KULTURMINISTERN var lördagsgäst i P1 i Sveriges Radio i lördags. Hon verkade vara en klok och balanserad person. Desto märkligare är det att hon för några veckor sedan uttalade sig för att begrava skelettfynd från Norrland, de delar som nu förvaras på olika statliga museer.

Det är naturligtvis okej att begrava sådana personer som har levande avkomlingar i rakt uppstigande led, om dessa släktingar kan styrka sin släktskap med utdrag ur kyrkobokföringen eller med DNA-analyser.
Det är inte givet att ett benfynd inom de områden som rennäringen nu gör anspråk på, hela 34 procent av Sveriges yta, är ett fynd av en forntida renskötare.
Minst tre ursprungsbefolkningar har rört sig i området och fortplantat sig. Min arbetshypotes är att DNA-analys på benfynden, på registrerade väljare till Sametinget och på övriga norr-länningar kommer att visa – inga skillnader alls på gruppnivå!
Kulturministern borde läsa den tänkvärda boken av makarna Bertil och Valborg Winka ”Har Du slutat vara lapp?” Den påminner lite om vårt historiska arv i samma kärva stil som Fänrik Ståls Sägner: ”Jo därom kan jag ge besked, om frun så vill, ty jag var med.”

Jag påstår inte att Winkas bok presenterar hela sanningen, men den ger delar av vår historia på ett enkelt och övertygande vis. På samma sätt representerar skelettfynden i våra marker historiska hårddata. De ska inte utlämnas till historieförfalskare utan styrkt legitimitet.

Jag läste med stort intresse arkeologen Stig Anesäters inlägg om våra urbefolkningar, inte minst därför att jag arbetar med en modernisering av mitt tidigare arbete i den här frågan.

Våra äldsta och flesta renfynd kommer från Skåne, de äldsta ungefär 15 000 solvarv bakåt i tiden. De äldsta fynden av ren i Norrland ligger 1 800 solvarv bakåt i tiden.

Den svenska rennäringen domineras nu av 4-5:e generationens invandrare från Ryssland. Med stöd av skattemedel, 200-300 miljoner kronor årligen, och ett nätverk av samhällsavlönade tjänstemän, gör omkring 150 heltidsarbetande renägare anspråk på fastigheten Norrland, just nu markerna i Nordmaling.

Det är en förbrytelse mot demokrati och mänskliga rättigheter. Med större rätt skulle några 100-tal skåningar kunna göra anspråk på fastigheten Norrland.

Men varför räknas just ett 100-tal näringsidkare som de verkliga avkomlingarna till de yngsta av våra ursprungsbefolkningar? Och vart tog kvänerna vägen? De är erkända av Nordiska Rådet, men hittills har de inte fått samhällsstöd till eget kansli, egen radio eller tidning. Det är väsentligt för att den stämman inte ska tystna.

Vad våra förfäder beträffar är vi alla (mer än 99 procent) "hybrider" efter våra ursprungsbefolkningar, med samma demokratiska och mänskliga rättigheter.

Det är min förhoppning att svensk lag och svenska domstolar inte ska låta särintressen slå mynt av kulturmyter på bekostnad av vanliga medborgares skattepengar och mänskliga rättigheter.

Eftersom finnar och samer båda talar finsk-ugriska språk, så ligger det nära till hands att jämföra med andra finsk-ugriska folk för att finna finnarnas och samernas ursprung. De samiska generna fanns ju representerade i norra Finland, som vi sett. Finns de också representerade hos finsk-ugriska folk i östra Ryssland? Figur 2-41 visar ett släktträd upprättat över 16 komer (förr syrjäner), 8 mordviner, 2 marier (förr tjeremisser) och 2 udmurter (förr votjaker). Komiska och votjakiska är närbesläktade permiska språk, medan "mordvinska" och tjeremissiska förr fördes till en grupp kallad Volga-finska, men vars släktskap nu ifrågasatts. Som en sammanfattande benämning på dessa folk används här väst-uraliska.

Notera att mordvinerna består av två folk och språk, erza och moksja, som är utseendemässigt olika: Erza är mera ljusa och blåögda, moksja mera mörkhåriga och brunögda (enligt uppgift från en erza på Internet, som inte kunde förstå varför ryssarna envisades med att klumpa ihop dessa två obesläktade folk i en grupp — vilket för övrigt Nationalencyklopedin också gör). Tyvärr är det alltså inte känt om det var erza eller moksja som provtogs.

Figur 2-41. Släktträd över mtDNA från 28 individer representerande 4-5 olika väst-uraliska folk (se texten), från östra europeiska Ryssland.

I undersökningen fanns också med 10 khanter (förr kallade ostjaker), men eftersom detta finsk-ugriska folk bor i västra Sibirien, i floden Obs nedre lopp, öster om Uralbergen, och eftersom de inte hade en enda gemensam haplotyp med ovannämnda väst-uraliska folk, så utelämnades de (i deras prov fanns det mest asiatiska haplogrupper, samt J och T). Notera att det är khanter och marier som har högst frekvens av Y-kromosomhaplotypen N3, vilken uppenbarligen har västsibiriskt (öst-uraliskt) ursprung.

Uppenbarligen är inte dessa väst-uraliska folk någon "hot spot" för haplogrupp V. Dessutom kan vi notera att de helt saknar U5b1, den haplogrupp som dominerar hos samerna. Haplogrupp H står för över 50%, lika mycket som i norra och nordvästra Europa. Jämför man deras haplotyper med de hos övriga folk i databasen, så stämmer hela 6 av dem överens med Sverige (fem H, samt en T2; Figur 2-42). Inget annat folk delar så många haplotyper med de väst-uralska folken — inte deras grannar i Basjkiriens huvudstad Ufa (trots att hela 53 personer där deltog; basjkirerna talar ett turkiskt språk), och heller inte de i norra Finland (trots att 480 personer deltog där). Dessutom är de relativa frekvenserna av dessa 6 gemensamma haplotyper likartade hos de undersökta svenskarna och väst-uralerna.

Åter till frågan då om varifrån samerna kom. Det var uppenbarligen inte från de permiska eller Volga-finska folken i östra Ryssland. Är det några i Sverige som är nära släkt med dessa senare, så är det definitivt svearna.

Haplogrupp V gav oss heller ingen ledtråd, eftersom den sannolikt var ursprunglig i nordliga Fennoskandia. Det återstår en ledtråd att följa upp, och den kanske viktigaste, nämligen U5b1.

Figur 2-42. Jämförelse av frekvensen av de delade haplotyperna hos "svear" (svenskar som förmodas ha provtagits i Uppland), och finsk-ugriska folk väster om Uralbergen. Blå romb = förekom hos komer, gul romb = förekom hos mordviner, grön romb = förekom hos bägge de folken.

Samerna har ju mera av U5b1 än av V, och dessutom har de mycket mer genetisk variation i U5b1 än i V. Medelantalet mutationer är 0,74 (skåningarna har visserligen 0,88, men det är på ett mycket mindre statistiskt urval, så osäkerheten är större). Ser vi oss omkring i världen var denna haplogrupp finns i övrigt, så är den ytterst lite spridd enligt data i Richards et al. (2000): Grundtypen U5b1 (16144 16189 16270) finns enbart i Skandinavien och nordöstra Europa (en kategori som, i nämnda studie, dominerades av individer från Finland, Karelen och Estland). Den närmaste föregångaren U5b (16189 16279) fanns i låg frekvens över hela Europa, men var inte anträffad i Baskien. Högst frekvens hade föregångaren i sydöstra Europa, följt av Skandinavien.

I Genbank, den internationella nukleotid-databasen som finns tillgänglig på Internet, anträffade jag ytterligare några av grundtypen, nämligen en i norra Ryssland[35], en i Basjkirien[36], samt en i Grekland[37]. Grekland betyder i detta fall 30 individer från Attika, och 18 från Kreta. I en analys av 186 personer från enbart Kreta[38] saknades den, varför man kan förmoda att det var i Attika som U5b1 fanns. Det fanns även 2 personer med U5b i Grekland, och 1 på Kreta. Hela släktträdet för den grekiska studien visas i Figur 2-43.

Notera att även om föregångaren U5b anträffats med en dryg procent i Skandinavien, och en knapp procent i "nordöstra Europa", så anträffades ingen med den haplotypen i norra Finland. Den finns i halter kring 1% i en zon från Östersjöområdet till Balkan, via Donaus och Dnjeprs avrinningsområden. Högst frekvens har U5b i det grekiska urvalet, även om man skulle ha önskat sig att fler personer hade testats.

Tittar man på alla varianter av U5b så hamnar fortfarande sydöstra Europa i topp med 4,7%, men de har 0% U5b1 enligt samma databas. Den plats där både föregångaren och grundvarianten är vanligast är nog ändå Skandinavien, enligt Richters et al. (2000). Men var i Skandinavien? Föregångaren har varken anträffats hos samerna, svenskarna, skåningarna, eller finnarna i det material vi har tittat på, så var? Richters et al. hade blott 4 personer med U5b i Skandinavien. Det är för få för att kunna peka ut någon viss bestämd region.

Även Helgason et al. (2001)20 anger ett ganska högt värde för U5b1 och dess varianter i Skandinavien: 2,33%. Av de 323 norrmän som de analyserade — ett urval som representerade hela landet enligt författarna — fanns det blott en person som hade föregångaren U5b, och 2 som hade grundtypen U5b1. Uppenbarligen är det inte från vårt broderfolk vi har den haplogruppen. Var fanns alla de som bidrog till detta höga procenttal, 2,33%?

Figur 2-43. Släktträd över mtDNA för 30 personer från Attika och 18 från Kreta.

Totalt hade de 645 personer i sin databas, vilka fördelar sig som följer:

1. Norge 323 pers egna analyser

2. Norge 216 pers från Opdal et al. (1998)

3. Sverige 28 pers från Kittles et al. (1999)

4. Sverige 32 pers från Sajantila et al. (1996)

5. Danmark 15 pers från Mitochondrial DNA Concordance

6. Danmark 31 pers från Richards et al. (1996)

Data från källa 2 och 5 har jag inte tillgång till, och av de övriga är det endast 1 och 3 som har någon enda person med U5b1: 3 respektive 8 personer. Helt klart är koncentrationen störst i den studie som fann att 8 av 28 hade U5b1. Var togs de proven då? I Skåne, i Lund... Det är just den studien som gav de extrema värdena på U5b1 — de näst högsta efter samerna.

Vi kan alltså eliminera Norge som källa, men Danmark och Sverige vet vi för lite om. Tyvärr är det nämligen så, att vi ännu vet på tok för lite om den genetiska variationen av mtDNA-haplotyper i dessa länder. Norge, Finland och Island har analyserats ungefär tiofalt mera än Sverige och Danmark.

De enda möjliga platser som återstår som hot spot för U5b1 är de östersjöfinska områdena: Finland, Estland, och angränsande delar av nuvarande Ryssland. Där finns det knappa 3% av U5b1 enligt Helgason et al. (2001) — men det kan ju hända att det handlar om samiska gener som har förts dit, antingen i verkligheten eller i statistiken.

Sammanfattningsvis, vi hittade en enda ynklig U5b i Norge, med desto fler i Grekland. Vi vet att indoeuropéer invandrade till Grekland under det andra årtusendet före vår tideräknings början. En möjlighet är att U5b1 uppstod där dessa protogreker bodde tidigare, och att skåningar och samer fick haplotypen därifrån.

När det gäller frågan om samernas och skåningarnas ursprung så kommer vi nog inte så mycket längre med mtDNA-data. Vi kan konstatera att samerna är en blandning av ungefär 100% ur-europeiska (paleolitiska) kvinnor, med 60% av män från samma ursprung, och 40% män av västsibiriskt ursprung. Vidare kan vi gissa att skåningar och samer var mycket nära släkt, innan samerna blandades upp med västsibiriska män någon gång de senaste årtusendena.

The Amazons

Skall vi prata om myter kan vi väl lika väl gå rakt in i lejonets kula, till ett av favoritmotiven genom tiderna, till amazonerna, de krigiska kvinnorna som levde utan män och som avskydde barnsbörd.

Adam av Bremen placerade amazonerna vid Östersjön, norr om Estland. Namnet Kvenland på norska (varmed i princip avses Finland eftersom norskans "kvener" = "finnar") har av Vilkkuna (1970)[53] antagits vara så lika norska "Kvennaland" ("Kvinnoland"), att det därför har kopplats till de antika myterna om amazonerna. På svenska är det större skillnad (kväner — kvinnor). Det finska landskapsnamnet är Kainuu, vilket motsvarar finlandssvenskans Kajanaland.

I forntiden bodde amazonerna — som var skyternas kvinnor — mellan floderna Danaper och Tanais, vid det Maeotiska Träsket, enligt Jordanes (som baserade sig på Orosius). Enligt Stang (1996) avses Dnjepr, Don, respektive Azovska Sjön med dessa namn. Nu kan man fråga sig, var det så att mytens topos, dess läge, ändrades av irrelevanta skäl så att säga, eller ändrades den därför att hela eller delar av folket faktiskt migrerade norrut? Ger arvsanlagen någon ledtråd?

Om man skulle ge sig på att analysera mtDNA-sekvensen för samtliga personer i en trakt så skulle naturligtvis många ha exakt likadant mtDNA. Tar man ett urval av personer så missar man vissa haplotyper, men man kan ändå få en idé om huvuddragen i släktträdet. I en finsk studie med 480 personer från norra Finland (Finnilä et al. 2001), fanns det till exempel 192 olika mtDNA-sekvenser.

