Ströängar - ett svenst exempel på rättsäkerhet

Av Fil. doktor LENNART STENMAN, Valthornsg. 82, 65634 Karlstad tel. 054-7001253, 2004.

Utdrag:

...Ytterst kommer det att krävas politiska beslut för att lösa ströängsfrågan. Med tanke på att politikerna inte ens kunnat ena sig om att tillsätta en rättshistoriskt utredning, ja en majoritet tycks anse, att det inte behövs, förefaller det som ströängsfrågans lösning skulle vara höljd i dunkel för överskådligt tid. Situationen kan närmast beskrivas med ett par rader ur en dikt av Viktor Rydberg: "Ur nattomhöljda tider emot ett mål fördolt för dig".

Rättens symbol. Ögonbindeln symboliserar opartiskhet, svärdet verkställande makt, vågskålarna rättslig prövning.

För att få sin rätt prövad tycks den enda möjligheten för en privat markägare vara, att stämma staten. Men då bör även staten åläggas att bevisa sin äganderätt, och statliga utredningar och skrivelser bör inte betraktas som bevis utan som partsinlagor, vars påstående skall bevisas.

Med tanke på de höga kostnader som drabbar en markägare, om han förlorar en tvist i domstol är det sannolikt, att flertalet markägare kommer att avstå från att utnyttja denna möjlighet, även om statliga tjänstemän ofta anvisar den möjligheten vid diskussioner med privata markägare. Ibland måste en markägare t.o.m. först bevisa, att han har rätt att föra talan (Lycksele tingsrätt Mål T 215 - 96). Är det fortfarande så, att i Sverige heter medborgarrätt pengar?

...Noteras bör, att om ett nybygge anlagts på ett lappskatteland, skulle lappskatten sänkas med ett belopp som motsvarade förlusten av mark (Lappfogdeinstruktionen 1760 § 9). Av denna paragraf kan man kanske dra slutsatsen, att lappbyns skatt var kollektiv, och då innehades lappbyns område kollektivt, d.v.s. lappskattelanden innehades kollektivt. I dag bygger också den kollektiva renskötselrätten på ett sådant antagande. Men det framgår av 1760 års lappfogdeinstruktion, att sådant antagande är felaktigt. I § 4 står det nämligen: "Enär någon skattelappman bliver fattig eller ock genom döden avgår, måste övriga i byn, såsom av ålder vanligt varit lika fullt utbetala hela byns skattesumma" . Det fanns alltså ett kollektivt ansvar för byns totala skattesumma, om inte en enskild innehavare av ett skattland kunde erlägga den skatt han skulle betala enligt jordeboken.

Tolkningen av § 4 kan få betydelse i samband med tvister om bättre rätt inte bara till enstaka ströängar, utan om hela lappskatteland. Var det fråga om enskild äganderätt till ett visst lappskatteland eller en kollektiv nyttjanderätt till alla lappskatteland som lappbyns medlemmar tillsammans innehade. Svaret kan möjligen erhållas, då en dom faller i Lycksele tingsrätt (Mål T 215/96), om inte tingsrätten utgår enbart från avvittringsutslaget utan även beaktar modern forskning....

....Så länge hemmanet inte var skattelöst,(Ex. på insyning av nybygge) var beteckningen kronohemman formellt riktigt, men den är trots allt tveksam, därför att det inte förelåg för kronan en tveklös äganderätt till hemmanet, och under alla omständigheter betraktade sig innehavaren som ensam ägare. I Lappland var det inte vanligt, att hemman skattelöstes, men efter 1817, när det i ett kungligt brev bestämdes, att då ett nybygge ingick i skatt, skulle det utan kostnad övergå till skattehemman och under denna beteckning införas i jordeboken. Trots detta kvarstod beteckningen kronohemman i jordeböckerna, och denna beteckning påverkade innehållet i 1873 års avvittringsstadga för lappmarkerna och tillämpningen av denna.

Det var landshövdingen som skulle ha sett till att hemmanen åsattes rätt jordnatur. Genom att hemmanen angavs vara krono natur, kunde staten helt bestämma skogsmarkens fördelning vid avvittringen. "Genom allmän avvittring skall från kronans marker nödiga områden tilldelas..." (§ 1 i 1873 års avvittringstadga). ...Rent allmänt kan konstateras, att de nya avvittringsreglerna medförde sänkta skogsanslag, och ett tvång att avsätta en fjärdedel av skogsanslaget till allmännig. Tidigare hade det varit frivilligt att avstå mark till en för skattebönderna gemensam sockenallmänning, och i samtliga skifteslag nedanför odlingsgränsen i Västerbottens län hade man röstat emot förslaget.

....Den mark som anges skall bevaras eller förvärvas för renskötselns behov torde i regel ha varit ängsmark av något slag. Markägaren skulle få mark från kronan som kompensation. Även om det inte står i kunggörelsen torde avsikten ha varit att ge fullvärdig kompensation. Detta skulle ha varit en tillämpning av skiftesstadgan. All indragen mark skulle ägas av kronan. Kungörelsen kunde vid den fortsatta avvittringen utnyttjas till kronans fördel - även den minskade skogsanslagen och den ökade kontrollen av mantalet kunde få en sådan effekt.

I kungörelsen användes begreppet ägare och åbo. Det senare ordet har haft olika betydelse vid olika tidpunkter. Ursprungligen kunde en ägare kallas åbo, men under avvittringen kallades den som innehade ett kronohemman för åbo. Som tidigare påtalats borde alla skattlagda hemman vid avvittringen ha betecknats som skattehemman, och vid avvittringen skulle de ha innehafts med äganderätt och inte åborätt. Senare har åborätten jämställts med äganderätt, och åbons skyddade nyttjanderätt övergick 1999 till formell äganderätt (SFS 1999:292).

...Länsstyrelsen fortsatte att skriva krononybygge eller kronohemman t.o.m. under avvittringen i lappmarkerna, om innehavaren inte skattelöst sitt hemman, fastän det inte behövdes (Stenman 2001, s. 60). Det systematiska fel länsstyrelsen begick, då den inte automatiskt införde skatteomförda nybyggen som skattehemman i jordaboken, fick ödesdigra konsekvenser för markägarna. Vid avvittringen betraktades skattejorden som krono och därmed ansågs staten vara ägare. Staten kunde bestämma fördelningen av marken och blev ägare till jord som egentligen var skattejord. I samband med olika former av ströängsindragningar framträdde konsekvenserna av markens felbeteckning mycket tydligt. Om ströängarna haft beteckningen skatte, kunde kronan inte ha övertagit ströängar, utan att ge ägarna full kompensation.....

....I samband med skatteläggning uppkom problemen. Direkt felaktig är beteckningen 1/4 mantal krono. Enligt kungliga brev från 1817, 1824 och 1847 skulle det ha stått 1/4 mantal skatte. Detta fel får sedan konsekvenser för hemmanets fortsatta utveckling fram till vår egen tid....

Beträffande de utredningar och ängsindragningar som genomförts under 1900-talet för att lösa ströängsproblematiken utan att helt lyckas, finns det anledning att påminna om Högsta domstolens uttalande i det s.k. skattefjällsmålet: "Staten stöder sitt påstående om äganderätt till skattefjällen på ett stort material från administrativa myndigheter, vilket skulle visa, att man från statens sida behandlat material av detta slag som kronojord. Sådan bevisning måste bedömas med stor försiktighet. Det är naturligt om dessa myndigheter tolkat ett oklart läge till statens förmån, t.ex. för att tillgodose fiskaliska intressen" (HD:s dom 1981 nr DT2. Mål nr T 324/76, s. 35, stencilupplagan) (NJA 1981 s. 1).

Av de sakkunnigutlåtande som redovisas i prop nr 242 1917 framgår tydligt, att kronans intressen skulle särskilt beaktas, och då marktillgången var given, blev naturligtvis följden av att en part gynnades, att den andra parten - i detta fall de privata markägarna - missgynnades. De sakkunniga ansåg, att de ströängar, som var lämpade för odling, skulle förvärvas av kronan.

....I modern tid har staten försökt begränsa antalet upplåtelser genom att låta dem återgå till staten. Avvecklingen av jordbruket och utflyttningen har underlättat denna omställning. Ibland har staten försökt få det som med en modern term kallas fastighet att övergå med äganderätt till innehavaren, som skulle få friköpa fastigheten. Men då kan nya problem uppstå. En person skulle få friköpa sin fjällägenhet, men då han sökte lagfart meddelade tingsrätten i Skellefteå, att han inte kunde få det. Staten måste först bevisa sin äganderätt till fastigheten, innan den kunde säljas och lagfart beviljas. För en gångs skull hade en domstol vägrat att utan bevis godta statens ägandeanspråk. Frågan om bättre rätt till land och vatten blir alltmer komplicerad, delvis som en följd av att domstolarnas personal har fått ökade rättshistoriska kunskaper.

Men då viljan och enigheten är stor, går det alltid att finna lösningar. Fjällägenhetsinnehavaren förklarades ha innehaft lägenheten så länge, att hävd förelåg, och då kunde han få lagfart på den. Principiellt skulle det ha varit mycket intressant, om staten tvingats bevisa sin äganderätt, men då hade antagligen försöket att sälja ut fjällägenheten avbrutits. Ärendet hade blivit alltför komplicerat, då det övergått till att bli en del av den invecklade frågan om bättre rätt till land och vatten.

