Artikel / Avsnitt sid 50-63 av Kustaa Vilkuna 1968. Han skriver Bl. a.: Utöver mina tidigare undersökningar har jag ur finsk tradition samlat allt, som berättats om kainuborna och uppgjort kartor över traditionen och alla ortnamn på Kainu och Kvaen jag har kunnat få reda på. Dessa uppgifter har jag försökt kombinera med från arkeologin, antropologin och filologin kända fakta. Jag har alltså strävat till en helhetslösning genom att koordinera resultat från olika discipliner. Med denna utgångspunkt publicerade jag redan år 1957 en liten broschyr, " Kainuu - Kvänland, mikä ja missä"? (158 sid.)
Nu har detta häfte utan mitt eget initiativ översatts till svenska; jag har i någon mån utökat manuskriptet och strukit vissa partier, som endast kunde vara av intresse för läsare i Finland.
Delar av föredraget:
Den andra juni 1545 skrev konungen, Gustaf Wasa, till fogden i Nyslotts län, Klement Henriksson Krok och frågade: "Thu schriffwer och mycket, Clement, om then handell som the Rysser haffwe pläge i thet Kaaijnuss ......... hvar samme Kaijnuss ligger, anthen i Ryssland eller i wårtt landh"?
Säkert sände brevets mottagare, " Finske Clement Skrifwaren", omedelbart upplysning härom till sin konung, men denna finnes icke bevarad. Ett halvt år senare godkänner konungen nämligen Klement Kroks åtgärd att låta bygga "Konungz gård 30 miler från ( Ny) Slottet in mott Kaijnos wilmarken". Denna plats låg vid östra ändan av Ule träsk. Vid freden i Teusina förenades hela detta vidstäckta område officiellt med det svenska riket. På finska kallas detta landskap, som hör till Uleåborgs län, fortfarande Kainuu, på grund av landskapets skönhet och fattigdom och tack vare den märgfulla landskapssång, som skildrar dessa förhållande, är namnet fortfarande affektivt.
Carl IX grundade år 1607 en fästning i närheten av kungsgården, " Caijaneborg ", och fogade vid sin kröning till sina äretitlar ytterligare ett attribut: "De lappars och kajaners konung". Kajane är en regelrätt förryskad form av det finska namnet Kainu(s). I medeltida ryska källor användes om dessa trakter och om hela Nordösterbotten benämningen Kajanskaaja Zemlja, " Kainuulandet". I Nöteborgsfredens fördrag av år 1323 motsvaras det svenska namnet Helsingh haff, i den ryska texten av Kajano more, på finska heter å andra sidan norra delen av Bottniska viken på folkspråket Kainuunmeri eller Perämeri.
Ett annat allt framgent i finska kvarlevande Kainuu är området mellan Torne och Kalix älvar i Norrbotten i Sverige, men endast den del, där det fortfarande talas finska. Likväl heter den svenska Kalix på finska "Kainuu". Här införde Olaus Magnus på sin Carta marina (år 1539) invid varandra namnen Berkara (birkarlar) och Quener (litt. Bi). De förra birkarlarna var skattearrendatorer och köpmän, de senare uppenbarligen finska bönder, som alltjämt i det finska folkspråket kallas kainulaiset.
Vissa lapska dialekter i Nordsverige (Karesuando) och Norlands Amt (Tysfjorden) använder benämningen kajnulas, Kajnnulas` och det territoriella namnet Kajnnuo, som avser Nordfinland. På motsvarande sätt kallar norrmännen finnarna i Finmark och Lappland för kvaener. I Norge är benämningen kvaen gammal. I de äldsta isländska sagokällorna omtalas Kvaenland och kvaener ofta, och Alfred den Store brukade namnet Cwensae på Ishavet i sina tillägg år 890. Där ishavet begynner i väster, möter vi den stora fjorden Kvaenangen, vars namn måste gå tillbaka på fornspråket. Vi kan ytterligare anteckna, att i en rysk 1400-talskälla om Finnmarken brukas namnet "Kaienska Semla"och om dessa icke-lapska invånare benämningen kaieni.
Vi har alltså här på flera håll att göra med områden, vilkas invånare kallats kainulainen, kvaen, kain och själva landområdena Kainuunmaa, Kväenland, Kajanska Zemlja.
