Samernas historia fram till 1750
Skriven av Lars Ivar Hansen, professor i äldre historia vid Universitetet i Tromsö och Björnar Olsen, professor i arkeologi vid samma universitet. Utgiven 2006.
2.3 Ett främmande folk från öst
Redan på 1870-talet hade forskare som Worsaae och von Düben argumenterat för att samernas invandring till Norden skedde "först sent vid en folkvandring österifrån över det nordliga Ryssland" (Worsaae 1872, s. 328, Baglo 2001, s. 48). I början av 1900-talet befästes denna uppfattning i den kulturhistoriska diskussionen. Det blev nu en vanlig att samerna var ett "främmande folk från öst" och att deras närvaro i Skandinavien berodde på en relativt sen migration från Ryssland eller Sibirien. Samernas koppling till "skifferkulturen" avvisades, även om vissa forskare ytterligare en tid höll fast vid denna så kallade lapphypotes.....
..............En viktig premissgivare om samernas ursprung blev geologen A.M. Hansen med sina böcker Landnåm i Norge (1904) och Oldtidens Nordmænd (1907). Här fråntas samerna all närvaro i Norge under stenåldern. Mot bakgrunden av ett milt sagt blandat material från historia, ortsnamnsforskning, fysisk antropologi och arkeologi kom Hansen fram till att det måste ha funnits två ursprungliga "raser" i Skandinavien, men att samerna inte tillhörde någon av dem: Dessa två raser var den alpina, kortvuxna kortskalliga rasen och den långa blonda långskalliga rasen. Den anariska kortskalliga rasen var Skandinaviens egentliga urbefolkning. Detta var en kustnära jägar- och fångstkultur som efter hand hade trängts norröver av de långskalliga arierna. Den anariska rasen hade lämnat spår efter sig i de historiska källorna som "finnar", ett folk vars koppling till samerna ("lapparna") Hansen avvisar. De senare hade invandrat som nomadiserande renskötare, "sent och som ett mindre väsentlig element", närmare bestämt under medeltiden. Ett belägg för att de historiska källornas "finnar" inte kunde vara samer, fann Hansen i de positiva omnämnanden som dessa fick i de historiska källorna, karaktäriska som enligt hans uppfattning omöjligen kunde kommit samerna till del (här återgivet efter ett senare arbete):
"Medan lapparna med sin dvärgväxt och sina klena lemmar, sin iögonfallande underlägsenhet, alltid som nu måste ha varit föremål för norrmännens förakt, är den respekt varmed nordborna omnämner de gamla finnarna, begripligt nog....de var inte något vekt dvärgfolk, de var av medellängd, starka och raska fångsmän och hade jägarfolks överlägsenhet jämbördig med de jordbrukande arierna....De fångade val och valross från lätta båtar - vilka lapparna, som alltjämt är dåliga sjömän, svårligen kan tänkas vara i stånd till. De hade ännu på Leems tid säregna fångsredskap, annolunda än dem norrmännen använde vid fångst på havet, vilket lapparna omöjligt kan tänkas ha uppfunnit. De sätt varpå fångstfinnarna företrädesvis tycks ha valt boplats längst ut mot det öppna havet, stmmer inte alls med lapparnas naturliga benägenhet" (Hansen 1907, s. 134;svensk översättning från norska).
På motsvarande sätt argumenterade Hansen för att den stora gravplatsen på Mortensnes vid Varangerfjorden i Øst-Finnmark, med över 250 gravar, inte kunde vara samisk. Kropparna hade lagts i "verkliga gravkammare, omsorgsfullt uppbyggda av hällar", medan samerna gjorde sig av med sina döda "på enklast möjliga sätt" (1907, s. 125). Därtill innehöll gravarna en "gravutrustning som absolut inte var lappisk": keramik, metall och resterna av en båt. Hansens sterotypi om samerna som ett fjällfolk knutet till renen, var väl inarbetad i den kulturhistoriska litteraturen (Baglo 2001)......
...."Oavsett om vi analyserar härstammning på mödernet eller fädernet hos den finsk-ugriska befolkningen, slutar det med att vi finner att de finsk-ugriskaspråkiga människorna i nordöstra Europa, inklusive samerna, verkligen är lika. Eftersom de genetiska likheterna både på mödernet och fädernet är gemensamma för å ena sidan finnar, ester och finsk-ugriskspråkiga i Volgaområdet, å andra sidan samerna, vill vi ifrågasätta det traditionella framhållandet av den samiska populationens genetiska "utanförskap" (Villems et al. 1998, s. 194; svensk översättning från engelska).
....Bestämningen av bereppet "finn(e)" kompliceras emellertid av att den term som nämns om samerna i skandinaviska språk delvis sammanfaller med den beteckning som syftar på de senare finnarna, i betydelsen finländarna. Redan i Olav den heliges saga refererar Snorre ett kväde av Sigvat Skald, där termen "finländare" används för att skilja ut invånarna i Finland. "Finland" nämns för övrigt också i Egils saga, som författades ungefär samtidigt under första halvan av 1200-talet. Denna till viss del överlappande betydelse är av allt att döma inte tillfällig. Antika författare som Tacitus (98 e.Kr.) och Ptolemaios (100-talet) använder termen "finnar" omsatt till latin (fenni) respektive grekiska (øivvoi/finnoi). Här avser den ett fångsfolk med ett levnafssätt som skildras i stark kontrast till jordbrukande folkslag i övriga Europa, och i synnerhet till den kultur som i deras ögon framstod som höjden av "civilisation" - Medelhavskulturen med grekiska och romerska traditioner. Tacitus skildrar "fenni" som ett jakt- och fångstfolk utan hästar, fasta bostäder eller vapen, men förvisso med jaktvapen som bland annat består av pilar med benspetsar. Detta folk kär sig i skinn och livnär sig på djur som de fäller. "Fenni" kan ha varit ett "paraplybegrepp" som omfattade likartade grupper av fångstfolk. Detta får stöd av att det faktum att europeiska författare från och med 500-talet börjar använda en annan, särskiljande term vid sidan av "fenni" /"finnoi", nämligen "skridfinnar", som återges med olika latinska och grekiska uttryck.....
2b) "Lappar"
Denna exonym tycks först ha använts på den ryska sidan, i formen "lop" i krönikor från omkring år 1000 (Uibopuu 1988, s. 115). Den ryska beteckningen som senare fick fäste var "lopar". På nordisk sida finns det äldsta skriftliga belägget i verket Gesta Danorum (Danernas bedrifter) av Saxo Grammaticus, ca 1200. Här uppträder det som landskapsnamn med hänvisning till två slags "lappland" ("utraque Lappia" = "de båda Lappland"). Som nämnt använder Saxo också beteckningen skridfinnar ("skricfinni"), och han skildrar bland annat detta folks osedvanliga förmåga att ta sig fram och bedriva jakt i snöföre.
Den första referensen i en norrön kontext utgörs av berättelsen om "Fundinn Noregr" (dvs. Norges grundande), som har tagits med som inledning tii Orkneyinga saga (ca 1230). Här berättas det att "de män som heter Lappar" håller innanför havsbotten, och att detta är "bakom Finnmork":
"Eptir pat for hann af Kvenlandi og fyrir innan hafsbotninn ok komu par, er peir menn væru, er Lappir heita; pat er á bak Finnmork".
Beteckningen "lapp" tycks alltså först uppträda i en östlig kontext, och placeras från norrön synpunkt i anslutning till landskapen runt det inre av Bottniska viken, i samband med Kvänland, och som det sägs "bakom" (öster om?) Finnmork. Också i historisk tid tycks denna beteckning ha sitt starkaste fäste i finsk och svensk språkbruk, och inlånades i det norska språket först vid en senare tidpunkt.
Den äldsta svenska belägget som syftar på ett kollektiv av människor finns i den så kallade Teljestadgan från 1328, där den svenska kungamakten försökte reglera intressemotsättningar mellan hälsingar och birkarlarna, som tilldelades rättigheter att handla med lapparna. "Lapparna" defineras här som "nomadiserande skogsmänniskor som på folkspråket kallas Lappar", och det poängteras att ingen bör hindra dem i deras jakt. Redan år 1275 förekommer emellertid "Lappie" i ett påvebrev till ärkebiskopen i Uppsala, men då används det som landskapsterm och syftar till en del av Ingermanland som senare kallas "Loppis" (Haltsonen 1962).
......Detta begrepp tycks i äldre tid ha anknytning till flera av de östersjöfinska folkslagen, och kan ligga till grund för flera av dessa folkgruppers endonymer. Med utgångspunkt i det ursprungliga konkreta innehållet kan termen ha fått en överförd betydelse som beteckningen för grupper av fiskare, jägare och fångstfolk.
Ottars berättelse återfinns i The Old English OROSIUS, utgiven av Janet Bately för The Early English Text Society, 1980, s. 13-16. Texten finns också i Sweet´s Anglo-Saxon Reader, reviderad utgåva 1967, s. 17-20. Föreliggande översättning från Artur O. Sandveds norska översättning.
Ottar berättade för sin herre, kung Alfred, att han bodde längst uppe i norr av alla norrmän. Han sade att han bodde norr i landet, vid Västerhavet. Men han berättade också att landet sträckte sig ännu mycket längre norrut. Men det är obebott, bortsett från finnar på några få ställen här och var slår sig ned för att jaga på vintern och för att fiska vid havet på sommaren.......
....Där var det en stor älv som sträckte sig in i landet. Så svängde de in i älven, för de vågade inte segla förbi den på grund av fruktan för fientligheter, eftersom landet var helt obebott på den andra sidan av älven. Innan dess hade han inte stött på några bebodda områden sedan han gav sig av hemifrån. Men hela vägen var det obebott land på styrbord sida av honom - bortsett från fiskare, fågelfångare och jägare, och de var alla finnar. Och hela tiden var det öppet hav på babord sida av honom. Bjarmerna hade odlat sitt land mycket väl, men de vågade inte gå i land där. Men ter-finnars land var helt obebott, undantaget där jägare hade slagit sig ned, eller fiskare eller fågelfångare. Bjarmerna berättade många historier för honom om både deras eget land och om de land som låg runt omkring, men han visste inte vad som var sant av detta eftersom han inte själv hade sett det. Han tyckte finnarna och bjarmerna talade nästan samma språk....
Han var en man som var mycket rik på den sortens rikedom som deras rikedom består i, det vill säga djur. Vid den tiden då han uppsökte kungen hade han sex hundra osålda tamdjur. Dessa djur kallar de renar. Sex av dem var lockrenar. De är mycket kostbara bland finnarna, eftersom de fånga vilda renar med dem. Han tillhörde de främsta männen i landet, ändå hade han inte mer än tjugo kor och tjugo får och tjugo grisar; och det lilla han plöjde, det plöjde han med hästar....
....Han berättade att norrmännens land var mycket långt och mycket smalt. Hela den del av landet som kan användas för bete, eller som kan plöjas, ligger vid havet. Men på vissa ställen är det mycket bergigt. Österut och ovanför det bebodda landet ligger det öde bergsträckningar. I dessa fjällområden bor det finnar. Och det bebodda landet är bredast österut och smalnar av allteftersom man kommer längre norrut......
......Längs den södra delen av landet, på den andra sidan av fjället, ligger Svealand, ända upp till den norra delen av landet; och längs den norra delen av landet ligger kvänernas land. Ibland drar kvänerna över fjället på härjningståg mot norrmännen, ibland drar norrmännen ut mot dem. Och det finns mycket stora insjöar överallt i fjällområdena, och kvänerna drar sina båtar över land till dess insjöar och därifrån härjar de hos norrmännen. De har mycket små och lätta båtar....
I Historia Norvegiæ från mitten av 1100-talt beskrivs beskrivs Finnmork således på följande vis:
"Längs Norge sträcker sig en väldig ödemark som skiljer landet från det hedniska folket. Denna ödemark är bebod av finnar och vilda djur som finnarna äter halvråa och vars hudar de använder till kläder. Dessa finnar är skickliga jägare som strövar omkring var för sig utan att ha någon fast bostad (Salvesen 1969, s. 21; svensk översättning från Salvesens norska översättning).
Trots att det finns få järnåldersfynd utanför jordbruksbygderna i sydvästra Finland från tiden före vikingatidens början /Taavitsainen 1988, 1991), uppträder en fyndgrupp relativt frekvent i fångstmarkerna, nämligen ovala eldslagningsstenar av kvarts och kvartsit (Kivikoski 1967). Dessa stenars bars i bältet, och man använde dem för att göra upp eld genom att slå på dem med ett kratäristisk stålredskap. Eftersom flertalet av dem ändå återfinns i bondebygderna, har man tolkat dem som spår efter böndernas utnyttjande av utmarksområdena för fångst, handel och svedjejordbruk.
En annan fyndgrupp som kan knytas till detta är fynd av slädmedar, skidor och båtar gjorda i Finlands inland (Taavitsainen 1998, Forsell 1995). Dateringen av dessa organiska fynd visar att de uppträder under hela järnåldern. Det förhållandet att merparten av dem är transportmedel kan betraktas som en indikation på förbindelse mellan bondebygden och fångstmarken (Taavitsainen 1998, s. 8). Från historisk tid känner vi till en sådan form av utnyttjande av utmarksområden avlägset belägna från gården under beteckningen eränkäynti-institutionen (svenska: erämarker) (Voionmaa 1947, Taavitsainen 1988, s. 214-216).
Expansion under vikingatiden
Utnyttjandet av vildmarksresurserna i Finland tycks ha ökat kraftigt under vikingatiden, med talrika lösfynd, depåfynd och gravar i de inre områdena. Detta gäller i synnerhet de östra delarna av Häme, Savo och Karelen, men också i norra Finland finner man en motsvarande tendens (Huurre 1983, s. 324-386, Taavitsainen 1988, 1991, s. 57-74). Den ökade mängden fynd kan självfallet betraktas som ett uttryck för en reguljär bosättningsexpansion från jordbruksbygderna, men bör kanske mer troligt ses som ett resultat av ökad handel och/eller av att kontakten ändrade karaktär. Efterfrågan på pälsprodukter kan ha medfört etableingar av västfinska (och efter hand karelska) bosättningar i inlandet, där den primära drivkraften var handel......
Både i gravarna och i lösfynden tillkommer nu en helt ny fyndkategori i form av dräktsmycken. En stor del av dessa är kvinnosmycken, men också spännen som användes på männens dräkter är vanliga. Från första delen av vikingatiden, och särskilt i de nordfinska området (Huurre 1983, s. 324-386), känner vi till såväl skandinaviska (norska) som permiska former förutom de västfinska......
"Lapprösen": En östlig paralell till "insjögravarna"?
När man i detta sammanhang antyder att det inte förekom någon sådan signalering under merparten av järnåldern (jfr Huurre 1983, s. 324), måste man emellertid ta hänsyn till en ytterst intressant men föga klarlagd fyndkategori: de så kallade lapinrauniot (svenska: "lapprösen"). Detta är jordfria rösen som ligger utanför jordbruksområdena, ofta i anslutning till insjöar och älvar. De är bekanta från inlandet från Kemi-trakterna i norr till Häme och Savo i söder, men deras exakta utbredning är inte ordentligt kartlagd. De ligger ofta enskilt eller i mindre grupper, ofta på berggrunden i anslutning till näs och öar i insjöarna (Taavitsainen 1990, s. 54-55, Edgren och Törnblom 1993, s.142-143, Wallerström 1995, s. 138-139)....