Enligt sakkunnigas uppfattning var det nödvändigt, att ströängarna på kronans områden drogs in för att med tillägg av annan mark kunna omvandls till lägenheter. Men om ströängarna omvandlades till lägenheter, försvann därmed ett av de vanligaste använda argumenten för ströängsindragningen: "Ströängarna utgjorde ett allvarligt hinder för renskötseln". Tydligen hade sakkunniga inte förstått, att år 1917 var nybyggesepoken i Lappland slut. Utvecklingen eller snarare avvecklingen under 1900-talet visar, att sakkunniga totalt felbedömt läget. Denna utveckling hade börjat 1917. Däremot gav ströängsindragningarna kronan mark, som ibland var skogsbeklädd (se foto från kapitlet om Doris hemman).

Problemet har diskuterats i ungefär 125 år, och samhällsutvecklingen under denna långa tid har lett till att värdet av ströängarna förändrats. Det rådde, då ströängarna insynades eller i vissa fall avgränsades, d.v.s. endast beakta foderproduktionen.

Rodhe. A. E. påvisar inte heller någon större statligt intresse för skogarna i Lappland i 1734 och 1793 års skogsordningar. Rent allmänt anges, att landshövdingen skulle se till, att hemman och byar avgränsades. Han skulle också stimulera till fortsatt kolonisation. Egentligen sker endast en upprepning av regelverket, då 1805 års skogsordning utfärdades. Det finns inga handlingar som ens antyder, att landshövdingarna i Västerbottens län (dit hörde även Norrbottens län då) försökt genomföra avvittringar i Lappland med stöd av någon skogsordning. Det finns alltså inte anledning, att i en historisk redogörelse över ströängarnas uppkomst behandla skogsordningarna, om man inte med stöd av dessa vill bevisa, att staten varit ägare av all mark i Lappland. Staten saknar laga fångeshandlingar, om inte 1683 års skogsordning är tillämpbar på Lappland.

...."De inom kronoparkerna liggande spridda "ängeslägenheterna", vilka tillhöra ett hemman eller nybygge, må, utan att genom uppdragna rågångar avskiljas, varda, innan de kunna mot annan mark utbytas, tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållas och under tiden såsom endast ett skifte beräknas". Genom Kungliga brev utsträcktes denna möjlighet till Västerbottens län den 20 juli 1879, till Gällivare socken 22 juni 1883, till Jokkmokks och Arjeplogs socknar den 5 april 1889, till Jukkasjärvi socken 18 augusti 1893 och för Enontekis numera Karesuando socken 19 oktober 1894. Men för Jukkasjärvi och Karesuando meddelades, att ängarna ovanför odlingsgränsen fick behållas, om lagligt besittningsrätt meddelats före den 13 december 1867. (Då fattades beslut att avsätta odlingsgränsen).

...Formuleringen att kronoparker skulle avsättas, "därest ortens behov det krävde" är direkt missvisande. Endast staten hade nytta av att kronoparker avsattes. "Ortens" invånare förlorade slåttermyrar samt jakt- och fiskerätter, då kronoparker och kronoöverloppsmarker bildades. Även i Särna-Idre lockades hemmansägarna på 1880-talet avstå mark till kronoparker, därför att det av mynigheterna påstods gynna ortsborna.

Staten brukar hävda, att kronoparker och kronoöverloppsmarker ägs av staten efter avvittringen, men avvittringen i sig kan inte åberopas som en laga fångshandling, därför att den inte ändrade jordnaturen. Om staten ägde marken efter avvittringen, måste den ha varit markägare även före dessa förrättningar. Visserligen krävs inte lagfart på mark som förvärvats före 1875, men ägaren måste i alla fall kunna visa, att äganderätt föreligger. Staten saknar lagfart på sina områden, och avvittringsutslag har meddelats efter 1875. Alltså kan inte avvittringen ha gett staten äganderätt till land och vatten.

Mest tveksam tycks statens äganderätt vara till s.k. utmål, t. ex. Storholmsselet i Sorsele kommun, vilka avsattes vid avvittringen och inte återlämnades till markägarna, vilket borde ha skett på grund av 1926 års vattenlag. Inte heller på sådana utmål har staten lagfart, men ändå har de omvandlats till ett slags fastigheter av krono natur. Det är dags för staten att visa laglig fångeskedja eller överlämna de markområden som den inte kan bevisa sig äga till de verkliga markägarna. Det är orimligt, att hela bevisbördan skall vila på enskilda markägare, och att det omfattande utredningsarbetet skall göras för varje fastighet.

Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållande inom lappmarkerna (SOU 1952:13) Utredningen är skriven av f.d. generaldirektör Berglöf.

....."medan förhållandena inom Norrbottens läns lappmarker tedde sig annorlunda. Kronan har där i stor utsträckning tillagts vattenområden, som, därest vanliga grunder för vattnens tillhörighet till fastighet kommit till tillämpning, skulle tillfallit fastigheten" (S. 39). Berglöf belyser med ett flertal exempel hur detta gått till, ofta med stöd av länsstyrelsens ingrepp. Avvittringsförslagen fastställdes sedan av länsstyrelsen. Inom Karesuando socken avsattes vattnen i gränsfloderna Könkämä-Muonio älv för kronans räkning. Rent allmänt förbehölls kronan rätten "till på avvittringsområdet till äventyrs befintliga strömfall", (Var finns de större strömfallen?) Utslaget undanröjdes av Kungl. Maj:t, "enär utmål ej avsatts vid strömfallen" (s. 39), men hur skulle utmål kunna vara utsatta, då strömfallen endast var "eventuella". Trots detta återupptogs förrättningarna, och för kronans räkning undantogs 16 utmål, som omfattade "en avsevärd areal". Men Berglöf diskuterar inte, om kronan har äganderätt eller nyttjanderätt till utmålen, eller vem som har fiskerätt i vattnen utanför utmålen. Detta problem är fortfarande inte löst (våren 2004).

Inom Jukkasjärvi tycks huvudregeln ha varit, att fastigheten fått rätt till vattnet utanför fastighetens strand. Ofta hade fastigheten mark på båda sidor om vattendraget. Ibland tillföll hela vattendraget kronan, ibland fastigheten. Gränsdragningen var alltså inte konsekvent. T. ex. Kuoksu by förlorade hela vattenrätten. Vad Berglöf glömmer att påtala är, att det inte finns något stöd i avvittringsförfattningarna, att gränsen skulle dras i vattnet. Därför borde jordabalken ha tillämpats (Strandrätt ger vattenrätt).

Den allmänna regeln har enligt Berglöf ochså tillämpats i Gällivare socken (S. 41). Men undantag finns även här. I Lina älv har "på olika ställen rågångar mellan byar och kronoparker lagts i byarnas strandlinjer, så att hela vattenområdet tillagts kronopark". Berglöf konstaterar inte, att detta var ett klart lagbrott. Å andra sidan drogs rågångar i Gällivare by på sådant sätt, att hela vattenområdet tillfördes byn.

...Berglöf påtalar inte, att dessa förbehåll var långt fler och mer omfattande än vad avvittringsstadgan ger stöd för (se Stenman 2001, s. 127 - 129, där framställningen bygger på en gemensam utredning av lantmäteristyrelsen och kammarkollegium, daterad 15 januari 1946). "Vid efteravvittringen ha...vattendragens betydelse varit föremål för ett helt annat intresse från kronans sida än vad fallet var vid den allmänna avvittringen..." Vid efteravvittringen samt vid avvittringen i Karesuando socken medverkade vattenfallstyrelsen vid utredningar rörande vattenfrågorna", och i förrättningsprotokollet för Jokkmokks socken står, att till nybyggarna fick inte avsättas "mark eller vattenområden som kunde beröras av företag med uppgift att tillgodose statens behov av vattenkraft".

I avvittringförfattningar finns inget stöd för ett sådant förfarande, även om vattenfallstyrelsen försökte införa helt nya regler. Länsstyrelserna i både Norrbottens och Västerbottens län gjorde allt för att tillgodose kronans intressen, då det gällde vattenrätten, och endast i Västerbottens län korrigerades dessa felaktigheter med stöd av 1926 års vattenlag. Fortfarande vägrar Sveriges regering att korrigera dessa felaktigheter i Norrbottens län eller ta initiativ till en ny lagstiftning, som gör det möjligt att rätta till de gjorda felen.

I olika sammanhang har olika myndigheter konstaterat, att rättsäkerheten varit tryggad, fastän det vid avvittringen ovan odlingsgränsen i Norrbottens län bröts mot lagar, förordningar och stadgor, men lokalbefolkningen var okunnig för att förstå, (flesta kunde ej läsa eller skriva svenska, deras modersmål var kvenska (meän-kieli), och de fick ingen rättshjälp som bistod dem (det senare vår anmärkning), att vattenrätten fått behållas, om avvittringsutslagen överklagats. Tack vare de vidtagna åtgärderna behövdes inga utmål avsättas för kronans räkning. Men nybyggarna drabbades retroaktivt av den nya icke officiellt godgända tillämpningen av avvittringsreglerna. Det är denna form av avvittring som regeringen på nytt har godkänt (Ju 2002/2223 21 och Ju 2022/6625L1).