Ännu idag gäller de ord denna akademis första viceprese Nils Ahnlund, uttalar i sin fängslande essäsamling Oljoberget och Ladugårdsgärda (1924) : "Flera gåtor återstår visserligen att besvara. En av de bekymmersammaste är den omstridda frågan om "Kvänernas" boplats och nationalitet" (s. 129)
Nu är det min tur att försöka. Folktraditionen har bevarat ett par ordstäv, som skildrar kainuuborna. Av det ena framgår, att kainuubon är en typ med långt och smalt ansikte, en långkäftad man. Vidare har han en ovanligt stor och tunn näsa. Då han äter, använder han icke sked utan sörplar spadet ur en kopp. Som hans motsats uppställes den rundkindade savolaxaren, som äter gröt tillsammans med sitt bröd och därvid använder sked. Varianter på dessa talesätt uppträder i det mellan finska området mellan Savolax och Österbotten. Här uppträder alltså som varandras motsatser å ena sidan den inne i landet boende svedjebonden, savolaxaren, som har god tillgång på spannmål, som använder sked - utan vilken gröten vore omöjlig att äta - och å andra sidan kustbon, fiskaren, som kokar soppa på storfisk, plockar i sig fiskköttet med fingrarna och dricker spadet ur en liten kopp. Så gör man ju alltjämt vid sik- och laxfiskelägena.
Jag har kartlagt 93 namn eller namngrupper på Kainuu- eller Kvaen. Många av dem omtalas i urkunder redan från och med 1400-talet. Enligt Jöran Sahlgrens stränga metod har jag besökt nästan varje plats, som uppvisat ett namn på Kainuu, och även gjort mig förtrogen med omgivningens namnbestånd. (Jag hade den stora lyckan att här i Uppsala år 1934 höra professor Sahlgrens ledande föreläsning vid Baltiska institutet, men först nu är jag i tillfälle att tacka Er, Herr Hederspreses, för denna lärdom.)
Ortnamnen erbjuder många antydningar och bevis av största betydelse vid lösandet av vårt problem. För det första utgör deras spridningsområde ett smalt bälte som sträcker sig längs Bottniska vikens östkust från skärgården i Östersjön till Torne älv och vidare till Ishavet,(karta) till området mellan Malangen och Alten fjordar. Vattenleden från Bottenhavet till Ishavet gick längs Torne eller Kalix älv till fjordarna Malangen, Lyngen, Kvaenangen och Alten.
Det sydligaste namnet på Kainuu (ursprungligen Kainuunsaari) ligger vid den gamla språkgränsen, de följande, som ännu under 100-talet utgjordes av holmar och uddar, gränsar mot en havsvik, som på finska heter Ruotsinvesi, alltså ursprungligen Roslagens vatten, på nutida språk ordagrant "Sveriges vatten". I staden Raumo påträffar vi i närheten av varandra ett Helsingetorg och en Kainuugata. På 1000-talet låg här i anslutning till fastlandet två holmar och bredvid dem en utmärkt säsongfiskeplats.
På samma sätt uppträder vid Kyrö älvs mynning ett Kainuunsaari - omtalat som sockengräns på 1400-talet. Intressant är Kainuunkylä i Övertorneå, som på svenska heter Hälsingby - båda namnen påträffas i svenskspråkiga jordeböcker från 1500-talet. På grund härav har man till och med påstått att kainuuborna vore hälsingar (Wiklund). Saken är dock inte så enkel. Man bör beakta, att orten är belägen vid Torne älvs bästa forntida laxfångstplats och också på den plats, där kreatursfoder lättast kunde anskaffas. Det är naturligt, att det på platsen för den nuvarande stora byn en gång har funnits två, ursprungliga säsongbetonade boplatser. Kainuunkylä och Hälsingbyn, av vilka namnet på den förra kommit att bli hela ortens finska namn och namnet på den senare det svenska. På den förra bodde kainuuborna, på den senare hälsingarnas erämarks- och fiskekarlar.
Sålunda kan vi konstatera att hälsingarna en gång i tiden var de nordligaste svenskarna - för så vitt det framgår av de minnen de kvarlämnat i ortnamnen, av vilka det för övrigt finns flera längs Finlands kuster än de nyss nämnda - varit liknande långfärds erämarkskarlar som kainuuborna På likartat sätt påträffar vi invid varandra Häme (Tavastland) och Kainuu, Savo (Savolax) och Kainuu.
Dessa exempel torde redan förslå för att visa, att namnen på Kainuu betecknar nyttjandemarksgränser vid olika tidpunkter; naturnamn är det i varje fall inte. Längs Bottniska vikens östkust sträckte sig alltså en gång i tiden kainubornas fiske-, jakt- och skattemarker, omfattande trakterna kring de vattendrag, som utrinner i havet.
En kontinerlig fast finsk bosättning i Finland kan endast följas tillbaka till början av vår tideräkning, de äldsta kända boplatserna ligger i östra Egentliga Finland, alltså "Suomi", vid Borgå ås mynning, varifrån vägen ledde till Tavastland och i Kaland, det nuvarande Vakka-Suomi, där t.ex. Untamala by i Letala socken uppvisar kontinuerlig bosättning åtminstone från och med etthundra- talet. Ett brett obebott skogsområde skiljde denna bebyggelse från "Suomi". Detta är alltså det område, inom vilket vi påträffar de sydligaste Kainuunamnen, en del av dem redan belagda i medeltida urkunder.
