Jordabalk

1§
Ingen haver våld att sälja, förbyta eller förpanta annans mans jord, hus eller tomt, utan han haver hans öppna brev och fullmakt därtill. Sker annorledes; vara ogillt, ändå att utbud och stånd där å kommit; Böte ock den det gjort haver, fyrtio daler och skadan åter.

Förklaring:
Lagens grund och mening instämmer, att enär det klander anföras att annan mans jord, hus och tomt blivit såld, skiftat eller förpantad, utan rätta ägarens öppna brev eller fullmakt därtill, ingen preskriptionstid kunna fastställas, såvida att laga fång alltid skall fordras hos possessor (ägaren) och enligt lagrum sådant alltid kommer att saknas. I synnerhet mot dem som inte hade den minsta aning om sin rätt och ej blev delgiven beslutet (den som innehaft en annans egendom, skall icke allenast gå ifrån jorden, utan ock betala alla årens högsta inkomst).

12 kap: Om rå och rör, så ock andra bohlstada skiäl byar emellan.

1§
Rå och rör byar emellan skola läggas med fem stenar, fyra utan och en hjärtesten mitt uti; Den bör vara halvannan aln ovan jord och en aln i jord, de andra try qvarter, alla med sten under och kring skolade. De bör ock vara mer än mans börda och med sina kanter visa väderstrecket vadän rågången kommer och dit han skall gå.

Är nu rågång med stadfästad karta eller dom bekräftad, så gives emot dessas laga kraft inga äldre handlingar vitsord, vare sig av vad beskaffenhet som helst.

13 kap: Huru den plikta skall som rå och rör rubbar, uppriver eller åt annan inflyttar.

1§
Ingen må bolstada rå upptaga eller nedsätta utan Häradshövdingens med några av nämnden, då alla jordägare tillkallade och därom ense äro.

Utjord är vidare ibland bebyggd; ibland och det oftare, icke bebyggd. Någon gång har den särskilt Åbo, men mestadels lyder den till något hemman, varunder den blivit skattlagt och får då därifrån icke skiljas.

Byggning balk

3§ Alla fiskevatten inom enskilda Frälse-Skatte och Kronohemmans rå och rör, nyttja strand och jordägaren utan andras intrång.

Vem får jaga och fiska?

http://www.regeringen.se/sb/d/5290/a/39380

Jur.dr. i rättshistoria Kajsa Korpijaako/Labba (Delar från densamma)

sid. 139

1789 års förenings- och säkerhetsakt fastslog jordnaturens oföränderlighet mot framtiden.

Det som var skatte förblev skatte; beträffande kronolägenheter gällde detsamma, men innehavarna fastslogs ha en orubblig rätt att inlösa lägenheten till skatte om de så ville. En lägenhet av skattenatur utvecklades däremot så småningom till en modern äganderätt utan att ägaren behövde ta till några som helst åtgärder för att trygga sin rätt vidare. Detta alltså i normala fall inom Sveriges rike men inte i Lappmarken.

Enligt min uppfattning kan inte en skattemannarätt till jord bara försvinna och bli kronans av sig själv eller "eo ipso" vilket också fastslås flera gånger i HD:s dom i skattefjällsmålet.

Beträffande förhållandena i Lappmarken gäller det ändå närmast att granska möjligheten att jorden skulle ha övergått från enskilda till kronan genom avvittringarna. Enligt nuförtiden gällande uppfattningar i historisk och rättshistorisk forskning, som också bestyrks av Högsta domstolens dom i skattefjällsmålet, kan äganderätten inte ha uppstått enbart i form av en allmän "deklaration" från kronans sida ("att de hädanefter förbehålles till kronan") eller till exempel på grund av Gustav Vasas brev rörande obebodda ödemarker från år 1542.

1683 års skogsordning. (Kongl. Maij:tz Nådigste Förordning och Påbuud Angående Skogarne och hwad därwid i acht tagas bör 19.2.1683)

Det står i HD:s dom som följer:

"Oavsett författningens disposition är det dock ofrånkomligt, att den innefattar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark. Frågan blir då hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Till en början bör understrykas att kronans anspråk inte avsåg mark som fanns inom rågångar för skattebönders hemman och byar. Då rågång saknades, skulle varje hemman få så mycket skog som behövdes för att hemmanet skulle bli fullsuttet."

sid. 145

"Jordebok över Norrbottens Läns Torneå Lappmarker för år 1875". (Norrbottens Lanskontor G III a:20. Härnösands landsarkiv).

Denna jordebok är indelad i kolumner som anger: 1) Byanamn 2) Rökar 3) Skattskyldiges namn och 4) Kronor. För Enontekis socken anger man byarna Könkämä, Lainiovuoma, Rommavuoma och Suonttavaara. Någon avvittring hade naturligtvis ännu inte förrättats här.....

För Enontekis och precis samma lappbyar finns en till innehållet något olik "kronouppbördsbok" åtminstone ännu från 1905 i Härnösands landsarkiv. Den gäller alltså tiden efter 1886 års renbeteslags ikraftträdande. Där står det bl.a. att Suondovaara lappskatteland betalar 6,37(Härnösand EEExxx9).

Den mest intressanta är emellertid den "resolution" som utgör titeln till längden. Där står det:

I överensstämmelse dels med denna uppbördsbok, som härigenom till efterrättelse fastställdes, dels ock med den jämkning, som enligt 4 § av lappfogdeinstruktionen den 5:te augusti 1760 bör i anseende å lappskatten äga rum, har kronofogden i Torneå fögderi att de påförda medlen av de skattskyldige.....uppbära.....

På ort och plats har man alltså ännu år 1905 uppfattat saken så, att man bar upp "skatt" för "lappskatteland" byavis. Uppbörden grundades på lappfogdeinstruktionen av år 1760. Den i sin tur grundar sig på 1695 års skattläggningsordning och instruktion för lappfogdarne.

sid. 146

Avvittringen förrättades i Karesuando (före Enontekis) socken på grund av KB:s utslag 19.2.1907 och Kongl. Maj:ts utslag februari 1913. KB:s avvittringsutslag är daterat 29.12.1915. efter sistnämnda beslut hade beslutet vunnit laga kraft.

De sista uppgifterna kan läsas utifrån en "jordebok" som finns i kammarkollegiet, men som av innehållet att döma innehåller uppgifter från år 1878 upp till 1951.

Under rubriken "krono" finns upptagna olika kategorier: kronoegendomar under allmän disposition (närmare ett Boställe) samt jordlägenheter under enskild disposition med flera kategorier. Unde krono under enskild disposition anger man "överloppsjord" för Karesuando hemman n:r 4 och Kuttainen hemman n:r 7, med ränta i penningar. På samma sätt, krono under enskild disposition anger man också Könkämä eller Rounala, Lainiovuoma, Rommavuoma samt Suondavaara lappskatteland med ränta i penningar - med precis samma ränta som år 1905 års jämkningslängd. Utom lappskatteland anges tillsammans med dem 19 stycken ängeslägenheter i Maunu.

Se: Jordebok och äganderätt.

I samband med angivandet av lappskatteland hittar man ännu en anmärkning: utesluten ur jordregistret jäml. Lantmäteristyrelsens beslut d. 12 Mars 1951 B II 93 år 1951. (Se ovan)

På grund av den genom kammarkollegiet uppfattade jordebokens trassliga innebörd går det inte utan vidare att slå fast, vid vilken tidpunkt som lappskattelanden tagits in i jordeboken under rubriken "krono under enskild". Jordeboken har skrivits under av "Kammarkollegii Tredje Provincekontor 18.12.1878, Hugo Boström". Fastighets- och kamerarättens specialist Gerhard Hastfröm går i sin artikel "Jordebok och äganderätt" igenom kammarkollegiets brev och skrivelser på 1800-talet rörande anvisningar för de olika kategorier inom vilka lägenheterna borde införas och redovisas i jordeboken.

