....På senare år har man insett att detta inte är tillräckligt och nu framstår det tydligt att kulturella särarter och minoritetsidentiteter måste erkännas, respekteras och skyddas mot vanvård, ringaktning och förstörelse.

Dessa kulturella rättigheter handlar om språk, historia, folklig identitet och rätten till det territorium de olika grupperna fått i arv av sina förfäder.

På detta området har FN hamnat på efterkälken. Det förefaller dock som om FN är på väg att tänka om. Från FN i Genéve kommer signaler om att en mellanstatlig debatt om den framtida synen på folkgruppers rättigheter är långt framskridna.

Sverige har varit bunden till de konventioner och avtal som under åren antagits av rådet. Medan man i flertalet västeuropeiska stater inkorporerat Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som en del av den egna lagstiftningen, har man i Sverige avstått från detta. Man har ansett att den inte är förenlig med svenska rättstraditioner på det område som resolutionen omfattar. På grund av att Sverige inte inkorporerat konventionen i den egna lagtexten, har man många gånger fått finna sig i att ha blivit dragen inför rätta i Strasbourg.

Europakonventionen ingår som en del i Maastrichtavtalet och detta hart fört med sig att Sverige efter medlemskapet automatiskt har anslutit sig till konventionen även i den egna lagstiftningen. Europakonventionen innehåller i §14 en bestämmelse om åtnjutande av kulturella fri- och rättigheter och det är troligen på grund av att den stödjer en inomstatlig mångkulturell utveckling som den orsakat bryderier hos myndigheterna i Stockholm under årens lopp: "I stater med etniska, religiösa eller språkliga minoriteter får personer tillhöriga sådana minoriteter inte undanhållas rätten att, tillsammans med andra som tillhör samma grupp, utöva sitt eget kulturliv, bekänna sig åt och utöva den egna religionen eller tala och skriva sitt eget språk."

I Europarådet pågår sedan en tid tillbaka ett intensivt arbete för att ge ett ännu starkare skydd för minoriteter och specifika kulturgrupper. Bland annat diskuteras upprättandet av särskilda mekanismer inom Europarådet för att skydda de nationella minoriteterna. Som ett led i detta arbete togs ett avtal fram som skall skydda Europas småspråk vilka håller på att försvinna under trycket från såväl de statsdominerade officiella språken på hemmaplan som för de stora tunga EU- språken. Detta avtal - Europarådets avtal om regionala och nationella språk - godkändes av en stor majoritet av Europarådets ledamöter. Även de närvarande ledamöterna från Sverige godkände avtalet i dess slutliga form, men man har från centralt håll i Sverige ännu inte ratificerat avtalet.

Hur ser då den nya synens definition av begreppet folkgrupp eller kulturgruppering ut? Här finns flera formuleringar men man kan säga att dessa i princip betyder detsamma. I korthet kan sägas att de mänskliga rättigheterna, som de olika staterna och institutionerna ovan ger uttryck för, handlar om kulturgrupperingars rätt till det egna språket, historien, den folkliga identiteten och rätten till det territorium som de olika folkgrupperna fått i arv av sina förfäder.

Vad gäller definitionen av begreppet "folkgrupp", den definition som staterna så konsekvent sökt undvika att ge uttryck för, kan följande kriterier användas: en folkgrupp bebor ett klart definierbart territorium, den har en egen kultur, dess historia skiljer sig från omgivande folkgruppers och den har eller har haft ett eget språk.

Även Svenska Unescorådet har anammat en ny och modern tolkning av begreppet kultur. (Det Svenska Unescorådet är en statlig institution som sorterar under civildepartementen och har inget direkt samband med Unesco i Paris vilken är en kulturorganisation som sorterar under FN) Det Svenska Unescorådet uttrycker kulturdefinitionen på följande sätt:

"I Unescos definition är kultur inte längre kopplad till konsten och litteraturen utan också till människors levnadssätt, grundläggande rättigheter, värderingar, traditioner och trossatser. Genom denna definition har man också lagt en grund för erkännande av olika nationers och folkgruppers egenart. Man har erkänt alla folks kulturella identitet och markerat att alla kulturer utgör människosläktets gemensamma arvedel."