Man kan i detta sammanhang lägga märke till att Sydösterbottens landskapsnamn ännu på 1600- och 1700-talet var Kainuu och att vattendelaren vid dess östgräns kallades Kainuunselkä, numera Suomenselkä, Finska ryggen. Och om vi nu tar i betraktelse folkvandringstidens norska förbindelser via Norrland, så förfaller det naturligast, att norrmännen just i Sydösterbotten lärde känna det finsktalande folket och kallade dem kainulaiset, kainubor, ur vilken senare ljudlagsenligt uppstod formen kvaen och Kvaenland. På detta sätt kan namnet på folket redan i sin tidigare form ha funnit väg till samtida källskrifter, Jordanes´Goternas historia, vilket skickligt har påvisats av professor J. Svennung i hans kritisk-exegetiska undersökning " Jordanes und Skandia " (s. 96)
Vi kan ännu kasta en kort blick på den forna sydösterbottniska antropologi. Ett relativt rikligt benmaterial har nämligen tillvaratagits inom området, närmast härrörande från 600-talet. I Leväluhta källa (Storkyro) har påträffats ben av 52 individer och i Käldamäki äng (Vörå) ben av 7 stycken. I fråga om kroppsbyggnad avvek dess folkvandringstida kainuubor avsevärt såväl från nutida finnar som från svenskar och lappar. De var kortvuxna liksom lapparna och de nutida kainuuborna öster och norr om Kajana, men i motsats till finnarna och speciellt till lapparna var de anmärkningsvärt smal- och långskalliga. Dessa forntida invånare var alltså särdeles utpräglat dolikocefala. Uppenbarligen har denna "ras" icke helt dött ut, ty vi möter, såsom tidigare nämndes, gott om exempel på mörka människor med smal skalle bland befolkningen vid Bottniska vikens kust.
Sålunda konstaterar också redan Jordanes träffande i sin Goternas historia: "De ytterst fridsamma lapparna (Finni), vilka är kortare än Skandias övriga invånare, samt likaledes Kainuufolket, som är dessa likt. Fastän alltså längden var den samma var formen på huvudskallen en annan än hos lapparna.
Ur arkeologisk synvinkel är den kontinuerliga bosättningen bevisligen äldst i Vakka Finland eller Kaland. Nu bör man komma ihåg, att vart och ett av de framskjutna fasta bosättningsområdena i Norden utom sina små odlingsmarker alltid hade vidsträckta nyttjomarker, erämarker, med säsongsbetonade rika fiskelägen, pälsdjursjaktmarker och lappbyar, som kunde beskattas. I synnerhet har Kaland varit beroende av sådana marker, då Kaland ännu i dag är ett stenigt och trångt område utan några rika utmarker eller vattenleder till inlandet. Det är en trakt, där jordbruket är mödosamt och där invånarna måste ty sig till binäringar vid sidan om åkerbruket. Till dessa binäringar hörde den redan på 1500-talet synnerligen betydande träkärlsindustrin, trävaruexporten och bondeseglationen.
I medeltida latinska och svenska urkunder användes om detta område namnen Kalandia, Kaland, den äldsta kända uppgiften härstammar från år 1332. Det finska folkspråket känner icke detta namn. I utmärkt harmoni med min framställning står det, som den nordiska språkforskaren professor Pierre Naert nyligen har publicerat i fråga om namnet Kalands etymologi. Under tillämpning av bland nordisterna allmänt vedertagna och kända ljudlagar förutsätter han en äldre form Kalla´nd, vilken vidare kunde gå tillbaka på en form Kainla´nd. Enligt Naert vore denna form en fornsvensk adoption av det finska namnet Kainuunmaa (maa "land"). Samma ljudtveckling vill Naert se i namnet Kalix, Kalixälv, på finska Kainuu, Kainuunjoki. Sin etymologi anser Naert så evident och överensstämmande med svenskans utveckling, att han i sin undersökning avstår från att redogöra för äldre förklaringar. Jag förenar mig naturligtvis med största nöje om hans slutsatser.
Från det trånga Kaland ledde en utmärkt farled - havet - mot norr, till de bästa lax- och sikforsarna vid älvmynningarna, till pälsverksmarkerna och lappbyarna, som kunde erlägga pälsskatt. Man framsköt alltså sina positioner mot norr. Allt längre borta bildades brohuvuden med fast bosättning. Ett sådant var redan Kainuunkylä vid kusten av Satakunta, det som svenskarna senare kallade Finby. Inom byområdet låg bevisligen ett bäversamhälle. På grund av förmånliga naturförhållanden utbreddes och stadgades den fasta bosättningen i Sydösterbotten redan tidigt. Här uppstod det andra Kainuu.