...Arkeologer som Unto Salo (1981) och Mirja Miettinen (1993) har emellertid satt dem i samband med den västfinska bondebefolkningens säsongmässiga utnyttjande av utmarksresurser, en tradition som enligt Salo går tillbaka till bronsåldern. Närvaron av Kjemøykeramik i de äldsta gravarna tyder emellertid på ett ursprung inom den "östliga" fångskulturen, och gravarnas geografiska distribution utanför jordbruksbygderna tyder på att de också senare har anlagts i en fångstmiljö......
Vilka var bjarmerna?
Enligt de äldsta källorna från västligt område (Ottar, Heimskringla, Håkon Håkonssons saga) tycks "bjarmernas" bosättningsområde omfatta Vita havets sydkust samt de norra delarna av Dvinas dalgång. Men i vilken mån "bjarmerna" kan identiferas med någon av de senare kända folkslagen på Nordkalotten, och om de egentligen kan räknas som en separat etnisk grupp under medeltiden, har varit högst omdiskuterat - i likhet med själva etymologin bakom beteckningen. Med utgångspunkt i bland annt Ottars anmärkning om att "han tycker att finnarna och bjarmerna talade nästan samma språk", har följande alternativ lanserats när det gäller identifikationen med tidigare och senare kända folkslag:
- de permisktalande förfäderna till våra dagars komer, eller
- ett av de senare kända östersjöfinsktalande folkslagen - antingen voterna, vesperna eller karelarna.
Etymologisk har namnet "bjarmer" satts i samband med både det östersjöfinska ordet "perä-maa", som betecknar "avläset liggande land", och det komi-syjänska ordet "parma", som betyder "vildmark, ödemark" (Carpelan 1993).... Också under medeltiden dyker det upp en typ av kulturlämning som endast finns i det gemensamma norsk/ryska området, de så kallade flerrumstomtningarna (no. mangeromstuftene). Flerrumstomtningarana är en komplex husstuktur bestående av klungor med rum, vanligtvis förenade av en gemensam korridor och en omgivande vall (Tanner 1928, Simonsen 1981 , Bratrein 1996). Väggarna som skiljer rummen och gångarna åt, är mycket kraftiga och i regel uppmurade av sten. Vi känner totalt till 21 lokaliteter med flerumstomtningar på kuststräckan från Laukøi Nord-Troms till Fiskarhalvön på Kolahalvöns västra sida.
Flerrumstomtningarna ligger på ytterkusten nära havet, och de omges ofta av andra tomter och båthus. Ett generellt drag tycks vara att flerrumstomtningarna ingår i en kulturmiljö som präglas av stort tidsdjup och ett rikt urval av kulturlämningstyper. Genomförda arkeologiska undersökningar tyder på att de har varit i bruk under senare delen av medeltiden, i perioden ca 1200-1600.
Lokaliteterna ligger särskilt tätt vid Berlevåg på nordvästra sidan av Varangerhalvön. Här finns också de mest komplexa anläggningarna. En av dessa ligger i Kongshavn vid Kjølnes ftr öster om Berlevång, och den består av en mängd rum inom en ungefärligt cirkulär struktur (figur 43). Anläggningen är närmast "befäst" i form av kraftiga omgivande murar. Utanför anläggningen finns det spår av en uppmurad väg och en välbevarad brunn. Amtmann Hans Lilienskiold besökte Kongshavn på 1690-talet, och nämner då anläggningen som en "slottsruin", närmare bestämt som "Kjøneskungens slott". Lilienskiold kopplar anläggningen till äldre berättelser om finnkungarna, och tecknar själv ned en lokal folkvisa om Kjøneskungen - för övrigt den enda av medeltidskaraktär från Finnmark (Bakke 1976, Simonsen 1976, 1991 b, Krogh 1999).
Flerumstomtningarna håller på att utforskas i ett pågående forskningsprojekt. Arkeologiska undersökningar har påvisat ben av småboskap som får och/eller get, och märkligt nog är det också ben av gris mycket vanliga. Mest frekvent uppträder emellertid ben av fisk, följt av havsdäggdjur, fågel och ren - vilket vittnar om ett brett resursunderlag. De flesta anläggningarna är avsevärt mindre än de stora vid Berlevåg, men tycks anlagda efter samma princip, Många av de mindre anäggningarna tycks ha varit i bruk under relativt kort tid, och minst en av dem (den västligaste, belägen på Laukøy) förfaller ha blivit nedbränd.....
...Utgrävningarna genomförda år 2002 och 2003 i Berlevåg visade dessutom ett avsevärt inslag av norsk/norränt material i form av bakhällar och kärl i täljsten. Det är ändå iögonfallande att flerrumstomtningarnas lokalisering i låg grad sammanfaller med de tidigaste fastställda norska fiskelägena i Finnmark och Nord-Troms, så som de framgår av en skattelängd från 1520/1521 (se figur 30). Bara på få platser tycks det finnas en sådan överlappning.
Om det rörde sig om en norsk eller norrön bostadsform är det också märkligt att den bara är känd norr om det norska bosättningsområdet. Det bör emellertid också påpekas att det finns skriftliga indicier på en olaglig isländsk (och enegelsk) handel på Finnmarkskusten under medeltiden, vilket både kan förklara en sådan geografisk fördelning och de associationer tomtningarna ger till isländskt byggnadsskick.....
http://g3.spraakdata.gu.se/saob/konk_main.phtml
(Sökn. Finnar ch lappar):
-FÄLL. Kläderne ( hos "de gamle Finnar") voro diurfällar, sängarne bara marken och födan vildt. DALIN Hist. 1:280 ( 1747). <SAMMANSÄTTNING> (2 b) -FÄLT> β -FÄL-LANDE. ( diurs- SCHMEDEMAN Just. 1248 ( 1689)) ned-läggande (o. dödande) af vilda djur, särsk. hög-djur. Sv:s R:s ständers besl. 1643, s. B 3 a. BERCH Hush. 194 ( 1747).
<SPALT S3490> vien; vanl. om person från Skandinavien med nå-got av de nordiska språken ss. modersmål; jfr NORD-BO. Ryssarne äro värckeligen Asiater, men Skandi-navierne Europäer! PORTHAN BrSamt. 1: 226 ( 1798). Några hundra skandinaver, som rest öfver från Amerika för att jula i det gamla hemlandet. VIRÉN Skizz. 23 ( 1890). (Ur-nordiskan) talades . . i alla de af skandinaver bebodda delarna af Norden. Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 ( 1901). Svepasken är ett kulturelement, som lapparna har gemen-samt med icke bara skandinaver och finnar utan även med från lapsk horisont längre bort boende folk. GRANLUND Träkärl 263 ( 1940).
5) (numera föga br.) till II 4 b: brännjärn. Brandiern, ther medh wårt Kött brännes. SCHRODERUS Hoflefv. 67 ( 1629). LIND ( 1749). En rad af finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blifvit döpta med våld och hem-förda under sista korståget. HEIDENSTAM Folkung. 2: 3 ( 1907).
<SPALT S10390> och död. BonnierLM 1954, s. 620. jfr FÖRE-SPÅ. <MOMENT> 4) <ETYM>[jfr 1]</ETYM> (numera bl. i vissa trakter, bygde-målsfärgat) utöva trolldom, trolla; äv.: gm troll-dom sända (ngt på l. över ngn). FORSIUS Phys. 343 ( 1611). Tron på förtrollade björnar tyckes ha kommit med lappar och finnar, som ju grundligt förstodo konsten att trolla och ofta sägas ha "spått rev-björn" på varandra. Norrl. 14: 42 ( 1926).
SKANDO -FENNISK - fän 4isk l. -fen4-, adj. <ETYM>[se-nare leden (liksom nylat. fennicus, finsk; jfr fennicism) till lat. fenni, pl., finnar (se finne, sbst. 3)]</ETYM> (numera föga br.) fenno-skandisk. 2NF ( 1917). Därs. 38: 340 ( 1926). <SAMMANSÄTTNING> -GOTISK -1040. (numera föga br.) skandinavisk o. gotisk. Våra skando-gotiska förfäder. AntT 5: 176 ( 1878). Landsm. 1: 5 ( 1879; om språkforskning). <SAMMANSÄTTNING> -LAPP -30~2. (mera tillf.) skandinavisk lapp (se lapp sbst. 1 1) Ymer 1957, s. 41
FENNO-SKANDISK 1040, adj. <ETYM>[till nylat. Fennoscandia, av natur-vetenskapsmän använd sammanfattande benäm-ning på Norge, Sverge, Finland, Kolahalvön o. ryska Karelen]</ETYM> geol. o. geogr. som tillhör om-rådet Fennoskandia. Fennia XVIII. 9: 1 ( 1901).
(numera föga br.) finnar (se FINNE, sbst. 3 1 ). Söder om Tavasterna, i det sydvestra hörnet af det nuvarande Finland . . bodde Suomerna, de egentliga Finnarne. REUTERDAHL SKH II. 1: 15 ( 1843). Sist av alla finnar kommo de egentliga finnarna eller suomerna över Finska viken. NORDENSTRENG EurMänRas. 242 ( 1917). Nu anse ju C.-F. Meinander m. fl., ¥
SKRIDFINNE skri 3d~ fin 2e, äv. (numera bl. tillf.) SKREDFINNE skre 3d~ l. SKRICKFINNE skrik 3~ l. SKRITFINNE skri 3t~, förr äv. SKRIKFINNE, m. ig.; best. -en; pl. -ar; äv. (tillf.) SKREREFENNER skre 3re- fän 2er l. -fen2er, pl. (skred- 1933. skrick- (scr-) 1673–1946. skrid- 1672 osv. skride- 1719–1872. skrijck- 1672. skrijk- 1671–1672. skrit- 1769 1936. -finne 1671 (: -finnar, pl.) osv. – skrerefenner, pl. 1940) <ETYM>[jfr d. skridfin, i ä. d. äv. skrikfinde o. skrickfinder, pl., nor. skridfinn, feng. scridefinnas, pl., samt de (från ¥
Lapland ock Biarmaland äro besatte af Finnar, ock måge rättast kallas Skogsfinnar eller wildfinnar. BROMAN Glys. 1: 21 ( 1726).
Någre tillägga ännu en tredje inflyttning (av Sveriges urbefolkning), nemligen den af Finnar och Lappar ifrån deras första stamsäten. LEOPOLD 6: 79 ( 1803). Godset Königsmark i Altmark skall vara dess (dvs. ätten Königs- marks) stamsäte. GEIJER I. 2: 300 ( 1845). Nätra, stamsä-tet för den fina linneväfnaden. AGARDH BlSkr. 2: 165 ( 1853). Man .. har sig bekant .. att Karnas flodområde af ålder varit .. (permernas) stamsäte. NF 2: 600 ( 1877). Denna rika och blomstrande bygd (dvs. Tornabygden) är tillika stamsätet för en odling med uråldriga anor. FLENS- BURG o. COLLIN 102 ( 1910, 1915).
<SPALT R3304> om ngt som lösrives l. lossnar från ngt o. fly-ger genom luften; utan bestämd avgränsning från 10. Stenskärvorna röko om öronen på ho-nom (stundom äv. honom om öronen). & +u;(Han) stötte penningerne af Skijfwan, så att the ruke krin om alt golfwedh. G1R 15: 643 ( 1543). På (skeppet) Troilo voro 70 finnar med stålbågar, pilen rök som hagel. HSH 12: 275 ( c. 1580).
[till fin. SUOMI, Finland]</ETYM> (numera föga br.) finnar (se FINNE, sbst. 3 1 ). Söder om Tavasterna, i det sydvestra hörnet af det nuvarande Finland . . bodde Suomerna, de egentliga Finnarne. REUTERDAHL SKH II. 1: 15 ( 1843). Sist av alla finnar kommo de egentliga finnarna eller suomerna över Finska viken. NORDENSTRENG EurMänRas. 242 ( 1917). Nu anse ju C.-F. Meinander m. fl., ¥
b) (numera knappast br.) i förb. det är ngn berömligt o. d., det är hedrande l. till ehder för ngn. Och woro osz berömligare att hafwa tagit urpsrung af dem ( dvs. greker, tyskar m. fl.) .. än wij skulle .. haft ursprung af de Schlawer, Fin-nar eller Lappar. RUDBECK Atl. 3:238 ( 1698).
Kulturen 1962, s. 137. – särsk. (&dead;) om person: glest l. avsides boende; jfr ENSTAKA 3. I sjelfva verket se vi, i vårt goda Sverige, bland dessa sporadiska finnar eller lappar fullt ut lika märkvärdiga originaler, som dem Walter Scott så mästerligt skildrat. ALMQVIST TreFr. 1: 51 ( 1842). Avledn..:
(numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter av Jämtl.) person av lapsk ras, lapp. ( Lapparna) kallas Fin-nar af Norska och Iemtländska fjällboer. NorrlS 89 ( 1793). jfr: Fjellmän, Fjellfolk, äfven Finne, äro .. namn, hvilka .. ( lappana) höra gerna. GEIJER Häfd. 419 ( 1825). jfr LAPP-FINNE, (i allm. till
2) (förr) till 5: skatt som utgick efter rök; jfr mat-lags -pänningar. 2RARP 16: 200 1747. <SAMMANSÄTTNING> -PÖRTE. ( rök- 1621 osv. röke- 1661) <MOMENT> 1) (i sht om ä. förh. i av finnar bebodda trakter) == -stuga. MURENIUS AV 549 ( 1664). Blott ett äkta finskt rökpörte bebos ännu (i Vitsand i Värml.). HT 1929, s. 421.
<SPALT P3124> -eT BtÅboH I. 2: 4 1624, LINNÉ Skr. 5: 184 ( 1732)). ( perte 1789. pijrte 1665. pirttö 1640. porte c. 1635– 1661. porti 1554 (: portis kona). pyrte 1551 – c. 1750. pårte 1570. pörte 1536 osv. pörti (-il) 1554 (: pör-tis konnor) – 1597 (: pörttiis wallen). pörtö 1640) <ETYM>[fsv. pörte, pyrte, av fin. pirtti, pörte, rökstuga, bastu]</ETYM> <MOMENT> 1) (i sht om. ä. förh. i av finnar bebodda trakter) skorstenslöst boningshus som uppvär-mes med en ugn, varifrån röken söker sig ut genom dörren l. en takglugg l. dyl., finsk rök-stuga; äv. om (ss. vinterbostad använt) rum med en dylik ugn; i ä. språkprov stundom svårt l. omöjligt att skilja från 3. BtFinlH 2: 104 1551. Jag moste lida .. sådan rök som låge iag vthi ett pørte. SCHÜCK Wivallius 1: 168 ( i handl. fr. 1632). Bönderna (i Kemi gingo i pyrten, röken stod dem i ögonen. LINNÉ Skr. 5: 199 ( 1732). ZETTERSTEDT SvLappm. 1: 166 ( 1822; i Vittangi, om visst rum i man- gårdsbyggnad). I pörtet, vid det långa bordet, / Satt .. värden. RUNEBERG 2: 15 ( 1835). Ett pörte .. är .. ett rum, hvars tre sidor upptagas af breda lafvar. VLS 46 ( 1884; i Kukkola). LfF 1901, s. 277 (i Värml.). NordT 1934, s. 319. – jfr BONINGS-, FINN-, RYGGÅS-, RÖK-PÖRTE. <MOMENT> 2) (om förh. i vissa finsktalande trakter av sverige, i sht i Tornedalen) det (största) som kök l. dagligstuga brukade rummet i ett boningshus. CASTRÉN Res. 1: ( 1852). BERGFORS PörtRenv. 213 ( 1934).
