finnar, ehuru de aldrig komma ned till havet, och Kautokeino invånare hava ifrån Svenska Lappar, vad de fordom varit, nu blivit förvandlade till Norska Finnar. Alla Finnar äro Norrska undersåtar; däremot höra alla Lappar till Sverige........

.........Qvenerna äro ännu lika sina förfäder, de hava bibehållit samma levnadssätt och samma vanor. Deras språk är ännu alltid det i Finland allmänt brukliga Finskan, som har mindre likhet med Lappskan, än Svenskan med Tyskan ( Leem 8. 10. 11.). Deras hus äro till största delen inrättade såsom i Finland och såsom Norrmännen aldrig bygga dem. Största delen består i en stor stuga av bjälkar (ett Pörte), vilka löpa tillsammans vid taket. På ena sidan står en väldig ugn utan skorsten, som intager den största delen av väggen. Röken ur ugnen stiger ända upp till taket, sänker sig sedan efter väggarna och drar sig ut i det fria luften genom några fyrkantiga öppningar, ungefär 3 fot högt opp ifrån marken. Sedan elden brunnit ut i spisen, slår man igen gluggarna och samlar en Syrisk värme i stugan. Den övre delen av spisen tjänar till de, i Finland och Ryssland överallt brukliga svettbaden.

Endast i klädseln skilja sig Quaenerna icke ifrån Lapparne, men så mycket mera i sina seder. Quaenerne äro de mest kultiverade invånarna i Finnmarken, icke en gång med undantag av Norrmännen ( Quaener ere uden modsigelse de dueligste af Westfinnmarckens indbyggere, säger den förre prästen Dahl i Talvig i sin handskrefna chorographie om Westfinmarcken.) 

Qvänerna voro ett stridbart folk, de kommo ofta ifrån den Bottniska viken över till Finnmarken och Nordland och plundrade Norrmän och Finnar, vilket de förra i sanning också sökte att vedergälla dem på sina strövtåg ända till Carelen. Men är det då denna tidtals skeende vistelse härstädes, som bibehållit deras namn i denna trakt? Eller måste nu Finnarna få ett annat namn i denna trakt? Eller måste nu  Finnarna få ett annat namn, emedan Lapparne redan förut befunno sig i besittning av namnet Finner? Verkligen försvinner ock benämningen (Quaener), där Lappar och Finnar icke mera stå i någon omedelbar förbindelse med varandra. Redan i Helgeland vet man nästan alldeles icke av Quaenerne, och ännu mindre i det södra Norrige och över allt i de trakter, som icke äro bebodda av Lappar. Där följer man det Svenska bruket och kallar dem Finnar, vilket väl ofta kan förorsaka misstag. 

I västra delen av Dalarna och på bergen i Orsa-socken och över om Österdahl- älven leva några tusen Finnar, som Carl IX., såsom man säger, kallade dit, och som ännu alltid bibehålla sina seder och sitt språk, ehuru vida avlägsnande ifrån sina hem och allestädes omgifta av Svenskar. Den trakt, de bebo, kallas i Sverige Finmarken. Det synes hava förfört Tuneld, att sätta denna Finmark i förbindelse med den Norrska Finmarcken och de Norrska Finnarne.

Quaenerne utgöra nu redan visserligen den största delen av Altens inbyggare; och i dalen vid Altens-älv äro nästan de enda invånare. Redan år 1801 fann man ibland 1,973 personer, som levde i Altens prästegälld, endast 475 Norrmän. Ibland de övriga 1,498 människor voro endast några hundrade Sjö-Lappar, som bo vid Langfjord och Stjernesund; men 1,200 och nära 2/3 av hela befolkningen voro Qväner. Men en grym, smittsam farsot har 1806 ansenligen förminskat deras antal. Hela gårdar dödde ut; i de avlägsnare trakter fann man människor, liggande döda framför husen och på vägarna, som mitt i vintern hade gått ut för att bispringa nödlidande familjer, men ävenledes anfallna av samma sjukdom och av för mycken maktlöshet hade blivit liggande på vägen. Det onda utbredde sig över hela Finnmarken, och provinsens befolkning led en kännbar förlust......... 