Normalt har innehavaren av skattejord fiskerätt utanför egen strand, och om vattnen inte är skiftade, har han fiskerätt i skiftelagets samtliga vatten. Ortsbefolkningen ville inte, att den gamla fiskerätten skulle beskäras. Om detta ändrades, skulle ortsbefolkningen känna sig undanträngd, och de bedömde, att situationen var likadan i hela området ovan odlingsgränsen. Man fiskade också på kronans vatten, och de ansåg, att denna rätt vilade på hävd (s. 62). De uppvisade också insyningshandlingar för nybyggena, där det kunde stå, i vilken vattendrag de hade fiskerätt. Men då de vid avvittringen inte fick mark vid dessa vattendrag, hade de inte heller officiellt fiskerätt där. Förlusten av ängarna fick denna följd.

...Beglöf konstaterar, att liknande skäl som låg till grund för tillkomsten av 1926 års lag även fanns i Norrbottens läns lappmarker. Men det gick inte att bortse ifrån, att "förhållandena därstädes äro i viss mån skiljaktiga" (s. 73)- Vari består då dessa skiljaktiga förhållanden? Jo, förlusterna för kronan skulle bli så mycket större, därför att vattenområdena i Norrbotten var så mycket större. Slutsatsen är naturligtvis riktig, men motiveringen är ur rättvisesynpunkt och rimligen även juridisk omöjligt att acceptera, och den stärker ortsbefolkningens uppfattning, att vattenrätten skall återgå till dem. Men Berglöf anger inte ett annat lika viktigt skäl till att kronan inte har behövt återlämna vattenrätterna; det skedde endast något enstaka överklaganden av avvittringsutslagen, och den person fick tillbaka vattenrätten. Därför kunde kronan behålla vattenrätterna och ädå officiellt förklara, att "rättsäkerheten varit tryggad".

Som ytterligare skäl för kronans rätt att behålla vattendragen anför Berglöf, att vattendragen fått ett mycket högre värde efter det att 1926 års vattenlag utfärdades. Den värdestegringen borde inte ha stärkt statens rätt till vattendragen utan skulle snarast ha ökat statens skyldighet att återlämna dem. "Omfattande och dyrbara undersökningar skulle krävas för ett närmare bestämmande av sjöarnas och strömmarnas behövlighet för kronan och det värde de representerar" (s. 75). Sådana undersökningar behövs knappast för att pröva, vem som har större rätt till land och vatten. Möjligen skulle det vara nödvändigt att utreda, hur stor skadestånd kronan skulle betala, om den förlorade tvisten. Inte heller är det ett relevant påstående, att "det kan visa sig kronans undantagna vatten i sig innesluta nyckelpositioner som, där kronan ej innehade desamma, måste i händelse av vattenregleringen förvärvas" (s. 75).

Inte bara nyttjanderätten till fiske utan även äganderätt till vatten utanför ströäng borde tillhöra innehavaren, eftersom denna typ av ströäng var en likvärdig del av ett skattehemman. "Beträffande fiske i strömmar och insjöar, som ej varit konungens enskilda fiske, ägde lagen (1734 års) ej annat stadgande än det som vilar på den gamla regeln om strandägarens rätt till vattnet och därmed fisket utanför hans strand" (s. 90). Han erinrar också om regeln i 12 kap. 4 § rörande fastighetens vattenrätt; "Är å, sjö eller sund sidlängs byar emellan, äger de halft vardera". Här sägs ingenting om fiskerätt. Varför ansåg då Berglöf, att dessa regler inte skulle gälla för strandägare ovan odlingsgränsen? I synnerhet som fisket inte reglerades i avvittringsförfattningarna.

Berglöf sammanfattar sin syn på rätten till vattendragen ovan odlingsgränsen i följande mening: "Med hänsyn till de stora värden det här gäller och den alltmera ökade betydelsen för kronan förfoga över sina vattenfall, strömmar och sjöar synes ett överlämnande till de enskilda fastigheterna under äganderätt, respektive åborätt av de vid avvittingen för kronans räkning undantagna vattenområdena utanför deras stränder icke böra ifrågakomma". Här ser vi den svenska rättsäkerheten i blixtbelysning. (Även om det formellt är Beglöfs utredning som kritiseras, är det främst svenska myndigheters hantering av vattenrättsfrågorna som min kritik riktar sig mot).

Regeringsbesluten från december 2003 (behandlas på andra ställen i denna rapport), vilka åberopas som bevis på att det inte behövs någon rättshistorisk utredning för att lösa tvisterna i lappmarken, bör argumenten granskas och noggrannt analyseras.

....I efterhand har det visat sig, att en del av de som värdelösa betecknade ströängarna egentligen var produktiv skogsmark, men några areluppgifter föreligger inte. Avverkningarna har fortsatt in i modern tid, men för närvarande (våren 2003) har staten avbrutit avverkningarna, sannolikt som en följd av den tvist som för närvarande råder om bättre rätt till land och vatten.

SOU 1957:30. Ströängar. Utrednigsledare f.d. generaldirektör Harald Malmberg.

.....Med stöd av en dom i högsta domstolen (NJA 1944 s. 133) förklarar Malmberg, att med bibehållen ströäng följer rätten till land och vatten utanför ströängens strand, men problemet blir i vilka fall kronan hade rätt att dra in ströängen. Direkt fel har Malmberg, då han påstår, att kronan behåller rätten till vissa strömfall och utmål, om sådant förbehåll gjorts vid den allmänna avvittringen, oberoende av tilläggsavvittringen. Här bortser Malmberg från att på grund av 1926 års vattenlag (SFS 1926:322), kronan tvingades avstå från många vattendrag med tillhörande utmål, som den tilldelats vid den allmänna avvittringen, därför att det inte fanns några större strömfall där (1873 års avvittringsstadga § 7). Egentligen borde kronan inte ha fått behålla några vattenfall alls ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län på grund av denna paragraf (Stenman 2001, s. 120-126).

I 1921 års lag regleras inte rätten till vatten utanför de ströängar, som fastigheten fick behålla. Malmberg förklarar, att med stöd av Högsta domstolens ovan angivna dom borde rätten till vatten utanför behållna ängar tillhöra den som äger ängen. För en sådan tolkning krävs ingen stöd av några domar i Högsta domstolen. Den urgamla svenska rätten att med strandrätt följer vattenrätt måste vara tillämpbar i detta sammanhang (jordabalken).

I en särskilt avsnitt, kapitel V, behandlar Malmberg ströängarna på allmänningsskogar och samfällda husbehovsskogar (gemensam skog för ett antal fastigheter, som inte kunde få sitt tilldelade skogsanslag i anslutning till fastigheten på grund av brist på produktiv skogsmark där. Dessa skogar är vanligast i de fjällnära områdena). Enligt Malmbergs uppfattning tillhörde allmännigsskogarna de fastigheter de avsatts för, medan de indragna ströängarna på dem tillhörde "utan inskränkning kronan" (s. 50-51). Även om kronans rätt till dessa ströängar var och är officiella synen på indragna ströängar, borde Malmberg ha bevisat kronans rätt och inte nöjt sig med att utan analys acceptera den rätt myndigheterna påstod kronan hade. De kan ifrågasättas, om ängarna på sockenallmänningarna kan definieras som ströängar. De låg inom avgränsat område, som tillhörde markägarna.

Allmänningarna tillkom genom att en del av skogsanslaget i avvittringslagen ovanför odlingsgränsen samt delvis även nedanför odlingsgränsen i Norrbottens län avsattes som allmänning. Detta innebär, att allmännigen tillhör hemmanen och inte de personer som för tillfället äger hemmanen, och allmänningen eller en del av den får inte skiljas från hemmanen. Med tanke på att de berörda ströängarna ingått i hemmanen och allmänningen nu tillhör hemmanen och är omgiven av lagliga gränser, är det svårt att förstå, hur ströängarna skall kunna ligga som isolerade kronoenklaver inom allmänningen. Möjligen kan dessa ströängar tillhöra allmänningen, men det kanske snarare borde vara så, att de ingår i de hemman som de ursprungligen tillhörde, om inte kompensation utgått.

