Vilka var först?

En nordskandinavisk konflikt som

historisk-arkelogiskt dilemma           Thomas Wallerström 2006

(Här återges delar från boken)

Noter

333. Den finskspråkiga befolkningens arkeologi och historia i Nordskandinavien är styvmoderligt behandlad i forskningen ända fram till 1970-talets senare hälft. Möjligheten att exempelvis knyta an till den icke-norska, icke-svenska, icke-germanska och icke-samiska befolkning som började befolka Nedre Tornedalen under 1000- och 1100-talet – förmodligen de skriftliga källornas kväner – har alltför lite beaktats (se dock Wallerström 1995a: 107 f, 145 f, 213, 229 samt Myrvoll & Henriksen 2003).

………………..

Även forskningsläget i Nordskandinavien är bidragande till polariseringen bland nutida grupper. Forskarna med inriktning på förhistoria och medeltid i de berörda områden har länge varit lätt räknande, särskilt de som visat intresse för källkritik. Tolkningar av källmaterialet som för flera forskargenerationer sedan kanske presenterades som hypoteser, eller är från en tid då historiker inte bedrev källkritik, har i ett läge som detta kunnat komma att gälla som oomtvistliga sanningar. Nordskandinaviens finsk-språkiga befolkning har dessutom, liksom samerna, alltför länge befunnit sig i en forskningsskugga (sid. 13).

………………

De nordiska Ladoga-varjagerna ska i den östersjöfinska språkmiljö de befann sig i ha använt ett översättningslån (lapp) som benämning på dess jagande och fiskande människor. Tolkningen ligger i linje med vad man finner på latin utfärdad kunglig stadga av år 1328 (Svensk Diplomatarium 4 nr. 2676). Benämningen förklaras (Översättningen från latinet av Bergsland 1970:390, här återgiven på svenska) där som ”de nomadiserande skogsmänniskorna som på folkspråket kallas Lappa”.

Ser man till förklaringen av begreppet ”lapp” från 1328, är det fråga om en benämning utan ett entydigt etniskt innehåll: fångstekonomier eller kringflyttande levnadssätt livnär och har livnärt många vitt skilda grupper i Nordeuropa och på andra håll. Arkeologiska studier tyder på att det funnits avsevärda skillnader i levnadssätt inom det samiska utbredningsområdet (Jfr. t.ex. Mulk 1994 med Odner 1992 a.). Benämningen ”lappar” och ”finner” behöver till en början inte nödvändigtvis ha avsett etniska eller på annat sätt sammanhållna grupper. (sid. 58).

………………………

Uppenbarligen har dessa olika befolkningar ursprungligen inte haft något att göra med varandra i politiska eller socialt hänseende – om inte annat har avståndsfaktorn varit betydande. Ändå är det rimligt att anta att det bland dessa finns en minsta gemensamma nämnare som förklarar benämningen ”finne” etc., när de dyker upp i skriftliga källor som kan hjälpa oss att följa ändringar i tänkandet kring etnonymer.

Denna gemensamma nämnare består i att ordet är avlett från ett begrepp med det ungefärliga innebörden ”jägare, samlare, vandrare” (jfr tyskans finden, engelskans find och vårt svenska finna) Hellquist 1966:211 Detta levnadssätt kan antas ha varit iögonfallande i de närboendets eller tillfälliga besökares ögon.

Nordisternas uppfattning, att ordet ”finne” myntas utifrån ett levnadssätt, har stöd i arkeologiska såväl som Paleoekologiska studier, det vill säga undersökningar av vegetationens utveckling, däribland sädesodlingens relativa betydelse. Jordbruket var blygsamt i såväl Finnveden 278 som Egentliga Finland ännu under järnåldern, man kom dock att öka i betydelse under vikingatiden 279. Över huvud taget har endast en mindre del av det nutida Finland nyttjats för jordbruk under vikingatiden och under medeltiden – fångstnäringar tycks ha varit långt tidigare 280. I norska Finnmarken, där jordbruksekonomi inte har så goda förutsättningar, har referensen till jägar-samlarekonomier varit adekvat långt fram i tiden även om där också funnits andra näringar. Sid. 87.

…………………………

Klassifikation – modernitet – maktdiskurs – konflikt

Fenomenet Suonttavaara lappby kan betecknas som en brännpunkt, ett resultat av en mängd samverkande historiska, politiska och rättsliga förhållanden. Så förhåller det sig också med den samiska, etnopolitiska mobiliseringen, liksom med den kvänska.

Frågan är om de uppkomna konflikterna skulle kunna undvikas?

Eller skulle de ha uppstått även om de inblandade makthavarna varit några helt andra: dignitärer med andra namn, men i motsvarande position?

För att förstå det förflutna, krävs insikter i rådande tankeklimat, något som kommer till uttryck i hur ”makt” utövats och legitimerats. Problematiken är vittomfattande och kräver också självinsikt om varför vi frågar som vi gör. Den här kan bara belysas till viss del.