SSF's kommentarer: I EU-konstruktionen - och för EU's framtid - är det uppenbart att man tagit stort hänsyn till de mänskliga kulturella rättigheterna, inte bara med utgångspunkt från gårdagens tolkning utan från dagens och morgondagens. Skulle EU gå emot dessa regler skulle detta resultera i protestaktioner både från människorättsorganisationer och från de regioner som redan uppnått regionalt självstyre - eller är på väg mot en ökad autonomi på olika områden.

Flera av de frågor som berör regionernas framtida möjligheter att bevara sina kulturella och språkliga särarter hänger ihop med EU's fundamentala principer - nämligen fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. EU's grundenheter - d.v.s. regionerna - sammanfaller ofta med kulturregionerna. EU ger därmed kulturregionerna helt nya möjligheter att genom egna beslutsorgan bevaka de egna intressena.

Regionberedningen (RB) måste - liksom EU - införa de mänskliga kulturella rättigheterna i diskussionen om den framtida regionala indelningen i Sverige. Detta har man inte gjort vilket är mycket allvarligt ur såväl demokratiska som humanistiska perspektiv.

Behandlingen av förslaget om inrättande av en ny EU-byrå för grundläggande och mänskliga rättigheter fortskrider i Finland. Statsrådet förelade i dag riksdagen kommissionens förslag till rådets förordning om inrättande av en byrå för grundläggande rättigheter. En arbetsgrupp i Europeiska unionens råd börjar behandla ärendet denna höst.

Europeiska kommissionen lade i juni 2005 fram sitt förslag till rådets förordning om inrättande av en EU-byrå för grundläggande rättigheter (European Agency for Fundamental Rights). Byrån skall enligt förslaget inleda sin verksamhet i januari 2007. Den fortsätter det arbete som centret i Wien för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (EUMC) påbörjade 1998. EU:s medlemsstater beslutade utöka uppföljningscentrets ansvarsområde i Europeiska rådet i december 2003.

Enligt kommissionens förslag skall byrån erbjuda unionens organ och medlemsstater experthjälp i frågor som gäller de grundläggande rättigheterna vid tillämpningen av gemenskapsrätten eller vid polissamarbete eller rättsligt samarbete i brottmål. Byrån handlägger inte besvär eller klagomål utan dess främsta uppgift är att samla in, analysera och sprida fakta om de grundläggande rättigheterna.

Byrån kan även avge allmänna yttranden antingen på eget initiativ eller på begäran av unionens organ. Den publicerar årligen en rapport om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europa och ordnar konferenser, seminarier och möten kring ämnet. Arbetet i anslutning till de grundläggande rättigheterna utförs i nära samarbete med olika aktörer som driver arbete med de mänskliga rättigheterna, t.ex. medborgarorganisationer. Förslaget framhäver i synnerhet vikten av samarbete med Europarådet.

Inrättandet av byrån har inga direkta konsekvenser för lagstiftningen i Finland. Deltagandet i förvaltningen av byrån och den insamling av uppgifter som hör till dess uppgifter kräver dock ett närmare samarbete mellan de olika nationella aktörer som är engagerade i frågor om de grundläggande och mänskliga rättigheterna.

Statsrådet förhåller sig positivt till förslaget om en byrå för grundläggande rättigheter. Statsrådet anser att byrån på ett betydelsefullt sätt kan medverka till att de grundläggande rättigheterna ges större utrymme än tidigare i unionens och dess medlemsstaters verksamhet.

Enligt statsrådets uppfattning bör byrån i främsta hand koncentrera sig på att följa situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen och dess medlemsstater. Den kan ha begränsade uppgifter som gäller tredje land, men den skall främst vara ett europeiskt organ för grundläggande rättigheter. Prioriteringsområdena för de frågor om grundläggande rättigheter som byrån behandlar bör definieras flexibelt. Samtidigt bör byråns ställning som ett oberoende expertorgan beaktas. Den fortsatta verksamheten för bekämpning av rasism och främlingsfientlighet bör garanteras.

Statsrådet anser att byråns samarbete med andra aktörer som arbetar för de grundläggande och mänskliga rättigheterna är viktigt och att onödig överlappning bör undvikas. Förhållandet och arbetsfördelningen både inom byrån och mellan byrån och de organ som arbetar i anslutning till den bör därför ytterligare preciseras.

Ytterligare upplysningar:
specialsakkunniga Anna-Elina Pohjolainen, tfn 09-160 676 87
e-post: förnamn.efternamn@om.fi

Vp:s Siv Holma och Kd:s Erling Wälivaara har i en gemensam motion skrivit att regeringen måste sätta i gång en utredning om att den officiellt erkända ursprungliga inhemska minoriteten kväner/tornedalingar också kan erkännas som en urbefolkning. De har redan ett erkänt språk och den finsk-ugriska ursprungsbefolkningssamfundet har erkänt kvänerna som en urbefolkning.

[2005-10-04] - Motion till riksdagen 2005/06:K359 av Siv Holma (v) och Erling Wälivaara (kd) Tornedalingar/kväner Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utreda huruvida den officiellt erkända ursprungliga inhemska minoriteten tornedalingar/kväner också kan erkännas som en urbefolkning.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningen bör genomföras i samarbete med Norge och Finland.

Motivering

I Pajala bildades Kvänlandsförbundet 19 juni 1999. Det är en samarbetsorganisation för tre länder; Kvenerna i Norge, tornedalingarna/kvänerna i Sverige och lapparna (lappalaiset) i Finland. Föreningens syfte är att forska i och bevara Kvenlandets kultur- och bosättningshistoria, dess språk och äganderättsfrågorna, av vilka det sistnämnda rör ägande och nyttjande till mark, vatten och naturtillgångar. De anser sig med stöd av historiska källor och urkunder vara en urbefolkning.

Eftersom befolkningen är bosatt inom tre länder finns det skäl att utredningen sker i samråd med den norska och finska staten.

Det finns forskning som stärker uppfattningen om att denna befolkning bebott det nuvarande meänkieli-området sedan mer än 1000 år tillbaka. Redan på 800-talet härskade kvänerna i området under sin egen konung Faravid. (Egils saga). Enligt Egil Skallagrims berättelse sammanträffade Thorolf Kveldusson på sin skattekrävningsresa vintern 873-874, med ett sändebud från kvänernas konung Faravid, (som synes ha varit en svensk vikingakonung), vilken bad honom om hjälp mot karelerna, som härjade i hans land.

Av Västerbotten, Norrbottens och Lapplands historia framgår att det som idag utgör Norrbotten under 1000- och 1100-talet befolkades av kvänerna som troligen var ett finsktalande folk. Kvänerna verkar vara oberoende av den svenska kungamakten åtminstone fram till 1300-talet då de upphör att omnämnas i källorna. Troligen beror detta på att de är identiska med de birklarlar som fick rätt av kung Magnus Eriksson att driva in skatter från samerna.

Tornedalen var alltså bebott av finsktalande långt innan den svenska staten etablerade sig i Bottenviksområdet i början av 1300-talet. Kvänerna idkade under vikingatiden ömsom handel och ömsom krig med norska bondehövdingar. Vid 1000-talet utvidgade den norska kungamakten sitt inflytande till norra Norge och gjorde slut på bondehövdingarnas självständighet. Den svenska kungamaktens territorialisering av det finskspråkiga området inleddes med expansionen i södra Finland på 1200-talet. I början av 1300-talet hade motsvarande expansion nått Bottenviksområdet.

Olaus Magnus (kyrkans, påvens och konungens ombud) gjorde år 1519 en Norrlandsresa och besökte Pello i norr. Han beskriver Quenar, i folkmun kallade kainubor, som de som skötte transporterna – körare av vagnar.

Det finns alltså motiv till att samla forskningen och utifrån denna klarlägga om den officiellt erkända ursprungliga inhemska minoriteten tornedalingar/kväner också ska erkännas som en urbefolkning.

Regeringen bör få i uppdrag att låta utreda huruvida den officiellt erkända ursprungliga inhemska minoriteten tornedalingar/kväner också kan erkännas som en urbefolkning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Utredningen bör i enlighet med vad som ovan anförs genomföras i samarbete med Norge och Finland. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Stockholm den 4 oktober 2005
Siv Holma (v)
Erling Wälivaara (kd)

Kommittémotion:
Minoritetspolitikens organisering
Motion till riksdagen av Siv Holma m.fl. (v) 2005/06:v462

Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i budgetpropositionen flytta avsnittet Minoritetspolitik till Utgiftsområde 1 Rikets styrelse.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att inrätta en särskild minister för hela den samlade minoritetspolitiken.

Motivering
Sveriges riksdag beslutade enhälligt 1999 om en samlad minoritetspolitik till skydd för de nationella minoriteterna i landet och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Härmed erkände Sverige samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter.

Detta förpliktigar. Grunden för den svenska minoritetspolitiken definieras i regeringens proposition "Nationella minoriteter i Sverige" (prop. 1998/99:143). Sverige har ratificerat Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Sverige har härmed rättsligt och bindande åtagit sig att respektera förpliktelserna i dessa två folkrättsliga avtal. Genom särskild lagstiftning ges enskilda laglig rätt att använda samiska, finska och meän kieli i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden (förvaltningsområden) där språken har använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Europarådets granskning av efterlevnaden av dessa konventioner visar på brister i flera avseenden vad gäller Sveriges åtagande vad gäller de nationella minoriteternas rättigheter.

För att Sverige skall leva upp till de internationella konventioner som ratificerats kommer det fortsatt att krävas ett ökat stöd till de nationella minoriteternas organisationer och verksamhet. I budgetpropositionen ligger minoritetspolitiken inom Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar. Utgifterna som området berör handlar om stöd vad gäller språk och kultur, om rätten att använda sitt språk (samiska, finska, meän kieli) vid kontakt med myndigheter och domstolar inom s.k. förvaltningsområden och om anslag till inflytande och samråd med regeringen m.m. Eftersom de fem nationella minoriteter innehar särskilda rättigheter och eftersom de nationella minoriteterna har funnits i landet under mycket lång tid, leder inplaceringen av dessa grupper inom utgiftsområdet för Invandrare och flyktingar till en felsyn som Vänsterpartiet befarar kan få negativa ekonomiska konsekvenser. En lämplig lösning bör vara att minoritetspolitiken behandlas under samma avsnitt som samefrågor och sametinget. Därför bör avsnittet om Minoritetspolitik flyttas till Utgiftsområde 1 Rikets styrelse. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I dag delas ansvaret för den samlade minoritetspolitiken av flera olika departement och ministrar. Jordbruksministern ansvarar för frågor som rör den samiska urbefolkningen, på Näringsdepartementet har ett statsråd ansvar för en del frågor som berör de fyra övriga nationella minoriteterna. Kulturministern och utbildningsministern ansvarar för vissa frågor som berör samtliga nationella minoriteter. Regeringens splittrade organisation hindrar politiken från att bli samlad och kraftfull. Regeringen bör därför utreda möjligheterna att inrätta en särskild minister för hela den samlade minoritetspolitiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Siv Holma (v)
Ingrid Burman (v) Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v) Elina Linna (v)
Gunilla Wahlén (v)

Den arkeologiska forskningen har visat att det fanns en finsktalande (finsk/ugrisk) bosättning i området kring Torne älv redan före medeltiden. Samtidigt har Tornedalen historiskt fungerat som en central mötes- och handelsplats på Nordkalotten. Regionen kom därför tidigt att starkt präglas av flerspråklighet. Fram till förlusten av Finland 1809 och långt därefter talades en och samma finsk/ugriska i Svenska och Finska Torneonlaakso/Tornedalen.

Målsättningen med statens minoritetspolitik i Tornedalen var att närmare integrera landsdelen med övriga Sverige samt att språkligt assimilera tornedalingarna i en harmoniserad helsvensk kultur. Meänkieli som muntligt språk undertrycktes i skolan under flera decennier framöver. Så sent som i mitten av 1970-talet finns exempel på elever i Tornedalen som blivit bestraffade för att de pratade finska på rasten i skolan. Inte förrän med hemspråksreformen, som trädde i kraft 1977, fick Tornedalsbarnen möjlighet att läsa finska (meänkieli) som skolämne. Undervisningsspråket var fortsatt svenska.

Trots det förda minoritetspolitiken har Tornedalska språket och den Tornedalska kulturen levt vidare. I dag bor ungefär 50 000 tornedalingar i framför allt Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner men också i delar av Kiruna och Gällivare kommuner. Det har sett en kraftig utflyttning av tornedalingar till övriga Sverige.

Meänkieli/Kvänska skiljer sig också från finskan genom sin mer ålderdomliga karaktär. Eftersom det i Kvänland och Bjarmeland talades en liktydigt finsk/ugrisk språk innan Finland tillkom så har riksfinskan utvecklats av dessa språk.

och vårt kulturarv tror vi är nödvändig om de nationella minoriteterna ska få respekt,

sändningsrätt så att minoriteternas behov särskilt beaktas av radio- och TVprogramföretagen i allmänhetens tjänst. Vilka dessa behov är kan växla

I artikel 5 ges dock en beskrivning av vad som avses med minoritetsidentitet;

Den östra delen av Tornedalen blev en del av det sedermera självständiga Finland (för en illustration av hur gränsen delade ett gemensamt språk- och kulturområde, se sektion 1:s betänkande).

Tornedalingarna skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen främst genom språk, kultur och den geografiska förankringen i Tornedalen.

Det finska språket har förts vidare från generation till generation i Tornedalen.

Tornedalsfinskan — eller meän kieli som de själva numera kallar den varietet av finska som talas i Tornedalen — och hävdar att det är ett eget språk, skilt från standardfinskan (angående denna diskussion, se vidare bilaga till sektion 1:s betänkande). Svenska Tornedalingars Riksförbund

uppskattar antalet meän kieli-talande tornedalingar i dag till mellan 50 000 och 60 000.

Den laestadianska väckelserörelsen som växte fram på 1800-talet och som fortfarande har finska eller meän kieli som predikospråk har också påverkat den tornedalska kulturen. Både språk och kulturarv har en stark koppling till det geografiska området där tornedalingar

De senaste åren har intresset för den egna särarten och identiteten vuxit bland tornedalingar.

Våra förslag: Vi föreslår att det statliga stöd som utgår till olika typer

Våra förslag omfattar såväl rikstäckande som regionala kultursatsningar. Vi understryker

betydelsen av att samisk och tornedalsk kultur får ett tillräckligt stöd och utrymme i regionala kultursatsningar i de geografiska områden där dessa kulturer funnits under århundraden tillbaka och fortfarande finns i dag.

Våra förslag: Vi föreslår att åtgärder skall vidtas för att de nationella

Från DN 2005-11-29

(Om spritmonopolet)

......Om medborgaren går till domstol för att sätta ett stopp för statens åtgärder kastas han eller hon ut. Domstolarna vägrar nämligen att pröva yrkanden om att staten måste sluta med tvångsåtgärderna till huvudfrågan är löst, det vill säga tills EG-domstolen har dömt om ungefär ett år. Enskilda tillåts i Sverige inte ens att föra talan om rättsliga skyddsåtgärder (på juristspråk; interimistiskt rättsskydd), vilket ger staten ett märkligt spelrum för olagliga åtgärder. Enskilda saknar helt enkelt skydd mot att staten beslutar åtgärder som leder till att företag och enskilda skadas genom att gå i konkurs eller på annat sätt lider irreparabel skada.

Denna svenska egenhet har sin grund i en säregen svensk rättskultur. Den enskilde medborgaren har aldrig haft en roll i den svenska konstitutionella historien. Allt grundlagsarbete har haft fokus på förhållandet mellan domstolar och andra statsorgan. Kompetensfördelning är det något otympliga ordet för detta.

Rättskulturen präglas av pseudodiskussioner om "kompetensfördelningsproblem" och övertygelsen om att staten är god och ofelbar; "The King can do no wrong!" Att en enskild medborgare skulle kunna få rätt och ersättning på grund av fel begångna av staten ter sig främmande för de flesta tjänare av rättsmaskineriet.

För trots att europarätten (EG-rätt och Europakonvention) innehåller långtgående principer om enskildas rättigheter och medlemsstaternas skadeståndsansvar har svenska domstolar i det närmaste gjort det till en sport att genom tillämpning av gamla hävdvunna svenska procedurer försöka kringgå det europeiska rättighetsskyddet. Domstolarna krumbuktar sig och gör skenmanövrer. Ofta upplever den enskilde rättssökanden att det finns två motparter; staten och domstolen. Samma sak gäller när enskilda begär skadestånd av staten för kränkningar av EG-rättigheter. Det finns alltid en gammal svensk processrättslig regel som fritar staten från allt ansvar.

Denna rättskultur tillsammans med politiseringen av rättsfallen om de svenska monopolen kastar en djup skugga över domstolarnas dömande. Det krävs en närmast omänsklig integritet för att domare i denna miljö skall våga fälla monopolen. I valet mellan den enskildes rätt och statens politiska och ekonomiska anspråk får den enskilde oftast vika. Frågan är om vi kan acceptera denna maktbalans, det vill säga att domstolarna snarare är en del av statens maktpolitiska maskineri än utgör den enskildes värn mot rättskräkningar.

Personligen anser jag att vi är illa ute om vi ens behöver misstänka att den politiska makten och domstolarna intar en enad front mot enskilda medborgare. Det är hög tid att släppa in den enskilde medborgaren från kylan och ge denne effektiva möjligheter att tillvarata sin rätt i svenska domstolar.

Ola Wiklund
Advokat vid Widstrand Advokatbyrå och docent i EU-rätt vid Stockholms universitet

Lähde: http://teksti.kepa.fi/uutiset/4526/

Kolumni: Lähieksotiikkaa á la koltat ja kveenit
17.10.2005 Kristiina Kouros

Kaukaisten sorrettujen puolesta on tärkeää taistella, mutta on tekopyhää, jos samalla suljemme silmämme lähellä tapahtuvalta syrjinnältä.

1990-luvun alussa Suomeen saapui vaihtoehtoihmisten yhteisö, jonka jäsenet käyttivät itsestään nimitystä elno iriadamant eli "iriadamant ihmiset". Lehdistössä heidät tunnettiin nimellä Kittilän intiaanit tai elämäntapaintiaanit. Soppaan sekoittui sellainen huhumylly, että tuskin kukaan muistaa iriadamantien saapuneen Suomeen Oulun yliopiston kutsusta toteuttamaan seitsenvuotista selviytymisprojektia.
Muistan ihmetelleeni: Miksi mennä merta edemmäs kalaan? Miksei tutkimusryhmää muodosteta meidän omista alkuperäiskansa-edustajista, saamelaisista? Miksei heitä ainakin konsultoida?

Jälkikäteen olen huomannut yhä uudelleen, ettei saamelaisissa ole silmissämme samaa eksotiikkaa kuin kaukaa saapuvalla intiaaneilla. Eikä oman kansakunnan sortohistoriaa - siltä osin kuin itse olemme olleet sortajia - ole yhtä miellyttävä tutkia kuin kaukaisten sortajien hirmutekoja.
Lännenelokuvista opimme, että intiaanit ovat brutaalia väkeä, historiankirjoista opimme, etteivät elokuvat kertoneet totuutta. Brutaaleja olivat ennen kaikkea uudisraivaajat, jotka harjoittivat tapa ja/tai alistu politiikkaa rakentaessaan Uutta maailmaa. Tähän päivään selvinneet intiaanit ovat uhanalainen laji kaupungistumisen, teollistumisen, metsä- ja maatalouden ahtaalle ajamina keinotekoisissa reservaateissaan.
***
Intiaanihistorian ja -todellisuuden vuoksi ihmettelen, miksi me emme opi historiankirjoista saamelaisista? Miksi vaikkapa todella uhanalaisten kolttien kohtalo ei tunnu kiinnostavan juuri ketään? Olisiko asialla jotain tekemistä sen kanssa, että vielä puolensataa vuotta sitten saamelaislapsia riistettiin kodeistaan ja assimiloitiin valtaväestön arvoihin ja tapoihin. Uusi nimi, uusi kieli ja pilkka, siinä tehokeinot, joilla nujerrettiin kapina ja tuhottiin niin lasten kuin aikuistenkin itsetunto.
Jo aiemmin oli paimentolaisporonhoito korvattu paliskuntalaitoksella ja saamelaisia asutettu kyläkeskuksiin. Ja tätäkin aiemmin pohjoisen maat olivat mystisesti siirtyneet hallitsijalle ja valtiolle.
Romanien osalta historia ei ole ollut yhtään kauniimpi. He saapuivat Suomeen 1500-luvulla. Suhtautuminen oli vihamielistä: romaneilta kiellettiin kaikki kirkolliset toimitukset ja jopa sairaanhoito. Asiat menivät vielä hullumpaan suuntaan, kun 1637 tuli voimaan hirttolaki, joka antoi luvan tappaa Ruotsi-Suomessa tavatut romanit. Sivistyksen nimissä seuraava vaihe korosti sulauttamista. Tätä yritystä kesti aina 1950-luvulle asti. Romanilapsia sijoitettiin yhteiskunnan ylläpitämiin kasvatuskoteihin siinä toivossa, että romani-identiteetti katoaisi.
Tavoite oli siis entinen: päästä eroon erilaisuudesta. Paitsi, ettei romanikulttuuri edelleenkään kiinnosta valtaväestöä, heitä kohtaan asenteet ovat varmasti kielteisempiä kuin "kaukana asuvia" saamelaisia kohtaan (jotakuinkin kolmasosa saamelaisista muuten asuu eteläisessä Suomessa).
***
Euroopan neuvoston vähemmistöpuiteyleissopimusta valvovan neuvoa-antavan komitean vieraillessa Suomessa muutama viikko sitten tuli esille myös kaksi todella vaiettua vähemmistöä. Lähinnä Tornionjokilaaksossa asuu meänkielisiä kveenejä.
Kveeni-isän huoli tyttärestä oli riipaiseva: oululaisessa suomenkielisessä koulussa tyttöparka oli opettajien toimesta ahdistettu nurkkaan väärästä puheenparrestaan. Isä kantoi katkerana omaa muistoaan siitä, kun opettajat hänen lapsuudessaan sanoivat: "Eivät ihmiset puhu tuolla lailla."

Ruotsissa ja Norjassa kveeneillä on virallinen vähemmistöasema ja ainakin Ruotsin oikeusministeriön julkaisuista löytyy kveeninkielisiä tiedotteita.

Toinen unohdettu ryhmä ovat karjalankieliset karjalaiset. Heitäkin asuu Suomessa noin 20 000, kuinka heidän kielensä ja kulttuurinsa saataisiin säilymään?

Kaukaisten sorrettujen puolesta on tärkeää taistella. Etätuki on etulinjalle valtava voima. Tokkopa se on edes vähemmän kunniakasta siksi, että se on helppoa - tai ainakin helpompaa kuin etulinjassa taistelu. Kunniatonta ja tekopyhää on kuitenkin se, jos samalla suljemme silmämme lähellä tapahtuvalta sorrolta ja syrjinnältä.
Kirjoittaja on äitiyslomalla Ihmisoikeusliiton pääsihteerin tehtävistä. Kepan verkkokolumnistien esittämät mielipiteet ovat henkilökohtaisia eivätkä välttämättä edusta Kepan virallista kantaa.