Karesuando den 25 februari 2004.

Den samlade materialet överlämnas till den statliga "Jakt- och fiskerättsutredningen" ovan odlingsgränsen, lett av Sören Ekström vid våran möte med han i Kiruna samma dag.

Närvarande: Niilo Tervo, Pekka Lantto, Gertrud Monlund, Rune Tuoremaa och Bror Niva.

Övre Lappmarkens jakt och fiske ovanför nuvarande odlingsgräns.

 Norrlands jakt och fiske är den första samlade översikten av jakt- och fiskeförhållanden från denna landsända. Verket räknas i dag som en av de viktigaste källskrifterna inom detta område.

Originalupplagan utgiven 1910.

            Ämne                                             sid

Nu för tiden har ju så mycket blivit förändrat i synnerhet i jaktens bedrivande, att vi icke kunna få någon bild av dess karaktär under de olika årstiderna, om vi icke gå ett gott stycke tillbaka i tiden. Det gäller med andra ord få en uppfattning av hur befolkningen tillbringade sitt år, innan kulturen ändrat alltför mycket av det ursprungliga levnadssättet. Tack vare de uppgifter i fråga, som finns bevarade, och de ännu kvarlevande lämningar från gångna tidens vanor kan en teckning i stora drag göras utan risk att bli otillförlitlig.

Om de första nybyggen, som slogo sig ned i lappmarkerna, gå uppgifterna samstämmigt ut på att de till stor del livnärde sig av jakt. Redan tidigt synas vissa rättsliga synpunkter ha gjort sig gällande vid jaktens utövning. På 1600-talet var det alltså regel bland skogsmännen i Lycksele lappmark, att den ene fick jaga på den andres skatteland, endast om bytet blivit uppdrivet på hans eget. Tvister om villebråd inför rätta tyckas ofta ha förekommit redan då och vittna om jaktens stora betydelse för den enskilde.

Var man än färdas i det inre Norrland och bringar forntida förhållanden på tal, kan man få höra äldre personer berätta ganska mycket om skogsmännen bland sina förfäder, under det att en nutida verklig skogsman hör till sällsyntheterna. Alltid nämnas de med stor vördnad. Deras nutida ättlingar äro deras bedrifter det fullaste tecken till mannakraft och dygd. Men utom de mera robusta egenskaperna träffas stundom drag, som tyda på en ganska fin iakttagelseförmåga hos dessa naturmänniskor. Sådana spåras ju lätt i en hel del egenheter hos olika jakt- och fångstmetoderna.

I någon för ändamålet uppförd torvkåta tillbringar nybyggaren fisketiden vid en eller ett par sjöar några år i rad, till dess de för tillfället äro utfiskade, då han begiver sig till andra vatten och låter fiskstammen i det förra tillväxa. Under hård åren har det varit fisket, med vilket folket hjälpt sig fram! Och hårda år höra där till regeln. När då det alltför knappa och därtill så ofta barkblandade brödet under vintern tagit slut, och när alla andra matförråd i oroväckande grad smält ihop, ser man med längtansfulla blickar efter den dag, då sjöarna bryta sitt istäcke och det riktiga vårfisket börjar. Då är den värsta nöden över.

För de övre skogstrakternas befolkning var fisken fordom under de dåliga kommunikationerna, är det ofta ännu, den förnämsta och under vissa tider nästa enda födan. De år , då skörden slog fel, fick denna ersättas av fisk, som sålunda spelade ungefär samma roll som brödet i andra bygder, och ännu är det mycket vanligt, att slåtterfolkets huvudsakliga matsäck ute på myrarna utgöres av torrfisk jämte något torrt fågelkött.

En erämark var ett fångst och fiskeområde beläget långt från hemtrakten, ibland på 25-30 mils avstånd. Den som utnyttjade dessa ödemarksområden var i regel en hemmansägare (nybyggare), som minst två gånger om året lämnade hemmet och slog sig ned i en vildmarkshydda (torvkåta). Vistelsen varade i ett par veckor.

På hösten och tidig vinter jagade han pälsdjur bäver, vildren och ekorre. Fåglar fångades också med fällor och snaror. På våren och sommaren fiskade han gäddor. Erämarksekonomin var betydelsefull för gränsbygderna mot vildmarken. Man jagade med pil och båge, spjut, snaror och fångstgropar. Fisken fångades med not, nät, krokar och ljuster.

Suonttavara by år 1554

Vi kan läsa från skattelängder att nybyggare från Matarengi (Övertorneå) insynade och utnyttjade fiskesjöar och älvar inom nuvarande Suonttavaara lappskatteland ( Belägen i Enontekis senare Karesuando socken).

Ur Nils Oravains räkenskapsbok över Torneå lappmark kan vi se att skatten betalades med torkade gäddor.

Jöns Karlssons räkenskap från samma område är antecknat vilka som betalade skatt från Suonttavaara by mellan åren 1578-1585. Skatten betalades med skinn från olika pälsdjur, gäddor och även daler.

År 1609 bestod lappmarkens skinnskatt i skinn av följande djur: 27 björnar, 19 vargar, 15 järvar, 1 lo, 40 uttrar, 16 korsrävar, 2 brandrävar, 14 blåa rävar, 97 röda och 85 vita rävar, 123 mårdar, 33 bävrar och 28 timber (a´40 st.) gråskinn (ekorrskinn). I uppbörden ingick emellertid även matnyttigt vilt. Sålunda upptages i 1573 års ränta av Finland med Österbotten och Åland 3750 tjädrar, 3750 orrar, 1160 harar och 3347 simfåglar förutom pälsverk, och för Norrland torde saken varit något liknande.

