Äganderätten till fjällregionens marker är högeligen omstridd, och tvisterna är i hög grad sprungna ur olika tolkningar av förhållanden som ligger långt tillbaka i historien. 

Den nuvarande markfördelningen vilar i huvudsak på beslut och åtgärder från slutet av 1800-talet, 1873 års avvittringsstadga och 1886 års renbeteslag. Dessa förutsatte att den överväldigande merparten av markerna då var i kronans ägo. 

Grunden för kronans (statens) äganderättsanspråk var 1683 års skogsordning,

vilken skulle ha gjort all mark, som då saknade enskild ägare, till kronojord.

Den ordning som grundlades i slutet av 1800-talet har i tilltagande grad kommit att ifrågasättas. När gränserna mellan statliga och enskilda ägor fastställdes (den s.k. avvittringen) behandlades markerna som om de fram till dess i grund och botten varit kronojord. Senare tids forskning har ifrågasatt om detta var korrekt. Man har istället hävdat att betydande markområden varit i enskild ägo och att dess innehavare i vederbörlig ordning betalat skatt såsom jordägare. 

Dessa marker skulle således inte ha varit kronojord utan s.k. skattejord. Den

nuvarande fördelningen av ägande- och nyttjanderättigheter skulle i så fall ha tillkommit på felaktig grund.

Frågan om huruvida markerna var kronans eller ej leder in i fler svåra rättshistoriska problem. Två skenbart enkla frågor står i förgrunden: 

Hur tillkom kronans äganderätt till markerna? Fanns det någon annan erkänd markägare? 

Svaren på dessa frågor är emellertid beroende av ställningstaganden i omtvistade historiska och teoretiska problem rörande jordäganderätt och skatteväsende. Det gäller både handfasta ting,

som t.ex. hur skattläggningen gått till, och mer svårgripbara spörsmål, som hur innebörden av äganderätt har förändrats genom historien. 

Det har funnits en stor mångfald av former för jordbesittning och det råder oenighet bland forskarna om vilka (om ens några) av dessa jordinnehav som kan likställas med modern äganderätt.

Föreliggande uppsats består därför av två delar. I den första presenteras en del begrepp och forskningsdebatt i jordäganderättens historia. Först introduceras begreppen skattejord och kronojord, vilket följs av en redogörelse för diskussioner om vilken äganderättsställning som varit förbunden med dessa båda typer av jord. 

Det är inte fullt så enkelt att man utan vidare kan likställa skattejord med privat äganderätt och

kronojord med statlig äganderätt. Delvis beror detta på att innebörden av äganderätt förefaller ha förändrats över tid, eller åtminstone att det skett förskjutningar beträffande vilka sorters äganderättsanspråk som skyddats av rättssystemet.

Den första delen avslutas därför med en redovisning av en del debatt och forskningsresultat angående om och i så fall hur innebörden av äganderätter har förändrats över tid.

Mot denna bakgrund ges i uppsatsens andra del en presentation av en serie tunga inlägg i forskningsdebatten om äganderätten till fjällregionens marker. Länge dominerade

en uppfattning som hävdade att kronan från slutet av 1600-talet varit obestridd markägare, medan samerna haft en avgränsad nyttjanderätt till vissa av de nyttigheter man kunde

tillgodogöra sig. Meningarna har gått isär något beträffande hur stark nyttjanderätten varit, men samerna har frånkänts status som markägare i modern mening. 

Från 1980-talet synes det dock ha skett en omsvängning i forskningen. Med stor emfas har det hävdats att samerna åtminstone fram till 1700-talets mitt erkändes och behandlades som dåtidens

motsvarighet till jordägare. Först därefter skulle staten, utan egentlig rättsgrund, ha börjat behandla markerna som kronojord. I detta sammanhang har förvisso relationen till

samerna i stått i fokus för uppmärksamheten, men även nybyggarnas äganderättsställning har tilldragit sig intresse.

Frågan har då gällt om jord, som rätteligen borde ha ansetts som enskild egendom, vid avvittringen kommit att behandlas som kronojord. Jag har i denna uppsatsens andra del försökt

ge tämligen utförliga presentationer av hur de behandlade forskarna byggt upp sin argumentation.

Fjällregionens markkonflikter— en kort skiss av en lång historisk bakgrund

Påståendet att fjällregionens marktvister har en lång historia kan betyda två saker. Den första är att tvisterna pågått länge. Det är i och för sig korrekt. Olika parters anspråk på marker och deras nyttigheter har korsat varandra genom århundraden och dessa tvister har fått fler dimensioner allt eftersom det tillkommit nya värden att utvinna från markerna (t.ex. bergsbruk, vattenkraft, turism). I detta avseende skiljer sig troligen inte fjällregionen från andra delar av världen. 

Den andra betydelsen är att nutidens tvister går tillbaka på förhållanden och skeenden, som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Inte heller i detta avseende torde fjällregionen vara unik. Förhållandet att konflikterna har en lång historia i denna andra mening bidrar emellertid till att göra dem komplicerade att hantera. Rättshistorien blir en oupplöslig del av nutidens stridigheter. 

Det handlar då inte enbart om dåtidens lagar och rättspraxis, utan även om själva äganderättens innebörd under olika historiska epoker. Fakta i målet talar endast genom rättshistoriska tolkningar. Om de tvistande parterna inte själva uppfattar det som att de gör tolkningar, det vill säga om de ser sina tolkningar som om de vore fakta, kan det bli svårt

att nå fram till lösningar. 

Det är denna andra betydelse av "lång historia" som är aktuell i denna uppsats. Jag kommer därför lite senare i uppsatsen försöka presentera dels några brottstycken ur fastighetsrättens historia, dels några inslag i modern svensk äganderättshistorisk forsning, innan jag övergår till att ge tämligen utförliga presentationer av de forskningsresultat som direkt handlar om fjällregionen.

Med en lätt tillspetsning kunde man säga att det bara är två kliv från dagens marktvister tillbaka till 1600-talet, eller kanske till och med 1500-talet. Den nuvarande fördelningen av fjällregionens marker och deras nyttigheter går tillbaka på förhållanden som etablerades under 1800-talet. 

Två företeelser har haft en avgörande betydelse, avvittringen och 1886 års renbeteslag. Avvittringen innebar att man drog upp gränser mellan statligt och enskilt ägda marker.

 I Jämtland och Härjedalen skedde detta i enlighet med avvittringsstadgor från 1820-talet.

 I Västerbotten och Norrbotten kom arbetet av flera skäl inte igång förrän ett

halvsekel senare och det blev en mycket långdragen process.

Den nuvarande markfördelningen i lappmarkerna är i hög grad ett resultat av de gränsdragningar och fastighetsbildningar som gjordes i enlighet med 1873 års avvittringsstadga. Självfallet har ägarbilden förändrats därefter genom köp, byten, arvsskiften och annat, men dessa förändringar har skett med utgångspunkt i den fördelning som fastställdes genom avvittringen. Stora områden blev därigenom också avgränsade som statlig egendom.

 1886 års renbeteslag gav samerna rätt till renbete, jakt och fiske på dessa statliga marker och i begränsad omfattning på enskilda marker.

Lagen har därefter reviderats ett antal gånger, men grundprincipen har förblivit densamma. Renskötande samer har haft rätt att tillägna sig avgränsade nyttigheter från marker, som de inte

själva varit ägare till. Deras bruksrätt är förvisso stark — Bertil Bengtsson menar att den är av sådan art att den omfattas av grundlagens egendomsskydd1 — men den har tydliga gränser och den är förlagd till någon annans egendom. 

Denna konstruktion har legat till grund för olika typer av strider och rättsliga tvister.

Enskilda ägare har ifrågasatt renskötande samers rätt att bruka nyttigheter på deras mark. Staten har hävdat sin rätt att efter eget skön disponera sin egendom, såsom i fallet med småviltjakten, vilket bruksrättsinnehavare uppfattat som intrång i deras rätt. 

Från olika håll har det ifrågasatts om staten är rätt ägare till marker. Journalisten Svante Isaksson fångade i sin bok "Ingen frid i fjällen" (1999) upp de starka känslor som markstriderna satt i omlopp och uppföljaren "När staten stal marken" (2001)

gav redan i sin titel mer än en antydan om att hela grunden för den rådande ordningen var ifrågasatt.

En förutsättning för den ordning som fastställdes i slutet av 1800-talet var att den övervägande merparten av lappmarkerna var kronojord och därmed i grund och botten statens egendom.

Visserligen hade en del mark upplåtits åt enskilda i avsikt att den skulle bli privatägd, men formellt sett var det mesta alltjämt kronojord. Detta äganderättsanspråk gick i sin tur tillbaka på 1683 års skogsordning, som sade att de skogsområden, som inte kunde visas tillhöra någon enskild person eller samfällighet, var kronans egendom. 

Trots att den talade om skog har 1683 års förordning och påbud ansetts omfatta även fjällen. Tanken var då ungefär följande: I och med 1683 års förordning upphörde det att finnas

ödemark i Sverige, ty om något område var öde, så var det kronans egendom. När detta påbud utfärdades framställdes det i sin tur som en förtydligande upprepning av Gustav Vasas uttalande i ett brev från 1542, där han sade att de ägor som låg obyggda hörde

’Gud, oss och Sveriges krona till’ och ingen annan.2 

Lappmarkerna skulle alltså kunna sägas ha varit kronans sedan 1500-talet.

Nu inställer sig dock ett problem. Lappmarkerna var inte öde, åtminstone inte i den vardagliga betydelsen av ordet, och det var väl känt av konungarikets regenter. Sedan flera sekler hade man tagit upp skatt från lappmarkernas befolkning. 

Ägde denna befolkning markerna där de levde? Den frågan innehåller så många svårigheter att det torde vara lönlöst att hoppas på ett definitivt svar. Man kan göra det lite lättare för sig genom att istället fråga hur samernas förhållande till markerna behandlades av det svenska rikets rättsordning. Om det då skulle visa sig att samer behandlats som ägare till marker, så innebär det att dessa områden inte saknade ägare, och således ej skulle ha blivit kronans jord enligt 1683 års skogsordning. Därmed öppnas också frågan om hur giltiga förutsättningarna för avvittringen och den äganderättsordning som fastställdes i slutet av 1800-talet var.

Statens ställning som ägare kan ifrågasättas i en utsträckning, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Avvittringens förutsättningar har också ifrågasatts på andra grunder. Förrättningarna skulle dra upp gränsen mellan statliga och enskilda ägor. Områden där det redan fanns en erkänd laga gräns skulle inte beröras. Huruvida det fanns laga gränser eller

ej är sammanflätat med frågan om fastigheten blivit skattlagd i vederbörlig ordning, vilket har visat sig vara en mer komplicerad fråga än man i förstone kunde förledas att tro. 

Olika uppfattningar om administrativa åtgärder under 1700- och 1800-talen

resulterar i motstridiga äganderättsanspråk idag.

Jordnaturer och äganderätter

Åtskilliga av de senaste decenniernas tvister om rätten till land och vatten i fjällregionen har gripit tillbaka på gamla och omtvistade begrepp. Ofta har argumenten handlat om så kallade

kamerala jordnaturer och vilken äganderättsställning sådana jordnaturer gav olika parter. Debatten om dessa redan i sig själva kniviga problem har blivit ytterligare invecklad på grund av att flera delvis olika problem flätats samman. En fråga har gällt vilka äganderättsanspråk som upprätthållits vid innehav av jord av olika jordnatur, en annan fråga har gällt själva innebörden av äganderätt. Åtminstone vissa begrepp och deras innebörd förefaller ha förändrats genom historien, men forskarna har haft (och har alltjämt) delade meningar om vilka som förändrats och hur. 

Genom historien har dessutom begreppen varit föremål för debatt bland de dåtida rättslärda, och insprängt i dessa debatter har det funnits en hel del intressekamp.

Det är närmast ogörligt att ge en kort och klargörande definition av jordnatur.3 

Jord av olika kameral natur skilde sig åt bland annat med avseende på äganderättsförhållanden, dispositionsrätt och skatter. När en fastighet (eller ett hemman)

fördes in i jordebok4 noterades också vilken kategori den tillhörde. Denna ordning härrör från vasatid. Kort efter sitt maktövertagande inledde Gustav Vasa arbete med att reformera

rikets finansförvaltning. 

Det finansiellt trängda läget gjorde det angeläget att bringa klarhet i kronans intäkter, vilket bland annat innefattade att skapa större ordning i skattläggningen. Åren runt

1540 igångsattes en intensiv verksamhet med skattläggning och upprättande av jordebok i flera delar av landet.5 Några direkta instruktioner för hur jordeboken skulle föras hade inte utfärdats.

1 Bengtsson 1987 s. 14 ff, 20

2 Detta citat återges ofta och stavningen varierar hos olika författare.

I den tryckta versionen av Gustav Vasas brev har det följande form:

"..., Förty att sådana äger, som obygda liggie, höre Gud, oss, och

Swerigis Crone till, och ingen annen, ..." Konung Gustaf den förstes

registratur Band XIV s. 42

3 Nationalencyklopedin ger följande definition: "jordegendoms i äldre

jordeböcker angivna egenskap av krono-, skatte- eller frälseegendom.

I jordeböckerna hade man under 1500-talet indelat landets hemman

i olika kategorier alltefter deras jordnatur, som i sin tur var beroende

av äganderätts- och skatteförhållanden." Den vanligen så pålitliga

gamla ugglan (Nordisk Familjebok, 2 uppl.) säger: "den olika natur,

som utmärker olika jordbruksfastigheter med hänsyn dels till eganderätten,

dels ock till dispositionsrättens omfattning. Jordnaturen är af

tre slag: ..."

4 I någon mån kanske man kan likna jordebok med ett fastighetsregister.

Kronans jordeböcker var emellertid ursprungligen förteckningar

över kronans ordinarie inkomster. Fastigheter som inte gjorde ordinarie

betalningar till kronan togs därför inte med. Jordeboksföringen

genomgick en del förändringar och mot slutet av 1600-talet började

kronans jordeböcker mer likna ett fastighetsregister. Jan Eric

Almquist ger följande definition av jordebok i kameral mening: "ett

fögderivis upprättat register över alla inom distriktet räntepliktiga

fastigheter med utsättande av deras mantal eller däremot svarande

beteckningar, namnen på fastighetsinnehavarna, kronans räntor samt

övriga kamerala omständigheter". (Almquist 1964 s. 203)

5 Se Dovring 1951 s. 162 ff

Nutidens tvister om rätten till land och vatten i fjällregionen

sträcker således långt tillbaka i historien och efter två kliv — det

första till avvittringen och renbeteslagen, det andra till dessas förutsättning

att marken var kronojord — är man tillbaka i 1500-talet.

Man träder då in i en tid när kungamakten sökte bringa ny ordning

i skatteväsendet och fixera de så kallade kamerala jordnaturerna,

vilka kommit att spela en stor roll i våra dagars marktvister.

Till en början hade den främst karaktär av räntelängd, där det angavs vad de skattskyldiga6 skulle erlägga. De fördes in i längden indelade efter jordnatur — skatte, krono och frälse (vi skall strax återkomma till presentationer av dessa kategorier).

 Härtill kom ytterligare två kategorier, reducerade (indragna) kyrkogods, i sin tur fördelade på underavdelningar, och konungens arv och eget.7 

Vidare fanns det allmänningar knutna till olika samfälligheter (by, socken, härad). 

Slutligen kunde åbor inneha jord med olika typer av besittningsrätt. 

Under den enkla indelningen i tre jordnaturer låg således en långt mer komplex verklighet,

både reellt och kameralt.

I kortfattade framställningar brukar man dock nöja sig med att skilja mellan de tre kategorierna skatte-, frälse- och kronojord och lyfta fram skillnader med avseende på "ägare"8, brukare, besittning, skatter och avgifter, samt fastighetsbildning. 

I samtliga dessa avseenden skedde förändringar, varav några kommer att beröras senare. Här ges blott en hårt schematiserad bild.

Skattejord och frälsejord (adelns skattebefriade jord) var i enskild ägo, medan kronojord tillhörde kronan (vilket under modern tid blir allt lättare att översätta till att den var statligt

ägd). 

Brukaren av skattejord var dess ägare, skattebonden. Denne betalade skatt till staten (kronan), men denna betalning var inte ett vederlag för rättigheten att bruka jorden. Besittningen var ärftlig och inte tidsbegränsad. 

Frälse- och kronojord kunde brukas i olika former. Innan den storskaliga huvudgårdsdriften i början av 1800-talet på allvar började vinna insteg i Sverige, brukades merparten av frälsejorden av bönder som med ett anakronistiskt uttryck arrenderade en gård av en frälseman. Den överväldigande merparten av kronojorden brukades på samma sätt. Till det yttre skilde sig dessa frälsebönders och kronobönders levnadsvillkor vanligtvis föga från skatteböndernas. 

Deras ställning var dock en annan. De var landbor (eller åbor) och betalade avrad, det

vill säga ett vederlag för rättigheten att bruka jorden och denna rättighet var avhängig ägarens medgivande. Besittningen var tidsbegränsad och man betalade städja vid tillträdet liksom vid

övergång till ny legoperiod. Frälsejorden var befriad från ordinarie skatter. Lite stiliserat kunde man säga att frälsemannen ägde både jorden och räntan av jorden, medan skattebonden

ägde jorden, men inte dess ränta.

 Kronan ägde både jorden och räntan av kronojord och räntan av skattejord. Åbon på frälse-

och kronojord ägde varken jorden eller dess ränta. Vad slutligen gäller fastighetsbildningen var skattejorden generellt sett underkastad fler och mer långtgående inskränkningar än frälse-

och kronojorden.

För ett skattehemman gällde till exempel en fullsuttenhetsprincip, det vill säga hemmanet skulle vara lagom stort för att försörja ett hushåll och klara av skattebetalningen.

Det fick därför inte delas upp (hemmansklyvning) hur som helst, ej heller tilläts det bli alltför stort.

I Norrland fanns det i stort sett ingen frälsejord. Den stora tvistefrågan har varit huruvida markerna har varit av skatte- eller krononatur. Detta har bland annat gjort att man kommit att

fästa sig vid vad som betalades in till kronan. Kanske kan det verka vara av underordnad betydelse vad inbetalningen kallats när pengarna ändå gick till samma mottagare. När det gäller äganderättsanspråken är dock skillnaden stor. 

Förhållandet att man betalade skatt, inte avrad, var ett uttryck för att man själv ägde sin jord. Det är emellertid inte fullt så enkelt att man kan dra en klar och entydig förbindelselinje mellan skattebetalning och jordägande. 

Vissa skatter låg på jorden (grundskatter), andra var personella. Om den som nyttjat ett markområde skall kunna hävda ett äganderättsanspråk måste den skatt, som han

betalat, ha legat på jorden. Men inte ens det förhållandet att ett hemman enligt jordebok påförts skatt har utgjort någon garanti för att det tillerkänts skattenatur och äganderätt för

dess innehavare.9 

Härtill tillkommer att man inte alltid talade i termer av äganderätt när det gällde skattejord. Fram till och med 1700-talet låg det närmre till hands att säga, att man besatt jorden med skattemannarätt. 

Som vi kommer att se har både dåtida rättslärda och nutida forskare på olika grunder ifrågasatt om man kan likställa skattemannarätt med äganderätt.10 Förhållandet mellan skattenatur och privat äganderätt är således inte alldeles okomplicerat.

Å andra sidan betydde inte jordebokens kronotitel nödvändigtvis att kronan ägde marken. Den förenklade tredelningen i skatte, krono och frälse infördes 1724. Ursprungligen hade man

använt sig av en mer finfördelad indelning av olika sorters hemman, men undan för undan hade olika hemmanskategorier slagits samman.

 I 1696 års jordebok var man nere i fyra kategorier, och 1724 gjorde således en sista sammanslagning. En följd av dessa förändringar var att fastigheter av olika slag och ursprung kom att föras in under någon av de tre kvarvarande kategorierna. 