Enligt Lantbruksstyrelsens utredning har under tiden 1922 - 1933, 82% av ströängsarealen (cirka 107000 hektar) indragits till kronan. Det är rätten till åtminstone en del av dessa arealer som förväntas bli föremål för juridisk prövning. I Norrbottens län finns cirka 19800 hektar ströängar som inte indragningsprövats. "För dessa torde gälla, att staten inte avhänt sig möjligheten att i en framtid återta ströängarna mot ersättning enligt de ursprungliga bestämmelserna i lappmarksreglementet av år 1749". Formuleringen "återta" anger, att staten en gång varit ägare till ströängarna, vilket är tveksamt, och hänvisningen till 1749 års reglemente är direkt felaktig. Eftersom det är ströängar, måste de åtminstone i viss mån ha varit uppodlade. Enligt 1749 års reglemente kunde inte sådana ängar fråntagas innehavaren, och 1749 års reglemente medgav inte alls, att insynade ängar övertogs av kronan.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att rennäringen har "intresse för att ströängar dras in och utan inskränkningar tillfaller staten". Men vem som ägde ströängarna måste vara betydelselöst för rennäringen, om de inte brukades för slåtter. Detta gäller främst året-runt-marker, d.v.s. ovanför odlingsgränsen. Där föreligger renskötselrätt hela året, och i den ingår såväl jakt- som fiskerätt. När ströängarna inte längre används för foderproduktion, borde de inte utgöra något allvarligt hinder för renskötseln. Men för de privata markägarna är det en intressant fråga på vilka villkor "ströängarna dras in och utan inskränkning tillfaller staten". Förutom rätten att avverka eventuellt befintlig skog förlorar de även jakt- och fiskerätten, som tillhör mark- repektive strandägaren.

Helt riktigt konstaterar lantbruksstyrelsen, att många ströängsinnehavare hävdar sin äganderätt, och ströängarna är besvärande för myndigheterna och andra organisationer som försöker göra överenskommelser. Det kan vara svårt, tidsödande och kostsamt för myndighet att utreda, vem som är den rättmätige innehavaren. Rättighetens juridiska innebörd är också komplicerad. Den problematiska situationen har skapats på administrativ väg vid olika statliga förrättningar med stöd av statens eget regelverk. Då är det också rimligt, att staten utreder den komplicerade frågan och svarar för kostnaderna. Den enskilde innehavarens rättsäkerhet måste skyddas.

Alla försök till dellösningar av markproblemen blir i stort resultatlösa, men de leder lätt till konflikter mellan olika kategorier intressenter. Även om det skulle ta lång tid och kosta stora summor, skulle det vara en fördel, att i ett sammanhang försöka utreda de komplicerade sambanden mellan olika intressenters ägande - eller brukningsrätt eller brist på rätt. Men det krävs en förutsättningslös utredning, där staten, som med sina direktiv och vid valet av utredare kan styra utredningen dit den vill, frångår sin förutfattade mening, att staten varit ursprunglig ägare till all mark och fortfarande är det av betydande arealer, som även andra intressenter gör anspråk på .

Inledning till en sådan undersökning måste bli en rättshistorisk utredning, som genomförs av neutrala forskare. Statens tjänstemän har till uppgift att tillvarata statens intressen, och deras utredningar måste därför betraktas som rena partsinlagor av samma begränsade värde som inlagorna från markägarnas jurister. Frågan är, om det är politiska församlingar eller domstolar som skall fatta de avgörande besluten. Men vem det än blir, behöver de ha tillgång till bättre underlagsmaterial än det som för närvarande finns tillgängligt.

När marägarna i Norrbottens lappmarker ovanför odlingsgränsen får läsa i bostadsutskottets betänkande, att "genom rättsfallet i NJA 1986, s. 165, har slagits fast, oreglerade ströängar innehas med en rätt som närmast är att jämföra med äganderätt" måste de bli förvånade över att de inte har fiskerätt i vattnen utanför dessa ängar, och bostadsutskottet antyder inte, att de borde ha det eller skall få det. Högsta domstolens utslag från 1986 är närmast en senkommet erkännande av den rätt till ströängarna, vilken innehavarna borde ha haft alltsedan ströängarna skattlades. Men samtidigt ökar det irritationen hos de f. d. innehavarna av ströängar, vilka förlorat ängarna genom tilläggsavvittring eller ströängsindragningen.

I remissvaren från Hovrätten för Övre Norrland står, att frågor som rörde gränsbestämning och äganderättstvister hänsköts till prövning vid domstol och "i vissa fall överprövning i hovrätt och högsta domstol". Men en domstol måste döma efter tillgängligt underlagsmaterial. De bedriver inte egen forskning. Fram till modern tid hade domstolarna tillgång endast till protokoll och utslag från administrativa förrättningar och utredningar, som utförts av olika myndigheter. Det mesta av underlagsmaterialet måste betraktas som partsinlagor. Den svenska rättordningen begränsar också hovrättens och högsta domstolens möjligheter att fälla korrekta domar, eftersom "nytt" material inte får tillföras där.

Om åtalen är dåligt underbyggda i tingsrätten, påverkar det möjligheterna att fälla korrekta domar i högre instanser. Domarna från olika domstolar borde kanske inte betraktas som "eviga sanningar". När Hovrätten för Övre Norrland talar om "en fullt betryggande grad av rättsäkerhet", förefaller rättssäkerheten vara ett relativt begrepp, som avgörs av berörda parters kunskap och kompetens. Varje fastighetsägare vet också, att det är riskfyllt att få sin rätt prövad i domstol. Slutresultatet kan bli en stor vinst men kan också leda till ekonomisk katastrof. Utredningskostnaderna kan också bli så höga, att de överstiger normalvärdet på en fastighet ovan odlingsgränsen.

Det finns ingen möjlighet att anställa en jurist som genomför de nödvändiga arkivstudierna. Kostnaderna blir för höga. Få fastighetsägare har själv tid och kompetens att genomföra nödvändiga arkivstudier. Det är också slöseri med tid, pengar och energi, om varje fastighetsägare skall genomföra de nödvändiga arkivgenomgångarna.

Staten har också fått kritik för att i onödan driva upp rättegångskostnaderna, t. ex. genom att begära, att hemmansägarna skall med hjälp av dyrbara utredningar svara på i sammanhanget oväsentliga frågor. Staten har också anklagats för att använda sig av två ombud av hög klass - även ekonomiskt - i fall, där det skulle ha räckt med en advokat. (Lycksele tingsrätt. Mål nr T 215/96). Med tanke på de rättegångskostnaderna förklarar många privata markägare, att "staten försöker processa ihjäl oss". Läs också om Folke Lestander. (Om en markägare förlorar en tvist vid tingsrätten, kan rättegångskostnaderna bli så höga, att han saknar medel för att överklaga utslaget).

Bostadsutskottets syn på rättssäkerhetsfrågorna tycks ha färgats av remissvaret från Hovrätten för Övre Norrland. Enligt denna hovrätt har avvittringsförrättningarna handlagts "helt enligt gällande processordning och med fullt betryggande grad av rättssäkerhet". Ingenting hade vid processer framkommit som skulle ifrågasätta avvittringens giltighet. En elak tolkning blir då, att så länge fel kan döljas, har inga fel begåtts. Hovrätten påstår också, att där tilläggsavvittringen skett, är rätten till jakt och fiske klarlagd genom rättspraxis, varvid hovrätten hänvisar till NJA 1944 s. 133. I remissvaret hänvisas också till ett HD:s avgörande (NJA 1986 s. 166). Enligt detta innehas ängarna "med en rätt jämförlig med äganderätt". Vad innebär "jämförlig", och varför är äganderätten endast jämförlig. Redan före avvittringen utgjorde ströängarna skattejord. Allra märkligast är hovrättens utslag från 1987 (1987: Uö 2116), vilket på nytt citeras, att delad äganderätt förekommer; "delad äganderätt, där dels ströängsinnehavaren och dels staten (normalt) har äganderätt". Enligt vilket lagrum förekommer nu delad äganderätt av denna typ i Sverige?

Hovrättens förklaring till att det uppstått tvivel på att avvittringen genomförts korrekt är märkligt. 

Ett av de viktigaste skälen till de uppkommna tvivlen skulle vara flera generationsväxlingar och andra ägarbyten sedan avvittringen genomfördes. Grogrund för tvivlet skulle också vara byastämmornas debatter och inlägg i tidningar. Hovrättens påståenden är en förolämpling av människor som i årtionden tillbringat sin fritid i olika arkiv för att försöka klarlägga den faktiska situationen. Detta har gett dem en imponerande sakkunskap, som ofta överstiger juristernas. De största bristen består i förmågan att tillämpa kunskaperna - processteknik. Den som tror sig möta "kaffeskvaller", kommer snabbt att bli tagen ur den villfarelsen. Här borde det finnas utrymme för enbart seriösa utredningar och diskussioner och inte en besservissermentalitet, som leder till pajkastning.

...Dagens markägare är alltför insatta i problematiken för att låta sig duperas. Men även om informationsmaterialett utarbetas av opartiska personer, räcker det inte med enbart information. Det krävs också, att tidigare misstag och felaktigheter korrigeras, om det skall bli möjlighet att uppnå "samexistens" mellan staten, markägarna och olika slags samer. Detta bör ske, även om det rimligen blir staten som gör de största ekonomiska förlusterna som en följd av att det är staten som utarbetat regelverket för markfördelningen och även genomfört denna fördelning och därvid sett till, att staten tilldelat sig själv de största förmånerna.

Det är denna fördelning som numera ifrågasätts av allt fler personer. En viktig förändring skulle vara, att även staten tvingades bevisa sin äganderätt och inte bara hävda rätten med stöd av regler staten utarbetat och sedan själv tillämpat, och dessutom gå ut ifrån doktrinen, att det som ingen annan bevisligen äger, tillhör staten, och sedan skall staten själv avgöra, om motpartens bevis på äganderätt är hållbara. Denna syn framgår av statens bestridande enligt dom vid Lycksele tingsrätt (T 215-96).