..........Maaöes prästegäld innefattar en del av Mageröen ända till Nordcap tillika med Jelmsöen och Ingen och några mil av fastlandet. På öarna bo 275 Norrmän; på fasta landet 272 Finnar. Därtill kommer om sommaren en del av Kautokeinos Lappar, som tåga emellan Porsanger och Altensfjord ända till den yttersta udden; men likväl förbliver Maasöe i varje hänseende ett av de minsta och dåligaste pastoraten i Norrige. Norrmän bodde där i jordkulor, som likna med gräs beväxta små kullar; Tungus-boningar eller Finnarnas Gammer. Men det inre likna likväl mera ett hus. Sedan man tränger sig in genom den tre fot höga dörren, som alltid faller till av sig själv, förer en mörk gång till de åtskilda avdelningarna av kojan; en dylik dörr öppnar själva boningsrummet; och detta rum är alldeles icke olika böndernas vanliga bononingsrum i Bergen. Det är byggt av timmer, fyrkantigt ända under taket, som bildar en pyramid med en kvadratöppning i mitten, vilken tillstänges nattetid med en utspänd fiskblåsa och om dagen tjänar till öppning för ljuset och utgång för röken.

Väggen är försedd med ett bord och bänkar runt omkring, sedemera med husbondens säng och skåp och kistor allt omkring. Barn och tjänstefolk bo utanför eller bland boskapen. Köket utgöres av en stor kamin i hörnet av rummet. Det är likväl det tjänligaste byggnadssättet i detta klimat och på öar, som icke lämna en kvist till brännved. Den tjocka jordväggen gör rummet eller kojan till en källare, där temperaturen först efter flera veckor kommer i förbindelse med den yttre luften. Om det stormar eller snöar därute, antingen det är vinter eller sommar, det får man i en sådan jordkoja icke erfara, men i ett vanligt Nordiskt trähus känner man redan inom ett par timmar innanföre varje förändring i temperaturen där ute. Luften tränger igenom fönster och dörrar och drar genom hela huset..........

......Vi måste åter kasta oss in i sundet, följde vindens förlopp, seglade igenom vid Altersula och landade åter på Mageröe uti den djupa och säkra bukten vid Farnäss. Där stodo endast Gammer, jordkojor såsom små kullar betäckta med gräs och blommor. Det var likväl boningshuset för länsmannen och hans barn; men det inre förrådde snarare en icke alldeles fattig Norrman, än en Finne utan egendom. Så skulle alla hus vara på dessa öar. Sådana för icke stormen blott. Dess kraft avtynar mot de tjocka och runda väggarna, och knappt hör man dess raseri innanför. Och här faller likväl icke ljus trots den 3 alnar tjocka väggen, där fönster voro insatta. Om vintern bliva även dessa fönster tillstängda, och på det viset är man i skötet av jorden alldeles avskärmad ifrån och fullkomlige tryggad för den beständigt oroliga och stormiga vintern; en konst, varuti man i södra delen av Norrige har gjort föga framsteg.......

Reppefjords Elf

Det är ock en av de största floder bland alla, som falla ut i dessa fjärdar och torde, utom den stora Altenströmmen, icke hava sin like i hela Finnmarken. Därför är han ock en så kallad Laxe-älv, en sådan nämligen, där laxen stiger upp, och varigenom de trenne familjer erhålla sin riktiga näring, som hava satt sig ned härstädes på slätter vid mynningen av floden. Det förråda ock genast deras Gammer; ty dessa liknade icke mera, såsom i Olderfjord, små jordhögar, utan vida mera en liten koloni. I det omkring gärdade och tämligen vidluftiga distriktet ligga boningshusen (Gammana), längre bort husen för boskapen, därefter förrådshusen av timmer med ett tak, och allt omkring några små jordlappar, som man med mycket sorgfällighet hade inrättat ängar. Korna stodo framför gärdesgården, huvud vid huvud, mitt ibland dem stora rökeldar, som man hade upptänt för deras skull och där de ställa sig, för att icke bliva om natten uppätna av myggen. Det ser besynnerligt ut. Till äventyrs gives det ock verkligen få så karaktäriska bilder av den Lappländska naturen, som dessa grupper av kor i röken, mitt ibland Gammer och ängar, med en björkskog på avstånd och bergen runt omkring.........

forts; Resa genom Lappmarken och Sverige 1806-1808.

