UTDRAG UR SVERIGES RIKES GRUNDLAG FRÅN 1734

Jordabalk

1§
Ingen haver våld att sälja, förbyta eller förpanta annans mans jord, hus eller tomt, utan han haver hans öppna brev och fullmakt därtill. Sker annorledes; vara ogillt, ändå att utbud och stånd där å kommit; Böte ock den det gjort haver, fyrtio daler och skadan åter.

Förklaring:
Lagens grund och mening instämmer, att enär det klander anföras att annan mans jord, hus och tomt blivit såld, skiftat eller förpantad, utan rätta ägarens öppna brev eller fullmakt därtill, ingen preskriptionstid kunna fastställas, såvida att laga fång alltid skall fordras hos possessor (ägaren) och enligt lagrum sådant alltid kommer att saknas. I synnerhet mot dem som inte hade den minsta aning om sin rätt och ej blev delgiven beslutet (den som innehaft en annans egendom, skall icke allenast gå ifrån jorden, utan ock betala alla årens högsta inkomst).

12 kap: Om rå och rör, så ock andra bohlstada skiäl byar emellan.

1§
Rå och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan och en hjärtesten mitt uti; Den bör vara halvannan aln ovan jord och en aln i jord, de andra try qvarter, alla med sten under och kring skolade. De bör ock vara mer än mans börda och med sina kanter visa väderstrecket vadän rågången kommer och dit han skall gå.

Är nu rågång med stadfästad karta eller dom bekräftad, så gives emot dessas laga kraft inga äldre handlingar vitsord, vare sig av vad beskaffenhet som helst.

13 kap: Huru den plikta skall som rå och rör rubbar, uppriver eller åt annan inflyttar.

1§
Ingen må bolstada rå upptaga eller nedsätta utan Häradshövdingens med några av nämnden, då alla jordägare tillkallade och därom ense äro.

Utjord är vidare ibland bebyggd; ibland och det oftare, icke bebyggd. Någon gång har den särskilt Åbo, men mestadels lyder den till något hemman, varunder den blivit skattlagt och får då därifrån icke skiljas.

Byggning balk

3§ Alla fiskevatten inom enskilda Frälse-Skatte och Kronohemmans rå och rör, nyttja strand och jordägaren utan andras intrång.

Lagligt förvärv av egendom, framför allt av äganderätt till jord. I denna betydelse förekommer uttrycket laga fång såväl i medeltida rättsböcker som i 1734 års lag.

Som motsats till laga fång uppställes intaga (intäkt), d.v.s. egenmäktig inhägnande eller annan olovlig tillägnelse av annans mark.

I rättssystemet indelas de olika laga fången i:

1. Originära (förvärv av nytillkomna eller herrelösa föremål, enligt vedertagen rättsuppfattning även vissa fall av sammanfogande, accession.
2. Exstinktiva (förvärv av annans föremål) utan sammanhang med eller beroende av förutvarande äganderätt.
3. Derivativa (förvärv medelst härledning från förutvarande äganderätt).

Till sist nämnda grupp höra alla i jordabalken 1:1 uppräknade laga fång: Arv, skifte (byte), köp, testamente och gåva.

Juridisk

1. Förvärv av äganderätt till fastighet genom fortsatt oklandrad besittning under viss längre tid.
2. Jordegendomens lagenliga vidmakthållande och vårdande.

Skyldighet härtill har i äldre svensk rätt ålegat icke blott brukare av annans jord utan även skattebonde. Först genom kunglig förordning den 21 februari 1789 erhöll skattebonden samma självständiga förfoganderätt över sin egendom, som tidigare var tillerkänd frälsemän med avseende på frälsejord.

Därefter har skyldigheten att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader m.m. ansetts endast kunna åläggas nyttjanderättshavare (åbo, boställshavare, arrendator m.fl.)

Särskild uppmärksamhet har på senare tid även ägnats av skogarna i riket, och genom en omfattande skogslagstiftning, framför allt 1923 års skogsvårdslag, har även enskilda ägares förfogande över sina skogar ganska strängt reglerats.

Laga stånd, juridisk

Då vid lagfart enligt äldre rätt lagfartstiden tilländalupet, utan att börds- eller annat lösningsanspråk framställts, sade man att fånget var lagståndet eller att laga stånd åtkommit.