<SPALT F603> kelse, finne genom fredsslut, svensk genom börd. WIESELGREN Samt. 7 ( 1866, 1880). jfr FINSK-, GAM-MAL-, LÖS-, NOT-, PUR-, SJÖ-, SVENSK-, VACKE-, VÄST-, ÖST-FINNE m. fl. <MOMENT> 2) i utvidgad anv. <MOMENT> a) finnhäst. Man ( fick) se en mängd olika slag och typer ( av hästar), från långryggade, hög-benta amerikanska trafvare .. till .. små "finnar" med uttryck af energi och seghet. SD(L) 1902, nr 73, s. 3. <MOMENT> b) fartyg från Finland; stundom; finnskuta. MELLIN SDikt. 286 ( 1852). Hermes .. lade genast från bryggan .. med sin kapade finne. HÖGBERG Frib. 312 ( 1910). <MOMENT> 3) <ETYM>[efter motsv. anv. i nor.]</ETYM> (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter av Jämtl.) person av lapsk ras, lapp. ( Lapparna) kallas Fin-nar af Norska och Iemtländska fjällboer. NorrlS 89 ( 1793). jfr: Fjellmän, Fjellfolk, äfven Finne, äro .. namn, hvilka .. ( lappana) höra gerna. GEIJER Häfd. 419 ( 1825). jfr LAPP-FINNE, (i allm. till
<SPALT S13115> räknelige strövare. BOBERG BortStig. 77 ( 1927). Hela det- ta system av husgrupper och denna blandade hushållning med extensiv utövning av flere näringar (i Åbolands skär-gård) utgöra de sista spåren av ett uråldrigt kulturskede: strövarens. FolklEtnSt. 4: 181 ( 1931). jfr kring-, skogs- strövare. särsk. om djur som (ofrivilligt) lämnat l. skiljts från sin flock l. hjord o. strövar omkring för sig självt. Ännu senare (än 1860) ha lappar fångat vilda renar, förmodligen norska ströfvare, i Dalarnas fjäll. EKMAN NorrlJakt 14 ( 1910). SAMZELIUS Björnsk. 12 ( 1921; om varg).
>( 1) -SKALLE. i sht antropol. kort skalle; kortskallig person, brakycefal. VittAMB 1877, s. 401. Lappar, finnar och slaver äro kort-skallar (brakycefaler). HT, 1905, s. 15.
<SPALT B3077> f. Skån. 2: 378. Hvad i växt-riket hlifvit iakttagit med slika blanningar (partus hybridi). BERGMAN Jordkl. 424 ( 1766). I Sodankylä .. var folket dels finske nybyggare, dels Lappar, dels blandningar af båda. DÜBEN Laoppl. 51 ( 1873). Ostfrieserna (dvs. de ostfrisiska nötkreaturen) liksom deras blandningar voro högbenta, tunna och veka. LAHT 1901, s. 265.
Ödeshemman måste Häradzfogden för all ting låta wara sig angeläget at uprätta och med Åboer besättia. Instr. f. härads-fogd. 1688, s. C 3 b; jfr: Ödeshemmans upprättande och besättande med Åboer. BRANTING Förf. 3: 484 ( 1831). Han skickade Jöran Svan til Österbotn, at .. låta besättja ödemarken i Ilmola-sokn med Lappar. DALIN Hist. III. 2: 574 ( 1762). <MOMENT> β) <ETYM>[jfr fsv. hwi gangen j ekke j landit oc besäthen thz samt motsv. anv. i d., mnt. o. t.]</ETYM> sätta l. slå sig ned ss. inbyggare l. bosätta sig i (ett land) l. på (ett område), taga till boningsort; befolka, bebygga; taga (land, område osv.) i besittning. Swenske, Danske och Norske .. haffua foordom warit Tydzske, the ther sich haffua så förmeerat at the thesse land besät haffua. O. PETRI Kr. 9 ( c. 1540). Tesse tree äre Noah söner, aff huilkom all land besätt wordo. 1 Mos. 9: 19 ( Bib. 1541; öfv. 1774: fått sina innebyggare). Undanträngda af Norrska och Svenska Nybyggare, som småningom besatte Svenska Norrland, förlora de (dvs. kvä-nerna) sig slutligen i det nuvarande Österbotten. GEIJER II. 1: 323 ( 1825). – särsk. α') i nu obrukliga anv. Upå andre sijdhon Oriwäsi söderuth boo the nyss besatte Careler aff Sawelax.
β) med avs. på omsorg l. omtanke l. upp- märksamhet o. d. som ngn ägnar ngt: låta gå l. fortsätta tills den når fram (till ngt o. d.). Erik Jedvardson .. lät predika Christendomen med mycken nit .. Han sträckte äfven denna omsorg intil diupaste Norden bland Fiäll-Finnar och Lappar. DALIN Hist. 2: 103 ( 1750).
<SPALT B2880> kalladt Beormer, Bjarmer var bosatt. SCHYBERGSON Finl. hist. 1: 5 ( 1887). Platsen (dvs. Torneå) vim-lade af finnar, hvitryssar, lappar, bjarmer. QUENNERSTEDT Ol. Magnus 25 ( 1899). E. SVENSÉN i Läsn. f. sv. folket 1910, s 168. <ARTIKEL> BJARMALÄNDARE bj&A;r 3m&A;län 2d&A;re, m.; best. -en l. -n; pl. ==. ( biarme- PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 623 ( 1697). biarm- PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 185 ( 1697)) <ETYM>[afl. af BJARMALAND]</ETYM> <MOMENT> (numera knappast br.) in-vånare i Bjarmaland, bjarm. PERINGSKIöLD Hkr. 1: 185, 623 ( 1697). <ARTIKEL> BJARMALÄNNING bi&A;r 3m&A;- län 2i&ng;, m.; best. -en; pl. -ar. <ETYM>[afl. af BIARMALAKD]</ETYM> <MOMENT> (numera knappast br.) invånare i Bjarmaland, bjarm. Här står .. Biarmaländingarnas Afgud i gården, som Jumala heter. PERINGSKIö LD Hkr. 1: 622 ( 1697). <ARTIKEL> BJARMISK bj&A;r 4misk, numera sällan BJARMSK bi&A;r 4msk, adj. <ETYM>[jfr isl. bjarmskr]</ETYM> <MOMENT> adj. till BJARM. Thär såg ing Biarmska invånare renna. PERINGSKIÖLD Hkr. 1: 185 ( 1697). Thorolf skulle ödmjukt tigga? Det är lifvet icke värdt! / Hellre mana fram sin fylgja, som en bjarmisk trollman lärt. SNOILSKY 2: 118 ( 1881). WARBURG Snoilsky 255 ( 1905). <ARTIKEL> BJARMISKA bj&A;r 4misk&A;, stundom 302, r. l. f. best. -an. <MOMENT> bjasmiskt språk. Finskan .., under hwilken kommer (dvs. hvilkens underafdelningar äro) Lappska, Estska, Biarmiska. RUDBECK Atl. 1: 80 ( 1679).
-KYRKA. De förs-ta Lappmarks-Kyrkor blefvo uppbyggde i Carl d. IX:s tid år ( 1600). ZETTERSTEDT SvLappm. 1: 193 ( 1822). <SAMMANSÄTTNING> -LAG, r. l. m. inom lappmark gällande spe-ciell lag; numera särsk. om lag angående utsy-ning av viss skog inom Lappland (o. vissa andra områden). CNATTINGIUS 9 ( 1875, 1894; om lag an- ¥
Anm. Pl.-formen samieddi <ETYM>[efter ry. samojedy, pl.]</ETYM> användes i nedan anförda språkprov. På andra sidllan om thetta Landskap (dvs. Petjora) någhra hundrade mijlor längre norr, alt in til ijshaffuet, finnes många andre Landskap och folck, som Rysserna kalla Sa-mieddi, thet är, thet folck som äter sigh sielfft. PETREIUS Beskr. 1: 67 ( 1614). (samoged 1753. samogeth 1681. samoije 1805 (i bet. 3). samojed 1807 osv. samojede 1868 (i bet. 3). samojeden, sg. best. c. 1750 osv. samojeder, pi. 1757 osv. samojit 1737) <ETYM>[jfr t. samojede (i bet. 1 m., i bet. 3 f.), eng. samoyed; av ty. samojed, av omstritt urspr.]</ETYM> <MOMENT> 1) (manlig) individ tillhörande någon av de stammar som tala besläktade språk tillhörande den uraliska språkätten o. som förekomma sprid- da över ett område i norra Sibirien från Vita Havet till öster om Jenisejs mynning. VERELIUS 201 ( 1681). Samojeden äter ej salt, doch förtär tådt kiött. LINNÉ Diet. 1: 110 ( c. 1750). Till – (den mongoliska rasen) höra Mongoler, Chineser .., Samojeder, Finnar och Lappar. HARTMAN Naturk. 160 ( 1836). Samojedernas skog- lösa tundror vid Ishafvet. ASScF 4: Minnestal 1: 19 ( 1853, 1856). Samojederna äro kortväxta med krokiga ben, föga framträdande kindknotor, rak näsa, bruna ögon och svart hår. SVUppslB ( 1935). Rig 1957, s. 58. jfr OSTJAK-SAMOJED. – särsk. <MOMENT> a) (mera tillf.) i utvidgad anv., i uttr. vara samojed i fråga om ngt, vara ¥(II 1)
-SÄTE. herresäte l. större gård som (från äldsta tid) gått (o. fort-sättningsvis skall gå) i arv inom en (adlig l. furstlig) familj l. släkt l. ätt (särsk. liktydigt med: stamgods (se d. o. 1) l. stamgård (se d. o. 2) l. stamslott); äv. (o. numera företrädesvis, i sht i vitter stil) om lokalitet (ort l. trakt l. land o. d.) där ngn (ngra) ursprungligen l. sedan äldsta l. i lång tid haft (o. fortfarande har) sitt säte (sina säten) l. sin(a) boplats(er) l. sitt uppehåll o. d. (i sht oeg. l. bildl., särsk. liktydigt med: lokalitet där ngt ursprungligen hör hemma l. företrä-desvis bedrivs l. tillverkas o. d.). O! Fädernesland! Du som i alla tider warit Ärans Stamsäte. Posten 1769, s. 474. Någre tillägga ännu en tredje inflyttning (av Sveriges urbefolkning), nemligen den af Finnar och Lappar ifrån deras första stamsäten. LEOPOLD 6: 79 ( 1803). Godset Königsmark i Altmark skall vara dess (dvs. ätten Königs- marks) stamsäte. GEIJER I. 2: 300 ( 1845). Nätra, stamsä-tet för den fina linneväfnaden. AGARDH BlSkr. 2: 165 ( 1853). Man .. har sig bekant .. att Karnas flodområde af ålder varit .. (permernas) stamsäte. NF 2: 600 ( 1877). Denna rika och blomstrande bygd (dvs. Tornabygden) är tillika stamsätet för en odling med uråldriga anor. FLENS- BURG o. COLLIN 102 ( 1910, 1915).
α) benämna sig (så l. så), antaga l. låta giva sig det l. det namnet l. den l. den titeln osv.; säga sig heta (så l. så); äv. i överförd anv., med sakligt subj. Kalla sig ingenjör. OPETRI Tb. 211 ( 1528; uppl. 1929). Göstaf Lindwesson till- läts att kalla sig Sabelfahna. RARP 2: 93 ( 1634). Visserligen hafva .. (nordens första inbyggare) icke kallat sig Lappar. IHRE Föret. xxlII ( 1779).
<SAMMANSÄTTNING> (1 (a o.) b β) -TIGGARE. (numera mindre br.) person som tigger gm att sniket visa sig l. hålla sig framme o. d. (Lappar) koma dit (till kåtan där man håller bröllopsmåltid), koxa genom dören och holet. Då kunna wärldarna ingen ting mehr giöra än gifwa dessa snåltiggare. LINNÉ Skr. 5: 161 ( 1732).
7) om tidpunkt; då ödet är välvilligt, gynn-sam; lämplig, läglig. Må det ha skett i en lycklig stund! På en lyckeligh stund kan myc-ket winnas. GRUBB 698 ( 1665). Thorsdagarna äro (enl. folktraditionen hos finnar o. lappar) lyckligast för allt trolleri och häxande. VetAH 1804, s. 85. RUNEBERG 5: 128 ( 1863).
särsk. a) (numera bl. i fråga om äldre in delning av människora-serna) om viss människoras o. d.; särsk. i uttr. den kaukasiska rasen, av tysken J. F. BLUMENBACH 1798 given benämning på den män-niskoras till vilken han hänförde de europe-iska folken (utom lappar o. finnar) saint ett an-tal västasiatiska o. nordafrikanska folk o. vil-ken han förmodade ha sitt ursprung från Kau-kasus, äv. kallad: vita rasen. Alla dessa folk-slag (dvs. inder, perser, greker, romare o. germaner) äro äldre eller yngre utgreningar af en Kauka-sisk urstam. VFPALMBLAD i Svea 2: 12 ( 1819).
