Anförande av Folke Lestander
på Gruvtolvan och Kiruna jakt- och fiskes debattmötet den 21 februari 2006, med anledning av Sören Ekströms statliga jakt- och fiskerättsutredning.

Hej på Er Allihopa!
Folke Lestander heter jag och kommer från Laisvall för att deltaga i tvekampen med Ekström och C:o.
Då vill jag först fråga. Har den här ”kampen” fått något namn?
Om inte, vill jag föreslå att den skall heta Kirunaslaget, när vi nu ska slåss.
Sen vill jag tacka alla dom som jobbat för den här träffen här i Kiruna.
Tack ska Ni ha.

Att få komma hit och dela planhalva med andra Kirunabor och anrika gruvtolvan det känns stort. Nu ska Ekströmska förslaget bekämpas i sin helhet.
Mitt tips vi segrar, Ann-Christin Nykvist gör självmål.

Jag skall nu presentera lite historia.
Fasta bosättningar i Laisvall är nu inne på tredje århundradet och tillkom i samband med Nasa etapp II, insynades som Nybygge, areal 25000 hektar. Vid avvittringen i slutet av 1800-talet reducerades arealen till en femtedel. Stamhemmanet Laisvall Nr 1 omfattar i dag cirka. 5000 hektar enskild privat mark inklusive ströängar.

Avvittringen var Administrativ. Förrättaren ”staten” skrev protokollen, justerade och godkände desamma. Nybyggaren hade 3 veckor på sig för att överklaga.
Medvetet utnyttjade staten sin makt och nybyggarnas okunnighet att föra talan.
Överklagan uteblev. ”Kuppen” hade lyckats, rättssäkerheten var tryggad.
Besluten hade vunnit laga kraft.

Avvittringsutslaget förändrade inte fortlevnaden i Laisvall vi fortsatte som tidigare, med gårdsbruk, självhushåll, jakt, fiske, skogs- och vägarbete gav nödiga kontanter ända in på 1960-talet. Därefter avtog bl.a. Myrslåttern på ströängarna men jakten och fisket fortskred som tidigare. Vi nyttjade fortsättningsvis stigar, vägar, kojor mm. Framförallt var det 2 dagars älgjakt som bedrevs framgångsrikt på ströängarna emedan dessa var bra tillhåll för älg.

1970-talet
Slut på friden. Tack vare 2 dagars älgjakt och att vi sparat avelsdjur, och bra älgbete på bl.a. Ströängar var älgtillgången mycket god. Nu skulle de som aldrig tidigare jagat ha jaktmark.

Nu ifrågasattes enskilda markägares jakträtt på sina ströängar. Polisen kom till skogen beslagtog våra vapen och vårat älgkött och vi åtalades för olaga jakt.
Åtalet ogillades och vi friades.

Kommerskollegiet gjorde uttalandet att vi innehade ströängarna med full äganderätt.
1971 kom en ny Rennäringslag 1971:437. I Proposition 1971:51 sid 135 godtar talman Ingemund Bengtsson förslag att den bofasta jordbrukande befolkningen i Norrbottens läns lappmarker, som förlorat fiskevatten vid avvittringen, skulle kompenseras med avgiftsfri fiskerätt i kronans vatten såsom tidigare skett i Västerbottens län.
Men tyvärr, det nämndes ingenting härom i Rennäringslag 1971:437.
Däremot kom nya bestämmelser som beskar de bofasta markägarnas rätt till älgjakt.
Alla marker ovan odlingsgränsen även privata registrerades på Samebyarna. Horribelt vanvett.
Det kunde bl.a. innebära att den enskilda markägaren på sin egen mark bara fick jaga i 5 dagar och endast fick fälla en älgkalv.
Däremot var det helt möjligt för en annan kategori jägare att nyttja samma mark under flera månader och fälla alla sorts älgar både kalv och vuxna.

Så var det dags för nästa angrepp på dom bofasta.
Nitiska tjänstemän från Länsstyrelsen åkte med helikopter omkring i markerna, helt plötsligt hade gamla små enkla kojor som nyttjats vid myrslåtter, jakt och fiske, ända sedan nybygget Laisvalls tillkomst blivit ”svartbyggen”. Medels lappar på väggen beordrades ägarna att riva kojorna.
Vi var några som protesterade, förklarade tillkomsten av dessa kojor som tillhörde nybyggarkulturen att dom var nödvändiga för oss vid jakt och fiske för övernattningar. Dessutom hade H.D. tidigare fastslagit vår rätt, - så vi tog strid överklagade i alla instanser. Nix sade man. Nu gällde miljöbalken och enligt 4 kap. 5 § fick bebyggelse inte förekomma annat än för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen, eller det rörliga friluftslivet. Allt enligt Dag Nilsson på Länsstyrelsen i Norrbotten.