I skogstrakterna fångade man även vildren med snaror i s.k. Hangas,dvs långa stängsel med öppningar i vilka snaror uppgillrats. En sådan hangas gick från Anuntivaara, kart. Rovavaara, i sydvästlig riktning över östsluttningen av Palovaara till Lainioälven vid Isosaari. Denna hangas var närmare tre mil lång och var Idivuomabornas gemensamma hangas. En mil österut från Närvä hade min sagesman sett resterna av en hangas som gick i nordost-sydväst över Tjuonakielas, kart. Tjuonakielinen. I en öppning av denna hangas hängde ännu en snara. Nu nämnda stängsel var placerade så att de skulle stänga av vildrensflockarnas vandringar i väst-östlig riktning från lågfjällen i väster ned till skogsområden i öster. Enligt samstämmiga uppgifter av mina sagesmän var sättet med hetsjakt på skare det mest förödande för vildrensbeståndet.

Av långt tidigare datum än de nu beskrivna fångstsätten var fallgropssystemen för fångst av vildren. Dessa gropsystem måste ha varit verk av stora jaktkollektiv. Vid Rautukurkkio, trädgränsen söder om nuvarande Siikavuopiogårdarna, fann jag under mina vandringar i dessa trakter i augusti 1943 ett dittills okänt fångstgropssystem för vildren, ett av de största i sitt slag i Sverige. Fångstgropssystem i mindre skala har påträffats på många ställen i skogsområdena längre österut inom det nu aktuella området.

Vid Viikusjärvi var det goda renlavsmarker. Lavmarkerna där var kända redan av de forna vildrensjägarna eftersom det på dessa renlavshedar finns synliga fornlämningar av rätt stora system av fångstgropar för vildren. Även vildrensflockar har alltså haft sina vinterbetesland på dessa renlavshedar vid Viikusjärvi.

Här följer nu några nybyggares (Hemmansägarnas eller de bofastas bouppteckningar angående innehavet av jakt och fiskeredskap):

Bouppteckning efter Nils Henriksson Nivas avlidne hustru Anna Pehrsdotter. Där upptas bl.a: 6 kor, 4 får 1 häst samt 2 oxrenar.

Jaktredskap: 2 bössor, 12 par slagjärn, 108 vildrenssnaror.

Fiskeredskap: Ljuster, lysjärn, 5 båtar, segel, mocknät, notnät och nottåg.

1852

Invandringen av renskötare från Kautokeino ökar lavinartat. De kommer över med sina djur ( en familj hade med sig 2000 renar) och familjer. Befolkningen ökar på kort tid med 30% eller 300 personer i Karesuando/Enontekis området.

1858

Bouppteckning efter Isak Henriksson Nivas avlidne hustru Anna Lisa Pehrsdotter och där upptas bl.a.: 6 kor, 10 oxrenar 2 vuorso, 2 urackor, 3 vajor och 10 får.

Jaktredskap: 50 vildrensnaror och 2 par slagjärn.

Fiskeredskap: Lysjärn, ljuster, 3 båtar, notnät och smånät.

1861

Bouppteckning efter Pehr A. Pehrsson Töyrä i Kuttainen och där upptas bl.a. ;

Hemmanet Nr.1 om 1/16 mantal, samt halva Isak Jatkos Hemman, tillsammans värde 500 kr.

Boskap: 6 kor , 2 renar

Jaktredskap: 8 par slagjärn, 1 bössa samt 20 st. vildrensnaror.

Fiskeredskap: 4 ljusterjärn, 5 båtar, dragnot och smånät.

1866

Bouppteckning efter nybyggaren Nils Petter Fjällborgs avlidne hustru Greta Kajsa Johansdotter och som var bosatt i Nulangi.Där upptas bl. a.:

Boskap: 4 kor, 14 får, 20 renvajor, 4 renoxar samt 20 mindre renar.

Jaktredskap: 4 par slagjärn och 2 bössor.

Fiskeredskap: 2 båtar, 20 famnar not, 22 smånät, 1 lysjärn, och en ljuster.

1883

Bouppteckning efter Nybyggaren Johan Josefsson Asplund och där upptas bl. a.

Kronohemmanet Liedakka Nr. 1 om 3/32 mantal, värd 400 kr.

Boskap: 4 kor, 1 kviga, 8 får samt 200 renar, större och mindre.

Fiskeredskap: Båt, notnät och smånät.

Jaktredskap: 2 par vargsaxar samt 2 bössor.

Vi kan se från bouppteckningarna att vildrensjakten avtar på grund av storrenskötselns intrång till området. Märk väl att nybyggarna (Hemmansägarna) innehade också några renar och bedrev s.k. skogsrenskötsel som komplement till jakten och fisket och annan boskapshållning.

Här följer nu några renskötares bouppteckningar

( De då nomadiserande dito, numera bofasta)

Enontekis Lagtima Tingslag. Nr 48

Bouppteckningsprotokoll

År 1864 den 10 februari inlämnades och värderades den kvarlåtenskap som lappmannen Per Andersson Blind efter sig lämnat och vilken avlidit uti sista juni månad samt efterlämnat änkan Margaretha Persdotter, men inga arvingar. Egendomen uppgavs av änkan och befanns den samma följande beskaffenhet och värde:

Enontekis Lagtima Tingslag

Bouppteckningsprotokoll. Den 30 december 1884

År 1884 den 30 december förrättades bouppteckning efter Lars Larsson Tommas hustru Sigrid Aslaksdotter, som avlidit den 16 februari detta år utan bröstarvingar. Mannen Lars Larsson tillsades att uppgiva boet sådant det vid dödstillfället befanns, vilket skedde i följande ordning.

Bouppteckning den 17 februari 1885

År 1885 den 17 februari förrättades bouppteckning efter änkan Johan Persson Nuttis hustru Ingrid Johansdotter, som avlidit i maj månad 1884 och efter sig lämnat sörjande bröstarvingar: sönerna Knut, Johan, Per och Lars, alla myndiga: Boet uppgavs av sonen Johan i följande ordning:

Att boet blivit rätt uppgivet intygar under edlig förpliktelse

Johan Johansson Närvä (bomärke)

Sålunda upptecknat:

F. Forsström Gustav Idivuoma (bomärke)

Bouppteckningsprotokoll

År 1887 den 10 december förrättades bouppteckning efter lappen Per Larsson Simma, som avlidit i Norge i april månad innevarande år och efterlämnat följande bröstarvingar, nämligen: sönerna Jon, Lars, Per, döttrarna Ella, gift med Nils Gutormsson Hurri, Margareta, gift med Anders Andersson Marainen, Anna, gift med Nils Rasmusson Baer, samt Ingrid, gift med Vilhelm Hansen i Tromsö. Boet uppgavs av sonen Lars och Nils Gutormsson Hurri i följande ordning.