De flesta överflyttningarna gick till jordebokstiteln krono, vilken följaktligen kom att inrymma en tämligen brokig samling hemman.11

Förändringarna kan visserligen beskrivas som en förenkling av jordeboksmetoden, men de var i minst lika hög grad ett uttryck för att kronan sökte vidga och stärka sina äganderättsanspråk. På en del av de fastigheter, som antecknades som krono, fanns det flera äganderättsanspråk, och jordebokens uppgift betydde inte nödvändigtvis att kronan (eller staten) hade bättre rätt.12

Det finns ytterligare en komplikation att ta fasta på när det gäller äganderättsfrågorna i Norrland. Vem kan göra vilka anspråk på obrukade, obebodda områden? Och vilka krav skall man ställa för att anse ett område brukat? Under senare delen av 1800-talet vann doktrinen, att endast bofast jordbruk kunde utgöra en grund för (privata) äganderättsanspråk, ett allt starkare stöd.

Anspråk som baserades på andra former av markanvändning, såsom jakt, fångst och nomadiserande boskapsskötsel, trängdes undan.13 

Doktrinens rimlighet har ifrågasatts. Man kan också fråga huruvida rättsväsendet alltid följt denna doktrin, eller om även andra former av markanvändning under någon period kunnat

ligga till grund för skyddade äganderättsanspråk.

Oavsett hur man svarar på den frågan återstår frågan om vem, om någon, som kan sägas äga mark, som det inte finns några enskilda anspråk på. Under medeltiden började den svenska

kronan hävda regalrätter, som var ett slags statliga höghetsrätter.

Dessa innefattade bland annat vattenregalet och bergsregalet, som gav kronan någon form av rätt till öppna vattenvägar (hit hör den så omstridda "kungsådran") och till mineraler. 

6 Även landbor på krono- och frälsejord betalade vissa skatter.

Kronoböndernas betalning för jorden var dock inte en skatt, utan

avrad. Frälsebönderna betalade avrad till jordens innehavare, frälsemannen.

Det var frälsemannen som var skattebefriad, varför utrymmet

för hur stor avrad han kunde utkräva av landbon ungefär kan

sägas ha motsvarat den grundskatt som betalades av skattebonden.

7 Wirsell 1968 s. 53 ff

8 Citationstecknen markerar att det är omtvistat om det är rättvisande

att använda ägarbegreppet i detta sammanhang. Denna markering

görs endast här. Jag kommer att använda orden ägare och ägo i återstoden

av avsnittet utan att sätta dem inom citationstecken.

9 Se t.ex. Schalling 1927, särskilt s. 58 f.

10 Jfr även Ulla Roséns karakterisering av bondeklassens förändring till

en klass av hemmansägare, Rosén 1994 s. 85 f, 91 f.

11 Se Wirsell 1968 s. 83 ff, Hafström 1969 Avd II kap. 2, Almquist 1964 s.

204—219

12 Se t.ex. Hafström 1977

13 Se Korpijaakko-Labba 1994 kap. 1

Sammatankefigur kunde användas på obygd mark.14 Kronan (staten) skulle då ha en höghetsrätt till all mark, som ingen annan kunde hävda sig äga. Det är emellertid fortfarande oklart vad en sådan regalrätt inneburit äganderättsmässigt. Meningarna därom har varit delade, både bland rättslärda under olika epoker och bland rättshistoriska forskare.

 Den uppfattning som kodifierades vid avvittringen och i den första renbeteslagen var att fjällbygden var obygd och att den därmed var statlig egendom. Båda komponenterna

i den uppfattningen har ifrågasatts.

Förhållandet mellan krononatur och statlig äganderätt är således inte alldeles okomplicerat, det heller.

Fjällregionens komplicerade äganderättsfrågor

Äganderättsfrågorna i fjällregionen är således ytterst komplicerade och nutidens tvister inrymmer både rättshistoriska och äganderättsteoretiska meningsskiljaktigheter, som kanske inte har någon entydig lösning. 

På en nivå handlar det om att avgöra vad som varit av skatte- respektive krononatur. 

På en annan nivå handlar det om vad de olika jordnaturerna inneburit äganderättsmässigt.

På en tredje nivå handlar det om innebörden av äganderättsbegreppet, både historiskt och teoretiskt. 

Det säger sig självt att jag inte kunnat lösa problemen. Jag har inte ens förutsättningar att försöka finna lösningar. Vad jag i det följande ämnar göra kan delas upp i tre delar. Först ges en översiktlig redogörelse för tillkomsten av jordebokstitlarna skatte och krono samt debatten om vad de inneburit äganderättsmässigt.

Därefter följer en presentation av några viktiga bidrag till den moderna svenska äganderättshistoriska forskningen. Dessa två delar är avsedda att tjäna som bakgrund till den tredje delen, där forskningen om rätten till fjällregionens marker ges en tämligen

detaljerad presentation.

Jord i enskild hand — skatte och frälse

När arbetet med att uppställa jordeböcker inleddes var jorden sedan tidigare indelad i olika jordnaturer. Skatte- och frälsejorden kan på ett sätt sägas ha ett gemensamt ursprung i det de stammar ur odalhemman, det vill säga hemman, som sedan urminnes tid varit föremål för enskilt ägande, och som vanligen uppkommit genom att man uppodlat ödemark. Under 1200-talet började gemensamma skyldigheter fixeras i bestämda skatter, som lades på de jordägande bönderna. 

Det fanns dock möjlighet att befrias (frälsas) från skatt (ordinarie utskylder) genom att göra rusttjänst.

Kunde man uppfylla ett åtagande att göra vapentjänst till häst fick man löfte om frälse för sin jord. Förmådde man inte fullgöra prestationen återgick man till sitt gamla stånd. I princip

var det alltså ganska lätt röra sig över gränsen mellan bonde och frälseman och så förblev det under hela 1400-talet. 

Det dröjde in mot senare delen av 1500-talet innan frälsemännen lyckas etablera sig som ett slutet adelsstånd, med särskilda privilegier.

Därefter fick endast de som tillhörde adeln äga frälsejord, och tillhörighet till adelsståndet hade man genom födsel eller genom en särskild upphöjelseakt. 

Parallellt med denna utveckling (eller snarare maktkamp) började skattejord och frälsejord behandlas olika i lagstiftningen.15

Under medeltiden pågick en mer eller mindre kontinuerlig maktkamp om tillägnelsen av jordens merprodukt. Om förmögna frälsemän lyckades förvärva skattejord, som därmed blev frälse, undandrogs kronan skatteintäkter. Så länge inte rusttjänsten var reglerad i relation till frälsejordens storlek, hade därför kronan  intresse av att begränsa frälsemännens rätt att köpa skattejord.

Detta bidrog till att dra en allt tydligare markerad gräns mellan skatte- och frälsejord. Om istället en skattebonde utvidgade sitt jordinnehav undandrogs potentiell skatteintäkt från kronan. Ur kronans synvinkel var det önskvärt att jorden fördelades på ett optimalt antal beskattningsobjekt. 

Strävan blev därför att göra bönderna fullsuttna (eller fullsätes), det vill säga de skulle inneha

så mycket jord — varken mer eller mindre — att de klarade av att dels försörja ett hushåll, dels fullgöra sina skatter. Följden av detta blev att skattejorden under 1400-talet underkastades en del inskränkande bestämmelser. Bonden fick inte lägga under sig

mer jord än vad som behövdes för att vara fullsutten. Även härigenom drogs en skarpare markerad gräns mellan jordnaturerna.

För frälsejorden gällde fri fastighetsbildning, medan skattejorden fick vidkännas påtagliga restriktioner i detta avseende.16

Äganderätten till skattejorden kom således tidigt att präglas av vissa inskränkningar och dessa skulle under 1500- och framförallt 1600-talet utökas väsentligt. Vi skall återkomma till detta

efter att vi berört den tredje jordnaturen (krono), eftersom de tilltagande inskränkningarna delvis hänger samman med att kronans äganderättsanspråk skruvades upp. 

Först behöver emellertid några ord sägas om en annan sorts begränsning av jordägarens

forfogande över sin jord, emedan tillämpningen av denna begränsning har använts som kriterium för att särskilja skattejord från kronojord. Det handlar om reglering av hur innehavaren kunde avyttra sin egendom. Man skilde här mellan arvejord och avlingejord, d.v.s. förvärvad jord. Det man hade förvärvat kunde man i allmänhet disponera fritt, men det man hade övertagit som arv var underkastat bestämda restriktioner; arvejorden var föremål för bördsrätt. Detta gällde både skatte- och frälsejord.

Arvsreglerna satte tämligen strikta gränser för hur arvejorden skulle överföras mellan generationerna. Den kunde inte fritt testamenteras bort. Släkten ägde därtill giltiga anspråk, som lade restriktioner på köp och försäljning av jord. 

Bland annat förelåg uppbudsplikt. Ville någon sälja arvejord skulle den först

uppbjudas på tre häradsting. 

Släktingar (bördemän) hade rätt att lösa in arvejord, som utbjöds till försäljning, och de kunde klandra redan genomförda försäljningar och få dem upphävda.17

Med viss rätt kan man, menar Christer Winberg, tala om en släktingarnas "medäganderätt" till en persons jord. Släktskapsförhållandena kunde sträcka sig långt och domstolarna kunde godta mycket gamla anspråk. Olika slags klander och lösningsrätter gav under 1500- och 1600-talen upphov till oklara och flytande besittningsförhållanden. I och med 1720 års bördsrättsförordning avgränsades gruppen av bördemän kraftigt, men det dröjde till 1863 innan bördsrättsinstitutet helt avskaffades.18

Dessa restriktioner i jordinnehavarens rättigheter illustrerar förvisso att äganderätt aldrig är något enkelt eller absolut fenomen, men det främsta skälet till att de berörts här är att de

kan användas för att avgöra om ett markområde betraktats som kronojord eller ej. Om till exempel uppbudsplikten inte fullgjorts kan man hävda att det var kronojord. Om bördemäns anspråk sanktionerats kan man hävda att det inte var kronojord. 

Som vi kommer att se har frågor om hur man förfarit vid överlåtelser av jord använts som argument i frågan om vilken jordnatur det rört  sig om och i förlängningen vem som kan sägas ha ägt marken. Den kanske mest centrala punkten i de nutida tvisterna om rätten till fjällregionens markområden har, som tidigare nämnts, gått tillbaka just på frågan om huruvida de varit att betrakta som kronojord eller inte, till rubriken krono.19

14 Jfr Åqvist 1985 s. 183 ff

15 Hafström 1969 s. 123 ff

16 Detta och föregående stycke, Hafström 1969 s. 123 ff, Wirsell 1968 s.

5 f, Thomson 1923 s. 7—14. Jag har här helt bortsett från det andliga

frälset.

17 Se Almquist 1964 s. 161—166

18 Winberg 1985 kap. 5 och s. 142 (cit. s. 142)

Det är lite oegentligt att använda kronojord som samlingsbeteckning bakåt i tiden på den jord som så småningom skulle komma att införas som krono i jordebok. Dess ursprung är delvis höljt i dunkel.

 Sedan tidig medeltid fanns en godsmassa under namn Upsala öd, vars avkastning tillkom konungen. Den som innehade kronan hade även gods i enskild ägo, vilka under titeln "arv och

eget" hölls skild från Upsala öd, och rimligen borde det inte ha funnits någon vilja att slå dem samman innan det svenska riket hade blivit ett arvkungadöme. Med ihärdig energi och stundtals hänsynslösa metoder samlade Gustav Vasa ihop ett stort enskilt godsinnehav och han gjorde ingen klar åtskillnad mellan sin enskilda och kronans ekonomi. 

Vid arvsskiftet efter Gustavs frånfälle var man likväl tvungen att behandla det som förts som

"arv och eget" för sig, och det kom att föranleda en del tvister inom dynastin. Efter det att jordbesittningen åter sammanförts i Gustav II Adolfs ägo upphörde den särskilda förvaltningen av arvegodsen, men det dröjde till 1696 innan de överfördes till rubriken krono i jordeboken. Kronans tillgångar hade också utökats kraftigt genom Gustav Vasas indragning av kyrkans jord.

Dessa besittningar hade förts under flera olika jordebokstitlar, som markerade deras ursprung. Även denna jord överfördes 1696.

Kronojorden hade alltså skiftande ursprung, men de delar som hittills nämnts hade hela tiden haft en ägare av något slag — det hade varit land med herrar. Men vem hade rättmätiga anspråk på ödemarker, på herrelöst land (res nullius)? 

I Göta- och Svealandskapen var förmodligen omfattningen av herrelöst land obetydlig redan under tidig medeltid, om det ens funnits någon alls så sent. Allmänningejorden i dessa landskap ansågs tillhöra menigheten i någon form av kollektivt ägande. 

I Norrland däremot betraktades allmänningarna som herrelöst land, även om det fanns en del restriktioner för hur man kunde förfara med dem.

Så långt Hälsingelagens giltighet sträckte sig (upp till Umeå och Bygdeå) fanns det regler för hur mycket mark en nybyggare fick lägga under sig.

 Åtminstone så tidigt som i början av 1300-talet hade därtill en del av allmänningejorden delats upp på så sätt att byar och socknar lagt under sig den omkringliggande marken på ett sätt som liknade de sydligare landskapen, det vill säga de betraktades som samfällighetens gemensamma ägor. 

Vid samma tid började kronan hävda höghetsrätt till områden norr om Hälsingelagens

giltighetsområde. Man meddelade rätt att kolonisera områden och för att uppmuntra kolonisation gav man skattefrihet under en inledande bosättningsperiod.20

Hur skall då detta förstås med avseende på äganderättsanspråk på jorden? Kungamakten gjorde i början av 1300-talet (och förmodligen redan lite tidigare) gällande att den hade en dispositionsrätt över obygderna. Jan Eric Almquist menar att det saknades legalt stöd i den inhemska rätten för sådana anspråk.21 

Det hindrade inte att man fortsatte utfärda brev och stadgor, vilket resulterade i att kungamakten under 1300-talet tillade sig dispositionsrätten till allt herrelöst land i Finland och

Norrland, och i början av 1400-talet vidgades anspråken till att gälla allmänningar som låg inom landskapen.22 

Dispositionsrätten tog sig uttryck just i att kungamakten gav donationer på jord, tillät och uppmuntrade nybyggen samt ingrep mot dem som på olika sätt lade hinder i vägen för nybyggen. Den som var villig att betala skatt skulle ha rätt att anlägga ett nybygge såvida det

inte inkräktade på befintliga ägoområden. 

Enligt Almquist var det fiskala intressen som vägledde kronan. Skatt utgick efter bondetal, rök (ej jordetal)23 och var därför oberoende av jordinnehavets reella storlek.

 Skattebeloppet var lika för var och en som kunde anses vara fullsutten. För att öka kronans intäkter gällde det alltså att åstadkomma fler skattebetalare istället för att låta befintliga

skattebetalarenheter vidga sina jordbesittningar. Denna politik fullföljdes av Gustav Vasas kolonisationspolitik, som innebar en strävan att få till stånd nyodlingar som kunde skattläggas.

 Inriktningen mot att åstadkomma skattlagda nybyggen ser Almquist som ett uttryck för att den höghetsrätt som hävdades inte var ett anspråk på äganderätt. Att det /.../ icke varit konungens mening att tillägna sig eller kronan någon privat äganderätt till allmänningsjorden i Norrland, framgår i viss mån av det betydelsefulla faktum, att nybyggarne liksom i äldre tid utan vidare efter frihetsårens utgång erhöllo skattemannarätt till sina intagor. 

Till jämförelse må nämnas, att de nybyggen, som samtidigt upptogos å kronans ek- och bokskogar i södra Sverige, vilka obestridligt lågo under kronans privata äganderätt, istället

som regel tilldelades krono natur. Denna omständighet gör det mer än sannolikt, att Gustaf Vasas åtgärder för att påskynda Norrlands kolonisation och uppodling endast voro ett uttryck för den sedan gammalt gällande höghetsrätten, men ingalunda åsyftade att göra intrång i någon lagligt grundad äganderätt till allmänningarna. 

De norrländska byalagens rätt till de stora obygderna hade åter enligt konungens mening endast karaktär av en tillfällig ockupation och måste därför giva vika, så snart en person, som

ville och kunde uppodla marken, anmälde sig som nybyggare.

De norrländska allmänningarna betraktades alltså av statsmakten fortfarande såsom res nullius.24

Enligt detta synsätt fanns de således alltjämt herrelöst land och kronan hade en höghetsrätt till detta, men det gjorde inte obygderna till kronojord i betydelsen statlig egendom.25

Kronans höghetsrätt till den jord som saknade exklusiv ägare tillhörde vad man brukar kalla regalrätterna. Till regalerna hörde bland annat rätten att uppta skatt, myntning, lagstiftning, samt förfogande över skogar och gods som ingen med exklusiv rätt kunde hävda sig som ägare till.26 

Thomas Wallerström menar att den regalrättsliga doktrinen började göra vissa insteg i det

svenska riket från och med den senare halvan av 1200-talet, och

19 Hafström 1969 s. 105—111, Almquist 1964 s. 204 ff, 209—216

20 Almquist 1928a s. 369 ff, Kuylenstierna 1916 s. 23 f

21 Almquist 1928a s. 370

22 Almquist 1928a s. 372

23 I det äldsta skatteväsendet var skatten troligen rent personell. De

skatter som blev ständiga utlagor torde sedermera stegvis ha överförts

på jorden. Det i skatte- och fastighetssammanhang så vanliga

begreppet mantal har i och med denna förskjutning i beskattningsgrunden

genomgått en motsvarande förskjutning, från att beteckna

personerna till att bli en sorts pragmatisk måttenhet för jordägornas

avkastning eller bärkraft.

24 Almquist 1928a s. 375

25 Samma uppfattning hos Kuylenstierna 1916 s. 26 ff. Under tidig medeltid

synes emellertid kungliga godskomplex ha kunnat växa fram ur

regalanspråken. Det har då rört sig om fall där konungens tredjedel

av allmänning utskiftats och sedan använts vid byte. Se Rosén 1949 s.

38 f.

26 Se t.ex. Åquist 1985 s. 179 f, Wallerström 27 f, 299

att kronan då började försöka att göra regala anspråk gällande. Han ser detta som en del av territorialiseringen av kungamakten. Att uppmuntra etablering av en skattebetalande befolkning i ett område, liksom att tillvinna sig rätten att ta upp skatt av en befintlig befolkning, blir i detta perspektiv en maktstrategi, som syftar till att skapa och utvidga ett territoriellt avgränsat

kungarike.27 

Agerandet förutsatte att kungamakten tillvunnit sig en dispositionsrätt över ödemarken, men denna rätt innebar alltså inte att markerna ansetts vara i kronans ägo på sådant sätt som de marker som kom att föras som kronojord när jordeböcker upprättades.

De regalrättsliga anspråken skulle emellertid komma att skärpas. Denna stegring i anspråken inleddes mot slutet av 1500-talet och förstärktes under 1600-talet, då till och med

skatteböndernas äganderätt kom att ifrågasättas. 

År 1587 presenterades ett dokument, Helgeandsholmsbeslutet, som avsåg styrka kronans rätt till de "lägre regalerna" (regalia minora)28, till vilka bergs-, skogs-, jakt- och vattenregalet hörde. Dokumentet uppgavs vara resultatet av ett herredagsmöte sammankallat av

Magnus Ladulås 1282. Vid detta möte hade man förklarat större vattendrag, malmfyndigheter, skärgårdsöar med fisken samt all ouppodlad mark i landet vara kronans egendom, de så kallade grundregalerna. 