..... Mitt på slätten och till ända under Lipza funno vi en tämligen ansenlig sjö, Jessjaure, och ifrån en halvö, som sträckte sig längst ut i sjön, framblickar en koja. Det är ett av många hus, som Kautokeinos Finnar byggt sig vid sjöarnas stränder. Dessa verksamma och flitiga människor vandra om sommaren ifrån den ena sjön till den andra på berget, fånga fisk och torka densamma, och tåga sedan till nya trakter, till dess vintern nödgar dem tillbaka till deras hus vid Kautokeino.

Även åt dem måste berget således lämna, vad de behöva till sin föda över vintern. Besynnerligt! Där knappt en kvist växer till bränsle, dit vargar och björnar endast komma för renarnas skull, där nästan hela den växande naturen förstenas, där finna tvenne särskilda folkslag medel för sin näring, på olika vägar! Renarna hava lockat Nomaderna till dessa berg; den oändliga mängden av sjöar däremot bofasta invånare.

Vilken besynnerlig väg! Landets sluttning tyckes likväl bekräfta det, och Quänerne berättade i Kautokeino, huru många sjöar Siabersdasjoki först måste genomlöpa. Vid stranden sågo vi väl, att floden redan hade gjort en lång väg; dess bredd, djup och hastiga lopp förrådde det tillräckligen, och icke utan svårighet funno vi ett ställe att komma över till andra stranden. Snart överraskas vi av en ny och ovan anblick av gröna ängar med höstackar och betande kor; och äntligen visa sig små hus, likasom i en by å ömse sidor ordnade till en gata, och på andra sidan floden en artig kyrka, även omgiven av hus. Man ser odling och bobyggnad, man tror sig åter vara bland människor..........

........Livets behov brista då icke: Lapparne ligga med sina kojor tätt omkring; man förskaffar sig lätteligen av dem produkterna av deras hjordar. Jakten på stora snöskor (skidben) ger mångfaldig sysselsättning och åt den skickliga jägarn en riktig vinst på vilda renar eller fåglar. Om vintern tåga köpmän från Torneå med järnvaror åt andra havet till Talvigs, Quaenangers och Utsjokis marknader och gå sällan förbi Kautokeino; eller Finnmarkens köpmän gå över till Torneå att bringa dit hudar och fisk och att därifrån hämta smör, medicinalvaror eller andra produkter av en sydligare bredd. Också finnas i själva Kautokeino om vintern några factorier av Altens köpmän för att driva handel med de då omkringtågande Lappar. - Endast om sommaren äro dessa trakter öde och tomma. Om vintern äro de upplivade.

De små husen på vänstra sidan av floden, kanske några trettio till antalet, vilka vi alla sågo vara tillslutna, voro icke ämnade till boningsrum. Det är Lapparnes förrådshus, där de förvara sina kläder, pälsar och redskap för vintern. De bofasta och beständiga invånarna i Kautokeino bestå av 8 Quænfamiljer ifrån Finland, desamma, som om sommarn fiska i sjöarna på berget, i en omkrets av mera än fem mil. Därmed förskaffa de sig sin huvudnäring, även för vintern; de kunna till och med försälja något. Även boskapsskötsel försumma de icke: Var och en håller sig några kor och får, och föder dem dels på sköna ängarna, som omgiva Kautokeino, dels med hö, som bärgas därav, dels med renmossa, som blandas med höet. Korna äter mossan gärna, när den är torkad och giva därav en god och ymnig mjölk. Dessa Quæners hus äro väl lätta men de äro likväl hus (pörten) med särskilda rum, stall, kök och förrådshus. Ett sådant läge sätter Quænern likväl i tillfälle till en större kultur och vida över Lapparna. De skulle också i sanning icke giva efter för sina bröder vid Torneå och i Finland, om de hade mindre att kämpa med klimatet..............

