..........................

Slutligen bör också anmärkas att vårt arbete begränsats av den tid

och de resurser som stått till vårt förfogande. Det är således inte

uteslutet att man vid mera djuplodande undersökningar av begränsade

områden kan finna historiska belägg för vinterbeten i sådant

material som vi saknat möjlighet att ta del av, såsom domböcker,

tidningsnotiser m.m. Det är också möjligt att vi med tillgång till

sakkunskap på området genom en mera genomgripande analys av

andra rättssystem än den som vi gjort skulle ha kunnat anlägga i

av såväl den yttre som den inre gränsen. 

17

Lappskattelanden var områden som enskilda samefamiljer i äldre

tid disponerade för underhållet av sina renhjordar under vår, sommar

och höst. Under vintern sökte man bete för sina renar utanför

sina egna land. Så långt man kan se i det historiska materialet behandlades

lappskattelanden under 1600-talet i rättspraxis och av

myndigheterna i övrigt på ett sätt som motsvarade de svenska

skatteböndernas marker. Under slutet av 1600-talet och första

hälften av 1700-talet ifrågasatte emellertid kronan såväl skatteböndernas

som samernas rätt till sin jord. Genom en kunglig försäkran

1789 garanterades dock skattebönderna äganderätten till denna.

Detsamma kom inte att gälla samernas rätt till sina lappskatteland.

Dessa behandlades i stället fortsättningsvis som kronojord. Denna

utarrenderades av länsstyrelserna mot en viss lappskatt och blev

inte som tidigare lagfaren vid domstolarna. Efterhand kom hela systemet

med lappskatteland under inre press och förändrades. En av

anledningarna var utvecklingen inom rennäringen själv. De enskilda

lappskattelanden blev för små för de stora renägare som växte fram

i slutet av 1800-talet. Lappskatten och lappskattelanden avskaffades

slutgiltigt 1928.

Lappmarksgränsen i Västerbottens och Norrbottens län drogs i

mitten av 1700-talet. Den hade till främsta syfte att stimulera jordbrukskolonisationen.

räknade man till en början inte med.

De har också låtit utarbeta ett antal kartor som utgör stommen i

den digitala kartsamling som Gränsdragningskommissionen gjort

tillgänglig på Länsstyrelsens i Norrbottens läns hemsida

http://www.bd.lst.se. I de regionala arkiven har arkiven från domkapitlet

i Härnösand, länsstyrelserna, kronofogdarna, lappfogdarna

och lantbruksnämnderna varit av störst betydelse.

Vid bedömningen av om urminnes hävd till renskötsel har uppkommit

skall enligt vår tolkning hänsyn tas till brukande som ägt

rum såväl före som efter den äldsta renbeteslagen och till och med

ända in i våra dagar. Den omständigheten att urminnes hävd togs

bort från nya jordabalken saknar enligt vår mening betydelse för

tillämpningen av urminnes hävd till renskötselrätt.

26

Till kategori 1 hänför vi också koncessionsområdet i Norrbotten

trots att den renskötsel som där bedrivs inte är uteslutande samisk.

Vi har ansett att det ligger utanför vårt uppdrag att uttala oss om de

tvister om markanvändningen som förkommer mellan å ena sidan

fjäll- och skogssamebyar och å andra sidan koncessionsbyar.

28

Den inre gränsen

Gränsdragningskommissionen har också haft i uppdrag att i enlighet

med ILO:s konvention nr 169 identifiera den mark som samerna

innehar respektive nyttjar tillsammans med andra.

Endast ett fåtal länder har ännu ratificerat ILO:s konvention nr

169. Frågan om en eventuell svensk ratificering av konventionen

har varit uppe vid ett flertal tillfällen. Det som hindrat ett svenskt

tillträde till konventionen har framför allt varit frågan om ursprungsfolks

rättigheter till mark. Konventionen ställer krav på att

de traditionellt innehar erkänns. Därutöver skall åtgärder vidtas i

lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja sådan

mark, som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt

haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet.

Konventionen kräver vidare att regeringarna skall vidta nödvändiga

åtgärder för att identifiera den mark som de berörda folken traditionellt

innehar och för att garantera effektivt skydd av deras äganderätt

och besittningsrätt.

Vår analys av de krav som artikel 14 i ILO-konventionen uppställer

leder fram till slutsatser som i väsentliga hänseenden skiljer

sig från dem som drogs i den tidigare ILO-utredningen. Vi är dock

ense med ILO-utredningen om att konventionen inte ställer krav

på en formell äganderätt för att mark som brukas av ursprungsfolket

skall hänföras till mark som detta traditionellt innehar. 

att denna miniminivå inte är uppfylld med den renskötselrätt som

samerna har enligt rennäringslagstiftningen. 

Det sagda innebär inte att vi vill utesluta att det kan finnas begränsade

områden inom åretruntmarkerna där samernas nyttjande

är såväl tillräckligt intensivt som exklusivt att de vid en svensk anslutning

till konventionen bör klassas som samernas innehavsmark.

Det är lämpligt att samerna efter en identifikation av marken och

en fastighetsbildning tillerkänns en formell äganderätt till densamma.

Vi delar ILO-utredningens uppfattning om att den yttre gränsen

för den mark som samerna nyttjar tillsammans med andra sammanfaller

med den yttre gränsen för renskötselområdet.

Det kan uppfattas som en svaghet i svensk rätt i förhållande till

konventionens krav att det saknas ett alternativ till domstolsprövning

av frågor om markrättigheterna. Vi har i kapitel 14 skissat på

ett förslag till ett sådant alternativ.

För att reglera förhållandet mellan å ena sidan kustbönder och å

talet. 

För att ytterligare avgränsa fjällbygden och de till odling tjänliga

delarna av Västerbottens och Norrbottens lappmarksgränser

beskriva "en individ tillhörande ett folk av annan ras än den skandinaviska

befolkningen i allmänhet, vilket bebor de nordliga delarna

av Sverige o. Norge jämte angränsande delar av Finland o. Ryssland

o. varav en stor del idkar renskötsel o. för ett nomadiserande levnadssätt;

i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön" (Svenska

Akademiens ordbok). Orden lapp och same har samma innebörd

men under 1900-talets senare del har beteckningen same blivit den

allmänt använda.

tid på året då man lättast kunde transportera varor till och från

i Torneå fögderi att det årligen gick omkring 250 raider eller

sammanlagt ca 5 000 renlaster med renkött, hudar, fågel och smör

var renen en bättre dragare än hästen.

intensivt mot försöken att lagstiftningsvägen förbjuda skötesrenar.

vol. 21.

inflytande på renskötseln. Den kom fram till att följderna på vinterområdena efter

en tid inte var så stora som på vår-, sommar- och höstbeten.

nr 3 Uppsala 1964).

Under seklernas lopp har många geografiska gränslinjer berört rennäringen.

Det ursprungliga samiska samhället var indelat i lappbyar.

Inom dessa byar hade familjerna särskilda områden som de tilldelades

av byns styrande organ. När den svenska administrationen

började verka i Lappmarken under 1500–1600-talen gavs dessa

områden beteckningen lappskatteland. En gränslinje mellan kustbygden

och Lappmarken fastställdes för dåvarande Västerbottens

län (nuvarande Norr- och Västerbotten) i mitten av 1700-talet. I

slutet av 1800-talet drogs den så kallade odlingsgränsen, som skulle

avskilja ett område för renskötsel högst upp mot fjällen. Jämtland

och Härjedalen har haft en egen historisk utveckling och odlingsgränsen

fick där sin motsvarighet i renbetesfjällen som fick sin

form ungefär i samma tidsperiod. Samtidigt började man definiera

samernas vinterbetesområden enligt sedvanerättsliga kriterier.

För att skapa överblick kan man dela in historien i sex skeden:

110

Forskningen är i stort sett enig om hur det ursprungliga samiska

samhället var organiserat. Det brukar betecknas som siida-samhället.

Den samiska byn styrdes av en församling som kan kallas byarätt.

Den övervakade siidans område. För att man skulle få slå sig

ner där fordrades byarättens godkännande. Den politiska organisationen

grundades på hushållet. Huvudnäringarna var jakt, fiske

samt insamling av växter och bär. Dessutom bedrevs handel med

främst pälsverk och torrfisk. En familj hade bara ett fåtal tamrenar.

Den förflyttade sig mellan olika resursområden under året. Vilken

familj som skulle disponera ett särskilt landområde eller fiskevatten

under en viss säsong bestämdes av byarätten. I regel utnyttjade en

familj – eller mindre släktgrupp – skilda områden under skilda årstider.