Dokumentets äkthet ifrågasattes redan när det presenterades och Carl Gustaf Styffe tillbakavisade i en utförlig granskning 1864 det hela som ett rent falsarium.29 

Gösta Åqvist menar dock att Styffes kritik i "stora delar" förfaller "skjuta över

målet".30 

Uppgiften att det fattats ett beslut vid ett möte 1282 är kanske falsk, men det betyder inte att det saknats regalrätter i Sverige. Tvärtom, menar Åqvist, är "alldeles uppenbart" att Sverige haft regalrätter och de bestämmelser, som (det möjligen falska) dokumentet faktiskt innehöll, har "på en mängd väsentliga områden, särskilt på fastighetsrättens, kommit att utöva ett avgörande inflytande på rättsutvecklingen i vårt land ända fram till våra dagar."31

Även om forskningsläget inte är helt entydigt förefaller det mesta tala för att regalrättsliga idéer har varit verksamma från 1200-talet och att äganderättsanspråket i regalrätten började

stegras från slutet av 1500-talet. Dokumentet som visades upp 1587 blir i det perspektivet således ett uttryck för hur man vid denna tid börjat försöka öka både omfånget och djupet av de regala äganderättsanspråken. En smula hårddraget skulle man kunna säga att kronan gick från att hävda en dispositionsrätt till att hävda en äganderätt till de resurser som inte var avgränsade som någons egendom.32

Kronojord och äganderätt — 1683 års skogsordning

Sannolikt gällde fri nybyggnadsrätt på norra Sveriges ödemarker och de nybyggen som upptogs blev skattejord. Ännu mot slutet av 1500-talet synes inte kronan ha uttalat någon äganderätt till ödemarken, blott en höghetsrätt. 

Nybyggena blev också under större delen av 1600-talet skatte.33

 I början av 1600-talet förefaller det ha blivit allt vanligare att Kungl. Maj:t utfärdade

upplåtelsebrev för nybyggen i Norrlands ödemarker, men inget tyder på att de skulle ha givits någon svagare form av äganderätt, eller blott nyttjanderätt. De uppfördes också som skatte i

jordeböckerna.34 

Det tidiga 1600-talet såg emellertid även starten på en uppblomstring av bergsbruket. Järntillverkningen fordrade stora mängder träkol, varför värdet av skogen ökade i de trakter

där bergsbruk bedrevs. Kronan tillägnade sig här äganderätt till vissa skogar och från 1630-talet vidtogs även åtgärder för att motverka ett oreglerat och okontrollerat nybyggesväsen.

 Ett utflöde av denna verksamhet var 1647 års skogsordning, men  denna innebar ingen förändring med avseende på de norrländska ödemarkerna.35 Förändringen dröjde till 1680-talet, då bergsbrukets uppsving nått även södra Norrland och riktade intresset mot områdets skogsmarker.

 Bergskollegium behandlade frågan om vem som ägde de nordsvenska allmänningarna och det var i detta sammanhang man framvisade Gustav Vasas brev från 1542, i vilket kungen skrev, att all obyggd mark hörde "Gud, oss och Swerigis Crone till och ingen annen". 

Kuylenstierna betonar hur osäker man var över äganderättsförhållandena.

För ett förnekande av den privata äganderätten var väl Gustaf I:s brev tillfyllest men ej för besvarandet av frågan om vem som var ägare. För bergskollegium syntes nog den möjligheten ofattbar, att någon annan än kronan kunde vara ägare, men att bevisa kronans äganderätt föll

sig svårt. Det är av största intresse, att man till stöd för denna uppfattning ej kunde framdraga något annat bevis än Gustaf I:s brev, vars verkliga mening /.../ icke var att

påstå en dylik äganderätt.36

27 Wallerström 1995 kap. 4 Med territorialisering av kungamakten menas

att konungens (eller furstens) ställning övergick från att ha varit defi-

nierad i termer av personliga band till att definieras i termer av territoriell

indelning. Kungamakten blev alltså herre över invånarna inom

ett avgränsat territorium istället för som tidigare över personer med

direkta eller indirekta personliga lojalitetsband till konungen.

28 Indelningen i högre respektive lägre regaler hade börjat vinna spridning

under 1500-talet. Erik XIV anslöt sig till denna indelning då han

på 1560-talet sökte reglera förhållandet mellan konungens och furstens

myndighet i de nyligen inrättade hertigdömena, eller med andra

ord maktförhållandena mellan honom själv och hans bröder, hertig

Johan och hertig Karl. De högre regalerna avsåg sådana myndigheter,

som var förbundna med konungens suveränitet, medan de lägre

regalerna framför allt innefattade fiskala rättigheter. Indelningen var

alltså något av en nymodighet när Helgeandsholmsdokumentet visades

upp 1587. Se Malcus 1971 s. 9 f och Malcus 1969.

29 Hafström 1969 s.194 f, Styffe 1864

30 Åqvist 1985 s. 198. Se även Rosén 1949 s. 36, 40, 42—45 angående

regalrätter under tidig medeltid. Jonsson (1989 s. 146) betraktar

Styffe som en företrädare för en historieskrivning, som från mitten av

1800-talet var ägnad att legitimera en ny, liberal äganderättsordning,

genom att försöka förankra den i "en av främmande inflytelser oberörd,

förment ursprungligt inhemsk, rättsuppfattning."

31 Åqvist 1985 s. 212, 220

32 Jfr Almquist 1928a s. 376 ff, Almquist 1928b s. 500 ff, Kyle 1987 s.

114 ff. Kyle ser det emellertid inte som en fördjupning av anspråken

utan förefaller snarare mena att regalrättsliga idéer introducerades i

Sverige under 1500-talet (se 1987 s. 111). I Åqvists (1985) beskrivning

(delvis underbygd av äldre forskning) av de medeltida regalrätterna

innehåller dessa inte äganderätt utan sådant som rätt och skyldighet

att förläna brytningsrätt till mineraler och rätt till del av räntan från

allmänningar (s. 181 f). Det rör sig alltså om dispositions- och ränteägarrätter,

vilka båda kunde användas för att hävda mera långtgående

anspråk. Han påpekar senare att Helgeandsholmsbeslutet "spelat en

inte obetydlig roll vid det karolinska enväldets hävdande av de kungliga

intressena." (1985 s. 209)

33 Kuylenstierna 1916 s. 30 f Det förefaller som om praxis vid skattläggning

av nybyggen skilt sig åt mellan olika landsdelar, åtminstone när

det gäller torpbebyggelse. I Götalandskapen synes de i hög grad ha

blivit krono. I två av de fyra härad i Värmland, som undersökts av Eva

Österberg för perioden 1550—1600, var däremot inslaget av skatte

klart dominerande, medan krono endast förekom i ett. Märkligt nog

blev en påtaglig andel förd som kyrko. (Österberg 1977 s. 184 ff)

En rad olika omständigheter kan ha inverkat på hur nybyggesanläggningar

klassificerats.

34 Kuylenstierna 1916 s. 31 f

35 Kuylenstierna 1916 s. 32 ff

36 Kuylenstierna 1916 s. 39

Osäkerheten undanröjdes dock, menar Kuylenstierna, genom

den förordning om skogarna som utfärdades den 19 december 1683. "Genom denna författning har kronan uttryckligen tillförsäkrat sig en privaträttslig äganderätt till de skogar, som ej kunde visas vara föremål för annans äganderätt."37 

Förordningen kan sägas utgöra utgångspunkten för det norrländska avvittringsverket, genom vilket man avsåg att skilja kronans skogar från enskildas ägor. 

De obrukade skogsområden, som inte kunde visas tillhöra någon gård, by, socken eller härad, hävdades vara "Vår och kronans rätta och enskilda egendom".38

Skogsordningen från 1683 kan såleds åberopas för att styrka ett statligt ägande av den mark, som saknade ägare vid denna tidpunkt. Lennart Stenman anser dock räckvidden i detta anspråk bör begränsas. Förvisso stärkte 1683 års skogsordning kronans rätt till ödemarkerna och "rent teoretiskt" är det riktigt att det inte längre fanns något herrelöst land, men avvittringen måste genomföras i praktiken innan man kunde säga vad det egentligen innebar att obygder utanför avgränsade ägor tillhörde kronan.

Det var ett arbete som tog ytterligare cirka 250 år att fullfölja.

Stenman framhåller att det fortfarande i 1793 års skogsordning förblev outsagt vad slags rätt kronan gjorde gällande när det stadgades att större skogar utanför byalagen i Finland, Norrland, Dalarna och Värmland tillhörde "oss och kronan". 

För att bedriva kolonisationspolitik räckte det att hävda en höghetsrätt och beträffande Norrland var kolonisation det dominerande statliga intresset. Det som drivit fram arbetet med en gränsdragning mellan enskild och statlig mark var det ökade värdet på skogen

i områden där bergsbruket expanderade. 

I områden där skogen ännu i stort sett saknade rotvärde, såsom i stora delar av Norrland,

låg statens intresse framför allt i att få fram bärkraftiga skattehemman, som kunde ge staten inkomster. Skogsmarken skulle därför helst indelas i hemman. 

Denna inställning präglade ännu de avvittringsstadgor som utfärdades på 1820-talet.

"Odiskutabel äganderätt till ödemarkerna fick kronan först då de vid avvittringen uppkomna överloppsmarkerna avsattes till kronoparker", menar Stenman, och tillfogar att sådana bildades först under andra halvan av 1800-talet.39

Man kan således hysa delade meningar om vilken verkan 1683 års skogsordning skall anses ha beträffande statens äganderätt till rikets ödemarker. Under alla omständigheter innebar

den att kronans anspråk vreds upp ett steg. Där avvittringen genomfördes hävdade kronan mer än bara dispositionsrätt för de marker, som ingen kunde visa sig äga. Under 1600-talet förstärktes uppfattningen att om annan erkänd ägare saknades, så var marken kronans egendom. Denna hållning understöddes av en lära, som ansåg kronan vara ursprunglig ägare till all jord.40

En möjlig förlängning av denna lära var idéerna om delad äganderätt, som kom att anföras även mot skatteböndernas ställning som jordägare.

Skatteböndernas äganderätt ifrågasatt

Som nämndes tidigare utsattes skattböndernas jordägande för växande inskränkningar från slutet av 1500-talet och deras äganderätt ifrågasattes allt intensivare. Ett växande antal rättslärda började under 1600-talet förespråka en "feodal" äganderättsuppfattning, där rättigheterna i ett eller annat avseende var delade.

Birger Ekeberg menar att man under påverkan av "främmande rättsystem" erkänt "möjligheten att tudela den fulla, samlade jordäganderätten i tvenne, i förhållande till hvarandra självständiga rättigheter, hvar för sig uppfattad såsom ett slags äganderätt".

Efterhand som detta vunnit insteg i det svenska rättslivet ledde det till att ränterätten — d.v.s. rätten att uppbära räntan  av jorden — betecknades som dominium directum, medan bördsrätten — vilket här41 närmast avser rätten att besitta, bruka och genom arv överföra till nästa generation — betecknades som dominium utile. 

En odelad äganderätt (dominium plenum) innebar att ränte- och bördsrätten låg samlade hos samme ägare, vilket blott var fallet med kronojord och rent frälse.

 Där jorden och räntan tillhörde olika innehavare rådde däremot delad äganderätt

(dominium divisum).42

 Om detta tillämpades på skattebonden innebar detta att han snarare hade en ärftlig besittningsrätt än en äganderätt till jorden, medan den direkta äganderätten låg hos kronan, som i egenskap av mottagare av skatten kunde ses som den som ägde räntan.

 Skillnaden mellan skatt och avrad luckrades upp, vilket också blir synligt i jordeböckerna. Skattens offentligrättsliga karaktär undergrävdes varvid pålagorna på skattejorden tenderade ses som privaträttsliga.43

Detta synsätt väckte visserligen gensaga i 1600-talets juridiska diskussioner och det blev långt ifrån allenarådande, kanske inte ens det dominerande bland tidens rättslärda. Skatteböndernas

äganderätt till sin jord hade framstående försvarare inom den juridiska sakkunskapen.44

 Hur man skall bedöma lärans genomslag i praktiken är lite ovisst, även om flera bedömare synes mena att skatteböndernas äganderätt trots allt fredades. 

Kuylenstierna, till exempel, menar att företrädesvis adelsintressen strävade efter att tillämpa "utländska teorier om delad äganderätt" på svenska förhållanden.

 Trots att sådana teorier vann "allt djupare fotfäste" under 1600-talet, led dock skatterätten inte några avgörande nederlag i praxis. Skatteböndernas äganderätt förblev skild från de lösligare besittningsformer, där det fanns en erkänd ursprunglig eller egentlig ägare till marken.45 

Eibert Ernby landar i en likartad bedömning av 1600-talet. "Formellt vill det synas som om skatteböndernas jordäganderätt under 1600- talet ej öppet ifrågasatts. Denna äganderätts reella innebörd är dock svårare att fastställa. Det gäller inte minst beträffande tiden 1650-1680." En del av innehållet i äganderätten hade skattebönderna

förlorat.46

Även Almquist betraktar läran om den delade äganderätten som ett främmande, utländskt element, som egentligen stod i strid med den inhemska rättstraditionen. Han vill dock tillbakavisa den spridda uppfattningen att denna lära fått spridning redan under 1600-talet. När man då använde begreppen dominium dirctum och dominium utile åsyftade det förra "själva äganderätten (proprietas) till jord och det senare en ärftlig besittningsrätt.

37 Kuylenstierna 1916 s. 39

38 Almquist 1928a s. 378

39 Stenman 1998 s. 26 f, cit. s. 27

40 Almquist 1928a s. 376, 377. Kuylenstierna (1916 s. 30 ff) synes mena

att det skett en förskjutning i innebörden och tillämpningen av denna

doktrin. Uppfattningen att kronan var den ursprungliga ägaren ansågs

till en början inte betyda att kronan hade en "vanlig äganderätt"

utan en dispositionsrätt till jorden, men sedermera tog man steget

att tillägna sig en "verklig äganderätt" till ödemarkerna.

41 I andra sammanhang avser "bördsrätt" ungefär att släktingar hade

förköpsrätt vid avyttring av arvejord, eller något vidare, släktens rätt

att lösa arvejorden. Börd var under 1500- och 1600-talen ett dubbeltydigt

begrepp, se Winberg 1985 s. 116 f, 141 och Brännman 1950 s.

301—310.

42 Ekeberg 1911 s. 10 f, cit s.10

43 Se Thomson 1923 s. 60—64

44 Almquist 1934 s. 99 ff, Kyle 1987 s. 114, Inger 2002 s. 168 f, 172 f

45 Kuylenstierna 1916 s. 18 ff, cit. s. 19, 21. Se även Brännman 1950 s.

310.

46 Ernby 1975 s. 46

Dominium var alltså en högre kategori än äganderätt, och kunde lämpligen översättas med herravälde. Följaktligen var ett delat dominium inte detsamma som delad äganderätt. Adel och bönder tvistade förvisso om arten av skatteböndernas besittning, men de tongivande rättslärda hävdade att skattebonden ägde directum och var klart skild från dem, vars besittning blott var utile. Det var först en bit in på 1700-talet som läran om delad äganderätt fick uttalade talesmän i Sverige, men den fick, skriver Almquist, "icke /.../ någon större betydelse för den svenska rättsutvecklingen." 47 

Därmed vare dock inte sagt att skatteböndernas ställning var ohotad. Bland myndigheterna — Almquist pekar särskilt ut Kammarkollegium — fanns alltjämt uppfattningen att all jord

ursprungligen tillhört staten och att det därför måste finnas ett kontrakt som grund för jordens skattenatur.48

Onekligen innebar 1600-talet att innehållet i skatteböndernas äganderätt urgröptes,49 och de flesta av dessa inskränkningar kvarstod i 1734 års lag. Skillnaden mellan skatte- och frälsejord i 1734 års lag var så iögonfallande att de, enligt Almquist, "mer än väl förklarar den även under 1700-talet ej sällan uppdykande föreställningen, att skattebondens jordäganderätt — om man ens kunde tala om en dylik — likväl var av lägre art än frälsemannens."50

Hur vanlig denna föreställning varit och i vilken utsträckning den också fått reellt genomslag är inte helt klarlagt, men som Göran Rydeberg påpekar, synes "flera ledande jurister samt allmänheten" ändå ha uppfattat det som om det funnits fördelar med att inneha skatterätt i jämförelse med att vara åbo på kronojord.

Dessa fördelar har synbarligen varit tillräckligt stora för att göra det motiverat att förvärva skatterätt när möjlighet gavs.51

Kronan har under tider av påträngande pengabehov avyttrat tillgångar på olika sätt. Ett sätt var att sälja skatterätt till kronojord. Sådana skatteköp hade förkommit under 1600-talet,

om än i ganska oreglerade former.52 

I anslutning till Karl XII:s krig utfärdades 1701 en särskild skatteköpsförordning i syfte att förbättra statens ekonomi. Förordningen reviderades ett flertal gånger och 1773 stoppades skatterättshandeln för att åter tillåtas 1789.53 Tydligtvis fanns det ett intresse av att köpa skatterätt.

Betydande mängder kronojord övergick under 1700-talet till skatte. Möjligen var det till en början inte i första hand kronobönderna som hade intresse av att förvärva skatterätt, men de

blev ändå den dominerande köpargruppen. En knapp fjärdedel av försäljningen gick till andra än bönder. 

Att äga jord men inte dess ränta var väsentligen att äga rätten att betala denna ränta."57

 Under loppet av 1700-talet förändrades detta. Vad man måhända kunde kalla innehavarägarintressena stärktes, och de understöddes av framsprängande ekonomiska åskådningar, som betonade att en tryggad äganderätt var väsentlig för näringsflit och ekonomiska framsteg.58

I en avhandling om "Striden om hemmanen" analyserar Jörgen Kyle denna dragkamp mellan olika intressen, ränteägare och jordinnehavare, där de senare i sin tur kunde delas upp

i kommersiella intressen, som främst såg till rätten att fritt disponera över innehavet, och ett mer ’traditionellt bondeintresse’, som främst såg till brukarens trygghet i innehavet.

Dragkampen utmynnade i att "äganderättens ställning stärktes" under 1750- och 1760-talen, och att dess innebörd fixerades.

Skattemannarättens innehåll utvidgades successivt på ränteägarens bekostnad. Under denna process hade sammansättningen av gruppen skattemän förändrats på så sätt att den genom skatteköpen tillförts en märkbar andel som inte tillhörde bondeståndet.

Samtidigt hade en differentiering inom de jordbrukande klasserna börjat märkas, vilket medförde att "bondeintresset" av en tryggad besittning för den direkte brukaren luckrades

upp. 

"Vissa grupper ur bondeståndet kunde betrakta sig som ’lantmän’ som hade samma jordägarrättigheter som lantmän ur andra samhällsgrupper". Det skapades med andra ord förutsättningar för en samsyn mellan "lantmän" om villkoren för skatteköp och i förlängningen vad jordägande skulle innebära.

Tyngdpunkten föll mera på skattemannens fria disposition än på den direkte brukarens tryggade besittning. Redan här anas inledningen på en upplösning av ståndssamhället. Vid 1765 års riksdag kunde man inom bondeståndet föra argumentationen utifrån ett jordägarperspektiv, som knöt an till jordägare inom övriga ofrälse stånd.

"Bondelinjen som hävdade ståndets exklusiva rättigheter grundade på besittning och odlarmöda övergavs till förmån för hemmansägarens rättsligt fixerade anspråk."

Man kan därför säga att det försiggick två parallella processer under frihetstiden. Jord överfördes från krono till skatte, och äganderättsinnehåll överfördes från ränteägaren till skattemannen, som i tilltagande grad kunde vara något annat än en bonde. 

"Ett skikt av jordägare i modern mening började lösgöra sig ur den traditionella ståndsorganisationen." Gustav III:s statsvälvning 1772 medförde visserligen ett tillfälligt bakslag i denna trend, men mer än en uppbromsning blev det inte. Den

47 Almquist 1929 s. 128 f, Almquist 1934 s. 115 ff, cit s. 119

48 Almquist 1934 s. 123 ff

49 Se t.ex. Almquist 1934 s. 102—115, Ernby 1975 s. 39—46, Kyle 1987 s.

116 ff

50 Almquist 1934 s. 115

51 Rydeberg 1985 s. 23

52 Rydeberg 1985 s. 39 ff, 42

53 Rydeberg 1985 s. 44 ff

54 Ang. omfattningen av skatteköpen, Rydeberg 1985 s. 26 f, ang. intressen,

Kyle 1987 s. 5 f, 99 ff

55 Se t.ex. Kyle 1987 s. 49, 57

56 Kyle 1987 s. 104—107 (cit. s. 104)

57 Herlitz 1974 s. 154

58 Den tanken hade naturligtvis uttalats tidigare se t.ex. Ågren 1997 s.

99, Ernby 1975 s. 43, Herlitz 1974 s. 150 (noten) Under 1700-talet formulerades

emellertid ekonomiska åskådningar där betoningen av den

tryggade äganderätten snarare utgjorde en del av ett program, och

där äganderättsbegreppet gavs en mer entydigt absolut och exklusiv

innebörd.

framväxande nya ordningen kom istället att stadfästas när Gustav 1789 behövde de ofrälse ståndens stöd mot adeln.59

Genom förändringar i lagstiftningen år 1789 jämställdes otvetydigt skattemannens äganderätt med frälsemannens. 