Vi kunna alltså utan fara för förhastande draga den slutsatsen, att inom Västerbottens län älgen förekom i fast stam på 1700-talet och att denna åtminstone här och där levde kvar ett stycke på århundrades senare hälft.

I Norrbotten var förhållandet ett annat. Säkerligen ha väl under alla tider enstaka kringströvande älgar visat sig där då och då, men i fast stam saknades, som redan blivit sagt, älgen där vid 1600-talets mitt, vilket N. Lundius direkt uppgiver med tillägg, att om han någon gång skulle anträffas där, är det ren tillfällighet.

Men varför skulle älgen alltid förut saknas i Norrbotten? Att klimatet och naturförhållandena i övrigt icke lägger hinder i vägen, visas med full säkerhet av djurartens utbredning i våra dagar, och man måste verkligen känna sig tvingad till slutsatsen, att det var utrotning i en annan form, som gjorde, att älgen under de båda närmaste föregående århundradena saknades där, och att han någon gång i funnits där forntiden måste ha.

På 1880-talets slut uppstod det ena fasta älgbeståndet efter den andra på skilda håll inom Norrbotten, och man har, som det synes på goda grunder, antagit att en kraftig bidragande orsak härtill är att söka i den häftiga förföljelse, som överallt i Västerbottens län drabbade älgarna och drev dem norrut till än så länge fredliga marker. I slutet av 80-talet hade älgen hunnit ända upp till Jukkasjärvi, och i början av 90-talet förekom han allmänt ända upp mot fjällen i barrskogsgränsen utmed Muonio älv (Enontekis).

Kommentar: Älgjakten påbörjades fordom (i början av 1900-talet när älgen började vandra in i området) först när den första snön hade täckt marken, då den samma gick att spåra lättare. De var ju sällsynta då här i Torne lappmark så att jägarna var tvungna att spåra djuret i flera dagar för att uppnå densamma och komma åt att skjuta den. Oftast byggdes torvkåtor som övernattningsställe under dessa långa jaktfärder.

Stagen bestod av kraftig björk för att kunna bära upp den blöta torvens tyngd som togs från myrkanterna.

Dessa torvkåtor uppfördes av ursprungsbefolkningen vid deras jakt och fiskeplatser. Även vid ströängsbärgning (som kunde ligga miltals från boplatsen) användes sådana kåtor ända inpå 1960-talet. Senare har dessa ersatts av mindre kojor och de byggdes oftast på samma plats där kåtan hade stått. Än idag kan man hitta lämningar efter de forntida torvkåtorna i Karesuando området.

Mer än andra fåglar äro riporna markfåglar, och denna egenskap har satt sin prägel på jakten efter dem.

Ripsnarställning från Torne lappmark. Snaran fästes i flikar som görs i nävret. Stängslet gjordes av liggande böjda björkris, som också lockade riporna dit för att äta av dess knoppar.

Vid vanlig ripsnarning numera och sedan urminnes tider, äro ställningarna träklykor, som med de båda gaffelgrenarna nedstickas i snön, så alltså det korta skaftet vetter uppåt. Här knytes själva snaran fast och hålles utspänd genom små hak i barken på vardera sidan om klykan. I Torne lappmark fastgjordes snarans ända åtminstone förr i en käpp, som stacks ned strax intill klykan. Ripsnarningen börjar så fort någorlunda djup snö täcker marken. Gärna bygga de hag vid sjöstränder, bäck- och myrkanter, samt i de översta björkdungarna i trädgränsen.

I Norrbotten skjutas dalriporna mest under senhösten, sedan de börjat anlägga sin vita vinterdräkt, men medan marken är bar. De äro då lätta att upptäcka.

Som ett exempel för ett gott ripår kan anföras, att år 1866 fördes från Karesuando, Jukkasjärvi och norra delen av Pajala socken till januarimarknad i Lyngen i Norge omkring 30000 ripor. Denna siffra uppnåddes alltså under vinterns tidigare del, och lika mycket förtärdes hemma eller utfördes till andra orter, är troligt.

 

Sjöfågeljakten

 

På våren anlända sjöfåglarna redan en tid innan deras blivande häckplatser vid insjöarna och tjärnarna äro snöfria och beboeliga, och de samlas då i stora skaror i älvarnas första öppna vatten. Här har otaliga fåglar fallit för jägarens skott, som han sänt de sorglösa, snattrande och levnadsglada vårbuden från sitt gömställe i en riskoja eller bakom strandens stenblock. Samma öde väntade mången rastande vildgås på de första barfläckarna på myren. Vettar ha vid dessa jakter varit i användning hos allmogen endast i de nordligaste lappmarkssocknarna.

Det är egentligen i Torne och Lule lappmarker, som ruggfågeljakten bedrivits i stor skala, emedan dessa trakters myrarna äro större och fåglarna på vissa platser samlas i större myckenhet än i andra trakter av Norrland. I Karesuando slogos över 100 vildgäss av några nybyggare vid en sjö 1828; 1826 togo Killingiborna i Gellivare på en dag några och sextio vildgäss.

En annan slags ungfågel- och ruggfågeljakt anställdes förr med ljuster på många håll, såsom i Norrbottens älvdalar på de gräsrika holmarna och i Västerbottens kustland i åarna.

På 1870-talet i Tornedalen hade en person ihjäl slagit en annans hund och blev av ägaren stämd inför rätta; "För att få sin hund högt värderat, styrkte nu käranden med vittnen, att han med sin hund och sitt ljuster gått ut på andjakt och efter 5-6 timmar återkommit med 70-80 stycken fåglar."