En startpunkt, av flera möjliga, för konflikterna i norr kan härledas till den första renbeteslagen 1886. Särrättigheter framtvingar nämligen homogena och exkluderande definitioner av grupper och konstituerar därigenom de identiteter särrättigheterna ska skydda (Mörkerstam 1999:244f). Detta innebär med nödvändighet att det, vid förverkligandet, måste finnas exakta svar på frågan vilka som skulle tillerkännas specifika rättigheter, hur detta skulle ske och varför detta var nödvändigt 293. Gruppspecifika åtgärder förutsätter att grupper defineras på ett specifikt sätt. Det rådde vid denna tid en uppfattning om att samer i sin ”naturliga näring” (som förutsätter ett nomadiserande liv) är lyckliga, gör minst skada och kostar samhället minst 294.

…………………….

De är obestridligt att statliga ingripanden i norr, i varje fall sedan 1886, har framkallat spänningar mellan olika grupper, eller i varje fall förstärkt de som redan funnits i konflikten mellan renskötsel och agrara näringar.

………………………….

På liknande sätt har de skattehemman som uppkommit ur de alltsedan 1670-talet etablerade nybyggena i Lappland, i varje fall enligt kritikerna, berövats äganderätt till stora arealer land och vatten, vilka man menar har ingått i de gamla nybyggena, däribland de så kallade ströängarna (Stenman 1998). Konflikterna om land och vatten är emellertid inte begränsad till Norrland; även i de så kallade finnskogarna i Mellansverige pågår tvister såväl mellan privatpersoner och staten som mellan skogsbolag och privatpersoner 298.

Nu senast har också kvänerna kommit in i bilden.

Juridiska processer mot svenska staten pågår, där kärandeparten menar sig bestulen på mark, vatten och jakt- och fiskerättigheter i samband med avvittringen, det förfarande då ”statens” skogar avskiljdes från de enskildas. Denna uppdelning startade i början av 1800-talet och pågick i etapper in på 1920-talet, med tillämpning av regelverk vars långsiktiga verkningar knappast kunde förutses av de berörda. Många av de berörda var analfabeter och borde haft stöd av juridisk.

Konflikterna i det inre Norrland är flera och de följer inte bara etniska skiljelinjer, som man kanske skulle kunna tro, även om samiskhet är en viktig faktor i det hela. Det tycks vara så att det finns ”en avgrund mellan vad lagar och förordningar stadgar, hur de tillämpats och en bred allmänhets åsikter om rätt och fel (Stenman 2001, särskilt s. 147-154, i Isaksson 1999, 2001 – citatet från Isaksson 2001:11).    Sid 92-94.

…………………..

Det är dock, mot bakgrund av föreliggande undersökning, inte så troligt att det kommer att visa sig att etnicitet ”alltid” funnits i Nordskandinavien. Detta torde innebära att ingen nutida etnisk grupp, som sammanhållen politisk enhet, kan göra anspråk på att ”vara först”. Etniska grupper är, i likhet med nationer, något som har uppstått som resultat av olika historiska omständigheter. De krafter som gav upphov till samernas etnopolitiska mobilisering är redan studerat i en allt större forskningslitteratur, och de som rörde kvänerna var jag inne på i Kapitel 2.

………………………

När det är frågan om historisk tid, låt oss säga de senaste 300-500 åren, befinner sig nog forskarna ofta på rätt säker mark i tolkningar av historiska källor där folkgrupper omtalas, i varje fall så länge man som forskare är källkritiskt försiktig. Men det finns svårigheter, särskilt arkeologiska, när det blir fråga om att söka sig längre tillbaka, ytterligare några århundraden, för att inte tala om årtusenden.

sid 127 (Noter)
72. Bård A. Berg har nyligen, som samisk historiker, varnat för den allt starkare samiska nationalism som han har iakttagit. Han kritiserar de mytologiserande, samiska, nationalistiska förställningar om ett gemensamt språk, gemensam historia och gemensam kultur som bygges upp.

Han påpekar också att nationalism historiskt sett visat sig vara intolerant, brutal och orättfärdig i relation till dem som inte tillhör "det utvalda folket".
Den är dessutom ett hot mot den fria forskningen.
"Mitt synspunkt er i all enkelhet at det verden trenger er samarbeid mellem etniske og andre grupper, ikke det motsatte. Vi må arbeide for inkluderende holdingar i våre samfunn, og motarbeide ekskluderende holdinger".

Han påpekar vidare att "En intellektuell skal engasjere seg i samtidens viktiga debatter, uten å skjele til makthavernes intresser" (Berg 2004:113, 114).
 

……………………………..

Slutord

……………

Arkeologin är, likhet med historieämnet, en mogen vetenskap och dess potential är stor, så stor att den med hjälp av nyare kunskapsteoretisk forskning kan se sina egna misstag, begränsningar och beroenden av forskarnas samtid. Den ökar i tillförlitlighet genom bättre metoder, ett växande källmaterial och ökad insikt om hur kunskap uppstår, men också genom insikten att det mänskliga tänkandet (”tankesystem”) förändras: På så sätt går det att uppfatta felaktigheter kring etnicitet, historia och arkeologi.