I Förenings- och säkerhetsakten medgavs alla stånd att förvärva och besitta all slag jord, med undantag för så kallat ypperligt frälse, som förblev adelns privilegium. Jordnaturen skulle vara

oföränderlig, vilket innebar att bönder kunde förvärva frälsehemman med bibehållen frälserätt. I Kungl. Maj:ts försäkran och stadfästelse av den svenska och finska allmogens fri- och rättigheter 1789 sades att "Skattebondes äganderätt till skattehemmanet

bibehålles uti sin helgd alltid oförkränkt, ävensom den dispositionsrätt därå, som beviljad och försäkrad blivit".

I den återupplivade skatteköpsförordningen sades, vilket måhända var det viktigaste, att alla skattemän ägde "lika orubbelig ägande- och lika fri dispositionsrätt" över skattehemmanet som

frälsemannen över frälsehemmanet. Samtidigt avlägsnandes flera av de inskränkningar i äganderättens innehåll, som legat på skattejorden.60 

Varje svensk man kunde således förvärva (i stort sett) vilken jord som helst och skattemannen61 fick (i stort sett) samma rätt att disponera över sin egendom som dem som

ägde både jorden och dess ränta. 

Att äga jord blev väsentligen just att äga jord.

Genom dessa reformer inträdde en privat äganderätt i skattemannarättens ställe, men förändringen var — åtminstone teoretiskt sett — mera genomgripande än så. Både jorden och

jordägandet kom att bli mera enhetliga kategorier. Nivelleringen mellan jordnaturerna fullständigades 1809, då inskränkningarna i rätten att förvärva ypperligt frälse avlägsnades, och själva indelningen förlorade sin gamla innebörd. Skiljelinjen kom i stället att gå mellan privat och statligt ägd jord, och den privata äganderätten var lika till innebörd och innehåll för varje svensk man.

Äganderätt — en sen uppfinning?

Det är nog inte många som ifrågasätter att 1789 markerade en viktig vändpunkt när det gällde skattemannarätten och jordäganderätten i Sverige. Frågan är dock vad vändpunkten

egentligen markerade. Länge dominerade en uppfattning som beskrev skeendet i termer av återställelse eller frigörelse. Enligt den förra varianten utsattes skatteböndernas urgamla odelade (odala) jordäganderätt för faktiska inskränkningar och hotande rättsläror, men återställdes till slut till sin gamla innebörd vid riksdagen 1789. Den senare varianten nöjer sig med att säga att en inskränkt äganderätt frigjordes eller att jorden emanciperades.

Båda dessa varianter utgår från att det funnits en odelad och fullständig odal jordäganderätt, och oftast (om än implicit) från att äganderätt är en absolut kategori, som teoretiskt föregår

rättsordningen. 

När rätten uppkom fanns äganderätten redan där som en företeelse att skydda eller inskränka eller på annat sätt reglera.62 Dessa utgångspunkter har ifrågasatts.

Föreställningen om en ursprunglig fullständig äganderätt, som kunnat återställas eller frigöras, har tillbakavisats med argumentet att den tanken använder sig av ett sentida äganderättsbegrepp, som inte utan vidare är tillämpligt på äldre tider.

I nästan programmatisk stil har detta av framhållits av Mauritz Bäärnhielm. Han hävdar att "bondens individuella äganderätt till jorden är av sent datum" — vilket i tillspetsad form preciseras till den 21 februari 1789, då Gustav III genomdrev förenings- och säkerhetsakten och den nya skatteköpsförordningen.63 Tidigare var böndernas rätt till jorden avgränsad och inskränkt från så många håll, att "det inte i fråga om någon kategori bönder förelåg

en rätt till jorden som är förtjänt av beteckningen äganderätt."64

Bäärnhielm tänker då inte bara på de restriktioner i förfogandet, som staten satte upp, utan även de, som härstammade från släkten och från byn och de samfälligheter bonden tillhörde.

Vidare var avsevärda delar av markerna samfällighetens kollektiva ägor. 

Under åren 1789-1810 genomfördes en serie reformer, som på ett avgörande sätt förändrade skatteböndernas ställning, och reformverket fortskred i riktning mot att göra markerna till

föremål för individuellt ägande. Men — och detta är den andra tunga poängen — förändringen 1789 innebar inte att något gammalt återställdes. Det är istället så, att den moderna, individuella äganderätten till jorden infördes vid denna tid. 

Den starkt begränsade besittningsrätt, som skattebönderna dessförinnan hade haft, "förvandlades till en rätt som med vår tids terminologi kan betecknas som äganderätt."65 

Tidigare hade det legat åtskilliga lager av erkända anspråk på jorden, samtidigt som det (framför allt i Norrland) fanns marker utan äganderätt. Den som på ett eller annat sätt använde eller brukade jorden hade någon slags rätt till den, "men äganderätt — nej." Begreppet, såsom vi idag känner det, är i Sverige "väsentligen en produkt av 1800-talet".

Följaktligen är det, menar Bäärnhielm, "ohistoriskt att applicera ett begrepp som äganderätt till jord på förhållandena i Sverige under tider som ligger för sekelskiftet 1800."66

Det har riktats en del invändningar mot Bäärnhielm. Alexander Loit menar att han nyttjar ett statiskt och inskränkt äganderättsbegrepp, som inte förmår att relatera äganderätten till

jordägandets varierande funktioner och utformning över tid.

Det blir vilseledande att reducera skattemannarätten till närmast en nyttjanderätt. Om man låter ett snävt modernt äganderättsbegrepp styra analysen kommer man att förbise väsentlig drag

i såväl jordägo- och jordbesittningsstrukturen som i den sociala strukturen, menar Loit. 

Det fanns reella skillnader i ställning och befogenheter, som är rimligast att beskriva i termer av äganderätt.

Detta skall dock inte förstås som att det rör sig om en absolut eller överhistorisk kategori. Jordäganderätten är, skriver Loit, "en relativ företeelse som alltid får sin särskilda utformning i varje specifikt produktions- och rättssystem."67 

I detta sista torde Bäärnhielm instämma, ehuru han föredrar "det mera neutrala

uttrycket dispositionsrätt".68 Med detta menar han förvisso inte att bönderna saknade skyddade anspråk, men han vidhåller att denna dispositionsrätt bör hållas skild från äganderätt.69

59 Kyle 1987 s. 121—152, se särskilt s. 127 f, 135 f, 144 ff, 148, 157 f (cit.

s. 144, 136, 148. 157)

60 Thomson 1923 s. 86 ff (cit s. 87, 88), Ingers 1948 s. 388 ff

61 Det är inte bara slentrian som gör att jag här skriver "man".

Äganderätten var en i hög grad genusbestämd företeelse. (Se t.ex.

Sjöberg 2001 och Niskanen 2001). När syftet, såsom här, blott är att

ge en bakgrund till forskningsdebatt som förts om rätten till land och

vatten i fjällregionen, är det dock inte nödvändigt att närmare gå

in på dessa aspekter av jordäganderättshistorien. Att rättigheterna i

fjällregionen varit lika genuspräglade som annorstädes (se t.ex. Amft

2002) är en annan sak.

62 Jfr kommentarer om tidigare forskning i Jonsson 1989 s. 62 ff och

Eliasson 2002 s. 55 f.

63 Bäärnhielm 1970 s. 338

64 Bäärnhielm 1970 s. 342

65 Bäärnhielm 1977 s. 59

66 Bäärnhielm 1977 s. 58 f (cit. s. 59, 59, 58)

67 Loit 1979 s. 48 f (cit. s. 49)

68 Bäärnhielm 1984 s. 58

69 Se även Bäärnhielm 1995 s. 18 f

Urminnes hävd och rättskyddets förskjutningar

Ågren tillämpar detta analyssätt i en studie av institutet urminnes hävd. Jämte de fem laga fången (arv, köp, byte, gåva och pant) kunde man under 1600-talet också stödja ett äganderättsanspråk på urminnes hävd. Därmed menades att man brukat den aktuella

marken så länge att ingen kunde minnas någon tidigare brukare.

Stadgande om urminnes hävd fanns med redan i Magnus Erikssons landslag (ca 1350), men genom Kristoffers landslag (1442) fick det en mer kategorisk formulering; när urminnes hävd uppkommit kunde det inte klandras.73 Tankefiguren bakom ett sådant stadgande var dels att man kunde vinna rätt till jord genom att aktivt bruka den, dels att man kunde förlora rätt till jord genom att inte försvara sitt innehav. 

"Hävderegler innebär således att rättssystemet efter en tid förflyttar sitt beskydd från rätt ägare

till faktisk innehavare."74 

Dessa regler fortsatte att ha en stark ställning under 1600-talet och de rättslärdas diskussioner ger ett bra exempel på hur rättskyddet gradvis överförs "från en frånvarande ägare till en närvarande innehavare."75 Stadgandet om urminnes hävd var ingalunda okomplicerat. 

Det stod i konflikt med andra delar av lagen och ur kronans synvinkel hade det den olägenheten att det kunde drabba även kronojord (vilket man senare satte stopp för).76

 Dessa komplikationer kan vi här lämna därhän. Vad vi skall ta fasta på är att urminnes hävd var en form av besittningsskydd, för det är på denna punkt förskjutningen från 1600-tal till 1800-tal blir tydlig. Under 1600-talet var det den faktiske brukarens besittningsskydd man i första hand tog fasta på.77 Därigenom menade man sig också skapa en incitamentsstruktur

som var gynnsam för det allmänna bästa. Det gav en sporre att aktivt bruka jorden och det reste ett lämpligt hot om att man kunde förlora jord som försummades.78

Ågren kopplar samman denna rangordning av vems besittningsskydd som premierades med ett mera övergripande ekonomisk-historiskt resonemang angående relationen mellan

befolkningsstorlek, brukbar jord och teknologisk nivå.

 I ett lågteknologiskt agrarsamhälle blir det ett intresse för alla — de som utför jordbruksarbetet och de som lever av andras arbete — att hålla jorden i bruk. Detta förstärktes troligen av erfarenheterna av ödeläggelse till följd av epidemier och krig. I sådana samhällen blir det rationellt att ge rättskydd åt den som länge brukat jorden och inte till varje pris utröna med vilken rätt besittaren brukar sitt innehav. Urminnes hävd fyller i det sammanhanget en viktig funktion.

 När blicken vänds mot tiden runt 1800 har flera inslag i bilden förändrats. Två trender som skulle hålla i sig under 1800-talet hade inletts. En tilltagande befolkningstillväxt och aktiv nyodlingspolitik hade minskat sannolikheten för att det skulle vara svårt att få någon att ta hand om jorden. En viss teknologisk utveckling hade inletts, vilken medförde att det inte bara var det hårda arbetet, som fick jordbrukssektorn att fungera. "Det blir allt mer betydelsefullt att rättsystemet skyddar inte bara den som investerar genom eget arbete utan även den som investerar genom sitt kapital. Vikten av att slå vakt om den formelle ägaren ökar."79

Ett problem med urminnes hävd, som togs upp redan i 1600- talets debatter, var att det kunde leda till att en person tillägnade sig något han inte hade rätt till och sedan fick detta tilltag

sanktionerat till följd av besittarens förmånliga ställning vid tvist.80 

I 1734 års lag togs inte urminnes hävd med i uppräkningen av de laga fången, men det är oklart varför det utelämnades.

När ett förslag till ny jordabalk presenterades på 1820-talet var

70 Ågren 1997 s. 44 ff

71 Bäärnhielm 1995 s. 18

72 Bäärnhielm 1995 s. 19, Ågren 1997 s. 47 f

73 Ågren 1997 s. 75

74 Ågren 1997 s. 49 f (cit s. 50)

75 Ågren 1997 s. 100

76 Ågren 1997 s. 79 f, 107, 117 f

77 Ågren 1997 s. 99, 103

78 Ågren 1997 s. 181 f

79 Ågren 1997 s. 256 f (cit. s. 257)

80 Ågren 1997 s. 93

de kommitterade emellertid tydliga på den punkten. Urminnes hävd kunde uppmuntra olagligheter och kränka äganderättens helgd. Möjligheten att bli rättmätig ägare genom att bemäktiga sig oägda saker hade försvunnit i och med att det borgerliga samhället inrättats, ty där existerade inget som saknade ägare.

Följaktligen kunde egendom endast förvärvas från en tidigare ägare. Kommitterade avvisade också tanken att ett ägande kunde utsläckas om det inte hävdades och försvarades.81 

Det var således den formelle ägarens intresse av besittningsskydd som nu stod i fokus.

Synen på jordägandet genomgick alltså en förskjutning och förändringen gällde inte bara frågan om vems anspråk som prioriterades. 

Hävd och nedlagt arbete upphörde att vara en giltig grund för äganderättsanspråk.82 

Tidigare typer av anspråk rensades bort, varigenom ägandet blev en mera entydig företeelse,

med tydligare avgränsade ägare och ägoobjekt. Med Ågrens terminologi skedde en förändring av ägosystemet.

Ägosystem — splittrat och samlat ägande

De som ifrågasatt om man över huvud taget kan tala om äganderätt före decennierna runt 1800 har, som vi sett, bland annat framhållit att det låg flera lager av erkända anspråk på jorden.

Detta bör man förvisso ta fasta på, menar Ågren, men snarare då som ett uttryck för ägandets innebörd och ägosystemets utformning under en specifik tidsepok.

Det var heller inte alltid själva jorden som var det huvudsakliga föremålet för ägandet, utan de rättigheter som var knutna till jorden.85 Det var vidare ett system, där det inte alltid gick att

peka ut var ens ägor låg. 

Såsom ’delägare’ i byn hade man rätt till bysamfällighetens ägor. Man hade en ideell andel i byn, men det innebar inte nödvändigtvis att det fanns ett avgränsat område som man var ägare till. I synnerhet när det gällde utmarkerna avsåg rättsanspråken en del av utnyttjandet snarare

än ett viss markområde.86 Fördjupningen av ägandet innebar en påtaglig förändring i dessa avseenden, men det blir missvisande att säga att äganderätt "infördes" i och med detta. Skyddade äganderättsanspråk var ingen nyhet. Det nya var att de äganderättsanspråk

som skyddades omstrukturerades i enlighet med det annorlunda äganderättsbegrepp, som nu vann mark, och som sade att jordäganderätt var: 

1) individuell, så att det blott fanns en ägare till varje jordstycke, 

2) absolut, så att ägaren utan inskränkningar förfogade över sin jord, och 

3) enhetlig, så att alla hade samma rätt att äga jord.87

81 Ågren 1997 s. 258 f

82 Jfr Ågren 1992 s. 243 f

83 Ågren 1992 s. 19 ff (cit. s. 20, 22)

84 Ågren 1992 s. 21

85 Se t.ex. diskussionen i Jonsson 1989 s. 59—66, som tar sin startpunkt

i hur torparen Pål Hinderssons röjselrätt upprätthölls trots

att Hälleforsverket förvärvat skatterätten till hemmanet Mången.

Hälleforsverket fick betala för att kunna avhysa torparen från den

mark man alltså redan innehade med skattemannarätt. "Både skatterätt

och röjselrätt var föremål för ägande. Både Hälleforsverket

och Pål Hindersson var alltså på var sitt sätt ’ägare’ till hemmanet

Mången, även om ingenderas ägande var odelat. Mellan dessa två slags

ägande förelåg ingen absolut men väl en relativ skillnad. Skatterätten

hade förvärvats till så mycket ’större säkerhet’, till ’evärdelig ägo’.

Men trots detta förblev också röjselrätten en form av ägande, visserligen

av underordnad betydelse i jämförelse med skatterätten, men

ekonomiskt faktiskt långt högre värderad." (s. 60)

86 Ågren 1997 s. 64—71, 78. Se även karakteriseringen av tvister på 1740-

talet vid häradsrätten i Stora Tuna och bergstinget i Österbergslagen

i Ågren 1992 s. 156 ff. Det var få tvister som gällde ägande "i en

övergripande och allomfattande mening". Istället handlade de om

"konkreta delaspekter av ägandet". Ågren menar att rättsanspråken i

dessa tvister återspeglar en splittrad äganderättskonstruktion. (Ågren

1992 s. 158) Ang. svårigheter att peka ut gränser för ägor, jfr även

Eriksson-Trenter 2002 s. 104 f

87 Karakteristiken enligt Winberg 1985 s. 1

Fjällregionens komplicerade äganderättsfrågor igen

Den äganderättshistoriska forskningen ger således inte några enkla svar på vem som har bättre rätt till marker. Genomslaget för forskningsinriktningar, som betonar äganderättsbegreppets föränderlighet har gjort saken än mer komplicerad genom att tillfoga frågor på vad vi ovan kallade den tredje nivån. 

Den första nivån, när det gäller fjällregionens äganderättsfrågor, gällde om markerna varit av skatte- eller krononatur. Förvisso kan man invända att redan frågan förutsätter att det är den "svenska" rätten som skall fälla avgörandet. Kanske är det, om inte annat så av praktiska skäl, ofrånkomligt. Likväl behöver det inte bli fullt så ensidigt som det vid ett första påseende kan framstå.

Man kan fråga hur det svenska rättsväsendet behandlade de äganderättsanspråk

(vilka måhända var baserade i en samisk rätt), som fanns innan det svenska väldet bredde ut sig över området.

Har sådan anspråk skyddats? I så fall hur? Har markerna skattlagts?

Man kan med andra ord undersöka om berörda markerna behandlats som skatte och om dess innehavare således besuttit dem med skattemannarätt. Eller har innehavet skyddats som en mer begränsad rätt? Om det inte är skatte, är det då krono? 

Den frågan korsar en annan: Vem kan sägas äga marker, som saknar enskild innehavare, det vill säga obygd eller ödemark? Här tillstöter en svårighet. Hur skall obygd definieras? Den andra sidan av den frågan är: Vad skall räknas som giltig grund för äganderättsanspråk?

Krävs det någon form av bruk av markerna? Duger i så fall vilken form av bruk som helst? Oavsett hur man svarar på dessa frågor kommer man inte ifrån att avgöra hur obygd skall behandlas Är det herrelöst land (res nullius) eller är det kronojord? Från det att man hävdar att det inte existerar något herrelöst land kommer de marker som saknar enskild ägare att

vara krono. 

Då inställer sig frågor på det som ovan kallades den andra nivån.

Vad innebär egentligen jordnaturen äganderättsmässigt?

Kan krononatur utan vidare likställas med statligt ägande?

Kan skattenatur likställas med privat ägande? 

Dessa frågor glider ganska snart in i frågor på den tredje nivån, som handlar om vad

äganderätter är — eller kanske rimligare, hur äganderätter skall betraktas. På en närmast grundläggande filosofisk nivå ställs man inför problemet om äganderätt skall betraktas som något som existerar i sig själv, oberoende av rättssystem, eller om det är en konsekvens av rättssystemet. Skyddas äganderätten för att den är en äganderätt, eller blir den en äganderätt på grund av att den skyddas? Vägg i vägg med den frågan ligger spörsmålen

om äganderätt är något konstant eller föränderligt (eller kanske till och med ett modernt påfund) och om det är något absolut eller sammansatt. 

Dylika filosofiska problem berörs inte alltid explicit, men de flesta undersökningar baseras på uttalade eller outtalade ställningstaganden i dessa frågor. De styr både hur man ställer frågor till källmaterialet och hur man tolkar det.