LAPP l&A;p 4, sbst. 1, m.; äv. (numera bl. i Finl.) LAPPE, sbst. 1, m.; best. -en; pl. -ar ((&dead;) -er UppsDP 18/5 1596 (: spå lapperna), Landsm. XVII. 1: 14 ( 1671)). ( lap(h) 1568–1750. lapp 1640 osv. lappe 1605–1889. lappen, sg. best. 1587 osv. lappar, pl. 1526 osv.) <ETYM>[fsv. lapper; jfr isl. lappir, pl.; trol. av finskt urspr.; jfr fin. lappalainen, lapp, till fin. Lappi, Lappland, i ä. fin. äv.: lapp; ordets urspr. bet. okänd]</ETYM> <MOMENT> 1) manlig individ tillhörande ett folk av annan ras än den skandinaviska befolkningen i allmänhet, vilket bebor de nordliga delarna av Sverge o. Norge jämte angränsande delar av Finland o. Ryssland o. varav en stor del idkar renskötsel o. för ett nomadiserande lev-nadssätt; i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön; jfr FINNE sbst. 3 3, FJÄLL-MAN, SAME. G1R 3: 306 ( 1526). The skole .. ransake huru monge Reener huar lappe hafuer. SUFinlH 2: 169 1605. 2VittAH 35: 250 1927. jfr BIRKARLA-, DRIVAR-, FATTIG-, FINN-, FISK-, FISKAR-, FJÄLL-, FLYTT-, FLYTTNINGS-, GRAN-, JÄMTLANDS-, KONUNGS-, NYBYGGAR-, SKOGS-, SOCKEN-, TIGGAR-LAPP m. fl. – särsk. <MOMENT> a) (&dead;) i inskränkt anv., om lapp som för ett nomadiserande levnadssätt, flyttlapp. (Svaran- dena hade) alle sammans nu mera uptagit Nybygge utom 4 stycken som ännu Lappar voro. HFin- Lappm. 3: 167 ( 1759). LfF 1910, s. 241. <MOMENT> b) (&dead;) med tanke på att lapparna i äldre tider ansetts ss. i hög grad trollkunniga. Trolkarlar såsom Lappar och andra slijka. ELIMÆUS MOlofsson B 1 a 1615. LUCIDOR (SVS) 253 1672. – jfr SPÅ-LAPP. <MOMENT> 2) i ssgr för att angiva att ngt har av-seende på det av lapparna bebodda landet, på Lappland; särsk. i fråga om växt l. djur som förekommer i Lappland (jfr LAPP-ARV, -BINKA, -KLOCKA m. fl. nedan under ssgr) l. i fråga om natur- l. slöjdalster o. d. som hämtas från Lapp-land (jfr LAPP-FISK, -GÄDDA, -HANDSKE, -KÖTT m. fl. nedan uuder ssgr). ¥
<SPALT S10390> och död. BonnierLM 1954, s. 620. jfr FÖRE-SPÅ. <MOMENT> 4) <ETYM>[jfr 1]</ETYM> (numera bl. i vissa trakter, bygde-målsfärgat) utöva trolldom, trolla; äv.: gm troll-dom sända (ngt på l. över ngn). FORSIUS Phys. 343 ( 1611). Tron på förtrollade björnar tyckes ha kommit med lappar och finnar, som ju grundligt förstodo konsten att trolla och ofta sägas ha "spått rev-björn" på varandra. Norrl. 14: 42 ( 1926). Efter trollkäringar kastade man kol, om man trodde att de ville "spå". Västerb. 1933, s. 123. jfr PÅ-SPÅDD. Särsk. förb.:
LAPP l&A;p 4, sbst. 1, m.; äv. (numera bl. i Finl.) LAPPE, sbst. 1, m.; best. -en; pl. -ar ((&dead;) -er UppsDP 18/5 1596 (: spå lapperna), Landsm. XVII. 1: 14 ( 1671)). ( lap(h) 1568–1750. lapp 1640 osv. lappe 1605–1889. lappen, sg. best. 1587 osv. lappar, pl. 1526 osv.) <ETYM>[fsv. lapper; jfr isl. lappir, pl.; trol. av finskt urspr.; jfr fin. lappalainen, lapp, till fin. Lappi, Lappland, i ä. fin. äv.: lapp; ordets urspr. bet. okänd]</ETYM> <MOMENT> 1) manlig individ tillhörande ett folk av annan ras än den skandinaviska befolkningen i allmänhet, vilket bebor de nordliga delarna av Sverge o. Norge jämte angränsande delar av Finland o. Ryssland o. varav en stor del idkar renskötsel o. för ett nomadiserande lev-nadssätt; i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön; jfr FINNE sbst. 3 3, FJÄLL-MAN, SAME. G1R 3: 306 ( 1526). The skole .. ransake huru monge Reener huar lappe hafuer. SUFinlH 2: 169 1605. 2VittAH 35: 250 1927. jfr BIRKARLA-, DRIVAR-, FATTIG-, FINN-, FISK-, FISKAR-, FJÄLL-, FLYTT-, FLYTTNINGS-, GRAN-, JÄMTLANDS-, KONUNGS-, NYBYGGAR-, SKOGS-, SOCKEN-, TIGGAR-LAPP m. fl. – särsk. <MOMENT> a) (&dead;) i inskränkt anv., om lapp som för ett nomadiserande levnadssätt, flyttlapp. (Svaran- dena hade) alle sammans nu mera uptagit Nybygge utom 4 stycken som ännu Lappar voro. HFin- Lappm. 3: 167 ( 1759). LfF 1910, s. 241. <MOMENT> b) (&dead;) med tanke på att lapparna i äldre tider ansetts ss. i hög grad trollkunniga. Trolkarlar såsom Lappar och andra slijka. ELIMÆUS MOlofsson B 1 a 1615. LUCIDOR (SVS) 253 1672. – jfr SPÅ-LAPP. <MOMENT> 2) i ssgr för att angiva att ngt har av-seende på det av lapparna bebodda landet, på Lappland; särsk. i fråga om växt l. djur som förekommer i Lappland (jfr LAPP-ARV, -BINKA, -KLOCKA m. fl. nedan under ssgr) l. i fråga om natur- l. slöjdalster o. d. som hämtas från Lapp-land (jfr LAPP-FISK, -GÄDDA, -HANDSKE, -KÖTT m. fl. nedan uuder ssgr). ¥
<SPALT B1390> studentbetyg .. innehöll nedsättning från ( gymna-siebetyget) "berömlig" till "med beröm godhänd" i alla ämnen utom historien. SVEDELIUS Förfl. lif 105 ( 1887). SFS 1895, nr 24, s. 4 (se under BERÖM 3 c) Daniel ( hade) i uppsatsen på modersmålet fått be-römliga, medan Hjalmar .. fått .. "cum laude". MALM Brytn. 8 ( 1901). En af de sökande ( har) åbe-ropat intyg om berömlig skicklighet.. i .. itali-enska. AB(L) 1904, nr 22, s. 1. <MOMENT> b) (numera knappast br.) i förb. det är ngn berömligt o. d., det är hedrande l. till ehder för ngn. Och woro osz berömligare att hafwa tagit urpsrung af dem ( dvs. greker, tyskar m. fl.) .. än wij skulle .. haft ursprung af de Schlawer, Fin-nar eller Lappar. RUDBECK Atl. 3:238 ( 1698).
OINSTÄNGD 3- 02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke instängd; äv.: oinhägnad. SWEDENBORG RebNat. 1: 10 ( 1719). De (lappar), som hade sina ängar och slåttermyrar oinstängda. DÜBEN Lappl. 466 ( 1873; efter handl. fr. 1801).
-LADUGÅRD, se E. <SAMMANSÄTTNING> -LAND, se D. <SAMMANSÄTTNING> (I 2) -LAPP, m. ||ig. ( konungs- 1881 osv. kungs- 1873 (förr) kam. i sht i pl., om lappar som lydde omedelbart und er kronan; motsatt: birkarlalapp. DÜBEN Lappl. 420 1873.
<SPALT B2739> hvilken synes hafva fått sitt namn af att birkarlar varit bosatta där, o. - bo (se BO, m. ig.)]</ETYM> (föga br.) birkarl. NF ( 1877). <SAMMANSÄTTNING> -BOD - 2. Vid Umeå lapp-kyrka i Lycksele .. voro ( c. 1607) några birkarla-bodar uppbyggda jämte tullbod. J. NORDLANDER i Hist. tidskr. 1907, s. 96 <SAMMANSÄTTNING> -FÖRBUND(ET) - 02. om birkarlarnas handelskompani i Finl. Mot slutet af 1400-talet råkade birkarlaförbundet i förfall. SCHYBERGSON Finl. 1: 216 ( 1887, 1903) <SAMMANSÄTTNING> -HANDEL - 20 sådan handel som idkas af birkarlar. Äfven präster (synas under 1500-talet) ha idkat birkarla-handel. J. NORDLANDER i Hist. tidskr. 1906, s. 238. <SAMMANSÄTTNING> -LAPP - 2. Lappar, som .. lydde under birkar-larne, kallades på 1500-talet birkarla-lappar, under det att lapparne i Ångermanland och Umeå, som lydde omedelbart under kronan, benämndes Kungl. Maj:ts eller kronans egna lappar. J. NORDLANDER i Hist. tidskr. 1906, s. 222. <SAMMANSÄTTNING> -SKATT - 2. skatt som birkarlarna hade att erlägga för sin rätt till handel med lapparna. HILDEBRAND Medelt. 1: 312 ( 1881). Hela birkarlaskatten utgjorde detta år ( 1590) 60 daler 14 öre. J. NORDLANDER i Norrl. saml. 320 ( 1905). <SAMMANSÄTTNING> -VÄRDIGHET - 200 l. - 102. Huru birkarla-värdigheten fövärfvades, finnes ingenstädes i våra källor nämndt, men ganska visst är, att den var ärftklig. J. NORDLANDER i Hist. tidskr. 1906, s. 234. B
om person, med prep. med l. till l. vid: van vid l. öfvad i l. bekant med (ngt). Dhe Lappar som medh det Finska Språket icke .. bewante äre. J. TORNÆUS ( 1672) i Landsm. XVII. 3: 39. Wij alle samtelige ähre öf-ver eenss till att votera till kiörkoherde dhen som medh vår Församblingh någorlunda bevandh är. Växiö domk. akt. 1677, nr 49. Omkring boende skattebönder äre .. till kolning så bewande, att de större koltillförsel göra, än samme hammar kan Consummere. Bergskoll. reg. 14 okt. 1690. En Ministerii Adjunctus, som är .. bevand vid äm-bets syslorna. Växiö domk. akt. 1760, nr 460.
a) för att utmärka färde- l. transportmedel, stundom äv. drag- l. riddjur o. d. Transportera ngt, komma, resa, fara med järnväg, bil, båt, flyg-maskin. Köra med häst och vagn. Skicka ngt med posten. Sedan droog Jacob Lesle och Willam Jungh medh hesth och skiutt wp till Näricke. SkrGbgJub. 6: 56 ( 1587). Hon måtte wäl .. farit medh Wagn. LÆLIUS Jungf. F 1 b ( 1591). Wåra Lappar som rida och åka med Reenar. RUDBECK Atl. 3: 168 ( 1698). Ro med båt. TOPELIUS Lb. 2: 3 ( 1875). Resan till Stockholm, som kunde ta en månad med båt från Norrköpings hamn. MARTIN-SON Brandlilj. 14 ( 1941). särsk. (mera tillf.) för att utmärka transport- l. färdeled o. d. Lübeckz store stadh .. (från Travemünde) till landz ligger 2 mijl, men medh elffwen 4 mijl. BOLINUS Dagb. 11 ( 1666).
1) hjortdjur av släktet Rangifer H Sm., vars arter i vilt tillstånd förekomma i Gamla o. Nya världens nordligaste trakter o. där i viss utsträckning nyttjas ss. husdjur i halvtamt till-stånd; särsk. om individ av de i Sveriges nord- ligaste trakter (av lappar) ss. husdjur hållna halvtama avkomlingarna av arterna R. taran- dus Lin. o. R. tarandus fennicus Lönnb.; äv. (kok.) om (maträtt av) renkött. G1R 22: 334 1881
Från ordboken om kväner:
<ETYM>[av lap. nåide, noaide; jfr fin. noita]</ETYM> <MOMENT> (i sht om ä. förh.) lapsk trollkarl; jfr SCHAMAN GANANDER Myth. 62 ( 1789). Den lapske nojden gör under sitt medvets-lösa tillstånd resor i andevärlden och berättar vid uppvaknandet, vad han sett och erfarit. NILSSON PrimKult. 117 ( 1923). BERGFORS Norr. 185 ( 1936). Anm. Ordet förekommer i den finska formen noita (Om trollkarl hos kvänerna (se KVÄN 1)) hos LING As. 550 ( 1833).
<ARTIKEL> KVÄN kvä 4n, m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. ==; pl. -er ( VetAH 1771, s. 110, osv.), ngn gg -ar ( FLODSTRÖM SvFolk 3 ( 1918)). (förr äv. q-. kven 1813–1904. kvän 1771 osv.) <ETYM>[jfr nor. kven, ¥
<SPALT K3480> kvæn (i bet. 1, 2); av isl. kvenir, kvanir, pl. (i bet. 1); av ovisst urspr.]</ETYM> <MOMENT> 1) hist. manlig individ av ett folk av möjl. finsk stam som enligt isl. o. fnor. källor bodde vid nordligaste delen av Bottniska viken; i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön. Iduna 4: 104 ( 1813). SCHYBERGSON FinlH 1: 4 ( 1887). TurÅ 1937, s. 229. <MOMENT> 2) (i fråga om nor. förh.) manlig individ av den i nordliga Norge bosatta befolkningen av finsk stam; i pl. m individer av denna befolk-ning utan hänsyn till kön. VetAH 1771, s. 110. MOLIN ÅdalP 190 ( c. 1895. PåSkid. 1931, s. 10. Ssgr (1) <SAMMANSÄTTNING> KVÄN -FOLK(ET). hist. NF 9: 313 1885. Avledn. <AVLEDNING> KVÄNSK adj. <ETYM>[jfr nor. kvensk]</ETYM> (i fråga om nor. förh.) till 2. UpsLäkF 1868–69, s. 431.
<MOMENT> α) med prep. under, ngn gg (ut)i: samman-fatta under, mena med. (De båda folken) skulle icke allena wara en Lagh vndergiffne .., vthan och begrijpas vnder itt Nampn. SCHRODERUS Liv. 4 ( 1626). The medell som begripes i tärande wah-rur. E. J. CREUTZ i HSH 31: 475 ( 1662). Vester-och Norrbotten, hvilka landskaper då begrepos under namnet Qvenland. STRINNHOLM Hist. 1: 26 ( 1834).
Från ordboken om samer:
<SPALT S4405> sig i skogsregion(en) (o. idkar skogsrenskötsel, vanl. ss. binäring), skogssame; oftast motsatt: fjällapp; jfr gran-lapp. RannsaknAntikv. I. 1: 303 ( 1674; om samer i Kemi lappmark). Efter det olika lefnadssätt de föra indelas lapparne i Jordbrukande eller nybyggar-lappar, Fjellappar, Skogs-lappar och Fiskar-lappar. IllSv. 2: XVIII ( 1882). Rig 1950, s. 40. <SAMMANSÄTTNING> -LAPP-BY. (lapp)by bebodd av skogslappar. ArkNorrlHembygdsf. 1924–25, s. 97 <SAMMANSÄTTNING> -LAPP-KULTUR. 2SvKulturb. 3– 4: 92 ( 1935). <SAMMANSÄTTNING> -LAPSK. <ETYM>[jfr -lapp]</ETYM> som har avseende på l. användes av skogslapp(ar); som tillhör skogslapparna l. är skogslapp. TurÅ 1933, s. 306 (om kåta). Den 86-årige skogslapske hemmansägaren Nilsson från Slakka. Därs. 1955, s. 60
<SAMMANSÄTTNING> -LÄGENHET -200 l. -002. ( fisk- 1805 osv. fiske- 1720–1910) eg.: tillfälle till fiske; plats där man kan bedriva fiske. ResolAllmogBesvär 1720, s. D 3 a. Delegare af samfäld fisklägenhet må ej utan de fleste strandegarnes samtycke tillåta andra att derstädes fiska. LUNDEQUIST jurHb. 113 ( 1852). <SAMMANSÄTTNING> -LÄGER. ( fisk- 1828 osv. fiska- 1716–1852. fiske- 1610–1807) <MOMENT> 1) (&dead;) fiskläge; jfr FISKAR-LÄGER. ( De) skole .. hafue macht fijske wedh alle fijskeläger längst botn vtåt. SUFinlH 3: 102 ( 1610). Bedinge-Leje, et Fiskeläger, der Lan-det utskjuter i Öster-Sjön. TUNELD Geogr. 1: 344 ( 1762). GOSSELMAN SAmer. 233 ( 1842). <MOMENT> 2) (i sht i fråga om primitiva förh.) (tillfälligt) läger där fiskare uppehålla sig vid fisktiden. CASTRÉN Res. 1: 23 ( 1852). SJÖSTEDT Västafr. 410 ( 1904). <SAMMANSÄTTNING> -ME-TOD. ( fiske-) fisksätt. EKMAN NorrlJakt 299 ( 1910). <SAMMANSÄTTNING> -MÅNAD. ( fisk- 1876. fiske- 1662–1747) äldre folklig benämning på månaden september (då höstfisket börjar). Bondepract. C 1 a ( 1662). BRUZE-LIUS Allmogel. 86 ( 1876).