Av särskilt intresse är kammarkollegiets skivelse till Kungl. Maj:t 14.3.1856 angående upprättandet av nya jordeböcker. I denna skrivelse föreslår kollegiet under punkt 12, att kronoegendomarna skulle införas i jordeboken under två kategorier, krono under allmän disposition och krono under enskild disposition. Med kategorien "krono under enskild" ansåg kollegiet enligt skrivelse "sådana som äro under åborätt upplåtna".

Enligt Kongl. Maj:ts beslut (och kammarkollegiets därpå grundade kungörelse) i ärendet fick emellertid begreppet kronoegendomar något vidare definition: enligt punkt 5 skulle med kronoegendom under enskild disposition förstås "sådana, som äro under åborätt upplåtna, eller, på grund av särskilt stadgande, av enskild besuttos (SFS 1856 nr. 62; se Hafström 1977 s. 96-97). Hafström har inte kunnat hitta några handlingar i arkiven som skulle vara grundade på ovannämnda beslut. Kammarkollegiet återkommer till de tidigare besluten snart, redan år 1870, genom kungörelsen 28.1.1870. Definitionen krono under enskild disposition har samma precisering som ovan.

Grupperingen i Enontekis/Karesuando socken måste på grund av det ovansagda och underskriften antas ha införts in i jordeboken år 1878, efter den förnyade kungörelsens meddelande. Detta är situationen också rörande skattefjällen i Jämtland, enligt Hafström.

Att man med kategorin "krono under enskild disposition" inte menat eller kunnat mena någon som helst jord som enligt nutida tolkningar avser lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och renbetesfjäll som jord "under kronans omedelbara disposition" borde vara helt klart. En sådan glidning har i praktiken kunnat ske och stiftas först efter det att lappskattelanden helt uteslöts från jordregistret år 1951.

sid. 147

När det gäller att närmare definiera innebörden av begreppet "krono under enskild disposition" har Hafström jämfört situationen med lappskatteland/skattefjäll med situationen med häradsallmänningar. Rörande häradsallmänningar hade kammarkollegiet själv tolkat saken så, att införandet av häradsallmänningarna under "krono under enskild disposition" berodde "säkerligen därpå, att varken skatte eller frälse titel funnits användbar å dem. Kollegiet framhöll vidare att, även om redovisningen av häradsallmänningarna varit uttryck för då genom kollegiet rådande uppfattning angående äganderätten till häradsallmänningarna, syntes uppenbart att sättas för redovisningen i jordeboken icke kunnat tillägga kronan en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk gällande (se Hafström 1977 s. 99).

Sammandrag av gränsdragnings utredningen

Betänkandet, som var färdigt redan 1883, innehöll en karta som endast hade till uppgift att visa lappbyarnas ungefärliga läge i förhållande till varandra och ger inte någon bild av sedvanemarkernas utsträckning (se karta 7.7.10).

 I betänkandet ingår emellertid de första mera utförliga beskrivningar som finns av

7.6.3.3 Renbeteskommissionen 1909

mot Tärendö. Avgränsningen torde motsvara vad man uppfattade som renbetesmarkerna för fjällsamebyarna i de nordligaste delarna av Norrbottens län.

insända fem exemplar av såväl protokoll som karta över betesförhållandena. Ett exemplar av vardera finns i kommittéarkivet.

12 Protokollen är ett under av prydlighet och noggrannhet. 214

Sammantaget rör det sig om sex band omfattande nästan 2 000 sidor jämte fyra kartor. Del I innehåller kommissionens utlåtande samt en karta över vinterbetesområdena i Norrbottens två nordliga socknar.13 Därjämte ingår i kommittéarkivet ett 30-tal detaljkartor som visar flyttningsvägarna 1909– 1910 för ett urval av de intervjuade samerna.

12 Renbeteskommissionen 1909 arkiv (YK 185b, RA).

13 Renbeteskommissionens af 1909 handlingar I – VI (Helsingfors 1912).

Delbetänkandet från utredningen SOU:17 http://www.regeringen.se/content/1/c6/05/07/15/c1fdbf32.pdf

1886 års renbeteslag. Då slutade en del samer att respektera lappskattelanden, medan andra ville behålla dem. Det ledde till motsättningar och oreda i renskötseln. För att skapa ordnade förhållanden fick lappfogden 1898 en möjlighet att återinföra lappskattelanden i så kallade byaordning 63

Detta skedde och renskötseln i Västerbotten blev åter ordnad. Men länsstyrelsen hade slutat att utfärda nya inrymningar på lappskatteland 1897. Några år in på 1920-talet var ungefär hälften av de samer som stod upptagna för lappskatteland döda eller hade upphört med renskötsel, men ingen fick inrymmas i deras ställe. Detta orimliga tillstånd ledde till att lappskatten avskaffades 1928. Då försvann också de sista resterna av indelning i lappskatteland. 

Endast den som innehade ett lappskatteland kunde ha någon ensamrätt till jakt och fiske. Landshövdingen i Västerbotten skrev till Kungl. Maj:t 1828 att praxis i länet blivit att den som förlorar sina renar också går miste om sitt lappskatteland "där han har tillgång till "fiske, fågel, djurfångst".64

63 I 1898 års renbeteslag (9 §) står att "lapparna inom byn" skall lämnas tillfälle att uppgöra

64 Brevet återgivet i Prawitz 1966, s 26. Landshövding af Schmidt tyckte inte att detta var

I takt med att lappskattelanden försvann blev jakten och fisket i Lappmarken formellt sett fritt. Det uteslöt inte att det fanns överenskommelser, som gjordes upp lokalt eller regionalt. Enligt den

riksomfattande fiskestadgan av år 1852 var fisket fritt "i de delar av större insjöar till vilka strandägarerätten sig icke sträcker" (§ 1) samt på hemman som är anlagda på kronomark där delning, dvs. avvittring, icke har skett. (§ 6)65 Jaktstadgan av år 1864 hade en liknande innebörd.66 Där står (§ 4) att "på oavvittrad skog samt oss och kronan vid avvittring i de norra länen tillfallen överloppsmark" är jakten "tillsvidare fri för varje svensk man". Men om det är "annorledes bestämt" genom urminnes hävd så gäller detta. (§ 5)

Hela Lappmarken var oavvittrad. Frågan om urminnes hävd gavs inte någon betydelse i sammanhanget. "Något särskilt förbehåll rörande lapparnas jakträtt förekommer icke därstädes [d vs i lagen],

utan synes deras urgamla rätt hava bortglömts", konstaterade 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga.67

I Jämtland-Härjedalen hade lappskatten avskaffats redan 1893. Men där hade samernas rätt markerats när de tilldelades skattefjäll efter 1841.

65 SFS 1852:30

66 SFS 1864:6

Här uppstår en viktig fråga. Vissa lappskatteland avvecklades inte officiellt förrän 1928, men hur länge hade innehavarna en enskild jakt- och fiskerätt?   (suonttaslut.html )            I existerande referat av domböcker kan man hitta en del svar, men det bör understrykas att de inte är uttömmande eftersom tidigare undersökningar inte varit inriktade på just den frågan.

Nils Arells genomgång av häradsrättens utslag i Torne lappmark 1840–78 tyder på att indelningen i lappskatteland var under upplösning där vid den tiden. Sjön Kelottijärvi hade ända sedan1600-talet givit namn åt ett vidsträckt lappskatteland, som fått sin särskilda rätt bekräftad i tvister bland annat 1740, 1758 och 1760.