....Avslutningsvis påtalas, att regeringen i april innevarande år skall presentera det förslag som riksdagen begärt "om hur den avvittringsrelaterade frågan om äganderätten till ströängar skall hanters". Men den "avvittringsrelaterade" äganderättsfrågan har fortfarande efter mer än tio års diskssioner (vintern 2004) inte lösts, men någon slags utredning pågår.

...Det största bristerna finns dock i den förenklade och glättade framställningen av sakfrågorna. Det är detta som retat markägarna ovanför odlingsgränsen, liksom påståendet, att motsättningarna beror på "missförstånd om vad avvittringarna innebär". Flertalet markägare har i dag de kunskaper som deras förfäder borde ha haft för att kunna utnyttja de möjligheter som gavs, därför att avvittringsutslagen kunde överklagas. I dag låter markägarna inte dupera sig av ytligt skriven s. k. information, i synnerhet som det förefaller som om de har större sakkunskap i ämnet än broschyrens författare.

....."För Lapplands del kom kungamaktens strävande och anspråk på äganderätt till uttryck under slutet av 1600-talet". Av skriften framgår inte, vilka anspråk det rör sig om, eller med vilken rätt staten kunde framställa dessa anspråk. Det enda dokument som kan vara tänkbart i sammanhanget är 1683 års skogsordning, men den gällde endast för herrelöst land och har aldrig tillämpats i Lappland, som vid denna tid var indelat i lappskatteland (Bil. 6, 1671 års karta).

"De fick också viss rätt till jakt och fiske" (s. 3). Nybyggarna insynade vissa fiskevatten, och jakten var fri inom visst avstånd från nybygget. Men nybyggarna kunde få dela jaktmarkerna och fiskevattnen med andra nybyggare....I avsnittet om avvittringens genomförande står, att "fram till avvittringen hade nybyggarna haft något osäkrare rätt till marken". Detta påstående framförs utan minsta bevis på att det är riktigt. Det bortses helt ifrån, att avvittringen inte förändrade jordnaturen, och åtminstone de insynade ängarna innehades med skattemannarätt. Det framgår inte heller, att många lappskatteland insynats till nybygge av den som innehade lappskattelandet, och nybygget hade ingått i skatt. Nybyggen och hemmanen var självständiga enheter redan före avvittringen, även om kronan brutit mot sina regler om avgränsningen (1749 års lappmarksreglemente).

Det är en riktig uppgift, att reglerna ändrades medan avvittringen pågick. Följden av detta blev, att markägarna ovanför odlingsgränsen fick sämre villkor än markägarna nedanför, vilket stred mot de allmänna principerna för avvittring, då förutsättningarna där var sämre för både jordbruk och skogsbruk, vilket borde ha resulterat i högre skogsanslag (Stenman 1983, s. 120).

"Framför allt finns det skillnader mellan de delar av Lappland som tillhör Västerbottens län och de delar som tillhör Norrbottens län" (s. 5). .....De största skillnaderna mellan länen har uppkommit, därför att 1926 års vattenlag inte gäller i Norrbottens lappmarker. Med stöd av denna lag korrigerades de grövsta felaktigheterna i Västerbottens län..

"På den mark, som förbehölls kronan, utsläcktes de rättigheter som den bofasta befolkningen ansetts ha" (s. 8). Tillämpningen av dessa regler har orsakat tvister alltsedan de började tillämpas. I den mån staten bevisligen är ägare till marken och de allmänna rättsreglerna tillämpats, har markägarna förlorat rättigheterna på de områden som tillhör kronan, om de inte finns särskilda avtal. Att jakt- och fiskerättigheter kvarstår på grund av hävd i förlorade områden har inte godtagits av domstolar.

Dagens tvister har fått en ny dimension, därför att kronans äganderätt till vidsträckta områden nu ifrågasätts av många markägare ovan odlingsgränsen, och deras uppfattning stöds av forskare.

"Avvittringen innebär även att äganderätten till vattnen i lappmarkerna delades upp mellan enskilda och kronan" (s. 9). Avvitringsstadgan och därmed även avvittringarna reglerade inte vattenrätten, om man bortser från § 7 i 1873 års avvittringsstadga, som behandlar rätten till strömfall med tillhörande utmål. I informationsskriften står den allmänt accepterade regeln, att med äganderätt till strand följer äganderätt till vatten. Men det påtalas inte, att vid avvittringen ovanför odligsgränsen bröt man på det mest flagranta sätt inte bara mot jordabalken utan även mot avvittringsstadgan i samband med fördelning av vattenrätterna, och det skedde med stöd av inte bara regionala myndigheter som länsstyrelsen, utan även av olika centrala myndigheter som vattenfallsstyrelsen och kammarkollegium.

Vattelagen från 1926 framställs som en åtgärd för att skapa rättvisa, men i så fall borde den ha gällt även Norrbottens län. Egentligen tvingades den fram, därför att så många i Västerbottens läns lappmarker överklagat avvittringsutslagen på grund av förlorade vattenrätter. Lagen är egentligen bara en tillämpning av jordabalken. Det saknar betydelse i Västerbottens län, att lagen bara gäller i de områden, vars avvittringutslag meddelats efter 1915, därför att nedanför odlingsgränsen drogs inga vattengränser upp på avvittringskartorna.

Ströängar. Jordbruksdepartementet. Ds 1997:37

......Av promemorians förslag att staten skall avstå från återlösningsrätten av de oreglerarde ströängarna blir den självklara följden, att vattenområdet utanför ströängen tillhör innehavaren av ströängen, "om ingenting annat uttryckligen föreskrivs i samband med att staten avstår från rätten att lösa in ängarna. Vad som bör överföras till ströängsinnehavaren är rätten till det vattenområde som ströängen utgör". Men i promemorian ställs aldrig frågan, om "vattenområde som i dag innehas av staten" verkligen ägs av staten, då det ursprungligen hört till det markområde som ströängen utgör".

Efter 1789 blev inte ett hemman skattevrak, om skatten inte betalts under tre år (Stenman 1998, s. 13-16).

Jaktstugor på ströängar - ett konstruerat problem

För länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län tycks förekomsten av jaktstugor i anslutning till ströängar plötsligt ha blivit ett allvarligt problem, även i de fall då de stått på platsen i mer än hundra år. Innehavaren åläggs att flytta, riva eller bränna sina stugor. I de båda länen är motiveringarna så lika, att det egentligen räcker med att redovisa ett exempel. Ungefär vid samma tidpunkt inleddes dessa åtgärder i de båda länen.

När nybyggesanläggningar en gång i tiden beviljades, ingick det i rättigheterna att uppföra byggnader. I överensstämmelse med lappmarksskyldigheterna från 1749 måste nybyggaren uppföra vissa byggnader under de skattefria åren. I anslutning till utängarna uppfördes enkla övernattingsstugor och kanske lador.

....Av Högsta domstolens dom den 25 mars 1986 (Mål nr B 1087/81) framgår att en åtalad frikänns från ansvaret att ha uppfört byggnader på sina ströängar (s. 14). Åtalet gällde vissa raststugor och andra mindre byggnader i anslutning till ströängar. Dessa ströängar betecknades som icke reglerade. Eftersom rätten till reglerade ströängar anses vara större - både äganderätt och strandrätt - måste det vid uppförandet av raststugan på Rönnholm varit lagligt enligt Högsta domstolens dom av den 25 mars 1986 att bygga den, både den gamla från 1800-talet och den nu aktuella, eftersom innehavaren av ströängen hade rätt att uppföra byggnader som behövdes för ströängens utnyttjande.

Avslagen ansökan om handräckning. Målnummer 24-8080-04.

Den avslagna ansökningen om handräckning för att avlägsna en stuga med id nummer 4069 på fjället Jållik i Arjeplogs kommun står i skarp kontrast mot nedbränningen av de elva kojorna i samma kommun (Folke Lestander). Av handlingarna framgår, att länsstyrelsen i Norrbottens län de 6 december 1999 beslutat, att byggnaden senast den 31 december 2000 skulle ha avlägsnats. Ägaren överklagade beslutet, men detta avslog regeringen 2001-05-04, och byggnaden skulle avlägsnas senast den 30 april 2001. Vid överflygningar den 11-13 februari 2004 konstaterades, att byggnaden fortfarande stod kvar. Enligt länsstyrelsen skulle stugans ägare åläggas, "att vidta rättelse när sökandes besittning egenmäktigt rubbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom eller utövning av sökandens egendom på annat sätt olovligen hindras". Stugans ägare påstods sakna markupplåtelse för byggnaden och hade egenmäktigt rubbat statens besittning av marken.

Stugans ägare bestred att han rubbat statens besittning av marken. Han hävdade, att till hans fastighet Laisvallby 2:3 hörde rätt till ströäng samt rätt till jakt och fiske samt bete för husdjuren. Då byggnaden hade stått där sedan 1850-talet, hävdade han, att det förelåg besittning. Han yrkade också, att kronofogdemyndigheten skulle begära, att staten skulle uppvisa åtkomsthandling och lagfart på den fastighet, där stugan stod, och därigenom styrka, att den var behörig att ansöka om föreläggande. (Naturligtvis visste han, att några sådana handlingar inte fanns). Han begärde också ersättning med 1000 kronor för att han upprättat handlingarna.