Och ställningstagandena har betydelse för vilka slutsatser man

når om rätten till markerna.

Det blev en lång rad frågor (som utan svårigheter hade kunnat göras mycket längre), och avsikten har endast varit att demonstrera hur komplexa fjällregionens äganderättsfrågor är. Man blir knappast förvånad över att vare sig forskare eller tvistande parter blivit överens. Myllret av problem på olika nivåer har sannolikt även bidragit till att de inblandade stundtals haft svårt att kommunicera med varandra. Oenighet i aktuella sakfrågor kan ha sin grund i skilda meningar om outtalade förutsättningar för respektive parts resonemang. 

Forskare kan måhända inte lösa de omedelbara marktvisterna, men de skulle kunna bidra till att öka förståelsen av vari oenigheterna ligger och hur tvisteämnena uppkommit. Låt oss därför övergå till att se på de studier som ägnats åt äganderättsproblemen i fjällregionen.

...

102 Se t.ex. Jonsson 1989 s. 12, 16 f, 73 och Ågren 1992 s. 175 f, 243 f,

248 f. Mer exakt handlar deras problematik om vad man kallat den

ursprungliga ackumulationen. Därmed avses den process då vissa skikt

skiljs från ägande av produktionsmedel, vilka samlas hos en framväxande

kapitalägande klass. Det fördjupade ägandet blir då en delaspekt

av den ursprungliga ackumulationen.

103 Ågren 1992 kap. VI:5.2, ssk s. 243, Bäärnhielm 1970 s. 339 Det väsentliga

för Bäärnhielm, som inte räknar med någon egentlig äganderätt

före 1700-talets slut, är att skattebonden, till skillnad från andra

bönder, hade bördsrätt. Å ena sidan innebar detta vissa begränsningar

av förfoganderätten, men å andra sidan innefattade bördsrätten en

ärftlig besittningsrätt, och det var denna som "kom att bli det frö ur

vilket bondens äganderätt växte fram". (Bäärnhielm 1970 s. 339)

Innan vi går in på Korpijaakko-Labbas161 analys bör det nämnas att hon gör en skillnad mellan termerna lapp och same, samt finner det i många sammanhang motiverat att använda den förra. 

Under den period som hon har undersökt kategoriserades rikets invånare på olika sätt, bland annat efter vilken näring de tillhörde. Ett exempel på en sådan kameral kategori är "borgare", det vill säga en person som hade burskap i stad och utövade någon stadsnäring (hantverk eller handel). 

En annan sådan kategori var "lapp", som alltså var en person som utövade lappmannanäringar, och därigenom skilde sig från bönder, som utövade bondenäringar. Den alldeles övervägande andelen lappar var förvisso samer, men man bör ändå ha skillnaden klar för sig. Eftersom de fastighetsrättsliga och skattmässiga frågor Korpijaakko-Labba behandlar är kopplade till den kamerala kategorin lapp, inte till den etniska kategorin samer, har hon funnit det motiverat att framhålla skillnaden samt bruka termen lapp.162 

Jag har i den fortsatta framställningen följt Korpijaakko-Labba i detta avseende.

Äganderätt är den rimligaste beteckningen på samernas relation till markerna

Korpijaakko-Labba hade en lång tradition av starkt etablerade uppfattningar om jordägande att förhålla sig till. Till dessa hörde att äganderätt till jord inte uppkommit eller blivit aktuellt förrän i samband med odling. Mer specifikt rörande samerna fanns också föreställningen att de inte haft vare sig behov eller intresse av privat jordäganderätt. 

Ett första steg blev därför att undersöka om det var relevant att tala om äganderätt i den samiska ekonomin, där befolkningen i huvudsak levde av jakt, fiske och renskötsel. 

En intensiv studie av Rounala lappby fram till mitten av 1700-talet gav ett otvetydigt jakande svar. Byområdet var indelat i enskilda bruksområden, och det var tydligt att invånarna

sökt och vunnit skydd för sina marker. Det fanns i detta avseende ingen nämnvärd skillnad gentemot jordbrukande bönder.

För vardera har den uteslutande rätten till landet och ägorna varit viktiga. På samma sätt som i det övriga riket har huvudsyftet med lapparnas processande om sina land varit tryggandet av den uteslutande rätten, och detta syfte har också rönt förståelse i domstolen.

 Käromålen rörande skydd för markanvändningen har ansetts berättigade, och domarna har korrelerat med det rättskydd man yrkat på. /---/ Privat äganderätt — eller åtminstone en motsvarande grundidé — har inte varit något okänt bland den befolkning som levde av lappmannanäringar /.../. 

Urkundmaterialet visar tvärtemot, att just de rättsuppfattningar som är typisk för jordägande har utgjort den uttryckliga kärnan i lapparnas processande om sina land. De har också allmänt

kallat sig själva för "ägare".163

Således menar Korpijaakko-Labba, att det rimligaste är att beteckna lapparnas relation till sin marker just som äganderätt.

Eftersom detta är ett komplicerat och omtvistat begrepp går det emellertid inte att stanna där. Man måste klargöra vad lapparnas rättställning faktiskt innehöll, eftersom det var detta

innehåll, som sedermera gav upphov till det vi känner igen som en ’modern’ äganderätt.164

Äganderättens historiska förändringar och tillämpning

Som vi sett tidigare har det förekommit en livlig debatt om ägandets innebörd, både bland rättslärda under olika historiska epoker och bland nutida forskare. Särskilt under 1600-talet fick skattebönderna vidkännas inskränkningar sin skattemannarätt,  och doktriner om delat ägande i olika skepnader började vinna insteg i den juridiska (och politiska) debatten. 

Dessa förhållanden har fått en del sentida forskare att hävda att själva äganderätten

är en ganska sen konstruktion. 

Korpijaakko-Labba menar dock, att många forskare har gett en skev bild av jordägandets historia. De har riktat blicken på kontrasten mellan den moderna tiden (tiden efter 1789) och den period hon kallar "feodalpolitikens tidevarv", som tog sin början under 1500-talet.

 Enligt Korpijaakko-Labba bör man förlänga tidsperspektivet bakåt och ta fasta även på det

hon kallar "den odala äganderättens tidevarv". I det perspektivet blir "feodalpolitikens tidevarv" närmast ett mellanspel, och den "moderna" äganderätten blir en återanknytning till en gammal odal äganderätt, som "frigjorts" från feodala inskränkningar.165

De centrala poängerna i Korpijaakko-Labbas skildring av det ursprungliga, odala tidevarvet är dels att äganderätten i princip var fullständig, dels att en sådan äganderätt inte var knuten

till någon viss form av markanvändning; den förelåg alltså i lika hög grad i fångstekonomier som i jordbruksekonomier. Redan i inledningen hade hon indirekt anslutit sig till uppfattningen, att "äganderätt till mark kan och kunnat uppstå genom nyttjande av jorden på ett ändamålsenligt sätt, utan att den exakta formen av markanvändningen varit utslagsgivande."166

 Genom en granskning av de medeltida lagarna (landskapslagarna samt Magnus Erikssons

respektive Kristoffers landslag) avsåg hon styrka detta.

Den odala, fullständiga äganderätten, tillämpad även i fångstekonomi

Den odala äganderätten var, enligt Korpijaakko-Labba, en enhetlig och fullständig äganderätt, som inte gjorde någon skillnad på vilket rättsubjekt som innehade jorden. Odaljorden var den

mark, som enskilda tagit i bruk och som överförts genom arv till efterkommande släktled. Jordegendom erhöll man genom något av de laga fången — arv, byte, gåva, köp och pant — vartill kom urminnes hävd. Detta förutsattes gälla även för kronan, vars egendomar alltså skulle ha vunnits genom laga fång.

 Lagstadgandena rörande jordägare handlade företrädesvis om relationer mellan jordägare, inte om relationen till någon form av statsmakt.

Den mest påtagliga inskränkningen i jordägarens rätt att överlåta jord gällde gentemot släkten, som hade bördsrätt eller rätt till bördslösen. Lagstiftningens "grundidé" var annars att rätten att bruka mark var en uteslutande ensamrätt, som endast tillkom jordägaren själv, och att det var endast denne som i rättsligt avseende kunde bestämma över marken.167 Och detta var tillämpligt oavsett hur man brukade marken.

 Korpijaakko- Labba framhåller att det inom det svensk-finska riket rådde stora

variationer hur man brukade markerna, och hon menar att detta påverkade lagarna. Olika typer av ekonomier behövde reglera

161 Kaisa Korpijaakko-Labba (1954— ) jur. dr, docent i rättshistoria,

Lapplands universitet, Rovaniemi. Efter avhandlingen fortsatt rättshistorisk

forskning om lappmarkernas äganderättsfrågor, bl.a. som

ledare för projektet "Om jordanvändningsrättigheterna på vardera

sidan om Torneälven" (Åbo akademi).

162 Korpijaakko-Labba 1994 s. 53, 66 f

163 Korpijaakko-Labba 1994 s. 173

164 Korpijaakko-Labba 1994 s. 174 f

165 Korpijaakko-Labba 1994 s. 180 f

166 Korpijaakko-Labba 1994 s. 34, jfr även s. 171 f

167 Korpijaakko-Labba 1994 s. 182—189, 198 (cit.). Bördsrätten innebar

att, att om man ville sälja arvejord utom släkten skulle marken först

bjudas upp till släktingar (i bestämd ordning) för inlösen. Detta uppbud

skulle ske vid tre ting. Om ingen anmält sin önskan att lösa in

jorden kunde den i laga ordning säljas, varvid häradshövdingen utfärdade

fastebrev, som intygade att köpet vunnit laga kraft.

olika typer av företeelser. Ett område behövde dessutom inte vara särskilt tätt befolkat för att det skulle kunna uppstå knapphet och konkurrens om marker. En del former av markanvändning var arealkrävande och även i glest befolkade områden kunde det

uppstå behov av att reglera brukarnas rätt gentemot varandra.

Hon visar detta genom att jämföra Östgötalagen, vars innehåll präglades av ett tätbefolkat jordbrukssamfunds markproblem, och Helsingelagen, vars innehåll återspeglade "förhållandena

i glest bebodda områden där man i hög grad förlitade sig på fångstnäringarna för sin utkomst."168 

Slutsatsen blir, att jordägandets utveckling uttryckligen dikterats av de samhälleliga realiteterna. Ju större betydelse en viss näring haft inom ett visst område, desto centralare ställning har regleringen av enskildheterna fått i lagstiftningen för detta område. Man kan på denna grund anse, att det förekommit en direkt växelverkan mellan jordägandesystemet och deaktuella näringsgrenarna.

Detta har dock skett på ett helt annat sätt än vad man påstått i äldre rättslitteratur. Man

kan utan tvivel anse, att jordäganderätten uppkommit och utvecklats, då behov uppstått, men behoven har kraftigt varierat inom de olika områdena. På grund här av skulle man kunna dra den slutsatsen, att äganderätten enligt de olika landskapslagarna var till sitt noggrannare innehåll sådan såsom den utformats av de för respektive område typiska näringarna och av det behov av rättsskydd som sammanhängde med dessa näringar.169

Därmed är grunden lagd för att kunna hävda att lapparna haft äganderätt till sina marker, om det visar sig att deras markinnehav skyddats i enlighet med lagen.

Den odala äganderättens innehåll var således "ett fullständigt innehav och en fullständig rätt", och lagens stadganden rörande jordinnehav hade uppkommit "för att skydda sådana intressen som var viktiga ur markanvändningens synvinkel", vilket i de nordliga delarna mycket väl kunde vara till exempel jakt, fångst och fiske. 

Den lämpligaste beteckningen på denna rätt till marken är, menar Korpijaakko-Labba, just äganderätt.170 Under "feodalpolitikens tidevarv" (inlett på 1500-talet) utsattes den förvisso för restriktioner och ifrågasättanden. Till de påtagliga förändringarna hörde dels fixeringen av indelning i jordnaturer, som innebar att rättigheter och skyldigheter rörande marken

blev gruppspecifika, dels att en av grupperna, skattebönderna, fick se sin rätt — skattemannarätten — utsättas för åtskilliga inskränkningar.171

 Medan detta pågick höjdes en del röster som ville frånkänna skattebonden äganderätt till sin jord, men någon reell betydelse fick aldrig detta. Även om skattemannarätten utsattes för inskränkningar, så upphörde den aldrig att vara en äganderätt.172 

Merparten av de särskiljande restriktionerna upphävdes 1789, då skatteböndernas äganderätt förklarades lika fri och fullständig som frälsemannens. Därmed var steget definitivt taget till "tidevarvet för äganderättens frigörelse".173

Den centrala poängen för Korpijaakko-Labba är att epokskiftet runt 1789 i praktiken innebar att en urgammal äganderätt återställdes. Den odala äganderättens tradition hade aldrig brutits.

Även om skattemannarätten hade utsatts för inskränkningar, så behövde man inte vidta några särskilda åtgärder för att bli en, så att säga, "modern" ägare. Begränsningarna i skattebondens

äganderätt avlägsnades och den blev åter oinskränkt. "Den odala äganderätten har utan att gå miste om sin innebörd först övergått i att vara en rätt av skattenatur och sedan en modern äganderätt till jorden." Rättsskyddet för bruket av jorden förblev "till sitt innersta väsen" i grunden oförändrat genom tiderna.174

På grundvalen av detta resonemang blir det av stort intresse att närmare undersöka vilket rättskydd lapparnas markinnehav åtnjutit. Som vi tidigare noterade framhöll Korpijaakko-Labba att äganderätt var en högst relevant realitet i den samiska ekonomin

och att den svenska lagen skyddade jordäganderätter oavsett hur marken brukades. Om det skulle visa sig att de svenska rättsinstanserna skyddade lappmännens innehav på samma sätt

som skattemännens, så borde detta innebära att lapparna ägde sina marker på samma sätt som skattebönderna. 

Omvälvningen 1789 skulle då ha gjort dem till "moderna" ägare av skattejord. I det perspektivet ser man hur betydelsefulla Korpijaakko-Labbas "kompletterande kommentarer" till förenings- och säkerhetsakten 1789 blir.

 Hon påpekar att jorden skulle behålla sin urgamla natur av säteri, frälse, skatte eller krono. Den deklarationen kan, menar Korpijaakko-Labba, ses som en komplettering till "principerna rörande äganderättens institutionella skydd, det som av gammalt ingick i rättsordningen. Enligt dessa principer fick kungen varken ta eller låta någon fråntas fast eller lös egendom annat än med stöd av lag eller laga dom."175 

I förlängningen torde denna ståndpunkt innebära, att om mark först skyddats som skattejord

och därefter förklarats vara krono, så vore det närmast att likna vid stöld. En granskning av lapparnas rättsställning före 1789 blir således av stort intresse, inte bara rättshistoriskt utan

även med avseende på nutidens äganderättstvister.

När det gäller lapparnas rättsställning skulle man med viss tillspetsning kunna säga att Korpijaakko-Labba har undersökt om lappar varit ägare till skattejord. Två kriterier skall vara uppfyllda för att man skall kunna säga att det har förelegat en fullständig äganderätt: 

Dels att innehavaren har haft en "uteslutande skyddad bruksrätt", det vill säga ett skydd gentemot utomstående,

dels att denna rätt har varit "överförbar åtminstone i begränsad omfattning".176

 Undersökningen bygger på lokal rättspraxis, eller vad Korpijaakko-Labba kalla rättigheternas "gräsrotsnivå". Hon tar emellertid inte enbart fasta på domstolarnas utslag, utan

även vilka lagrum som åberopats.177 Lagrummet säger något om vad slags rättighet det handlade om, men det bidrar också till att avgöra vilken jordnatur man ansett sig behandla, eftersom markanvändningsregler för skatte- respektive kronojord fanns på olika ställen i lagen.

De flesta tidigare forskare har framhållit skattlandsinnehavarnas nyttjanderätt, men skilt denna från markägande. 

Korpijaakko- Labba hävdar däremot, att domstolarnas lagtillämpning visar, att det som skyddats har varit en markägares rätt att ensamt råda över sina ägor. Fiske, jakt och renbete var i regel i enskild hävd, det var knutet till skattlanden, och det skyddades mot intrång från utomstående. Det rörde sig således om en uteslutande bruksrätt, vilken i rättspraxis skyddats såsom en markägares rätt.

168 Korpijaakko-Labba 1994 s. 189 ff (cit. s 191)

169 Korpijaakko-Labba 1994 s. 191 f; jfr även s. 214

170 Korpijaakko-Labba 1994 s. 214 f (cit. s. 214)

171 Korpijaakko-Labba 1994 s. 220

172 Korpijaakko-Labba 1994 s. 224—230 Hennes framställning är här bitvis

något oklar, men poängen för argumentationen torde ändå vara

det ovan anförda.

173 Korpijaakko-Labba 1994 s. 236, jfr även 233 f.

174 Korpijaakko-Labba 1994 s. 238 f (cit. s. 239, 239)

175 Korpijaakko-Labba 1994 s. 240

176 Korpijaakko-Labba 1994 s. 244 (kursiv borttagen)

177 Korpijaakko-Labba 1994 s. 60 (cit.), 242

Det sista är väsentligt. Enligt Korpijaakko-Labbas analys var det inte nyttjandet av markens resurser som skyddades, såsom Arell menade. Istället var rätten till fisket, jakten och renbetet uttryck för den rätt som tillkommer en markägare. När domstolarna skyddade skattlandsinnehavarens ensamrätt till nyttjandet av respektive resurs var det alltså en markägares rätt som försvarades.178 

Denna tolkning styrks ytterligare av fall där intrånget inte blott gjordes för att tillägna sig markens nyttigheter utan där någon försökt ta marken i besittning. Domstolarnas utslag och

åberopade lagrum i sådana fall visar, menar Korpijaakko-Labba, att rättsskyddet avsett "äganderätten i sin helhet och inte enbart för de olika uttrycksformer äganderätten kunde ta."179

Lapparnas rättsställning — arv och andra överlåtelser av mark

Det andra kriteriet för att fullständig äganderätt skall ha förelegat var att den skall ha varit möjlig att överföra. Korpijaakko- Labba undersöker här arv och andra överlåtelser. När det gäller arv tyder materialet på, att man tillämpat den normala lagstiftade ordningen för fast egendom, med ett undantag, nämligen att döttrar tycks ha kunnat ärva lika som söner.

180 Just förfarandet vid arvsskifte har dock, som vi sett, spelat en betydelsefull roll i

argumentationen mot att samerna varit ägare till sina skattland. Holmbäcks ståndpunkt, att överlåtelsen fastställts i domstol, och att rätten till landet därför grundats på inrymning, inte på arv, var länge accepterad. 

Korpijaakko-Labba finner denna uppfattning ohållbar och anför två argument för att visa detta. 

För det första påpekar hon, att "lapparna förhöll sig med stor vördnad till officiella dokument rörande deras land och vatten". Dokumenten sparades för att vid behov kunna användas i tvister och en granskning av rättspraxis visar, "att ’fastställelser’ av arvsrätt ofta utnyttjades just i detta syfte för att säkra arvingen hans eller hennes rätt med tanke på eventuella tvister i framtiden."

Det andra och avgjort tyngre argumentet är att det finns exempel som visar att "fastställelsedomarnas kärna och tanken med det hela har varit just arvsrätten och inte domstolarnas påstådda dispositionsbefogenhet." Det inträffade att personer som haft laglig arvsrätt inte blev omnämnda i domstolens utlåtande, men det ledde inte till att arvsrätten gick förlorad. Tvärtom, den lagenligt arvsberättigades rätt försvarades och han kunde

tillträda sin arvslott.181

Att döma av dessa fall måste man således anse det som klart, att arv var ett verkligt laga fång på det sätt som landslagen avsåg. Rättsgrunden låg inte i domstolens fastställelse

utan i rättsinstitutionen. Rätten gick inte förlorad fastän den inte genast utnyttjades eller om domstolen redan tidigare skulle ha gett ett (felaktigt) domstolsutslag rörande samma arv.182

Med tanke på vilken spridning Holmbäcks ’inrymnings-argument’ vunnit, har det säkerligen varit mycket angeläget för Korpijaakko- Labba, att kunna visa att det var lagens arvsregler som var avgörande för tillträdet till arvslotten. Därigenom styrks uppfattningen att samernas skattland behandlats som vilken arvejord som helst.