I praktiken förflyttade sig en familjegrupp mellan samma

marker och fiskevatten år efter år och rättigheterna kunde överföras

från en generation till nästa. Men om det inträffade avsevärda

förändringar i gruppstorleken kunde byarätten bestämma att områden

skulle överföras från en krympande till en växande grupp.

Vid mitten av 1550-talet införde Gustav Vasa ett nytt beskattningssystem

med tillresande statliga fogdar i Lappmarken. Fogdarna

fick också köpa in pälsverk för kronans räkning samt upprätta

skattelängder familj för familj. Ett omfattande källmaterial

från deras verksamhet finns bevarat fram till 1620. Under normala

förhållanden var fogdarna tämligen framgångsrika i att få in skatten.

Den var inte heller särskilt betungande. 

köpmän. Dit kom också kronans uppbördsmän. I normalfallet skattade

en samefamilj ett mårdskinn eller 40 ekorrskinn samt 8–10 kilo

torkad fisk (mest gädda) varje år under senare delen av 1500-talet.

Skatten utgick efter individen, dvs. familjeöverhuvudet, som kallades

registrera samernas fiskevatten, men den stannade vid en ansats.

Enligt kungens direktiv skulle fogdarna "hjälpa dessa lappar till lag

rättskipningen och domböcker finns bevarade från mitten av seklet.

Häradsrätten baserade sina domar om lappskatteland på det samiska

samhällets sedvanerätt. Den gav samer så kallad inrymning på

inrymningar på lappskatteland. Det är otänkbart att myndighetspersoner

från kustlandet skulle ha dragit runt i fjällen, fastställt

skattelandens utsträckning, bedömt renbetets kvalitet, fiskevattnens

avkastning samt gjort släktutredningar i samband med samiska arvskiften.

Lappbyn hade sin egen byarätt. Troligen fungerade häradsrätten

med sin samiska nämnd som en högre instans dit man kunde

"överklaga" byarättens avgöranden. Denna möjlighet nämns även i

1751 års gränstraktat med Norge.

skattejord. Fogdarna hänvisade också till att släktingar hade förköpsrätt

till lappskatteland. Detta kallas bördsrätt och gällde endast

för skattejord. 

Byn fördelade själv skatten genom sin valda länsman. Han

överlämnade den förutbestämda skattesumman till fogden. Det

innebar att lappbyn och häradsrätten i fortsättningen skötte all fördelning

av lappskatteland och administrerade skatteuppbörden. I

sina domslut fortsatte häradsrätten att utgå från sedvanerätten och

behandla lappskattelanden som skattejord. Skattesystemet resulterade

i en ny skattelängd 1695. Den var inte någon regelrätt jordebok

med uppmätta och kartlagda ägoenheter samt uppgifter om

skattelandens kamerala jordnatur. 

112

Under senare delen av 1600-talet och första hälften av 1700-talet

ifrågasatte kronan inte sällan skatteböndernas rätt till sin jord, trots

flera riksdagsbeslut som garanterade skattemannarätten. Mot den

bakgrunden är det knappast förvånande att landshövdingar även

bestred häradstingets rätt att utfärda inrymningar på lappskatteland

och därmed ge dem karaktären av skattejord. Västerbottens landshövding

förklarade till exempel 1696 att lappskattelanden var "kronans

allmänning".

En konflikt om ett nybygge i Kemi lappmark 1739 åskådliggör

nackdelen med de ofullständiga jordeböckerna för Lappmarken.

Erfarna och respekterade häradshövdingar förklarade att nybygget

och lappskattelanden i allmänhet var skattejord.

Häradsrättens domsmakt, byggd på samisk sedvanerätt, blev allt

mer trängd mot slutet av seklet. Konflikten mellan länsstyrelsen

och häradsrätten gick in i en avgörande fas 1792 då Västerbottens

landshövding utfärdade en skrivelse som gav kronans fogde rätt att

åsidosätta häradsrätten och ta över inrymningarna på lappskatteland.

Den blev sedan allt mer underordnad länsstyrelsen.

Häradsrätten slutade att hävda sin domsrätt över lappskattelanden

under det första decenniet av 1800-talet. Det finns ingen enkel förklaring

till att länsstyrelsen kunde ta över. 

den tiden. 

samtidigt som länsstyrelsen gjorde sin framstöt 1792.

Under 1800-talets första decennier underkastar häradsrätten sig

länsstyrelsen och accepterar gradvis sin roll som remissinstans utan

egen beslutsrätt över fördelningen av lappskattelanden.

SOU 2006:14 Rennäringens historiska gränslinjer

I Torne lappmark försvann lappskattelanden ur skattelängderna

efter 1743. Vi vet inte varför, möjligen berodde det på att utredningskommissionerna

än andra svenska samer.

I avvittringsstadgan för Lule lappmark 1850 bestämdes att lappskattelanden

Men stadgan trädde i kraft bara på papperet. Kungl. Maj:t bestämde

1861 att den inte skulle tillämpas i praktiken. I Norrbotten hade

länsstyrelsen bara gjort villkorliga inrymningar på lappskatteland

sedan 1830-talet. Efter 1862 gjorde den inga inrymningar över

huvud taget.

 I Västerbotten fortsatte länsstyrelsen att inrymma

samer på lappskatteland, men "endast så länge han för ägande renkreatur

därav är i behov och skatten ordentligen erlägger". En

avvittringsstadga för hela Lappmarken utfärdades 1873. Den föreskriver

att renbetesland "må, såvitt för lapparnas behov av renbete

erfordras, fortfarande därtill användas". Begreppet "renbetesland"

användes vid denna tid om lappskatteland.

En utredning tillsattes 1882 för att göra en allmän översyn av

förhållandet mellan renskötseln och den bofasta befolkningen. Den

Dock "utan att den ene lappen söker inkräkta på det land, som ligger

omkring en annans vår- och höstviste, samt med den iakttagelsen

vid flyttningarna, att dessa ske på olika tider, så att renhjordarna

renbetet gemensamt i fjällandet och övre skogsregionen. "Dock

hava de, så att säga, gammal hävd å de särskilda trakter där de höst-

och vårtid vistas."

Enligt myndigheternas definition av lappskatteland fanns de bara i

sydligaste Norrbotten och Västerbotten mot slutet av 1800-talet.

Enligt 1882 års lappkommitté skulle de avskaffas även där.

mitten av 1500-talet och lappbyarna hade varit grundenheten för

skatteuppbörden sedan 1695. Den oklara formuleringen ledde till

förvirring.

48, 26.

526 (RA).

119

Varför praxis ändrades vet vi inte. Kanske berodde det på att förberedelserna

för en lagändring var inne i ett intensivt skede just då.

Den kommitté som tillsatts 1895 avlämnade sitt betänkande i maj

1896. Efter ytterligare beredning avlämnade regeringen i början av

1898 en proposition till riksdagen om vissa förändringar i 1886 års

eller propositionen.

Renbeteslagen 1886 skapade problem i de områden där renskötseln

Lindhagens motion gjorde att lagutskottet diskuterade avskaffandet

insåg att 1886 års lag hade medfört att renskötseln kommit i oordning

i Västerbotten. "Felet var måhända, att då den dittillsvarande

fördelningen inom lappbyarna upphävdes, intet blev satt i stället."

Men utskottet ville inte reglera indelningen i lappskatteland i lag. I

stället hänvisade det till en paragraf i det nya lagförslaget där det

stadgades om byordningar.

De hade inte funnits i den gamla lagen.

I byordningarna kunde byn införa regler om enskilda betesområden

utan att man behövde införa dem särskilt i lag. Det gavs också

möjlighet att utdöma böter för den som överträdde byordningen.

Viktigt var att samerna själva skulle få påverka byordningen. Lagen

stadgade att bymedlemmarna fick lämna ett förslag, sedan skulle

lappfogden och kronofogden yttra sig och länsstyrelsen slutligen

Att lappskattelanden återinfördes i vissa byordningar ledde till

en mer ordnad renskötsel i Västerbotten. Men samtidigt började

renhjordarna växa ur skattelanden.

s. 11.

I uppbördsböckerna infördes skattelanden i Västerbotten till och

på grund av motsägelser mellan förordningarna.

länsstyrelsen hade inte utfärdat några inrymningar sedan 1897.