Kronofogdemyndigheten avslog ansökan om särskild handräckning den 5 maj 2004, och stugans ägare tillerkändes "normalersättning" 375 kronor. (Han hade bifogat kvitton på kostnaderna). Beslutet motiverades med att "Sökanden (staten) har inte mot svarandens bestridande samt uppgift om att byggnaden har uppförts på 1850-talet styrkt att svaranden har egenmäktigt rubbat statens besittning av den ifrågavarande marken". Med den bedömningen kronofogdemyndigheten gjorde behövde den inte ta ställning till frågan om staten hade laga fågeshandlingar och lagfart.

Det bör betonas, att Kronofogdemyndigheten avslog länsstyrelsens ansökan om särskild handräckning någon vecka innan de elva kojorna i samma socken brändes ner. Vad hade hänt, om ägarna fått tillfälle att försvara sin rätt?

(Se liknande fall i Karesuando-området)

10. Domslut och regeringsbeslut.

Nuvarande svensk lagstiftning täcker inte alla situationer, som kan uppkomma vid tvister om bättre rätt till land och vatten ovanför odlingsgränsen. Eftersom tvisterna sällan är identiska, kan inte de fällda domarna fungera som prejudikat; men de kan ge viss vägledning. Principiellt mest intressanta är de domar som utfärdats av Högsta domstolen, eftersom inga tvister om bättre rätt till land och vatten behandlats vid Euoropadomstolen. Rimligen bör juridiska svenska domar vila på svensk lag, medan regelverket för ströängar spelat en större roll vid administrativa beslut. Åtminstone kan en sådan tendens spåras. Tyvärr är varken lagar eller regelverk så entydligt utformade, att det inte lämnas ett utrymme för tolkning. Varje enskilt fall måste analyseras, om det skall vara möjligt att kotrollera, att tvisterna lösts på ett likartad sätt - ett rättvisekrav....

Enligt regeringens beslut den 11 december 2003 är det inte heller aktuellt med vare sig rättshistorisk utredning eller en ny lagstiftnig (Ju 2002/2223 L1; Ju 2002/6625 L1).

Olika myndigheter brukar framhålla, att laga kraftvunna avvittringsutslag inte går att ändra, även om direkta felaktigheter begåtts vid avvittringen, och alltid upprepas frasen, att rättsäkerheten varit tryggad, då det funnits möjlighet att överklaga utslagen. Med den motiveringen har både regeringen och domstolarna vägrat ändra avvittringsutslag, även i de fall då det har bevisats, att rena lagbrott begåtts, t. ex. brott mot jordabalken, varvid staten tilldelats vattenrätten, fastän privatpersoner hade strandrätten.

Men det hade funnits möjlighet att korrigera begågna fel med stöd av ny lagstiftning. Vattenlagen från 1926 är ett exempel på detta (SFS 1926:322). Egentligen borde beslut som fattats i strid mot gällande lagstiftning kunna ändras utan lagstiftning - allt annat strider mot människors rättsmedvetande (människorätt). Det skall bli intressant att se, hur Euoropadomstolen ställer sig till det svenska påståendet, att rättssäkerheten varit tryggad, därför att det funnits möjlighet att överklaga avvittringsutslag och domar, vilka inte överensstämt med svenska lagar, förordningar och stadgor. Svensk inställning förfaller bygga på uppfattningen att folk får skylla sig själva, då de inte utnyttjat möjlighetrna.

Förslagen i de statliga utredningarna SOU 1999: 25 och SOU 2001:101, att staten skall betala alla parters rättegångskostnader vid marktvister i principiellt viktiga mål borde förverkligas med de snaraste, om det skall vara möjligt att hävda, att rättsäkerhet råder i Sverige. Inte nog med att staten tycks ha tolkningsföreträde (se olika avsnitt i denna rapport hur 1749 års reglemente tolkas). Maktbalansen är ytterst sned. Statens utrednings- och juridiska kostnader betalas med skattemedel, varför resurserna är nästan obegränsade. Däremot måste de privata markägarnas tillgångar betraktas som närmast obefintliga i så här komplicerade sammanhang. Riskem för personlig konkurs är också stor, innan en fråga har prövats i samtliga instanser, och har inte alla möjlighetr utnyttjas i sverige, är det inte möjligt att få frågan prövad vid EU-domstolen.

Men överensstämmer det med EG-rätten, att en person inte kan få sin rätt prövad på grund av bristande ekonomiska  resurser? EG-rätten är ju numera svensk lag, ja den tar över svensk lag vid konflikt mellan lagarna. Överennsstämmer den svenska synen på avvittringsutslagens rättskraft med den EG-rättsliga uppfattningen? Enligt detta skall alla myndighetsåtgärder och domstolsåtgärder ogiltigförklaras och upphävas, om de bryter mot europakonventionens regler (minimiskyddet för gällande rätt). Mot denna bakgrund är det uppenbart, att regeringens och riksdagens uppmaning att föra talan om bättre rätt till domstol är teoretiskt möjlig att följa, men i praktiken är den inte tillgänglig för domstolsprövning, så länge svenska domstolar accepterar den svenska synen på rättskraft.

Oberoende av vad som har hänt före och under avvittringen samt vilka brott som eventuellt begicks mot avvittringsstadgan, laga skiftesstadga, svensk lag (främst jordabalken), förordningar och kungliga kungörelser, har laga kraftvunna avvittringsutslag rättskraft. Trots allt kan rättsäkerheten påstås ha varit tryggad, därför att det fanns möjlighet att överklaga avvittringsutslagen. Dagens privata markägare får nu ta konsekvenserna av att markägarna - ofta förfäder - vid avvittringen saknade kunskaper (kunde ej läsa eller skriva svenska och avvittrings protokollen visades ej för dem utan skickades till Stockholm, vår anm.) och möjligheter för att kunna försvara sin rätt och denna brist fortsätter dagens politiker att utnyttja genom att vägra inleda utredningar och stifta lagar som gör det möjligt att rätta till de fel som begicks vid avvittringen.

Egentligen behövs inga nya lagar; det skulle räcka med att godta det europarättsliga rättsbegreppet, och detta har Sverige åtagit sig genom att acceptera europakonventionen. För att detta skall kunna bli möjligt, måste Sverige fullgöra sina åtaganden, enligt art 6.1 (ett fullständigt, uttömmande, opartiskt och kontrollerande rättegångsförfarande) samt art 13, d. v. s. att rättegångsförfarandet skall vara verkligt och inte skenbart samt att staten skall stå för båda parters rättegångkostnader. Dessa bestämmelser borde Sverige följa men tanke på att det är lag enligt SFS 1994:1219. Till detta kommer, att enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får Sverige inte stifta lagar som står i strid med Sveriges åtaganden enligt konventionen. Så länge Sverige inte uppfyller ovanstående åtaganden utan tillämpar svenska synen på avvittringsutslagens rättskraft, förblir påståendet om rättssäkerhet för de privata markägare i Lappland en officiell myt.

Läs mer på Netverk Nordens hemsida.

Rätten till land och vatten i lappmarken i historisk belysning

Fil. doktor LENNART STENMAN, Karlstad universitet 2001.

......Tolkning av äldre lantmäteritermer och avvittringsens resultat enligt 1873 års avvittringsstadga med senare tillägg skapade problem. Dessvärre har flertalet av dagens jurister bristande kunskaper om det historiska förloppet, och därför kan de inte besvara de uppkomna frågorna. De ställs också inför det intrikata problemet att med hänsyn till nu gällande lagstiftning lösa de problem som uppstod vid lantmäteriförrättningar under 1800-talet och i början av 1900-talet. Avvittringen var också en administrativ åtgärd som endast i begränsad omfattning prövats juridiskt.

....Om nu staten bär en stor del av ansvaret för de uppkomna konflikterna ovanför odlingsgränsen på grund av utfärdade lagar och förordningar, är det rimligt att begära, att staten aktivt medverkar till att lösa de rådande problemen. Först då frågan om äganderätten helt har klarlagts, kan en meningsfull diskussion föras om nyttjanderätten och dess tillämpning på olika arealer. I denna rapport kommer främst de privata markägarnas rätt att diskuteras, och även det är egentligen en uppgift för ett helt forskarlag.

....Stora delar av denna rapport hade inte kunnat skrivas utan hjälp av fritidsforskare, som bildligt och bokstavligt talat har grävt där de stått. Framför allt har inventeringen av domstolsmaterialet och återfynden av gränsmärken i terrängen gett värdefullt källmaterial. Jag har häcklats vid oändligt långa diskussioner men också fått oväderligt hjälp. Det har varit ett fruktbart samarbete mellan fritids- och yrkesforskare. Jag hoppas, att ingen tar illa upp, om jag lyfter fram Erik Sandström i Sorsele och Signar Gustafsson i Storuman som företrädare för denna grupp fritidsforskare och markägare. Ett varmt tack för värdefulla kommentarer riktas också till professor Erik Bylund, som blir den självklare representanten för de akademiska forskarna.

