Av Bernt Karlsson (Text & Foto) Från Svensk jakt, maj år 2000.
Vi sitter vid kaffebordet hos Hans Halvarsson i Drevdagen. Ute är det alldeles vitt. Det storsnöar och blåser. Just idag kunde byn inte haft ett mer passande namn.
Efter det inledande samtalet om väder och vind får kaffekopparna maka åt sidan. Nu kommer papperen fram. Samma sorts papper som finns hos nästan alla fjällbor: rättshandlingar och domstolsutslag, lagfarter, protokoll, besvärsskrivelser och myndighetssvar.
Uno Magnusson har en hel portfölj, som han nästan demonstrativt lägger upp på bordet.
- Jag har sparat allt, säger han, och jag tänker aldrig i helvete ge mig, om jag så måste gå ända till EU.
Uno och hans syskon tillhör en växande skara som tröttnat på, som de säger, myndigheternas övergrepp, alla orättvisor och den pågående ekonomiska terrorn mot glesbygdens människor med allt sämre samhällsservice i kombination med höjda skatter.
Men framförallt gäller striden ett nära kvadratmilen stort område mot norska gränsen, en kronopark, som idag delvis omförts till naturreservat. det är Unos förfäder gamla marker.. Här finns fäbodar, ängar och slåttermyrar. Eller "ängslog och myrslog", som det heter i de gamla åtkomsthandlingarna.
Överallt finns det kulturspår i skogen. Efter Unos förfäder och till Uno själv.
För alltihop började när han 1970 högg några vindfällda träd intill sin fäbod. Det uppmärksammades av en tjänsteman vid dåvarande Domänverket och han blev instämd för stöld vid Mora tingsrätt. Tinget hölls i Särna. Uno blev fälld men överklagade.
- Hur kan du vara så dum att du tror att du kan vinna över staten, minns jag att domaren sa efter förhandlingarna, berättar Uno. Då visst jag inte hur rätt han skulle få.
I hovrätten blev emellertid Uno frikänd. Hovrätten stödde sig på storskifteshandlingarna, där det i slutprotokollet från 1893 står att bönderna har rätt att ta vindfälld eller torrstående skog. Åtalet ogillades och Domänverkets anspråk tillbakavisades.
1984 var det dags igen. Då blev Uno instämd för olovlig jakt, sedan en tjänsteman på Domänverket uppmärksammat att han jagade småvilt i kronoparken.
Men även denna visade sig Unos rättigheter hålla, ända upp till Högsta domstolen. Åtalet ogillades. Högsta domstolen slog fast att det inte kunde bevisas att Uno Magnusson inte hade rätt till jakt.
Statens kvarnar malde emellertid oförtrutet vidare. När Uno Magnusson 1985 skulle registrera sina marker som älgjaktområde för licensjakt visade det sig att dessa redan var registrerade - av Domänverket! Han överklagade länsstyrelsens registreringsbeslut men fick avslag i kammarrätten
- Eftersom Domänverket upplåtit jakträtt till olika personer på de här områdena så började jag och mina syskon också göra det, berättar Uno.
Det ledde till att Uno och hans syskon fick en ny stämning p¨å halsen.
"Syskonen Magnusson har med sina upplåtelser av jakträtt tagit sig rätt och därigenom rubbat statens besittning av dessa områden" heter det i Domänverkets yttrande till Mora tingsrätt.
Men den som äger en rättighet har också rätt att genom avtal upplåta densamma. Uno vann i tingsrätten. Domen överklagades av staten till Svea hovräät. Beslutet kom den 11 juni 1991. Domen lyder:
"Det kan på föreliggande material inte anses framgå att syskonen Magnusson inte har rätt att utöva eller upplåta jakt inom de omtvistade områdena. Statens yrkande kan därför inte bifallas. Besvären lämnas utan bifall".
Domänverket gick vidare till Högsta domstolen, som dock inte fann skäl att bevilja prövningstillstånd. "I följd varav hovrättens beslut ska stå fast", som det heter.
Här hade hela historien kunnat ta slut. Men stora ekonomiska intressen stod på spel. Rättsutslaget riskerade dessutom få följdverkningar i andra skogslän.
1997 följde därför en ny rättegång. Den här gången hade staten lärt sig läxan och kom bättre förberedd. Man fick till stånd en utredning - som utfördes av de statliga lantmäteriet. Samtidigt överfördes en del av kronoparken till naturreservat. Motparten hade också skiftat ansikte och blivit två: staten genom Naturvårdsverket respektive Assi-Domän (idag Sveaskog).
Från och med nu pekar allt i en riktning för Uno Magnusson och hans syskon. Bakåt.
De förlorar. Först i tingsrätten, sedan i hovrätten. I dag (år 2000) ligger målet för avgörande i Högsta domstolen.
Uno och hans syskon, som företräds av LRF:s juridiska ombud, har hunnit dra på sig en skuld på över 400 000 kronor i obetalda rättegångskostnader.
Frågorna är svåra, komplicerade, med uttryck och juridiska termer som inte ens lagvrängarna av facket riktigt är säkra på innebörden.
- De här området tillhörde Danmark, säger Uno. Men vid freden 1644 fanns inte Särna och Idre. Området delades istället upp på huvudgårdarna från den danska tiden med "rå och rör" uppmärkta i skog och mark.