En klockare i Maunu ville syna in sjön under sitt nybygge 1843. Då beskrevs den som "krono och odisponerad". Samma år behandlades sjön Sautosjärvi vid tinget. Även den hade varit centrum i ett lappskatteland i mitten av 1700-talet. Nu beskrevs även den som "krono och odisponerad". Några tvister om vildrenar förekommer även under perioden. Arell drar slutsatsen: "Gällande praxis var tydligen att de vildrenar, som kom in på byns område, delades mellan [lapp]bymedlemmarna."68

I Västerbotten levde lappskattelanden kvar längst, men vi har ingen forskning som ger någon information om hur häradsrätten behandlade jakt- och fiskerätten under senare delen av 1800-talet.

samt ha turen att finna rätt sorts mål i protokollen. Enstaka domstolsutslag kan också ha tagits fram i lokalhistoriska undersökningar

Dokumentation om agande och brukande.html

68 Arell 1973, s 183 ff, citatet s 186

69 Hultblad 1968, s 393, s 397, s 399, s 423 med hänvisning till domböckerna för respektive år

70 Bylund 1956, s 271

Den provisoriska odlingsgränsen hade fastställts 1871 och den definitiva 1890. Trots detta skedde inga förändringar i praxis när 1886 och 1898 års renbeteslagar trädde i kraft. Samerna hade redan

före 1886 års lag kunnat utöva jakt och fiske "å enskild mans ägor opåtalt av denne".78 Den bofasta befolkningen fortsatte att uppfatta jakten som fri. "Kännedomen om renbetesförfattningarnas specialstadganden synes ha vunnit föga utredning bland den bofasta befolkningen", skriver 1915 års jakt- och fiskerisakkunniga. Inte ens de tjänstemän som tillsatts för att övervaka lagarna kände till dem, enligt utredningen. Denna okunskap verkar ha funnits även på högsta länsnivå. Landshövdingen i Norrbotten skriver 1890 att "i länets avlägsna fjälltrakter ligga oerhörda vidder av bästa ripmark

öppna för varje svensk jägare".79 Fem år senare skriver en ny landshövding i samma län att villebrådet inom Lappmarken betraktas som ett "commune bonum" [en allmän egendom] och att det skall bli bättre ordning när avvittringen är avslutad. Han verkar helt omedveten om att jakten ovanför odlingsgränsen är reglerad i en nio år gammal lag......................

Fotnot: Hänvisning till de olika länkade dokumenten är gjort av föreningen Suonttavaara lappby.

Läs också om en byaallmännings område i Finnmarken, Norge: Svartskogen i Manndalen.html

Juridiska tillkännagivanden

......Vidare måste man skilja på vad som skall till för att uppnå egendoms och bruksrätt till naturresurserna efter norsk rätt och efter folkrätten. Villkoren för att sådana rättigheter skall etableras är inte nödvändigtvis de samma efter de två rättsystemen. Detta har att göra med att synen på egendomsrätt kan variera efter vilket land och rättstradition vi står inför.

Ett tredje förhållande jag vill sätta uppmärksamhet på är skillnaden mellan kollektiv och individuella rättigheter. Det skall preciseras  att med kollektiv rätt i denna sammanhang menas en rätt till utnyttjande av naturresurserna för en avgränsad krets rättighetsinnehavare (allmännings delägare). Det kan vara en större eller mindre krets av rättighetshavare, men skall inte här betyda att samerna som folkgrupp har betydliga rättigheter som tillkommer alla i egenskap av att vara same.

Förutsättningen är att det måste föreligga en viss typ av bruk utöver en viss tid i en bestämd tro. Frågan om en rättighet kan utövas kollektivt och/eller individuellt har betydelse för bl.a. handhavande och förvaltning av egna rättigheter. Detta är fråga om vem som är rättighetsobjekt i förhållande till de aktuella bestämmelserna.

Vidare är det en central tema om en rättighet skall betraktas som en näringsrätt eller en rättighet baserat på tingsrättsliga grunder. Det är viktigt att fokusera på denna skillnad då lagen ger olika skydd till olika typer av rättigheter. En näringsrätt anses njuta mindre skydd mot ingrepp än den tingsrättsliga rättigheter, och hur en rättighet skall betraktas är därför avgörande för vilken beskydd som krävs. Ett exempel är grundlagens § 105 (norsk) som säger att det skall erhållas ersättning när man avstår från egendom eller rättigheter: Forder Statens Tarv, att Någen maa afgiva sin rörliga eller orörliga Eiendom til offentlig Brug, saa bör han have fuld Erstatning af Statskassen".

En näringsrätt har inte samma beskydd av grundlagen som en rättighet baserad på en tingsrättslig rättighet. 

Jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlingsgränsen

Av chefsjuristerna Fredrik Bonde (LRF)

och Lars-Göran Lövgren (Sveaskog AB)

sid.47

Undertecknade, som ingår i den till Jakt- och fiskerättsutredningens knutna juristgruppen, har ombetts komma med synpunkter på hur vi ser på följande två frågeställningar vad gäller jakt- och fiskerätt på kronomark (statligt ägd mark) ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

1. Vad innehåller samernas på urminnes hävd grundade jakt- och fiskerätt? Är et bara en rätt att tillsammans med andra jaga och fiska eller innebär det rätten att ensam förfoga över jakt och fiske på ett visst område?

2. Har staten en jakt- och fiskerätt på kronomarken ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen? På vilka sätt har denna rätt utövats eller tagits i anspråk före 1987?

sid.52

Våra synpunkter

Om statens jakt- och fiskerätt

Det är inte uteslutet att det kan finnas markområden som i dag ägs av staten till vilka enskilda samer (lappar) eller samekollektiv (lappbyar) kan anses ha bättre rätt. Allmänna uttalanden av Högsta domstolen i Skattefjällsmålet och Kajsa Korpijaako-Labbas forskning ger en antydan om detta. Intill dess nämnda förhållanden, nya rättsfall eller ytterligare rättshistorisk forskning resulterat i att staten fått avstå äganderätten till mark till samer (lappar), utgår vi ifrån att den statliga marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen från historisk tid och alltjämt ägs av staten...........

(Fotnot: Med lappar menas inte en etnisk grupp utan en näringsutövande befolkningsgrupp som  skattade för lappskattelanden och utövade alla näringar som hörde till lappmarken, som jakt, fiske, renskötsel och annan boskapsskötsel).

.........Till de befogenheter som ingår i äganderätten till mark hör rätten att jaga och fiska. Denna grundprincip har även kommit till uttryck i jakt- och fiskelagstiftningen. I 10 § i jaktlagen (1987:259) stadgas att markägaren har jakträtt på sin mark och i ) § fiskelagen (1993:787) föreskrivs att markägaren har fiskerätt på sin mark (vatten). Vår utgångspunkt är sålunda att staten såsom markägare har jakt- och fiskerätt på den nu ifrågavarande marken.

....... Det kan framhållas att när ett nybygge insynades av länsstyrelsen angavs ofta i besluten att tillgången till jakt och fiske var förutsättningen för att nybygget skulle kunna godkännas. Åtskilliga nybyggen och byar skulle sålunda inte kommit till om inte tillgång till jakt och fiske funnits. De av staten initierade avvittringarna är ett annat exempel. Som framgått ovan resulterade dessa i att staten utsläckte de jakt- och fiskerättigheter nybyggarna fått på kronomarken i samband med kolonisationen men också i att myndigheterna i en del fall lät nybyggarna behålla dessa rättigheter genom uttryckliga beslut i avvittringsutslagen. Sedan avvittringen slutförts för Västerbottens del 1926, erbjöds de bofasta upplåtelser av jakträtt från länsstyrelsen och rätt att bibehålla jaktkojor som uppförts på statens mark. Jakttillstånden erbjöds till en kostnad av fem kronor per år och arrendet för jaktkojorna sattes till en krona per år.

Ytterligare exempel på statens jakträttsutövande är den förut nämnda 1864 års jaktstadga enligt vilken staten lät envar man jaga på den mark som vid avvittringen förbehölls kronan som överloppsmark.

sid. 53

Jakten och fiskets betydelse för den bofasta befolkningen

För den bofasta befolkningen i fjälltrakterna var jakten under äldre tid av stor ekonomisk betydelse. Främst ripjakt men även fångst av pälsdjur var tidigt viktiga för försörjningen i fjällkommunerna. Jakten tillsammans med försäljning av jordbruksprodukter svarade i vissa fall för upp till 80 % av socknens intäkter varav 25 % emanerade från jakten. De som jagade i fjällen var inte främst de renskötande samerna utan huvudsakligen den bofasta befolkningen. De jaktmetoder som användes - snarning och fasta anläggningar av skilda slag - visar att de bofasta som drev den ekonomiskt betydelsefulla jakten.

sid. 57

Sammanfattning

• I vart fall från mitten av 1700-talet har samerna inte haft rätt att ensamma förfoga över jakt och fiske på den statligt ägda marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Det torde vara ställt utom all tvivel att den dominerande delen av jakten på ifrågavarande marker utövats av den bofasta befolkningen i fjällbygderna och inte av renskötande samer.