2. Källmaterial

.....Om allt material finns bevarat, skall en representant för markägarna ha en komplett uppsättning för skifteslaget/byn. Motsvarande handlingar skall finnas i ett regionalt arkiv (länsstyrelsen) och centralt (Lantmäteriet i Gävle). Handlingar som är äldre än hundra år kan ha överförts till landsarkivet för aktuell område. Äldre material kan också finnas i kammarkollegiums arkiv. Handlingar från lantmäteriförrättningar bör i första hand sökas i ovan nämnda arkiv. Men insyningar och skatteläggningar av nybyggen i Lappland - särskilt från 1700- och 1800-tal kan återfinnas i domböcker, som från denna tid bör förvaras i landsarkivet i Härnösand. De har mikrofilmats.

....Ett speciellt problem kan i dag uppstå vid tvist om bättre rätt till land och vatten, då moderna lagar skall tillämpas på förättningar från 1800- och tidigt 1900-tal. Regelverket har ibland sitt ursprung från 1700-talet, t. ex. 1773 års skatteläggningsmetod för Västerbottens län och 1780 års avvittringsinstruktion för Västerbotten. Inget undantag görs där för lappmarkerna. Är det då rimligt anta, att skattläggnigsmetoden och avvittringsmetoden endast omfattade landskapet Västerbotten, vari ingick även nuvarande landskapet Norrbotten?

Utformningen av 1873 års avvittringsstadga och tillämpningen av denna byggde helt på en sådan tolkning. Ibland tillämpas också rättsregler felaktigt - avsiktligt för att gynna staten eller av okunnighet? Som exempel kan nämnas, att vid avvittringen ovanför odlingsgränsen försökte förrättningsmännen tilldela staten vattenrätten, fastän privatpersoner hade strandrätten . ett brott mot principer med ursprung från medeltiden. Genom en särskild lag likställdes dock samtliga hemman ovanför odlingsgränseni Västerbottens län i fråga om strand- och vattenrätt. (SFS 1926:322). Oberoende av vad som stod i avvittringsutslaget fick den som hade strandrätten även vattenrätten (BoU12 1989/90 s. 5).

....Tuna - troligen tjänsteman på kammarkollegium - ansåg att mantalen avsåg en fullvuxen man med skattebetalningsförmåga. Korpijaako antyder, att mantalet härstammar från tiden för 1602 års skattläggning, d.v.s. ett mantal var så mycket mark som en fullsutten kunde bruka (Korpijaako 1994, s. 397). Är hennes tolkning riktig, betalade lapparna markskatt, och tillsammans med andra bevis kan det innebära, att lappskattelanden innehades med äganderätt. Det är dock önskvärt med ytterigare forskning om lappskattelandens uppkomst och den äldsta beskattningen av lapparna.

Det är svårt att från 1695 års lappfogdeinstruktion avgöra, om lappskatten var en renodlad markskatt och om lapparna var ägare av mark och vatten. Om det kan bevisas, att lappskatten är en markskatt och inte en förmögenhetsskatt, kan det tyda på, att lapparna ägde marken. Utgår man ifrån att marken på något sätt tillhörde lappbyn, måste det varit kollektivt innehav. Men lappskattelanden tillhörde enskilda familjer, och lappbyn bestod av ett antal lappskatteland. Möjligen är det lättare att bevisa enskild äganderätt än kollektiv.

....Lappskattelanden har inte avgräsats efter några teoretiska metoder som liknar avvittring. De är också äldre än deras mantalsbråk. Av ett kungligt brev från 10 juli 1584 framgår, att gränser fanns på ett tidigt stadium (tryckt hos Wiklund 1912, s. ). Lapparna (näringsutövarna) i Sondowara by (lappskatteland), klagade över att bönderna i Torneå socken gjorde "förfång på deras ägor som ligga inom deras rå". Konungen förbjöd alla andra än de "lappar som bor uti Sondowara by" att "njuta fika och fahra alle ägor som ligga inom förberörda Songamuotka rå". Ägorna innehades med urminnes hävd. Detta kungliga brev visar, att lapparna ansåg sig vara ägare till marken och hade rätt att förhindra bönderna att utnyttja den. Beteckningen "rå" anger, att det är en lagligt gräns, och gränsen kan vara bevis på, att det avgränsade området innehades med äganderätt.

När det av det kungliga brevet framgår, att ägorna innehades med urminnes hävd, måste tolkningen bli, att även myndigheterna ansåg, att lapparna ägde marken. Av många domstolsutslag från 1600-talet och åtminstone delar av 1700-talet framgår också, att tingsrättens ledamöter betraktade lapparna som ägare av lappskattelanden (Holmbäck 1922, s. 42 och 48, Korpijaako 1994, s. 302 - 303 och 328 - 331, Samernas skattefjäll 1966, s. 3). Av domböckerna från 1600-talet framgår också, att nämndemännen ofta var lappar (Hultblad 1968, s.72).

....Med hänsyn till den stora betydelsen 1749 års reglemente tillmätts och fortfarande anses ha haft för kolonisation och markfördelning i Lappland, är det naturligt, att innehållet både reovisas och noggrant analyserar. Även om 1749 års reglemente är mera detaljerat än de båda äldre plakaten, innehåller det vissa oklarheter som kan leda till tolkningsproblem. I §6 står, att nybyggena skall geometrice avtagas och skattläggas, men någon jordnatur anges inte. Efter skattläggningen borde den ha blivit skatte, och efter 1789 (säkerhetsakten) skulle hemmanet innehafts med äganderätt, om det skattelösts.

Efter 1817 krävdes inte skattelösen enligt kungligt brev av den 6 maj 1817. Därför borde inte hemmanen i officiella handlingar ha betecknats som krono- eller kronoskattehemman till dess Lappland avvittrats enligt 1873 års avvittringsstadga. Vanligen betecknades motsvarande hemman utanför Lappland som skattehemman.

...I 1749 års reglemente finns inga regler för vare sig skattläggning eller avvittring. Vilka regler skulle då ha tillämpats? Det logiska svaret måste självklart bli: "Reglerna för hela Sverige eller för Västerbottens län (efter 1810 även Norrbottens län), om det inte direkt stod angivet, att Lappland var undantaget".

.....Med tanke på hur strikt KB i Västerbotten i övrigt följde reglementet (framgår bl. a, av Laestadius, P. 1831), är det svårt att förstå, varför reglerna om skattläggning och avgränsning inte alls tillämpats, även om bristen på lantmätare kunde skapa problem. Men om det kan bevisas, att formella skattläggningar utförts före 1873, skulle berörda hemman inte ha avvittrats på nytt (§ 1 i 1873 års avvittringsstadga och kapitel 5, §3, samt 1 kapitlet, 3 § och 4 kapitlet, 1 § i 1827års laga skiftesstadga). I 1873 års stadga står, att "genom allmän avvittring skola från kronans marker nödiga områden tilldelas så väl de i lappmarkerna förut varande, icke behörigen avvittrade hemman och nybyggen" (SFS 1873 No 26).

....Vid avvittring enligt 1873 års avvittringsstadga bröts konsekvent mot 5 kapitlets 3§ i 1827 års laga skiftesstadga. Där står det, att om rågång är "fastställd eller eljest ostridig, gånge lantmätaren den upp efter de märken, som stadfäste äro, eller å ömse sidor godkännas". Inga avvittringsprotokoll visar, att denna paragraf tillämpats. Under 1990-talet har dock gränsmärken återfunnits i terrängen. Avvittringslantmätarna tycks inte ens ha frågat, om gamla gränser fanns, vilket borde ha skett vid första avvittrungssammanträdet, då åkomsthandlingar skulle visas upp.

....Däremot finns en skattläggningsmetod från 1773, och den omfattade Västerbottens län, vari nuvarande Norrbottens län ingick. 

Där görs inte undantag för lappmarkerna, varför hela Lappland bör ha ingått. Om nybyggena i lappmarkerna inte "geometriskt avtagits" och skattlagts på grund av brist på lantmätare, borde inte nybyggarna ha lastats för detta och bestraffats med uteblivet spannmålsunderstöd. Det är också svårt att förstå, varför lappmarksnybyggarna förvägrades rätten till spannmålsunderstöd, därför att staten tillsatt präster, lärare och kronobetjäning.

...I sitt utlåtande av den 26 maj 1862 framhöll också kammarkollegium, att kungliga plakatet av den 3 september 1695 och reglementet av den 24 november 1749 var den enda författningar som gällde i fråga om nybyggesanläggningar inom lappmarkerna. Denna tolkning måste innebära, att kolonisationen i Lappland helt reglerats av lappmarksprivilegierna, till dess avvittringsstadgan och skattläggningsmetoden år 1873 övertog denna funktion. Men det skulle ju ha inneburit, att det fanns en särlagstiftning för lappmarkerna. T. ex. skulle lappmarksprivilegierna - ha varit av högre dignitet än jordabalken. Alla lagar och förordningar för hela Sverige eller Västerbottens län skulle ha saknat rättsverkan i lappmarkerna, om de i något avseende stred mot reglerna i lappmarksprivilegierna - regler som inte konsekvent tillämpades. I så fall skulle alltid formell skattläggning och avgränsning gjorts av nybyggena.