Därför blev skattelängderna inaktuella.

renskötselmetod, som numera är rådande överallt, är en sådan

indelning synnerligen verklighetsfrämmande och oändamålsenlig".

Den enda följden av en striktare indelning av betesmarkerna skulle

bli "missämja mellan grannarna samt därtill idel trakasserier från

lappväsendets sida i form av upprepade åtal med åtföljande höga

125

128

Det första steget mot en lappmarksgräns togs vid ett möte i Öjebyn

i december 1747.

eller sockenallmänningar utan att "all utmark nu av privatis till byaskogar

nyttjas". Därför borde man tydligt avgränsa både sockenallmänningar

och eventuellt kronoallmänningar.

Bönderna bromsade processen, men ett brev från kyrkoherde

Pehr Fjellström i september 1748 satte fart på den igen. Han argumenterade

nådde brevet Kungl. Maj:t i februari 1749. Fyra månader senare

anslogs medel till en lantmätare, som skulle delta i fastställandet av

en lappmarksgräns.

Gränsdragningen började med att kustbönderna och lappmarksborna

fick utse sina fullmäktige för Umeå socken/lappmark. Delegationerna

visade sig snart vara oense. Landshövdingen kallade då

till ett möte vid Rusksele nybygge i juni 1750.

129

Utslagshandling 11/7 1753, nr 24 (RA).

Rennäringens historiska gränslinjer SOU 2006:14

130

Man kan anta att gränslinjen var tämligen väl etablerad och att den

också sammanföll med den lappmarksgräns som kommissionen

om vem som skulle få fiska i vilken sjö.

5.3 Odlingsgränsen och avvittringen

Redan i början av 1800-talet hade man väckt förslag om en odlingsgräns

längre västerut är den lappmarksgräns som dragits i mitten av

nord-sydlig riktning "för betryggande av lapparnas besittningsrätt

i fortsättningen. Almquist syftade främst på Västerbotten, men

menade att gränsen också borde dras "i andra av de norrländska

länen".

Del III (Helsingfors 1912) s. 84 f.

Den fick avslag. Renbetesdelegationen 1913 (YK 1766, RA), vol. 30.

skull användes enbart termen odlingsgräns här.

s. 52 f.

Därför måste staten och socknarna gripa in med fattigvård

och annat särskilt stöd till nybyggarna. Samerna kunde däremot

"bereda sig en knapp utkomst" i det området. Därför skulle marken

ovanför gränsen "uteslutande upplåtas till renbetes- eller så kallade

lappskatteland". 

Landet ovanför den skulle reserveras för "lappar eller andra renägare"

på de villkor som "Kungl. Maj:t kan finna gott i nåder föreskriva".

Almquist yrkade på återremiss och att Kungl. Maj:t skulle "låta

Riksdagens beslut blev till en kunglig skrivelse i december 1867

om "bestämmandet av en provisionell gräns mellan lappmarkernas

Västerbotten. Området ovanför odlingsgränsen skulle "såvitt det

icke redan med behörigt tillstånd av enskilda innehaves" upplåtas

till renbetesland åt samer eller andra renägare. En lantmätare och en

agronom skulle utlysa sammanträden med den jordbrukande och

den nomadiserande befolkningen sockenvis. 

hölls i socknarna under sommaren 1868 (i Jukkasjärvi och

Enontekis sommaren 1869).

508, AK III, s. 54, 468. Riksdagens skrivelse nr 63.

67 f.

Under hela 1800-talet hade myndigheterna skjutit i stort sett alla

markfrågor i Lappmarken framför sig med hänvisning till den kommande

avvittringen. Då skulle man dra upp en definitiv odlingsgräns,

skilja kronans marker från enskildas och definitivt skattlägga

nybyggena. Avvittringen i Lappmarken blev svåröverskådlig. Flera

lagar och åtgärder grep in i varandra. Flera myndigheter, som ibland

var oeniga, skötte planeringen och genomförandet. Skeendet blev

så utdraget att nya förordningar tillkom medan avvittringen pågick.

Kungl. Maj:t utfärdade sin stadga "om avvittring i Westerbottens

pågick avvittringen in på 1920-talet. 

I Norrbotten påbörjades avvittringen 1883 i Arvidsjaur och avslutades i Enontekis (Karesuando)1915.

 Stadgan från 1850 om avvittring av Lule lappmark hade inhiberats

1861. I 1873 års avvittringsstadga upphävdes den slutgiltigt.

Den nya stadgan föreskrev att de nybyggen som fanns i lappmarken

skulle avvittras, dvs. definitivt utskiljas från kronans marker.

De skulle också definitivt skattläggas och mantalssättas. De

områden som blev över sedan de enskilda hemmanen tilldelats ett

visst skogsanslag kallades för kronoöverloppsmarker som disponerades

av kronan. Vissa av dem blev kronoparker som förvaltades av

kronan, andra kunde säljas av. 

1983.

1171 (RA). Den fortsatta behandlingen av ärendet i utskottsbetänkande saml. 7, nr 11, debatter

i FK I, s. 59 ff, 432 ff; AK II, s. 216 ff, s. 245 ff. Riksdagens skrivelse nr 9.

De frågor som närmast berörde renskötseln var betesrätten samt

hur den definitiva odlingsgränsen skulle dras. Enligt 1873 års stadga

skulle den löpa mellan de delar av lappmarken "som äro tjänliga för

odling, och den mark där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas".

Även om stadgan angav att avvittringen och uppdragandet av

odlingsgränsen skulle ske i ett sammanhang blev det i praktiken

fråga om två skilda förrättningar. Båda utfördes i princip sockenvis.

Den ena var själva avvittringen. Vid den skulle en lantmätare och

två gode män kalla "delägarna" till ett sammanträde. Kallelsen

skulle uppläsas i kyrkan två söndagar i rad. I den mån "lapparnas

rätt är av avvittringen beroende" skulle de kallas på samma sätt,

men första kallelsen måste läsas upp i kyrkan före mars månads

utgång för att även fjällsamerna skulle bli informerade.

137

Samerna i Jukkasjärvi fick uppge sina vår- och höstvisten vid sammanträdet

ligga ovanför odlingsgränsen. Avvittringsstyresmannen ville undanta

delar av socknen. Så blev det också när gränsen fastställdes definitivt.

Även där fick samerna uppge sina vår- och höstvisten. De ville att

hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen. Länsstyrelsen

avslog samernas förslag och menade att en del av socknen var

tjänlig till odling och att där fanns gamla hemman och nybyggen. Å

andra sidan hade kronans skogstjänstemän lagt ett förslag som innebar

att samernas vår- och höstvisten hamnade nedanför odlingsgränsen.

Det kunde inte heller accepteras. Kungl. Maj:t fastställde

20 juni 1890 en gräns som lämnade en del av socknen nedanför

odlingsgränsen, men samernas vår- och höstvisten ovanför. I Enontekis (Karesuando) beslutades vid sammanträdet den 13 januari

1888 utan nämnvärd diskussion att hela socknen skulle ligga

Men då visste ännu ingen var gränslinjen skulle gå, den provisoriska

kom fyra år senare, den definitiva först 1890. Det började med att

de nybyggen som anlagts före 1867 diskuterades i en serie skrivelser

141

Efter utredningar och sammanträden i socknarna var förhållandena

för bebyggelsen ovanför odlingsgränsen fortfarande inte ordnade

ytterligare en del fall vägrade de som skulle lämna nybyggena att

flytta. Frågan behandlades av regering och riksdag på nytt 1915.

Ministern menade nu att man borde legalisera inhyseslägenheter i

ganska stor utsträckning. 

stöd av denna kungörelse har skett ett stort antal upplåtelser, avseende

dels reglering av äldre, olagligen upptagna bosättningar och

dels nyanläggningar. De sålunda upplåtna lägenheterna pläga

Ett ytterligare problem var de så kallade slåtter- eller ströängarna.

De låg ibland långt från nybygget och skapade inte sällan

motsättningar eftersom de kunde ligga längs renarnas flyttningsvägar.

Om höet inte skyddades eller kördes hem innan renarna kom

ner från fjällen kunde det trampas ner från hässjorna.

En kommitté tillsattes för att utreda vilka hemman som hade

ströängar och var de låg. Det visade sig snart att fördelningen var

ägobyten var svårt och hemmansägarna protesterade. För att inte

frågan om ströängarna skulle försinka den allmänna avvittringen

beslutade riksdagen 1916 att ströängarna skulle bli en fråga för en

skulle ske och ersättningar utbetalas. Tvister i dessa frågor drog

I en kungörelse 1947 gavs innehavare av olika upplåtelser möjlighet

att överföra dem till kategorin "norrländska fjällägenheter" med

1971 fanns 289 fjällägenheter i Lappmarken och Jämtlands län.

del avvecklats, friköpts, försetts med nya avtal etc.