  Läs bl.a. bouppteckningar.

  ---

FRAMSTÄLLNING

AF DE SÅ KALLADE

GRUNDREGALERNAS

uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet,

med anledning af den uppdiktade berättelsen om ett riksdagsbeslut på Helgeandsholmen år 1282.

Af CARL GUSTAF STYFFE, Stockholm 1864.

Uppläst vid inträdet i Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien den 19 Sept. 1860.

Ehuru den Svenska samhällsförfattningen i det hela mera än någon annan utvecklat sig självständigt, så att de ännu i våra dagar bibehåller flera väsentliga drag av sin ursprungliga karaktär, och ehuru folket, ända till senaste tider, med ömtålighet och misstroende mottagit förslag om ändring i dess allmänna lagar; har dock varken vår egentliga rättskipning  eller den ekonomiska förvaltningen undgått att tidtals röna en stark inflytelse av rättsåsikter, som gjort sig gällande i andra länder, men stått i skarp strid med våra egna lagar.

En sådan inverkan visar sig även i fråga om äganderätt till jord särdeles till sådana delar av jordytan, som genom sin natur icke kunna underkastas en så fullständig formation eller bearbetning som den odlingsbara jorden, men vilkas fria ändamålsenliga begagnande för samhällsmedlemmarna i allmänhet är av stor vikt - skogarna och vattendragen samt malmbergen.

Dessa hava därför i äldre tider vanligen varit betraktade såsom allmänningar, upplåtna till allas fria begagnande eller vissa menigheters gemensamma egendom; men liksom förut skett i det mellersta Europa, har även hos oss kronan under tiden närmast före och efter reformationen däröver tillägnat sig en rätt, som sträckt sig vida utöver den myndighet, statsmakten i varje civiliserat samhälle äger, att i den enskildes rättighet att förfoga över den yttre naturen göra sådana inskränkningar, som är nödvändiga för helas bästa; ja den har rent av sökt att förklara all ouppodlad jord, alla större vattendrag och malmlager för kronans egendom, och för skattkammarens räkning eller regentens personliga syften använda dem.

Det var till stöd för dessa anspråk, med ett gemensamt namn kallade grund-regaler, som en man, av sin samtid ej känd för särdeles pålitlighet, mot slutet av sextonde seklet framkom med den ryktbara berättelsen om ett riksdagsbeslut, vilken år 1282 skulle hava blivit fattat vid ett möte på Helgeandsholmen i Stockholm, och genom vilket ej blott äganderätten till all ouppodlad mark, alla större vattendrag och alla malmstreck skulle hava blivit kronan tillerkänd, utan ock den första skattläggningen å jorden av "Rikets Ständer" samtyckt.

Ett sådant beslut skulle utan tvivel hava varit en av de märkvärdigaste tilldragelser i Sveriges historia, och ehuru dess verklighet genast betvivlades och efter flera våra hävdaforskare blivit bestridd, har dock vanligen erhållit en plats i historiska arbeten, liksom det plägat av kameralister åberopas såsom den yttersta grunden för de ovannämnda regalernas laglighet.

Skogs-regalet

I Sverige hafva dessa regal-begrepp först senare inträngt och blott småningom kunnat göra sig gällande. De gamla landskapslagarna veta ingenting därav, ej en gång Upplandslagen, som likväl blott 14 år efter det föregivna Helgelandsholmsmötet erhöll kunglig stadsfästelse. Den enskilde jordägaren har, enligt dem alla, fullständigt disposition över sin skog, likaså menigheterna över sina allmänningar, endast med undantag för den ärftliga besittningsrätt, som nybyggare därå av menigheterna själva erhållit.

Till någon inblandning från konungamaktens sida finnes, vad Svea landskapen angår, före Magnus Erikssons tid icke det ringaste spår, varken i lagböckerna eller i andra till vår tid bevarade handlingar. Man skulle snarast kunnat vänta något sådant exempel från Helsingland, emedan detta landskaps lagbok i avseende på allmänningarna är mest obestämd, och vad som låg utom den s. k. byamännens egna skog, där var ingens tillhörighet. Men även från detta landskap hava vi et ojävigt bevis, att kommunerna i början av fjortonde seklet ansetts kunna disponera den kringliggande skogen.

Under den följande unionstiden finnes, så vitt vi veta, ingenting, som antyder att de gamla Svenska menigheternas äganderätt till allmänningarna blivit ifrågasatt. Kristoffers Landslag stadfäster vad som i den äldre Landslagen i detta hänseende var stadgat, och uti ett särskild brev av den 19 juni 1444 förbjuder Konungen sina ämbetsmän att befatta sig med häradsränta och avgäld av häradsallmänningarna, mer än lagboken utvisar.

Helsingelagen omtalar Ume och Bygde såsom de nordligaste egentliga bygderna, och även dessa voro ej fullt införlivade med landskapet, emedan de ej deltogo i den allmänna ledings-skyldigheten. Det vid samma tillfälle givna förord, att domsrätten över nybyggarna skulle utövas av Konungens Fogdar i Helsingeland och ej av Lagmannen., visar att den omtvistade trakten ej egentligen hörde till Helsinge lagsaga, vilket ytterligare bestyrktes genom Konung Magni brev av den 16 Mars 1340, varest han bekräftar förmyndar-styrelsens förordnande, att de, som bosätta sig i den intill Ångermanland gränsande landsända kallad Lappmark, skola hava full äganderätt till den mark som de intaga, samt stadgar, att de skola bruka Helsinglands lag.

Kung Kristian I förbjöd i ett brev av den 25 Juni 1462 bönderna att jaga och utlägga stockar i skogen, på samma gång han förnyade det gamla påbudet, att var härad skulle årligen erlägga fyra vargskinn till Fogden; och i ett brev, daterat Dagsberg i Östergötland den 6 Mars 1488 kungör Riksföreståndaren Sten Sture jämte några andra rådsherrar, att Rådet vid nyss hållna mötet i Arboga, likasom tillförene, beslutat förbjuda "den olagliga jakt, som bönder och klerker bruka här i riket". Icke heller skulle någon friboren man giva sina undersåtar och bönder lov att jaga på sin eller annan mans skog. De brev, som Riksföreståndaren själv utfärdat för bönder och klerker å jakträtt, förklarar han numera ogiltiga.

Först genom Konung Johan III:s försök, att även i Sverige införa det s. k. jakt-regalet, blevo kronans anspråk på allmänningarna verkligen betänkliga, ej blott för menigheternas, utan även för den enskildes rätt. Redan i Magnus Erikssons Landslag var väl jakten på rådjur Konungen förbehållen, och likaså älgjakten, men med undantag för denna av de norra provinserna jämte Värmland och Dalsland. I övrigt hade jordägaren oinskränkt jakträtt.

K. Johan III förnyade flera gånger förbudet mot fällning av ek och bok samt andra bärande träd och särdeles visade han sig mån att förbehålla sig jakträtten till vissa ädlare djurarter. Särskilda djurgårdar blevo för hans räkning anlagda. Hela Öland behandlades nästan såsom en kunglig djurgård, och det var ur denna synpunkt som han strängt förbjöd all åverkan å ej blott de "bärande träden" utan även å all slags lövskog på denna ö. Det gick så långt, att han förmenade bönderna därstädes hava hundar, med mindre än att ett ben å dem skulle vara avhugget, samt att genom Kongl. Kungörelse av den 10 maj 1572 vilken av innebyggarne, som tredje gången beträddes med att hava fällt hjort, rådjur, harar eller andra djur, som Konungen ville hava frikallade, hotas med förlusten av sina jordegods och, om han var ofrälseman, med döden. Under K. Johans senare år lät adeln i Östergötland fråntaga bönderna både hundar och skjutgevär.