Då man vid exploateringen av nyttjomarkerna stötte på gränsen för andra stammars områden, erhöll gränsplatserna namn, som utmärkte ägorättsförhållandena. Några gränser i nutida bemärkelse existerade icke, utan de viktigaste säsongsbetonade fångstplatserna måste uppdelas på ett eller annat sätt. Denna uppdelning ger sig bl. a. utslag i ortnamnen. Således utbredde sig Kainuu till avlägsnaste fångst- och skatteområdena och konsoliderades som folkligt namn på flera delar av hela detta vidsträckta område. Detta är förklaringen till de många namnen på Kainuu.
Detta vore redan tillfyllestgörande som resonemang om Kvänland. Men jag vill ytterligare i korthet beröra frågan om själva ordet kainus. - Jag har kunnat konstatera, att ett appellativ kainus ända till våra dagar har levt kvar i en liten statistroll i själva Vakka-Finland och trakterna däromkring.
Ordet avser den bindande ståndaren i arbetssläden, alltså en slädfjätter med knoppformad ända. Under hänvisning till Gösta Bergs undersökningar kan jag säga, att en sådan fjätter går tillbaka på förhistoriskt tradition. I nyisländskan förekommer ungefär samma betydelser, dessutom `Hingstens avelslem`. Betydelsen är de samma, som representeras av kainus i den finska släden, nämligen en knoppförsedd kavel, slädståndare. Här uppträder även betydelsen ´sällskap`. Alltså just de väntade, träffande betydelserna.
Från grundordet har man med hjälp av Suffixet -ing erhållit en avdelning, som betecknar en man. Ordet kunde tolkas som `stavförsedd, kavelförsedd` eller allmännare `klubbekarl`, men då får vi inte tänka på klubban som vapen utan som ledarens kännetecken och som det föremål, med vilket de till denna `klubb`hörande medlemmarna sammankallades. Ännu E. N. Setälä förklarade ordet kylfing på finska med `klubbförsedd krigare`.
Vildmannen är Lapplandsvapen och fastställdes 18 juni 1949. Det beskrevs så här: "I fält av en stående röd Vildman med grön björklövskrans på huvudet och kring länderna, hållande i höger hand på axeln vilande klubba av guld".
Första gången som Vildmannen förekommer som Lapplands vapen är på Kung Karl IX:s 20-marksmynt från år 1606-1607 samt på sigill och medaljer från samma år. Karl IX var son till vår kanske största kung genom tiderna, Gustav Vasa, och han ägnade stort intresse åt Lappmarkens kolonisering och mission. Här uppe fann kolonisatörerna vildvuxna, solbrända män försedda med olika redskap och vapen.
För föreningen (Storumans, där firas varje år den s. k.Vildmannadagen) symboliserar den:
Den obändiga kraften hos Lappländare
guldklubban - här finns rikedomarna
lövkransen - hänvisar till Lapplands vilda natur
Fortsättning på föredraget av Vilkuna:
B. Wiklund påpekade med bestämdhet, att grunden för benämningen `kylfing`vore ett tjockhövdat föremål, en kolv eller klubba. Han skriver:" Man får icke så mycket tänka på klubbor såsom vapen utan istället på seden att sammankalla medlemmarna i de sammanslutningar, som för allehanda ändamål, även kommersiella, funnos överallt i Norden, medels kringsändande av en `kolv`, d.v.s. en pil med klubbformig spets eller en liten klubba såsom budkavle". Samma tanke hade redan före Wiklund framlagts av bröderna Grimm och av J. Fritzner i deras stora ordböcker.
En så kritisk forskare som svensken K. B. Wiklund identifierar kylfingrarna med kvänerna. Han kunde t.o.m. år 1930 skriva: "det är likväl troligast, att de (kylfingrarna) huvudsakligen vore finnar och identiska med kväner".
Utgående från denna grund torde vi också få klarhet i de samtida kolbjagernas gåta. Det är fängslande att lägga märke till, hur namnet på många organisationer, stammar och folk kan härledas från ett eller annat litet vapen.
Den norrländska kulturkretsens blomstringsperiod blev kortvarig. Den försvinner redan under yngre folkvandringstid, vilket kan läsas ur de sinande och slutligen helt uteblivande fornfynden. Däremot fortlever en fasta bosättningen i Sydösterbotten, vars första järnåldersminnen är drygt ett århundrade äldre än i Norrland, ännu i över hundra år. Förbindelserna med Västfinland - bl.a. Vakka-Finland - är vid denna tid livliga. De bägge områdens kulturella minnen är vid slutet av folkvandringen och vid begynnande vikingatid mycket likartade. I den mera omfattande undersökningen, jag omtalat, har jag försökt påvisa, huru Västerbottens kust redan tidigt - innan den svenska kolonisationen - uppvisar säkra tecken på en bebyggelse, som utgått från östra sidan av Bottniska viken. Detta framgår av jordfynden, av äldre ortnamn, till och med av antropologiska karakteristiska. Jag skall inte här närmare gå in på detta utan nöjer mig att nämna, att Skellefteå synes ha varit den viktigaste gränstrakten.. Senast har docenten Phebe Fjellström ytterst träffande fäst uppmärksamheten vid detta gränsområde. Det är här icke frågan om någon gräns för den lapska bebyggelsen, söder om ligger ännu Ume lappmark. Också vid Västerbottens kust kan vi alltså ha haft ett Kainuu.