....Stor praktisk betydelse fick KB:s i Västerbotten underlåtenhet att tillämpa 1817 och 1824 års kungliga brev. Enligt dessa skulle då innehavarna fullgjort sina skyldigheter, nybyggena utan lösen omedelbart omföras till skatte. Det kungliga brevet från den 29 april 1860 innehöll både regler och nödvändiga anvisningar om tillämpning av redan gällande bestämmelser. Hemman som hade avvittrats enligt 1780 års instruktion skulle inte beröras av då pågående avvittring, om utslaget vunnit laga kraft mot jordägarna samt om utbrytning och rörläggning verkställts av byar och hemman, även om avvittringen inte hade prövats av kammarkollegium.

....Av de angivna kungliga breven framgår det, hur komplicerat det kan vara att i dag avgöra äganderätten till ett visst hemman - även delar av ett hemman - bl. . därför att regelverket ändrades. För tolkningen måste varje åtgärd inplaceras i rätt tidsperiod och hänsyn därvid tas till de bestämmelser som gällde just då. Det är alltså omöjligt att göra ett generellt uttalande för hela Lappland. Vill man vara säker på att inte begå misstag, måste varje hemmans historia följas: insyning, tilläggsinsyningar, skattläggning, eventuell skattelösning, skatteomföring, förhöjda skattetal eller förmedling, jordnatur samt avgränsning och rörläggning.

Man måste också fråga sig, vid vilken tidpunkt förrättningen skedde, och vilket regelverk som då gällde. Finns de handlingar som skull upprättas bevarade? Vilka slutsatser kan man dra, om det finns lagliga gränsmärken i terrängen, men i arkiv saknas alla handlingar som skulle kunna belysa frågan om äganderätt? Rätten till land borde inte enbart avgöras av tillgången på arkivmaterial. Då skulle inte slumpen, t. ex. arkivbränder, få alltför stor betydelse. Enligt jordabalken har gränsmärken i terrängen företräde framför kartor, varför lagliga gräns-märken alltid borde ha beaktats.

Intressant är frågan om förhållandet mellan specifika regler för Lappland och generella för länet Västerbotten eller för hela Sverige. Lappmarksreglementet ansågs vara gällande till 1873. Vad blev följden, om anvisningarna där stred t. ex. mot 1827 års laga skiftesstadga eller vid tidpunkten gällande instruktion för lantmätarna? Frågan är berättigad, men inget svar finns i handlingarna från lantmäteriförrättningarna. Samma typ av fråga kan ställas, då 1800-talsförrättningar skall prövas vid vår tids rättegångar. Svaret på frågan är viktigt, då äganderätten prövats. Egentligen är det hemmanets historia som är det intressanta - inte vilken person som äger det vid en viss tidpunkt, om man bortser från vem som är ägare just nu. Men då blir det en renodlat ekonomisk fråga, som i många fall måste avgöras på juridisk väg.

....Metoden hade först tillämpats i Finland. KM biföll ansökningen. Den åsyftade metoden är 1775 års skattläggningsmetod för Savolax och Karelen (Prawitz 1955, s. 134 - 141). Den reglerade avgränsningen av hemman och byar samt skattläggning. Vid anläggning av krononybygge skulle nybyggets område avskiljas från kronans mark och skatt bestämmas efter det tilldelade området. Skatten bestämdes efter varje hemmans totala produktion, oberoende av ytan. Därför kunde både skatt och område bestämmas så fort anläggning av nybygget beviljats. Kammarkollegium uppmanade i en skrivelse av den 26 juni 1793 länsstyrelsen i Västerbottens län att tillämpa motsvarande principer, varvid mantal och ränta skulle bestämmas efter "ortens undervisning".

....För att ytterligare stimulera till kolonisation av lappmarkerna beslöts, att äganderätten skulle beviljas utan att skattelösen betalades. Denna rätt garanterades bl. a. i ett kungligt brev av den 6 maj 1817 till KB i Norrbotten (Tryckt hos Ekström 1862, s. 199 - 200). Men då krävdes det, att odlingsskyldigheten fullgjorts samt att innehavaren börjat betala skatt och räntor till kronan. Då skulle nybygget genast anses som skattehemman och som sådant införas i jordeboken. Detta kunde även ske, innan frihetsåren utgått, om syn visade, att uppodlingen fullbordats.

....Det oklara jordnaturen skapar problem i dag, därför att tvist uppstått om bättre rätt till land ovan odlingsgränsen. Som framgår av följande stycke innehades många hemman i lappmarkerna med full äganderätt, när den slutliga avvittringen inleddes enligt 1873 års stadga, men detta hade inte noterats i jordeböckerna. Beteckningen krono på ett hemman antyder, att staten ansågs ha en större rätt till marken än vad som faktiskt var fallet med ett skattehemman. Under 1800-talet saknade inga skattehemman i lappmarkerna tillgång till skog. Eftersom det fanns skattehemman där, då den allmänna avvittringen inleddes, kan inte staten år 1873 ha varit ägare till all skogsmark, vilket förutsattes vid avvittringen. Men skall en domstol i dag döma efter det som borde ha stått i jordeböckerna (skattehemman) eller efter vad som faktiskt står där med en beteckning som innehåller krono? Svaret på den frågan borde ha stor betydelse, då tvisten om rätten till vissa markområden skall avgöras vid svenska domstolar, d.v.s. äger staten delar av de forna stamhemmanen?

De kungliga breven av den 6 maj 1817 och 10 februari 1824 hade inte tillämpats i Västerbottens läns lappmarker, varför kammarkollegium föreslog, att KM i nåder skulle ge nybyggarna i lappmarkerna samma förmån, då det gällde skatterätten, som de hade i övriga orter i de norra länen. Som svar på kammarkollegiums förslag meddelade då KM, att föreskrifterna i de kungliga breven av den 6 maj 1817 och 10 februari 1824 omfattade samtliga nyhemman i de norra länen och borde utan inskränkning tillämpas i alla delar av nämnda län.

Om inte 1817 och 1824 års kungliga brev tillämpats i Västerbottens lappmarker, begick KB ett systematiskt fel, som berörde skattebönder deras äganderätt till hemmanen. Undantag för lappmarkshemmanen hade inte gjorts, när det gällde rätten att utan lösen få hemman och nybyggen omförda till skatte, varför någon ny "förmån" inte behövdes "i nåder" beviljas dem.

Uppgifterna att de båda kungliga breven från 1817 och 1824 inte tillämpats i Västerbottens läns lappmarker är intressant. KB skulle t.o.m. försålt nybyggen till skatte enligt tidigare tillämpade regler. KB:s underlåtenhet att inte tillämpa de båda kungliga breven kan förklara, varför inte nybyggen omförts till skattehemman och som sådana införts i jordeboken. Förklaringen har inte bara en akademisk intresse, utan den bör även ha betydelse för dagens bedömningar om bättre rätt till land och vatten. Konsekvenserna blir nämligen, att många skattehemman borde funnits i Lappland, då 1873 års avvittringsstadga utarbetades och utfärdades. För en del hade skattelösen betalts, och betydligt fler borde ha skatteomförts utan lösen. På dessa hemman skulle inte 1873 års avvittringsstadga ha tillämpats enligt första paragrafen. Motsvarande regler finns också i 1827 års laga skiftesstadga (1 kap. 3 §). Fastställda skiften skulle inte rubbas, om inte samtliga delägare önskade det.

För 1990-talets tvister om bättre rätt till land och vatten är 6 maj 1817 en viktig gräns. Efter detta datum kan det under cirka hundra år ha funnits tre typer av skattebetalande hemmansinnehavare: de som ingått i skatt före 6 maj 1817 men inte betalat skattelösen, de som betalat skattelösen samt de som ingick i skatt efter 6 maj 1817 och därför fick äganderätt utan att betala skattelösen. Det är svårt att kunna skilja de tre grupperna åt. Inga kända handlingar om betald skattelösen finns. Därför uppstår det problem, om man vill bevisa skattemannarätt för de hemman som ingått i skatt före nämnda datum, även om ägarna betalat skatt och skattelösen, men sådana hemman skulle ha införts som skattehemman i jordeboken.

Om nybygget ingick i skatt efter 6 maj 1817, skulle åbon automatiskt ha fått skattemannarätt och därmed verklig äganderätt till sitt hemman, som tveklöst borde betecknas som skattehemman, även om KB försummat att låta införa det som sådant i jordeboken. Med utgångspunkt från kungliga brevet av den 15 juni 1849 kan knappast någon annan tolkning göras. Problemet blir att urskilja de hemman som åbon inte innehade med äganderätt, fastän han betalade skatt och räntor. Endast dessa hemman borde ha betecknats som kronohemman eller krononyhemman. Övriga hemman som det betalades skatt för skulle ha betecknats som skattehemman. Skillnaden i jordnatur mellan de båda typerna av hemman liksom mellan hemman och nybygge borde därför ha beaktats vid den allmänna avvittringen.