Vi hava sett, huru redan den gamla Landslagen i fråga om älgjakten gjorde ett undantag för skogrikaste landskapen i Norrland, vilka naturligtvis också voro de rikaste på vilddjur. Att onödigtvis inskränka jakten här skulle hava varit i flera hänseende oklokt, emedan en ej ringa del av folket brukade den såsom ett huvudsakligt näringsfång, och kronans tjänstemän voro alldeles för fåtaliga, för att kunna övervaka förbudets iakttagande, samt Konungen själv dessutom sällan eller aldrig besökte dessa trakter.

Tagen efter bokstaven skulle Helgeandsholms mötets besluts berättelse också bevisa, att denna kronans rätt sträckte sig även till frälsejorden, vilken den egenmäktigaste av Sveriges Konungar hittills icke hade vågat antasta. På en dag skulle kronan hava vunnit folkombudens bifall till ett ingrepp i äganderätten, vars like Sveriges historia lyckligtvis icke sett och som endast efter en våldsam erövring eller under ett fullkomligt envälde kunnat komma i fråga.

Vatten-regalet

Östgöta-Lagen stadgar likaledes att fiskerätt och qvarn-fall (strömfall) tillhöra jordägaren, men förbjuder att genom fiskeverk och uppdämning i ström göra skada å de ovan eller nedanför liggande fisken eller qvarn-anläggningar.

Helsingelagen innehåller i få ord ett stadgande, som med avseende på de anspråk, vilka i sextonde seklet av Konungarna gjordes å de Norrländska laxfiskena, är avgörande, att nämligen den äger vattnet, som land äger, så vitt det ej genom köp blivit avsöndrat; varjämte den bestämmer, att där allmän farled till och från havet framgår en tredjedel av vattnet skall ligga obyggt.

Vad åter Västerbotten angår, var av skäl, som vi ifråga om skogs-regalet redan anfört, förhållandet annorlunda. Kronan innehade här, åtminstone redan i Drottning Margaretas tid, laxfisket i Ume älv, vilket den förmodligen förbehållit sig vid landets egentliga bebyggande. I de äldsta räkenskaperna från Gustav Vasas första tid äro fem särskilda laxfisken i denna älv upptagna såsom kronans. Likaså hade kronan under den senare medeltiden ett laxfiske i Torne älv.

Även Finlands äldsta handlingar visa, att fiskerätt även där som annorstädes tillhörde jordägaren, och ehuru vi mindre säkert känna kronans egendom i detta land, är det åtminstone i avseende å ett par av de där befintliga kronofiskena antagligt, att de enligt den allmänna regeln innehades på grund av jordäganderätten, emedan de benämns efter tvenne närbelägna kungsgårdar.

Ehuru kronan alltså icke befinnes hava under medeltiden haft någon särskild rätt till de inre vattendragen, är det däremot obestridligt, att fisket ute i skärgårdarna eller öppna saltsjön togs för dess räkning i anspråk, samt att särskild skatt därå erlades.

Från samma bok:

Om häfd å äganderätt till jord enligt svensk rätt till och med 1734 års lag 

Av Carl W. Kuylenstierna

För ett folk med primitiva lefvnadsförhållanden är ej äganderättsbegreppet något priori gifvet. Den ursprungligaste formen af herravälde öfver en sak grundar sig icke på rätten utan på makten, och en förutsättning för uppkomsten af detta herravälde är en strid om objektet.

Med avseende å fast egendom ligger det nära tillhands att bestämma det så, att en viss tids brukande är nödvändigt. Från början var utan tvivel våra landskapslagars häfd en verklig specifikationshäfd. Detta framgår klart redan av namnet "häfd". Ordet häfd är härlett  av "hava" och betyder egentligen innehavande. I landskapslagarna användes det endast om fast egendom och betecknar blott ett sådant innehavande, som yttrar sig i brukande av egendomen. Det innebär sålunda i sig själv just ett sådant bearbetande, som är erfoderligt för specificatio. Ett verkligt laga fång är det dock ej, förrän det är en "laga häfd" - terminus technicus i de flesta stadgandena i landskapslagarna. Då är den emellertid en verklig specificatio, ett laga fång.

J. Serlachius anser laga häfdens verkan vara den, att häfdarens besittningsrätt alltid behörigen ådagalägges genom bevis om ett fång, och att han har vitsord, d. v. s. ovillkorlig bevisrätt beträffande besittningsrätten, även om klandraren skulle kunna ådagalägga bättre rätt.

Det förfaller ytterst osannolikt, att den i bevishänseende synnerligen osäkra urminnes häfden skulle i egenskap av bevismedel överträffa ett så utomordentligt kraftigt bevismedel som rå och rör. I sammanhang härmed kan påpekas, att man som grund för den ofta uttalade regeln, att syn ej tilläts, där urminnes häfd åkommit, alltid anförde, att annans välfångna egendom icke fick kväljas.

Beträffande urminnes häfd å ett helt hemman är det uppenbart, att ingen särskild avgränsning fordrades (Svea Hovrätts dom den 16 juni 1627). Detsamma gällde hela skogar ( Svea hovrätts domar den 12 juli1636, den 9 mars och 22 maj 1667). Inom skog åter kunde visserligen servitutsrätter, såsom rätt till mulbete, yxbörd etc. förvärvas utan särskild avgränsning ( Svea hovrätts dom den 24 april 1665. Jämför 1647 och 1664 års skogsordningar).

Men för att förvärva äganderätt inom skog genom urminnes häfd var en avgränsning nödvändig. Detta har fått tydligt uttryck i en Svea hovrätts dom den 5 maj 1683. Där uttalas nämligen, att "uthi een yppen skog och mark ingen uhrminnes häfd kan gillas, utan i sådanne intakur som med hägn och stägd äro omgiorde, och uhrminnes häfd åkommer". Hurdan avgränsningen borde vara beskaffad, framgår ej av domen. Såväl gärdesgårdar som bäckar och andra naturliga gränsmärken hava säkerligen varit tillfyllest.

L.L. upptager i B.B. 14:5 beträffande urfjäll i åker och äng dels en fordran på viss avgränsning, nämligen genom "staf och sten" eller "gård och vård", och dels även en fordran på bestånd sedan gammalt. Detta stadgande har tolkats så, att beträffande dylika urfjäll gränsmärken fordrats för giltighet av urminnes häfd.      ( Se även 1734 års grundlag).

Beträffande urminnes häfd åter kan anföras, att när den numera har karaktären av en legal bevispresumtion och ej av fatalier eller "preskription" i egentlig mening, så hava vi formaliteter här knappast ett tillämpningsområde för regeln "præscription non currit in coronam". Vi tro ej, att något verkligt stöd för en motsatt åsikt skulle kunna framvisas, och tveka därför ej att även efter 1734 medgiva urminnes häfden full kraft jämväl mot kronan.

Från: Idre renbetesmålet:  http://www.oloft.com/rendomen.pdf  

I 11 § nämnda kapitel stadgas .Det är urminnes hävd där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komna äro..

Med nya jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972 upphävdes bl. a. bestämmelserna om urminnes hävd.

 På de skäl tingsrätten anfört finner hovrätten att vinterbete efter utgången av 1971 ej kan grunda rättighet till följd av urminnes hävd. Den rätt som vid den nya jordabalkens ikraftträdande

3

redan tillkom någon på grund av urminnes hävd rubbas inte (6 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken).

Mot bakgrund av innehållet i 1886 års lag, vari sägs att vinterbetesmarkerna omfattar de trakter samerna efter gammal sedvana hitintills besökt, har fastighetsägarna gjort gällande att det efter lagens ikraftträdande 1889 inte varit möjligt för samerna att grunda vinterbetesrätt på urminnes hävd till områden som inte redan brukades 1889. En sådan tolkning skulle dock innebära att lagstiftaren åsyftat att för samerna begränsa den då befintliga möjligheten att förvärva rätt på grund av urminnes hävd. En sådan avsikt går inte att utläsa ur förarbetena. Uttrycket .hitintills. har dessutom borttagits genom 1898 års lag och finns inte heller med i de senare lagarna.

Mot denna bakgrund utgår hovrätten vid sin bevisprövning från att även vinterbete efter 1889, utöver att betet kan ge indikationer om tidigare bruk, kan ge upphov till en rätt till sådant bete grundad på urminnes hävd.