Andra överlåtelser än genom arv var jämförelsevis ovanliga i lappmarkerna, men de förekommer ändå i tillräcklig omfattning för att kunna dra slutsatser om lapparnas rättsställning. 

Det finns några anteckningar om förpantning och rättegångsmaterialet ger exempel på att lappar sålt mark.183 Ibland är det svårt att avgöra huruvida jordköpen skett i laga ordning. I en del fall står det klart att jordköpen gjorts utan man följt lagens föreskrifter, i andra fall

har alla formkrav uppfyllts. 

Det väsentliga i Korpijaakko-Labbas analys är dock varken hur vanliga dylika transaktioner var eller om gått lagenligt tillväga. Det viktiga är istället att domstolarna

aldrig ansett att lapparna saknat kompetens att överlåta mark.

Markerna var följaktligen överföringsbara och de samiska innehavarna kunde låta dem övergå i annans ägo.184 Även på denna punkt går således Korpijaakko-Labba mot den uppfattning som Holmbäck hävdat. Han menade, som vi sett ovan, att lappskattelanden,

med något undantag, inte blev föremål för uppbud, bördsrätt och laga fasta.

 Korpijaakko-Labba tillbakavisar detta på empiriska grunder, men den centrala poängen är, att hela materialet visar, att lapparna vid behov har ägt befogenheten att överlåta jord till annan person. Denna slutsats är å sin sida inte möjlig i annat fall än att man ansett att lapparna förfogat över sina land med en rätt som var jämförbar med äganderätt. Då man betraktar saken ur en privaträttslig synvinkel ser man att domstolen för det mesta tycks ha använt just denna benämning på rätten i fråga, fastän en riktig benämning med beaktande av jordnaturerna vore skattemannarätt.185

Om de samiska markinnehavarna inte hade haft denna ställning, så hade köparen inte haft laga fång till den mark han övertagit.

Man kan inte överlåta en bättre rätt än den man själv äger. För Korpijaakko-Labba står det således klart att även det andra kriteriet för en fullständig äganderätt förelegat, varför hon kan sammanfatta sina resultat med slutsatsen, att lapparnas rättsställning helt uppfyllt de krav som i allmänhet ansetts som väsentliga och nödvändiga kriterier för privat äganderätt (eller dess föregångare): 

Lapparna har haft en enskild skyddad bruksrätt till sina land, och egendomen har varit överlåtlig inom lagstiftningens gränser.

Dessa kriterier har uppfyllts och varit påvisbara inom ramen för lapparnas markanvändning trots att marken använts till renskötsel, fiske och jakt och andra lappmarksnäringar. Man kan inte komma "begreppet juridisk äganderätt" närmare än så.186

Delvis som en följd av att skyddet gentemot utomstående och befogenheten att överföra jord har varit två centrala komponenter i äganderätten, har också gränsväsendet utgjort ett väsentligt inslag när det gällt att klarlägga förekomsten av äganderätter.

Korpijaakko-Labba framhåller att skattlanden (liksom byarna) har varit avgränsade — det vill säga utmärkta med vedertagna

178 Korpijaakko-Labba 1994 s. 245—271, se ssk s.248, 253, 258, 259, 263,

266, 268, 271

179 Korpijaakko-Labba 1994 s. 276 (kursiv borttagen)

180 Korpijaakko-Labba 1994 s. 285. Enligt landslagen ärvde döttrar hälften

av vad som tillkom söner när det gällde fast egendom på landet.

Avvikelser från lagen till förmån för lokal sedvänja var inte unikt för

Lappland.

181 Korpijaakko-Labba 1994 s. 288 f (cit. s. 288, 288)

182 Korpijaakko-Labba 1994 s. 289

183 Korpijaakko-Labba 1994 s. 292—297, 303 f

184 Korpijaakko-Labba 1994 s. 297 ff, ssk s. 299

185 Korpijaakko-Labba 1994 s. 302

186 Korpijaakko-Labba 1994 s. 316

187 Korpijaakko-Labba 1994 s. 305, 307 ff

rån och rör — i enlighet med det system för jordindelning som tillämpats i riket i övrigt, och vid förekommande gränstvister har man följt gängse rättspraxis för att lösa tvisterna. Gränserna mellan markenheterna har således haft juridisk status som laga gräns.188 

Klara avgränsningar av ägor har betraktats som en mycket viktig komponent i jordäganderätten. Att det svenska gränsväsendet haft full tillämpning i lappmarkerna ger därför ytterligare stöd för ståndpunkten att samernas markinnehav varit en fullständig äganderätt.189

Korpijaakko-Labba kommer alltså till tämligen entydiga resultat beträffande samernas äganderättsliga ställning till markerna i Lappland före 1700-talets mitt, och hon är väl medveten om att dessa resultat har relevans för nutidens tvister. I den tidigare licientiatversionen av avhandlingen noterar hon, att det hittills genomgångna källmaterialet "har visat, att samernas markanvändning i Västerbottens lappmarker i privaträttsligt hänseende har uppfyllt alla de kriterier och villkor för äganderätt, som Sveriges Högsta domstol uppställde [i Skattefjällsmålet], och t.o.m. mera."190

 Indirekt har hon genom denna del av undersökningen även börjat besvara frågan om vilken jordnatur skattlanden skall anses ha haft. För att avgöra den saken fortsätter hon emellertid med en studie av skattläggningen av lappmarkerna.

Vissa av de rättshandlingar skattlandsinnehavare ansågs kompetenta att göra indikerar att skattlanden inte kunnat vara kronojord. 

Den som var åbo på kronojord kunde inte sälja eller förpanta jorden.191

 Motsvarande påpekande torde kunna göras med anledning av tillämpningen av gängse arvsregler.

 I vissa domslut åberopas vidare lagrum, som utesluter möjligheten att det berörda området varit kronoallmänning. 

Stadganden rörande markanvändning på kronoallmänningar tillämpades inte i rättspraxis

i lappmarkerna under undersökningsperioden.192 Dessa konstaterande leder Korpijaakko-Labba till den ganska försiktiga slutsatsen, att "rättshandlingarna beträffande skattlanden till sitt sakinnehåll var analoga med de handlingar som gällde skattejord."

Definitiva slutsatser om vilken jordnatur det var fråga om förutsätter dock en kameralrättslig undersökning.193 För att utröna skattlandens kamerala jordnatur undersöker Korpijaakko-Labba framför allt två saker. Vad betalade skattlandsinnehavarna

till kronan? Vilka kameralrättsliga institutioner tillämpades?

Redan den terminologi som används i källorna talar mot att marken varit av krononatur. Utlagorna benämns just "skatt", ej "avrad", som var termen för den avgift som betalades av åbor på kronojord.194 

Detta ensamt innebär dock inte nödvändigtvis att det varit fråga om skattejord. Holmbäck menade att skatten "icke var en jordskatt av samma natur som skatterna av hemman".195

 Arell ansåg, som vi sett ovan, att skatten ursprungligen var personell och att skatteomläggningen 1695 förvisso innebar ett försök att tillämpa det svenska jordskattesystemet i lappmarkerna, men att detta inte gjorde samerna till ägare av skattejord.

Korpijaakko-Labba vill tillbakavisa dessa uppfattningar.

Skattlängder från byarna i Kemi lappmark från 1500-talet visar visserligen att det då inte varit fråga om en jordskatt. Längderna anger "mantal" i betydelsen antal skattskyldiga män som grund för skatten. Runt 1600 sker dock en del förändringar i terminologi och uppställning, som tyder på att skatten istället kopplas till markinnehavet. Det svårdefinierade begreppet "mantal" ändrar innebörd och betecknar någon form av jordbeskattningsenhet.

Det viktiga för Korpijaakko-Labba är här dock inte förändringen i Kemi lappmark i sig, utan att den följer utvecklingen i riket i övrigt, vilket hon menar att tidigare forskare bortsett ifrån.

Lappland liksom i övriga delar av riket har mantalet förändrats till att bli ett jordskattetal.196 Detta framkommer vid skattläggningen 1602, då avsikten tydligtvis varit att tillämpa en besuttenhetsprincip helt analog med den som gällde skattebönder; lappen skulle vara fullsutten på sitt land, såsom skattebonden på sin jord.197 

Slutsatsen blir således, "att lapparnas jord- och vattenägor redan fr.o.m. 1602 varit föremål för skattläggning, och att den skatt som betalades för dem hade karaktären av jordskatt."198

Tillämpning av kameralrättsliga institutioner gällande för skattejord

I samma riktning pekar också tillämpningen av vissa kameralrättsliga institutioner. Regler för fastighetsbildning på skattejord

— besuttenhetsprincipen och förbud att förminska skattejord

— tillämpades även på skattlanden, som alltså i detta avseende kunde jämställas med bondehemman.199 

Dessa institutioner ger dock inte fullständig visshet om att samernas marker inte kunnat

vara kronojord. Det gör däremot tillämpningen skattevraksinstitutionen.

Om skatterna under tre år inte betalats kunde marken tillfalla kronan, vilket vore skäligen meningslöst att tillämpa om marken redan var kronans. Korpijaakko-Labba finner således att "lappskattelanden behandlats som skatteägor".200 

Denna ståndpunkt styrks, menar hon vidare, av de händelser som föregick 1695 år skattläggning.

Skattläggningen 1695 — dess bakgrund och innebörd

 För att få klart för sig hur och var det kunde finnas utrymme för nybyggen var det enligt Graan nödvändigt att upprätta noggranna jordeböcker. Efter en del turer kom lantmäteriarbetet igång, men det synes inte ha nått längre än till Ume lappmark. Korpijaakko-Labba vill lyfta fram en aspekt av detta arbete, som hon menar har förbisetts av tidigare forskare.

 Det gäller den vikt som tillmättes jordeböckerna. Både Holmbäck och Arell såg det faktum att samerna inte kunde hejda nybyggen som ett indicium på att de ej haft äganderätt till sina marker. Korpijaakko- Labba framhåller däremot Graans ständiga strävan att

få till stånd en jordebok över alla lappbyars och samers enskilda land och fiskevatten. Endast om man visste var det fanns öde land

188 Korpijaakko-Labba 1994 s. 321—335, ssk sammanfattningen s. 334 f..

Se här även Korpijaakko 1985a kap. 3.

189 Korpijaakko-Labba 1994 s. 317 f

190 Korpijaakko 1985a s. 156

191 Korpijaakko-Labba 1994 s. 292, 302, 316

192 Korpijaakko-Labba 1994 s. 250, 253, 277

193 Korpijaakko-Labba 1994 s. 344

194 Korpijaakko-Labba 1994 s. 365

195 Holmbäck 1922 s. 13, se även s. 18 och det av K. B. Wiklund skrivna

avsnittet s. 26

196 Korpijaakko-Labba 1994 s. 347—350, 356 f

197 Korpijaakko-Labba 1994 s. 353

198 Korpijaakko-Labba 1994 s. 359

199 Korpijaakko-Labba 1994 s. 361 ff

200 Korpijaakko-Labba 1994 s. 363 f (cit. s. 364)

och huruvida det fanns lappar som var mer än fullsätes (d.v.s. hade mer land än han förmådde bruka), kunde man avgöra om och i så fall var det fanns utrymme för nybyggesanläggningar.201

Graans uttalade avsikt, att kartläggningsarbetet skulle ge samerna "en bekräftelse på deras hävd av de landen och vattnen som de besatt",202 och det faktum att arbetet 1671 sattes igång, att man utgick ifrån, att lapparna i förhållande till kronan hade jordrättigheter som åtnjöt "egendomsskydd".

 Om man ansett att lapparnas land var kronans egendom, skulle det inte finnas någon logisk förklaring till upprättandet av jordeböcker m.fl. åtgärder som en del av händelseförloppet.

Man skulle inte ha behövt några undersökningar, mätningar eller rannsakningar över "var och ens land och vatten", då det varit möjligt att ordna markanvändningen såsom man önskade allt efter behov.203

Kort därefter började det dock framkomma uppfattningar som inte tillerkände lappmarkernas samer äganderätt till sina marker, och i förarbetena till skattläggningen 1695 rådde vissa oklarheter.

Statsmaktens inställning uppvisade en viss tvetydighet.

 I förarbetena till 1673 år kolonisationsplakat sades, att lapparna endast hade brukningsrätt till sina marker, medan 1673 års bergverksprivilegier jämställde lappars rätt med skattebönders.204 

När sedan Lapplands skattefrågor aktualiseras på nytt på 1690-talet, visade det sig att åtminstone en del ämbetsmän var okunniga om vad lapparnas skatt baserades på. Så småningom lade en kommission ett förslag om att man "till grund för skattläggningen

i så stor utsträckning som det var möjligt, skulle ta den mark som lappen hade för renskötsel, jakt och fiske".205 

Av detta kan man, såsom t.ex. Arell, få intrycket att en sådan beskattningsgrund

var en nyhet, men om Korpijaakko-Labba har rätt i sin tidigare analys, var detta redan den rådande ordningen.206

 Den beskattningsmetod som till slut kom att sättas i verket innebar att varje by sammantaget skulle erlägga en fast summa i skatt.

Bland motiveringarna till denna ordning, som alltså avvek från det ursprungliga kommissionsförslaget, fanns att en skattläggning i proportion till marken skulle ha gett lapparna en bättre rätt till marken. "Vi stöter här för andra gången på en inställning

hos myndigheterna, enligt vilken man inte borde tillerkänna lapparna en med äganderätt jämförbar rätt till marken. Orsaken är densamma som i det föregående fallet, nämligen den, att nybyggesverksamheten var betjänt av en annan slags lösning."207

Frågan är då vad detta innebar för lapparnas rättsliga ställning.

Skatten betalades förvisso byvis, men de jordeböcker som upprättades efter 1695 visar, att skattläggningen åtminstone i de södra lappmarkerna (Ume, Pite och Lule) skett för varje

enskild skattskyldig för sig och grundats på skattlandet. Byns skattebelopp erhölls genom enkel addition av de enskildas belopp. För de nordliga lappmarkerna (Torne och Kemi) är det mer osäkert hur skattläggningen gått till.208 

Rättspraxis efter 1695 visar därtill, "att såväl lapparna som rättsväsendet ansåg att skatterna uttryckligen gällde den mark som den enskilde skattebetalaren innehade." Skattläggningen 1695 förefaller inte heller ha förändrat lapparnas privaträttsliga ställning som ägare till sina land.209 Man fortsatte dessutom att tillämpa minskningsförbudet

för skattskyldig jord på de enskilda skattlanden, trots att skattesumman nu var ålagd byn som helhet. 

Således fortfor skattlandet även efter 1695 att vara "en självständig jord- och skatteenhet, vars område skulle bibehållas oförändrat som garanti för skatteförmågan." 210 Sammantaget leder detta Korpijaakko-Labba till slutsatsen, "att sambandet mellan jorden,

skatten och rätten till jorden förblev oförändrat trots skattelagsbeskattningen."

Förändringen 1695 rörde blott skatteuppbörden.

De materiella grunderna för beskattningen kvarstod oförändrade.

Rättspraxis tillsammans med de nya jordeböckerna gav nu lapparna ett fastighetssystem "som i intet väsentligt formellt eller materiellt avseende avvek från dem som gällde för böndernas fastighetsindelning."211

Visar anläggandet av nybyggen att samerna ej ägde marken?

Denna bild av de samiska skattlandsinnehavarnas rättsliga ställning i slutet av 1600-talet avviker tämligen markant från tidigare forskares uppfattning. Den dominerade åsikten hade

varit att kolonisationsplakaten 1673 och 1695 samt, kanske i synnerhet, skogsordningen 1683 definitivt hade omintetgjort möjligheten att etablera en äganderätt till skattlanden.

 Både Holmbäck och Arell framhöll skattlandsinnehavarnas oförmåga att hindra nybyggare från att slå sig ner som ett tecken på att samerna ej ägde sina land. Korpijaakko-Labba menar att detta är en felaktig tolkning. I en del byar verkar man visserligen ha haft återkommande problem med intrång från nybyggare, och rättsväsendet kan ha tappat kontrollen över situationen, men det betyder inte att domstolarna bortsett från lapparnas rätt till marken. Av rättspraxis att döma kunde inte nybyggen anläggas på skatteland utan innehavarens tillstånd. Nybyggare som slog sig ner utan tillstånd ålades att lämna området. Möjligheten att ta upp ett nybygge på någons ägor har inskränkts till fall då ifrågavarande lapp haft mer mark än han skattat för, det vill säga man har följt fullsuttenhetsprincipen. Tillstånd till inrymning kunde också ges om ett land konstaterats vara öde, efter att ha

tillfallit kronan såsom skattevrak. Även om det stundtals kan ha varit svårt att få hugade nybyggare att lyda lagar och förordningar innebär inte detta att rättsväsendet upphört att skydda lapparnas rätt. 

Tvärtom. Korpijaakko-Labba menar, "att man vid beviljandet av tillstånd att uppta nybygge gjorde tydlig skillnad på å ena sidan kronojord och å andra sidan skattlappars ägor.

Man har visat klar respekt för de rättsprinciper som gällde vid skatterätt då nybyggen grundades på lappars ägor. Det skedde med andra ord antingen på basen av lappens samtycke eller inom ramen för den kameralrättsliga rättens gränser."212

201 Korpijaakko-Labba 1994 s. 374—379

202 Korpijaakko-Labba 1994 s.380 (kursiv borttagen)

203 Korpijaakko-Labba 1994 s. 382

204 Korpijaakko-Labba 1994 s. 384, 391

205 Korpijaakko-Labba 1994 s. 396 f, 401 (cit. s. 401, kursiv borttagen)

206 Jfr Korpijaakko-Labba 1994 s. 427 f

207 Korpijaakko-Labba 1994 s. 405 f (cit. s. 406) I vissa delar av lappmarkerna

betalade man skatt till flera riken. Den byvisa beskattning

skulle gälla de byar som enbart betalade skatt till Sverige och de som

betalade till Sverige och Ryssland, medan byar som även skattade till

Danmark skulle behålla sin gamla ordning. (s. 407 f)

208 Korpijaakko-Labba 1994 s. 411 ff

209 Korpijaakko-Labba 1994 s. 418 ff (cit. s. 418)

210 Korpijaakko-Labba 1994 s. 424 f (cit. s. 425)

211 Korpijaakko-Labba 1994 s. 428 Skattelagsbeskattning åsyftar förhållandet

att flera brukningsenheter åsattes en gemensam skattesumma

att ansvara för. Korpijaakko-Labba (s. 410, 427) påpekar att

detta innebar en tillämpning av ett system som tidigare använts i det

svenska riket, då en by bestående av flera gårdar skattlades till ett

visst belopp, som sedan utgjordes av gårdarna gemensamt efter en

fördelning som kunde justeras internt av byns medlemmar.

212 Korpijaakko-Labba 1994 s. 437 f, 443 (cit. s. 438). Jfr även s. 424

Återstår så slutligen frågan om vilken roll 1683 år skogsordning skall tillmätas. Denna sade att skogar, som inte giltigt kunde bevisas tillhöra någon enskild person eller samfällighet, var kronans egendom, vilket innebar att det i princip inte längre fanns något herrelöst land.

För Holmbäck innebar den också att möjligheten för samerna att hävda äganderätt till skattlanden slutgiltigt utraderades.

Korpijaakko-Labba betonar att förordningen innehöll tydliga regler för hur avvittringen — särskiljandet mellan enskilda ägor och kronans — skulle ske. Fanns det lagliga rår (gränser) skulle dessa respekteras, saknades sådana skulle fullsuttenhetsprincipen

råda, så att var och en tilldelades så mycket skog att han kunde anses som fullsutten.213 

I den mån skattlanden hade laga gränser — vilket Korpijaakko-Labba som vi sett hävdar var det vanliga — borde följaktligen inte förordningen ha påverkat samernas ägor.