Jag vill alltså med ordet kainuu-bor i egentlig mening beteckna beväpnade erämarksgrupper, folkliga bolag, vilka färdades - seglade - längs Bottniska vikens östra kust, jagade och fiskade på de bästa av de erövrade platserna, i synnerhet anskaffade värdefullt pälsverk och bävergäll och förmedlade handel. Det var alltså ett slags Bottenviksvikingar, vilka icke endast rövade, utan också idkade fångst och handel. Varje sällskap hade sin befälhavare, och Egils saga berättar, att denne bl.a. erhöll en tredjedel av fångsten. Uppenbarligen var ledarens insignium och kallelsetecken en kavel, en knoppförsedd stav, vars namn var kainus och efter vilken hela gruppen sedan kallades kainus och medlemmarna kainuu-bor (kainulaiset) och deras fångstområden Kainuunmaa - Kvänland. Namnet gavs således ursprungligen efter en samhällelig organisationsform eller rättare sagt efter det föremål, varmed samhällets ledande manssällskap sammankallades och viket alla sällskapets medlemmar visade lydnad.
ÖFVER
AF PETRUS LÆSTADIUS 1828-1832.
Petrus var född i Arjeplog och var mest insatt i förhållandena där omkring. Han var Fil. Mag. och Kyrkoherde.
....... Hvarken synehandlingar och immissioner på Nybyggen, ej heller den svenska härkomsten, utgöra, i äldre tider, något säkert kännemärke på Nybyggare; ty många nybyggare äro, ännu i dag, Lappar till härkomsten, och många voro fordom Nybyggare, utan att hava immission eller handlingar. Det är svårt att avgöra vilken som varit den första Nybyggaren i Arjeplog, ty Nybyggena äro därstädes från början uppkomna av Fiskar-Lappars huvudvisten.
....Författaren har sannolikt grundat sin tabell på Jordaboken, och upptagit endast skattlagda Nybyggare; endast på det sättet kan den uppgiften förklaras. Men Jordaboken giver, till och med ännu, ganska litet tillförlitlig åsikt av kulturens tillstånd inom Arjeplog socken, men ännu otillförlitligare om dess uppkomst och fortgång; ty Arjeplogs äldre Nybyggen hava icke tillkommit genom ordentlig insynande av Nybygges-lägenheter och införande i Jordaboken, utan Lapplands innehavare har, såsom sådan, begagnat de Nybygges-lägenheter, som på hans Lappland funnos, och blivit Nybyggare utan såsom Nybyggare inkomma i jordaboken.
....Efter dem kommo Eric Noraeus till Silbojock och Joh. Nicolai Laestadius till Arjeplog. De voro båda födda i Ångermanland, den förra i Nora socken, den senare i Lästa by i Ytterlänäs, de hade studerat tillsammans vid skolan, vid Gymnasium och Akademien, blevo nu präster i en och samma Lappmark - Socknarna äro sedan 1734 förenade - levde där tillsammans i största vänskap och sämja i 40 år, gifte sina söner, som blevo deras efterträdare, med varandras döttrar, blevo vid samma tid döda, och på samma gång begravna under altaret i Arjeplog kyrka.
.....men den fjärde, Jon Thomasson i Gargaur, var en till Nybyggare förvandlad fiskar-lapp. Förvandlingen hade börjat redan under hans faders, Thomas Olssons, tid och småningom framskridit. Man födde några kor, får och getter, samt häst. Slutligen hade ordentlig syn blivit hållen, och immission meddelad. Därmed var ingen annan förändring skedd, än vad som förut redan var ett Nybygge, också blev förklarat för Nybygge, och innehavaren därigenom försäkrad om bibehållande av de lägenheter, som han begagnade. Fordom hade man icke brytt sig om att hålla någon syn, utan Nybygges-lägenheterna innehades i egenskap av Lappskatte-land, såsom de förut varit, och man begagnade de ängar och fiskelägen som på Lapplandet funnos.