I lagtexten nämns inte odlingsgränsen.

Lapparna bibehållna områden". Det har lett till en del senare diskussioner

om vad som egentligen avsågs med de olika uttrycken.

164

176 Jämtlands och Härjedalens historia, fjärde delen (Stockholm 1962) s. 446 ff.

177 Rapporterna ingår i serien Skrivelser till Kungl. Maj:t. Landshövdingar i Sverige. Jämtlands

Rapporten beskriver ganska väl de förhållanden som gjort just

Härjedalen till det markanta konfliktområde det är och alltid har

varit. Försörjningen baserade sig både för samer och bönder på

bruk av fjälltrakterna, de förra genom renskötsel, de senare genom

en fäboddrift som starkt expanderade på 1800-talet.

renskötselområdet i övrigt, även sommartid. Den förstärktes av en

betydande befolkningstillväxt på båda sidor. Mellan 1772 och 1850

ökade Härjedalens befolkning från 3 378 invånare till 6 679 dvs.

med 3 301 individer. Samerna ökade under samma period från 498

till 778 personer eller med 280 individer. I absoluta tal var de

bofastas tillväxt alltså vida större än samernas. I procent räknat var

skillnaden mindre, 100 procent tillväxt för de bofasta och 60 procent

Avvittringsstadgan 1820 avsåg även Härjedalen. Vissa modifikationer

behövde dock göras med hänsyn till jordbrukets speciella

förhållanden där. Inför det slutliga genomförandet av avvittringen i

västra Härjedalen förordnade Kungl. Maj:t därför den 23 mars 1837

en kommitté som skulle lämna förslag till föreskrifter för avvittringen

i Hede pastorat.

på fodertillgången för ett visst angivet antal kreatur per jordbruk,

"dock utan beräkning af den tillsättning, som tillfälligtvis kan uppstå

genom hämtning af mossa".

lasstal, upgifva alla af dem begagnade och kände slått- och odlingslägenheter".

må vistas på de uti bebodda Westerbotn varande Allmänningar samt

vid 3 1/3 Rdl vite icke ens beta på de hemman och nybyggare tillkommande

områden emedan de sielfve behöfva Renmossan til sin Boskap.

178

I juli månad 1829 inkom till Länsstyrelsen i Norrbottens län en

skrivelse från samerna i Jukkasjärvi. Den var upprättad enligt fullmakt

från dessa av I. Bucht (troligen Isak Wilhelm Bucht, född

1801 i Hietaniemi, och senare kyrkoherde i Övertorneå).  

Abrahams, Isaacs och Jacobs afkomlingar och sista quarlefvan af

Sveriges Rikes Äldste Inbyggare", inledde han storståtligt och fortsatte

"våga härmed i djup ödmjukhet utbedja sig Konungens Respective

Befallningshafvandes uppmärksamhet, å ett icke mindre

ömande ämne, än som angår vår framtida tilvarelse och bibehållande

bland Fjällens invånare eller ändtliga utrotande".

Vad brevet huvudsakligen handlade om var ovannämnda länskungörelse

för Norrbottens län 1813 med sina stränga krav på lapparna.

Olika landshövdingars inkonsekvens framhölls och det påmindes

om att hägnadsskyldighet just i Jukkasjärvi och Enontekis

socknar påbjudits i en länskungörelse 1796. Den sistnämnda kungörelsen

6.2 1886 års renbeteslag

Kungl. Maj:t tillsatte den 16 juni 1882 en kommitté med uppgift att

utreda förhållandet mellan de svenska lapparna och landets bofasta

befolkning samt att utarbeta förslag till lagbestämmelser på området.

Till kommittébetänkandet fogades ett långt och skarpt formulerat

särskilt yttrande från bruksägaren William Farup. Hans huvudpoäng

var att äganderätten till jord måste vara oinskränkt. Bonden vill

leva i fred, skrev han, och han har rätt att fordra lagens skydd för

den jord för vilken han skattar.

Kommitténs betänkande och förslag sändes ut på remiss till ett

stort antal präster och länsmän och behandlades dessutom under

senhösten 1883 vid ett antal sammanträden med kommunalstämmor

och lappallmoge.

Landshövding John Ericsson, som efterträtt Johan Asplund, var av

en annan stöpning än sin företrädare. Han vände sig kraftfullt mot

tanken på en sedvanerätt och tillade beträffande flyttningarna:

"Lappen är i följd af både natur och vanor föga fallen för ordning

och en afgjord fiende till all sådan ordning som lägger hämsko på

hans fria kringdrifvande, vare sig detta sker på fjellen med renhjorden

eller utefter landsvägen för att tigga och spå."

186

Svaren från de två andra länen – Västernorrlands län verkar inte

ha blivit tillfrågat – var annorlunda. Av de svarande 47 remissin-stanserna var det ett fåtal som icke godtog förslagets grundprinciper.

Sammanträden i socknarna hölls, till skillnad från vad fallet var

i Jämtlands län, i allmänhet gemensamt för bofasta och samer.

Tonen i beskrivningen av samerna var mer tolerant och positiv,

även om undantag fanns. En svaghet i materialet är att det huvudsakligen

var lappmarkssocknar som tillfrågades eller i varje fall svarade.

Synpunkter på sedvanerättsområdets utsträckning lämnades

sällan.

14 Protokoll från sammanträdena i Härjedalen publicerades i Särskilda utskottets utlåtande

Riksdagen 1886. 8 saml.1 band. utlåtande 1.

SOU 2006:14 Sedvanerätten lagfästs

190

6.3.3 Lagens slutliga utformning

Efter kritik, framför allt från Jämtlands län, gjordes vissa ändringar

och förtydliganden i en omarbetad renbeteslag som antogs av riksdagen

1898. Debatterna i denna var i jämförelse med dem 1886

ganska lama. De gällde framför allt frågan om hur lång period av

året som lapparna skulle få vara på vinterbete med sina renar. Några

förändringar av grundprinciperna i 1886 års lag infördes inte, men

åtskilliga viktiga justeringar av teknisk art gjordes.

mycket viktig förändring var att lapparna i Jämtlands och Västerbottens

När det gäller formuleringen av paragrafen om sedvanerätten

gjordes vissa omdispositioner med hänsyn bl.a. till den påbörjade

avvittringen i lappmarkerna i Västerbottens och Norrbottens län,

den slutliga dragningen av odlingsgränsen och utvidgningen av renbetesfjällen

i Jämtlands län.

I sak infördes dock inga förändringar.

Lagen utfärdades den 1 juli 1898 (SFS 66:1898) och hade i de avgörande

paragraferna följande lydelse.

1 §

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under

hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma

gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskilde, vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland eller af

ålder varit såsom sådant land använd, samt inom Jemtlands län å

renbetesfjellen, hvarunder inbegripas såväl de vid afvittringen för

lapparne afsatta renbetesfjell som ock de till utvidgning af dessa

fjell sedermera upplåtna områden.

Rätten att ha skötesrenar reglerades i 14 – 18 §§.

län fick nu ha maximalt 20 skötesrenar. I undantagsfall kunde länsstyrelsen

medge fler, maximalt 50. I övriga län medgavs, liksom i

1898 års lag, skötesrenar endast i speciella fall. Bestämmelserna

"om renskötsel i vissa trakter nedom lappmarksgränsen", dvs. i

huvudsak för koncessionssamebyarna, reglerades i 57–58 §§.

3 §

1. Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade

att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen

De i detta sammanhang viktiga 2 och 3 §§ kom att få följande

lydelse:

2 §

. Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av

ålder användes för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom

nämnda lappmarker vilka skogslappar från lappmarkerna efter

gammal sedvana vissa tider av året besöka med sina renar, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars

och april månader, såvitt icke antingen avtal träffats med

vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att

uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga

väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om

hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt som

tillkommer fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån

betungande för den jordbrukande befolkningen, må Konungen

förordna, att området ej vidare må begagnas för renskötsel. I ty

fall skall dock annat lämpligt område anvisas lapparna.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som

tillkommer skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig

mån betungande för den jordbrukande befolkningen eller

hinderlig för odlingens fortgång eller ock medföra väsentligt

hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må Konungen

förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.

