Som det framgår av dokumenten så var vildrensjakten och fisket den huvudsakliga näringen i området (Torneå lappmark) i början av 1500-talet. Hemmansägarna nerifrån Tornedalen utnyttjade och insynade jaktmarker och fiskevatten i ödemarken (Ödemarksekonomi). De flyttade efterhand närmare sina fångstområden och bosatte sig där.
Vi kan även läsa från dokumenten att tamrens innehavet år 1605 var knappt fyra renar per familj i Suonttavaara by. Dessa utnyttjades som lockdjur till andra vildrenar. I 1695-års Jorde och Uppbördsbok finner vi att hela nuvarande byaområden insynades till skatteland. Den första skattelandet i området blev insynat och inskriven i jordeboken år 1650. Skatten över dessa betalades i början med torkade gäddor senare även med daler.
Efterhand började bosättarna inskaffa även (förutom fler tamrenar) några kor och får samt röja, insyna och bärga ströängslägenheterna.
Ännu för våra föräldrar var jakten och fisket en viktig del av deras möjligheter att försörja familjen vid sidan om en småskalig jordbruk och boskapsskötsel. Byteshandeln vid marknaderna hade ännu stor betydelse och pengar användes mera sällan som betalningsmedel.
Vi kommer ihåg sjöfågel jakten på våren som kunde vara upptill tre veckor. Dessa havs och sjöfåglar anlände i stora flockar (innan oljeutsläppen började ödelägga denna näring) och de var feta och näringsrika. De fångade fåglarna plockades och kokades direkt och de som blev över saltades och torkades till kommande behov.
Fiske med nät börjades (börjas fortfarande) direkt när isen började släppa från stränderna. Sommartid idkas mest harrfiske med hängande flugspön i aktern av båten. På hösten användes oftast not också då fisken började samlas i selen och djupare gropar.
Älgjakten påbörjades när den första spårsnön lagt sig och man kunde förfölja älgen i flera dagar innan man kom åt att skjuta den. Dessa var ju sällsynta i området ända fram till 1950-talet.
Ripjakten var också en viktig inkomstkälla. Den började när man kunde se riporna i backen (de bytte till vinterdräkt). Vi minns ännu hur dessa skogsfolk återvände hem långt efter mörkrets inbrott med fylla ryggsäckar med fågel. Mesta delen av fångsten såldes för att tillhandahålla kontanta medel.
När det sedan blev "före" (snön och isarna hade lagt sig) började hemforslingen, oftast med ren, av höet och veden. Även köttet efter vilt som man hade fällt så långt bort att den måste saltas och hämtas senare.
Mitt på vintern idkades ripsnarning och isfiske efter lake.
All denna näring utövades av de bofasta i området och den senare inträngande storrenskötseln hade ej detta som sin näring, ej heller som sin binäring. De nu bofasta renskötarna började idka älgjakt lite smått på 1970-talet.
Historien häruppe är vänt på huvudet och länsstyrelsens tjänstemän begär att vi skall lösa jakt och fiskekort på våra forntida fångstområden och betala det till samebyarna och deras fonder. Med stöd av de handlingar och dokument som vi tagit fram över områdets historia och Sveriges rikets grundlag om ägande och därtill hörande bruks och nyttjanderätt, gör vi naturligtvis inte detta.
De går också in och bränner ner nybyggen ("stör rennäringen") och våra jakt och fiskekojor ("svartbyggen" kallar de dem) som är uppförda på våra urgamla fångstplatser och ströängsområden.
Numera har vi fisket och jakten till husbehov och det är en viktig del av vår försörjning ännu idag.
Suonttavaara lappby/ Bror Niva