Fastighetsägarna har vidare gjort gällande att, vid bedömningen om rätt till vinterbete uppkommit till följd av urminnes hävd, respektive sameby endast får åberopa den egna byns nyttjande och inte heller enskilda samers nyttjande före 1889, då samebyarna bildades, om inte dessa enskilda samer varit föregångare till den senare bildade sameby som åberopar nyttjandet.

 Hovrätten finner inte att same-byarna, genom att respektive sameby i målet hävdar vinterbetesrätt på respektive samebys påstådda vinterbetesmarker enligt markredovisningsplanerna, kan sägas ha begränsat sin talan till att endast åberopa den egna samebyns nyttjande. 

Någon sådan begränsning som fastighetsägarna hävdar följer inte heller av lagen. Av lagen följer däremot sedvanerätt på de marker där samer bedrivit renskötsel av ålder vissa tider av året. De första samebyarna, som då kallades lappbyar, bildades vid en tidpunkt då lagstiftaren ansåg att sedvanetrakter redan existerade, uppenbarligen på grund av nyttjande av enskilda samers renar, vilka sedvanetrakter fortsättningsvis skulle kunna nyttjas av lappbyarna.

 Av l § rennäringslagen följer att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen. 

Det är en annan sak att renskötselområdena av länsstyrelsen fördelas mellan de olika samebyarna. Detta är motiverat av näringsmässiga skäl, såsom förhindrande av överbetning. Vid prövningen i målet är följaktligen att beakta alla samers eventuella nyttjande av de aktuella markområdena, utan någon sådan begränsning som fastighetsägarna gjort gällande.

Fastighetsägarna har slutligen gjort gällande att gamla jordabalken inte självständigt kan grunda rätt till renbete till följd av urminnes hävd, då lagen inte är tillämplig vare sig på sådant nyttjande eller sådana marker som det är fråga om här i målet. Vad först gäller frågan huruvida rätt till renbete är en

4

Av 15 kap. l § i gamla jordabalken följer att urminnes hävd kan åberopas även till stöd för annan rätt än äganderätt, nämligen för servituts- eller därmed likartad rätt.

 Urminnes hävd kan åberopas till stöd för rätt till t.ex. fiske, jakt och mulbete (se Undén, Svensk Sakrätt II, 4:e uppl. s. 141). 

Av de tidigare renbeteslagarna och nu gällande rennäringslag följer också att renskötsel-rätten, inkluderande rätten till vinterbete, grundas på urminnes hävd. 

Hovrätten anser alltså att rätt till renbete är en sådan rätt som omfattas av bestämmelsen om urminnes hävd i 15 kap. l § i gamla jordabalken. 

Vad sedan gäller påståendet om att reglerna om urminnes hävd inte är tillämpliga på sådana marker som det är fråga om i målet har fastighetsägarna åberopat undantagen från urminnes hävd i 15 kap. 2-3 §§ i gamla jordabalken. 

Av dessa följer att reglerna om urminnes hävd i princip inte är tillämpliga vid tvister grannarna emellan i en by (15 kap. 2 §) och inte heller när hävden avser områden som inte är avgränsade (15 kap. 3 §).

 Dessa bestämmelser infördes för att inskärpa byarnas karaktär av ägoenheter och värdet av gränser. Detta skedde mot bakgrund av att reglerna tidigare, före 1734 års lags ikraftträdande, hade tillämpats så att påstående om urminnes hävd gick före byggningabalkens bestämmelser om hur oskiftad mark skulle brukas och delas. 

Byarnas egna marker och de mellan byarna liggande områdena kunde därför naggas i kanten av inkräktare som slog vakt om sitt innehav genom att hänvisa till reglerna om urminnes hävd.

 Syftet med undantagsbestämmelserna var alltså att man ville hindra att byggningabalkens bestämmelser om hur oskiftade marker skulle delas sattes ur spel genom åberopande av urminnes hävd (se här Maria Ågren, Att hävda sin rätt, Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd, 1997, s. 222 f och Undén, a.a. s.138 ff). 

Undantagen i 15 kap. 2-3 §§ i gamla jordabalken kan enligt hovrättens mening inte anses tillämpliga på förhållandena i detta mål. Fastighetsägarnas invändningar i denna del kan därför inte vinna beaktande.

Sammanfattningsvis anser hovrätten alltså att frågan om samebyarna har vinterbetes-rätt på de aktuella markerna i första hand skall prövas enligt reglerna för urminnes hävd, att kvalifikationstiden för urminnes hävd kan löpa längst tillgången av 1971, att fastighetsägarnas marker inte är undantagna från reglerna om urminnes hävd, samt att varje sameby äger rätt att tillgodoräkna sig alla samers tidigare nyttjande i aktuellt avseende.

.Förebär någon urminnes hävd, som klandrad varder; vise då med gamla och laggillda brev och skrifter, eller trovärdiga män, de där om orten väl kunniga äro, och på ed sin vittna kunna, att de

5

varken själva veta, eller av andra hört, någon tid annorlunda varit hava. Gitter han det ej; vare då den hävd utan kraft och verkan.. 

Enligt förarbetena till 1928 års renbeteslag och rennäringslagen skall frågan om rätt till vinterbete gäller inom visst område i tvistiga fall prövas av domstol på grundval av samma bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (se prop. 1928:43 s. 71

Bevisbördan för att vinterbete ägt rum på fastighetsägarnas marker i en sådan omfattning att samebyarna har rätt till fortsatt vinterbete får således anses åvila samebyarna.

urminnes hävd måste enligt hovrättens mening emellertid därtill krävas att utredningen med tillräcklig styrka talar för att samer med åtminstone någon regelbundenhet ohindrade, d.v.s. utan invändning från andra rättsinnehavare, använt just de aktuella markerna eller delar av dem för vinterbete åt sina renar.

Fastighetsägarna har i detta mål inte gjort gällande invändningen om att reglerna om urminnes hävd inte är tillämpliga som grund för rätt till renbete. Vidare har fastighetsägarna förklarat sig godta att samebyn som kvalifikation för sedvanerätt till vinterbete i Klövsjö och Rätan får tillgodoräkna sig alla samers vinterbete med ren i området under den tid då en rättighet grundad på urminnes hävd kan ha uppkommit.

I konsekvens med denna ståndpunkt har fastighetsägarna gjort gällande att de äger tillgodoräkna sig protester mot renbete i området inte bara från de bofasta i socknarna Klövsjö och Rätan utan också från markägarna i Vemdalen.

som uppkommit enär renbete under lång tid utövats Okvalt, varvid besittningen av nyttjanderätten konfirmerats genom passivitet hos berörda fastighetsägare, vilken grund samebyarna åberopade i renbetesmålet. Däremot har samebyn nu gjort gällande, att dess rätt till bruk av marken för vinterbete inte bygger på 90 års bruk, att rätten inte heller upphör om den inte utövas under en period av 30 år och att ett förvärv av renbetesrätt genom sedvana fortgår även efter 1972, då jordabalken inte är tillämplig på en nomadiserande renskötsel.

Den bestämmelse i 3 § rennäringslagen som reglerar sedvanerätt till renbete är i sak identisk med motsvarande bestämmelser i de tre tidigare gällande renbeteslagarna. Dessa bestämmelser är geografiskt obestämda och därmed råder också en oklarhet om sedvanerättens utsträckning på marken.

 I förarbetena till 1928 års renbeteslag (prop 1928:43 sidan 71) anges att frågan om sedvanerätt föreligger skall bedömas enligt de bevisregler som gäller för urminnes hävd. Denna regel för bedömningen av förekomsten av sedvanerätt till vinterbete med ren upprepades också i förarbetena till den nu gällande rennäringslagen (prop 1971:51 sidan 158).

Samma utgångspunkt för bevisprövningen om en sedvanerätt till vinterbete förelåg tillämpades både av tingsrätten och hovrätten i renbetesmålet, i vilket mål, som tidigare har nämnts, prövningstillstånd inte meddelades av Högsta domstolen.