<SAMMANSÄTTNING> -LAPSK. (numera mindre br.) jfr -dansk o. anm. 2: o sp. 15019. De svensklapske nomaderna. 2NF 15: 1189 ( 1911). Fram emot midten af 1700-talet enade man sig om ett gemensamt svensklapskt skriftspråk. Därs. 1228. — <SAMMANSÄTTNING> -LAPSKA. (numera mindre br.) av svenska samer brukad samiska (jfr anm. 2: o sp. 15019 ); jfr lapska 2 . ASScF 5: 574 ( 1858). Landsm. 1: 502 ( 1880). —
<MOMENT> 2) om (hopsjunken l. hopskrumpen) gubbe, gubb- strutt; särsk. om same (förr särsk. ss. nedsättande benämning på kringvandrande same sysselsatt med hudavdragning o. d.). HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 109 ( 1863; om kringvandrande samer, från Hälsingl.). Därs. 2: 9 ( 1868). jfr: Gubbskrult. ÖSTERGREN 2: 1384 ( 1908). ( 1926). jfr äv.: Lappskrulten HEIDENSTAM Svensk. 1: 102 ( 1908). <ARTIKEL> SKRULTA skrul 3t&A; 2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE. <ETYM>[sv. dial. skrulta, gå illa, driva omkring, bo ensligt i skogarna, skrulta kring, föra ett kringirrande liv; jfr nor. dial. ¥
OLOF TRESK
KARTOR
ÖVER KEMI & TORNE LAPPMARKER1642 OCH 1643
Av trycket
Utgivna och tillägnade K. B. WiklundPå 60årsdagen
15. mars 1928 Av vännerMed en historisk inledning av NILS AHNLUND
STOCKHOLM MCMXXVIII
.....Nu vore det utan tvivel mycket oriktigt att av detta draga den slutsatsen, att denna omfattande kunskap om de
nordliga lapp och finnmarkernas geografi först vunnits vid utgången av sextonde århundradet.Den var nedärvd hos invånarna i dessa nordanbygder, framför allt hos birkarlarna, lapplandsköpmännen. Den handelsoch färdeväg, som längs Torne, Muonio och Köngämä älvar ledde upp tilI Ishavets kust, var sålunda, betonar WIKLUND, tagen i bruk »redan i urgammal tid, säkerligen redan långt före birkarlaväsendets uppkomst». 2) Och ny tt jan det av dessa viktiga vattenleder förutsatte här och annorstädes noggrann kännedom om landets topografi.
Det nya som sker vid slutet av 1500talet synes endast vara, att denna kännedom får ökad omedelbar betydelse för statsmakten; den flyttas närmare centrum. Dock må detta
ingalunda föranleda slutsatsen, att det svenska kungadömet dittills visat genomgående likgiltighet för inhämtandet av närmare upplysningar om den geografiska byggnaden av dessa avlägsna delar av riket.
Ansatser spåras mot slutet av Gustav Vasas regering, särskilt i samband med de ännu så oklara
gränsförhållandena mot Ryssland i NordFinland.
3) Johan III fortsätter sedan planmässigt dessa undersökningar. Ett helt geografiskt forskningsprogram antydes av en tyvärr blott alltför kortfattad diarieanteckning i 1584 års riksregistratur. Den 6 november detta år utfärdades fullmakt för Mickel Påvelsson (Munck) »att ransaka om insiöger och elffver uthi österbothnen och att veta beskedh om theras nampn, så och att vetta beskedh, hvar ifrån the haffva sitt ursprung, och hvart the löpe och att ransake om theras bredd. Item också om stora vikar i haffstrandena och eliest, huru thet alt beläget ähr.» Uppdraget är ett led i det reorganisationsarbete, som vidtog i Finland efter stilleståndet i ryska kriget 1583;...
H. Tenotäckes Kyrkia, På denna ortt komma Swåndawara och PäldoJärfz
lappar ifrån Kemij tilhoopa, at hålla sinn gudztienst, affläggia sinn rättigheett, tilI sinn andelige och
värtzelige Offverheett, såsom och at hålla sinn MarcknatzPlatz, och omväxla sitt godtz medh Bärgkarlarne
ifrånn Tårnö.I. Ronela Kyrkia. Dhee lappar som här omkringh bo en des ähro, halffva tilförende på thenne ortt altidh haft
sitt möthe, menn nu komma the oftast till T enotäckes kyrckia at hålla sin gudztienst, afläggia sinn skat, och ombyta sina varor medh berckkarlarne, K. RustaJärff. Uthur detta träsk falla tvänne elffver, denn eena tilI Ostersiönn, denn andra tilI Wästerssiön, och går således rätte gräntzeskilnaden igenom sielffva träsket.L. Tingwara By, på dätta rum haffva lapparne fordum haft sit möte och sammankompst, hvilket nu sker
vijdh JockzJärff.M. JokesJärff Kyrkia och Marcknatzplatz. På dett rummet hålla Segwara lappar sinn gudztienst,
sammankompst och marcknadh,.......
49. Ähr Kiädkewara, hvilken ligger een mijll i samma linia ifrå Salffwaswara. På södre sijdan ligger
pälloJaur som sedan löper i S. S. V. i Kengema elff, och är samma tresk een halff mijll stoort.
50. Ähr Tärmeswara, hvilken ligger 2 mijl öster ifrå Kiädkewara. På södre sijdan ligger PeurisJaur, som är
een mijll långt, och strecker sig i söder, der ifrå löper PeurisJocki uthi OnizJocki 6 mijl ifrå Törneswara, och OnizJock löper sedhan i Kimi elff. Ahr och samma Jock rätte skilnaden emellan Tårnö och Kiemi Lappmarcker, såsom och emellan Swändewara och PeldoJerffwi lappers eghor, på norre sijdan är ett litet tresk, som heter PaijassJärffwi, der ifrå löper Paijas Jocki nor i Allati 5 mijl ifrå Tärmeswara.Nor ifrå Kiällwara ligger RingeJ aur som är 2 mijl långt, der. ifrå Alten elff haffver sitt förste ursprung, och löper RingeJock uthmed Kotikin och sedan i N. N. V. uthi Altenfiord i WästerSiön, dher laxfisket bygdt är, och är ifrå be:te Altenfiord 16 mijl i S. S. O. till Kotekin.
Detta vittne effterschreffne lappar Länsmannen Nielss Persson (1), Matz Oloffson (2), Håkan Clemetsson (3) och Thomas Olofson (4) i........
....Finnar och Lappar lärde L. mig vara af samma stam. Språken lika ss Tyska och Svenska. (Lefrén är Finne.) Han härledde Finnarne från [Chaldei] Asien och Semitiska stammarne. Jumal (Liom (ljus) Alla' (Gud,) och Parkala (Mörkrets Gud m.).
Lefrén har en egen förmåga att fatta och i klar stil men tillika wettenskaplig, framställa hvad han fattat. Han framställde för mig Lector Ågrens åsigt af allmänna Grammatiken, huru en egenskap i själen är basis för hvarje hufvudvetenskap, så att då vi uppspårat alla de förra kunna vi säga, om flera Vetenskaper kunna hädanefter upptäckas m.m. som om han dikterat till protocoll.....
Samuel Liljeblad DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788
URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet
Red. Karin Snellman ISSN 0284-2734 CODEN UM/FARK/U-94/0015
Samuel Liljeblad DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788
Utg. av Karin Snellman & Margit Wennstedt
Elektronisk utgåva utan bilder Augusti 1997
(Layout och sidbrytningar avviker från orginalet)
_
FORSKNINGSARKIVET
Umeå universitet Juni 1994
901 74 UMEÅ Tel. 090/7866571 Fax. 090/7866643
....................
Resan til Juccasjervi
26. [Junii].
Från Torneå reste vi kl. 7. e. m., gorde en kort visite hos ComministerEngelmark, som bor litet ifrån Haparanda gästg[ifvare]g[ård].
Vägen til neder vajala var oändel[igen] vacker, utmed ån - denne tiden i synnerhet,
då floras och faunas pragt fägnade den opmärksamme.
Marken sidlänt, mycket tufvig - tufvorna stodo än vacra, hvita af Cornus svecica
[hönsbär], knostron V[äster]b[otten].
Folkets utseende blef något mera vildt - brunagtig hy - hufvud bonaden på
karlarna kullrig myssa af sammet el[ler] svart valmar, sömmarna kläddae med
band och 2ne band kring hela mössan. Sid Rock - med brokig gördel.
Qvinfolken - boro mycket halskedor och perlband. med kläden, klädshufvor,
koftor - mycket röda kläder, älskades.
Bodar bygda med loft och svala. Flere hus voro smalare ned til än mot taket -
brygghustaket med flere afsättningar. bonings hus ohyggeliga. Porten kallade......
LL Laestadius brev till Konsistoriet på original- språk, skrivet ...
skrivet den 17 juni 1853.
....Man kan också taga i betraktande den grad af bildning och hyffsning som folket har. Mina predikningar är hållna för lappar och finnar, som ännu står på en ganska låg bildningsgrad. För sådant folk har jag måst använda "ett hårdt tal", om det skulle verka på deras öfvertygelse. Hade jag haft en svensk församling, skulle mitt tal hafva fallit sig helt annorlunda. Ifrån denna synpunkt måste det hårda talet i mina predikningar bedömas, äfvensom det hårda talets bverkan på folkets öfvertygelse måste tagas i betraktande. alldenstund Maxime Venerandum Consistorium icke lärer kunna neka, att en märklig förändring föregått i Torneå Lappmark, både o politisk, juridiskt, moraliskt och religiöst hänseende.......
|
MEDICINALHISTORISK DATABAS |
|||
|
Serierubrik: Årsberättelser från Provinsialläkare |
Filnamn: P8942523 |
||
|
År: 1894 |
Ort: Gällivare |
Författare: H. G. Eurén |
Dokumentets namn: |
|
Arkivnummer: RA/420177.03 |
Beståndsnamn: Medicinalstyrelsen |
Signum: E5A |
|
|
Rapport: 162/168 |
Diarienummer: [saknas] |
Ankomstdatum: [saknas] |
Volym: 34 |
.......Då jag ansåg troligt, att nu berörda lokala missförhållanden i Nattavare menligt inverkade på helsotillståndet i byn och särskildt kunde stå i samband med der gängse nervfeber, inlemnade jag en skrifvelse till kommunalnämden med anmodan att utse lämplig person för att nedresa till Nattavare och i samråd med byamännen fatta beslut om förbättringars vidtagande, samt erbjöd mig sjelf att åtfölja denna person. I följd häraf och vid sammanträde den 26 Augusti 1894 ålade kommunalnämden Nattavare byamän att efter hållet sammanträde under skolläraren Forsmans ordförandeskap och i min närvaro besluta om sådana sanitära åtgöranden, som vi efter föregående undersökning funno lämpliga. I följd af byamännens frånvaro under skörd af långt aflägsna myrängar kunde sammanträde med dem ej hållas förrän den 28 September. Dagen förut hade skolläraren - Forsman en kunnig och dugande man – jemte mig undersökt brunnar, markens lutning, lägeförhållanden mellan brunnar, ladugårdar och gödselupplag m.m. Det var en rätt egendomlig samling af vid pass ett trettiotal personer, som då kom till städes i skolhuset. Byns befolkning är en blandning af lappar, finnar och svenskar. Finskan blef det "officiela" språket. Gård för gård genomgicks hvad, som borde åtgöras, och utsattes tid, inom hvilken arbetet skulle vara utfördt. Protester saknades ej, men tack vare skollärarens auktoritet och förståndiga ledning lyckades det hela öfver förväntan. Ur det förda protokollet må följande beslut anföras:......
DOM 2005-08-08 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT Rotel 8 Östersund T 977-04
130
Mera om dessa motsättningar mellan bönder och lappar skulle kunna anföras från
denna tid, ty åtskilliga händelser, som belysa avogheten mellan de renskötande
nomaderna och bygdernas folk, ha lämnat spår efter sig i häradsrätternas annaler,
men det redan berättade må vara tillfyllest för att åskådliggöra ett spänningsf
örhållande, vilket företer märkliga likheter med det, som under 1600-talet uppstod
mellan bönderna och de nyinflyttade skogsfinnarna.
139
på samiskt område mer allmänt (det nuvarande landsnamnet Finland betyder
antagligen Sameland). Han berättar om ett område djupt inne i .Finnland. som
kallas .Härdalarna., ett namn som inte kan återfinnas i nuvarande Finland. Det
anses därför troligen syfta på Härjedalen.
I en Kungl. Resolution den 16 mars 1681 för allmogen i Ångermanlands ådal och
Såletha (Sollefteå) gäll, punkt 9, omnämnes att några bönder och finnar i Ramsele och
Resele socknar samt några lappar i fjällen, mot förra och gamla vanan, då älgar och
andra djur fångades med gravar och giller, nu betjänade sig av hundar och skidl
öpande varmed skogarna av älgdjur utöddes. Vid straff förbjöds sådant otidigt och
överflödigt djurfällande och bortjagande med hundar, skida och bössa och tilläts
allenast att de (älgarna) fångades med gravar och giller som av ålder varit brukligt.
Sidorna 116 och 117
Omnämnandet av .finnar. det vill säga samer, i rättssaker i Undersåkers tingslags
häradsrätt åren 1636 och 1637 visar att det fanns samer i området redan på 1600-talet.
(1895, i Svenska turistföreningens årsskrift, s. 150)
9: ["Forsfärder i öfre Norrbotten", slutet]: Skjutstaxan
ålägger den skjutsskyldige att utan hänsyn till årstiden fortskaffa den
resande för endast "1 krona pr mil och roddare eller stakare"! Den
som i likhet med förf. själf försökt, hur pass länge en vanlig och vid
kroppsarbete ingalunda ovan "kultur-människa" härdar ut med detta
arbete och hur pass arbetsduglig man är under följande dag, sedan man stakat
uppför ett par forsar, skall obetingadt medgifva, att den turist handlar orätt,
som under antydda eller liknande förhållanden pockar på taxans stränga
tolkande efter bokstafven. Detta dryga arbete bör betalas hederligt. Turistföreningen
bör visserligen allvarligt motarbeta allt s.k. uppskörtande, men ock verka för
att befolkningen i turisttrakter får skälig vinst af besöken.
Det må tillåtas mig att betona ytterligare en enda af de lärdomar, som
betraktelsen af forsfärderna i öfre Norrbotten är ägnad att inskärpa. Hur
ofta gör sig ej både "den bildade" och den obildade skyldig till orättvisa
omdömen, då det gäller allmogen i vissa landskap! Det är mycket vanligt att
"framstående kännare" påstå, att våra svenska finnar äfvensom
Kalixboarna äro ohjälpligt tröga, sentänkta och makliga. Nåväl: deltag i
den svindlande forsfärden, där allas lif hänger på den "tröge"
styrmannens blixtsnabba uppfattning; eller var med om stakningen uppför den
brusande, steniga forsen, där endast den "maklige" stakarens oerhörda
styrka, oömma ihärdighet och lugna sinnesstämning drifver båten tum för tum
framåt eller hindrar en utskärning, som vid många tillfällen vore liktydig
med allas undergång, och -- -- döm sedan!
|
Texten är tillkommen 1747. Maskintexten är inskriven efter
facsimilutgåvan av Lars-Olof Delsing vid Lunds universitet. Den är
korrekturläst en gång av honom. Maskintexten innefattar endast kapitel
1-4, inte förordet. Fotnoterna i utgåvan är inte inskrivna, men
fotnotsreferenserna i texten finns med. |
41 Rådfrågar man sig med de Skribenter, som fordna tider talt något om
Finnarna, så finnes på deras lefnadssätt föga skildnad ifrån det Lapparna
nu idka. Schefferus bewisar det samma och til öfwerflöd anförer både Taciti
(b) och Saxonis (c) utlåtelse om Finnarna, som til större delen låter lämpa
sig til Lapparnas lefnadssätt och opförande denna tiden. Hwad altså
Schefferus talar om Lapparnas migrationer, då de antingen friwilligt, eller med
wold blefwo afsöndrade ifrån Finnarna, sådant måste, efter mit omdöme, ej förstås
om Lapparna i gemen, utan om wissa hopar och flockar, som antingen sjelfmante
funno sig befogade at gifwa sig ifrån ena orten til den andra, eller och med
wold blifwit bortdrefne, på samma sätt, som alla Tiggarelappar på landsbygden
i Wästernorrland
# 42 blefwo i wårt minne derifrån drefne och tilhollne at förfoga sig til
Lapmarken, hwarifrån de eller deras fäder woro komne.