Men nu, då Nybygges-kulturen börjat stiga, och Nybyggare uppkomma, utan Lappland, endast genom insynande av tjänliga lägenheter, och den gamla opinionen, att den som rådde om Lapplandet rådde också om allt som inom Lapplandet fanns, försvunnit; så blev det för var och en nödvändigt att låna syna sitt Nybygge, om han därvid skulle hava någon säkerhet. Varvid ny Åbo måste också söka ny immission, evad han ärvd eller förvärvat nybygget. Detta hade dock Jon Thomasson försummat, till sin olycka. Gargaur nybygge hade goda lägenheter och någon torde därför haft gott öga till det.
Länsmannen, som förestod både Sorsele och Arjeplog, och därför ofta passerade förbi Gargaur, på sina resor mellan de båda socknarna, hade tagit om hand de gamla handlingarna: ingenting hade för honom varit lättare än att upplysa Jon Thomasson om , att han borde söka immission på Nybygget, men i dess ställe beskrev han det för Landshövdinge-Ämbetet såsom ödestående, och tillfölje därav emanerade den omnämnda kungörelsen. Såsom sökande infunno sig länsmannens båda fjärdingsmän, av vilka den ena innehade Nybygge i Sorsele, den andra i Arjeplog. Jon Thomasson måste från sina fäders ärvda grund, som sparf från ax, utan de ringaste ersättning för de kostnader han där nedlagt medelst byggandet av åtskilliga hus, vilka vid den hållna tillträdes-synen upptogos såsom Nybygges tillhörighet.
...Men som i Arjeplog Nybyggena uppstodo av Lappvisten, och de där där Nybyggarna också behövde bärga åt sina kreatur, så utbildade sig den idén att den som rådde om Lapplandet, rådde också om de på Lapplandet befintliga myrslogarna, och blev så pastor i Arjeplog, såsom det tyckes, bortträngd ifrån de västligare trakterna, men i de östliga, där just ingen Nybyggare uppstod, förblev han i besittning av de begagnade såttesmyrarna, vid vilka ock gammal hävd sedemera tryggade honom, ehuru de, efter all sannolikhet, ligga utom gränserna av prästebordets Lappland.
På detta finnas däremot nästan inga såttesmyrar: man hade sannolikt icke strax i början avsett sådana: fisket var huvudsaken. Renbetet lärer väl också hava avsetts vid kyrko-anläggningarna, på det kyrkofararna måtte hava bete för sina renar, varföre Lapparna ännu anse trakterna närmast omkring kyrkan såsom sin betes-allmänning, och Häradsrätten har i förra tider med vite förbjudit Lappar att vid flyttning med sina renhjordar ligga och beta upp trakten vid kyrkoplatsen. I det norra Lappmarkerna, i synnerhet Jokkmokk och Jukkasjärvi, behöver pastor även renbetet, ty renar begagnas att föra hem hö, som där hämtas på flera mils avstånd, och man har därför renarna i grannskapet under vintern.
....Ut Kongl. Maj:ts Resolution uppå Allmogens besvär den 17 Augusti 1762 § 43, finnes nämligen följande märkliga stadgande i avseende på Lappmarks-Allmogen: "Beträffande åter Allmogens sökte befrielse att betala utsyningar och Oeconomiska förrättningar, så finner Kongl. Maj:t billigt, det en sådan frihet må vederfaras, så att varken Domare, Landtmätare, Fogde och flere, som utsyningar och skattläggningar komma att förrätta, böra derföre af Allmogen något begära eller utfordra, i anseende ej allenast till deras så mycket större uppmuntran, som nybyggen i Lappmarken äro hugade att upptaga, utan ock att Allmogen utan betalning fortskaffar dem igenom Lappmarken, som sådane sysslor förrätta".
Lika med flera andra långtviktigare författningar, har dock denna råkat i förgätenhet - en omständighet som i många avseenden varit menlig för Lappmarken. - Till och med så angelägna och viktiga akter, som Lappmarks-Reglementet av 1749, som nödvändigt borde kännas av varje nybyggare, och Fogde-Instructionen av 1760, som innehåller viktig stadganden icke blott för Kronofogden, utan ock för hela Landets Ekonomiska väsende i allmänhet, och således borde av alla kännas, men i synnerhet av Kronobetjäningen, äro likväl i Lappmarken alldeles obekanta och finnas icke ens i Kyrkorna.
Ingenting är naturligare, än att hela Byns område vore ett gemensamt betesland för samtliga Byamännen. Så lärer förhållandet också ännu vara i de Nordligaste Lappmarkerna, och så har det, efter all sannolikhet, fordom varit i de sydligare även.
Redan 1674 nedsatte sig således Finnar i Öhrträsk inom Lycksele socken, och i Gafsele inom Åsele socken. Vidare i Noret 1690, i Hälla 1696 - båda dessa ligga inom Åsele - i Rusksele 1696, i Fahlträsk 1700, i Björksele 1727. De tre sistnämnda ställena äro belägna i Lycksele socken.