Mot denna bakgrund kan enligt tingsrättens mening samebyns nyss nämnda invändningar inte beaktas i prövningen av målet.

Vidare kan Norsk Höyesteretts dom i Selbu-saken inte påverka bedömningen i detta mål, eftersom svensk rätt skall tillämpas i målet. Svenskt rätt skiljer sig för övrigt från norsk rätt i den fråga som är aktuell i detta mål.

Bilaga till åbokommitténs betänkande.

Om Rekognitionsskogar och under bruk skattköpta hemman.

Med särskild hänsyn till å desamma förbehållna enskilda rättigheter. Av Carl W. U. Kuylenstierna, Stockholm 1916.

Ur förordet: .... Ett hänsynstagande till tradition blott i dess slutliga gestaltning må vara tillåtet för den, som skall skapa normer för nya rättsförhållanden. Den åter, som har att behandla rättsförhållanden från gångna tider, han måste följa traditionen, ej från nutiden bakåt utan från början tiderna igenom, och taga noga sikte på de omständigheter, som påverkat och ändrat traditionen.

Skall det vara möjligt, gives för närvarande ingen annan utväg än att med stöd av gamla orginalkällor, fri från förutfattade meningar, söka skaffa sig en fast utgångspunkt. En rättshistorisk undersökning måste i första hand vara historisk. - Av det anförda följer, att den utgångspunkt, jag anser vara den rätta, ej i alla avseenden överensstämmer med härskande uppfattning. Därför har jag funnit mig nödsakad att i en "inledning" i korthet relatera även en del av de skäl, som kunna åberopas för min skiljaktiga mening i vad avser särskilt 1500-talets allmänna jordrättsliga förhållande.

..... För övrigt hava källhänvisningarna så vitt möjligt gjorts så fullständiga, att man med deras tillhjälp bör omedelbarligen kunna få eventuella rekvisitioner effektuerade i vederbörligt arkiv.

......... Stockholm i november 1916.

Carl W. U. Kuylenstierna

1. De statsekonomiska synpunkternas inverkan på kronans jordpolitik i äldre tider.

En strävan att skaffa kronan säkerhet för skatters utgörande hade redan under medeltiden utlöst sig i en rad bestämmelser, vilka rätt avsevärt kringskuro den fria äganderätten till jorden. Icke för att en inskränkning i äganderätten som sådan var grunden för dessa staganden. Tvärtom, jordäganderätten, den gamla odalrätten, var principiellt fullkomlig, dess begrepp ville man ej rubba. men i den fria förfoganderätten till jord gjordes inskränkningar, vilka närmast voro att betrakta som i det allmännas intresse instiftade regler för den fulla äganderättens åtnjutande.

Som utgångspunkt har man härvid haft att taga hänsyn till grunden för jordskattens utgörande. Denna skatt utgick i allmänhet efter mantal eller bondetal, d. v. s. varje fullsutten skattebonde skulle utgöra visst belopp, oavsett om hans innehavda jord - blott den fyllde måttet för fullsuttenhet - var större eller mindre. Under dylika förhållanden var det för erhållande av en jämn årlig skatteinkomst av vikt att tillse, att antalet fullsuttna bönder ej minskades.

Samma fråga kunde svårligen bliva aktuell ifråga om frälsejord. För denna utgick ingen ordinarie skatt, utan i stället skulle adelsmannen prestera rusttjänst. Om rusttjänsten ej utgjordes, gick frälserätten förlorad: jorden blev åter skatte. De genomförda regleringsnormerna kommo alltså ej att avse annat än skattejord.

Frågan om äganderätten till skattejord dök emellertid åter upp som tvistefråga vid riksdagsarbetet med det nya lagförslaget vid 1731 och 1734 års riksdagar. Det var nu åter ett praktiskt viktigt spörsmål, nämligen om skattebondens jakträtt, som förorsakade stridigheterna, Härvidlag har dock tidigare icke frågan om skatterättens innebörd spelat någon roll, utan inskränkningarna i jakträtten hade hänförts till andra rättsgrunder. Sistnämnda spörsmåls sammankopplande med äganderättsfrågan torde hava varit den särskilda drivfjädern för de ofrälse stånden till motståndet mot lagkommittens förslag. Resultatet blev till sist bortfallande av kapitlet om jakträtten ur lagen.

Skatterätten kallas i K. br. 13 jan. 1707 för "jordäganderätten" (Bergsordningar). - K.resol. på allmogens allmänna besvär 3 juni 1719 p. 3 kallar skatteägaren för "jordäganden" (MODÉE). - I kammar- och ekonomideput:s mem. 6 juni 1723 om skatteköp (i Riddersk. och adelns tryckta prot.) heter det: "Jorden är och förbliver skattemannens fasta egendom".

Kap. I. Nybyggesväsendet.

När den ouppodlade jorden ännu var res nullius, kunde äganderätt till densamma förvärvas genom blott intagande och brukande under vissa år, en specifikation, som kallades laga hävd. Men i samma mån som de s. k. allmänningarna blevo föremål för samfälligheternas, byarnas och häradenas, äganderätt, så bortföll möjligheten att genom blott intagande och uppodling förvärva äganderätt till områden å desamma.

På det äldre stadiet befann sig däremot ännu Hälsingelagen. Enligt denna voro allmänningarna res nullius, och äganderätt till nybyggen å densamma förvärvades alltjämt genom treårig laga hävd, medan å andra sidan samma rätt förlorades genom tre års ödesmål. Jorden ansågs då vara derlinkverad.

På ödemarkerna i norra Sverige har med största sannolikhet en fri nybyggesrätt existerat. Denna nybyggesrätt har, som nämnts, beträffande de i hertig Carls hertigdöme belägna ödemarkerna särskilt fastslagits i et mer omnämda brevet till Värmland den 2 november 1582. Där har hertig Carl förklarat, att nybyggarna skulle behålla sina "aff ödis ör och mark". Efter sex frihetsår skulle nybyggena skattläggas. Nybyggenas skattenatur kan ej betvivlas. Någon kronans äganderätt till ödemarkerna i Värmland har Carl IX ej heller uttalat.

Till ödemarkerna i Norra Sverige däremot bör fullt konsekvent ingen hava haft dominium utile. Dessa allmänningstrakter hade fortfarande så gott som intet värde i ouppodlat skick. Kronan hade emellertid största intresse av att även denna jord blev föremål för dominium utile och skattskyldig. Genom uppodling, anläggande av nybyggen, kunde också ett sådant dominium utile uppstå - det blev, som det allt ditintills blivit, fortfarande skatterätt, som erhölls.

Det är i varje fall säkert, att det är åsikten om kronans ursprungliga äganderätt till all jord i riket, som så småningom dragit de nordsvenska ödemarkerna under kronans äganderätt. Det är därför av intresse att, såsom här skett, fastslå den ursprungliga karaktären av denna uppfattning och påvisa, att även den leder till den konsekvensen, att alla nybyggen i dessa trakter borde bliva skatte. Och att de norrländska nybyggena (skattelanden) faktiskt under större delen av 1600-talet blevo skatte, torde knappast kunna förnekas. Snart nog synes det hava blivit vanligt, att upplåtelsebrev angående nybyggen även å norrländska ödemarker utfärdades av Kungl. Maj:t.

Ingenstädes i upplåtelsebreven från denna tid har anträffats något exempel på, att rätten till nybygge odisputabelt blivit endast en nyttjanderätt, ingenstädes hava vi heller i dem funnit benämningen "kronans allmänning" eller ens "allmänning" på dessa ödemarker. Härtill kommer den synnerligen betydelsefulla och utomordentliga intressanta omständigheten, att sagd nybyggen, såvitt känt är, i hela Norrland upptogos som skatte i jordböckerna och alltid i domböckerna behandlats som enskild egendom.