 Nu gjordes emellertid inga avvittringsförrättningar på grundval av 1683 års förordning. Korpijaakko-Labba får därför indirekt söka skapa en uppfattning om vilka verkningar den kan tänkas ha haft. Hon finner då en del rättsfall, som visar dels att man gjort tydlig skillnad mellan allmänning och marker i enskild ägo, dels att de kriterier som användes för att fastställa att ett område var att anse som allmänning stod i samklang med förordningens

kriterier för avvittring av allmänning. 

Även på denna punkt tillbakavisar hon således Holmbäcks ståndpunkt; 1683 års

skogsordning kan inte ha haft några dramatiska konsekvenser för lapparnas egendomsförhållanden.214

Korpijaakko-Labba ansåg sig ha kullkastat många av de föreställningar som styrt och motiverat de nuvarande egendomsförhållandena i Lappland.

 I kort sammanfattning hävdade hon 

1) att äganderätt var en relevant kategori i den samiska ekonomin,

2) att äganderätt till jord kan uppkomma oavsett hur jorden nyttjas, eftersom knapphet kan uppkomma inom alla markanvändningsformer,

3) att den svenska lagen skyddat äganderätt till jord oavsett hur jorden nyttjats, 

4) att samernas markinnehav har skyddats såsom äganderätt till jord och således motsvarat skattebondens rätt till sin jord, 

5) att samernas marker varit skattejord,samt 

6) att denna ordning upprätthållits i rättspraxis åtminstone till 1739.215 

Den andra sidan av dessa resultat var att samernas marker inte kunde vara kronojord. Den nutida ordningen, med statligt ägande och begränsade nyttjanderätter för samerna måste följaktligen ha uppkommit efter 1700-talets mitt, ty, som hon avslutade den tidigare licentiat-versionen, "inom ramen för denna studie har det inte kunnat påvisas juridiskt hållbara grunder för uppkomsten av vad som enligt nutida tolkningssätt utgör begreppet statens jord i Lappmarken."216

213 Korpijaakko-Labba 1994 s. 446 f

214 Korpijaakko-Labba 1994 s. 448 f, 452 f. Föreställningen att all mark

inom lappmarkerna skulle ha varit kronoallmänning hade hon, som

vi sett ovan, kunnat avvisa med hänvisning till att de lagrum som

tillämpades. Hon nämner detta på nytt här: "Den lagstiftning som

tillämpats på rättsförhållandena lapparna emellan, ha utan undantag

gällt äganderätt eller skattemannarätt till jorden. Inte i något fall

har sådana rättsregler gällt som varit avsedda att tillämpas på kronoallmänningar."

(s. 448)

215 Jfr Korpijaakko-Labba 1994 s. 468

216 Korpijaakko 1985b s. 215

ställning. "Samernas markanvändningsfrågor lyftes

Lennart Stenman (2001)

Har det förekommit formell skattläggning före 1873?

Källmaterialet för undersökningar av skattläggningar och gränsbestämningar för 1873 är i vissa avseende lite problematiskt,235 och Stenman har haft begränsade möjligheter att utföra detaljstudier.

Han har istället fokuserat på de plakat, reglementen, förordningar, brev o.d. som Kungl. Maj:t utfärdat angående lappmarkernas kolonisation för att se vad dessa hade att äga om

skattläggning. 

Redan 1695 års lappmarksplakat sade att nybyggen skulle skattläggas efter det att den skattefria perioden löpt ut. I 1749 års lappmarksreglemente sades att nybygget efter

frihetsårens utgång skulle "geometrice avtagas och skattläggas"

Motsvarande återfinns även i 1760 års lappfogdeinstruktion. Det borde därför ha genomförts både provisionella (provisoriska) och formella skattläggningar. 

Om det vore korrekt, som det sades i förarbetena till 1873 års avvittringsstadga, att det inte ägt rum någon regelrätt skattläggning och avvittring före 1873, så skulle "samtliga myndigheter systematiskt [ha] brutit mot 1749 års reglemente".236 

Det är alls inte otänkbart. Skattläggningen i Norrland, och framför allt i lappmarkerna, var problematisk.

Gängse metoder för att bedöma ett hemmans skattekraft kunde inte utan vidare tillämpas i norr, där odlingsförutsättningarna och försörjningsbasen skilde sig avsevärt från Syd- och Mellansverige.

När 1873 års stadga utformades utgick myndigheterna från att endast provisionell skattläggning ägt rum, det vill säga den hade skett efter vissa tumregler, men den hade inte inbegripit gränsbestämning och uppskattning av bärkraft enligt laglig

Hur har det då egentligen varit? Stenman får stanna vid konstaterandet, att det är svårt att hitta fastställda beslut om formella skattläggningar och gränsbestämningar, men "så mycket

lättare att hitta kungliga brev, resolutioner och förordningar, vilka skapat förutsättningar för att genomföra sådana förrättningar."

Fotnot

229 Lagmansrätt var egentligen en instans mellan häradsrätt och hovrätt.

Tinget i lappmarkerna var lagmansting, men deras funktion var densamma

som häradsting, se Granqvist 2004 s. 11.

230 Holmbäck 1922 s. 48 f (cit. s. 48)

231 1820 års avvittringsstadga för Jämtland utsträcktes med vissa smärre

justeringar 1825 till att gälla även för Härjedalen, se Almquist 1928a

s. 449, 460. Utförliga beskrivningar av 1873 års avvittringsstadga i

Almquist 1928a 481 ff och Stenman 1983 s. 66 ff.

232 Lennart Stenman (1931—) Kulturgeograf, verksam vid Uppsala universitet

och Karlstad universitet. Har efter avhandlingen om avvittringen

i Västerbottens län bedrivit forskning bl.a. om rätten till land

och vatten ur olika historiska perspektiv.

233 Stenman 2001 s. 2 f, 31 f, 49 f

234 Stenman 2001 s. 53 Se även hans självkritik s. 73.

235 Stenman 2001 s. 7 ff, 72

Man kan således inte utan vidare utgå från att lappmarkshemmanen skulle omfattas av avvittringen och att det skulle dras en gräns mellan enskild och statlig egendom. Sådana gränsdragningar kan ha kommit att ske på marker, som redan var i enskild ägo.

 Inte heller kan man utan vidare ta för givet att rubriceringen krono i jordebok är korrekt. Åtminstone sedan 1762 hade nybyggare i Lappland kunnat förvärva äganderätt (’evärderlig skatterätt’) till sina hemman. 

Från 1817 skulle man inte behöva skattlösa sitt hemman, utan när man började betala skatt (och om man uppfyllt odlingskravet) skulle nybygget omedelbart anses som skatte och införas som sådant i jordeboken. 

I Västerbotten har dock myndigheterna inte efterlevt detta. Därför kom många skattehemman, som alltså besuttits med full äganderätt, att stå kvar som kronohemman vid avvittringen.239

Motsvarande problem infinner sig i fall då lappskatteland omvandlats till nybyggen. Allteftersom det klarnade att myndigheterna inte längre betraktade samerna som ägare till skattlanden, valde en del av dem att låta insyna sina land som nybyggen, för att på så sätt trygga sin rätt till markerna. 

Sådana nybyggen kom ibland att senare delas upp i två eller flera hemman. Vid avvittringen gränsbestämdes dessa senare uppkomna hemman och marker som låg mellan de avgränsade fastigheterna blev kronoöverloppsmarker (jfr figuren ovan). 

En sådan fördelning var dock felaktig. I och med att det fanns ett ursprungligt nybygge (ett stamhemman), så borde all mark inom detta fördelats mellan de hemman som senare uppkommit genom uppdelning av nybygget; ingenting skulle alltså ha gått till kronan.240

Ovanpå detta kommer sedan naturligtvis frågan om lappskattelandens status som sådana. Stenmans bedömning är att Lappland inte kan betraktas som herrelöst land när 1683 års

skogsordning proklamerade att kronan var ägare till all ödemark.

Skogsordningens tillämplighet, och således kronans äganderättsanspråk, i Lappland kan därför ifrågasättas. 

Lappskattelanden förefaller också uppfylla HD:s kriterier för äganderätt, såsom de formulerades i skattefjällsmålet.241 

Därmed är dock inte frågan om äganderätten avgjord. Stenman menar att det fordras mer forskning om själva indelningen och om vad som hänt med enskilda skattland för att komma fram till svar på frågan om vem som har bättre rätt till land och vatten ovan odlingsgränsen.242

Redan på grundval av vad som nu är känt borde man däremot kunna slå fast, att "rätten till lappskattelanden vid varje tidpunkt [blir] jämförbar med rätten till skattehemman." 

Deras jordnatur borde alltså ligga närmre skatte än krono.243 

Detta kan både direkt och indirekt inverka på förutsättningarna för avvittringen. Indirekt genom att nybyggen, teoretiskt sett, borde få samma jordnatur, som den mark de anlades på.244 

Visserligen utmönstrades begreppet lappskatteland under 1800-talet successivt

ur det kamerala språket till förmån för begreppet renbetesfjäll, och det användes inte i 1873 års avvittringsstadga, men, tillfogar Stenman, "avvittringen var en administrativ åtgärd, och administrativa myndigheters åsikt borde inte ha påverkat äganderättsförhållandena. "245

Stenman är tämligen försiktig med att driva teser och dra långtgående slutsatser. Hans undersökningar har i påfallande utsträckning en probleminventerande karaktär och de gjordes mot bakgrund av aktuella markkonflikter. Även om det i dessa konflikter riktats en hel del kritik mot 1873 års avvittringsstadga, anser inte Stenman att det finns skäl att försöka göra en total översyn av avvittringen. Den har trots allt "betytt mycket för att

klarlägga rätten till land i Lappland." 

Istället bör man inrikta sig på att "justera de misstag som begicks vid förrättningarna".246

Vad Stenmans undersökningar visat är, att det funnits utrymme för misstag. De förutsättningar avvittringen baserades på — att ingen avvittring eller formell skattläggning ägt rum i Lappland för 1873 och att markerna var av krononatur — kan ifrågasättas.

247 

Hur långtgående konsekvenser detta har för de nuvarande fördelningen av marker är svårt att säga. Det beror inte bara på nybyggenas kamerala status utan kanske i än högre grad på lappskattelandens.

236 Stenman 2001 s. 29—33, 52, cit s. 30, 31

237 Stenman 2001 s. 49, 51

238 Stenman 2001 s. 54 ff, 61 (cit. s. 54)

239 Stenman 2001 s. 31, 65—70

240 Stenman 2001 s. 110 f, 118 f Stenman har undersökt ett konkret exempel

och kan konstatera, att man åtminstone vid avvittringen ovan

odlingsgränsen i Ume lappmark brutit mot gällande bestämmelser.

241 Stenman 2001 s. 18, 106 f

242 Stenman 2001 s. 25

243 Stenman 2001 s. 107

244 Stenman 2001 s. 28

245 Stenman 2001 s. 105

246 Stenman 2001 s. 48

247 Stenman 2001 s. 71

Vad Hafström säger om skattefjällen är alltså ungefär detsamma som Päiviö sade om skattlanden i lappmarkerna. En myndighets ändring av jordebokstitlar är inte något laga fång. Detta konstaterande öppnar för en annan infallsvinkel på problemet: 

Även staten bör kunna styrka sina anspråk på äganderätt. Och då krävs, skriver Stenman, "andra bevis än 1683 års skogsordning och 1873 års avvittringsstadga". 

Stenman hade här i första hand de privata markägarna i åtanke, de som "under hela kolonisationsperioden och fram till idag varit tvingade att bevisa sin äganderätt".

 Motsvarande krav borde rimligen ställas även på staten. "Det kanske verkar primitivt, när markägare säger, att staten har stulit våra marker /.../, men kan inte staten åberopa andra bevis än de som hittills redovisats, d.v.s. 1683 års skogsordning och 1873 års avvittringsstadga med senare tillägg, ligger det nära till hands att tala om konfiskering. 

Var finns statens fångehandlingar?"251

Liknande tankar har framförts av Bertil Bengtsson, som tar sikte på de svårigheter som uppstår om det är korrekt att samerna tidigare varit ägare till lappskattelanden. I skattefjällsmålet tillerkändes förvisso inte samerna bättre rätt till de utvalda fastigheterna, men HD sade mera allmänt, att det inte kunde uteslutas att samerna genom ockupation och urminnes hävd skulle ha kunnat förvärva en rätt som motsvarade skattemannarätt,

och alltså att de har kunnat vara jordägare.

Om marker har erkänts som samisk egendom (individuell eller kollektiv) fram

till mitten av 1700-talet, så kan dessa inte ha påverkats av 1683 års skogsordning.

 Vad har då staten för grund för sin äganderätt idag? 

"Någon överlåtelse är det inte fråga om. 

Något vanligt förvärv genom hävd blir knappast heller aktuellt; för hävd krävs

lagfart, och någon lagfart har /.../ inte staten på fastigheterna; den har inte ens gjort något ordinärt förvärv av dem." 

Inte heller verkar det hållbart att hävda att samerna i mer än hundra år tyst accepterat att staten varit ägare. HD underkände ett sådant argument i skattefjällsmålet, eftersom samerna varit i ett sådant underläge gentemot statsmakten att en eftergivlig hållning varit

svårfrånkomlig. Dessutom, tillfogar Bengtsson, "är det okänt att passiviteten ensam skulle medföra att /.../ äganderätt till en fastighet övergår från den ena till andra." Han utesluter inte helt möjligheterna att statens kulle kunna få fram något som skulle styrka äganderätten, men förhåller sig skeptisk till om det ginge att få det strikt juridiskt korrekt.252

250 Hafström 1977 s. 91—101, cit. s. 91, 94, 99. Som vi sett ovan betraktade

Holmbäck det kungliga brevet 1841 som en vändpunkt i den tidigare

stegvis försämrade positionen för samerna, men han uppfattade

det inte som ett tecken på att kronan inte ansåg sig som ägare till

skattefjällen. Holmbäck utgick från att fjällen var kronans egendom

och samerna blott haft en nyttjanderätt. 1841 års kungliga brev avsåg,

enligt Holmbäck, inte att ändra något härvidlag.

251 Stenman 2001 s. 119

252 Bengtsson 1994 s. 528 f (cit. s. 529, 529), se även Bengtsson 1991

s. 7

Vem får jaga och fiska?

Jur. dr.i rättshistoria Kajsa Korpijaako/Labba (Delar från densamma)

sid. 139

1789 års förenings- och säkerhetsakt fastslog jordnaturens oföränderlighet mot framtiden.

Det som var skatte förblev skatte; beträffande kronolägenheter gällde detsamma, men innehavarna fastslogs ha en orubblig rätt att inlösa lägenheten till skatte om de så ville. En lägenhet av skattenatur utvecklades däremot så småningom till en modern äganderätt utan att ägaren behövde ta till några som helst åtgärder för att trygga sin rätt vidare. Detta alltså i normala fall inom Sveriges rike men inte i Lappmarken.

Enligt min uppfattning kan inte en skattemannarätt till jord bara försvinna och bli kronans av sig själv eller "eo ipso" vilket också fastslås flera gånger i HD:s dom i skattefjällsmålet.

Beträffande förhållandena i Lappmarken gäller det ändå närmast att granska möjligheten att jorden skulle ha övergått från enskilda till kronan genom avvittringarna. Enligt nuförtiden gällande uppfattningar i historisk och rättshistorisk forskning, som också bestyrks av Högsta domstolens dom i skattefjällsmålet, kan äganderätten inte ha uppstått enbart i form av en allmän "deklaration" från kronans sida ("att de hädanefter förbehålles till kronan") eller till exempel på grund av Gustav Vasas brev rörande obebodda ödemarker från år 1542.

1683 års skogsordning. (Kongl. Maij:tz Nådigste Förordning och Påbuud Angående Skogarne och hwad därwid i acht tagas bör 19.2.1683)

Det står i HD:s dom som följer:

"Oavsett författningens disposition är det dock ofrånkomligt, att den innefattar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Frågan blir då hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Till en början bör understrykas att kronans anspråk inte avsåg mark som fanns inom rågångar för skattebönders hemman och byar. Då rågång saknades, skulle varje hemman få så mycket skog som behövdes för att hemmanet skulle bli fullsuttet."

sid. 145

"Jordebok över Norrbottens Läns Torneå Lappmarker för år 1875". (Norrbottens Lanskontor G III a:20. Härnösands landsarkiv).

Denna jordebok är indelad i kolumner som anger: 1) Byanamn 2) Rökar 3) Skattskyldiges namn och 4) Kronor. För Enontekis socken anger man byarna Könkämä, Lainiovuoma, Rommavuoma och Suonttavaara. Någon avvittring hade naturligtvis ännu inte förrättats här.....

För Enontekis och precis samma lappbyar finns en till innehållet något olik "kronouppbördsbok" åtminstone ännu från 1905 i Härnösands landsarkiv. Den gäller alltså tiden efter 1886 års renbeteslags ikraftträdande. Där står det bl.a. att Suondovaara lappskatteland betalar 6,37 (Härnösand EEExxx9).

Den mest intressanta är emellertid den "resolution" som utgör titeln till längden. Där står det:

I överensstämmelse dels med denna uppbördsbok, som härigenom till efterrättelse fastställdes, dels ock med den jämkning, som enligt 4 § av lappfogdeinstruktionen den 5:te augusti 1760 bör i anseende å lappskatten äga rum, har kronofogden i Torneå fögderi att de påförda medlen av de skattskyldige.....uppbära.....

På ort och plats har man alltså ännu år 1905 uppfattat saken så, att man bar upp "skatt" för "lappskatteland" byavis. Uppbörden grundades på lappfogdeinstruktionen av år 1760. Den i sin tur grundar sig på 1695 års skattläggningsordning och instruktion för lappfogdarne.

sid. 146

Avvittringen förrättades i Karesuando (före Enontekis) socken på grund av KB:s utslag 19.2.1907 och Kongl. Maj:ts utslag februari 1913. KB:s avvittringsutslag är daterat 29.12.1915. efter sistnämnda beslut hade beslutet vunnit laga kraft.

De sista uppgifterna kan läsas utifrån en "jordebok" som finns i kammarkollegiet, men som av innehållet att döma innehåller uppgifter från år 1878 upp till 1951.

Under rubriken "krono" finns upptagna olika kategorier: kronoegendomar under allmän disposition (närmare ett Boställe) samt jordlägenheter under enskild disposition med flera kategorier. Unde krono under enskild disposition anger man "överloppsjord" för Karesuando hemman n:r 4 och Kuttainen hemman n:r 7, med ränta i penningar. På samma sätt, krono under enskild disposition anger man också Könkämä eller Rounala, Lainiovuoma, Rommavuoma samt Suondavaara lappskatteland med ränta i penningar - med precis samma ränta som år 1905 års jämkningslängd. Utom lappskatteland anges tillsammans med dem 19 stycken ängeslägenheter i Maunu.

Se: Jordebok och äganderätt.

I samband med angivandet av lappskatteland hittar man ännu en anmärkning: utesluten ur jordregistret jäml. Lantmäteristyrelsens beslut d. 12 Mars 1951 B II 93 år 1951.

Här är dokumentet insatt:

Kungl. Lantmäteristyrelsen

U 2/48

Avskrift tillställes:

Kungl. kammarkollegiet

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Lantmäteristyrelsens arkiv

Till överlantmätare i Norrbottens län.

Genom skrivelse den 24 mars 1943 anmodade Kungl. lantmäteristyrelsen Överlantmätaren att verkställa utredning rörande lappskattelandens redovisning i jordregistret och till styrelsen inkomma med yttrande, huruvida de borde kvarstå där.

I anledning härav inkom Överlantmätaren med yttrande den 31 mars 1943. På särskild förfrågan har Överlantmätaren den 21 april 1948 avgivit ytterligare utlåtande i ämnet.

Yttrande ha jämväl avgivits av lappfogdarna i länet, häradsskrivaren i Kiruna fögderi, samt den 12 april 1949 av länsstyrelsen i länet och den 5 december 1949 av Kungl. Kammarkollegiet, vars arkiv avgivit ett den 30 augusti 1949 dagtecknat tjänstememorial.