En äldre typ av sjöfågel fångst var att man på en flotte beklädd med torv gillrade snaror. Holkar sattes också ut åt kniporna. Under den tid, äggningen pågick voro förr många hushåll rikligen försedda med ägg, och knipan spelade därunder samma roll för lappmarksbon, som hönsen för andra bönder. Hon var mot sin vilja till hälften husdjur. Visserligen var beskattningen förenad med något besvär, men så kostade fåglarna icke heller något i underhåll och tillsyn.

Sjöfågeljakten har fordom spelat en ganska viktig roll i den norrländska allmogens hushållning, och den torde i det fallet komma närmast hönsfågeljakten. " Under våren, sträckfågeltiden, ser man knappast annat mat än mjölk och den traniga fågeln, vanligen havsorrar (svärtor), knipor samt även något stjärtänder, bläsänder och dylika. Att gässen både under våren och ruggtiden utgöra en god del av födan, är även säkert". Så lyda omdömet om sjöfågelns betydelse för Pajala, Jukkasjärvi och Karesuando socknar på 1860-talet av en med dessa trakter väl förtrogen person (HEDERSTRÖM).

Fisket bedrevs med not, nät, krokar och ljustring (se bouppteckningar). Med de torkade gäddorna betalade hemmansägarna skatt till kronan över sina fångstområden.

Ljustring

Ljustring var mycket i bruk fordom, innan dess användning inskränkts genom lagpåbud, och en mycket stor andel av flodernas fisktribut utkrävdes med detta redskap. Det var i synnerhet harren, som ljustrades i forsarnas närhet. En skicklig ljustrare kunde upphämta ganska stora mängder fisk på lekplatserna. Från Karesuando omtalas i början av1800-talet att; "med ljustrande kan en lycklig fångare vissa år samla några halvtunnor harr och sik ävensom en eller flera halvtunnor vraklax" (GRAPE).

1803

Erik Johan Grape, som var präst i Enontekis församling och bodde i Markina under åren 1788-1806, skriver i sin avhandling:

"Av skogsfångst utgör vildrenen det mesta. En idog nybyggare kan vissa år fälla 10-12, ja upptill 20 av dem. De fattiga idka ripfänge med snaror. Sjöfågel fångas överallt vårtiden. Fisket börjas hemma så snart isen lossnat ifrån stränderna. Vid medium juni sker avresan till huvudfisket 4-10 mil hemifrån och återkomsten i slutet av juli. Varje nybyggare har även sin renhjord om 10-50 tamrenar".

Huvudnäring var fortfarande jakt och fiske och i mindre skala tamrenskötsel och annan boskaps anskaffande och ströängs bärgning.

Bihang till Riksdagens Protokoll vid Lagtima Riksdagen i Stockholm år 1886. (Kommittébetänkande, m. m.)

Lapparna uti Arvidsjaurs lappby äro skogslappar. Deras antal uppgick år 1880 till 642 personer. Denna lappby omfattar hela Arvidsjaurs socken och den därifrån år 1869 skilda, till Västerbottens län förlagda Malå kapellförsamling. Dessa tvenne församlingar äro indelade uti 36

lappskatteland, för vilka i skatt erlägges 33 kronor och å vilka lappar haft eller hava inrymning. Inom det land, som ligga omkring Piteå älv, bo skogslapparna hela året om, förande sina renar på bete till ett, än till ett annat ställe av landet. Övriga Lappar vistas likasom förut blivit angivet för skogslapparna uti Arjeplog, från maj inemot jul inom sina land, men flytta därefter vanligen till kustlandet dels av Norr- och dels av Västerbottens län. Flera skogslappar hava nedsjunkit till blott fiskarelappar; andra hava övergått till nybyggare. Många av ovan nämnda 36 lappskatteland hava därför blivit utan innehavare och används antingen av de Lappar, som hava renar och äro i behov av ökat utrymme, eller och icke alls för renbete.

Kommentar till ovanstående kommittébetänkande: Enligt våra framtagna dokument fanns det befästa skatteland (se avvittringshandling om lappskattelanden)och hemman i hela Lappland ända upp till Enontekis socken vid den tiden. Dessa har ej ritats in på kartan av kommittén utan de påstår i stället att sådana ej fanns i övre delen av Lappland. (Medvetet eller omedvetet undanhållande av fakta? ) Vi kan också se vilken förvånads värt liten andel kronoparker då var befästa. (se även forskning om Lappskattelanden).

Karta

Gränsen är befäst med rå och rör. Den är även inskriven i lagfarts, intecknings och jordregister boken som Suonttavaara Lappskatteland Nr. 1. När man fastställde Enontekis socken gräns (senare Karesuando) följde man skattelandets gräns ända till Jårkastaka där den avvek mot Siikavuopio.

1982 fotograferades tre av de 13 stenrösena ("rör") som markerade gränslinjen ("rå") på gott och väl 50 km från norr till syd-sydväst mellan de två lappbyarna Rounala och Suonttavaara i Enontekis socken. Åldern på ett av rösena fastställdes av en biolog till ca 250 år, som alltså stämmer bra med en nedsättning av "rör" efter tingsmötet i Enontekis 1731. Men det är inget som talar mot att både röset - eller rösena - och gränslinjen är äldre.

Enontekis Tingslag år 1732

§ 9. Som förmäler, prövat nödigt att låta taga berörda distrikt i närmare besiktning med hela rågången emellan Rounala och Suonttavaara byar, för den yppade misshällighet som även då vid Rätten blivit anhängig gjort.

§ 10. Därefter skall förtroende männen komma med sin redovisning av sitt uppdrag till Rätten.

Enontekis Tingslag år 1760

S. D. Till rågångens uppgående emellan Jukkasjärvi och Enontekis Lappmarker, utsågo Enontekisborna sin Fullmäktige vilka tillika med Fullmäktige ifrån Jukkasjärvi Lappmark böra nästkommande höst uppgå Rågången efter de skiljemärken som Socknarna emellan av ålder varit.