...........Ända till yttersta gränserna av landet leva redan Finnar eller Quæner i fasta boningsplatser. De hava även befäst från Tana älvs mynning fjärdarnas kuster. Men ehuru nu de närgranna rikens gränser äro bestämda med geometrisk noggrannhet, och ehuruväl var och en av dessa stater vet ganska bestämt, av vilken Lapp eller Quæn densamma har att driva in utlagor, så har det likväl icke lyckats att därigenom upphäva all anledning till tvistemål. De betydliga laxfiskena vid Tana älv söndra ganska ofta de nära varandra boende fiskare, och ifrån dem går stridigheten till deras ömsesidiga regeringar. Den stora, feta och mycket utmärkta Tana-laxen var fordom en artikel av Finnmarkens utförsel till Holland; och ofta berättar man sig för varandra, att Holländarna aldrig vårdade sig att ens se på någon annan lax, så snart Tana-laxen var ankommen. Denna handel har nästan helt och hållet upphört..........

Lit. C.Så inställde sig nu vid företagande af ransakningen om aflidne Lappmannen Pilto, Jon Nilssons döds sätt,. Krono vice Länsmannen Välaktade Eric Curtelius och inlämnade följande till Härads Rätten ställde skrift:

Lit. D.Efter varo uppläst vice Länsmannen Curtelius ytterligare afsade:

Att Marakatts nybygge, derå Pilto aflidit, voro liggande vid Sujajärvi träsk uti skogen 4 mil söderom Tingsstället och Karesuando kyrka, samt tvenne mil väster om Muonio älv.

Att ingen vid läge närmare därintill än Kuttainen by, som är belägen vid stranden af berörda älv.

Att å Marakatts nybygge vistas gamle ägaren Marakatt Lars Larsson och dess hustru Ingrid Olfsdotter Mämmi, Lars Larssons trenne söner Eric, Anund och Isac samt dottern Greta, och Erics hustru Brita Andersdotter, jämte svärmodern Margit Nilsdotter ?, samt Anunds hustru Agneta Pehrsdotter.

Enontekis lagtima tingslag den 1 mars 1819

Misstänkt till tjuvnadsbrott

S.D. Medan efterföljande mål hanterades ingick norske nämndemännen Sigfrid Aslaksson Pongo och Nils Larsson Utsa från Koutokeino såsom ledamöter i Rätten.

Sedan Nybyggar sonen Marainen, Nils Andersson blivit för Rätten ställd, fördrogs åter undersökningen angående de emot honom angifna tjuvnadsbrott. Varvid utom de förut anmälda klagande parten från Koutokeino, jämväl tillstädes kom lappen Lars Pehrsson Torneus, (härstammar från kvänskt släkt från Torneå) vilken äger en bod i lag med Johan Olsson Torneus och därifrån vid samma tillfälle som tjuvnaden skett i de övriga bodarna, förlorat tvenne klädeskoltar, varav ingendera varit betydligt brukad, men den ene något sönderskuren af råttor. En kolt af vadmal, en fårskinnspäls och ett bälte med tennknappar........

.....Samt Olof Pehrsson Niva och Olof Hendriksson Niva från Karesuando, ävensom pigan Eva Hendriksdotter Baas, samt hennes bröder drängarna Johan och Olof Hendriksson Baas från Palojoki och Lapp-pigan Sara Olofsdotter Niva,.....

...........Eva Hendriksdotter Baas: Att vittnet väl varit tillstädes vid det af vittnet Isac Hansson Jatko omvittnade samtal med svarande Marainen, men ej förstått något däraf, helst dessa samtalat på Lapska språket, det vittnet icke känner.

Johan och Olof Hendrikssöner Baas: Afgåvo enahanda intygan.....

Sara Olofdotter Niva: Att vittnet är piga hos blinde mannen Olof Pehrsson Jatko, vilken förledet år vistats å Marainens nybygge, där ock vittnet således jämte honom varit boende, men under vistandet å berörde nybygge förleden sommar eller höst aldrig varseblivit att Pehr Andersson, hans son Nils Andersson uppehållit sig längre borta ifrån gården än tvenne eller trenne dagar i sänder, som vanligt vara plägar, enär de gå att vittja sine vildrenssnaror.........

Anteckningar

OM

FÖRSAMLIGARNE

I

KEMI-LAPPMARK

Af  AND. JOH. SJÖGREN. Helsingfors.      Tryckt hos Simelii enka, 1828.