___________________________

Kungl. lantmäteristyrelsen förordnar härigenom, att enheterna, Köngämä eller Ruonala nr 1, Lainiovuoma nr 1, Rommavuoma nr 1 och Suondavaara nr 1 i Karesuando socken, skola såsom icke vidare befintliga uteslutas ur jordregistret.

Det åligger Överlantmätaren att verkställa åtgärden, därvid hänvisning till detta beslut skall tecknas å de uteslutna enheternas jordregisterrum.

På grund av den genom kammarkollegiet uppfattade jordebokens trassliga innebörd går det inte utan vidare att slå fast, vid vilken tidpunkt som lappskattelanden tagits in i jordeboken under rubriken "krono under enskild". Jordeboken har skrivits under av "Kammarkollegii Tredje Provincekontor 18.12.1878, Hugo Boström". Fastighets- och kamerarättens specialist Gerhard Hastfröm går i sin artikel "Jordebok och äganderätt" igenom kammarkollegiets brev och skrivelser på 1800-talet rörande anvisningar för de olika kategorier inom vilka lägenheterna borde införas och redovisas i jordeboken.

Av särskilt intresse är kammarkollegiets skivelse till Kungl. Maj:t 14.3.1856 angående upprättandet av nya jordeböcker. I denna skrivelse föreslår kollegiet under punkt 12, att kronoegendomarna skulle införas i jordeboken under två kategorier, krono under allmän disposition och krono under enskild disposition. Med kategorien "krono under enskild" ansåg kollegiet enligt skrivelse "sådana som äro under åborätt upplåtna".

Enligt Kongl. Maj:ts beslut (och kammarkollegiets därpå grundade kungörelse) i ärendet fick emellertid begreppet kronoegendomar något vidare definition: enligt punkt 5 skulle med kronoegendom under enskild disposition förstås "sådana, som äro under åborätt upplåtna, eller, på grund av särskilt stadgande, av enskild besuttos (SFS 1856 nr. 62; se Hafström 1977 s. 96-97). Hafström har inte kunnat hitta några handlingar i arkiven som skulle vara grundade på ovannämnda beslut. Kammarkollegiet återkommer till de tidigare besluten snart, redan år 1870, genom kungörelsen 28.1.1870. Definitionen krono under enskild disposition har samma precisering som ovan.

Grupperingen i Enontekis/Karesuando socken måste på grund av det ovansagda och underskriften antas ha införts in i jordeboken år 1878, efter den förnyade kungörelsens meddelande. Detta är situationen också rörande skattefjällen i Jämtland, enligt Hafström.

Att man med kategorin "krono under enskild disposition" inte menat eller kunnat mena någon som helst jord som enligt nutida tolkningar avser lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och renbetesfjäll som jord "under kronans omedelbara disposition" borde vara helt klart. En sådan glidning har i praktiken kunnat ske och stiftas först efter det att lappskattelanden helt uteslöts från jordregistret år 1951.

sid. 147

När det gäller att närmare definiera innebörden av begreppet "krono under enskild disposition" har Hafström jämfört situationen med lappskatteland/skattefjäll med situationen med häradsallmänningar. Rörande häradsallmänningar hade kammarkollegiet själv tolkat saken så, att införandet av häradsallmänningarna under "krono under enskild disposition" berodde "säkerligen därpå, att varken skatte eller frälse titel funnits användbar å dem. Kollegiet framhöll vidare att, även om redovisningen av häradsallmänningarna varit uttryck för då genom kollegiet rådande uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna, syntes uppenbart att sättas för redovisningen i jordeboken icke kunnat tillägga kronan en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk gällande (se Hafström 1977 s. 99).

Klipp från Författaren L. Lundmarks uttalande till jakt- och fiskeutredningen.  Delbetänkandet från utredningen SOU:17 http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/07/15/c1fdbf32.pdf

..................21

I Västerbotten tillämpades indelningen i lappskatteland fram till

1886 års renbeteslag. Då slutade en del samer att respektera lappskattelanden, medan andra ville behålla dem. Det ledde till motsättningar och oreda i renskötseln. För att skapa ordnade förhållanden fick lappfogden 1898 en möjlighet att återinföra lappskattelanden i så kallade byordningar.63

Detta skedde och renskötseln i Västerbotten blev åter ordnad. Men länsstyrelsen hade slutat att utfärda nya inrymningar på lappskatteland 1897. Några år in på 1920-talet var ungefär hälften av de samer som stod upptagna för lappskatteland döda eller hade upphört med renskötsel, men ingen fick inrymmas i deras ställe. Detta orimliga tillstånd ledde till att lappskatten avskaffades 1928. Då försvann också de sista resterna av indelning i lappskatteland. 

Endast den som innehade ett lappskatteland kunde ha någon ensamrätt till jakt och fiske. Landshövdingen i Västerbotten skrev till Kungl. Maj:t 1828 att praxis i länet blivit att den som förlorar sina renar också går miste om sitt lappskatteland "där han har tillgång till "fiske, fågel, djurfångst".64

63 I 1898 års renbeteslag (9 §) står att "lapparna inom byn" skall lämnas tillfälle att uppgöra

förslag till byordning. Länsstyrelsen, kronobetjäningen och lappfogdens skall yttra sig och

sedan fastställa byordningen. Böter på 1–200 kronor kand sedan utdömas vid överträdelser. I

1928 års renbeteslag (§ 11) var samernas inflytande inskränkt. Byordningen skulle "utfärdas

av Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande". Böterna för överträdelse sattes

där till 2–500 kronor.

64 Brevet återgivet i Prawitz 1966, s 26. Landshövding af Schmidt tyckte inte att detta var

något bra system, men enligt egen uppgift tillämpade han det utan att veta när och varför det

en gång införts. Han hade då varit landshövding i 11 år.

22

I takt med att lappskattelanden försvann blev jakten och fisket i Lappmarken formellt sett fritt. Det uteslöt inte att det fanns överenskommelser, som gjordes upp lokalt eller regionalt. Enligt den

riksomfattande fiskestadgan av år 1852 var fisket fritt "i de delar av större insjöar till vilka strandägarerätten sig icke sträcker" (§ 1) samt på hemman som är anlagda på kronomark där delning, dvs. avvittring, icke har skett. (§ 6)65 Jaktstadgan av år 1864 hade en liknande innebörd.66 Där står (§ 4) att "på oavvittrad skog samt oss och kronan vid avvittring i de norra länen tillfallen överloppsmark" är jakten "tillsvidare fri för varje svensk man". Men om det är "annorledes bestämt" genom urminnes hävd så gäller detta. (§ 5)

Hela Lappmarken var oavvittrad. Frågan om urminnes hävd gavs inte någon betydelse i sammanhanget. "Något särskilt förbehåll rörande lapparnas jakträtt förekommer icke därstädes [d vs i lagen],

utan synes deras urgamla rätt hava bortglömts", konstaterade 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga.67

I Jämtland-Härjedalen hade lappskatten avskaffats redan 1893. Men där hade samernas rätt markerats när de tilldelades skattefjäll efter 1841.

65 SFS 1852:30

66 SFS 1864:6

Här uppstår en viktig fråga. Vissa lappskatteland avvecklades inte officiellt förrän 1928, men hur länge hade innehavarna en enskild jakt- och fiskerätt?  suonttaslut.html               I existerande referat av domböcker kan man hitta en del svar, men det bör understrykas att de inte är uttömmande eftersom tidigare undersökningar inte varit inriktade på just den frågan.

Nils Arells genomgång av häradsrättens utslag i Torne lappmark 1840–78 tyder på att indelningen i lappskatteland var under upplösning där vid den tiden. Sjön Kelottijärvi hade ända sedan1600-talet givit namn åt ett vidsträckt lappskatteland, som fått sin särskilda rätt bekräftad i tvister bland annat 1740, 1758 och 1760.

En klockare i Maunu ville syna in sjön under sitt nybygge 1843. Då beskrevs den som "krono och odisponerad". Samma år behandlades sjön Sautosjärvi vid tinget. Även den hade varit centrum i ett lappskatteland i mitten av 1700-talet. Nu beskrevs även den som "krono och odisponerad". Några tvister om vildrenar förekommer även under perioden. Arell drar slutsatsen: "Gällande praxis var tydligen att de vildrenar, som kom in på byns område, delades mellan [lapp]bymedlemmarna."68

Vi kan alltså konstatera att lappskattelandens särskilda rätt respekteras i en del mål vid häradsrätter i Norrbotten ännu under 1850-talet. Sådana utslag kan ha förekommit även senare.

I Västerbotten levde lappskattelanden kvar längst, men vi har ingen forskning som ger någon information om hur häradsrätten behandlade jakt- och fiskerätten under senare delen av 1800-talet.

Det är mycket tidsödande att ta reda på om det ens är möjligt att finna några svar. I stort sett hela länsstyrelsens arkiv försvann vid Umeå stadsbrand 1888. I de få inrymningar som är bevarade från senare delen av 1800-talet nämns inte jakt- och fiskerätt, men den kan ha varit "förutsatt". För att ta reda på om problemet är lösbart måste man gå igenom alla domböcker för området och perioden

samt ha turen att finna rätt sorts mål i protokollen. Enstaka domstolsutslag kan också ha tagits fram i lokalhistoriska undersökningar

Dokumentation om agande och brukande.html

67 Utredningen tillsattes ursprungligen för att överväga vissa fridlysningsfrågor. Detta skedde

1915, alltså 29 efter det att 1886 års renbeteslag trätt i kraft. Flera av förhållandena både före

och efter lagens tillkomst bör ha varit bevarade i levande minne vid den tiden. I utredningen

ingick bland andra jägmästare Arvid Montell från Luleå. Han var en mycket god kännare av

Lappmarken och hade bland annat 1910 deltagit i en av de kommissioner som undersökte

renbetet i Torne lappmark. Till utredningen knöts också Lennart Berglöf, som ända fram till

1940-talet var regeringens främste expert på samefrågor. Efterhand fick utredningen allt fler

uppgifter inom jakt- och fiskeområdet. Dess betänkanden fick beteckningen SOU 1922:16

(jakt) och SOU 1923:58 (fiske). Utredningens arkiv (7 volymer) finns i Riksarkivet, signum

YK 202.

68 Arell 1973, s 183 ff, citatet s 186

69 Hultblad 1968, s 393, s 397, s 399, s 423 med hänvisning till domböckerna för respektive år

70 Bylund 1956, s 271

Den provisoriska odlingsgränsen hade fastställts 1871 och den definitiva 1890. Trots detta skedde inga förändringar i praxis när 1886 och 1898 års renbeteslagar trädde i kraft. Samerna hade redan

före 1886 års lag kunnat utöva jakt och fiske "å enskild mans ägor opåtalt av denne".78 Den bofasta befolkningen fortsatte att uppfatta jakten som fri. "Kännedomen om renbetesförfattningarnas specialstadganden synes ha vunnit föga utredning bland den bofasta befolkningen", skriver 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga. Inte ens de tjänstemän som tillsatts för att övervaka lagarna kände till dem, enligt utredningen. Denna okunskap verkar ha funnits även på högsta länsnivå. Landshövdingen i Norrbotten skriver 1890 att "i länets avlägsna fjälltrakter ligga oerhörda vidder av bästa ripmark

öppna för varje svensk jägare".79 Fem år senare skriver en ny landshövding i samma län att villebrådet inom Lappmarken betraktas som ett "commune bonum" [en allmän egendom] och att det skall bli bättre ordning när avvittringen är avslutad. Han verkar helt omedveten om att jakten ovanför odlingsgränsen är reglerad i en nio år gammal lag......................

Fotnot: Hänvisning till de olika länkade dokumenten är gjort av föreningen Suonttavaara lappby.

Läs också om en byaallmännings område i Finnmarken, Norge: Svartskogen i Manndalen.html

Juridiska tillkännagivanden

......Vidare måste man skilja på vad som skall till för att uppnå egendoms och bruksrätt till naturresurserna efter norsk rätt och efter folkrätten. Villkoren för att sådana rättigheter skall etableras är inte nödvändigtvis de samma efter de två rättsystemen. Detta har att göra med att synen på egendomsrätt kan variera efter vilket land och rättstradition vi står inför.

Ett tredje förhållande jag vill sätta uppmärksamhet på är skillnaden mellan kollektiv och individuella rättigheter. Det skall preciseras  att med kollektiv rätt i denna sammanhang menas en rätt till utnyttjande av naturresurserna för en avgränsad krets rättighetsinnehavare (allmännings delägare). Det kan vara en större eller mindre krets av rättighetshavare, men skall inte här betyda att samerna som folkgrupp har betydliga rättigheter som tillkommer alla i egenskap av att vara same.

Förutsättningen är att det måste föreligga en viss typ av bruk utöver en viss tid i en bestämd tro. Frågan om en rättighet kan utövas kollektivt och/eller individuellt har betydelse för bl.a. handhavande och förvaltning av egna rättigheter. Detta är fråga om vem som är rättighetsobjekt i förhållande till de aktuella bestämmelserna.

Vidare är det en central tema om en rättighet skall betraktas som en näringsrätt eller en rättighet baserat på tingsrättsliga grunder. Det är viktigt att fokusera på denna skillnad då lagen ger olika skydd till olika typer av rättigheter. En näringsrätt anses njuta mindre skydd mot ingrepp än den tingsrättsliga rättigheter, och hur en rättighet skall betraktas är därför avgörande för vilken beskydd som krävs. Ett exempel är grundlagens § 105 (norsk) som säger att det skall erhållas ersättning när man avstår från egendom eller rättigheter: Forder Statens Tarv, att Någen maa afgiva sin rörliga eller orörliga Eiendom til offentlig Brug, saa bör han have fuld Erstatning af Statskassen".

En näringsrätt har inte samma beskydd av grundlagen som en rättighet baserad på en tingsrättslig rättighet. 

Jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlingsgränsen

Av chefsjuristerna Fredrik Bonde (LRF)

och Lars-Göran Lövgren (Sveaskog AB)

sid.47

Undertecknade, som ingår i den till Jakt- och fiskerättsutredningens knutna juristgruppen, har ombetts komma med synpunkter på hur vi ser på följande två frågeställningar vad gäller jakt- och fiskerätt på kronomark (statligt ägd mark) ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

1. Vad innehåller samernas på urminnes hävd grundade jakt- och fiskerätt? Är et bara en rätt att tillsammans med andra jaga och fiska eller innebär det rätten att ensam förfoga över jakt och fiske på ett visst område?

2. Har staten en jakt- och fiskerätt på kronomarken ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen? På vilka sätt har denna rätt utövats eller tagits i anspråk före 1987?

sid.52

Våra synpunkter

Om statens jakt- och fiskerätt

Det är inte uteslutet att det kan finnas markområden som i dag ägs av staten till vilka enskilda samer (lappar) eller samekollektiv (lappbyar) kan anses ha bättre rätt. Allmänna uttalanden av Högsta domstolen i Skattefjällsmålet och Kajsa Korpijaako-Labbas forskning ger en antydan om detta. Intill dess nämnda förhållanden, nya rättsfall eller ytterligare rättshistorisk forskning resulterat i att staten fått avstå äganderätten till mark till samer (lappar), utgår vi ifrån att den statliga marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen från historisk tid och alltjämt ägs av staten...........

(Fotnot: Med lappar menas inte en etnisk grupp utan en näringsutövande befolkningsgrupp som  skattade för lappskattelanden och utövade alla näringar som hörde till lappmarken, som jakt, fiske, renskötsel och annan boskapsskötsel).

.........Till de befogenheter som ingår i äganderätten till mark hör rätten att jaga och fiska. Denna grundprincip har även kommit till uttryck i jakt- och fiskelagstiftningen. I 10 § i jaktlagen (1987:259) stadgas att markägaren har jakträtt på sin mark och i ) § fiskelagen (1993:787) föreskrivs att markägaren har fiskerätt på sin mark (vatten). Vår utgångspunkt är sålunda att staten såsom markägare har jakt- och fiskerätt på den nu ifrågavarande marken.

....... Det kan framhållas att när ett nybygge insynades av länsstyrelsen angavs ofta i besluten att tillgången till jakt och fiske var förutsättningen för att nybygget skulle kunna godkännas. Åtskilliga nybyggen och byar skulle sålunda inte kommit till om inte tillgång till jakt och fiske funnits. De av staten initierade avvittringarna är ett annat exempel. Som framgått ovan resulterade dessa i att staten utsläckte de jakt- och fiskerättigheter nybyggarna fått på kronomarken i samband med kolonisationen men också i att myndigheterna i en del fall lät nybyggarna behålla dessa rättigheter genom uttryckliga beslut i avvittringsutslagen. Sedan avvittringen slutförts för Västerbottens del 1926, erbjöds de bofasta upplåtelser av jakträtt från länsstyrelsen och rätt att bibehålla jaktkojor som uppförts på statens mark. Jakttillstånden erbjöds till en kostnad av fem kronor per år och arrendet för jaktkojorna sattes till en krona per år.

Ytterligare exempel på statens jakträttsutövande är den förut nämnda 1864 års jaktstadga enligt vilken staten lät envar man jaga på den mark som vid avvittringen förbehölls kronan som överloppsmark.

sid. 53

Jakten och fiskets betydelse för den bofasta befolkningen

För den bofasta befolkningen i fjälltrakterna var jakten under äldre tid av stor ekonomisk betydelse. Främst ripjakt men även fångst av pälsdjur var tidigt viktiga för försörjningen i fjällkommunerna. Jakten tillsammans med försäljning av jordbruksprodukter svarade i vissa fall för upp till 80 % av socknens intäkter varav 25 % emanerade från jakten. De som jagade i fjällen var inte främst de renskötande samerna utan huvudsakligen den bofasta befolkningen. De jaktmetoder som användes - snarning och fasta anläggningar av skilda slag - visar att de bofasta som drev den ekonomiskt betydelsefulla jakten.

sid. 57

Sammanfattning

• I vart fall från mitten av 1700-talet har samerna inte haft rätt att ensamma förfoga över jakt och fiske på den statligt ägda marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Det torde vara ställt utom all tvivel att den dominerande delen av jakten på ifrågavarande marker utövats av den bofasta befolkningen i fjällbygderna och inte av renskötande samer.

  Läs bl.a. bouppteckningar.

  ---

Intervju gjort av Stig Karlström från Päivän Tiima, onsdagen kl. 17.10 den 12 oktober  2005, med Bror Niva från Kvänlandsförbundet.

1. Vad säger kvänerna om det här förslaget?

Vi tycker att det är bra, men man måste starta en utredning för att fastställa statens lagliga ägande till vissa landområden ovanför odlingsgränsen. Rättsläget är sådant att staten ej har lagfart på bl.a. de forna lappskattelanden.  Annars är våran ståndpunkt att man inte skall skilja på folk på etniska grunder här uppe.

2. Skall det vara samma rättigheter för dom som inte är markägare tex. gruvarbetare?

Ja det tycker jag på det som kan konstateras vara statens mark (Efter genomförd utredning). Alla boende i området eller ortsborna skall ha samma rätt på dessa områden. På privat eller samägd mark gäller ägande och där tillhörande nyttjanderättslagen.

3. Tror du att det här går igenom?

Vi får hoppas det. Tex i Finnmark (Nordligaste Norge) har staten lämnat förvaltningen till de boende där. Det gäller inte bara jakt och fiske utan hela mark- och vattenanvändningen.

4. Tror du att om det här går igenom att tvisterna upphör häruppe?

Jag tror det. Vi kan också se att i Finland har dom inte haft sådana tvister. Där har alla boende i området tex. i Enontekiö kommun lika rätt till jakt och fiske på "statens mark". Det gäller även renskötselrätten. Det har varit en del ärenden som har dragits till domstolsavgörande av Skogsstyrelsen, Sametinget och Miljöministeriet gällande markanvändningen. Dessa har ursprungsbefolkningen (Lappalaiset/kvänerna) vunnit i Högsta förvaltningsdomstolen (Regeringsrätten).