Torne- och Kemi lappmarker var indelade i lappbyar på privaträttslig grundlag; Rounala och Suonttavaara lappbyar och i det område som idag dels utgörs av Enontekis kommun och dels den nordligaste delen av Sverige. Till Torne lappmark hörde dessutom lappbyarna Kautokeino, Karasjok (Avjovara), Teno och Utsjoki. Lappbyarna Enare, Peltojärvi, Sompio och Sodankylä mfl tillhörde Kemi lappmark. Lappbyarna hade redan i början av 1600-talet fasta gränser i terrängen i enlighet med gränsbrev som blev fastställda av domstolarna. Inom en lappby fanns det på 1740-talet och framåt en privaträttslig indelning i arvs- eller skatteland samt lappbyns allmänna egendom. Lappbyns enkla skattelappar hade efter fast rättspraxis en lovlig grundlag för förvärv av sina markområden. Bruket av marken inom skattelandets gränser och på lappbyarnas områden var skyddat mot utomstående vid rättsregler om egendomsrätten. Skattelanden gick i arv men kunde också byta ägare vid försäljning.

Av tre byar består Enontekis Lappmark, nämligen Rounala, Peldojärvi och Suonttavaara. Rounala by är belägen under fjället och haver 45 Lappskatteland eller Skattlappar och Peldojärvi och Suonttavaara byar, närmast till Över Torneå socken, uti den förra äro allenast 11 skattlappar och i den senare 13. Dessa trenne byar äro till Sverige allena skattlagda och inom Suonttavaara skatta år 1695: Dåvarande Nybyggare Per Andersson i Tullingisuoando (Kuttainen) Anders Andersson, Erik Monsson i Karesuando, Nils Nilsson Niva, Erik Persson, Samuel Olofsson Riska, Anders Andersson Hoppare, till 157 Daler Silvermynt. Varandes sedermera tvenne Nybyggare tillkomna nämligen: Erik Mickelsson i Tullingisuoando och Johan Johansson i Vuontisjärvi, som ännu är under frihet.

Eljest fordras av de Lappar som av dessa byar i denna Lappmark sommartiden far med sina rendjur åt Norska sidan och till Wästerhavet, ingen annan avgift än 10:de av den fisk de därstädes fånga som Prästen tillkommer.

Källor: Domböcker och skattelängder (RA, KKA, KA, HLA)

Enontekis och Sundovara Jordebok ( fastställd 1715)

Som man kan konstatera, mot tidigare påståenden, har nybyggen fastställts redan före år 1673 när nybyggesplakatet trädde i kraft, och därför finns det också anledning att studera deras historiska juridiska rättigheter enskilt.

Man kan vidare följa de skattebetalande framåt i tiden i skattelistorna.

Kommitténs undanhållande av de befästa hemmanen och skattelanden i övre delen av Lappland fick allvarliga konsekvenser för befolkningen. Deras utredning överlämnades till riksdagen som följde deras anvisningar (§ Paragraferna var färdigt skrivna) vid beslut om:

  Förordning angående de svenska Lapparne och de bofasta i Sverige, 1886.

Detta karta (nedan) blev också lämnat som bilaga till utredningen och som synes är det bara inritat flyttningsleder i den. Övre lappmarken är ritat som en vit fläck på kartan av kommittén (outforskat område).

Hemmanen och skattelands gränserna var befästa i domstol även här uppe.

Uti här ifrågavarande §§(7-10), vilka innehålla de närmaste bestämmelser, som erfordras till genomförande av vad sålunda befunnits önskvärt, har i första rummet skolat föreskrivas, huru de områden, där sommarbetet skall vara gemensamt för en viss samfällighet av Lappar, böra till sina gränser bestämmas. Där lappby indelningen ännu finnes kvar i dess gamla form, såsom i Tornio (Suonttavaara)och Luleå lappmarker, kan den antagligen i det väsentligaste bibehållas, så att därstädes icke torde däri böra tagas rubbningar än de mindre, som kunna betingas av syftet, att lappbyarna må erhålla naturliga gränser, där detta tilläventyrs för närvarande ej är förhållandet.

Vad härnäst beträffar frågan, vika lappar skola vara befogade att med andras uteslutande sommartiden vistas inom varje särskild by, så synes vad därom bör gälla vara lättfunnet. Medlemmar av byn bliva, efter den föreslagna indelningens första genomförande, de, som hava särskild inrymning å land inom dess område, samt av dem, med vilka sådant förhållande äga rum, sådana som genom födseln eller gifte kunna sägas tillhöra byn. 

L. Annerstedt Will. Farup P. O. Hörnfeldt Fr. Tigerhielm / K. S. Husberg.

Stockholm den 25 augusti 1883.

….Även strafflagen av den 16 februari 1864 kap. 24 bestämmer intill 100 kronors böter, om någon olovligen jagar på annans mark, fastän något vilt ej fälles eller särskild uppskattbar skada sker, och flera andra lagar rörande ägors fredande gå i samma riktning. I händelse ett sådant vitesförbud icke funnits av behovet påkallad för fredande av förbjuden mark, så skulle det icke heller hava upptagits i den internationella lagens § 3 i enahanda syfte, eller i detta lagförslags § 24.

Lagförslaget går däremot ut ifrån den uppfattningen, att de bofasta skola vara berättigade som Lapparna att få sig renbetesmarker anvisade. Icke heller skiljer den Internationella lagen mellan Lapparnas och de bofastas renar med avseende å de betesmarker, som skola anvisas.

Att skarpa strider mellan jordägare och Lappar tyvärr förekommit, och dylika strider snarare synes öka än avtaga, så att de icke sällan övergå till våldsamheter emot Lapparna som renarna, är en beklaglig sanning. Men sällan uppstår strid eller misshälligheter i någon vidare utsträckning utan orsak, eller utan att ena eller andra parten verkligen blivit, eller anser sig hava blivit förorättad, och att vid sådana förhållanden, då lidelserna råda mera än förnuftet, söka att genom lagstiftning hindra, att den förorättade själv söker att taga sig rätt, måhända till och med att hämnas, kan nog hava sina skäl, men vida bättre torde det vara att genom lagstiftning undanröja orsakerna till striderna, där de äro kända och föreskriva sig ifrån ett missförhållande i de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna.

