Av PROFESSOR GERHARD HAFSTRÖM (1970)
I samband med reduktionen under Karl XI förordnades genom Kungl Maj:ts brev den 9 oktober 1685 om upprättande av en fullständig jordebok, upptagande alla fastigheter.
4. Häradsallmänningarna
Bya-allmänning eller oskiftat skog till en eller flera byar ha byamännen av ålder haft att låta dela genom skifte. Enahanda rätt beträffande de gamla sockenallmänningarna tillerkändes jordägarna genom Kungl förklaring den 5 april 1739. Enligt denna borde sådan delning pådrivas "på det hvar och en sedan sin enskilda del deraf så mycket mer och bättre vårda och akta må".
Kronan gjorde sålunda inte längre anspråk på äganderätten till dylika allmänningar. 1793 och 1805 års skogsordningar intogo samma ståndpunkt. Sockenallmänningarnas rättställning är icke berörd i några senare författningar. Sistnämnda skogsordning kunna därför fortfarande tillmätas en viss betydelse. - Nästa steg togs först 1824, då Kungl Maj:t i ett brev (K:Br. 16 mars 1824 och Kammarkollegii cirkulär-brev 14 april 1824) uttalade, att "lands- och häradsallmänningarna......... således borde såsom landets och häradets tillhörighet anses"; de kunde därför uppdelas mellan intressenterna.
År 1927 uttalade i ett utslag Regeringsrätten, som sannolikt påverkats av Kammarkollegium, att kronan vore att anse som ägare /RÅ 1927, s. 113). Följande år måste HD ånyo taga ståndpunkt till problemet, på grund av frågan om ensittarlagens tillämpning å allmänningsjord. HD löste problemet på det sättet, att den förklarade häradsallmänning icke tillhöra kronan (NJA 1928 s. 463).
Inom loppet av två år hade således våra båda högsta domstolar kommit till motsatt resultat beträffande en viktig principiell fråga. Inom samma tid hade Kammarkollegium ändrat uppfattning och gjorde i ett utlåtande 1928 gällande, att häradsallmänningarna voro "för sig bestående fastigheter" och sålunda ägdes varken av kronan eller häradsintressenterna.
Kammarkollegiet har i infodrat utlåtande i rättsfallet NJA 1928, s. 403 - angående fråga om lösningsrätt till område, som tillhör häradsallmänning - beträffande betydelse av jordebokens redovisning av häradsallmänningarna framhållit följande:
"Slutligen påkallar häradsallmänningarnas redovisning i gällande jordebok som krono under allmän disposition ett omnämnande. Sagda allmänningar finnas icke uppförda i äldre jordeböcker än de nu gällande, vilka upplagts å 1870- och 1880-talen. Deras redovisning däri beror säkerligen därpå, att varken skatte eller frälse titel funnits användbar å dem. Men även om den varit ett uttryck för då inom kollegiet rådande uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna, synes uppenbart, att sättet för redovisning i jordeboken icke kunnat tillägga en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk gällande".
Efter ett flertal utredningar blev frågan föremål för beredning inom Jordbruksdepartementet, där ett lagförslag utarbetades, vilket efter anmälan den 10 april 1931 i Statsrådet remitterades till Lagrådet, som den 15 maj 1931 avgav följande yttrande:
"I det utlåtande, som lagrådet avgivit över det föreliggande lagförslaget har lagrådet framhållit, att vid tillämpning av cirkuläret den 14 april 1824, ägarna av den i mantal satta jorden inom häradet erkänts såsom innehavare av dess rätt till häradsallmänning. Lagrådet har därvid erinrat att i 1866 års skogsförordning, uttryckligen stadgats, att delägare i häradsallmänning vore de som i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal.
Härigenom hade dessa jordägares äganderätt till häradsallmänningarna under 1800-talet vunnit ett erkännande inom lagstiftningen, som enligt lagrådets mening icke medgåve, att denna rätt ånyo sattes ifråga, vartill nyare rättshistoriska forskningar ej heller gåve anledning. Av samma skäl kunde rätten till delaktighet i häradsallmänningarna icke utan vederlag till jordägarna utsträckas till alla inom häradet boende. Anledning till en sådan ändring ifråga om delägarrätten syntes icke föreligga.
Lagrådet hade därför intet att erinra mot den i förslaget upptagna grundläggande regeln, att häradsallmänningarna tillhörde ägarna av fastigheter inom häradet, vilka voro satta inom mantal eller med vilka, enligt vad jorddelning bestämts, vore förenad rätt till delaktighet i allmänningarna".
I lagen om häradsallmänningar (1932), vilket numera ersatts av en lag av 1952, uttalas i 2 §, att "häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid fastighetsbildningen bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen". Den skall enligt samma lag i princip bibehållas oförminskad och som sådan förvaltas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Därmed har en sekelgammal tvistefråga blivit slutligt avgjord.
Slutsats: Häradsallmänningarna är redovisade som Krono under allmän disposition först i de jordeböcker, vilka upplagts på 1870- och 1880-talen. Deras redovisning däri beror säkerligen därpå, att varken skatte- eller frälse titel funnits användbar å dem. Det synes uppenbart, att sättet för redovisning i jordeboken icke kunnat tillägga kronan en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk gällande. (Enligt Kammarkollegiets utlåtande i rättsfallet NJA 1928, s. 403).
Kammarkollegiet föreslog under 12 punkten (dess skrivelse till Kungl Maj:t den 14 mars 1856), att kronoegendomar skulle införas i jordeboken under tvenne avdelningar, nämligen den första med rubrik "Under allmän disposition", samt den andra med rubrik "Under enskild disposition", det vill säga, förklarade kollegiet, "sådana som äro under åborätt upplåtna".
I Kungl Maj:ts beslut i ärendet den 16 maj 1856 och kollegiets därpå grundade kungörelse den 27 oktober 1856 rörande upprättande av nya jordeböcker (SFS 1856 nr 62) fick emellertid begreppet kronoegendomar under enskild disposition en vidsträcktare definition. Därvid skulle nämligen enligt 5 punkter i beslutet och kungörelsen förstås "sådana, som äro under åborätt upplåtna eller, på grund av särskilt stadgande, av enskild besittas". I Kammarkollegiets kungörelse den 28 januari 1870 (SFS nr 10), vidhålles samma definition.