6.5 1971 års rennäringslag

Rennäringssakkunniga 1964, som svarade för förarbetena till 1971

194

3 §

Renskötsel får bedrivas

1. hela året

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför

odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten

(kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt

upplåtits till renbete,

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel

av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra

renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen

förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen

och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

SOU 2006:14 Källorna rörande samernas vinterbetesmarker

7.3 Samebyarna och deras förändringar

Samebyarna, eller lappbyarna som de förr kallades, är i stor

utsträckning ett resultat av 1886 års renbeteslag, även om de nordliga

länen även i äldre tid fanns en på naturförhållanden och flyttleder

grundad indelning i "stammar", som påminner om samebyar.

Sedan 1886 har en del förändringar skett genom delningar och

namnbyten. Här är inte platsen för en utförligare redogörelse för

dessa förändringar och deras bakgrund. En översikt över de samebyar

vi har och deras föregångare är emellertid nödvändig i en

utredning som denna.

Uppgifterna om samiska flyttningar är överraskande magra i

landsstatens arkiv, dvs. i länsstyrelse-, kronofogde- och länsmansarkiven.

Till dessa finns numera ett ADB-register 1840–1920 som gör

det lätt att hitta för den perioden. Konseljakterna och kommittéarkiven

utgör en huvudkälla för denna utredning. Mycket ofta ingår

material från lokala myndigheter i akterna, framför allt från lappfogdar

och länsstyrelser. Härigenom får man alltså tillgång till

material från lokala myndigheter, som man kanske inte finner i

deras egna arkiv.

7.6.1 1882 års lappkommitté

Kommitténs tillkomst och sammansättning har behandlats ovan i

kapitlet om 1886 års renbeteslag (avsnitt 6.2). Själva lagen innehöll

inga preciserade uppgifter om sedvaneområdets utsträckning, däremot

förarbetena.

samernas flyttningsområden i landets olika delar.

Renbeteskommissionens undersökningar skulle enligt direktiven

omfatta Karesuando och Jukkasjärvis socknar samt av Pajala socken

med Muonionalusta kapellförsamling de områden som ligger ovanför

en linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till

Kangos, vidare till Junosuando och längs landsvägen till sockengränsen

Sedan undersökningarna slutförts skulle kommissionen till skiljedomstolen

De utgavs i tryck 1912.

232

Landsfiskal Ström i Pajala uppgav att det var vanligt att

bönder tog ut höga avgifter av fjällapparna när de kom ner till

socknen. Befolkningen kände enligt landsfiskalen väl till lagens

bestämmelser, men brydde sig inte om att efterkomma dem. Att

SOU 2006:14 Källorna rörande samernas vinterbetesmarker

länsstyrelsen år 1913 utfärdat en länskungörelse som reglerade

detta verkar man inte ha känt till eller brytt sig om. Enligt denna

kungörelse hade fjällapparna rätt att vintertid vistas i Pajala med

Muonionalusta kapellförsamling "åtminstone å de områden, som

ligga ovanför en linje från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån

till Kangos, vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen

till sockengränsen mot Tärendö".

Rosto- eller Lainio älv i väster och Muonio älv i öster ända till

trakterna av Kärendöjärvi och Parkajoki byar och hemman i Pajala

socken. "Lainiovuomastammen" följde Rosto eller Lainio älv förbi

Soppero by i Jukkasjärvi neråt byarna Laionio i sistnämnda socken

samt Oksajärvi, Kangos och Kärendöjärvi i Pajala socken.

302

Nästa mer preciserade uppgifter återfinns i von Dübens arbete

1873. 

Enligt honom fanns det 1870 i Enontekis (Karesuando) socken

följande lappbyar: Köngemä eller Rosto, Lainiovuoma, Rommavuoma

och Suontavaara.

Kärendöjärvi – Oksajärvi – Kangos byar i Pajala och Junosuando

socknar.

Vinterbetena nedanför lappmarksgränsen mötte motstånd

från bönderna i de båda socknarna. Utan att klart uttala sig om hur

långt söderut sedvanerätten sträckte sig menade kommittén att

beten på de angivna områdena nedanför lappmarksgränsen var nödvändiga

Samebyarna i Jukkasjärvi socken (Kaalasvuoma, Rautasvuoma,

Sarivuoma, Talma) höll sig enligt utredningen så gott som alltid

ovanför lappmarksgränsen inom Vittangi och Jukkasjärvi socknar

och kom sällan utanför lappmarksgränsen in i Pajala socken. Trots

detta förekom stora motsättningar med den bofasta befolkningen.

Såväl i Karesuando som i Jukkasjärvi socken fanns ett smärre antal

skogssamer som tillsammans hade 1 100 renar. Till stor del ägdes

de av bönder nedanför lappmarksgränsen, men de vinterbetades

ovanför lappmarksgränsen. 

Utöver de nämnda skogssamerna fanns en mer otydligt definierad

grupp som verkar ha varit en blandning av samer och bofasta i

ömsesidig samverkan för att trygga tillgången på renar för sitt

tillhörande bofasta.

304

av 1900-talet, främst på grund av de problem de norska och finska

gränsstängningarna åstadkom. Som nämnts tidigare intervjuade

1909 års lappkommitté 172 samer i Karesuando och norra Jukkasjärvi.

Med hänvisning till de gjorda undersökningarna utfärdade

Länsstyrelsen i Norrbottens län 1913 en länskungörelse.

Enligt den "hava lapparna sedvanerätt att med sina renar uppehålla

sig under vintermånaderna även inom Pajala med Muonionalusta

kapellförsamling, åtminstone å de områden, som ligga ovanför en

linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos,

vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen till sockengränsen

Trots länskungörelsen tycks problemen med sedvanegränsen ha

bestått. Lappfogden i Norrbottens norra distrikt berättar i sin årsberättelse

1919 om de svårigheter som kunde uppstå.

ingår i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 21.

386

Det är inte omöjligt att man med avsikt avstod från att i lagtext

använda begreppet urminnes hävd i de äldre rennäringslagarna.

Äldre jordabalkens rättsinstitut passar nämligen i flera avseenden

inte in i sammanhanget.

Urminnes hävd enligt jordabalken åberopas för att fastställa en

fastighets (eller en samfällighets) omfattning i förhållande till andra

eller för att konstatera ett servitutsförhållande mellan härskande

och tjänande fastighet.

till härskande fastigheter.

Urminnes hävd enligt äldre jordabalken åberopas av den som

inte kan bevisa någon annan rättsgrund till sin eller sina fångesmäns

besittning. Den renskötsel som av samer bedrevs före 1886 var till

stora delar inte i avsaknad av särskild rättsgrund. 

Urminnes hävd till renskötsel tillkommer enligt rennäringslagstiftningen

samerna som folkslag.

för tolkningen av renskötselrätten.

En annan viktig fråga är om renskötselrätt kan uppstå efter 1971

då nya jordabalken trädde i kraft och institutet urminnes hävd

upphävdes som ett allmänt fastighetsrättsligt institut.

1971? Att urminnes hävd inte längre kan uppkomma enligt jordabalken.

396

Det finns i 15 kap 4 § äldre jordabalken en bestämmelse om vilka

bevis för urminnes hävd som får åberopas. Enligt denna skall bevisningen

fick användas och hur dessa skulle bedömas. 

vet". 

44 Jfr. 11 kap. 3 § regeringsformen och artikel 6 p. 1 i Europakonventionen om mänskliga

rättigheter.

SOU 2006:14 Rättsliga utgångspunkter. Urminnes hävd

När en dom vunnit laga kraft – genom att den inte överklagats eller

tvisten slutligt avgjorts av högsta instans – går det inte att på nytt

Renbetesmålet Svegs tingsrätt T 88/90 m.fl. och Hovrätten för

Nedre Norrland T 58/96

Se avsnitt 11.6 (Härjedalen)

Mora tingsrätt T 352/95

Se avsnitt 11.6 (Särna och Idre)

Luleå tingsrätt T 459–460/98

Se avsnitt 11.2.3 (Sävast – Sunderbyn)

Skellefteå tingsrätt T 270/94

Se avsnitt 11.3.3 (Bjuröhalvön)

Östersunds tingsrätt T 977/04

Se avsnitt 11.5 (Klövsjö – Rätan)

Umeå tingsrätt T 1733/98

Se avsnitt 11.4.2 (Nordmaling)

Särskilda yttranden SOU 2006:14

520

Gränsdragningskommissionen, särskilt yttrande från

markägarna företrädda av Solveig Larsson (LRF/

Skogsägarna) och Lars Rubensson (Skogsindustrierna)

Allmänt

Gränsdragningskommissionens uppgift har varit att klarlägga

omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I den del

av uppdraget som avser att identifiera mark som samerna traditionellt

innehar är utredarens uppfattning att det inte finns något

sammanhängande område till vilket samerna har en sådan stark rätt

som avses med ILO-konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt.