I avseende å äganderättsförhållandena beträffande de nordsvenska ödemarkerna innebar 1647 års skogsordning sålunda ingen förändring. Ingen påstod eller kunde påstå dominium utile till dem. Kronan hade endast dominium eminens. Och nybyggenas skattenatur var och förblev huvudregeln. För erkännande av den privata rätten till allmänningsjord, varesig denna rätt var en äganderätt eller blott emphyteutikarisk (§ 2), fodrades emellertid fortfarande i enlighet med den ännu kvarlevande gamla huvudregeln ett visst nedlagt arbete. Minium var så bestämt, att nybygget skulle kunna skattläggas till åtminstone 1/4 mantal, minsta måttet för fullsuttenhet (§§ 2 och 3).

Såsom avgränsning för nybyggen fordrades rå och rör. Den privata äganderätten till allmänningsjord erkändes endast i den omfattning, som rå och rör funnes eller laga fång kunde uppvisas (§ 2). Såsom laga fång lärer urminnes hävd hava haft stor betydelse (ett specialfall omnämnes i § 3), varvid dock märkes, att beträffande skogsmark enligt allmänt gällande regler fordrades en särskild avgränsning (ej nödvändigt rå och rör utan även exempelvis gärdesgård), därest urminnes hävden skulle gälla såsom grundande mer än sevituträtt.

Frågan om äganderätten till de nordsvenska allmänningarna var sålunda i verkligheten tvivelaktig, men all ovisshet avklipptes genom Kungl. Maj:ts "Förordning och Påbud angående Skogarne, och hvad thervid i acht tagas bör" den 19 december 1683. Genom denna författning har konan uttryckligen tillförsäkrat sig en privaträttslig äganderätt till de skogar, som ej kunde visas vara föremål för annans äganderätt. Denna uttryckes även senare i förordningen så, att "alt hwad af slike store skogar ligger obrukat, och alt hwad som icke med gode skäl kan fulltygas at höra någon  gård, By, Sochn eller Härade til", det vore "oehlbart Wår och Cronones rätta och enskylte egendom". Förordningen angives förövrigt uttryckligen innebära ett förnyande av Gustaf I:s brev.

För att urskilja kronans skogar från enskildas påbjödos i författningen avvittringar, varigenom byars och hemmans rågångar skulle fastställas och, om dylika ej funnes, varje hemman erhålla tilldelning av "så mycken skog, som finnes skiäligt och til fullsatte Hemman nödigt".

Enligt skogsordningen den 1 augusti 1805 voro nybyggen å norra Sverige efter syn och av Konungens befallningshavandes upprätta förslag, till vilket antal nybyggen som borde anläggas, varefter Kungl. Maj:t skulle bestämma de närmare villkoren angående nybyggesanläggningarna. I detta avseende innehålla avvittringsförfattningarna närmare bestämmelser om nybyggen å de vid avvittringarna uppkomna överloppsmarkerna. För dessa nybyggen erhållas vissa frihetsår, och alltifrån 1817 resp. 1824 jämväl skattemannarätt efter inom frihetstiden fullgjorda odlingsskyldigheter. Den juridiska kärnan är i dessa fall denna: äganderätt till nybygge förvärvas genom specifikation av jord, som i och för sig anses sakna större värde - låt vara jorden i egenskap av råmaterial förr var res nullius och nu anses vara kronans egendom.

Skattläggningen verkställdes i vanlig ordning av kronofogde, häradsskrivare, lantmätare och tvänne nämndemän samt sedermera jämlikt kammarkollegii cirkulär den 18 juli 1821 punkt 7, även en nära förrättningsstället boende för redlighet känd ståndsperson. Skattläggningsinstrumentet insändes till Konungens befallningshavande för granskning och därifrån till kammarkollegium för prövning och fastställelse.

I 1809 års ständerskrivelse omnämnes "rätt till mulbete, fiskevatten eller fäbodställen på skogarnas område, med eller utan yxbörd". Härtill torde böra läggas rätt till slåtter. I avseende å urminnes hävd å ägande jord "uti skog och mark" erfordras enligt J.B. 15:3 särskild avgränsning, rå och rör eller gård och vård, d. v. s. stängsel. Vare sig skogsmarken brukats till mulbete, fäbodställe, skogshygge eller slåtter (ströängslägenhet), torde, därest dylik avgränsning sedan gammalt funnits, äganderätt i regel hava fått presumeras - innehavarens äganderättsvilja bör sålunda hava måst motbevisas.

Fisken

Ehuru under gångna tider äganderätt till grunden ofta fått medfölja fiskerätt - vilket är mindre underligt, då fisket representerat lägenhetens kanske enda värde. Hemmanens skatt ansågs innefatta även fiskevatten och mulbete (Kammarexp. rådspro 19 juni 1821. R.A.)

Att såsom kronoegendom beteckna ett servitut , tillydande hemman under privat äganderätt, är således juridiskt omöjligt. - I sevitutets begrepp såsom appendix till en fastighet ligger just, att det i alla avseenden följer denna fastighet med dess natur. Dess omfattning bestämmes av dess syfte att i visst avseende tjäna den härskande fastigheten, dess oskiljaktighet från fastigheten ligger i sakens natur.

Av det anförda framgår klart oriktigheten i kammarkollegii uppfattning, att skogsavräkningarna skulle vara av krono natur, oavsett om de hemman, vartill de hörde, voro krono. Denna uppfattning skulle innebära en så ytterligt egendomligt juridisk konstruktion, som att kronan hade äganderätt till på privat mark vilande servitut, vilka nyttjades av ägaren till andra privata hemman. På vilket sätt man tänkt sig, att kronan skulle kunna tillgodogöra sig en rättighet, som saknade innehåll, framgår däremot ej.

Kammarkollegium har även infört de sålunda skattlagda lägenheterna i jordeböckerna såsom "krono under enskild disposition". Härvidlag har emellertid kollegium ej beträffande vare sig avrösningar, avräkningar eller fäbodlägenheter kunnat hämta något stöd i 1821 års Kungl. brev, som endast avsåg rättigheter, tillkommande jord av krono natur. Oegentligt är även, att ifrågavarande skogsrättigheter (skattland), fäbodlägenheter inbegripna, betraktas som självständiga lägenheter.

Kungl. brevet från den 8 oktober 1846 innehåller i själva verket för flertalet fall prejudikat även i äganderättsfrågan. Kunde nämligen ingen skattläggning äga rum, så saknades förutsättningen för lägenhetens upptagande i jordebok och skatteförsäljning. Skatteköpeskillingen betalades efter vissa års räntor, och någon sådan kunde därför ej bestämmas, om ingen särskild ränta blivit åsatt.

I Kungl. Maj:ts nådiga brev från den 12 januari 1849 angående natueren av den under äldre hemman i de norra länen vid avvittringarna emot ökeskatt bibehållna överloppsmark (Lilienberg). Konungens befallningshavande i Jämtlands län hade bl. a. anfört, att det "vore oriktigt att genom dessa ökeskatters särskilda upptagande i jordeboken formera hemman, som aldrig funnos och, ehuru de benämndes krono, i allt övrigt måste betraktas lika med skattejorden", varför Konungens befallningshavande hemställt, att ökeskatterna skulle hava samma natur som de hemman, dit de hörde. Denna Konungens befallningshavandes hemställan bifölls av Kungl. Majt med bl. a. den motiveringen, att "då intet nytt hemman uppkommer, tillökningen uti det gamla hemmanets skattetal måste erhålla hemmanets redan ägande natur".

Såsom synes, äga de här relaterade delarna av såväl Konungens befallningshavandes som Kungl. Maj:ts argumentering sin direkta tillämpning på nu ifrågavarande skogsrättigheter.

Företrädesrätt till skatteköp av besittningshemman skulle regelrätt tillkomma åbon, av vad stånd han än vore. Hit är sålunda ej att hänföra sådana hemman, som på grund av gällande författningar innehades med ärftligt.  Dessa behövde ej skatteköpas utan skattelades efter frihetstidens utgång.

Begreppet "åbo" förklaras av kammar- och ekonomideputationen så, att ingen kan "med rätta bära namn af åbo, som ej i egen person hemmanet bebor eller och med egen afwel och folk brukar". Även bondeståndet anför som utmärkande för en åbo, att "han sielf deruppå bor".

Äganderätten till en fastighet kunde däremot ej försvinna, och skatterätten var i verkligheten, en verklig äganderätt.