§. 5. Om man fördenskull frågar hwad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån
hwarandra, så lärer näpligen något annat swar kunna gifwas, än at de blefwo
den tiden söndrade, på hwilken de sednare begynte öfwergifwa sit förra
lefnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden. Men at föra sådant
til någon wiss tid, lärer ej eller wara möjeligit, efter man ser sådana
skildnader dageligen. Ty, så snart en Lapp, på de ställen jag warit, begynt
som Nybyggare bruka jorden (hwilket i somliga Lapmarker oftast sker), så blir
han ock straxt Finne, bygger sig straxt hus, talar, kläder sig och lefwer som
en Finne, ändock hans Syskon och slägtingar bo i Tjäll, tala Lapska, kläda
sig och lefwa i alt annat som Lappar. Och sådana Lappar, som på det sättet
blifwit Nybyggare, har man swårt före at til alt deras opförande skilja ifrån
annat Finskt folk. Imedlertid lärer man dock måst tilstå, at någon
besynnerlig tid warit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen
de som bodde närmast intil Botniska hafswiken och i de öfrige delar af
Finland; då man ock fant nödigt at kalla dem med särskildta namn, och således
göra en skilnad uppå dem, som på deras skiljaktiga lefnadssätt förnämligast
war grundad.
§. 6. Om nu Finska Nation hade någon tilförliteligare
# 43 kundskap om sit ursprung ifrån äldre tider än dess så skulle man ej
hafwa swårt före få rätt på deras härkomst. Det skulle wara wärdt, om någon
kunde anställa en nogare jämförelse emellan desse språken och de östra
folkens tungomål, som man förmenar wara i någon slägtskap med de gamla
Scyther, då det stode at utröna, om icke alla desse folkslagen woro en slägt
eller afföda af dem.
§. 15. Imedlertid, och at komma til det, som något säkrare är, så blir
det i alt fall wist, at Lappar och Finnar warit i början et folk, som jag sagt
wara af Scheffero bewist, och är förnämligast af bägge språkens öfwerensstämmelse
så klart och oemotsäjeligit, at intet mer kan twiflas derpå. Förnämligast
som jag ock rönt, at undertiden de Lappar, som warit aldralängst ifrån
Finland boende, hafwa i somliga mål haft med Finnarna enligare ordformer, än
de som bodt dem närmast, etc.
Den tiden de woro en nation måste de af andra folkslag en lång tid blifwit
kallade Finnar, Fennar, eller Fanner, samt i äldre tider antingen Himantopodes
(b), eller Pygmæi (c) eller Cyclopæ (d),
§. 17. Men at Lapparna i sednare tider, sedan de blifwit skilde ifrån
Finnarna, antingen alla, eller en stor del af dem, blifwit kallade Skridfinnar/
Skrikfinnar, Scritobini och [skridhiphinoi], af det Swenska ordet skrida eller
skrinna, för deras skridskor eller skidor de hade på fötterna, omrörer äfwen
Schefferus mångestädes (q), under hwilken tid de woro et fritt folk och hade förmodligen
sina egna Konungar in til Konung Magni Ladulås tid, som regerade år 1277. Men
huru de då kommo under Sweriges krona, samt sedermera under och utur
Birkarlarnas wälde, utförer samma Schefferus widlyftigt (h). Så wäl som
tiden då deras grannar begynte kalla dem Lappar (i);
# 83 emedan en Ox=Ren öfwer tu år heter warrek eller årrek. Öfwer tre år
wobbee. De som då utskäras (k), kallas herke; men osnöpte sarves. Öfwer fyra
år kaddotus, ware sig herke eller sarves. Öfwer fem år kåsetas (NB alla
sarves blifwa mäst i den åldren slaktade). Öfwer sex år makanas. Öfwer sju
år nammalappo. Sedan kallas de öfwer alt herke ehuru länge de lefwa och äro
antingen Kör=Renar (wojemherke, rankjo) eller Lass Renar (raidoherke,
guorbmeherke . Et Waja eller Renko öfwer tu år, kalla de woignial. Öfwer tre
år woignia rodno. Sedan kallan de alto så länge de lefwa. Rodno alto en
Gall=ko, då hon för ålder ej mer kalfwar. Hela sin Renhjord öfwer alt kalla
Lappen ålo....
Källa: Staffan Bengtsson
2660 Hendrik "Långe" Jonsson, född 1575 ca
i Jorois, Savolax (Finland),
död 1648 i Nästvattnet, Gudmundrå. Svedjefinne i Nästvattnet,
Gudmundrå. Uttagen till knekt som gammal. Finne.
[ Far 5320 ]
[ Son 1330 ]
Bosatt 1606 till 1639 På fjället Gothe nämner en inlaga i vilken de
skattskyldiga männen i
Gudmundrå ber för "gamble fattige mannen Hindrick Jonsson finne",
vars son uttagits till knekt i stället för en annan, som nyss stupat i
Stralsund. Finnens son kunde inte svenska och kunde
följaktligen inte delta i krigsövningar. "Låt gubben få sin ålderdoms
tröst igen, han kan tjäna Ers Nådher för diure skytte".
(Nordmalings och Bjurholms socknar, sid 548)
"Fjällfinne" på finntorpet Nästvattnet i Gudmundrå socken. Född
omkring 1575 Skriven 1606 - 1639 "på fjället", Gudmundrå sn/Y.
Kallad "Långe". (Källa LB ) Gothe nämner en inlaga i vilken de
skattskyldiga männen i Gudmundrå ber för "gamble fattige mannen
Hindrick Jonsson finne", vars son uttagits till knekt i stället
för en annan, som nyss stupat i Stralsund. Finnens son kunde inte
svenska och kunde följaktligen inte delta i krigsövningar. "Låt
gubben få sin ålderdoms tröst igen, han kan tjäna Ers Nådher för
diure skytte". (Nordmalings och Bjurholms socknar, sid 548) Så här
skriver Tyko Lundkvist i "Finntorp och Finnmarker¨i Ångermanland"
angående Gudmundrå finnmark: "På höglandet mellan Viksjöåns
källflöden och Ångermanälven låg på 1500-talet en kronoallmänning
som var obebodd men nyttjad av Gudmundrå sockenbönder för
träskfiskets skull. Hit upp nådde även de inflyttade finnarna och
bildade den bosättning som...kallades finnmarken.
--- Ehuru bynamn inte börjar förekomma förrän på 1620-talet är det
ingen tvekan om
att alla de som i början kallas "finder" eller
"fiellfinder" bodde i Nästvattnet och Mjövattnet.
--- De första finnarna var Hans Hansson (1596), Henrik Olsson
(1596-1614) och Hindrik Larsson
(1601-1614). Sedan följer Hindrik Jonsson i Nästvattnet
(1613-1633) och Jakob Hindersson i Mjövattnet (1621-1628). En av
finnarna kallades Lång-Hindrik och bodde i Mjövattnet 1628-1646.
Han hette också Hindrik Jonsson och måste på något vis skiljas
från sin namne i Nästvattnet. --- Mårten Hindersson var enligt
Tyko L bror till Mats H. Ur hans bok "Öreälvens byar": "Nere i
Gudmundrå vid Ångermanälven fanns en finnmark --- Här bodde finnen
Hindrik Jonsson med flera söner --- Mårten [Hindersson] flyttade
redan 1649 till Hörnsjö och köpte ett hemman av Johan Olofsson i
Örsbäck ... men han fullföljde ej ... och återvände tydligen till
Nästvattnet en tid. Vid marstinget 1656 i Jättesta står det i
protokollet: ´Nils och Mats Hinderssöner finnar vid Nästvattnet
boendes hafva sin broder Mårten Hindersson gift med tre barn hyst
och herbergerat, alltså är de ... sakfällde --- Eljest blev avsagt
att endera Nils och Mats sig hemstad annorstädes förskaffa skall
med laga plikt till görandes och icke begge oppå så ringa jord
boendes vara...´ Det blev så att Nils och Mats stannade. Redan
1658 har Måren flyttat norrut och i augusti låter han första
gången uppbjuda hus och jord i Agnäs... Även brodern Mats bröt upp
från Nästvattnet och uppbjuder 1668 första gången ... halva gården
i Hörnsjö" För ättlingar till Mats Hindersson kan det vara
intressant att veta att det restes en minnessten i Armsjö 1972
till 300-årsminnet med inskriptionen " 1672 upptogs Armsjö av Mats
Hindersson o h h Helena, LILLARMSJÖ 300 ÅR 1972"
Om Gudmundråfinnarnas levnadsvillkor berätta även boskapslängderna
från 1620-talet. Hinrik Jonson hade 1sto, 14 kor, 6 kvigor, 1
tjur, 8 får, 1 svin samt i utsäde: 1 1/2 tunna på åker och hela
fem tunnor på sved. Uttagen till knekt som gammal. Bosatt 1606
till 1639 På fjället......
7552 Simon Olofsson, född 1560 i Granö, Degerfors, död
1623. Birkarl
i Granö, Degerfors.
[ Far 15104 ]
[ Mor 15105 ] [ Maka 7553 ]
[ Son 3776 ]
Var en av elva birkarlar som hade kunglig fullmakt att vara
handelsmän inom Umeå lappmark.
1606 fick Simon enligt kunglig fullmakt rätt att vara handelsman
inom Umeå lappmark.
Vinterting 10 november 1608
Blir frikänd från ett horsmål
"Simon Olsson I Grenön är kommit i ryckte för sin legopiga Anna
och haffwer sig så händt på en tijd om sommaren när Simon war i
engen, och hans dräng Christiern med honom, sampt en annan piga,
och om nattena lågh de alle fyre tillhopa in i ett höö lodh, och
som ther kom mykit miugh in i ladunn: gick Simon uth och lade sigh
wijdh eld staden och straxt kommo både pigorne effter honom, och
sade sigh icke willia liggia quar hoss drängen: det drängen mykit
förtrööt: och när han kom hem till sijn maath moder sade han till
hänne: Iagh weet icke huru till ståår; att pigorna willia så gerna
liggia hoos huusbonden, och han får väl liggia hos dem men icke
iagh, och der aff wart Simons hustru wredh på förbemälde piga och
sade till hänne: gack fanden i wall thin koos hädan: ty du tör
giffua orsaack att mijn man kommer uthij ondt ryckte för din slem
särks skull. Sädan steltes hans dräng Christier in för rätta sampt
pigan, och i åthskillige förhör berettade det samma så gick det
till som förbemält är, och sade drängen, att samma Anna giorde
altigh narr och giäck utaff honom: Derföre sade han till sijna
maathmoder: lätt Anna gåå och walla booskap, och intet föllia oss
till arbets, men ingen lijknelse till någon gierning haffuer iagh
förnummit.
Hustrun gav mannen fri från all misstanke.
Gift med
7553 Malin Mattsdotter, född 1568. Bosatt i Granö,
Degerfors.
[ Far 15106 ]
[ Make 7552 ] [ Son 3776 ]
Dömdes till döden 1568 för att ha stulit mjöl ur de kungliga
förråden, men benådades. Straffet verkar ha omvandlats till böter
på 60 penningar.
2248 Anders Pålsson, born 1575 ca in
Finland, Rautalampi, dead 16xx
in Torp (Y). Bonde in Stormörtsjön 1, Torp (Y).
[ Father 4496 ]
[ Mother 4497 ] [ Spouse 2249 ]
[ Son 1124 ]
Finsk nybyggare. Den förste som bröt mark vid Stormörtsjön. Blev
skattelagd 1607. Står som husbonde i St.m.sjön nära 40 år. Blev
med tiden ganska välbärgad. Döms 1623 till 40 marks böter för att
ha hyst en hop finnar som inte gjort rätt för sig mot Kronan.
I boskapslängden 1621 är Anders antecknad för: 1 häst, 1 sto,
7 kor, 4 kvigor, 1 oxe, 1 tjur, 1 stut, 10 får, 5 svin. Han
sådde 1½ tunna råg på åker och 3 tunnor råg på svedjeland.
Litt: Torps sockens hembygdsbok nr 12, 1977, s 38 ff.
1268 Mats Enarsson, born 16xx in Lillmörtsjön,
Torp (Y), dead 16/17
in Torp (Y). Torpare, skjutsrättare in Lillmörtsjön, Torp (Y).
Ev född i Finland.
[ Father 2536 ]
[ Spouse 1269 ] [ Son 634 ]
Nämndeman. (Gothe).
Står även som Hindricsson (Henriksson) efter fadern Enar/Hindrik/
Henrik. Synebrev till Mats daterat 1624 nämns på 1648 års lands-
ting. Hade 1640 8 kor, 5 kvigor, 19 får, 4 svin och 2,5 tunnors
utsäde. Står i jordeboken för 12 mål = 1/4 hemman.
Enligt köpebrev 29 feb 1664 sålde han sitt hemman i Lillmörtsjön
till fiskalen
Johan Eriksson Huss (se denne) för 210 daler specie. Mats kan ha
ingått i den grupp på 140 finnar som 1664 avreste till Delaware
i nuvarande USA (Sveriges koloni under avveckling) via Trondheim-
Oslo-Holland.
Married 165x to the following ancestor
2512 Pål Andersson, born 1600 ca in
Stormörtsjön, Torp (Y), dead 16xx
in Stormörtsjön, Torp (Y). Bonde in Stormörtsjön 1, Torp (Y).
[ Father 5024 ]
[ Mother 5025 ] [ Spouse 2513 ]
[ Son 1256 ]
Var en av 1600-talets mest anlitade 'loihtijas' (finska: vis man).
Omtalad bl a i Järvsjö, Långskogs finnby, Hampura finnby i Orsa
(nedtecknat i domboken 1669). Om honom sades: "Se on koko lappi"-
'Han är en riktig lapp'. Lapparna har sedan gammalt ansetts som
trollkonstens egentliga mästare. Pål anlitades när och fjärran
för att han kunde bota folk och fä från sjukdomar.
Han stred med sina kusiner i Kölsjön och Korpåsen om slåtter
och svedjeland och även med sina grannar och landsmän i Grund-
sjön, Grels Larsson och Jöns Persson, om jaktmarker och svedje-
åsar, däribland en ås Ritamäki (Trätberget). Grundsjöfinnarna
förlorade. Sina grannar och landsmän i Lillmörtsjön, Enar
Hindersson och Mats Enarsson, hade tydligen mycket besvär även
med sin närmaste granne Jon Klementsson på Oxsjön.
Litt: Torps sockens hembygdsbok nr 12, 1977, s 38 ff.
Lindman, Hans: Finnskog, s 75 ff (Uddevalla 1975).
Gaunt, D.: 'Det vilda tänkandet', artikel i tidskr.