Då det nu icke är troligt, att detta lagförslag, sådant det här föreligger, skall åstadkomma önskvärd bättring uti dessa ofta överklagade missförhållanden, skola lagbud föga verka för att hindra den, som i tron på sin rättvisa sak söker att värja sig. Endast en på rättvisa grunder bygd fördelning av rättigheter och skyldigheter kan här föra till ändamålet, och då skall icke heller för framtiden någon särskild strafflag vara behövlig för att freda lappens renar mera än bondens hemdjur.

Den sjukliga filantropi och undfallenhet, som i synnerhet på senaste tider varit så verksam för att bereda Lapparna privilegier på den jordbrukande befolkningens bekostnad, vilka enligt lagförslaget till och med skola gå så långt, att det uppsåtliga brottet emot äganderätten från lapps sida, antingen brottet förövas för egen eller för annans räkning, skall anses mindre straffbart än från bondens eller annan persons sida, har säkerligen icke bidragit till att lyfta denna folkstam, allraminst i moraliskt avseende, Och som föreliggande lagförslag går i enahanda syfte och på samma gång tycks avse att lägga nära nog alla skyldigheterna på den ena och rättigheterna på den andra sidan, och andra samhällsklasser lämnas öppet att tillgodogöra sig privilegierna, så är det föga troligt, att vad som ont är härigenom skall göras bättre.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1707

Mikkel Persson Asa från Suonttavaara, har enhälligt överenskommit med Klockare Mickel Johansson Närfvä, att han får utse ett Boställe inom deras skatteland Mertajärvi i Idivuoma, där han får tillsammans med svärfar Henrik Persson Asa njuta till hälften var i fiskerier.

Kommentar: Vid Nybygges ansökan gjordes vanligtvis ej mer än en skrivelse att till denne hörde rätt till husbehovsfiske i nämnda sjöar. Släkten äganderätt till Fiskesjöarna hade tidigare befästs så de behövde ej befästas på nytt. Från detta uppkom benämningen " Fiske tillsammans med byamännen". Bevisligen bor det ättlingar i byarna till de gamla släkten än idag och som har samma rättigheter kvar.

Det finns skäl att påminna om att alla platser, mark och sjöar har varit och är ännu enligt lag arvsberättigade eller har starkast grundlagskyddat äganderätt.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1762

Uppdelning av Vikuriniemi nybygge mellan bröderna Johan och Nils Monsson Maunu och där står bl.a: Fiskevatten fördelas således att Vakuvalda träsk är samfällt. Vakuvalda varsi nyttjar Nils Monsson var Tredje år. Ifrån 1762 fiskas Seita vuopio, Rikas järvi och Kockoi järvi, höst fiske. Från år 1763 fiskas Vikainen, Kousis vuopio, Pitkä vuopio, Sirra järvi, Vuolapa järvi och Vakuvalda varsi.

Året 1764 nyttjas Tarpoima vuopio, Pajo vuopio, Rautojärvi och Kocko järvi till sommar fiske men Lätsen eno och Koto eno sommar fiske är samfällt. Vikuri koski och Ainatti joki benyttjar Nils Monsson sig utav.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1765

Fördelning av Idivuoma Nybygge i två jämngoda delar mellan Per Johansson Riska och Johan Samuelsson Riska: Där står bl. a.; Fiskevatten: Idijärvi, Ylinen Fadi järvi, Saari lompolo, Kaarejärvi, Koulosjärvi, Siilasjärvi, Siilaslompolo, Roxujärven perä, Raisjärvi, Jerijärvi och andra där intill Kieppivuopion suhun asti.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1767

År 1760 den 12 och 16 september hava undertecknade synt och besiktigat Mertajärvi Nybygge som änkan Ella Mortensdotter nu åbor och befanns som följer: Följande Fiskevatten nyttjas till hälften med Gunnares Nybygge: Idijärvi södra sidan, Kätkujärvi, Kortojärvi, Pousujärvi, Mertjärvi Sundackijärvi, Wuoxendannajärvi, Idijoki, Kortejärvi, tvenne Hannukanjärvi, Palkojärvi och Ahvenjärvi.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1783

S. D. Uti den till Tinget av Nybyggarna uti Idivuoma, Per och Mons Johanssöner, å den ena sidan Kärande och lappen Nils Henriksson Nifva, å den andra sidan Svarande, angående rättighet till fiskes idkande uti Sautujärvi träsk, instämnda Sak, gåvo Parterna tillkänna det de med varann på det sättet i vänlighet överenskommit, att de till hälften vardera i samma träsk fiske idka och varvid Tings Rätten lät bero, som avsades.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1788

I samband med Nybygges insyning vid Saarikoski till Nils Persson Niva utses även följande: I övrigt gives till detta Nybygge ganska smått efter hustimmer, vide och björkskog till vedbrand och gärdsel, gott mulbete, någorlunda gott tillfälle till fågelfångst samt husbehovsfiske uti Vittangijärvi, Veivijärvi, Suvijärvi, Taukijärvi, Suppijärvi och Sierkisjärvi.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1790

Olof Persson Niva klagade över att bonden Johan Mattson Kiviniemi gjorde honom intrång medelst fiske i Kelottijärvi träsk. Kiviniemi ansåg visserligen att han enligt Syneinstrumentet över sitt Nybygge inte var berättigat att fiska i Kelottijärvi, men att han fått tillstånd av förre Nämndemannen Nils Henriksson Niva, vilket dock denne bestred.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1792

Anders Andersson Marainen söker ett Nybygges tillfälle vid Ruodosjärvi och där står bl. a.; I övrigt gives till detta Nybygge nödig skog till hustimmer, gärdsel och vedbrand, gott mulbete, tillfälle till djur och fågelfänge. Husbehovsfiske uti tvenne Sapsama träsk, Vapajärvi, Kurusjärvi, Ruodosjärvi och Harrijärvi.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1793

Samuel Johansson Riska i Idivuoma söker ett Nybygges tillfälle. Där står bl. a.: Tillfällen till djur och fågelfänge, mjölkvarns användande i Silasjoki ovanför byamäns gemen. Husbehovsfiske i Paljasjärvi, Jokujärvi och Vikusjärvi.