Flera av dessa rösen finns kvar än idag. Uno har hittat några men inte alla.
- Nåväl, alltihop växte ju igen och frågan om ägogränser blev inte aktuell förrän 1724, då det uppstod en tvist mellan två gårdar, säger Uno. Det blev rättegång och man valde att hålla sig till 1683 års avvittringsstadga. Avvittringen stadfästes 1741 och varje gård fick sitt område. Handlingarna från den här tiden finns kvar.
Markägarna sålde sedan i sin tur större och mindre jordlotter från sina fastigheter till släkt och vänner, som ville börja bryta mark. dessa betalade en köpeskilling och fick lagfart.
- Min farmorsfar ägde nio sådana fastigheter, berättar Uno.
Sedan kom avvittringen med storskifte 1880. De ökade insikterna om skogens värde hade förändrat statens syn på markerna. Starka krafter vändes nu mot de nybyggare man tidigare uppmuntrat.
Vid avvittringen 1880 i Drevdagen stuntade man helt enkelt i gamla märken. Bönderna fick behålla de inägor som låg närmast gårdarna. Ingenting annat.
- Staten stal rubbet, konstaterar Uno bittert. Det rör sig om ungefär 10 000 hektar skogsmark.
Men Uno har kvar ett viktigt dokument, nämligen slutprotokollet från storskiftet 1893. Där står det bland annat att bönderna har rätt till vindfälld och torrstående skog i området varhelst de ligger. Det brukar kallas rätt till vedbrand. Det står också att jakten är undantagen för ortsborna.
- Men, säger Uno, myrslogar och ängsslogar blev aldrig gränsbestämda. Det fanns helt enkelt för många. Jag har själv omkring 150 stycken i storlek från ett halvt tunnland och uppåt.
Det skulle ha kostat staten alldeles för mycket att gränsbestämma dessa. Frågan löstes istället genom ett kungligt brev 1888. Som villkor för att slippa mäta in ängs- och myrslogar - eller ströängar som de kallas norrut - tillerkändes bönderna för all evig framtid äganderätt till dessa.
De fick även rätt att ta intilliggande virke för underhåll av lador, hässjor och broar.
- Men det är skillnad mellan myrslogar och ängsslogar, säger Uno. Ängsslogarna var med hand bearbetad och bättre mark, ofta dikade och försedda med lador. äganderätten gällde först och främst dessa. Myrslogarna var sämre, de låg längre bort och nyttjades kanske bara vartannat år eller vid behov.
I ett kungligt brev från 1891 görs därför undantag för myrslogarna. Nyttjanderätten skulle bestå i 20 år och sedan skulle de lösas in.
- Men såvitt jag vet har det aldrig skett någon avvittring av myrslogarna. I så fall gäller avvittringsprotokollet från 1741 och då äger vi dessa.
Uno har hårdnackat vägrat böja sig för överheten. Han är ensam, men det är många som nu uppmärksamt följer hans kamp. Får Uno rätt kan det bli starskottet för många liknande processer och han är medveten om att det förhållandet inte precis förbättrar hans odds.
För att han har rätt är en sak. Att få rätt är någonting helt annat.
Just nu i feb. år 2006, har ärendet vandrat till Europadomstolen.
Författaren och frilandsjournalisten Svante Isaksson, Umeå, kom i fjol (1999) med den uppmärksammade boken "Ingen frid i fjällen". Den ger en bakgrund till varför rätten till jakt, fiske och land är så viktig för så många.
Av Bernt Karlsson (Text & Foto)
Svante Isaksson har koncentrerat sig till Västerbottens län men problemställningen är generell. Det handlar om svårlösta motsättningar och infekterade frågor om vem som har största rätt till jakt, fiske och mark.
- I ett historiskt perspektiv har det alltid varit så att statens ambition varit att maximera nationalinkomsten, säger Svante Isaksson. det är helt enkelt pengarna som varit drivkraften. Det är den röda tråden i statens agerande sett över tiden.
- När den traditionella rennäringen gav mest understöddes den. Efterhand visade sig att ökad uppodling var ett bättre sätt för staten att öka inkomsterna. Då stimulerades folk att bryta bygd ända upp i fjällvärlden.
- I slutet av 1800-talet fick skogen ökat värde och då gällde det att ta ifrån nybyggarna den skog man tidigare gett dem. Det instrument staten använde var avvittringen, vars beslut regelmässigt överklagades av bönderna. Men de fick sällan rätt och de orättvisor som begicks då lever fortfarande kvar i folks minne och underblåser ett rådande förakt för myndigheter, lagar, domstolar och politiker.
- Idag är det koncentration av människor och kapital som gäller. Då hamnade inlandet och glesbygden på undantag. Ett tag betalade ju till och med staten folk för att de skulle flytta. Det blev en liten kursändring på 1970-talet, men med avregleringen av ekonomin har flyttlasspolitiken tagit fart igen.
- Talet om att hela Sverige ske leva är rent skitsnack, för att tala klarspråk. Naturligtvis är det ingen politiker som erkänner att det är så. Det vore förödande. Men den praktiska politiken idag går ut på att tömma glesbygden på folk.