Kommissionsarbetet har därför huvudsakligen koncentrerats

Vi instämmer i utredarens konstaterande beträffande samernas

traditionella innehav. Däremot delar vi ej utredarens uppfattning gällande

för domstolsprocesser snarare ökar än minskar. 

som föreslagits. Vi fördjupar här vår syn på frågorna.

delar ej utredarens syn i denna fråga. Vår uppfattning är att renskötselrätt

hävd som utövats efter 1971. Prövningstillstånd har inte meddelats.

på detta är de fall då skogsägare, mot bakgrund av kraven för certifiering,

Vi delar utredarens syn att 90 år är den tid som är rimlig för att

renskötselrätt skall uppkomma. Däremot delar vi ej utredarens syn på

för de problem som föreligger i praktiken. Hur skall man i en

uppkommen tvistesituation veta om man har att göra med ett fall

där tiden för intjänande av hävd pågår eller ett fall då urminnes

hävd har uppstått? Det ger utredningsmannen inte svar på. 

Vi delar utredningsmannens uppfattning att begreppet trakt i rennäringslagen

ägnad att förstärka rådande oklarheter än att bidra till en lösning av

problemet. Vi anser att utredaren skulle ha utvecklat sin syn i frågan.

Den första rennäringslagstiftningen 1886 kodifierade den hävd

till mark och vatten samerna hade vid denna tidpunkt. Det är således

hävden vid den tidpunkten som anger omfattningen av den

samiska bruksrätten. 

definierad som "Icke bevisad men övervägande sannolik betesrätt",

ytterst sporadiskt.

SOU 2006:14 Särskilda yttranden

523

Däremot delar vi ej utredarens uppfattning om gränsernas läge eftersom

vi har annan uppfattning om kriterierna för urminnes hävd. Vår

uppfattning är att den markägarkarta som redovisas i betänkandet

(avsnitt 7.7, karta 12) bättre återger läget beträffande renbetesrätten.

Vi delar utredningsmannens synpunkter gällande ett utrednings- och

ett uppenbart behov av att rutiner för anmälan om "kvald" tas fram.

Särskilda yttranden SOU 2006:14

524

Särskilt yttrande av Barbro Julstad, Kjell Åke Modéer och

Kjell Westling

Det ligger i sakens natur att inte samtliga inblandade i en utredning

med flera sakkunniga och experter kan dela alla åsikter. I betänkandets

i nära samråd med berörda sakkunniga och experter. Betänkandet är

därför skrivet i vi-form. Såsom framgår av särskilda yttranden som

att utredaren kontinuerligt samrått med sakkunniga och experter,

men ser oss i anledning av vi-formen föranledda att avge särskilt

yttrande, eftersom det i annat fall kan uppfattas som om vi

Inledningsvis vill vi framhålla vår uppskattning av den källkritiska

historiska genomgång som görs i betänkandet. Den utgör en

god grund för framtida avgöranden vid konflikt om var rätt till

vinterbeten föreligger och var sådan rätt inte föreligger samt var det

råder osäkerhet.

Gränsdragningen mellan områden där rätt till vinterbeten föreligger

med säkerhet och andra områden, i betänkandet omnämnd

som den yttre gränsen, grundar sig på den historiska genomgången

tillsammans med resonemangen om rennäringslagens begrepp urminnes

hävd.

Tolkningen av begreppet urminnes hävd och de slutsatser

som kan dras av det historiska materialet har dock inte i alla delar

på ett konsekvent sätt lagts till grund för gränsdragningen. Inom

exempelvis vissa områden där det historiska materialet, enligt vår

mening, visar att urminnes hävd till vinterbeten har etablerats så

görs tolkningen att det endast är sannolikt att en sådan rätt föreligger

till följd av att markägarna i dag är av annan uppfattning.

Slutsatsen strider mot tidigare resonemang i betänkandet där det

konstateras att etablerad urminnes hävd endast kan brytas till följd

av att marken inte utnyttjats under en tidsperiod som motsvarar

den tid som krävs för etablering av urminnes hävd. Vi vill med

detta framhålla att det finns anledning att vid eventuella ifrågasättande

av kommissionens slutsatser - det gäller såväl samernas

SOU 2006:14 Särskilda yttranden

525

som markägarnas ifrågasättande - rörande gränsdragning inom vissa

områden förutsättningslöst göra en självständig bedömning av det

historiska källmaterialet i kombination med bedömningen av vad

Eftersom begreppen sedvana och tradition har en svag ställning i

den moderna svenska rättskulturen saknar vi, med den internationella

jämförelsen som bakgrund, en djupare analys om olika former

av rättigheter som skulle kunna uppstå genom utnyttjande av

till mark- och vattenområden innanför den inre gränsen. Vi menar

således att ett resonemang om olika former av bruks- och äganderättsbegrepp

tydligare ha uppmärksammats att det i andra rättskulturer finns

andra former av bruksrättigheter, och även olika former av delad

detta skulle kunna ha för synen på rätten till vinterbeten och

självbestämmandet över mark som traditionellt bebos och innehas

av samerna.

Som exempel kunde en ytterligare fördjupad belysning

av det norska begreppet alder tids bruk med en diskussion om

bevisbördans fördelning mellan samer och skogsägare i förhållande

till den svenska rättsfiguren urminnes hävd i den nuvarande rennäringslagen

ha gjorts.

526

I betänkandet ges i avsnitt 14 ett förslag till medling vid konflikt

om renskötselrätt. Att lämna ett sådant förslag ingick inte i kommissionens

föreslagits.

Vi menar att ett tvistelösningsorgan bör vara antingen en förvaltningsmyndighet

skäl är att, när enighet inte uppnås, den förutsättningslösa utredning

Kommittédirektiv       

Beslut vid regeringssammanträde den 24 januari 2002.

En gränsdragningskommission tillsätts med uppgift att utreda

omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I uppdraget

ingår att fastställa vilken omfattning som samerna, så som det

anges i International Labour Organizations (ILO) konvention nr

169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, traditionellt

innehar mark respektive nyttjar mark tillsammans med andra.

Kommissionen skall i sitt arbete främst gå igenom det material som

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder innehåller ett antal bestämmelser till skydd för ursprungsfolken.

Utredningen om ILO:s konvention nr 169 hade till

uppgift att ta ställning till om Sverige kan ratificera konventionen

och vilka åtgärder som i så fall krävs för att Sverige skall kunna efterleva

bestämmelserna i konventionen. I betänkandet "Samerna –

ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till

ILO:s konvention nr 169" (SOU 1999:25) tog utredningen upp

frågan om samernas rätt till land och vatten.

Enligt betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige är det

inte klarlagt vilka områden som samerna traditionellt innehar. Inte

heller är det klarlagt vilka områden som samerna traditionellt nyttjar

tillsammans med andra. Kravet i konventionens artikel 14 punkt

2 på identifiering av sådan mark är därför inte uppfyllt.

Mark inom renskötselområdets året-runt-marker som in i våra

dagar varit i statlig ägo kan enligt utredningen i vart fall anses vara

mark som samerna traditionellt innehar. Mark inom renskötselområdets

vinterbetesmarker kan i vart fall anses som mark som samerna

traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Det senare kan

också gälla mark inom året-runt-markerna som länge varit i privat

ägo.

Den viktigaste åtgärden för att stärka renskötseln i områden som

samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra är enligt utredningen

att klargöra inom vilka områden samerna har renskötselrätt

och tillförsäkra samerna tillgång till tillräckligt stora områden

för att de skall kunna fortsätta att bedriva renskötsel.

För att kunna fastställa vilken mark som samerna traditionellt

innehar eller nyttjar krävs enligt utredningen att frågan utreds ytterligare.

Pågående domstolsprocesser om vinterbetesmarkernas

omfattning kan visserligen leda fram till att de yttre gränserna för

renskötselområdet i vissa delar klarläggs. Det kan dock förväntas ta

lång tid innan dom meddelats i alla mål och avgörandena kommer

inte att omfatta alla områden som används för vinterbetning.