I samma års Tingsprotokoll står: Johan Arnold Grape söker att intaga ett Nybygges tillfälle vid Enontekis kyrka (Markina) och där står bl. a. : I övrigt gives till detta Nybygge gott mulbete. Björk och små tall till vedbrand och gärdsel, furu till hustimmer på 2-3 mils håll. Husbehovsfiske i Kielijärvi, Taatsajärvi och Muckajärvi med Lompolo.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1796

Lars Larsson Marakatt söker ett Nybygges tillfälle vid Sujajärvi där står bl. a. . Husbehovsfiske uti Sujajärvi, Luongasjärvi, Nulangijärvi, Masangijärvi och Käyläkkäjärvi. I övrigt gives till detta Nybygge gott mulbete, nödig skog till hustimmer, vedbrand och gärdsel, vilt och fågelfångst samt lämpligt kvarnställe i Sujajoki.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1799

Olof Persson Jatko söker att intaga Nybygges tillfälle vid Vikusjärvi. Där står bl. a.: Husbehovsfiske uti Vikusjärvi, Nookijärvi och Paljasjärvi, i övrigt gives till detta Nybygge god mulbete, nödig skog till hustimmer, vedbrand och gärdsel, djur och fågel fänge.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1842

År 1842 den 22 Augusti förrättades, till ödmjukast följe af Kongl. Majts. Respetive Befallningshafandes i Länet Remissional Relution den 9 de. Sistlidne juni , af undertecknad med biträde af Härads Nämndemannen Närvä Johan och Fjärdingsmannen Gunnare Johansson Olof och efter behörigen kungjord termin å den del af Kellotijärvi, som ligger på Kongl. Svenska sidan och som krono Nybyggaren och Klockaren Grape J.H. i Maunu by af Enontekis Lappmark församling hos Kongl. Majts. Befallningshafande sökt till fiskevatten obehindrat af andra få intaga och begagna, dervid aflopp som följer:

Kelottijärvi, en mil ofvanför Maunu by i Torneå älv på södra sidan om Kungsådern ansågs af synemännen utgöra en längd af 3/8 mil, utom den i norra ändan belägna viken och 1712 alnar bred, men djupet kan ej så noga bestämmas, och är för närvarande omkring 2 alnar.

Sökande Grape J. H. Härwid tillstädes förmälde sig vilja, för att fisket bedriva och till fångande af sik endast begagna not.

Wid förrättningen förspordes icke något klander emot fiskevattnets upplåtande i ansökt ändamål åt Sökanden. Och får Syne förrättningen om fisket, som i öfrigt är krono och odispionerad, sökanden till ansökt ändamål upplåtas, till Kongl. Majts. Resputive Befallningshafvandes bebrövande föreslå en årlig taxa till Höga kronan af Ett Lisp. Torr sik eller dess värde efter markegångs pris.

Sålunda Synt och befunnet betygar:

På Syne förrättningens wägnar

Kelottijärvi är en gränsälvs fiskesjö som ligger 2 mil ovanför Karesuando by. Numera påstår kronan (staten) att de är ägare till sjön och försöker sälja fiskekort till ortsbefolknigen för nyttjande av densamma. De kan dock ej visa lagliga fångeshandlingar till den och som deras egen utredare konstaterar att staten måste ompröva sitt beslut angående gränsälven (Muonio och Könkämä älv) samt Lainio älv.

(Taget ur en statlig utredning med särskilt avseende å kronans fiskerätt, gjort av W. Hertting)

Insynade ströängslägenheter

Inom Suonttavaara lappskatteland finns ströängslägenheter överallt inom byns gränser. Dessa ligger oftast vid vattendrag och sjöar (likelä väyliä, jokia ja järviä) och tillhör hemmansägarna. Ättlingarna har jakt och fiskerätt på dessa lägenheter enligt Sveriges grundlag.

Här följer ett utdrag av intervjun som gjordes med Filosofie doktorn Lennart Stenman från Karlstad:

Dessa ströängslägenheter finns fortfarande kvar.

Finland

På den finska sidan av Suonttavaara lapinkylä är det helt andra betingelser för den bofasta befolkningen.

• För det första har det inte där satts någon "etnisk" skiljelinje på vilka som får bedriva renskötsel t.ex. De bofasta byamännen (hemmansägarna) får hägna in sina marker och börja med boskapshållning (renskötsel) om de så vill.

• Jakten och fisket bedrivs gemensamt inom Enontekiös socken, av lappar/kväner, finnar/samer och som är bofasta i området, avgiftsfritt på byaallmänningen ("statens mark"). Storviltsjakten tillhör enbart markägarna enligt grundlagen om ägande och till den tillhöriga nyttjanderätten. Dit får inga samebymedlemmar vandra in och börja jaga och fiska.

• Förövrigt är det samma historiska bakgrund där som här på svenska sidan, att storrenskötseln inte hade jakten och fisket som sin näring, utan det bedrevs av ursprungsbefolkningen som var skattelands/nybygges ägare.

• Vatten och fiskerätten i gränsälven (Muonio och Könkämä älv) tillhör strandägarna och de säljer fiskekort dit och sköter om fiskevården.

I Finland pågår en utredning (opartisk) om vilka som bott i området (Lappi) och vilken deras näring var och hur de utnyttjade och ägde land och vatten. Utredningen skall vara klar i slutet av året (2004).

Norge

• Storviltsjakten och fisket inom markägarens gränser tillhör enbart denne. I fjordarna är fisket fritt och utan avgift för lokalbefolkningen.

• Sockenmännen får även utnyttja betesmarkerna utanför sina gränser (allmänning) till bl.a. får och getskötsel.

• Norge har gått med i ILO-konventionen 169, utan att först opartiskt forska i vilka som är Finnmarkens urbefolkning och det har därigenom uppstått konflikter mellan finnmarksborna och samerna om vilka som får förvalta mark och vatten i dessa trakter.