År 1741 hade Åsele redan 14 skattlagda och 6 oskattlagda Nybyggare med inalles 149 personer; Lycksele 13 skattlagda och 5 oskattlagda nybyggare med 120 personer. I Arvidsjaur fanns ännu ingen nybyggare. I Arjeplog finnes väl icke heller någon upptagen, såsom nybyggare, men Lars Laestander, Olof Laestander, Jacop Olofsson och Anders Mårtensson, som verkligen voro nybyggae, stå upptagna bland Lapparna. De hade, såsom jag redan tillförne anmärkt, icke synat sina nybyggen, utan innehade dem i egenskap av Lappskatteland. Samma är sannolikt förhållandet även med åtskilliga nybyggare i norra Lappmarken, vilken jag överhuvud icke kan rätt väl reogöra, såsom varande mindre bekant med den. (Det finnes på Riksarkivet en Mantalslängd för år 1741 över hela den då under Sveriges Krona lydande Lappmarken; utur den äro dessa och flera uppgifter hämtade).
....I norra Lappmarken bränner man mindre, emedan nybyggarna därstädes merendels själva hava renar, och om vintern förrättas körslor med renarna, varför de ock måste vara angelägna om att att hava betesmark för dem nära hemmet.
Sedan det gamla Westerbottens län blev delat och Norrbottens län uppkommit, fann Landshövdingen i det sistnämnda för gott att utfärda följande förordning :
Då vederbörande Prestebols innehafvare och kyrkobyns, Vittangi och Lainio Nybyggare i Juckasjärvi Lappmark hafva hos mig klagat deröfver, att Lappska allmogen, ehuru annorstädes är nog renbete, likväl hafva tagit sig före, att vistas nära Nybyggena och genom vårdslöshet gifva renarne tillfälle att uppäta och nedtrampa Nybyggarnas spridda höhässjor och stackar, som icke genom stängsel eller på annat sätt kan fredas. Derföre, och på det att sådan osed måtte hindras så mycket som möjligt är, finner jag rätt förbjuda Lappska allmogen att uppresa sina kåtor och med sina renar vistas närmare än en mil ifrån Nybyggarnas byar, och att de icke i början af vintern, då de komma från fjellen och flytta förbi någon slått, att de icke då stanna nära den, eller lemna sina renar ovårdade, så att Nybyggarnas höhässjor och stackar, skada händer, och det allt med vite af 6 R:dr 32 sk. B:co specie, utom skadans ersättande; börandes deremot Nybyggarne så tidigt som möjligt hemföra de höhässjor och stackar, som äro långt ifrån deras byar, så att äfven de, så mycket görligt är, förekomma förenämde skada.
Och skall det åligga vederbörande kronobetjenter att tillse, det denna förordning, hvarje år ifrån predikstolen i Juckasjärvi kyrka uppläses, på det ingen okunnighet af det jag nu förordnat må förbäras.
Norrbottens läns Lands-Cancelli i Luleå Gamla stad den 11 September 1813.
Pehr Adolph Ekorn
......Af detta eller av annat ursprung, är dock den Finska folkstammen onekligen en urgammal folkstam, skild från de övriga Europeiska folken, men själv utspridd i mångfaldiga grenar. Lapparna utgöra en gren, och synes den redan från urminnes tid vara den västligaste, såsom i Finnmarken, och fordom kanske söderut i Norge, nående Vesterhavet. Att Finnar äro äldre innevånare i Skandinavien än Göter, är väl otvivelaktigt, men om dessa Finnar varit Lappar eller någon annan gren av samma stam, är oavgjord. Åtminstone hava Lapparna icke varit de enda Finnarna i Sverige, ty då man börjar få någon säkrare kännedom om dem, så äro Qvenerna vid deras sida.
Qvenerna finner historien, med ett ord, åtminstone lika tidigt i det nordliga Sverige, såsom Lapparna. Att Finnar fordom varit i de sydligaste delarna av Sverige är även sannolikt, och är den Småländska Finnveden et bevis därpå. Men att dessa Finnar varit Lappar, är därmed ingalunda avgjord. Där ligger väl också icke särsilt makt uppå, ty de Finnar, som före Göterna innehade det sydligaste Sverige, voro varken Finnar eller Lappar i nuvarande bemärkelse: allt nog, att människor av Finsk stam strövade omkring som djur i skogen, och levde av sin jakt. Ett sådant folk blir aldrig talrikt, men utsprider sig omkring ödemarkerna, som genom dem ändå näppeligen kunna kallas befolkade.
I årtusenden hava Ukimaroas skogar hyst människor, och dock äro de ännu de samma ödemarkerna, som för årtusenden tillbaka. Så kunna ock vildar i årtusenden, före den Götiska stammens invandring, hava funnits i Sverige. Hemma i vad buske som helst, förande samma levnadssätt som björnen och vargen, voro de väl ock med dem samtida.