Inskrivning av fastighetsförvärv i domstols protokoll. Den nu gällande svenska rättens lagfart härstammar från de offentlighetsåtgärder vid fastighetsköp, som redan i de äldsta rättsböckerna voro föreskrivna. 1734 års lag påbjöd ett lagfartsförfarande, som bestod av (i regel) tre uppbud å häradsting eller rådstuga samt därpå, sedan bördsanspråk avvaktats, utfärdande av fastebrev. Den nuvarande svenska lagfartsinstitutet är genom kunglig förordning den 16 juni 1875 reglerat på väsentligen följande sätt. Varje förvärv av äganderätt till fast egendom (även fideikommiss) skall lagfaras.

Ägaren skall inom viss tid efter sitt förvärv söka lagfart hos underrätt och därvid uppvisa sin fångeshandling samt styrka, att jämväl fångesmannen behörigen åtkommit egendomen och själv vunnit lagfart. I vissa fall skall därjämte stämpelavgift erläggas.

Företes ej behörig fångeshandling, skall ansökningen om lagfart avslås.

Underlåtenhet att styrka fångesmannens åtkomst eller lagfart föranleder däremot, att ansökningen förklaras vilande d.v.s. kan sedermera, efter det att bristen avhjälpts, fullföljas med bibehållen tidsprioritet från ansökningens dag.

Så snart förutsättningarna för lagfart uppfyllts, beslutar rätten att meddela (bevilja) lagfart och inskriva detta i lagfartsprotokollet, varjämte anteckning göres i fastighetsboken, och ett särskilt bevis (lagfartsbevis) utfärdas.

Ett av huvudsyftena med lagfart är offentlighet i det förhållanden, som röra äganderätt till fastigheter;

Ett annat är att bereda fastighetsägaren större trygghet (särskilt gentemot andra, som härleda anspråk på fastigheten från samma fångesman).

Emellertid tryggar lagfart ingalunda fullständigt mot främmande anspråk; tvärtemot heter det, att "utan hinder för lagfart må talan å fång lagligen prövas".

Först tjuguårig hävd utesluter sådan talan.

Däremot har det "införande i grundboken", som i främmande, särskilt tyska, rättsystem motsvara svensk lagfart, mera vittgående verkningar i fråga om uteslutande av andras emot grundbokens innehåll stridande rättigheter.

Frälseränta betraktas rättsligen som fast egendom, och förvärv därav skall alltså lagfaras.

Vore veterligt, att de förekommit, huruledes, då i andra länder där jordbruket hunnit högt standard, som inom vårt rike ännu måste sökas, det länge blivit räknat för ett af de väsentligaste medel härtill, att egendomar kunna af Arrendatorer, eller som de i lagen kallas Lantboer, med säkerhet innehavas och besittas, har däremot, hvad allmänna Lagen här i Riket uti sådana delar innehåller, icke allenast genom osäkerheten för beståndet af de om arrenden på jord upprättade kontrakten, laga hinder i vägen för detta medels användande, utan jämväl lämnat jordägaren sådana rättigheter, som med lagligen gjorda avtal icke äro förenliga.

Men enär vi af omsorg för Landbrukets befordrande och belåtande af den säkerhet i besittning af jord, varigenom det förra kan förkovras, varit i nåder omtänkte att undanröja ovanomförmälte hinder, have vi funnit, dels att uppmärksamhet bör fästas på den oekonomiska nytta, vilken härmed åsyftas och dels avseende göras på vad lagen stadgat och godkänt uti frågor som angå jord, vilken på olika sätt och med särskilda villkor kommit uti ägarens hand.