För att uppfylla konventionens krav i fråga om den mark som

samerna har rättigheter till bör enligt utredningen en gränsdragningskommission

tillsättas med uppgift att identifiera mark som

samerna traditionellt innehar respektive traditionellt nyttjar.

Kommissionen bör bestå av en grupp experter med väldokumenterade

kunskaper inom områdena juridik (fastighetsrätt), lantmäteri

och rättshistoria, vilka kan göra sin bedömning mot bakgrund av

tillgängligt material hos bl.a. länsstyrelsernas rennäringsenheter,

Statens jordbruksverk, lantmäterimyndigheterna och inskrivningsmyndigheterna.

549

Finland

Den finska renskötselrätten regleras i 1990 års rennäringslag. I lagen

har renskötselområdet bestämts geografiskt och omfattar nästan

hela Lapplands län och norra delen av Uleåborgs län.

Uppdraget

Inom rennäringens vinterbetesmarker får renskötsel enligt 3 § första

stycket 2 rennäringslagen (1971:437) bedrivas under tiden den 1

oktober – den 30 april inom de områden där renskötsel av ålder bedrivs

vissa tider av året. I motsats till de områden där renskötsel får

bedrivas hela året är vinterbetesmarkerna inte geografiskt bestämda.

Omfattningen av vinterbetesmarkerna är inom vissa delar

av renskötselområdet omstridda. Ovissheten om den geografiska

utsträckningen har medfört att ett flertal domstolsprocesser pågår

mellan fastighetsägare och samebyar om förekomsten av sedvanerätt

till vinterbete för ren. Dessa processer kostar mycket pengar

och skapar motsättningar mellan de olika grupperna av markutnyttjare.

nyttjar tillsammans med andra identifieras.

Redovisning av uppdraget

Gränsdragningskommissionen skall redovisa sitt arbete till regeringen

senast den 31 december 2004.

(Jordbruksdepartementet)

527

Käll- och litteraturförteckning

Källor

Arkiv på Riksarkivet (RA):

Direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverks arkiv, Kammarkollegiets

arkiv, Kanslistyrelsens arkiv, Nedre justitierevisionens

arkiv, Riksarkivets kopiesamling vol. 526, skrivelser till Kungl.

Maj:t från konsistorier, landshövdingar i Sverige, sammansatta

kollegier – 1840, statsrådsprotokoll, konseljakter och skrivelser

1841 – i Bostadsdepartementets, Civildepartementets, Ecklesiastikdepartementets,

Finansdepartementets, Jordbruksdepartementets,

Justitiedepartementets, Socialdepartementets och Utrikesdepartementets

arkiv.

Kommittéarkiv (RA):

Äldre kommittéer 641. Kommissionen ang. ekonomiska författningar

i Lappmarken 1755–1756

ÄK 34. Kommittén för den inhemska lappfrågans behandling 1882

ÄK 39. Kommittén för revision av gällande lagbestämmelser angående

lapparnas rätt till renbete 1895

YK 185a. Skiljedomstolen (Voldgiftsretten) i renbetesfrågan 1909

YK 185b Renbeteskommissionen 1909

YK 193. 1919 års lappkommitté

YK 1009. Utredning 1939 om överarbetning av 1930 års lapputrednings

(jfr. YK 1768) betänkande

YK 1765. Renbeteskommissionen 1907

YK 1766. Renbetesdelegerade 1913

YK 1768. Sakkunnig för biträde åt länsstyrelsen i Norrbottens län

för avhjälpande av missförhållanden i lappmarken (1930 års lapputredning)

YK 2284. Renbetesmarkutredningen 1960

YK 2318. 1964 års rennäringssakkunniga

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

528

YK 2569. Svenska delegationens för förhandlingar ang. ny renbeteskonvention

1967

YK 2573. Utredning 1971 med anledning av förslag till ny konvention

med Norge

YK 5441. Utredningar ang. lappförhållanden 1911–1916 (Häri bl.a.

Västerbottens läns del i lappfogdens i Västerbottens län arkiv i

HLA).

Övriga arkiv

läns arkiv

Lappfogdarnas i Jämtlands (ÖLA) samt Västerbottens och Norrbottens

län arkiv (HLA)

läns museum

Länsstyrelsernas i Norrbottens, Västerbottens (HLA) och Jämtlands

län arkiv före 1971 (ÖLA), länsstyrelsens i Jämtlands län

undersökningarna frågelista 100

Litteratur och tryckta källor

del I (Stockholm 1928)

S. James Anaya och Claudio Grossman: "The Case of Awas Tingni

v. Nicaragua: A New Step in International Law of Indigenous

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

529

Vol. 19, No. 1, 2002

i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och

forskningsprogrammet Kulturgräns i norr 13 (Umeå 1998)

Nils Arell

Rapport 3 (1981)

näringssituation. Ds U 1981: 10 (1981)

Russel Lawrence Barsh, "Revision of ILO Convention No. 107",

Skytteanska samfundets handlingar nr 45 (Umeå 1995)

Bertil Bengtsson

- "Om fastighetsbesittning och besittningsrubbning." Uppsats i

samfundets handlingar nr 3 (Uppsala 1964)

Christina Binder, "The Case of the Atlantic Coast of Nicaragua:

The Awas Tingni Case, or Realizing that a Good Legal System

of Protection of Land Rights is No Guarantee of effective Implementation",

2005)

avh. Skriftserien Geographica nr 30 (Uppsala 1956)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

530

1827)

(Stockholm 1970).

vita bok (Umeå 1971)

Arvid Ehrenmalms resa igenom Wäster-Norrland til Åhsele lappmark.

Rights 8, 2001

Nordlander-sällskapets tidskrift 1991

(Tromsö 1990)

vid landtmäteriet, genom Rikets norra län och Gottland

1951)

(2003)

av Ångermanlands hembygdsförbund), nr 14 (Örnsköldsvik

1979)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

531

Lööv, Dovletje. Kildeskrifter til sörsamisk historie III (Snåsa 1996)

Jonas Hollsten. Jockmock 1749–1775. Ämbetsberättelser, visitationsprotokoll

och andra berättelser med anknytning till skolmästaren

Umeå 1998 genom Sölve Anderzén

Skrifter från Uppsala universitets geografiska institution nr 16

(Uppsala 1945)

geografiska institution, ser. A nr 230 (Uppsala 1968)

Jordbruksdepartementet (1959)

Med efterskrift och register av Nils-Arvid Bringéus och Harald

Hvarfner (Falun 1978)

International Labour Conference, Record of Proceedings, 76th

Session (Genève 1989)

International Labour Conference, Partial revision of the Indigenous

and Tribal Populations Convention 1957 (No. 107),

Report VI (2), 75th Session (Genève 1988)

International Labour Conference, Partial revision of the Indigenous

and Tribal Populations Convention 1957 (No. 107),

Report IV (2A), 76th Session (Genève 1989)

Indigenous World 2002–2003

Indigenous World 2004

1856 i serien Bidrag till Sveriges Offentliga Statistik, BISOS,

serie H)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

532

1987)

1861)

frontlinjer nr 32 (Umeå 2000)

Lappekommissionen av 1889. Erklaeringer som private personer har

avgitt for lappekommissionen om forholdene i nordre del av

Hedmark, i Sör-tröndelag og Nord-tröndelag sör for Stjördalselva-

Dovlee. Kildeskrifter til sörsamisk historie I (Snåsa 1991).

og bearbeidet av dens. (Snåsa 1998)

Akad. avh. (Umeå 1971)

1977)

uppl. (1845)

Ambjörnsson & D Gaunt) (Stockholm 1984)

"Nicolaii Lundii Descriptio Lapponiae". Utgiven av K. B. Wiklund

samfundets handlingar nr 27, Berättelser om samerna i

Sverige (Umeå 1983)

Lennart Lundmark,

(utges under 2006)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

533

Förhandlingare inför skiljedomstolen af 1909 i renbetesfrågan,

afdelning 1, svensk inlaga n:r 3 (Uppsala 1909)

Ernst Manker,

Nordiska museet: Acta lapponica VII (Stockholm 1953)

museet. Acta Lapponica XVIII (Uppsala 1968)

Norrbottens museums årsbok 1996 s. 66 ff.