• Nyligen har Stortinget lagt ut ett förslag på en lag för att dämpa motsättningarna, om att Finnmarken skall förvaltas av hela befolkningen som bor i området med lika rätt för alla. Detta har samerna protesterat emot då de vill ha ensamrätt över områdets förvaltning.

  ---

Sammanfattning

Som det framgår av dokumenten så var vildrensjakten och fisket den huvudsakliga näringen i området (Torneå lappmark) i början av 1500-talet. Hemmansägarna nerifrån Tornedalen utnyttjade och insynade jaktmarker och fiskevatten i ödemarken (Ödemarksekonomi). De flyttade efterhand närmare sina fångstområden och bosatte sig där.

Vi kan även läsa från dokumenten att tamrens innehavet år 1605 var knappt fyra renar per familj i Suonttavaara by. Dessa utnyttjades som lockdjur till andra vildrenar. I 1695-års Jorde och Uppbördsbok finner vi att hela nuvarande byaområden insynades till skatteland. Den första skattelandet i området blev insynat och inskriven i jordeboken år 1650. Skatten över dessa betalades i början med torkade gäddor, olika pälsverk och senare även med daler.

Efterhand började bosättarna inskaffa även (förutom fler tamrenar) några kor och får samt röja, insyna och bärga ströängslägenheterna.

Ännu för våra föräldrar var jakten och fisket en viktig del av deras möjligheter att försörja familjen vid sidan om en småskalig jordbruk och boskapsskötsel. Byteshandeln vid marknaderna hade ännu stor betydelse och pengar användes mera sällan som betalningsmedel.

Vi kommer ihåg sjöfågel jakten på våren som kunde vara upptill tre veckor. Dessa havs och sjöfåglar anlände i stora flockar (innan oljeutsläppen började ödelägga denna näring) och de var feta och näringsrika. De fångade fåglarna plockades och kokades direkt och de som blev över saltades och torkades till kommande behov.

Fiske med nät börjades (börjas fortfarande) direkt när isen började släppa från stränderna på våren. Sommartid idkas mest harrfiske med hängande flugspön i aktern av båten. På hösten användes oftast not också då fisken började samlas i selen och djupare gropar.

Älgjakten påbörjades när den första spårsnön lagt sig och man kunde förfölja älgen i flera dagar innan man kom åt att skjuta den. Dessa var ju sällsynta i området ända fram till 1950-talet.

Ripjakten var också en viktig inkomstkälla. Den började när man kunde se riporna i backen (de bytte till vinterdräkt). Vi minns ännu hur dessa skogsfolk återvände hem långt efter mörkrets inbrott med fylla ryggsäckar med fågel. Mesta delen av fångsten såldes för att tillhandahålla kontanta medel.

När det sedan blev "före" (snön och isarna hade lagt sig) började hemforslingen, oftast med ren, av höet och veden. Även köttet efter vilt som man hade fällt så långt bort att den måste saltas och hämtas senare.

Mitt på vintern idkades ripsnarning och isfiske efter lake.

All denna näring utövades av de bofasta i området och den senare inträngande storrenskötseln hade ej detta som sin näring, ej heller som sin binäring. De nu bofasta renskötarna började idka älgjakt lite smått på 1970-talet. (Se även Länsstyrelsens skrivning till jaktlagen när de försöker ersätta bortgångna eller till ålder komna medlemmar Bil.1).

Historien häruppe är vänt på huvudet och länsstyrelsens tjänstemän begär att vi skall lösa jakt och fiskekort på våra forntida fångstområden och betala det till samebyarna och deras fonder. Med stöd av de handlingar och dokument som vi tagit fram över områdets historia och Sveriges rikets grundlag om ägande och därtill hörande bruks och nyttjanderätt, gör vi naturligtvis inte detta.

De går också in och bränner ner nybyggen ("stör rennäringen" Bil.2) och våra jakt och fiskekojor ("svartbyggen") kallar de dem. Bil.3) som är uppförda på våra urgamla fångstplatser och ströängsområden.

.

Numera har vi fisket och jakten till husbehov och det är en viktig del av vår försörjning ännu idag.

---

Källförteckning

• Norrlans jakt och fiske. Utredning gjort av Sven Ekman, utg. 1910
• Fogderäkenskap för Torneå Lappmark och Wästersjön 1578-1598.
• Fogderäkenskap för Torneå Lappmark och Wästersjöfinnar 1602-1609.
• Fogderäkenskap för Torneå och Kemi Lappmarker 1612-1620.
• Mantahls Längder för Torneå Lappmark 1638-1694.
• Jorde och Uppbördsbok för Torneå Lappmark 1695-1730.
• Jorde och Uppbördsbok Över Torneå Lappmark anno 1695.
• Domböcker Torneå Lappmark, Enontekiös Tingslag 1639-1907.
• Bouppteckningsprotokoll, Enontekis Tingslag.
• Bihang till Riksdagens Protokoll vid Lagtima Riksdagen i Stockholm år 1886.
• Enontekis och Sundovara Jordebok 1715.
• Specifikation uppå de Byar i Torneå Lappmark som skatta till Kongl. Majt. i Swerige och Konungen. Pro Anno 1739.
• Uppbördsbook och specifikation över Nybyggare i Torneå Lapmark, som skatta till Kongl. Majt. i Swerige allena Pro Anno 1727.
• Anders Hackzells avhandling 1740.

• Domböcker och skattelängder (RA, KKA, KA, HLA).

Suonttavaara Lappby

Mer information går att hämta från vår hemsida: http://www.suonttavaara.se

---

Älgjakt 2004 i Jukkasjärvi

Tomas Salomonsson fällde en ovanligt stor älgtjur där totalvikten torde ha varit omkring 730 kilo och slaktvikten c:a 400 kilo (slaktvikten beräknas på en älgkropp utan inälvor, skinn, huvud och nedre delen av benen, den beräknas till 55 procent av totalvikten) Med elva taggar på ena sidan och 13 på den andra räknas den som en udda 26-taggare.

"Jag pratade med älgen minst en timme innan jag förstod att det inte skulle fungera med vanligt lockspråk. Jag började prassla och bryta grenar och till sist kom den fram," berättar Tomas.

---