I anseende till det förra hava vi, vid beträffande af de förändringar, som mynt och varors värde i framtiden kunna vara underkastade, ansett betänkligt utvidga arrenderättigheten till alldeles obestämd tid, och vad åter angår det senare, eller de olika förhållanden och särskilda fång samt därmed förenade villkor, under vilka jord kan innehavas, funnit att rättigheten till Avhandlingars avslutande för arrenden därav, bör avmätas efter innehavarens större eller mindre dispositions rätt, på de grunder Lagen i allmänhet utstakar, helst avvikelse härifrån skulle leda till ändring af Lagen i många andra händelser, vilka icke stå i sammanhang med detta ämne,

Ävensom Borgenärs rätt, att utur en pantförskriven och intecknad fastighet söka betalning för dess fordran, icke bör bliva äventyr underkastad, ansedd borgenär sedermera genom ingående Arrendeavhandling kan förändra dess ägare och dispionsrätt, varemot deras förmån, vilka söka och erhålla inteckningar efter det jordägaren genom lagligen avslutat och intecknat Arrende-kontrakt, dess dispionsrätt inskränkt, de kan bliva af den egenskap, att den bör verka till Arrendatorens förfång, eller kunna leda till Kontraktens eller Arrendets upphävande, och minst bör tillfälle öppnas för Jordägaren, att med lika påföljd som förut genom köp kunna beredas, på ett annat sätt, genom verkliga eller tillställda skulder, till intet göra den slutade Avhandlig, till ena Kontrahentens skada och förfång.

På dessa grunder finne vi med Rikens Ständer, Lagens stadgande uti 16 cap. 15 § Jorda balk, angående hävande af Landtbo eller Arrenda- Contrakt, som blivit slutad om jord på landet, böra rättas och ändras, så att de emellan Jordägare och Landtbo eller Arrendator ingångne sådan avhandling, med undantag af de egendomar, vilka icke få säljas eller förpantas, och varå Innehavaren blott njuter villkorlig besittningsrätt, samt varom kan följakteligen icke kan avsluta Contrakt till Arrende på längre tid än han lever eller dess dispionsrätt är gällande, icke måge brytas;

Varvid vi likväl, uppå Rikens Ständers underdåniga tillstyrkande, velat tillika i Nåder förordna, att härutinnan följande bör iakttagas:

1:0 Att längsta tid för Arrendens och Landtbo Contrakters bestånd, vilka slutas om arvingejord, icke må sträcka utöver femtio år.

2:0 Att vad angår arvejord, varmed förstås endast den jord som omedelbart under denna egenskap fallit uti ägarens hand, eller av honom blivit emot honom bortbytt, arvejord fått genom den förres ställe, Arrendator eller Landtbo må, i den händelse ägaren under Landtbo eller Arrende-tiden genom döden avgått, njuta kontraktet till godo uti fem år, därefter få många af Arrende-åren återfå, räknat ifrån den tid som infaller näst efter ägarens död, om vilken arvingen bör Arrendatorn underrättelse lämna, gällande sådan underrättelse om laga uppsägning.

3:0 Att det emellan Arrendator och Jordägare upprättade Contrakt skall sist vid det Ting, som infaller efter sex månader sedan Contraktet slöts, för Häradsrätten uppvisas, där offentligen uppläsas och uti Intecknings Protokollet till hela innehållet intagas, vilken ingenting kommer att vart tionde år förnyas, som uti 7 Cap. 2 § Rättegångsbalken sägs.

4:0 Att de Inteckningar, med vilka en arrenderad Egendom är behäftad, före Arrende-Contaktets avslutande, jämte alla de fodringar, vilka efter allmänna Lagen eller särskild Författningar njuta betalnings förmån framför Inteckningshavare, bliva vid deras rätt oförkränkt bibehållen, till laga verkan vid betalnings sökande, utan hinder af det slutade Arrende-Contraktet, ävensom en lika rätt tillägges dem, vilka vid samma Ting, då Arrende-Contraktet intecknas, sådan säkerhet för sina fodringar vinna;

Arrendatoren dock öppet lämnadt, att i detta fall, där inteckning sökes för Jordägarens skuld, som vid Contraktets avslutande varit för Arrendatoren okänd, eller av Jordägaren då icke för Arrendatoren uppgiven, vid samma Ting eller sist inom en månad därefter Arrende-Contraktet sig avsäga och upphäva; och

5:0 Att ingenting som sökes eller erhålles efter det Ting, då Arrende-Contraktet blivit intecknad, icke får medföra någon verkan till rubbning af Arrendets bestånd, den överenskomna tiden.

Göre veterligt: Det have vi med Rikets Ständer ansett det Förbud för Avgärda by, att söka skifte i skog och utmark, som innefattas i 4. § 19. Cap. Byggninga-Balken icke vara förenligt med sådana hemmans rättighet till Skogen samt hinderligt för Landets odling.