Forskning och framsteg #5, 1987.
4864 Peder Andersson Tarvainen, born 1560
ca in Savolax, Finland, dead 1629
in Kölsjön, Hassela (X). Resident in Kölsjön, Hassela (X).
[ Father 9728 ]
[ Spouse 4865 ] [ Son 2432 ]
Ska enl uppgift ha vistats en tid i Stöde (Y). Flyttade 1598
till Hassela, Rigåsen=Rihimäki. År 1600 fick han tillstånd
av Carl IX att med 4 söner odla mark i Kölsjön. Peder och
sönerna brukade varsin (fjärde-?)del av nybygget. Enligt Johan
August Hazelius resebrev från 1823 från Hassela ska Pe(de)r
Andersson och hans söner heta Tarvainen och ha kommit från
Tenhosea och Tarvaesia byar i Mordoniemi socken i Savolax.
"Utvandrade derifrån i följd av någon slags förföljelse". Pers
bostad i Mordoniemi hette Heikilä. (Enl Gothe bör socknen vara
Murtoniemi). Tarvainenättlingar finns också i Värmland. Peder
Pederssons hustru i Stormörtsjön, Helena Andersdotter, hette
också Tarvainen (f. på 1580-talet). I Hassela gamla kyrkobok
är skrivet:
"Som wid början, eller i den gamla tiden Hassela Sochn icke
har bestått af mer än de 14 Bönder, som bo i Nordanbro, Berge
eller Svedje samt Kyrkobyn, ökades till flera rökar ther af
at en Finne ifrån Tawastland och Zavolax wid namn Pehr Anders-
son, kom hit till Hassela år 1598 med 4 sönner, Göran, Påhl,
Israel och Eric, och bode för sig aldra först på Rimäge, Rig-
åsen eller Baståsen på Swänska, intill år 1600, då han af
Höflofl. i Åminnelse Kong Carl den IX fick tillåtelsebref at
bygga och bo för sig wid Kjöhlsiön, då han med sonen Israel
satte sig ner der Påhl Matson bor, Påhl, där Mats Larsson har
sin gård, Eric, där Pehr Isacson bor, och Göran, ther Hindric
Ersson äger hemma, och altså blefwo the 4 rökar. Sedan är
Mats Larssons och Hindric Erssons hemman klyfwna, och Byn är
ökad till 6 rökar af Sigfrid Stafson och Eric Larsson och
ännu flera i denna tiden.
Konung Carl den IX har i Nyköping den 15 maj 1600 gifwit
Finnarna ifrån Tawastland Jöns Olsson, Hindric Påhlsson, Mats
Jonsson och Israel Andersson lof att upptaga Torpställen wid
Kjöhlsiön, och förundt dem 6 års frihet, men ingendera av
dessa kom till Kjöhlsiön utan den före nämnde Pehr Andersson
med sina 4 sönner, som sees af ett bref i Kjöhlsiö By, Skrif-
wet af Lagmannen Lars Kjelbjörnsson i Närby den 2 April 1627."
5088 Jon Klemensson, born 15xx in
Finland, dead 16xx in Torp (Y). Bonde
in Oxsjön (Ösjön/Öyesjön), Torp (Y).
[ Spouse 5089 ]
[ Son 2544 ]
Jon kom med all sannolikhet via Selångers socken, där han tycks ha
varit den förste upptagaren av finngården Hullien. Han verkar
ha blivit rålagd 1624, men sedan sålt sitt ställe. I Torp nämns
han för första gången i 1629 års boskapslängd och i 1630 års tion-
delängd. Samma år som det stränga plakatet mot finnarna kom (för-
bud mot svedjebränning), 1636, utfärdades ett kungligt skyddsbrev
"för Joen Clementsson i Össiön uti Melpa", där det bekräftas att
denne finne verkligen köpt ett torpställe av bönderna i Wiks by
för 66 1/2 Daler vitt mynt. När han så blivit ägare, stjäl bönder-
na köpebrevet och lyckas t o m genom underlagsman få honom avdömd
torpet, trots att han betalar skatt för torpet. Drottning Kristina
refererar redan i skyddsbrevet (RR 11 juli 1636) till det senare
på hösten kommande plakatet, vilket emellertid endast gäller lös-
finnar och inte dem som velat upprätta hemman, varför rannsakning
anbefalles. Enligt 1648 års landsting verkar Jon ha suttit 16 år
på sitt ställe, dvs från 1632 eller strax därförinnan.
År 1639 anger lantmätare Olof Tresk vid sitt besök: "Öyestorp: en
gård, skattar 2 öre, utsäde i båda åkren; 3-1/4 t:r, sandjord,
föder därpå 2 hästar, 14 nöt, 10 får. Gott mulbete, svedjeskog,
gott kvarnställe och fiskevatten. Lägenhet åkern att förbättra."
År 1637 är Jon (åter) i Stockholm för uppvaktning, antagligen
som ledare för 6 finnar angående deras skyddsbrev, som de fick.
1645 hade Jon köpt en skogskil av en bonde i Ovanede, Torp, för
50 daler kopparmynt och klokt nog inte betalat beloppet förrän
han fick viss skillnad (mätning). Gränsmärken blev ordentligt
utsatta. Han hade även köpt en del i Pallmyren för 4 dlr kpm.
1648 fråntar bönderna i Viken Jon hans köpebrev med våld. Han
gick då till Gävle på landstinget och visade upp sitt skydds-
brev och skattebrev. Även denna gång fick Jon rättvisa. Samma
år övertar sonen Mats Jonsson torpet. Det var då beläget på
sjöns västra sida, det som idag kallas Jolan eller Jalan.
...........
(RIA) Sid 132f: PÅWEL HINDERSSON finne bör vara född kring 1575,
förmodligen i JOROIS (JORVINEN) sn, JÄRVIKANSA tiend, vid sjön
SAIMAAs västra del i SAVOLAX. Professorer VEIJO SALOHEIMO i
JOENSUU, som forskat om de norrländska skogsfinnarnas ursprung,
anser sig ha identifierat PÅWEL HINDERSSON som en enligt 1598 års
ödeslängd därifrån utflyttad PÅL HENRIKSSON TENHUNEN.*
*SALOHEIMO 1994.Fogderäkenskaper.Stadsarkivet, HELSINGFORS. JOROIS
ligger i JOKKAS härad.
Pål Pålssons far var Påwel Hindersson. Den som först bröt mark i Grundtjärn i Anundsjö var Påwel Hindersson. I juli 1623 hade han och en annan finne vid namn Olof Larsson fått rätt att anlägga torpställen på fjället mellan Anundsjö och Resele. 1635 finns Påwel i Hermansjö med Grels Stafuansson till granne.
1649 har Påwel Hindersson och Anders Andersson Finnar bott så länge i Grundtjärn, att de
skattar för 4 seland vardera. Inför rätten detta år sträckte de befallningsmannen hand och "utlovade ännu 2 sel. opå sig taga och härefter göra Cronone skatt för 12 seland tillhopa". När Pål Pålsson 1650 övertar gården efter sin fader, får han fastebrev på 4 seland. Det kan tänkas, att den lägre beskattningen kommer sig av att "bemälte Pål vid pass 12 års tid (1640-1652 under major Lars Perssons kompani) uti knekttjänsten varit haver och anno 1652 sin broder Jon för sig i tiensten inbytt...". Finnarna i Grundtjärn, Anders Andersson och Påls söner - troligen Olof och Henrik - tillstod sig på ting i Sidensjö den 5 december 1683 "ha hyst och härbärgat förledne sommar den förrymde soldaten från Jemtlands Regemente Hans Olofsson Swahn, det ock han erkänt vid Rannsakningen uti Biertrå 28 dec. 1683, nemligen det han varit hos Anders Andersson vid pass 14 dagar, den övriga tiden hos Påls änka, där han friat till dottern Anna Pålsdotter". Rätten dömde finnarna till vardera 10 daler silvermynt för att de
härbärgerat en lösdrivare.
Källa: "Anundsjö släkter och gårdar" av Anna-Greta Näslund, Paul Olsson, Per Sundin och Sven Z Sundin.
VIII:109 fm mf mm ff
Lars Olofsson
. Finne, Bonde, Nämndeman. Född 1675 Brattsbacka, Nordmaling (AC) 45). Död 1745 Örträsk, Lycksele(AC)
34). Far: IX:217, IX:249 Olof Larsson. Mor: IX:218, IX:250 Anna Persdotter.Levde å Sandudden nr 3. Vid 1707 års ting i Nordmaling (AC) fälld för att" drivit några älgsdjur ur fiellet", vilka man fällt på Humleholmsskogen, där han tillsammans med några andra finnar "hullat" (dvs gjorde upp) djuren. Detta var straffbart enligt 1681 års förbud och det blir böter med 50 daler för varje älg, eller sammanlagt 200 daler - ett ganska kännbert belopp. Men här visar det sig
åter, där det fanns älg, där fanns det också gott om finnar. (R Gothe Finnkolonisationen)
Var uppskattad för sin redbarhet och hjälpsamhet. Blev nämndeman 1709. Åtalad för att olovligen lämnat sitt hemman i Armsjö. Uppgavs kunna prata "ren svenska" 1719. Lämnade över nybygget i Örträsk till sonen Lars 1744.
IX:179 fm fm mf fm f
Adam Kristoffersson
. Klockare och tolk. Född 1660 Åsele (AC) 4). Död 1720-12-18 Västnoret, Åsele (AC) 4).Far:
X:357, X:973 Kristoffer Olofsson.
Klockare och tolk. Genomgått Skytteanska skolan, Lycksele (AC), Same. Utflyttad från Åsele (AC) lappmark. Nämnd 1691-1716 i Sörnoret, Åsele (AC).Togs med tvång till skola 1669. Åsele (AC) DB:1690: Adam vittnar om finnarnas olaga handel i lappmarken. Nils Andersson och Mats Pålsson i Gavsele höll hela året
varor till salu i Lappmarken.: krut, bly, vadmar och tobak, det ock kaplan Nils Spolander kunde berätta.(Leif Boström)
X:349 fm fm fm mm ff
Olof Matsson
. Finne och bonde i Mullsjö, Nordmaling (AC). Född omkring 1600 Raumo, Österbotten, Finland 91). DödMullsjö, Nordmaling (AC)
91). Se sid 163 "Av ris och rot" Enligt Nensén var tåsjöfinnarna från Raumo i Österbotten.Flyttade från Hoting till Mullsjö. I mantalslängd 1631 i Hoting, Fjällsjö. Avlade tolvmanseden 10/7 1648 i Ramsele
(dombok). Flyttade 1649 från Hoting till Mullsjö. Förekommer 1649-1663 i Mullsjö. Sonen Matts synes redan 1655 sitta på hemmanet, som antagligen blev öde 1674.(Leif Boström)
X:373 fm fm mm fm ff
Hindrich Joensson
. Finne, Bonde i Nästvattnet. Född omkring 1575 Finland 34). Bosatt Nästvattnet, Gudmundrå (Y).Död omkring 1648 Nästvattnet, Gudmundrå (Y).
Far: XI:745, XI:873, XI:1001, XII:2473, XIII:5097, XIII:5385 Jon Hindersson. BH #272 Kommer c:a 1596 från Savolax eller Tavastland län i Finland.
Vandrar i en grupp finnar över isen till Ångermanland. Källa: Västerbotten 4.96, sid 1. "Fjällfinne" på finntorpet Nästvattnet, Gudmundrå (Y) Skriven 1606-1639. Om Gudmundråfinnarnas levnadsvillkor berätta även boskapslängderna från 1620-talet. Hinrik Jonson hade 1 sto, 14 kor, 6 kvigor, 1 tjur, 8 får, 1 svin samt i utsäde: 1 1/2 tunna på åker och hela fem tunnor på sved. Uttagen till knekt somm gammal. Bosatt 1606 till 1639 På fjället.
Gothe nämner en inlaga i vilken de skattskyldige männen i Gudmundrå ber för "gamble fattige mannen Hindrick Jonsson finne", vars son uttagits till knekt för en annan, som nyss stupat i Stralsund. Finnens son kunde inte svenska och kunde följaktligen inte delta i krigsövningarna."Låt gubben få sin ålderdoms tröst igen, han kan tjäna Ers Nådher för diure skytte". Nordmalings och Bjurholms socknar sid 548
Kopprabas » Källor » CA Gottlund Dagbok » Dagbok 27 nov. - 22 dec ...
Källa: GOTTLUND, C. A., Ur: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821, ISBN 82-90629-00-1
......[4 Tisd.]. Avreste jag från Flatåsen; min värd sände sin dräng att skjutsa mig till Konkari (Kärnberget); vem som egentligen uppbyggt det, vet ingen, [bara det], att det varit en finne av släkten Hämäläinen, som allmänt kallades Konkari; kanske hade han varit en stor gångare eller partigängare, varom förut någonstädes blivit talat. En av dessa första åbor, benämnd Frans Hämäläinen, hade den tiden en sved på Vilahulamäki(= Skråckarberget, S. Finnskoga s:n Övers:s anm.) nära Vilhula by i Dalby finnskog; som sveden var stor och långt från byn (flera mil), hade han därinvid byggt en ria för att torka säden. Sedan han skurit sin sved men innan han kom dit om hösten att tröska den, kom en hop svenskar dit från bygden, som en vacker dag eldade rian och begynte tröska ut hans säd. Ehuru det var flera mil till byn eller torpet, så var det likväl någon annan finne, som fått nys därom och förde budskap till Hämäläinen. Han tog så 3 till 4 av sina grannar och gav sig genast åstad för att bestrida dem sin rätt. Han hade dit närmare 4 mil. Då de kommo till Kindsjön, dit de räknat närmare 3 mil, fingo de höra, att de nu kommo för sent, att svenskarna redan hunnit tröska så mycket de velat, samt denna morgonen avrest med sitt byte, att de haft 7 hästar, som gått lassade på ryggen med rågsäckar. Då Hämäläinen fick höra detta, beslöt han att genskjuta dem, om han kunde, bröt sig så en halv fimmer [=fimmel-] stång i handen och begynte med sina kamrater att springa gerad över skogen. Hans enda önskan hade blott varit: Om jag bara skulle träffa dem, innan de hunnit över älven! Som Hämäläinen var starkast att springa, så kunde de andra icke följa honom, utan blevo långt efter. Emellertid fortsatte svenskarna obekymrat sin väg, glade åt den finska spannmålen de förde i sina säckar och vilken skulle komma dem att smaka så väl. Då få de oförmodat på Boranginsuo öster om Bograngstjärn se Hämäläinen med snabba steg hinna upp dem, de voro 7 och han en; men det var deras olycka att de befunno sig på en flack mosse, utan att kunna få något till hands, som kunde svara emot hans fimmerstångs ända. Den första han träffade, gav han ett sådant slag över axeln, att efter berättelsen pälsen skulle spruckit, samt karlen svimmat. De andra hade han var och en daskat så exempellöst, att en del låg utan sans på jorden, och en del tagit flykten till skogen. Den första, som emellertid åter begynt att komma sig före, tvingade han att vara sig behjälplig till att forsla spannmålen tillbaka, vilket också skedde......
CA Gottlunds besök hos Lehmoinens i Kronskogen
C.A.
Gottlunds besök hos Lehmoinens i Kronskogen den 4:e november 1821-
varifrån kom denna gren av släkten Lehmoinen och hur var de Lehmoinen?