Vad då?
Är man inte kvalificerad som bofast efter flerhundraårigt boende på samma ställe, mantalsskriven, och innehavare av lagfartsbevis?
Till slut segrar ändå förnuftet.
Domstol avslår begäran om att få bränna kojor för oss som protesterat. Länsstyrelsen ådöms att ersätta oss angripna med en symbolisk blygsam summa pengar för de kostnader som åsamkats oss.
Detta till trots envisas Länsstyrelsen, först efter handräckning från Kronofogdemyndigheten, erkänner man så att säga under galgen och vi får våra pengar. Äntligen en rond till oss i ”kampen”.
Men nu avslöjar sej Länsstyrelsen som en dålig förlorare
– nu fan skall ni få se vem som har muskler och vem som bestämmer.

Kl 09.00 den 13 maj 2004 inleddes attacken med helikopter, och vi ortsbor kunde på avstånd maktlösa bevittna hur röken stiger mot skyn när Länsstyrelsen under dagen flög omkring i markerna och brände ner 11 enkla skogskojor som var en del av vår gamla nybyggarkultur.

Den 16 maj 2004 inlämnades till Riksåklagaren anmälan om övergreppet, grov mordbrand och grov skadegörelse och begärde utredning och lagliga åtgärder.
Den 27 juli 2005 beslutade Chefsåklagaren Håkan Nyman i Luleå att inte inleda undersökning.
Den 25 aug. 2005 överklagades detta beslut till Överåklagaren i Luleå för överprövning.
Den 23 nov. 2005 kom svaret.
Hör och Häpna.
Riksåklagaren tar inte upp ärende till prövning. Beslutet kan inte överklagas, ärendet avslutas.
I Arjeplog brukar vi säga, …..Korparna hackar inte ut ögonen på varandra.

Så ska vi backa 5 år tillbaka i tiden.
Margareta Winberg presenterar betänkandet av Rennäringspolitiska kommittén, som tillsatts 1998 och med direktiv 1997:102 att göra en översyn av stödet till rennäringen mm.
Betänkande SOU 2001:101 i två delar 658 sid., där har man fokuserat på markägandet, bl.a. dom privata markägarna ovan odlingsgränsen.
De har ännu kvar den femtedel av sin mark, som dom i nåder fick behålla vid avvittringen för över 100 år sen.
Efter att ha rådgjort med ”experter”, bytt ut ledamöter med avvikande mening, ignorerat alla reservanter mm. var lösningen klar.
Kort sagt renskötselrätt lika med äganderätt. "Genialt."

Vi vet nu hur det gick. Inför 400 missnöjda och arga demonstranter på Piteå Havsbad fick Margareta Winberg på en snöhög bokstavligen krypa till korset. Nästa gång jag hörde om henne hade hon enligt media, dummat sig i Brasilien.

Winberg har också tillsatt en utredare Jan Alvå från Skåne, han ska utreda
vilka marker som omfattas av renbetesrätt. Noteras bör att beställaren redan hävdar renbetesrätt på en tredjedel av Svea Riket.

Den 3 april 2003 tillsatte Ann-Christin Nykvist en ny utredning, dock med begränsade och riktade direktiv 2003:45. Nu är slutbetänkandet lagt ”Jakt och fiske i samverkan SOU 2005:116.”
Inget överraskande i stort sett som förut.
Den grupp som i över hundra år fått stå tillbaka skall även denna gång ”fylla grytorna”.
Men hör på oss nu Ann-Christin.
Vi köper inte ditt förslag, vi köper inte grisen i säcken i synnerhet som den är självdöd.
Vi gör inte avkall på vår äganderätt och skulle du mot förmodan genom lagstiftning försöka tvinga oss.
Bygg då ett Guantanamo på en holme i Hornavan, annars kan du inte bekämpa oss.

En före detta Landshövding i Norrbotten sa en gång. Norge är den sista Sovjetstaten.
Jag har varit mycket i Norge, men aldrig har jag hört att man där bränt Hytter, ej heller att man ifrågasatt grundlagsskyddad äganderätt.
Som jag ser det är det öster om kölen vi har den sista Sovjetstaten. Så nu måste vi sluta leden och kämpa för förändring, reson och rättvisa.

Tack ska Ni ha.