  ......Sodankylä och de övriga Ut-Sockenbornas i äldre tider och då alla Innebyggarna voro ansedda som Lappar och ännu icke hade näring av jordbruk, erhållna frihets Brev och Domar att få uti Sjöarna om varandra idka fiske, såsom jämte djurfång och Renskötsel den tiden deras endaste näringsyrke; så ehuru ett så oinskränkt fiskerätt av Sodankylä och de övriga uppnämnda Byalag, på fjärran avstånd ifrån Kemiträsk och utur ett annat hövdingedöme synes med allmän oekonomi mindre lämpligt, sedan de såsom till jordbruk komne numera draga ordentlig hemmans skatt, grundad på den jord och fiskelägenheter, som deras egna Samhällen och Boningsnejder tillhöra, likväl kan jag emot allmänna Lagen (Grundlagen) och vad Kongl. Maj:t uppå Min underdåniga Insinuation om ifrågavarande fiske förmedelst nådigt reskript behagat förständiga härom icke förordna, utan hava Kemiträskborna,.........

Enontekis Lofl. Tingslag den 26 januari 1857

Bil. 5

År 1856 den 8 oktober förrättades af undertecknad till följe af Kugl. Majts. Respertive Befallningshafvandes Emissional Refolution den 17 förvekne maj, samt behörigen förut kunggjord termin och särskilt lämnad underrättelse åt närgränsande jordägare, med biträde af Nämndemaännen Johan Petter Johansson Riska samt förre Nämndemannen Johan Johansson Närväs syn å de Lägenheter vid Liedakka, 3 mil ovanför Idivuoma by, varav Nutti Johan Josefsson (Johansson?) söker ett nytt Hemmans anläggning......

Enontekis Lagtima Tingslag den 6 januari 1883

År 1883 den 6 januari hölls bouppteckning efter nybyggaren Johan Josefsson Asplund, som avlidit den 23 december 1881 och efter sig lämnat änkan Anna Britta Persdotter Riska och bröstarvingarna i en föregående gifte, dottern Anna gift med Lars Persson Marainen och i en senare gifte sonen Hendrik Jonas och Knut samt döttrarna Brita Maria, gift med Hendrik Tuoremaa, Kristina och Wlhelmina, av vilka Jonas Knut och Wilhelmina äro myndiga.

Midnattssolens Land

Sommar- och vinterresor i Sverige, Lappland, Norge och norra Finland.

Af Paul B. Du Chaillu, forskare, upptäcktsresande och författare utg. 1881.

Förord

Efterföljande skildring af den skandinaviska halfön och dess folk är frukter af en följd resor, som jag vid olika tider företog mellan 1871 oh 1878 och under hvilka jag sammanlagdt vistade nära fem år i de nordiska landen.....................

......I hög grad enslig förföll oss gården vid Aitijärvi, då vi från höjdens topp fingo se en skymt av dess byggningar. Efter att hava vandrat något mindre än en och en halv timme från Kivijärvi, anlände vi till stället. Gården, som var avsedd att utgöra en tillflyktsort för resande, låg långt avlägsen från alla andra människoboningar i en av norra Europas kalaste och kallaste trakter, där termometern stundom faller ända till 45° under fryspunkten. Huru kärkommet måste icke under vintern det skydd, som den erbjuder, vara för den trötte resanden, då en nalkande storm hotar att överfalla honom. I huset, som var trevligt och snyggt, funnos två rum, av vilka det ena begagnades av familjen och det andra var avsedd för de resande. En sådan lyx som mjuka sängkläder och fina lakan får man naturligtvis icke vänta sig i denna del av världen. Emedan renarna voro på bete, utgjorde två kor och några får för närvarande hela kreatursuppsättningen på stället.

Adam Triumf och Kristina hade mycket att göra under den korta sommaren, på vars långa dagar de huvudsakligen sysselsatte sig med fiske. En stor mängd fisk insaltades för vinterbehov. De måste slå och stacka hö, skaffa ved samt för boskapens räkning samla vinterförråd av renmossa, vilka lägges i högar, som sedermera under vintern hämtas med ren och släde. Samlandet av mossa är en mycket viktig sak och måste äga rum, då marken är fri från snö. Mjölkkammaren kräver även tillsyn, ty smör och ost höra till nödvändighets varorna. Genast efter vår ankomst satte Kristina framför oss en träskål med utmärkt mjölk samt smör, ost och en bulle nyss bakat, grovt svart bröd, i det hon vänligt sade: "Ni måste vara hungriga".