Niclas Persson
.....Ser
vi istället i Fryksdals härads dombok, finner vi att en finne vid namn Daniel
Mattsson under 1720-talet arrenderar Kronskogen av de svenska bönderna i
Fensbol och Smedserud. Denne Daniel Mattsson verkar vara den förste som är
permanent bosatt i detta område söder om Rattsjöskogen.[19]
Om man dessutom följer dödboken för Fryksände och läser senare husförhörslängder,
så klarnar bilden betydligt. Daniel är tydligen fader till ett antal barn
bl.a. vår Maria. Att han är inhyst i familjen är troligt eftersom han i dödboken
står tillsammans med den unge Erik Bertilsson som dör där samma år.[20]
Daniel Mattsson avlider på Kronskogen 1740, i en ålder av 72 år. Han
skulle alltså varit född ca 1668. Att vi aldrig ser honom som husbonde med
familj beror på att vi saknar husförhören före 1741.[21]
Men vem var denne Daniel Mattsson, fader till Maria Danielsdotter och den
Mattes Danielsson, som dör på Kronskogen 1733-04-15 i en ålder av 27
år.[22]
En krönika om
NORRA FINNSKOGA
Värmlands nordligaste socken
____________________________
Karlstad 1954
Redan i äldre nordiska sagor omtalas ”finnar uti Wärmeland”. Dessa landskapets första innevånare voro sannolikt lappar. En av de upptecknare från vilken mycket i denna skildring är hämtat, Lars Bäckvall, säger härom: I äldre tider har lapparna strövat omkring med sina hjordar i dessa marker. Ännu så sent som år 1776 voro lappar i Transtrand (Dalby) med sina renar och eldade på kärr och myrar mot myggen och än i dag kan man i Norra Finnskoga urskilja de tre folkraserna lappar, svenskar och finnar.”
Den nuvarande finska befolkningen är i Värmland inkommen under slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet. Finnar inkallades då för att upprödja Värmlands vidsträckta skogar. Många flydde ock hit undan de oroligheter, som då voro rådande i Finland. De sammanblandade sig ej gärna med svenskarna och det var sällsynt att genom giftermål svenskar och finnar befryndade sig med varandra. Detta finnarnas isolerade tillstånd har kvarhållit dem i okunnighet och råhet, säger en värmländsk prästman år 1845.
Det torde väl vara ganska ovisst om några finnar kommit direkt från Finland till dessa trakter. Av dem som bosatte sig här voro nog de flesta avkomlingar av till andra delar av Värmland tidigare inflyttade släkter såsom exempelvis bröderna Hackran från Nain i Ekshärad, Porrans eller Purrainen från Rögden i Östmark, Litiäinen och Hameläinen från Fryksände, Huskoinen, Kaikelan, Pajlan och Otterian från Södra Finnskoga samt från Norge Haiken, Waiken, Kuosmainen med flera.
Iournal på resa genom Indals och Ragunda pastorater år 1799 ...
Iournal på resa genom
Indals och Ragunda pastorater år 1799
Fale Burman
Ur Norrländska samlingar, 3, 1894
......Mellan Raguda samt Fors-boer och Lidens inbyggare gammal (raneune) agg; de förra kalla de senare försmädligtvis Li-bo-finnan även Li-bo-vargan hvilket benämnande vittnar att de med röfveri och våld i forna tider varit besvärliga för Iemtläningarna. Lektot Helzen med egen förlust befrämjat träivirkeshandeln på Ragunda; sockne-männen ändå visat sig tredske att understödja honom. Angående landsskillnaden mot Ångml påstods af gamle män i Fors att den fordom gått längs efter Långsjön. De höllo denna sjö för det i gamla landskrån omrörda Blåfinneskärn. Deras mening styrkes däraf, att Lapp (h. e . Finn)berget är inte långt därifrån beläget. Mellan detsamma och Långsjön säges vara ett kärn. Kommer an på närmare undersökning om det ej är de gamlas Blåfinns-Kärn. Stor-svart-året (1696) bestod i en kall och ovanligt rägnaktig sommar. I Fors är ännu tradition om jättar. Vore förmodligen finnar till sin härkomst och hunner för sin grofva växt kallade. Lidens inbyggare har i mannaminne varit utmärkta för sin reslighet. Några af dem sägas i forna tider kommit upp till Fors och i synnerhet hollit sig vid Gudsjön. Nuvarande landsskilnaden går öfver halfva Stor-Gudsjön. I Boda och Liden ej samma gästfrihet som i Iemtland. Kvinnkönet har finare och renare linne. Wästanå en vacker nybygges-by. [I Silre:] Bönderna mycket sträfva och gräligare än jämtlänningar. Folket har finska Phisionomier......
TRE FRUAR I SMÅLAND
Finnskogar. Hvad slags folk det må vara, kan jag icke säga; men deras
lefnadssätt, tycken, tankar och religion skilja sig betydligt ifrån öfriga,
omkringboende menniskors. Jag har aldrig funnit dem så afskyvärda,
som man beskrifvit dem; men väl beklagansvärda. I sjelfva verket se vi,
i vårt goda Sverige, bland dessa sporadiska finnar eller lappar fullt ut
lika märkvärdiga originaler, som dem Walter Scott så mästerligt skildrat
i Meg Merillies, Norna och alla sina andra ypperliga spåkärngar, dessa
zigenerskor, delaktiga af ortens hemligheter och skickliga uti att bota,
likasom att förderfva boskap. Jag skall bli nöjd, blott jag får upplysning
om min näsduk.
”Ja, vet du, Alexander, jag har också fallit på den tanken, att Skandinavien
hyser lika så förträffliga troll, lika utmärkta plågoandar, som
trotts nånsin Skottland. Våra torde väl mest, såsom du yttrar, vara att
träffa ibland lemningarne af det uråldriga Finn- eller Lappfolket, som
bebor våra ödsligaste skogar.....
“Vårt lands äldsta innebyggare i den grå forntiden voro möjligen av annan ras än vi
(kortskallar). De befunno sig på en mycket låg kulturståndpunkt ... De levde av jakt
och fiske och hade mycket dåliga redskap /.../ Våra egentliga förfäder,
urgermanerna, anser man ha kommit in i Sverige från Sydväst över Danmark för c:a
6000 år sedan. De trängde fram längs kusterna och utbredde sig även längs floder
och sjöar. /.../ Denna mer begåvade och kraftfulla ras stod på en betydligt högre
kultur än urbefolkningen. Urgermanerna drevo åkerbruk och boskapsskötsel och
hade bättre redskap. Det äldre ursprungliga folket anses av flera nutida fornforskare
ha varit ett med finnarna besläktat folk, s. k. urfinnar… Urgermanerna trängde
emellertid undan för undan in på urfinnarnas områden, de förjagade och dödade en
del, en annan del gjorde de till trälar. Under tidernas lopp har med all säkerhet en
viss blandning mellan dessa olika folk kommit till stånd. Urgermanerna, som de
kraftfullaste, förökade sig starkare374
Anteckningar frn databasen -b-filer-b-bok
Ekonomiska kartor 1800 - 1934, RA 1993
Ulf Jansson
En studie av småskaliga kartor med information om markanvändning.
Börje Sandén 02-10-19
Sockenkartor - "Sockenkartverket".
Sockenkartor
- instruktion 1827
- kungligt brev 1845
- geografiska beskrivningar skulle upprätta över alla socknar
Häradskartan
Namnet har aldrig varit det officiella; "häradskarta" förekom på omslaget till de 5 första
kartbeskrivningarna från 1860-talet i Uppsala län.
- avser troligen endast kartans omfång.
- ibland: "den äldre ekonomiska kartan"
Påbörjades 1859: sista fältarbetet gjordes 1934.
1859 - kungligt brev 15 april
1/ Rikets ekonomiska kartverk
2/ Norrbottens läns ekonomiska kartverk
1870 inställde riksdagen finansieringen av ekonomiska kartan
- skulle bekostas av hushållnings-sällskap, landsting o. dyl.
1873 ställdes kartverket under chefen för Topografiska kåren
1873 ställdes under generalstaben
Rikets allmänna kartverk
Inte förrän 1895 blev en ny organisation klar:
- då hade Rikets ekonomiska kartverk slagits samman med Generalstabens topografiska
avdelning.
VÄSTERBOTTNISKA FROSTMYREN SOCIALPOLITISKA HETLUFTEN
............
Recensenten fortsätter att tala om ”den graverande okunnighet om
Norrland i allmänhet och Västerbotten i synnerhet, som utmärker
även högt bildade svenskar söderut”. Han avslutar sin anmälan med
följande rader:
Arbetets Norrland, det är dock icke ett t e r r a n o v a, ett land
utan anor, utan historia. Må det ihågkommas att här levat och
lever ännu en allmogekultur, vars rötter sträcka sig långt ned i
hedenhös. Må det ihågkommas att Norrlands storindustrier av
i dag ägt föregångare i och byggts upp på en gammal brukskultur,
som satt sin ända intill våra dagar outplånade stämpel på ett
mycket stort avsnitt av nordsvenskt kulturliv. Må det till sist ihågkommas,
att det fi nnes något som heter de gamla norrländska
kuststädernas historia.
När skall den dag randas, då i kulturhistorisk läsebok för
svenska barn, dessa fakta om Norrland få sig tillmätta det kapitel,
som dem med rätta tillkommer.
29Recensentens indignation riktar sig till någon utanför Norrland,
någon som inte ser och inte räknar med hela det landområde som
heter Norrland. Att inte vara synlig framkallar den största upprördheten
hos denne recensent. Som om norrlänningen saknade en egen
identitet, saknade en förankring i en egen historia.
De författare i norr som framträdde i slutet av 1800-talet och i början
av 1900-talet tog därför tag i detta norrländska dilemma. Några
skrev om Norrlands historia och visade, att Norrland faktiskt hade ett
eget förfl utet. Andra berättade om fi skar-, fäbod- och bondeliv och
beskrev den vardag och den natur som människor var förankrade i.
Några – ganska många – gav sig i kast med skogsbolagens härjningar
i böndernas och kronans skogar och beskrev detta än agitatoriskt fördömande
än optimistiskt bejakande.
Även Astrid Väring var utsatt för denna underlägsenhetskänsla vis à
vis övriga Sverige. Därför var även hon mån om att berätta om seder
och bruk och människors vardag i ett gårdagens bondesamhälle. Även
hon uppbragtes över att sågverksägare tillskansade sig bondeskog för
en billig penning och misskötte den.Även hon skrev i upprörda ordalag om ”rätten att ha en historia” som så länge förmenats norrlänningarna.
”Man ville påstå, att hela Norrland var ett nytt land, kolonisera
av det övriga Sverige. Talrika stenåldersfynd och nyupptäckta hällristningar ha bevisat vår självständiga och uråldriga kultur.”30
Astrid Väring byggde sålunda vidare på en tradition som visserligen
hade varit ganska kort men mycket intensiv. En tradition, som gick ut på att hävda att en länge ringaktad landsända som plötsligt kommit i rampljuset hade en egen historia. Den snabba exploateringen av Norrlands naturrikedomar i slutet av 1800-talet, som av många uppfattades som en ny form av kolonisering, och den allmänna okunnigheten om Norrland och dess historia anser jag sålunda vara viktiga drivkrafter bakom de norrländska författarskapen. Norrlänningen sökte sitt subjekt i den nya bilden av nationen Sverige. Men på samma gång som man ville hävda sin egen kultur och sitt bortglömda förfl utna, var man infl uerad av sörländsk kultur och modernitet och beroende av en sörländsk publik. Uttrycket ”rätten att ha en historia” kräver en motpol, ett förhållande till någon annans historia, och avslöjar att man är beroende av denna motpol.Detta norrländska problem åskådliggörs på
nytt i boken ”Rötter och rutter” Norrland och den kulturella identiteten, i synnerhet i dess första kapitel ”Vad är en norrländsk identitet?” av Anders Öhman.31Man kan i viss mån likna detta kluvna förhållningssätt vid ett
postkolonialt synsätt. Även för postkoloniala författare i Afrika och annorstädes gällde det att påvisa och framhäva det egna landets för- flutna och dess autentiska kultur. Men på samma gång som folken i kolonierna frigjorde sig från Europa, avslöjade de sitt beroende av den imperialistiska västvärlden. Man kan säga att det postkoloniala samhället intog en kluven ställning mellan det inhemska och det västerländska.Här blir det möjligen befogat att tala om en postkolonial
teori, dvs. en teori som betraktar den kulturella identiteten som relationell, inte som ursprunglig eller förankrad. I stället för att återvända till en autentisk kultur som existerade före kolonialismen, vilket var en omöjlighet, pekar den postkoloniala teorin ut ett ofrånkomligt dilemma. I antikoloniala syften är det nödvändigt att använda metoderoch åberopa värden som kolonialmakten gjort tillgängliga.32Utgångsläge
Landsdelen Norrland var sålunda länge ett diffust begrepp,men fick så småningom allt skarpare konturer. Man kan säga att en första ansats till en tydligare uppfattning om Norrland skedde i samband med 1808-1809 års krig, då Sverige förlorade Finland. Västerbotten var det svenska landskap som drabbades värst av kriget. Men i detta västerbottniska krig deltog trupper från hela Sverige. År 1811 skrev Esaias Tegnér dikten ”Svea”, i vilken han lovsjunger ett Sverige som inom sina gränser ska erövra Finland åter. Dikten handlar om hela Sverige om än i diffusa ordalag. I romanen Katinka (1942) berättar Astrid Väring om kriget ur västerbottnisk synvinkel.
Men regionen Norrland som begrepp uppstod inte förrän i slutet av 1800-talet. Det var i nära anslutning till att den moderna nationalstaten växte fram. Att bedriva forskning om en region har betydelse menar jag om den forskningen kan bidra till att minska fördomarna och öka kunskaperna om en landsända. I recensionerna av Frosten (1926), för att ta ett exempel från litteraturvetenskapen, märker man att vissa kritiker har förutfattade meningar om norrländsk litteratur, som betraktas som falsk och sentimental.
Det är därför viktigt, att ha klart för sig, att litteraturforskning om en region inte bara sysslar med provinsens litteratur för dess egen skull, utan att man hela tiden ser relationen till ett centrum, som både kan påverkas och påverka tillbaka. Och då det gäller Norrland kontra övriga Sverige anser jag, att den relationen är mer laddad med uppror och motsägelsefullhet än då det gäller andra regioner och centrum just därför att många norrländska författare ansåg sig vara utsatta för en kolonial nedlåtenhet, en stämpel som de till varje pris ville frigöra sig ifrån.
Vad utmärkte då den norrländska litteraturen kring förra sekelskiftet? Flera forskare har skrivit om denna tidiga norrlandslitteratur och ordnat in den i grupper med utgångspunkt från vissa kriterier. Så kan man göra om man vill förenkla, även om det aldrig ger rättvisa åt komplexiteten i varje verk. Bl.a. har Hans Granlid talat om tre huvudgrupper: en vildmarksromantisk grupp, en industriromantisk och en indignationslitteraturens linje, av vilka den sista skulle vara delad mellan bondeskildringar och arbetarskildringar.33 Det är riktigt att alla dessa motiv förekommer i den tidiga norrlandslitteraturen – de finns också delvis hos Astrid Väring – men faran med en sådan kategorisering är, att en författares skönlitterära verk för all framtid kan bli stämplade såsom tillhörande en viss huvudgrupp och man ser inte alla andra inslag i verken. Författaren Pelle Molins produktion blev utsatt för denna stämpling.
...................
Läs mera här: