Samernas sedvanemarker, kapitel 1-6 (pdf 1,2 MB)
Samernas sedvanemarker, kapitel 7-10 (pdf 1,0 MB)
Samernas sedvanemarker, kapitel 11-14, särskilda yttranden, käll- och litteraturförteckning, bilaga (pdf 869 kB)

Kontakt

Jan Alvå
Utredare
070-878 02 82

Samernas sedvanemarker

Betänkande av Gränsdragningskommissionen

för renskötselområdet

Stockholm 2006

Regeringen beslutade den 24 januari 2002 (Dir. 2002:7) att tillsätta

en särskild utredare för att klarlägga vilka marker som den samiska

befolkningen enligt International Labour Organisations (ILO)

konvention nr 169 traditionellt innehar respektive traditionellt

utnyttjar tillsammans med andra. 

I uppdraget ingick även att fastställa den yttre gränsen för de områden som får användas för renskötsel. Samma dag förordnades lagmannen Jan Alvå till särskild

utredare.

Den 21 mars 2002 utsågs som sakkunniga professorn Kjell Åke

Modéer, fastighetsrådet Kjell Westling och enhetschefen Barbro

Julstad.

 Att som experter biträda utredningen utsågs den 15 november

2002 departementsrådet Birgitta Hansson (Jordbruksdepartementet),

lantmätaren Lars Rubensson (skogsindustrin), marknadschefen

Solveig Larsson (Lantbrukarnas Riksförbund), departementssekreteraren

Bror Saitton (Sametinget), gymnasieläraren Elisabet

Israelsson (Svenska Samernas Riksförbund) och f.d. departementsrådet

Anders Holmgren (Näringsdepartementet).

Till sekreterare förordnades den 24 januari 2002 numera rådmannen

Lars Lindblad, den 1 oktober 2002 f.d. landsarkivarien Lars

Rumar och den 1 mars 2005 numera kammarrättsfiskalen Åsa

Nilsson.


Genom tilläggsdirektiv, beslutade den 14 oktober 2004 (Dir.

2004:141), förlängdes utredningstiden till utgången av 2005.


Docenten Lennart Lundmark har utformat avsnitt 5.1-4.

 

Utredningen har antagit namnet Gränsdragningskommissionen

för renskötselområdet (hädanefter Gränsdragningskommissionen).

Härmed överlämnar utredningen sitt betänkande "Samernas sedvanemarker".

Arbetet har bedrivits i nära samråd med berörda sakkunniga och

experter. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Såsom framgår av

SOU 2006:14 särskilda yttranden som fogas till betänkandet finns dock avvikande

uppfattningar.

Enskilda och företrädare för organisationer har skriftligen och

muntligen hört av sig och framfört sina synpunkter. De frågor som

sålunda ställts anses besvarade genom betänkandet.

Utredningens uppdrag är slutfört.

Lund i februari 2006

Jan Alvå

/Lars Lindblad     Lars Rumar     Åsa Nilsson

..........................

 

 

15

Det finns anledning att redan inledningsvis förklara att kommissionens

uppdrag är begränsat i vissa avseenden. Vi har således inte

till uppdrag att föreslå lagändringar utan är hänvisade till att göra

våra bedömningar mot bakgrund av gällande rätt. Detta innebär

bl.a. att vi är bundna av de domstolsavgöranden som förekommit

samt att våra uttalanden om samernas sedvanemarker kommer att

sakna formell rättskraft. Vidare ligger det utanför vårt uppdrag att

mot bakgrund av dagens förhållanden göra näringspolitiska avväg-

ningar mellan rennäringens och andra näringars intressen och vårt

uppdrag avser inte heller innehållet i renskötselrätten eller frågan

om vem som är berättigad att utöva denna.

 

Slutligen bör också anmärkas att vårt arbete begränsats av den tid

och de resurser som stått till vårt förfogande. Det är således inte

uteslutet att man vid mera djuplodande undersökningar av begränsade

områden kan finna historiska belägg för vinterbeten i sådant

material som vi saknat möjlighet att ta del av, såsom domböcker,

tidningsnotiser m.m. Det är också möjligt att vi med tillgång till

sakkunskap på området genom en mera genomgripande analys av

andra rättssystem än den som vi gjort skulle ha kunnat anlägga i

vart fall de lege ferenda – synpunkter av betydelse för bedömningen

av såväl den yttre som den inre gränsen. 

Eftersom någon sådan analys hittills inte gjorts i samband domstolsavgöranden skulle den dock knappast kunna läggas till grund för sådana uttalanden de lege lata som ligger inom vårt uppdrag.


17

Lappskattelanden var områden som enskilda samefamiljer i äldre

tid disponerade för underhållet av sina renhjordar under vår, sommar

och höst. Under vintern sökte man bete för sina renar utanför

sina egna land. Så långt man kan se i det historiska materialet behandlades

lappskattelanden under 1600-talet i rättspraxis och av

myndigheterna i övrigt på ett sätt som motsvarade de svenska

skatteböndernas marker. Under slutet av 1600-talet och första

hälften av 1700-talet ifrågasatte emellertid kronan såväl skatteböndernas

som samernas rätt till sin jord. Genom en kunglig försäkran

1789 garanterades dock skattebönderna äganderätten till denna.

Detsamma kom inte att gälla samernas rätt till sina lappskatteland.

 

Dessa behandlades i stället fortsättningsvis som kronojord. Denna

utarrenderades av länsstyrelserna mot en viss lappskatt och blev

inte som tidigare lagfaren vid domstolarna. Efterhand kom hela systemet

med lappskatteland under inre press och förändrades. En av

anledningarna var utvecklingen inom rennäringen själv. De enskilda

lappskattelanden blev för små för de stora renägare som växte fram

i slutet av 1800-talet. Lappskatten och lappskattelanden avskaffades

slutgiltigt 1928.


Lappmarksgränsen i Västerbottens och Norrbottens län drogs i

mitten av 1700-talet. Den hade till främsta syfte att stimulera jordbrukskolonisationen.

Kustbönderna förbjöds att, som tidigare, bedriva fiske i vattendragen inom lappmarken och därmed konkurrera med därvarande samer och nybyggare. Nybyggarna i lappmarken beviljades vissa skattefriheter som inte fanns i kustsocknarna och de fritogs från knektutskrivning. Någon konflikt med samerna

räknade man till en början inte med.

 I en kungörelse 1749 underströks att nybyggarna inte fick förfördela någon annans näring, dvs. de samiska näringarna.


De har också låtit utarbeta ett antal kartor som utgör stommen i

den digitala kartsamling som Gränsdragningskommissionen gjort

tillgänglig på Länsstyrelsens i Norrbottens läns hemsida

http://www.bd.lst.se. I de regionala arkiven har arkiven från domkapitlet

i Härnösand, länsstyrelserna, kronofogdarna, lappfogdarna

och lantbruksnämnderna varit av störst betydelse.


 

Vid bedömningen av om urminnes hävd till renskötsel har uppkommit

skall enligt vår tolkning hänsyn tas till brukande som ägt

rum såväl före som efter den äldsta renbeteslagen och till och med

ända in i våra dagar. Den omständigheten att urminnes hävd togs

bort från nya jordabalken saknar enligt vår mening betydelse för

tillämpningen av urminnes hävd till renskötselrätt.

 

26

Till kategori 1 hänför vi också koncessionsområdet i Norrbotten

trots att den renskötsel som där bedrivs inte är uteslutande samisk.

Vi har ansett att det ligger utanför vårt uppdrag att uttala oss om de

tvister om markanvändningen som förkommer mellan å ena sidan

fjäll- och skogssamebyar och å andra sidan koncessionsbyar.


 

28

Den inre gränsen

Gränsdragningskommissionen har också haft i uppdrag att i enlighet

med ILO:s konvention nr 169 identifiera den mark som samerna

innehar respektive nyttjar tillsammans med andra.

Endast ett fåtal länder har ännu ratificerat ILO:s konvention nr

169. Frågan om en eventuell svensk ratificering av konventionen

har varit uppe vid ett flertal tillfällen. Det som hindrat ett svenskt

tillträde till konventionen har framför allt varit frågan om ursprungsfolks

rättigheter till mark. Konventionen ställer krav på att

de berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som

de traditionellt innehar erkänns. Därutöver skall åtgärder vidtas i

lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja sådan

mark, som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt

haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet.

Konventionen kräver vidare att regeringarna skall vidta nödvändiga

åtgärder för att identifiera den mark som de berörda folken traditionellt

innehar och för att garantera effektivt skydd av deras äganderätt

och besittningsrätt.


Vår analys av de krav som artikel 14 i ILO-konventionen uppställer

leder fram till slutsatser som i väsentliga hänseenden skiljer

sig från dem som drogs i den tidigare ILO-utredningen. Vi är dock

ense med ILO-utredningen om att konventionen inte ställer krav

på en formell äganderätt för att mark som brukas av ursprungsfolket

skall hänföras till mark som detta traditionellt innehar. 

 

Det finns dock en miniminivå för de rättigheter som skall gälla. Vi anser

att denna miniminivå inte är uppfylld med den renskötselrätt som

samerna har enligt rennäringslagstiftningen. 

 

Detta innebär att vi inte delar ILO-utredningens uppfattning att all statligt förvaltad åretruntmark skall klassas som samernas innehavsmark enligt konventionen.

Det finns enligt vår på gällande rätt grundade uppfattning inte något sammanhängande större område till vilket samerna har en sådan stark rätt som avses med konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt.


Det sagda innebär inte att vi vill utesluta att det kan finnas begränsade

områden inom åretruntmarkerna där samernas nyttjande

är såväl tillräckligt intensivt som exklusivt att de vid en svensk anslutning

till konventionen bör klassas som samernas innehavsmark.

Det är lämpligt att samerna efter en identifikation av marken och

en fastighetsbildning tillerkänns en formell äganderätt till densamma.

De får därmed en rätt att disponera över marken som är oberoende av rennäringslagstiftningen.

Vi delar ILO-utredningens uppfattning om att den yttre gränsen

för den mark som samerna nyttjar tillsammans med andra sammanfaller

med den yttre gränsen för renskötselområdet.

Det kan uppfattas som en svaghet i svensk rätt i förhållande till

konventionens krav att det saknas ett alternativ till domstolsprövning

av frågor om markrättigheterna. Vi har i kapitel 14 skissat på

ett förslag till ett sådant alternativ.


 

För att reglera förhållandet mellan å ena sidan kustbönder och å

andra sidan nybyggare och lappar drogs lappmarksgränsen på 1750-

talet. 

För att ytterligare avgränsa fjällbygden och de till odling tjänliga

delarna av Västerbottens och Norrbottens lappmarksgränser

fastställdes odlingsgränsen slutligt 1890.


Svenska språket har sedan medeltiden använt ordet lapp för att

beskriva "en individ tillhörande ett folk av annan ras än den skandinaviska

befolkningen i allmänhet, vilket bebor de nordliga delarna

av Sverige o. Norge jämte angränsande delar av Finland o. Ryssland

o. varav en stor del idkar renskötsel o. för ett nomadiserande levnadssätt;

i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön" (Svenska

Akademiens ordbok). Orden lapp och same har samma innebörd

men under 1900-talets senare del har beteckningen same blivit den

allmänt använda.

 Namnbruket i de historiska källorna och den tid de tillkom i har vi däremot inte velat eller kunnat ändra på. När det talats om lappby har vi t.ex. inte moderniserat det till sameby.


Dessa marknader var alltid tidsmässigt förlagda till midvintern, eftersom det var den

tid på året då man lättast kunde transportera varor till och från

inlandet.29

Så sent som i slutet av 1800-talet rapporterade kronofogden

i Torneå fögderi att det årligen gick omkring 250 raider eller

sammanlagt ca 5 000 renlaster med renkött, hudar, fågel och smör

mellan Tornedalen och Skibotn vid havet i Nordnorge.30


Även bönderna i det inre av Norrland var beroende av dragrenar, bl.a. för att hämta foder från avlägsna myrar. Under den tidiga vintern då isen och snön inte riktigt bar

var renen en bättre dragare än hästen.

 I skogsbruket kom renen också till användning. Ännu så sent som på 1920-talet ansåg skogsfolk i det nordligaste Norrbotten att renen var oumbärlig, och stred

intensivt mot försöken att lagstiftningsvägen förbjuda skötesrenar.

 

29 Birger Steckzén och Henrik Wennerström, Luleå stads historia 1621–1921 (Uppsala 1921)

s. 213 ff. Birger Steckzen, Umeå stads historia 1588–1888 (Umeå 1922) s. 103.

30 Lappfogdens i Nb län årsberättelse 1890 i Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766, RA)

vol. 21.


Denna resurs kunde inte utan vidare fråntas befolkningen. Den lösning man slutligen kom fram till och som stadfästes i 1928 års renbeteslag (57 §) innebar att skogsrenskötsel i Tornedalens socknar fick fortsätta med stöd av koncessioner, som beviljas av Länsstyrelsen i Norrbottens län för viss tid och inom vissa anvisade områden.


 

4.4.4 Handeln

Av 1500-talets arkivmaterial kan man se att det i skogslandet, ända ner mot kusten, låg ett antal små marknads- och mötesplatser. Karl IX:s lappmarkspolitik innebar att ett antal av dessa stängdes och ersattes av centrala marknadsplatser i strategiska lägen (Åsele, Lycksele, Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi

och Karesuando). Vid kusten anlades städer (Härnösand, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå).39

 

38 Renbetesmarkutredningen 1960 hade från början som huvuduppgift att utforska vattenkraftens

inflytande på renskötseln. Den kom fram till att följderna på vinterområdena efter

en tid inte var så stora som på vår-, sommar- och höstbeten.

39 Ragnar Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland. Akad. avh. (Skytteanska samfundets handlingar

nr 3 Uppsala 1964).


5 Rennäringens historiska

gränslinjer

Under seklernas lopp har många geografiska gränslinjer berört rennäringen.

Det ursprungliga samiska samhället var indelat i lappbyar.

Inom dessa byar hade familjerna särskilda områden som de tilldelades

av byns styrande organ. När den svenska administrationen

började verka i Lappmarken under 1500–1600-talen gavs dessa

områden beteckningen lappskatteland. En gränslinje mellan kustbygden

och Lappmarken fastställdes för dåvarande Västerbottens

län (nuvarande Norr- och Västerbotten) i mitten av 1700-talet. I

slutet av 1800-talet drogs den så kallade odlingsgränsen, som skulle

avskilja ett område för renskötsel högst upp mot fjällen. Jämtland

och Härjedalen har haft en egen historisk utveckling och odlingsgränsen

fick där sin motsvarighet i renbetesfjällen som fick sin

form ungefär i samma tidsperiod. Samtidigt började man definiera

samernas vinterbetesområden enligt sedvanerättsliga kriterier.


5.1 Lappskattelandens historia i Norr- och Västerbottens lappmark

 

Lappskattelanden existerade i närmare 300 år. Myndigheternas uppfattning av landens rättsliga status växlade under olika skeden.

För att skapa överblick kan man dela in historien i sex skeden:

1) Ointressets tid (till cirka 1655),

2) Otvetydighetens tid (1655–1673),

3) Obeslutsamhetens tid (1673–1696),

4) Oenighetens tid (1696–1800),

5) Oredans tid (1800–1898)

6) Omvandlingens tid (1898–1928).1

1 Här fästs särskild vikt vid den sista perioden. Där dokumenteras också utförligt de historiska

källorna i fotnoter. De tidigare perioderna behandlas mer översiktligt. En mer omfattande

framställning av dem kommer att presenteras i boken:

  Samernas lappskatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år av Lennart Lundmark. Den ges ut av Institutet för rättshistorisk forskning i dess serie Rättshistoriska skrifter, Åttonde bandet. Boken beräknas utkomma vid månadsskiftet januari-februari 2006.


110

5.1.1 Ointressets tid (till cirka 1655)

Forskningen är i stort sett enig om hur det ursprungliga samiska

samhället var organiserat. Det brukar betecknas som siida-samhället.

Den samiska byn styrdes av en församling som kan kallas byarätt.

Den övervakade siidans område. För att man skulle få slå sig

ner där fordrades byarättens godkännande. Den politiska organisationen

grundades på hushållet. Huvudnäringarna var jakt, fiske

samt insamling av växter och bär. Dessutom bedrevs handel med

främst pälsverk och torrfisk. En familj hade bara ett fåtal tamrenar.

Den förflyttade sig mellan olika resursområden under året. Vilken

familj som skulle disponera ett särskilt landområde eller fiskevatten

under en viss säsong bestämdes av byarätten. I regel utnyttjade en

familj – eller mindre släktgrupp – skilda områden under skilda årstider.

I praktiken förflyttade sig en familjegrupp mellan samma

marker och fiskevatten år efter år och rättigheterna kunde överföras

från en generation till nästa. Men om det inträffade avsevärda

förändringar i gruppstorleken kunde byarätten bestämma att områden

skulle överföras från en krympande till en växande grupp.

 

Vid mitten av 1550-talet införde Gustav Vasa ett nytt beskattningssystem

med tillresande statliga fogdar i Lappmarken. Fogdarna

fick också köpa in pälsverk för kronans räkning samt upprätta

skattelängder familj för familj. Ett omfattande källmaterial

från deras verksamhet finns bevarat fram till 1620. Under normala

förhållanden var fogdarna tämligen framgångsrika i att få in skatten.

Den var inte heller särskilt betungande. 

Äldre tiders lappbyar samlades på en viss plats under vintern för att upprätthålla det sociala och politiska systemet samt för att idka handel med tillresande

köpmän. Dit kom också kronans uppbördsmän. I normalfallet skattade

en samefamilj ett mårdskinn eller 40 ekorrskinn samt 8–10 kilo

torkad fisk (mest gädda) varje år under senare delen av 1500-talet.

Skatten utgick efter individen, dvs. familjeöverhuvudet, som kallades

en skattelapp. Fogdarna intresserade sig inte för hur lappbyn fördelade landområdena mellan familjerna. För dem räckte det att skattesumman stod i någorlunda proportion till det antal samer som fanns i byn. I början av 1600-talet lanserades en plan för att

registrera samernas fiskevatten, men den stannade vid en ansats.


5.1.2 Otvetydighetens tid (1655–1673)

Enligt kungens direktiv skulle fogdarna "hjälpa dessa lappar till lag

och rättvisa".2 I början av 1600-talet tog en häradsrätt över

rättskipningen och domböcker finns bevarade från mitten av seklet.

Häradsrätten baserade sina domar om lappskatteland på det samiska

samhällets sedvanerätt. Den gav samer så kallad inrymning på

landen.

När det samiska systemet för landfördelning tillämpades av häradsrätten kom det att motsvara skattemannarätt i det svenska rättssystemet. Häradsrättens nämnd bestod av enbart samer.

 Därmed fick lappbyn ett avgörande inflytande över häradsrättens

inrymningar på lappskatteland. Det är otänkbart att myndighetspersoner

från kustlandet skulle ha dragit runt i fjällen, fastställt

skattelandens utsträckning, bedömt renbetets kvalitet, fiskevattnens

avkastning samt gjort släktutredningar i samband med samiska arvskiften.

Myndighetspersonerna vistades för övrigt i Lappmarken endast under midvintern.

 

Lappbyn hade sin egen byarätt. Troligen fungerade häradsrätten

med sin samiska nämnd som en högre instans dit man kunde

"överklaga" byarättens avgöranden. Denna möjlighet nämns även i

1751 års gränstraktat med Norge.

 Under 1650- och 1660-talen är kronans fogdar och häradsrätten eniga om att lappskattelanden skall behandlas som skattejord. Nära släktingar fick ärva landen när innehavaren dog. Även fogdarna hänvisar till att innehavaren kunde förlora sitt land på grund av så kallat skattevrak. Det gällde endast

skattejord. Fogdarna hänvisade också till att släktingar hade förköpsrätt

till lappskatteland. Detta kallas bördsrätt och gällde endast

för skattejord. 

Det är otvetydigt att alla myndigheter betraktade lappskattelanden som skattejord vid den tiden.


 

Det nya uppbördssystemet fastställdes 1695. Lappbyn blev skatteenhet.

Byn fördelade själv skatten genom sin valda länsman. Han

överlämnade den förutbestämda skattesumman till fogden. Det

innebar att lappbyn och häradsrätten i fortsättningen skötte all fördelning

av lappskatteland och administrerade skatteuppbörden. I

sina domslut fortsatte häradsrätten att utgå från sedvanerätten och

behandla lappskattelanden som skattejord. Skattesystemet resulterade

i en ny skattelängd 1695. Den var inte någon regelrätt jordebok

med uppmätta och kartlagda ägoenheter samt uppgifter om

skattelandens kamerala jordnatur. 

Trots det började den kallas jordebok, något som skapade en viss förvirring redan under 1700-talet och fortsätter att göra det än i dag.


112

5.1.4 Oenighetens tid (1696–1800)

Under senare delen av 1600-talet och första hälften av 1700-talet

ifrågasatte kronan inte sällan skatteböndernas rätt till sin jord, trots

flera riksdagsbeslut som garanterade skattemannarätten. Mot den

bakgrunden är det knappast förvånande att landshövdingar även

bestred häradstingets rätt att utfärda inrymningar på lappskatteland

och därmed ge dem karaktären av skattejord. Västerbottens landshövding

förklarade till exempel 1696 att lappskattelanden var "kronans

allmänning".

 Landshövdingarna fortsatte att underkänna skattemannarätten till lappskatteland under hela 1700-talet.

Undantaget är ett tillfälle 1726 då en landshövding hävdade att lappskattelanden var skattejord, men han blev genast tillrättavisad av Kammarkollegiet.

En konflikt om ett nybygge i Kemi lappmark 1739 åskådliggör

nackdelen med de ofullständiga jordeböckerna för Lappmarken.

 

Erfarna och respekterade häradshövdingar förklarade att nybygget

och lappskattelanden i allmänhet var skattejord.

 

Landshövdingen kallade detta "ett ofog".

 Svea hovrätt hänvisade till att sådana tvister skulle lösas av Kammarkollegiet med hjälp av jordeboken. Men eftersom jordeboken för Lappmarken inte uppfyllde de formella kraven kunde inte kollegiet fatta något beslut. Oklarheten i sakfrågan

bestod och konflikten mellan länsstyrelse och häradsrätt levde vidare.


Häradsrättens domsmakt, byggd på samisk sedvanerätt, blev allt

mer trängd mot slutet av seklet. Konflikten mellan länsstyrelsen

och häradsrätten gick in i en avgörande fas 1792 då Västerbottens

landshövding utfärdade en skrivelse som gav kronans fogde rätt att

åsidosätta häradsrätten och ta över inrymningarna på lappskatteland.

Häradsrätten protesterade, vilket ledde till öppen konflikt mellan häradshövding och kronofogde på tingsplatsen 1793 och 1794.

Men häradsrätten kunde inte stå emot med tillräcklig kraft.

Den blev sedan allt mer underordnad länsstyrelsen.


5.1.5 Oredans tid (1800–1898)

Häradsrätten slutade att hävda sin domsrätt över lappskattelanden

under det första decenniet av 1800-talet. Det finns ingen enkel förklaring

till att länsstyrelsen kunde ta över. 

Åtminstone tre faktorer bör ha haft betydelse i sammanhanget. Uppfattningen att nomadismen var en lägre stående samhällsform nådde Sverige vid ungefär

den tiden. 

Från 1789 fick dessutom skattebönderna en stark äganderätt till sin jord. Därför ville kronan göra slut på all diskussion om samernas eventuella skattemannarätt till sina land. Man kan också nämna att det tillträdde en ny, ung häradshövding i Lappmarken

samtidigt som länsstyrelsen gjorde sin framstöt 1792.


 

Det går inte att dra någon skarp gräns mellan renskötare och nybyggare vid den tiden. Kategorierna smälte ofta samman och tvisterna mellan dem var inte vanligare än tvisterna inom respektive grupp.

Det som föreskrevs i förordningarna gällde bara undantagsvis.

Lappskatteland och nybyggen flöt ofta samman. Renskötare kunde betala nybyggesskatt utan att ägna sig åt odling och nötboskapsskötsel, andra kunde betala lappskatt trots att de både odlade jorden och hade mjölkkor.


Lappskatteland registreras på olika sätt i skilda socknar. Ibland nämns de inte alls i skattelängderna, andra år kan de vara utförligt redovisade.

Under 1800-talets första decennier underkastar häradsrätten sig

länsstyrelsen och accepterar gradvis sin roll som remissinstans utan

egen beslutsrätt över fördelningen av lappskattelanden.

 

I och med att länsstyrelsen blir avgörande instans börjar även häradsrätten

uppfatta lappskattelanden som kronojord och skriver in detta i domböckerna. Därefter upphör den att befatta sig med lappskattelanden över huvud taget.

SOU 2006:14 Rennäringens historiska gränslinjer


5.1.6 Inhiberad stadga

I Torne lappmark försvann lappskattelanden ur skattelängderna

efter 1743. Vi vet inte varför, möjligen berodde det på att utredningskommissionerna

angående gränsen mot Norge hade börjat sin verksamhet. I gränstraktaten från 1751 stadgades att ingen fick ha skatteland i mer än ett rike och samerna i svenska Torne lappmark bedrev sin renskötsel i Norge under somrarna i högre utsträckning

än andra svenska samer.

 Landen fanns kvar i domböckerna, men i allt mindre utsträckning under senare delen av 1700-talet.

Den nya gränsen mot Finland 1809 ledde sedan till att indelningen i lappbyar

förändrades. Eventuellt kvarvarande skatteland försvann i den processen.

 

I avvittringsstadgan för Lule lappmark 1850 bestämdes att lappskattelanden

skulle avskaffas. Marken skulle brukas samfällt inom lappbyn efterhand som innehavarna av lappskatteland dog undan.

Men stadgan trädde i kraft bara på papperet. Kungl. Maj:t bestämde

1861 att den inte skulle tillämpas i praktiken. I Norrbotten hade

länsstyrelsen bara gjort villkorliga inrymningar på lappskatteland

sedan 1830-talet. Efter 1862 gjorde den inga inrymningar över

huvud taget.


 I Västerbotten fortsatte länsstyrelsen att inrymma

samer på lappskatteland, men "endast så länge han för ägande renkreatur

därav är i behov och skatten ordentligen erlägger". En

avvittringsstadga för hela Lappmarken utfärdades 1873. Den föreskriver

att renbetesland "må, såvitt för lapparnas behov av renbete

erfordras, fortfarande därtill användas". Begreppet "renbetesland"

användes vid denna tid om lappskatteland.


En utredning tillsattes 1882 för att göra en allmän översyn av

förhållandet mellan renskötseln och den bofasta befolkningen. Den

ledde fram till renbeteslagen 1886.4

Utredningen gick igenom förhållandena i hela renskötselområdet och behandlade även lappskattelanden.

Den uppger att samerna i Enontekis (Karesuando) socken använde sina renbetesområden gemensamt vid den tiden.

Dock "utan att den ene lappen söker inkräkta på det land, som ligger

omkring en annans vår- och höstviste, samt med den iakttagelsen

vid flyttningarna, att dessa ske på olika tider, så att renhjordarna

ej varda sammanblandade".

Enligt utredningen fanns det inte heller några lappskatteland i Jukkasjärvi socken.


 I Gällivare socken hade fjällapparna inte inrymning på särskilda land utan begagnade

renbetet gemensamt i fjällandet och övre skogsregionen. "Dock

hava de, så att säga, gammal hävd å de särskilda trakter där de höst-

och vårtid vistas."

 Inte heller skogssamerna hade inrymning på några särskilda land vid början av 1880-talet. Men de hade "haft detta i gångna tider och innan de tillika slogo sig på jordbruk".

4 Utredningen hade beteckningen "1882 års lappkommitté". Den lade fram sitt betänkande

1883. Det finns tryckt i Bihang till riksdagens protokoll 1886. 2 saml. 2 avd. 1 band.

5 1882 års kommittébetänkande, s. 25 ff.


5.1.7 Omvandlingens tid (1898–1928)

Enligt myndigheternas definition av lappskatteland fanns de bara i

sydligaste Norrbotten och Västerbotten mot slutet av 1800-talet.

Enligt 1882 års lappkommitté skulle de avskaffas även där.

 

I förslaget till ny renbeteslag 1886 nämndes aldrig lappskattelanden i debatten, men riksdagsmännen ansåg att de beslutat enligt utredningens förslag.7

 

I fråga om lappskattelanden blev 1886 års lag otydligt formulerad. Där står bara att "de för lapparna avsatta land" och sådana områden som "för Lappmarkerne särskildt bibehållas" skall "delas i lappbyar" 8.

 Men att samerna var uppdelade i lappbyar framgick av kronans skattelängder redan i

mitten av 1500-talet och lappbyarna hade varit grundenheten för

skatteuppbörden sedan 1695. Den oklara formuleringen ledde till

förvirring.

Lagstiftarnas mening var att "uppdelning i lappbyar" skulle tolkas som "avskaffande av lappskatteland". En del befattningshavare tolkade det också så, andra inte.

7 Riksdagen 1886. FK. Protokoll III, 29, 3; 43, 43. AK. Protokoll I, 3,1; III 40, 2,;41, 1; IV

48, 26.

8 Lag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. SFS 1886:38, § 5.

9 Utslagskoncept Umeå landskontor 24/2 1888. Avskrift i Riksarkivets kopiesamling I, vol

526 (RA).

10 Riksdagen 1898, 2 saml. 2 afd. 1 band. Kommittébetänkanden. Protokoll vid lapplagskommitténs

sammanträden med befolkningen…, s. 63, s. 83.


119

Ännu den 23 juni 1897 godkände länsstyrelsen en inrymning på ett lappskatteland i Västerbotten.

14 Men i december samma år avslogs en liknande ansökan med hänvisning till 1886 års lag.15 Därefter gjordes inga inrymningar på lappskatteland i Västerbotten.

Varför praxis ändrades vet vi inte. Kanske berodde det på att förberedelserna

för en lagändring var inne i ett intensivt skede just då.


Den kommitté som tillsatts 1895 avlämnade sitt betänkande i maj

1896. Efter ytterligare beredning avlämnade regeringen i början av

1898 en proposition till riksdagen om vissa förändringar i 1886 års

renbeteslag.16 Skattelanden nämns knappast i vare sig betänkandet

eller propositionen.

11 P Lantto, Tiden börjar på nytt (Umeå 2000) s. 51

12 De moderna lappfogdarnas historia är inte skriven. Det fanns ett behov av en förmedlande

instans mellan samerna, de bofasta och länsstyrelsen. Men lappfogdarna tillsattes i en tid då

man ansåg att samerna inte kunde ta vara på sina egna intressen. Därför fick fogdarna en

dubbelroll. De skulle vara både samernas ombudsmän och deras förmyndare. Dessutom fick

de stort utrymme att agera självständigt. En del av dem gjorde betydande insatser för att slå

vakt om renskötselns intressen, andra betonade i högre grad sin roll som förmyndare vilket

ledde till allt hårdare kritik mot systemet. Lappfogdarna fanns kvar till 1961.

13 Riksdagen 1898. 2. saml. 2. avd. 1 band. Kommittébetänkanden. Protokoll vid lapplagskommitténs sammanträden med lappfogdarna i mars 1896.

14 Tryckt som bilaga XV i Å Holmbäck, Om lappskattelandet och dess historiska utveckling

SOU 1922:10, s. 88.

15 RA:s kopiesamling I, Vol 526 (RA).

16 Riksdagen 1898. Proposition nr 56. Kommittébetänkandet Förslag till lag om de svenska

lapparnes rätt till renbete i Sverige samt till lag om renmärken afgifna af den dertill utaf Kongl.

Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommité i Riksdagen 1898, 2. saml. 2. avd. 1 band (Stockholm

1896).


5.1.8 "Anarki och allmän oreda"

Renbeteslagen 1886 skapade problem i de områden där renskötseln

ännu byggde på en indelning i lappskatteland. På en del håll verkar förhållandena ha blivit närmast kaotiska.

17 Lappfogdarna menade att den oreda som uppstått i södra Norrbotten och Västerbotten berodde på att lappskattelanden inte längre respekterades.

 

I en motion till propositionen om ny renbeteslag 1898 lyfte Carl Lindhagen

fram lappfogdarnas kritik.18 Han menade att innehavarna haft ett rättsskydd för sina lappskatteland i och med att landshövdingen utfärdat upplåtelsen. Sådana upplåtelser utfärdades nu inte längre. Trots det "synas en del lappfamiljer ännu söka hålla sig kvar

i sina gamla, numera så otrygga besittningar, och åtminstone delvis lär ännu införselskatt erläggas".

Lindhagens motion gjorde att lagutskottet diskuterade avskaffandet

av lappskattelanden ganska utförligt i sitt utlåtande.20 Det

insåg att 1886 års lag hade medfört att renskötseln kommit i oordning

i Västerbotten. "Felet var måhända, att då den dittillsvarande

fördelningen inom lappbyarna upphävdes, intet blev satt i stället."

 

Men utskottet ville inte reglera indelningen i lappskatteland i lag. I

stället hänvisade det till en paragraf i det nya lagförslaget där det

stadgades om byordningar.

De hade inte funnits i den gamla lagen.

I byordningarna kunde byn införa regler om enskilda betesområden

utan att man behövde införa dem särskilt i lag. Det gavs också

möjlighet att utdöma böter för den som överträdde byordningen.

 

Viktigt var att samerna själva skulle få påverka byordningen. Lagen

stadgade att bymedlemmarna fick lämna ett förslag, sedan skulle

lappfogden och kronofogden yttra sig och länsstyrelsen slutligen

utfärda byordningen. Detta blev också riksdagens beslut.21

 

Att lappskattelanden återinfördes i vissa byordningar ledde till

en mer ordnad renskötsel i Västerbotten. Men samtidigt började

renhjordarna växa ur skattelanden.

23 Ibid.

24 Civildepartementet. Konseljakt 11/6 1909, nr 28, 29 (RA).

25 Länsstyrelsen i Västerbotten. Kungörelse. Serie A, nr 177, 1909.

26 Riksdagen 1898. Kommittébetänkanden. 1895 års lappkommitté. Protokoll (lappfogdarna),

s. 11.


När en ny byordning för Västerbotten utfärdades 1914 hade namnen på lappskattelanden uteslutits.

De bifogades i en särskild förteckning, som angav 62 skatteland och vem som innehade dem.29

I uppbördsböckerna infördes skattelanden i Västerbotten till och

med 1919.30 Då började det administrativa systemet bryta samman

på grund av motsägelser mellan förordningarna.

 

Den som betalade skatt för landet skulle vara inrymd på det av länsstyrelsen. Men

länsstyrelsen hade inte utfärdat några inrymningar sedan 1897.

Därför blev skattelängderna inaktuella.

Riksarkivets kopiesamling I, Vol. 526 (RA).

32 SOU 1924:59, s. 18.

33 I jordeboken för Norrbottens län 1876 betecknas länets samtliga lappbyar felaktigt som

"lappskatteland". Detta fick ingen praktisk betydelse, men ännu 1951 betecknades vissa

lappbyar som "lappskatteland" i en del handlingar.

34 Lappfogden i Norrbotten. Årsberättelser vol. B III:1 (HLA).


 Samerna på landsmötet 1937 antog därför enhälligt en resolution där de avvisade ett utredningsförslag om en uppdelning av betesområden enligt lappskattelandsmodell. Landsmötet "vill enhälligt och med bestämdhet framhålla, att med den extensiva

renskötselmetod, som numera är rådande överallt, är en sådan

indelning synnerligen verklighetsfrämmande och oändamålsenlig".

Den enda följden av en striktare indelning av betesmarkerna skulle

bli "missämja mellan grannarna samt därtill idel trakasserier från

lappväsendets sida i form av upprepade åtal med åtföljande höga

böter – dock utan den ringaste nytta för renskötseln".39

125

35 Lappfogden i Västerbottens län. Utredningar … vol. Ö 5 (HLA).

36 Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur 1937 (Umeå 1937) s. 59.

37 SFS 1944:76.

38 Rennäringen (SOU 1968:16) s. 84.

39 Det svenska samefolkets…1937, s. 79.

 

128


5.2.3 Gränsdragningen

Det första steget mot en lappmarksgräns togs vid ett möte i Öjebyn

i december 1747.

Kungl. Maj:t hade krävt en skogsordning för länet i maj samma år och nu samlades en representativ församling av tjänstemän från länsstyrelsen, häradshövdingar, kronobefallningsmän, rådmän samt fullmäktige från alla tolv socknarna.47

De konstaterade bland annat att det inte fanns några lands-, härads-

eller sockenallmänningar utan att "all utmark nu av privatis till byaskogar

nyttjas". Därför borde man tydligt avgränsa både sockenallmänningar

och eventuellt kronoallmänningar.

 

Bönderna bromsade processen, men ett brev från kyrkoherde

Pehr Fjellström i september 1748 satte fart på den igen. Han argumenterade

kraftfullt för en lappmarksgräns. Böndernas fiskefärder till lappmarken drog bara kraft från jordbruket. En gränslinje skulle också garantera nybyggarnas och samernas rättigheter gentemot bönderna. De renbetesavgifter som samerna betalade kustbönderna borde också avskaffas.48 Efter att ha vandrat genom instanserna

nådde brevet Kungl. Maj:t i februari 1749. Fyra månader senare

anslogs medel till en lantmätare, som skulle delta i fastställandet av

en lappmarksgräns.

Gränsdragningen började med att kustbönderna och lappmarksborna

fick utse sina fullmäktige för Umeå socken/lappmark. Delegationerna

visade sig snart vara oense. Landshövdingen kallade då

till ett möte vid Rusksele nybygge i juni 1750.

45 Göthe 1929, s. 282 ff.

46 A.a, s. 379.

47 A.a, s. 453 ff.

48 Cit. A.a., s. 457.

129

49 A.a, s. 479 ff; Bylund 1956, s 36 ff; P André, "Samer I Skellefteå socken 1700-1850", I P

Sköld & K Kram, Kulturkonfrontation i Lappmarken (Umeå 1998) s. 57 f.

50 Redogörelsen för gränsdragingen finns (numera) i Nedre justitierevisionens arkiv,

Utslagshandling 11/7 1753, nr 24 (RA).

51 Bylund 1956, s. 38.

Rennäringens historiska gränslinjer SOU 2006:14

130


I Torne lappmark nämndesett Songamuotka rå mot lappmarken redan i ett brev från Johan III 1584.52

Under 1600- och 1700-talen avkunnar häradsrätten flera domar där bönder fälls för att ha fiskat "ovanför lappmarks rå".53

Man kan anta att gränslinjen var tämligen väl etablerad och att den

också sammanföll med den lappmarksgräns som kommissionen

kunde fastställa utan nämnbara konflikter. 54

Lappmarksgränsen drogs inte i första hand för att utestänga samerna från renbete utanför Lappmarken. Renbetet nämndes bara i förbigående vid gränsläggningen. De viktigaste frågorna gällde vilken skatt som skulle betalas (eller inte betalas) samt vilka som var skyldiga att delta i roteringen av soldater. Därnäst handlade det

om vem som skulle få fiska i vilken sjö.


 

5.3 Odlingsgränsen och avvittringen

Redan i början av 1800-talet hade man väckt förslag om en odlingsgräns

längre västerut är den lappmarksgräns som dragits i mitten av

1750-talet.55 Landet ovanför denna gräns skulle reserveras för samernas näringar. Frågan togs upp emellanåt under decenniernas lopp, men hamnade definitivt på dagordningen efter ett förslag från landstinget i Västerbotten 1862.

Länsstyrelsen instämde, liksom senare lantmäteristyrelsen.56 Nästa steg blev att Västerbottens landshövding E V Almquist lade en motion i riksdagen om en gräns i

nord-sydlig riktning "för betryggande av lapparnas besittningsrätt

till renbetesland".57 Väster om den skulle inga nybyggen få anläggas

i fortsättningen. Almquist syftade främst på Västerbotten, men

menade att gränsen också borde dras "i andra av de norrländska

länen".

52 Brevet tryckt i I Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska Lappland och lapparne,

Del III (Helsingfors 1912) s. 84 f.

53 Se till exempel domböcker I Jukkasjärvi 1694 och 1702. Arell 1977, s. 132, s. 138.

54 Av skatteskäl ansökte Pajala socken så sent som 1873 om att bli räknad till Lappmarken.

Den fick avslag. Renbetesdelegationen 1913 (YK 1766, RA), vol. 30.

55 Den blivande odlingsgränsen hade flera beteckningar under diskussionens gång. För enkelhetens

skull användes enbart termen odlingsgräns här.

56 Lennart Stenman, Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. Akad.avh. (Uppsala 1983)

s. 52 f.

57 Riksdagen 1867. Motion FK nr 22.


Därför måste staten och socknarna gripa in med fattigvård

och annat särskilt stöd till nybyggarna. Samerna kunde däremot

"bereda sig en knapp utkomst" i det området. Därför skulle marken

ovanför gränsen "uteslutande upplåtas till renbetes- eller så kallade

lappskatteland". 

De nybyggen som redan fanns där skulle åter bli allmän kronomark om de blev lediga eller inte uppfyllde uppodlings- och byggnadsplikterna. Vid gränsläggningen skulle lantmätare och sakkunniga personer undersöka hur långt upp mot fjällen man kunde utsträcka odlingen och därefter bestämma en gränslinje.

Landet ovanför den skulle reserveras för "lappar eller andra renägare"

på de villkor som "Kungl. Maj:t kan finna gott i nåder föreskriva".

 

I riksdagen förekom ingen nämnvärd opposition mot gränsen i sig, men flera talare hade praktiska invändningar.58 De menade att det skulle bli billigare om man väntade till dess Lappmarken avvittrades.

Utskottet instämde i princip med Almqvist, men avslutade sitt utlåtande med en luddig formulering om att Kungl. Maj:t skulle låta tillse om en sådan gräns kunde dras utan för stora kostnader.

Almquist yrkade på återremiss och att Kungl. Maj:t skulle "låta

bestämma" en sådan gräns. Det hela slutade i en kompromiss som innebar att gränsen skulle dras, men endast som ett provisorium i avvaktan på avvittringen.

Riksdagens beslut blev till en kunglig skrivelse i december 1867

om "bestämmandet av en provisionell gräns mellan lappmarkernas

kulturland och fjällbygd".59 Den skulle gälla både Norrbotten och

Västerbotten. Området ovanför odlingsgränsen skulle "såvitt det

icke redan med behörigt tillstånd av enskilda innehaves" upplåtas

till renbetesland åt samer eller andra renägare. En lantmätare och en

agronom skulle utlysa sammanträden med den jordbrukande och

den nomadiserande befolkningen sockenvis. 

Där skulle de inhämta upplysningar och dra en provisorisk odlingsgräns som kunde anges på kartor "utan att behöva å marken utstakas". Sådana sammanträden

hölls i socknarna under sommaren 1868 (i Jukkasjärvi och

Enontekis sommaren 1869).

58 Riksdagen 1867. Utskottsbetänkande Saml. 4, avd 1, nr 38, 67, s. 9, 11. Debatt FK II, s.

508, AK III, s. 54, 468. Riksdagens skrivelse nr 63.

59 Tryckt i A L van der Hagen, Samling af Kongl. Bref och författningar… (Stockholm 1872) s.

67 f.


5.3.2 Avvittringsstadgan 1873

Under hela 1800-talet hade myndigheterna skjutit i stort sett alla

markfrågor i Lappmarken framför sig med hänvisning till den kommande

avvittringen. Då skulle man dra upp en definitiv odlingsgräns,

skilja kronans marker från enskildas och definitivt skattlägga

nybyggena. Avvittringen i Lappmarken blev svåröverskådlig. Flera

lagar och åtgärder grep in i varandra. Flera myndigheter, som ibland

var oeniga, skötte planeringen och genomförandet. Skeendet blev

så utdraget att nya förordningar tillkom medan avvittringen pågick.

65 G Prawitz, "Odlingsgränsen", s. 19.

66 A.a., s. 13.

67 Betänkande angående skogsförhållandena i Norrland (Stockholm 1870).


5.3.3 Flera uppgifter

Kungl. Maj:t utfärdade sin stadga "om avvittring i Westerbottens

och Norrbottens läns lappmarker" den 30 maj 1873.70 Då hade

redan några områden kring Lycksele avvittrats.71 I Västerbotten

pågick avvittringen in på 1920-talet. 

I Norrbotten påbörjades avvittringen 1883 i Arvidsjaur och avslutades i Enontekis (Karesuando)1915.

 Stadgan från 1850 om avvittring av Lule lappmark hade inhiberats

1861. I 1873 års avvittringsstadga upphävdes den slutgiltigt.

Den nya stadgan föreskrev att de nybyggen som fanns i lappmarken

skulle avvittras, dvs. definitivt utskiljas från kronans marker.

De skulle också definitivt skattläggas och mantalssättas. De

områden som blev över sedan de enskilda hemmanen tilldelats ett

visst skogsanslag kallades för kronoöverloppsmarker som disponerades

av kronan. Vissa av dem blev kronoparker som förvaltades av

kronan, andra kunde säljas av. 

I lappmarken avvittrades också marker till allmänningar.72

68 Översiktliga framställningar är Almquist 1928; Prawitz 1967, "Odlingsgränsen"; Stenman

1983.

69 Riksdagen 1873. Proposition nr 4. Se även Civildepartementets konseljakter serie E1 vol

1171 (RA). Den fortsatta behandlingen av ärendet i utskottsbetänkande saml. 7, nr 11, debatter

i FK I, s. 59 ff, 432 ff; AK II, s. 216 ff, s. 245 ff. Riksdagens skrivelse nr 9.

70 SFS 1873, nr 26.

71 Stenman 1983: 47.


 

De frågor som närmast berörde renskötseln var betesrätten samt

hur den definitiva odlingsgränsen skulle dras. Enligt 1873 års stadga

skulle den löpa mellan de delar av lappmarken "som äro tjänliga för

odling, och den mark där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas".

Även om stadgan angav att avvittringen och uppdragandet av

odlingsgränsen skulle ske i ett sammanhang blev det i praktiken

fråga om två skilda förrättningar. Båda utfördes i princip sockenvis.

Den ena var själva avvittringen. Vid den skulle en lantmätare och

två gode män kalla "delägarna" till ett sammanträde. Kallelsen

skulle uppläsas i kyrkan två söndagar i rad. I den mån "lapparnas

rätt är av avvittringen beroende" skulle de kallas på samma sätt,

men första kallelsen måste läsas upp i kyrkan före mars månads

utgång för att även fjällsamerna skulle bli informerade.

137

5.3.5 Den definitiva gränsen

Samerna i Jukkasjärvi fick uppge sina vår- och höstvisten vid sammanträdet

den 17 januari 1888.80 De ville att hela socknen skulle

ligga ovanför odlingsgränsen. Avvittringsstyresmannen ville undanta

delar av socknen. Så blev det också när gränsen fastställdes definitivt.

Sammanträdet i Arjeplog genomfördes den 21 mars 1887.81

Även där fick samerna uppge sina vår- och höstvisten. De ville att

hela socknen skulle ligga ovanför odlingsgränsen. Länsstyrelsen

avslog samernas förslag och menade att en del av socknen var

tjänlig till odling och att där fanns gamla hemman och nybyggen. Å

andra sidan hade kronans skogstjänstemän lagt ett förslag som innebar

att samernas vår- och höstvisten hamnade nedanför odlingsgränsen.

Det kunde inte heller accepteras. Kungl. Maj:t fastställde

20 juni 1890 en gräns som lämnade en del av socknen nedanför

odlingsgränsen, men samernas vår- och höstvisten ovanför. I Enontekis (Karesuando) beslutades vid sammanträdet den 13 januari

1888 utan nämnvärd diskussion att hela socknen skulle ligga

ovanför odlingsgränsen.82

79 Civildepartementet. Konseljakt 23/9 1886, nr 6 (RA).

80 Civild


Men då visste ännu ingen var gränslinjen skulle gå, den provisoriska

kom fyra år senare, den definitiva först 1890. Det började med att

de nybyggen som anlagts före 1867 diskuterades i en serie skrivelser

mellan olika myndigheter åren 1885–1891.87

Dessa nybyggen hade tagits upp i laga ordning. Kungl. Maj:t beslutade 1892 att de skulle få bli kvar och avvittras.88

141

5.3.7 Generösa bedömningar

Efter utredningar och sammanträden i socknarna var förhållandena

för bebyggelsen ovanför odlingsgränsen fortfarande inte ordnade

1914.97 I en del fall hade länsstyrelserna ännu inte fattat beslut, i

ytterligare en del fall vägrade de som skulle lämna nybyggena att

flytta. Frågan behandlades av regering och riksdag på nytt 1915.

Ministern menade nu att man borde legalisera inhyseslägenheter i

ganska stor utsträckning. 

Och om man skulle ta hänsyn till "lappbefolkningens olagligt anlagda lägenheter" så borde man göra detsamma "för den befolkning av svenskt ursprung som befann sig i samma läge".98

Resultatet blev att man i fortsättningen gjorde ganska generösa bedömningar av vilka inhyseslägenheter som skulle få vara kvar.99 En kungörelse i frågan utfärdades 1915.

 

 Regeringens utredare Lennart Berglöf sammanfattade 1946 utfallet: "Med

stöd av denna kungörelse har skett ett stort antal upplåtelser, avseende

dels reglering av äldre, olagligen upptagna bosättningar och

dels nyanläggningar. De sålunda upplåtna lägenheterna pläga

benämnas fjällägenheter."100

 

Ett ytterligare problem var de så kallade slåtter- eller ströängarna.

De låg ibland långt från nybygget och skapade inte sällan

motsättningar eftersom de kunde ligga längs renarnas flyttningsvägar.

Om höet inte skyddades eller kördes hem innan renarna kom

ner från fjällen kunde det trampas ner från hässjorna.

 

Avvittringsstadgan 1873 gav vissa möjligheter att förändra hemmanens ägobild.

En kommitté tillsattes för att utreda vilka hemman som hade

ströängar och var de låg. Det visade sig snart att fördelningen var

kaotisk och i flera fall utan skriftlig dokumentation.101 Att ordna

ägobyten var svårt och hemmansägarna protesterade. För att inte

frågan om ströängarna skulle försinka den allmänna avvittringen

beslutade riksdagen 1916 att ströängarna skulle bli en fråga för en

tilläggsavvittring.102 Sedan stiftades lagar om utbyten och indragningar

av ströängar.103 En del ströängar drogs in av kronan, ägobyten

skulle ske och ersättningar utbetalas. Tvister i dessa frågor drog

ut på tiden.104

97 Arell 1981, s. 27 ff, Stenman 1983, s. 188 ff.

98 Arell 1981, s. 28.

99 SFS 1915:169.

100 SOU 1946:80, s. 14.

101 Stenman 1983, s. 142.

102 Almquist 1928, s. 492.

103 Riksdagen 1917. Prop. Nr 242. SFS 1917:250; Riksdagen 1921. Prop. 199. SFS 1921:378.

104 L Stenman, Ströängar – ett svenskt exempel på rättssäkerhet (Karlstad 2004).


I en kungörelse 1947 gavs innehavare av olika upplåtelser möjlighet

att överföra dem till kategorin "norrländska fjällägenheter" med

nya arrendekontrakt.106 Flera sådana överföringar gjordes också. År

1971 fanns 289 fjällägenheter i Lappmarken och Jämtlands län.

Dessutom fanns cirka 400 renskötarbostäder.107 Sedan dess har en

del avvecklats, friköpts, försetts med nya avtal etc.

I lagtexten nämns inte odlingsgränsen.

 Lagstiftarna bestämde sig till slut för att betrakta den existerande odlingsgränsen som enbart ett provisorium som inte skulle åberopas i lagen. 

Där hänvisas bara till "för Lapparna avsatta land" och i andra sammanhang till "för

Lapparna bibehållna områden". Det har lett till en del senare diskussioner

om vad som egentligen avsågs med de olika uttrycken.


Avvittringen 1780 inleddes med deklarationen att all skogsmark var kronans och att det inte fanns några lagliga gränser för byarnas utmarker. Sedan skulle kronan genom avvittring tilldela byarna och socknarna den utmark de behövde.151

 

Mot böndernas protester gjorde kronan stora områden upp mot lappmarksgränsen till kronoallmänning.

Troligen fick samerna väsentligt bättre tillgång till vinterbete de första decennierna efter 1780. Området närmast lappmarken bestod i stort sett bara av kronoallmänning.

164

I sin årsrapport 1824 hade Poignant meddelat att han besökt denna provins och konstaterat att den "otvivelaktigt var en av de mest ofruktbara i riket". Han beskriver en svårartad ägosplittring och en dålig tillgång på myrslåtter. De mest givande slåtterlägenheterna fanns i fjälltrakterna "där hemmans ägarne hela

sommaren beta sine kreatur, och jemväl samla den mossa, som utgör ett stort bidrag till den myckna boskapens underhållande öfwer vintern".

176 Jämtlands och Härjedalens historia, fjärde delen (Stockholm 1962) s. 446 ff.

177 Rapporterna ingår i serien Skrivelser till Kungl. Maj:t. Landshövdingar i Sverige. Jämtlands

län (RA).

SOU 2006:14 Rennäringens historiska gränslinjer


Rapporten beskriver ganska väl de förhållanden som gjort just

Härjedalen till det markanta konfliktområde det är och alltid har

varit. Försörjningen baserade sig både för samer och bönder på

bruk av fjälltrakterna, de förra genom renskötsel, de senare genom

en fäboddrift som starkt expanderade på 1800-talet.

 Konkurrensen om markerna gällde, till skillnad från vad fallet var i större delen av

renskötselområdet i övrigt, även sommartid. Den förstärktes av en

betydande befolkningstillväxt på båda sidor. Mellan 1772 och 1850

ökade Härjedalens befolkning från 3 378 invånare till 6 679 dvs.

med 3 301 individer. Samerna ökade under samma period från 498

till 778 personer eller med 280 individer. I absoluta tal var de

bofastas tillväxt alltså vida större än samernas. I procent räknat var

skillnaden mindre, 100 procent tillväxt för de bofasta och 60 procent

för samerna.178

Avvittringsstadgan 1820 avsåg även Härjedalen. Vissa modifikationer

behövde dock göras med hänsyn till jordbrukets speciella

förhållanden där. Inför det slutliga genomförandet av avvittringen i

västra Härjedalen förordnade Kungl. Maj:t därför den 23 mars 1837

en kommitté som skulle lämna förslag till föreskrifter för avvittringen

i Hede pastorat.

 

 Det förslag som kommittén genom landshövdingen i länet inlämnade till Kungl. Maj:t var helt präglat av jordbruksintressena. "Som boskapsskötseln hufvudsakligast utgör Ortens innevånares näring", sägs det, skulle avvittringen grunda sig

på fodertillgången för ett visst angivet antal kreatur per jordbruk,

"dock utan beräkning af den tillsättning, som tillfälligtvis kan uppstå

genom hämtning af mossa".

 För utrönande av fodertillgången skulle ortens samtliga hemmansägare och innehavare av jord samlas till sammanträde "dervid det skall åligga dem, att, till namn, läge,

lasstal, upgifva alla af dem begagnade och kände slått- och odlingslägenheter".

 

I synnerhet som Kongl. Majts förre och om Länets odling både kunnige och mohne Herrar Landshöfdingar genom Laga Kraft vundne Resolution af den 30 aug.1790 samt 30 maji 1793 förordnat at Lappen ej utan särskilt tillstånd

må vistas på de uti bebodda Westerbotn varande Allmänningar samt

vid 3 1/3 Rdl vite icke ens beta på de hemman och nybyggare tillkommande

områden emedan de sielfve behöfva Renmossan til sin Boskap.

 

Situationen ändrade sig emellertid när Västerbottens län delades 1810 och Norrbottens län kom till.

Efter klagomål från nybyggare i Vittangi och Lainio byar i Jukkasjärvi socken utfärdade den nytillträdde landshövdingen Pehr Adolph Ekorn en länskungörelse daterad den 11 september 1813. I denna förbjuds lapparna, eftersom hässjorna inte kan skyddas genom hägnader, "att upresa sina Kåtor och med sina Renar vistas närmare än en mil ifrån Nybyggarnes byar, och att de icke i början af vintern, då de komma ifrån Fjällen, och flytta förbi någon slått, att de icke då stanna nära den, eller lemnar sina Renar owårdade, så att skada å Nybyggarnes höhässjor och stackar händer".

178

I juli månad 1829 inkom till Länsstyrelsen i Norrbottens län en

skrivelse från samerna i Jukkasjärvi. Den var upprättad enligt fullmakt

från dessa av I. Bucht (troligen Isak Wilhelm Bucht, född

1801 i Hietaniemi, och senare kyrkoherde i Övertorneå).  

"Lapp Allmogen uti Torneå eller Juckasjerwi Lappmark, de Helige Fäderne,

Abrahams, Isaacs och Jacobs afkomlingar och sista quarlefvan af

Sveriges Rikes Äldste Inbyggare", inledde han storståtligt och fortsatte

"våga härmed i djup ödmjukhet utbedja sig Konungens Respective

Befallningshafvandes uppmärksamhet, å ett icke mindre

ömande ämne, än som angår vår framtida tilvarelse och bibehållande

bland Fjällens invånare eller ändtliga utrotande".

6 Kammarkollegiets protokoll den 2 november 1802 § 27. Kammarkollegiets arkiv AIa: 375

(RA).

SOU 2006:14 Sedvanerätten lagfästs

 

Vad brevet huvudsakligen handlade om var ovannämnda länskungörelse

för Norrbottens län 1813 med sina stränga krav på lapparna.

Olika landshövdingars inkonsekvens framhölls och det påmindes

om att hägnadsskyldighet just i Jukkasjärvi och Enontekis

socknar påbjudits i en länskungörelse 1796. Den sistnämnda kungörelsen

var, menade man, "grundad på Lag, Naturrätt och Billighet", den förra så icke.


6.2 1886 års renbeteslag

Kungl. Maj:t tillsatte den 16 juni 1882 en kommitté med uppgift att

utreda förhållandet mellan de svenska lapparna och landets bofasta

befolkning samt att utarbeta förslag till lagbestämmelser på området.

10 Justitiedepartementets protokoll den 3 oktober 1866 § 13 med tillhörande konseljakt.

 

 

Till kommittébetänkandet fogades ett långt och skarpt formulerat

särskilt yttrande från bruksägaren William Farup. Hans huvudpoäng

var att äganderätten till jord måste vara oinskränkt. Bonden vill

leva i fred, skrev han, och han har rätt att fordra lagens skydd för

den jord för vilken han skattar.

 Vid avvittringen i Jämtlands län hade man inte gjort några lämpningar i skatteuttaget som kunde motivera att lappar skulle tillåtas beta på den till jordbruk avvittrade

marken. Farup påpekade vidare, att om en bonde olovligen med uppsåt släpper kreatur på annans ägor skall han, enligt Kungl. förordningen den 21 december 1857 rörande ägors fredande mot skador, betala dryga böter.

Sedvanerätten skulle enligt honom göra renskötseln till "ett slags fribytargärning" där samerna fritt kunde ta för sig av skogarnas tillgångar var de önskade. Även i övrigt tog han avstånd från flertalet punkter i förslaget.

 

12 Personuppgifterna är hämtade ur Svenskt biografiskt lexikon, Ekstrands Svenska lantmäteriet,

Samzelius Jägeristaten samt beträffande H.A. Widmark en artikel av Hugo Lindgren

i länsmuseets årsbok Norrbotten 1919 s. 3. ff. Kulturkampen i Härjedalen finns bl.a. utförligt

skildrad i Lars Thomasson avsnitt Samerna i Jämtlands och Härjedalens historia, femte delen

(Östersund 1990).

13 Riksdagen 1886. 1 saml. 1 avd. 2 band. Prop. Nr 2.

 

Kommitténs betänkande och förslag sändes ut på remiss till ett

stort antal präster och länsmän och behandlades dessutom under

senhösten 1883 vid ett antal sammanträden med kommunalstämmor

och lappallmoge.

 I Jämtlands län var motståndet kompakt såväl från präster och länsmän som från kommunalstämmorna.

Landshövding John Ericsson, som efterträtt Johan Asplund, var av

en annan stöpning än sin företrädare. Han vände sig kraftfullt mot

tanken på en sedvanerätt och tillade beträffande flyttningarna:

"Lappen är i följd af både natur och vanor föga fallen för ordning

och en afgjord fiende till all sådan ordning som lägger hämsko på

hans fria kringdrifvande, vare sig detta sker på fjellen med renhjorden

eller utefter landsvägen för att tigga och spå."

 

Endast en kronofogde, ett par länsmän och präster och en kommun i länet sade sig kunna acceptera kommitténs förslag. De övriga 26 myndighetspersonerna och kommunerna ställde sig mer eller mindre helhjärtat bakom Farups reservation. 

Varken bofasta eller samer kommenterade betänkandets uppgifter om flyttningsvägar.14

186

Svaren från de två andra länen – Västernorrlands län verkar inte

ha blivit tillfrågat – var annorlunda. Av de svarande 47 remissin-stanserna var det ett fåtal som icke godtog förslagets grundprinciper.

Sammanträden i socknarna hölls, till skillnad från vad fallet var

i Jämtlands län, i allmänhet gemensamt för bofasta och samer.

Tonen i beskrivningen av samerna var mer tolerant och positiv,

även om undantag fanns. En svaghet i materialet är att det huvudsakligen

var lappmarkssocknar som tillfrågades eller i varje fall svarade.

Synpunkter på sedvanerättsområdets utsträckning lämnades

sällan.

14 Protokoll från sammanträdena i Härjedalen publicerades i Särskilda utskottets utlåtande

Riksdagen 1886. 8 saml.1 band. utlåtande 1.

SOU 2006:14 Sedvanerätten lagfästs


 

190

6.3.3 Lagens slutliga utformning

Efter kritik, framför allt från Jämtlands län, gjordes vissa ändringar

och förtydliganden i en omarbetad renbeteslag som antogs av riksdagen

1898. Debatterna i denna var i jämförelse med dem 1886

ganska lama. De gällde framför allt frågan om hur lång period av

året som lapparna skulle få vara på vinterbete med sina renar. Några

förändringar av grundprinciperna i 1886 års lag infördes inte, men

åtskilliga viktiga justeringar av teknisk art gjordes.

 

 Det föreskrevs bl.a. att en byordning skulle upprättas för varje lappby (9 §). En

mycket viktig förändring var att lapparna i Jämtlands och Västerbottens

län inte längre tilläts ha skötesrenar tillhöriga bofasta i sin vård (27 §). Däremot fick de "tills vidare" på vissa villkor behållas i Norrbottens län.

Slutligen antogs en särskild lag om märkning av renar.

När det gäller formuleringen av paragrafen om sedvanerätten

gjordes vissa omdispositioner med hänsyn bl.a. till den påbörjade

avvittringen i lappmarkerna i Västerbottens och Norrbottens län,

den slutliga dragningen av odlingsgränsen och utvidgningen av renbetesfjällen

i Jämtlands län.

I sak infördes dock inga förändringar.

Lagen utfärdades den 1 juli 1898 (SFS 66:1898) och hade i de avgörande

paragraferna följande lydelse.

1 §

1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under

hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma

gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till

enskilde, vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland eller af

ålder varit såsom sådant land använd, samt inom Jemtlands län å

renbetesfjellen, hvarunder inbegripas såväl de vid afvittringen för

lapparne afsatta renbetesfjell som ock de till utvidgning af dessa

fjell sedermera upplåtna områden.

 

Rätten att ha skötesrenar reglerades i 14 – 18 §§.

Bofasta personer och lappar som övergivit renskötseln inom Norrbottens

län fick nu ha maximalt 20 skötesrenar. I undantagsfall kunde länsstyrelsen

medge fler, maximalt 50. I övriga län medgavs, liksom i

1898 års lag, skötesrenar endast i speciella fall. Bestämmelserna

"om renskötsel i vissa trakter nedom lappmarksgränsen", dvs. i

huvudsak för koncessionssamebyarna, reglerades i 57–58 §§.


3 §

1. Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade

att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen

och å sådan mark nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskild, vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd, dock att de må uppehålla sig endast å trakter där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren och hösten.


26.4.2 Lagens slutliga utformning

De i detta sammanhang viktiga 2 och 3 §§ kom att få följande

lydelse:

2 §

. Skogslappar må ock uppehålla sig med sina renar å annan mark

inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av

ålder användes för skogsrenskötsel, samt å de trakter utom

nämnda lappmarker vilka skogslappar från lappmarkerna efter

gammal sedvana vissa tider av året besöka med sina renar, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars

och april månader, såvitt icke antingen avtal träffats med

vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att

uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga

väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om

hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt som

tillkommer fjällapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån

betungande för den jordbrukande befolkningen, må Konungen

förordna, att området ej vidare må begagnas för renskötsel. I ty

fall skall dock annat lämpligt område anvisas lapparna.

 

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som

tillkommer skogslapparna enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig

mån betungande för den jordbrukande befolkningen eller

hinderlig för odlingens fortgång eller ock medföra väsentligt

hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må Konungen

förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.


6.5 1971 års rennäringslag

Rennäringssakkunniga 1964, som svarade för förarbetena till 1971

års rennäringslag, hade enligt direktiven att utgå från då gällande lagstiftning, dvs. 1928 års renbeteslag.

194

3 §

Renskötsel får bedrivas

1. hela året

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför

odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten

(kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives

under våren, sommaren eller hösten, på renbetesfjällen i Jämtlands län,

inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt

upplåtits till renbete,

2. den 1 oktober – 30 april i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen,

inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel

av ålder bedrives vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra

renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen

förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen

och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

18 Riksdagen. Proposition. 1968:16 s. 67.

SOU 2006:14 Källorna rörande samernas vinterbetesmarker


 

7.3 Samebyarna och deras förändringar

Samebyarna, eller lappbyarna som de förr kallades, är i stor

utsträckning ett resultat av 1886 års renbeteslag, även om de nordliga

länen även i äldre tid fanns en på naturförhållanden och flyttleder

grundad indelning i "stammar", som påminner om samebyar.


 

Sedan 1886 har en del förändringar skett genom delningar och

namnbyten. Här är inte platsen för en utförligare redogörelse för

dessa förändringar och deras bakgrund. En översikt över de samebyar

vi har och deras föregångare är emellertid nödvändig i en

utredning som denna.

Uppgifterna om samiska flyttningar är överraskande magra i

landsstatens arkiv, dvs. i länsstyrelse-, kronofogde- och länsmansarkiven.


I och med departementsreformen 1840 blev arkivbildningen mera strukturerad. Den största förbättringen var att det för varje departement skapades serier av konseljakter.

Till dessa finns numera ett ADB-register 1840–1920 som gör

det lätt att hitta för den perioden. Konseljakterna och kommittéarkiven

utgör en huvudkälla för denna utredning. Mycket ofta ingår

material från lokala myndigheter i akterna, framför allt från lappfogdar

och länsstyrelser. Härigenom får man alltså tillgång till

material från lokala myndigheter, som man kanske inte finner i

deras egna arkiv.


7.6.1 1882 års lappkommitté

Kommitténs tillkomst och sammansättning har behandlats ovan i

kapitlet om 1886 års renbeteslag (avsnitt 6.2). Själva lagen innehöll

inga preciserade uppgifter om sedvaneområdets utsträckning, däremot

förarbetena.

Betänkandet, som var färdigt redan 1883, innehöll en karta som endast hade till uppgift att visa lappbyarnas ungefärliga läge i förhållande till varandra och ger inte någon bild av sedvanemarkernas utsträckning (se karta 7.7.10).

 I betänkandet ingår emellertid de första mera utförliga beskrivningar som finns av

samernas flyttningsområden i landets olika delar.


7.6.3.3 Renbeteskommissionen 1909

Renbeteskommissionens undersökningar skulle enligt direktiven

omfatta Karesuando och Jukkasjärvis socknar samt av Pajala socken

med Muonionalusta kapellförsamling de områden som ligger ovanför

en linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till

Kangos, vidare till Junosuando och längs landsvägen till sockengränsen

mot Tärendö. Avgränsningen torde motsvara vad man uppfattade som renbetesmarkerna för fjällsamebyarna i de nordligaste delarna av Norrbottens län.

Sedan undersökningarna slutförts skulle kommissionen till skiljedomstolen

insända fem exemplar av såväl protokoll som karta över betesförhållandena. Ett exemplar av vardera finns i kommittéarkivet.

 

12 Protokollen är ett under av prydlighet och noggrannhet. 214

De utgavs i tryck 1912.

Sammantaget rör det sig om sex band omfattande nästan 2 000 sidor jämte fyra kartor. Del I innehåller kommissionens utlåtande samt en karta över vinterbetesområdena i Norrbottens två nordliga socknar.13 Därjämte ingår i kommittéarkivet ett 30-tal detaljkartor som visar flyttningsvägarna 1909– 1910 för ett urval av de intervjuade samerna.

12 Renbeteskommissionen 1909 arkiv (YK 185b, RA).

13 Renbeteskommissionens af 1909 handlingar I – VI (Helsingfors 1912).


232

Landsfiskal Ström i Pajala uppgav att det var vanligt att

bönder tog ut höga avgifter av fjällapparna när de kom ner till

socknen. Befolkningen kände enligt landsfiskalen väl till lagens

bestämmelser, men brydde sig inte om att efterkomma dem. Att

SOU 2006:14 Källorna rörande samernas vinterbetesmarker

länsstyrelsen år 1913 utfärdat en länskungörelse som reglerade

detta verkar man inte ha känt till eller brytt sig om. Enligt denna

kungörelse hade fjällapparna rätt att vintertid vistas i Pajala med

Muonionalusta kapellförsamling "åtminstone å de områden, som

ligga ovanför en linje från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån

till Kangos, vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen

till sockengränsen mot Tärendö".

 

 Befolkningen erinrades i kungörelsen om skyldigheten att "ställa sig lagens villkor till ovillkorlig efterrättelse" och inte avkräva fjällapparna några olagliga ersättningar.


11. Domstolsprotokoll är ett värdefullt källmaterial som kan ge unika

inblickar i människors vardagsförhållandena.

 Det finns emellertid också problem. Domar speglar huvudsakligen konflikter, inte samarbete.

Dessutom bygger de på en tidsbunden och, efter vad undersökningen

visat, inte sällan oklar lagstiftning. 

Domarna utgör också enstaka nedslag i verkligheten och kan därigenom vara svåra att sammanfoga till ett sammanhängande mönster. Slutligen är domböcker ett omfattande källmaterial som det tar mycket lång tid att

bearbeta. Den tiden har inte funnits inom denna utrednings ram.


9.1.2 Torneå lappmark

"Könkämästammen", som man skrev i protokollen 1866, brukade tåga mellan

Rosto- eller Lainio älv i väster och Muonio älv i öster ända till

trakterna av Kärendöjärvi och Parkajoki byar och hemman i Pajala

socken. "Lainiovuomastammen" följde Rosto eller Lainio älv förbi

Soppero by i Jukkasjärvi neråt byarna Laionio i sistnämnda socken

samt Oksajärvi, Kangos och Kärendöjärvi i Pajala socken.

 

 "Rommavuomastammen" och "Suontavaarastammen"(som båda senare uppgick i Könkämä) stannade som längst ner i trakten av Parkajokki i Pajala socken.

302

Nästa mer preciserade uppgifter återfinns i von Dübens arbete

1873. 

Enligt honom fanns det 1870 i Enontekis (Karesuando) socken

följande lappbyar: Köngemä eller Rosto, Lainiovuoma, Rommavuoma

och Suontavaara.

 Byarna vandrade vintertid söderut, som längst ner till Lainio, Oksajärvi, Kangas, Kärendöjärvi och Parkajoki i Pajala socken.

 

Enligt 1882 års lappkommittés betänkande 1883 sträckte sig Karesuandos (Enontekis) lappbyars (Könkämä, Lainiovuoma, Rommavuoma,

Suonttavaara) vinterbetesland som längst ett stycke söder om lappmarksgränsen ned till områdena kring Parkajoki –

Kärendöjärvi – Oksajärvi – Kangos byar i Pajala och Junosuando

socknar.

Vinterbetena nedanför lappmarksgränsen mötte motstånd

från bönderna i de båda socknarna. Utan att klart uttala sig om hur

långt söderut sedvanerätten sträckte sig menade kommittén att

beten på de angivna områdena nedanför lappmarksgränsen var nödvändiga

på grund av betesbrist längre upp, bl.a. som en följd av gränsstängningen mot Finland 1852.


Samebyarna i Jukkasjärvi socken (Kaalasvuoma, Rautasvuoma,

Sarivuoma, Talma) höll sig enligt utredningen så gott som alltid

ovanför lappmarksgränsen inom Vittangi och Jukkasjärvi socknar

och kom sällan utanför lappmarksgränsen in i Pajala socken. Trots

detta förekom stora motsättningar med den bofasta befolkningen.

 

Såväl i Karesuando som i Jukkasjärvi socken fanns ett smärre antal

skogssamer som tillsammans hade 1 100 renar. Till stor del ägdes

de av bönder nedanför lappmarksgränsen, men de vinterbetades

ovanför lappmarksgränsen. 

Fjällsamerna klagade över att skogssamerna skadade renlaven genom bete på somrarna och ansåg att de skulle tvingas att delta i flyttningarna till fjällen.

 

Utöver de nämnda skogssamerna fanns en mer otydligt definierad

grupp som verkar ha varit en blandning av samer och bofasta i

ömsesidig samverkan för att trygga tillgången på renar för sitt

jordbruk och skogsbruk.7

Det fanns samer som "bo inom kustlandssocknarna, i närheten af lappmarksgränsen … och förnämligast skötande egna renar, föra dem på bete dels inom lappmarken dels inom kustlandet".

Därutöver fanns samer "hvilka, skötande renar åt bönder inom kustsocknarna, äfven der föra dem på bete och sällan eller aldrig komma med dem inom lappmarkerna". Inom Tärendö och Pajala socknar fanns således 4 900 renar huvudsakligen

tillhörande bofasta.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1886 2 saml. 2 avd. avd. 1 bd s. 42.


304

Torne lappmark blev föremål för ett intensivt utredande i början

av 1900-talet, främst på grund av de problem de norska och finska

gränsstängningarna åstadkom. Som nämnts tidigare intervjuade

1909 års lappkommitté 172 samer i Karesuando och norra Jukkasjärvi.

 

Intervjuerna bearbetades till en karta som torde få betraktas som den mest genomarbetade som finns över områdets vinterbetesområden.

Med hänvisning till de gjorda undersökningarna utfärdade

Länsstyrelsen i Norrbottens län 1913 en länskungörelse.

Enligt den "hava lapparna sedvanerätt att med sina renar uppehålla

sig under vintermånaderna även inom Pajala med Muonionalusta

kapellförsamling, åtminstone å de områden, som ligga ovanför en

linje dragen från Parkajoki by till Kärendöjärvi, därifrån till Kangos,

vidare till Junosuando och vidare följande landsvägen till sockengränsen

mot Tärendö".9

Kungörelsens gränsbeskrivning överensstämmer nära men inte fullständigt med 1909 års karta. Den sistnämnda redovisar hela området till "nedre gränsen för kända flyttningar".

Trots länskungörelsen tycks problemen med sedvanegränsen ha

bestått. Lappfogden i Norrbottens norra distrikt berättar i sin årsberättelse

1919 om de svårigheter som kunde uppstå.

8 Årsberättelser från lappfogden i Norrbottens län 1890, 1891, 1893, 1895-1902, 1904-1908

ingår i Renbetesdelegationens 1913 arkiv (YK 1766, RA) vol. 21.

9 Norrbottens läns kungörelser 1913, serie A, Landskansliet, nr 104.


 

386

Det är inte omöjligt att man med avsikt avstod från att i lagtext

använda begreppet urminnes hävd i de äldre rennäringslagarna.

Äldre jordabalkens rättsinstitut passar nämligen i flera avseenden

inte in i sammanhanget.

Urminnes hävd enligt jordabalken åberopas för att fastställa en

fastighets (eller en samfällighets) omfattning i förhållande till andra

eller för att konstatera ett servitutsförhållande mellan härskande

och tjänande fastighet.

 En sedvana som är knuten till en befolkningsgrupp eller en yrkeskår kan inte läggas till grund för urminnes hävd enligt äldre jordabalken även om sedvanan på ett i övrigt servitutsliknande sätt belastar en viss fastighet.


 

 Urminnes hävd enligt rennäringslagstiftningen är knuten till samerna som folkslag – inte

till härskande fastigheter.

Urminnes hävd enligt äldre jordabalken åberopas av den som

inte kan bevisa någon annan rättsgrund till sin eller sina fångesmäns

besittning. Den renskötsel som av samer bedrevs före 1886 var till

stora delar inte i avsaknad av särskild rättsgrund. 

Som framgått av historiken kvarstod då indelningen i lappskatteland inom stora

delar av renskötselområdet – låt vara att innehavarnas rättigheter efter hand tunnats ut. I den mån som renskötseln bedrevs utanför det egna lappskattelandet hade betesrätten ofta en rättslig grund i avtal med en fastighetsägare eller en lappskattelandsinnehavare.

 

Innebörden av 1886 års lagstiftning var att urminnes hävd fick ersätta tidigare bestående rättsgrunder.

Urminnes hävd till renskötsel tillkommer enligt rennäringslagstiftningen

samerna som folkslag.

 Rennäring bedrivs emellertid (såväl före som efter 1886) av enskilda samiska företagare eller av till sin omfattning mera begränsade kollektiv. Innebörden av 1886

års lagstiftning var att samers individuella rättigheter i förhållande till markanvändningen upphävdes.

 

Vi menar att de särdrag som kännetecknar urminnes hävd till renskötsel i förhållande till urminnes hävd enligt äldre jordabalken motiverar att man talar om i princip skilda rättsinstitut.

Detta utesluter inte att man i tillämpliga delar hänför sig till äldre jordabalken

för tolkningen av renskötselrätten.


10.5.6 En tolkning helt i enlighet med äldre jordabalken kan

leda till felsyn (dilemmat med Prokrustesbädden)29

 

Som tidigare framhållits kan institutet urminnes hävd till renskötsel inte i alla lägen tillämpas i enlighet med vad som gällt i fråga om urminnes hävd enligt äldre jordabalken. 

Om man skulle göra det finns det nämligen en risk för att syftet med att markera att renskötselrätten bygger på urminnes hävd förfelas och att lagändringen 1993 paradoxalt leder till en försvagning av samernas rätt.


En annan viktig fråga är om renskötselrätt kan uppstå efter 1971

då nya jordabalken trädde i kraft och institutet urminnes hävd

upphävdes som ett allmänt fastighetsrättsligt institut.

 

Är det med andra ord möjligt att i hävdetiden även räkna med perioden efter

1971? Att urminnes hävd inte längre kan uppkomma enligt jordabalken.

36 Prop. 1898 nr 56 s. 53.

Mot bakgrund av vår uppfattning att urminnes hävd till renskötselrätt inte är i alla hänseenden detsamma som urminnes hävd enligt äldre jordabalken ansluter vi oss till Bertil Bengtssons mening. 

Vi anser alltså att renskötsel kan uppstå genom brukande även efter 1971.


 

10.5.13 Bevisning om urminnes hävd till renskötselrätt

 

Mål om tvister som rör renskötselrättens bestånd handläggs som vid allmän domstol och inte av förvaltningsmyndighet eftersom renskötselrätten är en civil rättighet.44

  I processrätten brukar sådana mål benämnas dispositiva vilket anges i lagtexten på så sätt att "förlikning är tillåten".

En konsekvens av att ett mål är dispositivt är att domstolen är bunden av vad parterna yrkat och åberopat.

Det är således inte möjligt för domstolen besluta mer än vad som yrkats eller att frångå ett medgivande. Och om en part erkänt, "vitsordat", en omständighet, skall domstolen vid sin bedömning utgå från att det erkända sakförhållandet existerar.

396

Domstolen tar inte på egen hand fram någon utredning, men är å

sin sida skyldig att se till att inga ovidkommande eller onödigt dyra bevis belastar processen.

Det finns i 15 kap 4 § äldre jordabalken en bestämmelse om vilka

bevis för urminnes hävd som får åberopas. Enligt denna skall bevisningen

utgöras av gamla och laggilda brev och skrifter, eller trovärdiga

män, de där om orten väl kunniga äro, och på ed sin vittna kunna.

 Bestämmelsen bygger på den legala bevisteori som förhärskade enligt äldre rättegångsbalken fram till 1948. 

Denna teori innebar i korthet att det i förväg var bestämt vilka sorters bevis som

fick användas och hur dessa skulle bedömas. 

Sedan 1948 då den nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft gäller emellertid fri bevisprövning. Allt som har betydelse skall vägas in i rättensbedömning. 

Inte desto mindre ligger det i sakens natur att bevisning om en på urminnes hävd grundad renskötselrätt i första hand måste föras med hjälp av äldre skriftligt material.

 Det är svårt att åberopa muntlig bevisning om sådant som "ingen av sanna sago

vet"

Med hänsyn till den fria bevisprövningen kan dock även andra omständigheter få betydelse, såsom uppgifter om betesmarkernas beskaffenhet, renhjordarnas storlek eller kännedom om hur renskötsel bedrevs i äldre tider.

44 Jfr. 11 kap. 3 § regeringsformen och artikel 6 p. 1 i Europakonventionen om mänskliga

rättigheter.

SOU 2006:14 Rättsliga utgångspunkter. Urminnes hävd


 

Den omständigheten att sedvanerätten till renskötsel är styrkt inom en angränsande trakt kan också vägas in.

 För att man rätt skall förstå det historiska materialet är det viktigt att man sätter in detta i sitt rätts- och idéhistoriska sammanhang.

Urminnes hävd förutsätter viss kontinuitet, varför en enskild uppgift sedd för sig vanligtvis inte utgör tillräcklig bevisning för att sedvanerätt föreligger. Det måste finnas uppgifter som bildar ett mönster. Det rör sig om vad man inom bevisrätten brukar kalla för samverkande bevisning. Det betyder att, även om varje uppgift sedd för sig inte kan tillmätas avgörande betydelse, sammantagna uppgifter kan få avsevärd styrka.


10.5.14 Frågor om rättskraft

När en dom vunnit laga kraft – genom att den inte överklagats eller

tvisten slutligt avgjorts av högsta instans – går det inte att på nytt

väcka talan om samma sak.45 Domen har då rättskraft. 

Normalt sett är en dom emellertid bindande endast för parterna i målet. 

I vissa situationer kan dock andra bli bundna. Ett sådant exempel är då

någon förvärvar viss rättighet från part i ett mål; det säger sig självt att förvärvaren i detta fall inte kan ha större rätt än överlåtaren.46


Renbetesmålet Svegs tingsrätt T 88/90 m.fl. och Hovrätten för

Nedre Norrland T 58/96

Se avsnitt 11.6 (Härjedalen)

Mora tingsrätt T 352/95

Se avsnitt 11.6 (Särna och Idre)

Luleå tingsrätt T 459–460/98

Se avsnitt 11.2.3 (Sävast Sunderbyn)

Skellefteå tingsrätt T 270/94

Se avsnitt 11.3.3 (Bjuröhalvön)

Östersunds tingsrätt T 977/04

Se avsnitt 11.5 (Klövsjö – Rätan)

Umeå tingsrätt T 1733/98

Se avsnitt 11.4.2 (Nordmaling)

Särskilda yttranden SOU 2006:14


520

Gränsdragningskommissionen, särskilt yttrande från

markägarna företrädda av Solveig Larsson (LRF/

Skogsägarna) och Lars Rubensson (Skogsindustrierna)

Allmänt

Gränsdragningskommissionens uppgift har varit att klarlägga

omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I den del

av uppdraget som avser att identifiera mark som samerna traditionellt

innehar är utredarens uppfattning att det inte finns något

sammanhängande område till vilket samerna har en sådan stark rätt

som avses med ILO-konventionens krav på äganderätt och besittningsrätt.

 

Kommissionsarbetet har därför huvudsakligen koncentrerats

till att identifiera mark som samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra genom att fastställa den s.k. yttre gränsen.

Enligt uppdraget skall "undersökningen bidra till att klarlägga gränsen så att behovet av domstolsprocesser om rätt till vinterbetning för ren bortfaller eller i varje fall minimeras".

 

Vi instämmer i utredarens konstaterande beträffande samernas

traditionella innehav. Däremot delar vi ej utredarens uppfattning gällande

den yttre gränsen

Beslut om yttre gränsen, eller snarare bedömningen av sannolikheten för renbete, har tagits område för område sedan kriterierna för urminnes hävd fastlagts. Med de slutsatser som dras angående sannolikheten för renbete menar vi att risken

för domstolsprocesser snarare ökar än minskar. 

Ett sätt att minska denna risk är dock det förslag till utrednings- och medlingsinstitut

som föreslagits. Vi fördjupar här vår syn på frågorna.


Urminnes hävd

Utredaren anser att urminnes hävd fortfarande kan nyskapas. Vi

delar ej utredarens syn i denna fråga. Vår uppfattning är att renskötselrätt

grundad på hävd inte kan uppstå efter ändringarna i jordabalken1971.

 

Detta framstår som uppenbart vid ett studium av de förarbeten som låg till grund för införandet av jordabalken. Frågan har också prövats i det s.k. renbetesmålet i Härjedalen. Tingsrätt och hovrätt fann här att rätt till vinterbete inte kunde grundas på

hävd som utövats efter 1971. Prövningstillstånd har inte meddelats.

 

Vi anser att utredaren inte beaktat och analyserat förarbeten och domar på ett korrekt sätt. Enligt vår rättsuppfattning, som vinner stöd i förarbeten, lag och domar, kan därför inte rätt till vinterbete grundas på renbete som utövats efter 1971. Utredaren gör här en annan bedömning.

 Skulle denna bedömning vara korrekt kan den leda till rättsförluster för oss markägare eftersom vi inte ansett att man måste göra invändningar mot olovliga renbeten utövade efter 1971.

 Vi delar dock utredarens uppfattning att varje tystnad från markägare

inte kan anses som rättighetsgrundande passivitet. Ett exempel

på detta är de fall då skogsägare, mot bakgrund av kraven för certifiering,

accepterar renbete på sina marker trots att man inte anser att markerna belastas av renskötselrätt.

Vi delar utredarens syn att 90 år är den tid som är rimlig för att

renskötselrätt skall uppkomma. Däremot delar vi ej utredarens syn på

luckor i brukandet. Utredaren skiljer på två situationer. Den ena

avser uppehåll som sker medan urminnes hävd håller på att uppstå och den andra när det sker avbrott i brukandet sedan urminnes hävd uppkommit. Efter visst resonerande kommer utredningsmannen fram till att det för upphörande av renskötselrätt krävs 30 års avbrott i det förra fallet och 90 års avbrott i det senare.

 

Vi vill ifrågasätta utredarens slutsatser. De ger definitivt inte någon vägledning

för de problem som föreligger i praktiken. Hur skall man i en

uppkommen tvistesituation veta om man har att göra med ett fall

där tiden för intjänande av hävd pågår eller ett fall då urminnes

hävd har uppstått? Det ger utredningsmannen inte svar på. 

 

Vi delar utredningsmannens uppfattning att begreppet trakt i rennäringslagen

vållar oklarheter i flera avseenden. Vi anser dock att frågan behandlats för lättvindigt. Utredarens uttalande, att om man anser att det finns renskötsel i en "trakt" betyder det att alla fastigheter inom området formellt belastas av renskötselrätt, är snarare

ägnad att förstärka rådande oklarheter än att bidra till en lösning av

problemet. Vi anser att utredaren skulle ha utvecklat sin syn i frågan.

 

Den första rennäringslagstiftningen 1886 kodifierade den hävd

till mark och vatten samerna hade vid denna tidpunkt. Det är således

hävden vid den tidpunkten som anger omfattningen av den

samiska bruksrätten. 

Enligt vår uppfattning användes ordet trakt i första rennäringslagen som begrepp för den plats där renbete bedrevs och är ett snävt avgränsat område med intensiv renskötsel och ständig bevakning av renhjorden.

Traktbegreppet bör vara oföränderligt gällande omfattningen och ej möjligt att utöka genom sentida ändrad utövning av renskötsel. Vår uppfattning är därför att

begreppet trakt är ett geografiskt snävt begränsat område.


 

Utredaren har utanför utredningens direktiv gjort kommentarer angående bevisbördan. Tillämpad på tvistemål om renskötselrättens bestånd innebär gällande regel att bevisbördan ligger på samebyarna.

Utredaren menar att en bevisvärdering motsvarande den som förekommit i norsk rätt (Selbusaken) i princip också är möjlig i svensk rätt. Det skulle innebära att bevisbördan kan vända till markägarsidan när samer åberopat sådana omständigheter som gör det i hög grad sannolikt att sedvanerätt har uppkommit. 

Utredaren uttalar mot denna bakgrund att för områden som åsatts kategori 2,

definierad som "Icke bevisad men övervägande sannolik betesrätt",

ankommer bevisbördan på markägarna.

Vår uppfattning är att en tillämpning med omvänd bevisbörda grundad på utredarens schablonmässiga bedömning om sannolik gräns för renbete icke är möjlig i svensk rätt.


Yttre gränsen

Beslut om yttre gränsen, eller snarare om sannolikheten för renbete, har tagits område för område med stöd av de konkreta slutsatser som dragits om var renbete förekommit från tid till annan och de av utredaren fastlagda kriterierna för urminnes hävd. 

Mot bakgrund av det oerhört omfattande materialet, den gränslängd som skall redovisas och den i sammanhanget korta tid som utredaren haft till förfogande har med nödvändighet inneburit att endast schablonmässiga bedömningar gjorts område för område. 

Det innebär t.ex. att stora delar av Jämtlands län klassats som "Bevisad renbetesrätt" trots att såväl våra egna intervjuer med markägare som utredningsmaterialet i övrigt klart visar att betydande områden av länet varken nyttjats eller nyttjas för renbete.

Likaså omfattar områden klassade som "Inte bevisad och osannolik betesrätt" i huvudsak områden där renbeten aldrig förekommit eller endast förekommit

ytterst sporadiskt.

 Som ovan redovisats har vi markägare också en annan syn på frågan om urminnes hävd vilket innebär att vi har en annan uppfattning om den yttre gränsen. Vi delar utredarens syn på att de gränser som redovisas är "till stor del skissartade".

SOU 2006:14 Särskilda yttranden

523

Däremot delar vi ej utredarens uppfattning om gränsernas läge eftersom

vi har annan uppfattning om kriterierna för urminnes hävd. Vår

uppfattning är att den markägarkarta som redovisas i betänkandet

(avsnitt 7.7, karta 12) bättre återger läget beträffande renbetesrätten.

 

Vi vill också peka på riskerna med att endast ta ställning till en sannolik yttre gräns för renbetet trots att betydande områden väster om gränsen enligt vår mening ej omfattas av renbetesrätt.

Förslag på ändringar i lagstiftningen tenderar att "smetas ut" med restriktioner över stora områden trots att de endast avses gälla för vissa av områdena. Ett exempel på detta är förslaget till samråd som rennäringspolitiska kommittén föreslagit. Om ett sådant samråd skall omfatta hela renskötselområdet kommer uppenbarligen ett stort antal fastighetsägare som ej berörs av rennäringen att drabbas av administrativa restriktioner med negativa konsekvenser för skogsnäringen som följd.


Övrigt

Vi delar utredningsmannens synpunkter gällande ett utrednings- och

medlingsinstitut. Vi vill peka på vikten av ett dylikt organ blir kompetent

och biträder parterna kostnadsfritt samt att medlingsförfarandet ej får innehålla tvångsförfaranden.

Vi vill även peka på att det finns ett behov av ett organ dit "kvald" kan lämnas. I dag saknas utpekad myndighet att lämna "kvald" till. 

Om utredningsmannens syn att hävd kan nyskapas efter 1971 vinner tillämpning finns

ett uppenbart behov av att rutiner för anmälan om "kvald" tas fram.

Särskilt behöver anges vilken/vilka instanser som skall ta emot erinran mot renbete. Vår uppfattning är att det utrednings- och medlingsinstitut som föreslås även blir det organ till vilket sådan erinran lämnas.


Särskilda yttranden SOU 2006:14

524

Särskilt yttrande av Barbro Julstad, Kjell Åke Modéer och

Kjell Westling

Det ligger i sakens natur att inte samtliga inblandade i en utredning

med flera sakkunniga och experter kan dela alla åsikter. I betänkandets

inledande del sägs emellertid bland annat: Arbetet har bedrivits

i nära samråd med berörda sakkunniga och experter. Betänkandet är

därför skrivet i vi-form. Såsom framgår av särskilda yttranden som

fogas till betänkandet finns dock avvikande uppfattningar. Vi vitsordar

att utredaren kontinuerligt samrått med sakkunniga och experter,

men ser oss i anledning av vi-formen föranledda att avge särskilt

yttrande, eftersom det i annat fall kan uppfattas som om vi

står bakom betänkandets resonemang och slutsatser i dess helhet, vilket inte är fallet.

 

Vi väljer att här ta upp vissa frågor som kan ha betydelse för avgränsningen av vinterbeten och för samernas rätt till mark som traditionellt innehas inom åretruntmarkerna. Vidare berör vi förslaget till ett medlingsinstitut för att lösa uppkomna tvister rörande vinterbeten.

Inledningsvis vill vi framhålla vår uppskattning av den källkritiska

historiska genomgång som görs i betänkandet. Den utgör en

god grund för framtida avgöranden vid konflikt om var rätt till

vinterbeten föreligger och var sådan rätt inte föreligger samt var det

råder osäkerhet.


Gränsdragningen mellan områden där rätt till vinterbeten föreligger

med säkerhet och andra områden, i betänkandet omnämnd

som den yttre gränsen, grundar sig på den historiska genomgången

tillsammans med resonemangen om rennäringslagens begrepp urminnes

hävd.

Tolkningen av begreppet urminnes hävd och de slutsatser

som kan dras av det historiska materialet har dock inte i alla delar

på ett konsekvent sätt lagts till grund för gränsdragningen. Inom

exempelvis vissa områden där det historiska materialet, enligt vår

mening, visar att urminnes hävd till vinterbeten har etablerats så

görs tolkningen att det endast är sannolikt att en sådan rätt föreligger

till följd av att markägarna i dag är av annan uppfattning.

Slutsatsen strider mot tidigare resonemang i betänkandet där det

konstateras att etablerad urminnes hävd endast kan brytas till följd

av att marken inte utnyttjats under en tidsperiod som motsvarar

den tid som krävs för etablering av urminnes hävd. Vi vill med

detta framhålla att det finns anledning att vid eventuella ifrågasättande

av kommissionens slutsatser - det gäller såväl samernas

SOU 2006:14 Särskilda yttranden

525

som markägarnas ifrågasättande - rörande gränsdragning inom vissa

områden förutsättningslöst göra en självständig bedömning av det

historiska källmaterialet i kombination med bedömningen av vad

som etablerar urminnes hävd.1


Eftersom begreppen sedvana och tradition har en svag ställning i

den moderna svenska rättskulturen saknar vi, med den internationella

jämförelsen som bakgrund, en djupare analys om olika former

av rättigheter som skulle kunna uppstå genom utnyttjande av

markområden, intensivt såväl som extensivt.2

En sådan analys skulle ha kunnat påverka slutsatserna rörande såväl det som i betänkandet benämnts den yttre som den inre gränsen, dock framförallt rätten

till mark- och vattenområden innanför den inre gränsen. Vi menar

således att ett resonemang om olika former av bruks- och äganderättsbegrepp

borde ha utvecklats innan några slutsatser om ägande- och brukanderättsformer kunnat dras.

 

Den internationella jämförelsen i kapitel 13 utgör därför en viktig och betydelsefull del för utredningsuppdraget i sin helhet som bättre hade kunnat tillvaratas inom ramen för uppdraget. Det hade bland annat varit önskvärt att

tydligare ha uppmärksammats att det i andra rättskulturer finns

andra former av bruksrättigheter, och även olika former av delad

äganderätt3, än de i svensk rättstradition samt vilken betydelse

detta skulle kunna ha för synen på rätten till vinterbeten och

självbestämmandet över mark som traditionellt bebos och innehas

av samerna.

Som exempel kunde en ytterligare fördjupad belysning

av det norska begreppet alder tids bruk med en diskussion om

bevisbördans fördelning mellan samer och skogsägare i förhållande

till den svenska rättsfiguren urminnes hävd i den nuvarande rennäringslagen

ha gjorts.


Slutsatserna i avsnittet 12 Den inre gränsen rörande avgränsning av mark som bör avskiljas och tilläggas samerna som självständigt ägda fastigheter vilar således på för lös grund. Det gäller inte enbart frågan om vilken rätt som skall anses föreligga, om fastigheter i dagens bemärkelse skall bildas eller inte, utan även frågan om hur

de områden som anses innehas med en självständig brukande- eller äganderätt skall avgränsas.

 

1 Även om det i sammanhanget endast sällan torde ha avgörande betydelse vill vi påpeka att

vi inte delar uppfattningen att en etablerad rätt kan brytas genom passivitet i utnyttjandet.

En sådan rätt kan enligt vår uppfattning endast brytas genom att en ny rätt har etablerats

också den genom hävd, en rätt som alltså tagit över den tidigare etablerade. En förutsättning

för ett sådant brytande är att det är fråga om urminnes hävd etablerad före 1972, eftersom

det då inte är fråga om renbetesrätt.

2 Det ligger förvisso inte inom ramen för utredarens uppgifter att framlägga rättspolitiskt

grundade förslag men vi anser det vara viktigt att påvisa de rättsliga problem som döljer sig

bakom den traditionella analys utredningen gjort.

3 Även i Sverige finns en form av delad äganderätt genom att äganderätten till vatten och

rätten till fiske inom samma vattenområde kan ingå olika fastigheter.

Särskilda yttranden SOU 2006:14

526


I betänkandet ges i avsnitt 14 ett förslag till medling vid konflikt

om renskötselrätt. Att lämna ett sådant förslag ingick inte i kommissionens

uppgift. Vi delar dock uppfattningen att det finns ett behov av ett särskilt organ för att lösa uppkomna konflikter i framtiden, även om kommissionens arbete förhoppningsvis kan leda till en minskning av antalet konflikter. Enligt vår mening bör dock ett tvistelösningsorgan utformas på ett annat sätt än som

föreslagits.

 

Vi menar att ett tvistelösningsorgan bör vara antingen en förvaltningsmyndighet

eller en specialdomstol som har såväl en medlande som beslutande, alternativt dömande, uppgift. 

Tvistelösningsorganet bör som föreslagits ha en självständig utredningsplikt, dvs. inte grunda sina slutsatser enbart på vad parterna anför

Detta för att inte parternas skicklighet i att föra sin talan eller ekonomiska förutsättningar att anlita sakkunnig hjälp skall ha avgörande betydelse för bedömningen. Det finns flera skäl till att tvistelösningsorganet bör ha en beslutanderätt.

 

Ett skäl är att överenskommelser som uppnås bör kunna direkt ges ett sakrättsligt skydd för att undvika nya tvister i samma fråga vid senare tillfällen. Ett annat

skäl är att, när enighet inte uppnås, den förutsättningslösa utredning

som gjorts till följd av utredningsplikten direkt kan tas tillvara tillsammans med parternas yrkande och läggas till grund för beslut.

På så sätt effektiviseras förfarandet och kostnaderna minskas till nytta för såväl de inblandade parterna som för samhället. Tvistelösningsorganet skulle också kunna ges befogenhet att besluta om såväl utökning som minskning av renbetesrätten och i samband därmed besluta om ersättningar mellan de berörda parterna.


 

 Förfarandet att vid förvaltningsmyndighet handlägga frågor, såväl vid samförstånd som när sådant inte föreligger, förekommer i dag bland annat vid lantmäteriförrättningar. Det är således inte någon nyhet i svensk rättstradition.

Att ge domstolar en självständig utredningsplikt av denna karaktär innebär vissa förändringar i förhållande till ett traditionellt tvistelösningsförfarande, men det bör inte hindra att så bör kunna ske.

 Enligt vår mening är det inte en väsentlig fråga om tvistelösningsorganet är en förvaltningsmyndighet eller en domstol utan att såväl utredningsplikt föreligger som att samförståndslösningar eftersträvas och kan ges sakrättslig verkan samt att organet kan fatta beslut vid tvist.


Kommittédirektiv       

En gränsdragningskommission för renskötselområdet

Dir. 2002:7

Beslut vid regeringssammanträde den 24 januari 2002.

 

Sammanfattning av uppdraget

En gränsdragningskommission tillsätts med uppgift att utreda

omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I uppdraget

ingår att fastställa vilken omfattning som samerna, så som det

anges i International Labour Organizations (ILO) konvention nr

169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, traditionellt

innehar mark respektive nyttjar mark tillsammans med andra.

Kommissionen skall i sitt arbete främst gå igenom det material som

finns hos olika myndigheter.

Bakgrund

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder innehåller ett antal bestämmelser till skydd för ursprungsfolken.

Utredningen om ILO:s konvention nr 169 hade till

uppgift att ta ställning till om Sverige kan ratificera konventionen

och vilka åtgärder som i så fall krävs för att Sverige skall kunna efterleva

bestämmelserna i konventionen. I betänkandet "Samerna –

ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till

ILO:s konvention nr 169" (SOU 1999:25) tog utredningen upp

frågan om samernas rätt till land och vatten.

Utredningen om ILO:s konvention nr 169

Enligt betänkandet Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige är det

inte klarlagt vilka områden som samerna traditionellt innehar. Inte

heller är det klarlagt vilka områden som samerna traditionellt nyttjar

tillsammans med andra. Kravet i konventionens artikel 14 punkt

2 på identifiering av sådan mark är därför inte uppfyllt.

Mark inom renskötselområdets året-runt-marker som in i våra

dagar varit i statlig ägo kan enligt utredningen i vart fall anses vara

mark som samerna traditionellt innehar. Mark inom renskötselområdets

vinterbetesmarker kan i vart fall anses som mark som samerna

traditionellt nyttjar tillsammans med andra. Det senare kan

också gälla mark inom året-runt-markerna som länge varit i privat

ägo.

Den viktigaste åtgärden för att stärka renskötseln i områden som

samerna traditionellt nyttjar tillsammans med andra är enligt utredningen

att klargöra inom vilka områden samerna har renskötselrätt

och tillförsäkra samerna tillgång till tillräckligt stora områden

för att de skall kunna fortsätta att bedriva renskötsel.

För att kunna fastställa vilken mark som samerna traditionellt

innehar eller nyttjar krävs enligt utredningen att frågan utreds ytterligare.

 

Pågående domstolsprocesser om vinterbetesmarkernas

omfattning kan visserligen leda fram till att de yttre gränserna för

renskötselområdet i vissa delar klarläggs. Det kan dock förväntas ta

lång tid innan dom meddelats i alla mål och avgörandena kommer

inte att omfatta alla områden som används för vinterbetning.

 

För att uppfylla konventionens krav i fråga om den mark som

samerna har rättigheter till bör enligt utredningen en gränsdragningskommission

tillsättas med uppgift att identifiera mark som

samerna traditionellt innehar respektive traditionellt nyttjar.

Kommissionen bör bestå av en grupp experter med väldokumenterade

kunskaper inom områdena juridik (fastighetsrätt), lantmäteri

och rättshistoria, vilka kan göra sin bedömning mot bakgrund av

tillgängligt material hos bl.a. länsstyrelsernas rennäringsenheter,

Statens jordbruksverk, lantmäterimyndigheterna och inskrivningsmyndigheterna.

549

Finland

Den finska renskötselrätten regleras i 1990 års rennäringslag. I lagen

har renskötselområdet bestämts geografiskt och omfattar nästan

hela Lapplands län och norra delen av Uleåborgs län.

Uppdraget

Inom rennäringens vinterbetesmarker får renskötsel enligt 3 § första

stycket 2 rennäringslagen (1971:437) bedrivas under tiden den 1

oktober – den 30 april inom de områden där renskötsel av ålder bedrivs

vissa tider av året. I motsats till de områden där renskötsel får

bedrivas hela året är vinterbetesmarkerna inte geografiskt bestämda.

Omfattningen av vinterbetesmarkerna är inom vissa delar

av renskötselområdet omstridda. Ovissheten om den geografiska

utsträckningen har medfört att ett flertal domstolsprocesser pågår

mellan fastighetsägare och samebyar om förekomsten av sedvanerätt

till vinterbete för ren. Dessa processer kostar mycket pengar

och skapar motsättningar mellan de olika grupperna av markutnyttjare.

 

En svensk anslutning till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder förutsätter att omfattningen av den mark som får användas för renskötsel klarläggs och att den mark som samerna traditionellt innehar respektive

nyttjar tillsammans med andra identifieras.

Redovisning av uppdraget

Gränsdragningskommissionen skall redovisa sitt arbete till regeringen

senast den 31 december 2004.

(Jordbruksdepartementet)

527


Käll- och litteraturförteckning

Källor

Arkiv på Riksarkivet (RA):

Direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverks arkiv, Kammarkollegiets

arkiv, Kanslistyrelsens arkiv, Nedre justitierevisionens

arkiv, Riksarkivets kopiesamling vol. 526, skrivelser till Kungl.

Maj:t från konsistorier, landshövdingar i Sverige, sammansatta

kollegier – 1840, statsrådsprotokoll, konseljakter och skrivelser

1841 – i Bostadsdepartementets, Civildepartementets, Ecklesiastikdepartementets,

Finansdepartementets, Jordbruksdepartementets,

Justitiedepartementets, Socialdepartementets och Utrikesdepartementets

arkiv.

Kommittéarkiv (RA):

Äldre kommittéer 641. Kommissionen ang. ekonomiska författningar

i Lappmarken 1755–1756

ÄK 34. Kommittén för den inhemska lappfrågans behandling 1882

ÄK 39. Kommittén för revision av gällande lagbestämmelser angående

lapparnas rätt till renbete 1895

YK 185a. Skiljedomstolen (Voldgiftsretten) i renbetesfrågan 1909

YK 185b Renbeteskommissionen 1909

YK 193. 1919 års lappkommitté

YK 1009. Utredning 1939 om överarbetning av 1930 års lapputrednings

(jfr. YK 1768) betänkande

YK 1765. Renbeteskommissionen 1907

YK 1766. Renbetesdelegerade 1913

YK 1768. Sakkunnig för biträde åt länsstyrelsen i Norrbottens län

för avhjälpande av missförhållanden i lappmarken (1930 års lapputredning)

YK 2284. Renbetesmarkutredningen 1960

YK 2318. 1964 års rennäringssakkunniga

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

528

YK 2569. Svenska delegationens för förhandlingar ang. ny renbeteskonvention

1967

YK 2573. Utredning 1971 med anledning av förslag till ny konvention

med Norge

YK 5441. Utredningar ang. lappförhållanden 1911–1916 (Häri bl.a.

de särskilt omnämnda Utredningar angående lappförhållanden

inom Västerbottens län av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström

och Utredningar om lappförhållanden inom Kopparbergs

och Jämtlands län av E. von Sydow och C. Österberg. Odat. stencilutgåvor

omkring 1913. Finns även i Norrbottens läns museums

arkiv i arkivinstitutionen Norrbottens minne i Luleå och för

Västerbottens läns del i lappfogdens i Västerbottens län arkiv i

HLA).

Övriga arkiv

Intervjuer och uppteckningar i Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet

i Umeå (SOFI)

Prosten Erik Nordbergs arkiv. Forskningsarkivet vid Umeå universitet

Lantbruksnämndens i Jämtlands län arkiv. Länsstyrelsen i Jämtlands

läns arkiv

Lappfogdarnas i Jämtlands (ÖLA) samt Västerbottens och Norrbottens

län arkiv (HLA)

Lappfogden m.m. Erik Bergströms enskilda arkiv. Västerbottens

läns museum

Länsstyrelsernas i Norrbottens, Västerbottens (HLA) och Jämtlands

län arkiv före 1971 (ÖLA), länsstyrelsens i Jämtlands län

arkiv 1972- på Länsstyrelsen i Östersund

Nordiska museets arkiv, lapska avdelningen nr 1369, 1394, etnologiska

undersökningarna frågelista 100

Statens planverks arkiv Boverket Karlskrona

Litteratur och tryckta källor

G Ahlström, De mörka bergen. En krönika om de lappländska

malmfälten (Stockholm 1966)

J E Almquist, "Det norrländska avvittringsverket", Svenska lantmäteriet,

del I (Stockholm 1928)

S. James Anaya och Claudio Grossman: "The Case of Awas Tingni

v. Nicaragua: A New Step in International Law of Indigenous

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

529

Peoples", Arizona Journal of International and Comparative Law,

Vol. 19, No. 1, 2002

Per André, "Samer i Skellefteå socken 1700–1850", Kulturkonfrontation

i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och

svenskar (red. Peter Sköld och Kristina Kram), Skrifter från

forskningsprogrammet Kulturgräns i norr 13 (Umeå 1998)

Nils Arell

- Rennomadismen i Torne lappmark. Akad. avh (Umeå 1977)

- Markanvändning i fem skogssamebyar. Markanvändning – norr.

Rapport 3 (1981)

- Skogsrenskötsel. Markanvändning, markanvändningsproblem och

näringssituation. Ds U 1981: 10 (1981)

Kennet Awebro, Luleå silververk (Luleå 1983)

Russel Lawrence Barsh, "Revision of ILO Convention No. 107",

The American Journal of International Law, Vol. 81, No. 3, 1987

Evert Baudou, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv, Kungliga

Skytteanska samfundets handlingar nr 45 (Umeå 1995)

H. Beach, Reinder-Heard Management in transition (Uppsala 1981)

Bertil Bengtsson

- Allemansrätt och markägarskydd, 2 uppl. (Stockholm 1966)

- "Om fastighetsbesittning och besittningsrubbning." Uppsats i

Festskrift till Hans Thornstedt (Stockholm 1983)

- "Om kollektiv renskötselrätt." Uppsats i Fastighetsrättsliga

Studier till minnet av Sten Hillert (Uppsala 2002)

- "Renskötselrätten i rättssystemet." Uppsats i Festskrift till

Carsten Smith (Oslo 2002)

- Samerätt: en översikt (Stockholm 2004)

Ragnar Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland. Akad. avh. Skytteanska

samfundets handlingar nr 3 (Uppsala 1964)

Christina Binder, "The Case of the Atlantic Coast of Nicaragua:

The Awas Tingni Case, or Realizing that a Good Legal System

of Protection of Land Rights is No Guarantee of effective Implementation",

International Law and Indigenous Peoples (Boston

2005)

Janric Bromé, Nasafjäll (Stockholm 1923)

Leonard Bygdén, Härnösands stifts herdaminne (Uppsala 1923)

Erik Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867. Akad.

avh. Skriftserien Geographica nr 30 (Uppsala 1956)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

530

Arthur de Capell Brooke, A winter in Lapland and Sweden with

various observations relating to Finmark and its inhabitants (London

1827)

Ulf Cervin, Om passivitet inom civilrätten (Stockholm 1960)

Tomas Cramér och Gunnar Prawitz, Studier i renbeteslagstiftningen

(Stockholm 1970).

Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur 1937. Samernas

vita bok (Umeå 1971)

Pål Doj, "Vinterland – sommarland", Oviks- och Myssjöbygden 1988

Gustaf von Düben, Om Lappland och lapparne, företrädesvis de

svenske. Etnografiska studier (Stockholm 1873)

Inez Egerbladh, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i Norrbottens

kustland fram till 1900-talet. Akad. avh. (Umeå 1987)

Arvid Ehrenmalms resa igenom Wäster-Norrland til Åhsele lappmark.

Anstäld uti Julii månad 1741 (Stockholm 1743)

Asbjörn Eide, Legal and Normative Bases for Saami Claims to Land

in the Nordic, International Journal on Minority and Group

Rights 8, 2001

Per-Olof Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl. (Stockholm 1994)

Pär Eliasson, "Tyska resenärer i Norrland", Oknytt Johan

Nordlander-sällskapets tidskrift 1991

Emigrationsutredningen, bil 5 Bygdestatistik (Stockholm 1910)

Gunnar K Eriksen, Alders tids bruk: En analyse av teori og rettspraksis

(Tromsö 1990)

Ludvig Berkhan Falkman, Underdånig berättelse om en af Öfverdirektören

vid landtmäteriet, genom Rikets norra län och Gottland

år 1850 verkstäld embetsresa (Stockholm 1851)

I. Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska Lappland och

lapparne, del III (Helsingfors 1912)

Phebe Fjellström, Lapskt silver. Akad.avh. (Uppsala 1962)

Nils Friberg, Vägarna i Västernorrlands län. Akad. avh. (Härnösand

1951)

Hans Petter Graver och Geir Ulfsten, Folkerettslig vurdering av forslaget

till ny Finnmarkslov, Justis- og Politidepartementet Norge

(2003)

Gustaf Gustafsson, "Ångermanlands lappmark", Ångermanland (utgiven

av Ångermanlands hembygdsförbund), nr 14 (Örnsköldsvik

1979)

Gustaf Göthe, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation från mitten

av 1500-talet till omkring 1750. Akad. avh. (Uppsala 1929)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

531

Hede församlings husförhörslängder 1826–1898 utgivna av Anders

Lööv, Dovletje. Kildeskrifter til sörsamisk historie III (Snåsa 1996)

Henrik Hessler, Allmän sakrätt: om det förmögenhetsrättsliga tredjemansskyddets

principer (Stockholm 1973)

Jonas Hollsten. Jockmock 1749–1775. Ämbetsberättelser, visitationsprotokoll

och andra berättelser med anknytning till skolmästaren

och kyrkoherden Jonas Hollsten. Utgivna av Forskningsarkivet i

Umeå 1998 genom Sölve Anderzén

Gunnar Hoppe, Vägarna inom Norrbottens län. Studier över den trafikgeografiska

utvecklingen från 1500-talet till våra dagar. Akad. avh.

Skrifter från Uppsala universitets geografiska institution nr 16

(Uppsala 1945)

Filip Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks

socken. Akad. avh. Meddelanden från Uppsala universitets

geografiska institution, ser. A nr 230 (Uppsala 1968)

Elof Huss, Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands

och Kopparbergs län. Stencilerat kommittébetänkande från

Jordbruksdepartementet (1959)

Abraham Hülphers, Dagbok öfwer en resa genom Norrland 1758.

Med efterskrift och register av Nils-Arvid Bringéus och Harald

Hvarfner (Falun 1978)

Inter-American Commission on Human Rights, Third Report on

the Human Rights Situation in Colombia, 26 Feb. 1999

International Labour Conference, Record of Proceedings, 76th

Session (Genève 1989)

International Labour Conference, Partial revision of the Indigenous

and Tribal Populations Convention 1957 (No. 107),

Report VI (2), 75th Session (Genève 1988)

International Labour Conference, Partial revision of the Indigenous

and Tribal Populations Convention 1957 (No. 107),

Report IV (2A), 76th Session (Genève 1989)

International Work Group for Indigenous Affairs (IWGIA), The

Indigenous World 2002–2003

International Work Group for Indigenous Affairs (IWGIA), The

Indigenous World 2004

Jordbruksstatistisk årsbok; Statistiska meddelanden serie J

Jämtlands och Härjedalens historia del 1–5 (1954–1990)

Kongl. Majt:s Befallningshavandes femårsberättelser 1822–1890 (fr.o.m.

1856 i serien Bidrag till Sveriges Offentliga Statistik, BISOS,

serie H)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

532

Roger Kvist, Rennomadismens dilemma. Det rennomadiska samhällets

förändring i Tuorpon och Sirkas 1760–1860. Akad. avh. (Umeå

1987)

Petrus Laestadius, Journal af Petrus Lästadius för första året af hans

tjenstgöring som missionär i Lappmarken (Stockholm 1831, utgåva

1861)

Petrus Laestadius: Fortsättning af journalen öfver missionsresor i Lappmarken

innefattande åren 1828–1832 ( Stockholm 1833)

Patrik Lantto, Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska

mobilisering i Sverige 1900–1950. Akad. avh. Kulturens

frontlinjer nr 32 (Umeå 2000)

Lappekommissionen av 1889. Erklaeringer som private personer har

avgitt for lappekommissionen om forholdene i nordre del av

Hedmark, i Sör-tröndelag og Nord-tröndelag sör for Stjördalselva-

Tevla. Del 1.Transskiberet og bearbeidet av Anders Lööv.

Dovlee. Kildeskrifter til sörsamisk historie I (Snåsa 1991).

Del 2. Kommissionens 1889 forhandlingsprotokoller. Transkriberet

og bearbeidet av dens. (Snåsa 1998)

Mauno Lassila, Vägarna inom Västerbottens län. Kommunikationernas

utveckling mot bakgrund av befolkning och näringsliv.

Akad. avh. (Umeå 1971)

Ingrid Liljenäs, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras

betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Akad. avh. (Umeå

1977)

Johan Christopher Lindblad, Om prescription enligt Sverges lag, 2

uppl. (1845)

Jan Lindegren, "Knektänkornas land", Den dolda historien (red. R

Ambjörnsson & D Gaunt) (Stockholm 1984)

"Nicolaii Lundii Descriptio Lapponiae". Utgiven av K. B. Wiklund

i Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt

folkliv XVIII: 5 (Uppsala 1905). Även utgiven i Kungl. Skytteanska

samfundets handlingar nr 27, Berättelser om samerna i

Sverige (Umeå 1983)

Lennart Lundmark,

- Uppbörd, utarmning, utveckling; det samiska fångstsamhällets övergång

till rennomadism i Lule lappmark. Akad. avh. (Lund 1982)

- Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm,. Den svenska statens

samepolitik i rasismens tidevarv (Umeå 2002)

- Samernas lappskatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år

(utges under 2006)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

533

Einar Lönnberg, Om renarne och deras lefnadsvanor. Bilaga till

Förhandlingare inför skiljedomstolen af 1909 i renbetesfrågan,

afdelning 1, svensk inlaga n:r 3 (Uppsala 1909)

Ernst Manker,

- De svenska fjällapparna (Stockholm 1947), The nomadism of the

Swedish mountain lapps. The siidas and their migratory routes.

Nordiska museet: Acta lapponica VII (Stockholm 1953)

- Skogslapparna i Sverige. Fältanteckningar av Ernst Manker. Nordiska

museet. Acta Lapponica XVIII (Uppsala 1968)

Johannes Marainen, "Tvångsförflyttning av samer". Norrbotten.

Norrbottens museums årsbok 1996 s. 66 ff.

Leif Mattsson,

- Relationen skogsbruk – renskötsel. Om framväxten av en markanvändningskonflikt.

Markanvändning i norr. Rapport 2 (Umeå

1981)

- Relationen skogsbruk – renskötsel. Om skogstillstånd och föränderlighet

i ett "harmoniområde" och ett "konfliktområde". Markanvändning

i norr. Rapport 7 (Umeå 1983)

Maria Mattsson Askheimer, "Urbefolkningsperpektivet i rättstvister

om landrättigheter", Diedut nr 3 2003

Seigneur A. De la Motrayes resor 1711–1725. Urval och översättning

av Hugo Hultenberg. Anmärkningar av S. Bring och K.B. Wiklund

(Stockholm 1918)

Ulf Mörkenstam, Om "lapparnes privilegier". Föreställningar om

samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. Akad.avh. (Stockholm

1999)

Nationalencyklopedien

Knut Norborg, Befolkningens fördelning och flyttningar i Sverige

(Lund 1980)

Albert Nordberg, En gammal norrbottensbygd. Anteckningar till

Luleå sockens historia 1–2 (Luleå 1928)

Åsa Nordin, Relationer i ett samiskt samhälle. En studie av skötessystemet

i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet.

Akad. avh. (Umeå 2002)

Sven Ingvar Olofsson

- "Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustaf II Adolf",

Övre Norrlands historia II (Umeå 1965)

- "Samhälle och ekonomi i övre Norrland under stormaktstiden" i

Övre Norrlands historia III (Umeå 1974)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

534

O.P. Pettersson, Nybyggares dagliga leverne (Borås 1999)

Gunnar Prawitz,

- "Odlingsgränsen", Samernas skattefjäll III (Stockholm 1967)

- "Renbetesfjällen. Den norska tiden och de första svenska årtiondena"

Samernas skattefjäll IV (Stockholm 1964)

Gunnar Prawitz och Tomas Cramér, Studier i renbeteslagstiftningen

(Stockholm 1970)

Renbeteskommissionens af 1909 handlingar I–VI (Helsingfors 1912)

Renbeteskommissionens af 1913 handlingar I–XVIII (Stockholm

1914–1917)

Rennäringen i kommunernas planering. Översikt utarbetad av Lantbruksstyrelsen

i samråd med Statens planverk. Statens planverks

rapport 1978 nr 44:5

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and

fundamental freedoms of indigenous people, mission to Canada

2004

Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights and

fundamental freedoms of indigenous people, mission to Colombia

2004

Resa genom Hälsingland och Härjedalen år 1799. En del av Johan

Wilhelm Schmidts berättelse om sin resa genom några svenska

landskap för att besöka samerna. Översatt och kommenterad av

Anders Lööv (Trondheim 1992)

Elisabeth Reuterswärd, Ett massmedium för folket; studier i de allmänna

kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle. Akad. avh.

(Lund 2001)

Samerna i Edsåker, Tidsbilder från Ljustorp. Ljustorps hembygdsförening

2000

Samernas skattefjäll I–IV. Även utgivna i Samernas vita bok 1–4

(1966–1968)

Samernas vita bok. Hittills utgiven i 30 vol. av Svenska samernas

riksförbund 1966 -

Friedrich Wilhelm von Schubert, Resa genom Norra Sverige och

Lappland eller Gestrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland,

Vesterbotten, Jemtland och Herjeådalen (Stockholm 1825)

Short Guide to Native Title and Agreement-Making, National Native

Title Tribunal, 2003

Statistisk årsbok

Statistiska Centralbyrån m.fl., Svensk rennäring (Halmstad 1999)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

535

Birger Steckzén och Henrik Wennerström, Luleå stads historia

1621–1921. Del 1–2 (Uppsala 1921)

Birger Steckzén, Umeå stads historia 1588–1888 (Umeå 1922)

Eliel Steen, Renbetestaxeringar i Jämtlands län för bestämning av

biologiskt optimala renantal. Stencil från Institutionen för växtodling

i Uppsala 1972. (Finns bl.a. i lantbruksnämndens i Jämtlands

län arkiv F 14 EA)

Lennart Stenman

- Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. Akad. avh. (Uppsala

1983).

- Ströängar – ett svenskt exempel på rättssäkerhet (Karlstad 2004)

"Gränskommissarien Lorens Kristoffer Stobées relation till 1746–

1747 års riksdag", utgiven av Bertil Boêthius i Arkiv för norrländsk

hembygdsforskning 1919 och i Kungl. Skytteanska samfundets

handlingar nr 27, Berättelser om samerna i Sverige

(Umeå 1983)

Ingvar Svanberg,

- Sockenlappar (Uppsala 1981)

- Hästslaktare och korgmakare (Umeå 1999)

Svenska Akademiens Ordbok

Svenskt biografiskt lexikon.

Sveriges församlingar genom tiderna (Skatteförvaltningen 1989)

Eric von Sydow,

- Iakttagelser angående renskötseln i Finska Lappmarken och angränsande

socknar nedanför lappmarksgränsen: gjorda under en

studieresa vintern 1910–1911 (Stockholm 1911)

- Rapport från resor i Tromsö amt i och för studier av lapp- och

renskötselförhållanden (Stockholm 1912)

Lars Thomasson

- Om lapparna i Jämtland och Härjedalen. Folkmängden och dess

förändringar under ett århundrade. Acta Lapponica 12 (Uppsala

1956)

- "Samerna" i Jämtlands och Härjedalens historia, femte delen

(Uddevalla 1990)

- Ur jämtlandssamernas nutidshistoria (Östersund 2002)

Manuela Tomei och Lee Swepston, A Guide to ILO-Convention

No. 169 (Genève 1996)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

536

Eivind Torp, "Högsta tillåtna renantal", Förvaltningsrättslig tidskrift

2005 nr 3

Tjoevkemåjktoe. Länsmuseet Västernorrland. Avdelningen för kulturminnesvård

och dokumentation. Rapport 2000:4

UD:s rapporter om de mänskliga rättigheterna 2004

Östen Undén, Svensk sakrätt II, Fast egendom, 3 uppl. (Lund 1951)

Waitangi Tribunal Practice Note, Guide to the Practice and Procedure

of the Waitangi Tribunal, Waitangi Tribunal October

2000

Inger Zachrisson (red.) Möten i gränsland (Stockholm 1997)

Johan Wilhelm Zetterstedt

- Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker, förrättad år 1821

(Lund 1822)

- Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens län, förrättad 1832

(Örebro 1833)

Gunhild Zetterström, "Samer och renar", Bodsjöboken 1990.

Christer Westerdahl,

- Samer nolaskogs. En historisk introduktion till samerna i Ångermanland

och Åsele lappmark (Bjästa 1986)

- "Färdmedel för Vattnens rike. Om båtar och transport i det inre

av Norrland, mera specifikt Ångermanälvens vattensystem",

Oknytt, Johan Nordlander-sällskapets tidskrift 2005

P. H. Widmark, Underdånig berättelse innefattande Ekonomiska och

Statistiska Upplysningar om Norrbottens län, samlade under Embetsresor

1859 (Stockholm 1860)

Ågren, Maria, Att hävda sin rätt: synen på jordägandet i 1600-talets

Sverige, speglad i institutet urminnes hävd, Akad. avh. (Stockholm

1997)

Ingvar Åhrén

- " Frostviken – lapparnas högkvarter", Tidsspår, Västernorrland

– sameland. Om samisk närvaro i Ångermanland och Medelpad

(Härnösand 2004)

- "Tvångsförflyttning eller dislokation", Norrbotten. Norrbottens

museums årsbok 1976–1977 s. 107ff.

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

537

Offentligt tryck

Lagar och författningar ingår fr.o.m. 1825 i Svensk författningssamling

(SFS) och finns för tiden dessförinnan samlade i årsserier,

benämnt årstrycket, vid de stora statliga arkiv- och biblioteksinstitutionerna

(främst KB, Riksdagens bibliotek, RA och landsarkiven)

samt i olika äldre lagsamlingar bland vilka här särskilt

använts de av A.L. van der Hagen, Samling af Kongl. Bref och

författningar …(Stockholm 1872), G.R. Lilienberg, Svensk lagsamling

(Stockholm 1875), R G Modée, Utdrag utur alle…Tom VI

(Stockholm 1752), E. Poignant, Samlingar af författningar angående

de s.k. Lappmarksfriheterna (Stockholm 1872), A A Stiernman,

Samling af Kongl. Bref… (Stockholm 1753), Alla riksdagars… (Stockholm

1733). Regionala författningar ingår, i den mån de är tryckta, i

serier av länskungörelser som finns på landsarkiven.

Riksdagens protokoll med register. Från ståndsriksdagens tid finns

en tämligen obruten tryckt serie för perioden 1786–1866 med

register för åren 1809–1866. Tvåkammarriksdagens tid finns i tryckta

protokoll och register från 1867 och framåt. Propositioner, motioner,

utskottshandlingar, riksdagens skrivelser m.m. ingår som bilagor.

Från tiden före 1786 finns sentida utgåvor som hunnit olika långt

för olika stånd. I denna utrednings notapparat refereras riksdagens

tryckta handlingar som Riksdagen. Följande propositioner och utskottsbetänkanden

har varit av särskild betydelse för utredningen:

Propositioner

prop. 1886:2 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till

lag angående renmärken

prop. 1887:36 angående förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen

i Jemtlands län

prop. 1898:56 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige och till ny lag om renmärken

prop. 1917:242 angående ströängars utbytande mot annan mark

prop. 1921:199 med förslag till lag om ströängars indragande till

kronan m.m.

prop. 1928: 43 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige m.m.

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

538

prop. 1947:96 med förslag till ändrad lydelse av 56§ lagen den 18

juli (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

m.m.

prop. 1958:46 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa

av Internationella arbetsorganisationen allmänna konferens år

1957

prop. 1970:20 del B 2 med förslag till jordabalk

prop. 1971:51 med förslag till rennäringslag m.m.

prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m.

Utskottsbetänkanden

1873. Lagutskottets utlåtande nr 11 angående åtgärder för betryggande

af skogens framtida bestånd och bevarande af Lapparnes

renbetesrätt inom Westerbottens och Norrbottens lappmarker

1886. Särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning af Kongl.

Maj:ts till utskottet remitterade nådiga proposition med förslag

till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

samt lag angående renmärken

1898. Lagutskottets utlåtande nr 66 i anledning af Kongl. Majt:s

proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till

renbete i Sverige och till lag om renmärken samt i anledning af i

ämnet väckta motioner

1908. Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 9 i anledning

af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

den nomadiserande lappbefolkningens vidmakthållande m.m.

1908. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2 om

dito

1991/92: UU 7. Utrikesutskottets betänkande över ILO: s konvention

om ursprungsbefolkningar

1994/95: KU 37. Konstitutionsutskottets utlåtande om Sametinget

m.m. (kapitel 9 behandlar ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk

och stamfolk i självstyrande länder)

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

539

Kommittébetänkanden

Betänkande angående skogsförhållandena i Norrland (Stockholm

1870)

Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste

i Sverige samt till Förordning angående renmärken afgifna

af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité (Stockholm

1883). Bihang till riksdagens protokoll 1886 2. saml. 2. avd. 1 band.

Förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

samt till lag om renmärken afgifna af den dertill utaf Kongl.

Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommitté. (Stockholm 1896).

Bihang till riksdagens protokoll 1898. 2. saml. 2. avd. 1 band.

Lagberedningens förslag till jordabalk 1909 del II

SOU 1923:51 Förslag angående lapparnas renskötsel m.m.

SOU 1924: 59 Fattigvården bland lapparna

SOU 1927:25 Förslag angående de svenska lapparnas renbete i Sverige

SOU 1936:23 Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de

inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden

samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas

m.m.

SOU 1960:25 II Lagberedningens förslag till jordabalk m.m.

SOU 1966:12 Renbetesmarkerna. Betänkande avgivet av Renbetesmarkutredningen.

SOU 1968:16 Rennäringen i Sverige

SOU: 1983:67 Rennäringens ekonomi

SOU 1989:41 Samerätt och sameting

SOU 1990:38 Översyn av naturvårdslagen m.m. Betänkande av

naturvårdslagsutredningen

Svensk-norska renbeteskommissionen av 1964. Betänkande avgivet

1967. Kungl. Utrikesdepartementet 1967.

Svensk-norska renbeteskommissionen 1997. Betänkande avgivet i

maj 2001. Utrikesdepartementet Stockholm 2001.

Övrigt

NOU 1997:5 Urfolks landrettigheter etter folkerett og utenlandsk

rett

NOU 1997:4 Naturgrunnlaget for samisk kultur

Ot. prp. nr 53 (2002–2003) Om lov om rettsforhold og forvaltning

av grunn og naturresurser i Finnmark fylke (Finnmarksloven)

Käll- och litteraturförteckning SOU 2006:14

540

St. prp. nr 102 (1989–90) Om den internasjonale arbeidskonferanse

i Geneve 1989

Internet

www.landguiden.se

http://www.ainc-inac.gc.ca

http://www.humanrights.gov.au/social_justice/statistics/index.html

http://www.treatyofwaitangi.govt.nz/

http://www.ots.govt.nz/

www.cidh.oas.org/countryrep/Colom99en

Kartor

På Länsstyrelsens i Norrbottens hemsida, under avdelningen för

rennäring, finns kartorna under rubriken "Rennäringens historiska

kartor". Se http://www.bd.lst.se/

SOU 2006:14 Käll- och litteraturförteckning

541

Rättsfallsförteckning

Svenska domstolar

NJA 1923 s. 69

NJA 1952 s. 199

NJA 1955 s. 313

NJA 1979 s. 44

NJA 1981 s. 1 (Skattefjällsmålet)

NJA 1993 s. 570

Hovrätten för nedre Norrland dom den 15 februari 2002 i mål T

58–96 (Renbetesmålet)

Mora tingsrätt, tredskodom den 8 juni 2001, i mål T 352–95

Norska domstolar

Rt 1971 s. 171

Rt 1979 s. 1421

Hoyesterett dom den 31 juni 2001, lnr. lB/2002, nr 365/1999

(Selbusaken)

Övrigt

Delgamuukw v. British Columbia, 3 SRC (1997) 1010 (Kanada)

Mabo and others v State of Queensland (No2) (1992) 175 CLR 1

(Australien)

Wik Peoples v. Queensland (1996) 187 CLR 1(Australien)

Western Australia v Ward (2002) 191 ALR 1 (Australien)

Members of the Yorta Yorta Aboriginal Community v the State of

Victoria (2002) 194 ALR 538 (Australien)

Mayagna (Sumo) Awas Tingni Community v. the Republic of Nicaragua,

Judgement of August 31 2001, Inter-American Court of

Human Rights, (Ser. C) No 79 (2001) (Inter-amerikanska domstolen

för mänskliga rättigheter)