Jag begärde att få en båt, men Adam sade, att han måste gå efter näten och skaffa fisk, vilket plan också ögonblickligen sattes i verket. Den gamla paret lämnade oss i fullständig besittning av huset utan att låsa igen om någonting. De voro icke det minsta rädda för att vi skulle röra vid det obrända kaffet eller sockret eller vid de övriga förråd, som de anskaffat ända från kusten. Efter två timmars förlopp kommo de tillbaka med en stor mängd präktiga laxöringar, av vilka några voro sextio till sextiofem cm. långa och kunde fröjdat vilken fiskares hjärta som helst. Kristina kokade genast några stycken och sedan hon lagt dem på ett träfat, satte hon detta framför mig och sade: "Ät främling, ät så mycket ni orkar. Ni har en lång resa för er". Därefter fyllde hon åter träskålen med mjölk och kokade kaffe. Då jag tog avsked stack jag två kronor i hennes hand.......

Del. 2 utgiven 1883.

Resa på vintertid

...........Renarna förvarades icke likt hästarna under tak. De som tillhörde herr Forsberg voro i skogen, och då man behövde dem, hämtades de av tjänstefolket. Ej heller giver man dem foder, utan de måste själva skaffa sig mat. Tidig på morgonen, då jag skulle företaga min första övning, begåvo sig två karlar sig två karlar på skidor och försedda med kastrep (lasso) för att taga fast renarna; de inkörda djuren skickades nämligen, då de begagnats, tillbaka till den övriga hjorden för att beta och få kvarstanna där dagar och veckor, innan de åter användas. Hjorden befann sig på ett avstånd av ungefär 10 kilometer från gården. Karlarna återvände med fem präktiga, starka djur, som allesammans voro utrustade med ståtliga hornkronor (Härrät). Tecknet gavs, min lärare kastade sig i sin pulka, och iväg bar det med hans ren. Min följde efter i samma snabba lopp, pulkan slängde hit och dit, och jag hade endast åkt några meter, då jag kastades ur och rullade runt omkring, tills djuret stannade. Detta var den första vältningen men icke den sista...........

........Denna del av de arktiska nejderna och särskild kusten bebos av finnar, lappar och norrmän, och på många trakter träffar man en blandad ras, enär talrika giftermål mellan nyssnämnda folkstammar ägt rum. Ryska Lappmarken skjuter här in mellan svenska och norska gränserna. Det bästa förhållande råder mellan dessa folk. Lapparna och finnarna äro mycket vänliga mot varandra, och de förra besöka ofta gårdarna samt stanna där, antingen de är friska eller sjuka. Till gengäld för den vänlighet, bönderna visa dem, pläga de taga dessas renar med sig, då de föra sina egna hjordar på bete bland fjällen, eller ock göra de, medan de äro på besök hos dem, skor och handskar åt dem samt förära dem fruset renkött.

Alla svenska, norska eller finska jordbrukare i Lappland måste hava renar, enär dessa behövs ett visst antal till bruk om vintern, men dessa trivas endast under samma villkor som lapparnas, d. v. s. de måste nödvändigt hava frihet att ströva omkring, varförutan de ofelbart urarta och bliva odugliga.......... 

......Många hade redan begivit sig iväg med sina produkter och mer än tjugu körsel hade farit från Karesuando. Man kunde inte vänta på mig emedan lassen voro tunga, men som djuren komme att gå långsamt, kunde jag snart hinna ifatt de personer, som redan brutit upp.

Vi stannade vid en gård, som hette Vuokainen och låg vid ändan av Kellotijärvi träsk, en bred utvidgning av älven viken senare fått namnet Köngämä. En egendomligt syn mötte oss, då vi nalkades gården, i det nämligen omkring hundra lastade körsel stodo vid densamma. Huset var uppfyllt av finnar och lappar, som allesammans lågo i djup sömn tätt bredvid varandra på golvet. Den starka lukten i rummet var högst vidrig. En lampa, som hängde mitt i taket, spred ett dunkelt sken över de sammanpackade och snarkande skaran. I rummet bredvid låg bondens hustru med ett två eller tre dagar gammalt barn i den enda säng, som fanns. Till och med där såg man människor ligga på golvet försänkta i djup sömn. "Om min hustru kunde gå upp", sade mannen, "skulle jag lämna er sängen, men det kan hon ej". 