Själva Lappmarken åter har sannolikt fått innevånare icke senare än något annat landskap i riket, ty landvägen omkring Bottenviken måtte de allra första människorna hava inkommit, och med deras levnadssätt är det sannolikt, att man icke så troget följde kusten åt. För dem var Lappmarken ett lika så gott land som något annat, kanske till och med bättre för sina många sjöar.
Att de äro Finnar, som Tacitus beskriver, och att de då verkligen vistades i trakter, där han tyckes sätta dem, nämligen öster om Östersjön, är ingen omöjlighet. Hans Finnar äro icke ett nomadfolk, utan en ren jaktnation, stående på den lägsta grad av kultur, levande endast för dagen.
Det ligger i sakens natur, att människan i sitt råaste natur-tillstånd föder sig så gott hon kan med vad hon för tillfället får uti. Först med tiden lär hon sig att göra beräkningar för framtiden och ställa så till, att hon icke av det ovissa tillfället skall vänta sin föda, utan hava något att räkna på. Uti den nordliga världen, där man icke hade jordens frukter att leva utav, måste man vända sig till djuren. Att fånga dem för tillfället blev det första, att fånga dem för framtiden blev det andra.
Hade Lapparna varit nomader den tid de ännu med sina övriga stamförvanter utgjorde ett folk, då hade även Finnarna varit det; men så vitt jag vet, hava de sistnämnde aldrig varit ett herdefolk: från jägare hava de blivit åkerbrukare. Taciti Finnar voro, som sagt är, icke heller ett herdefolk; menas därmed Lapparna, så hava vi således avgjort, att de icke ännu i första århundradet efter Christi födelse voro nomader.
Att Finnen med större kultur, än Lappen, kom till dessa landsändar, är onekligt; det bevisar det, åtminstone hos somliga Finska stammar, mycket gamla åkerbruket, den ävenledes, såsom det tyckes, egendomliga och urgamla konsten att smida - båda för Lapparna av ålder alldeles främmande saker. Längre kvarstående i öster vid kulturens vagga, kom han bättre educerad, än den som redan i tidens gryning avlägsnade sig, därifrån. Själva språket visar den Finska nationens högre forntida kultur, än den Lappskas.
Denna olikhet i kultur har också gjort, att man, oaktad språkens obestridliga likhet, har velat bestrida nationernas stamförvantskap. Ännu synes man icke vara fullt övertygad därom, vilket måtte komma av Finnarnas obenägenhet att vidkännas släktskapen med de så föraktade Lapparna. Denna obenägenhet har uti ifrågavarande fall haft mycket inflytande, ty av Finska nationen hava många Författare uppträtt, då däremot den Lappska icke förr än nu framvisat någon.
...På denna sidan om Kölen voro de ännu fria, ännu hade icke Svenskar bosatt sig i Westerbotten. Qvenerna voro ännu landets innevånare, varför det i Konung Alfreds inledning till Ottars och Ulfstens reseberättelse heter, att Svearne hafva nordan om sig Qvenerna och i nordvest Skrid-finnarna (Geijers Svenska Folkets Historia, pag. 96.) I vad förhållande Lapparna stått till Qvenerna, är svårt att utreda, men att sluta av namnet Kainolatsch, måtte det hava varit mest fredligt. Kainolatsch är nu ett ibland de namn, som Lappen giver Svenskarna, och är det, såsom Ladde, utan någon ond bemärkelse. Svenskarna hava ärvt Qvenernas namn, såsom Ryssarna Karelernas, det mest fientliga, såsom Lappen känner. Väl är namnet Ryss för Svenska allmogen en fiendes, men på långt när icke till den grad, som Karjel för Lappen. Många orters namn, med därvid fästade sagor, vittna om Karelernas fientliga ströverser i dessa trakter.
Huru Svenska bygden småningom uppsteg mot norden, har annan penna skrivit: jag följer de upptrampade spåren (Sequere et vestgia semper adora). Vid Mälaren var Odens nybygge. Därifrån vidgade sig Manhem och utsträckte sig åt Norden. I samma mån krympte Terra feminarum ihop. Huru Qvenerna kunnat trängas undan ända från Uppsalas gränser till Torneå, utan att man hör talas om några synnerliga strider, utan att ens några spår synes kvarlämnade, är mig oförklarligt. Månne de blivit bortblandade bland Svenskar och Lappar och så försvunnit?
I Österbotten äro de dock ännu kvar, och Kajana förvarar deras namn. Men att i Westerbotten inga spår efter dem finnas, att i Calix var enda människa är Svensk och i Torneå var enda människa Finne, att jag på ena gästgifvare-gården är helt och hållet inom mitt eget folk, och på den andra näst intill icke reder mig utan tolk; det är verkligen besynnerligt.
(Läs mer om Kvänland här)