Varför vi uppå Rikets Ständers underdåniga hemställan funnit godt, att med upphävande därav, i Nåder förordna:

Det ägare utav Avgärda Hemman må med lika rätt som Bolby söka och erhålla skifte i skog och utmark, med så väl Bolbyn som andre hemman, med vilka Avgärda Hemmanet innehar gemensam mark; Och njuta därvid Avgärda Hemman efter sitt öre eller hemmantal, hälften mindre än Bolby, samt äga sedan Bolbys rätt därå.

Det alle som vederbör, hava sig hörsammeligen att efterrätta .

( L. S. )

J. G. Turdfjäll.

1866.    No 63

( Uppläses från Predikstolen )

Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning,

Angående dispionsrätten över skogen å sådana skattehemman, som uppkomma af nybyggen, vilka hädanefter från kronan upplåtes, eller af sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads och odlingsskyldigheter icke blivit behörigen fullgjorda;

Wi Carl, med Guds Nåde, Sweriges, Norges, Götes och Wendes Konung, göre veterligt: Att sedan Rikets Ständer uti skrivelse den 15 innevarande månad anmält sitt bifall till Vår den 21 december nästlidna år avlåtna Nådiga proposition, angående bland annat förändrande bestämmelser i fråga om upplåtande åt enskilda av kronans mark i Norrland och Kopparbergs Län, funnit godt att, i överensstämmelse härmed, i Nåder stadga som följer:

§ 1.

Å skattehemman, som uppkommer af nybygge, vilket hädanefter från kronan upplåtes, äga skattemannen ej annan rätt över hemmanets skog, än att han därifrån må, dels, utan utsyning, till husbehov hämta nödig virke och bränsle och dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjänstemän, fritt taga eller försälja vad därutöver kan, med bevarande af skogens bestånd, årligen afverkas.

Ej må heller för uppodling till åker och äng skog å hemmanet fällas annorstädes, än nu sagt är, med mindre skattemannen därtill, på sätt här nedan förmäles, erhållit särskild tillstånd af Vår Befallningshafvande.

§ 2.

Vad i nästföregående § är stadgat för skattehemman, uppkommit af nybygge, som hädanefter från kronan upplåtes, gälle även för skattehemman, som uppkommer af redan upplåtet nybygge, för vilket föreskrivna byggnads och odlingsskyldigheter icke blivit inom behörig tid fullgjorda; Och thy böra Våra vederbörande Befallningshavande till utrörande af, huruvida sådant förhållande äger rum eller ej, föranstalta, att å varje nybygge, som före denna förordnings utfärdande blivit från kronan upplåten syn, så fort lämpligen ske kan och sist inom den tid, då enligt redan gällande föreskrifter dylikt förrättning skall å nybygget anställas, varder i stadgad ordning hållen och det däröver upprättade instrument till Vår Befallningshavande insänt.

Finnes då å något nybygge föreskrivna odlings och byggnadsskyldigheter icke vara inom behörig tid fullgjorda, ifall Vår Befallningshavande, där ej besittningsrättens förlust anses böra ifrågakomma, genom särskild beslut, varöver klagan i vanlig ordning föras må, förklara att, sedan nybygget efter framdeles fullgjorda byggnads och odlingsskyldigheter blivit omförd till skatte, dess ägare skall över hemmanets skog åtnjuta allenast den rätt, som i § 1 här bestämmes.

§ 3.

Uti alla beslut om nybygges omförande under skattetitel, som hädanefter meddelas, skall uttryckligen angivas, huruvida hemmansägaren över dess skog åtnjuter full skattemannarätt eller allenast den inskränkande rätt, som i § 1 omförmäles; och bör anteckning härom jämväl ske i jordeboken.

Sveriges regering har börjat hänvisa till avtal från 1751 och hävdar att de fortfarande har laga kraft (gäller). Detta var en positiv ståndtagande då vi har dokument och lagfart från den tiden och ännu längre tillbaka om t.ex. ägande av lappskatteland och traditionella näringar.

Från Sveriges regerings hemsida, med dokument nr. Skr. 2004/05:79