Vi gåvo våra renar litet lav, som vi köpt för en obetydlig penning, och begåvo oss så åstad igen.......

Från del 1

Av samma författare T. I. ITKONEN

Från äldre tider var tamrenskötseln ej utvecklat i området och hade inte heller någon betydelse i näringsutövningen, utan det var av jakt och fiske man livnärde sig av. Fiske- och jaktlappar benämndes vid 1500- 1700- talet och ännu vid 1800-talets början som metsälappalaisiksi ("skogslappar") eller som Grape skriver i sin avhandling 1803: "Outa- eller Skogsbygd-Lappar. År 1740 skrivs, att de torneålappar, vilka bor nära Ruukeja och Över Torneå är innehavare av ett mindre antal renar och är skogslappar. De anträffades också i Jukkasjärvi och Enontekiö området.

Redan från 1500- talets dokument framgår, att i Enotekiös Suonttavaara by och söderut boende lappar, aldrig har varit nomadiserande dito, men jägare och fiskare (Wiklund, Le Monde Oriental 1911, s. 108). Vid 1800-talets början levde i Enontekiö 8 familjer av sådana lappar, som ej till sommaren flyttade över fjällen, fastän de bodde på olika platser under sommar och vinterhalvåret (Grape, 1803 s. 286.)

Fellman berättar att skogslappar anträffades blott i Enontekiö. De ägde blott ett litet antal renar och levde i oudassa (låglänt skogstrakt) och skiftade där sina boplatser. De idkade även fiske och jakt (J. F. del. III s. 205, 515-6). De kunde också som fastboende idka annan boskapsskötsel och bruka jorden.

Benämningen Lantalainen betyder rakt översatt landägare (skattelandsägare) är finsktalande och boende i Lanta (dit hör även Inari kyrby, Ivalo och Petsamo; Enontekiö däremot hör till Lappia, fastän i Utsjokibornas tycke tillhör hela Inari och Enontekiö till Lanta).

Från boken KRISTOFFER SJULSSONS MINNEN, skriven av en Västerbottens lapp som levde på 17-1800-talet:

Där står att" lappar som ägde lappskatteland kallades Landalappar. Det fanns även sådana som kallades Sprintarlappar, men dom ägde inga lappskatteland och dom fick förhandla med landalapparna om att få ha sina renar på deras marker".

Antopäivä 1 (8)

8.9.2005 Taltionumero 2276 Diaarinumero 1069/1/03

Asia Erämaalain mukaista lupahakemusta koskeva valitus

Valittaja Yrittäjä Hannu Rauhala, Enontekiö

Päätös, josta valitetaan

Ympäristöministeriön päätös 7.3.2003 n:o YM11/5749/2002

..........Valittajan oikeuksia ei voida sivutta erämaalain mukisella hoito- ja käyttösuunnitelmalla. Valittajan vastulla ei ole myöskään se, ettei tässä hoito- ja käyttösuunitelmassa ole käsitelty valittajan oikeuksien toteutumista lappalaisena oikeuksienhaltijana. Valittaja ei ole myöskään kehittämissuunitelman välillä mahdollisesti olevista ritiriitaisuuksista..............

(Rakt översatt till svenska) Den klagandes rättigheter får ej åsidosättas på grund av ödemarks skötsel- och förvaltnings synpunkt. Den klagandes ansvar är inte heller de att här i den skötsel- och i förvaltningssynpunkt ej har behandlats den klagandes rätt som lapp (ej same, vår anm.) och att han är innehavare av större rätt. Den klagande är inte heller ansvarig för ödemarkslagens anvisningar och kommunens närings utvecklings och dem emellan varande tvistligheter.

Som förut framgått kan man med säkerhet säga att till Enontekis kom inte en "finnländsk" nybygges bosättning, som man fortsatt falskeligen försöker framhålla. Alla Enontekis platser och områden har tillkommit genom gammal hävd och arvsberättigat lappskatteland, till vilka alla lappnäringsgrenars rättigheter tillhör.

Vidare fastställde stamfäders ättlingar sina nybyggen genom att betala lappskatt såsom det förespråkas i 1749-års lappkonseljens 11 §.

Läs mer om Lappskattelanden: Handlingar och uppsatser angaende finska lappmarken.html