Leif Mattsson,

Markanvändning i norr. Rapport 2 (Umeå

1981)

i norr. Rapport 7 (Umeå 1983)

Maria Mattsson Askheimer, "Urbefolkningsperpektivet i rättstvister

av Hugo Hultenberg. Anmärkningar av S. Bring och K.B. Wiklund

(Stockholm 1918)

1999)

Nationalencyklopedien

(Lund 1980)

Akad. avh. (Umeå 2002)

Sven Ingvar Olofsson

- "Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustaf II Adolf",

- "Samhälle och ekonomi i övre Norrland under stormaktstiden" i

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

534

Gunnar Prawitz,

- "Renbetesfjällen. Den norska tiden och de första svenska årtiondena"

(Stockholm 1970)

1914–1917)

Rennäringen i kommunernas planering. Översikt utarbetad av Lantbruksstyrelsen

rapport 1978 nr 44:5

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and

2004

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and

2004

Wilhelm Schmidts berättelse om sin resa genom några svenska

landskap för att besöka samerna. Översatt och kommenterad av

Anders Lööv (Trondheim 1992)

(Lund 2001)

2000

(1966–1968)

riksförbund 1966 -

Lappland eller Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland,

Title Tribunal, 2003

Statistisk årsbok

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

535

i Uppsala 1972. (Finns bl.a. i lantbruksnämndens i Jämtlands

län arkiv F 14 EA)

Lennart Stenman

1983).

"Gränskommissarien Lorens Kristoffer Stobées relation till 1746–

(Umeå 1983)

Ingvar Svanberg,

Svenska Akademiens Ordbok

Eric von Sydow,

socknar nedanför lappmarksgränsen: gjorda under en

Lars Thomasson

1956)

(Uddevalla 1990)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

536

2005 nr 3

och dokumentation. Rapport 2000:4

UD:s rapporter om de mänskliga rättigheterna 2004

Waitangi Tribunal Practice Note, Guide to the Practice and Procedure

of the Waitangi Tribunal, Waitangi Tribunal October

2000

Johan Wilhelm Zetterstedt

(Lund 1822)

(Örebro 1833)

Christer Westerdahl,

- "Färdmedel för Vattnens rike. Om båtar och transport i det inre

av Norrland, mera specifikt Ångermanälvens vattensystem",

Statistiska Upplysningar om Norrbottens län, samlade under Embetsresor

1859 (Stockholm 1860)

1997)

Ingvar Åhrén

– sameland. Om samisk närvaro i Ångermanland och Medelpad

(Härnösand 2004)

museums årsbok 1976–1977 s. 107ff.

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

537

Offentligt tryck

benämnt årstrycket, vid de stora statliga arkiv- och biblioteksinstitutionerna

(främst KB, Riksdagens bibliotek, RA och landsarkiven)

samt i olika äldre lagsamlingar bland vilka här särskilt

1733). Regionala författningar ingår, i den mån de är tryckta, i

serier av länskungörelser som finns på landsarkiven.

en tämligen obruten tryckt serie för perioden 1786–1866 med

register för åren 1809–1866. Tvåkammarriksdagens tid finns i tryckta

protokoll och register från 1867 och framåt. Propositioner, motioner,

utskottshandlingar, riksdagens skrivelser m.m. ingår som bilagor.

Från tiden före 1786 finns sentida utgåvor som hunnit olika långt

för olika stånd. I denna utrednings notapparat refereras riksdagens

har varit av särskild betydelse för utredningen:

Propositioner

prop. 1886:2 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till

lag angående renmärken

prop. 1887:36 angående förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen

i Jemtlands län

prop. 1898:56 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige och till ny lag om renmärken

prop. 1917:242 angående ströängars utbytande mot annan mark

prop. 1921:199 med förslag till lag om ströängars indragande till

kronan m.m.

prop. 1928: 43 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige m.m.

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

538

prop. 1947:96 med förslag till ändrad lydelse av 56§ lagen den 18

juli (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

m.m.

prop. 1958:46 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa

av Internationella arbetsorganisationen allmänna konferens år

1957

prop. 1970:20 del B 2 med förslag till jordabalk

prop. 1971:51 med förslag till rennäringslag m.m.

prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m.

Utskottsbetänkanden

1873. Lagutskottets utlåtande nr 11 angående åtgärder för betryggande

af skogens framtida bestånd och bevarande af Lapparnes

renbetesrätt inom Westerbottens och Norrbottens lappmarker

1886. Särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning af Kongl.

Maj:ts till utskottet remitterade nådiga proposition med förslag

till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

samt lag angående renmärken

1898. Lagutskottets utlåtande nr 66 i anledning af Kongl. Majt:s

proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till

renbete i Sverige och till lag om renmärken samt i anledning af i

ämnet väckta motioner

1908. Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 i anledning

af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

den nomadiserande lappbefolkningens vidmakthållande m.m.

1908. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 om

dito

1991/92: UU 7. Utrikesutskottets betänkande över ILO: s konvention

om ursprungsbefolkningar

1994/95: KU 37. Konstitutionsutskottets utlåtande om Sametinget

m.m. (kapitel 9 behandlar ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk

och stamfolk i självstyrande länder)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

539

Kommittébetänkanden

Betänkande angående skogsförhållandena i Norrland (Stockholm

1870)

Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste

i Sverige samt till Förordning angående renmärken afgifna

af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité (Stockholm

1883). Bihang till riksdagens protokoll 1886 2. saml. 2. avd. 1 band.

Förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

samt till lag om renmärken afgifna af den dertill utaf Kongl.

Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommitté. (Stockholm 1896).

Bihang till riksdagens protokoll 1898. 2. saml. 2. avd. 1 band.

Lagberedningens förslag till jordabalk 1909 del II

SOU 1923:51 Förslag angående lapparnas renskötsel m.m.

SOU 1924: 59 Fattigvården bland lapparna

SOU 1927:25 Förslag angående de svenska lapparnas renbete i Sverige

SOU 1936:23 Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de

inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden

samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas

m.m.

SOU 1960:25 II Lagberedningens förslag till jordabalk m.m.

SOU 1966:12 Renbetesmarkerna. Betänkande avgivet av Renbetesmarkutredningen.

SOU 1968:16 Rennäringen i Sverige

SOU: 1983:67 Rennäringens ekonomi

SOU 1989:41 Samerätt och sameting

SOU 1990:38 Översyn av naturvårdslagen m.m. Betänkande av

naturvårdslagsutredningen

Svensk-norska renbeteskommissionen av 1964. Betänkande avgivet

1967. Kungl. Utrikesdepartementet 1967.

Svensk-norska renbeteskommissionen 1997. Betänkande avgivet i

maj 2001. Utrikesdepartementet Stockholm 2001.

Övrigt

NOU 1997:5 Urfolks landrettigheter etter folkerett og utenlandsk

rett

NOU 1997:4 Naturgrunnlaget for samisk kultur

Ot. prp. nr 53 (2002–2003) Om lov om rettsforhold og forvaltning

av grunn og naturresurser i Finnmark fylke (Finnmarksloven)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

540

St. prp. nr 102 (1989–90) Om den internasjonale arbeidskonferanse

i Geneve 1989

Internet

www.landguiden.se

http://www.ainc-inac.gc.ca

http://www.humanrights.gov.au/social_justice/statistics/index.html

http://www.treatyofwaitangi.govt.nz/

http://www.ots.govt.nz/

www.cidh.oas.org/countryrep/Colom99en

Kartor

På Länsstyrelsens i Norrbottens hemsida, under avdelningen för

rennäring, finns kartorna under rubriken "Rennäringens historiska

kartor". Se http://www.bd.lst.se/

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

541

Rättsfallsförteckning

Svenska domstolar

NJA 1923 s. 69

NJA 1952 s. 199

NJA 1955 s. 313

NJA 1979 s. 44

NJA 1981 s. 1 (Skattefjällsmålet)

NJA 1993 s. 570

Hovrätten för nedre Norrland dom den 15 februari 2002 i mål T

58–96 (Renbetesmålet)

Mora tingsrätt, tredskodom den 8 juni 2001, i mål T 352–95

Norska domstolar

Rt 1971 s. 171

Rt 1979 s. 1421

Hoyesterett dom den 31 juni 2001, lnr. lB/2002, nr 365/1999

(Selbusaken)

Övrigt

(Australien)

Members of the Yorta Yorta Aboriginal Community v the State of

Mayagna (Sumo) Awas Tingni Community v. the Republic of Nicaragua,

Judgement of August 31 2001, Inter-American Court of

Human Rights, (Ser. C) No 79 (2001) (Inter-amerikanska domstolen

för mänskliga rättigheter)