Denna grupp människor hade den högsta frekvensen av W av alla studier som jag stött på. Eftersom W1 är stjärnformad kan man förmoda att detta folk är källan för den haplogruppen. Det betyder i sin tur att det i norra Finland med viss sannolikhet finns resterna av ett tidigare unikt folk, som nu blandats upp med omgivningen. Historiska källor ger vid handen att det bör vara antingen kvänerna eller bjarmerna som döljer sig bakom W, eller både och (de hade besläktade språk enligt vikingatida källor).

Detta släktträd från norra Finland (Kajanaland, norra Savolax, del av Österbotten) har jag använt som bakgrund för att plotta data från några betydligt mindre studier. Innan vi kommer till samer och skåningar vill jag visa några andra, "normala" europeiska populationer som jämförelse. I de följande figurerna visas släktträd framställda med samma data som användes i korrelationsanalyserna ovan. Vi börjar med Estland, Sverige och Danmark (Figurer 2-34 till 2-36).

En hastig blick på släktträden för ester, svenskar och danskar visar att de ser i stort sett likadana ut: En ganska stjärnformig H-haplogrupp runt CRS, en låg halt av V, och lite spridda representanter för T, J, K och U (U4 i Sverige och Estland, U5a i Sverige och Danmark). Dessutom har både Danmark och Estland en vardera av W.

Jämför nu med skåningarna (Figur 2-37) och samerna i Finnmark (Figur 2-38). Bägge dessa urval saknar helt T, J och K. Grundhaplotypen för V är den dominerande hos dem bägge — exakt samma haplotyp. Näst vanligast är U5b1, också där exakt samma. På tredje plats kommer en haplotyp med hela 5 mutationer i HVS1, lika hos bägge folken. Vad mera är, vid mina genomgångar av data för ett par tusen individer från hela Europa och västra Asien inklusive Mellanöstern, har jag inte anträffat en enda individ med denna kombination, som inte var skåning eller same!

Provtagningsområdet där halten W_B var högst var norra och mellersta Österbotten, Kajanaland och norra Savolax. Kajanaland har av somliga antagits vara vikingatidens Kvänland (norska Kvenland). Kvänerna var ett folk med ett eget rike för omkring tusen år sedan, omnämnt i norska källor. I söder bodde deras fiender karelarna, och i norr "skridifinnar" och nordmän. Öster om dem bodde deras språkfränder bjarmerna, i Bjarmaland vid Vita Havet, varifrån vikingarna handlade pälsverk. Där bor pomorerna idag.

När det gäller norra Finland som urhem för V så finns det ett litet problem: För 13000 år sedan låg det ett par kilometer is på platsen ifråga. Emellertid är det inget starkt motargument, eftersom å ena sidan haplogruppen kan ha kommit med det koloniserande folket dit i takt med att isen smälte av, och å andra sidan haplogruppen lika väl kan vara flera tusen år yngre. Åldersbestämning av haplogrupper är som sagt ingen exakt vetenskap. Antagandet som görs är att man känner till alla mutationer, vilket vi naturligtvis inte gör. Men även om vi gjorde det, så kan vi aldrig komma ifrån en viktig faktor, nämligen slumpen. Till råga på allt så finns också möjligheten av att det naturliga urvalet verkat.

Tentativt kan man nog anta att V uppstod i ett folk vars ättlingar nu bor i norra Finland, snarare än hos berberna. Detta eftersom den högsta diversiteten finns i Finland, och de högsta frekvenserna av V finns i Finlands grannskap: I Lappland och i Skåne.

Berberna kan ha fått V som ett resultat av vandalernas folkvandring, om man hypotetiskt antar att vandalerna hade lika hög frekvens av V som dagens skåningar. På den tiden fanns ju inte araberna i nordvästra Afrika, så det förefaller logiskt att vandalernas gener idag skulle återfinnas hos de tidigare invånarna, berberna.

Men säg den glädje som varar. Som jag senare skall återkomma till höll inte argumentet att V inte fanns hos stenåldersbaskerna. V kan alltså fortfarande också ha kommit därifrån, till norra Finland, för bra länge sedan.

Pomor kommer av ett slaviskt ord för hav, så Pomerania, Pommern, är helt enkelt "kustområdet". Men nu talar jag inte om invånarna i Pommern, utan om de ryssar som bor vid Vita Havet. De enda DNA-data som finns från pomorerna är Y-kromosomdata. Deras haplogruppfördelning är mycket lik den hos ryska samer; några procent mer R1a1_A och lika mycket mindre I_A, det är de enda skillnaderna som kan ses i data (de hade 36% respektive 11% av dessa haplogrupper). Man anar att det är samma folk som tidigare, som bara bytt språk till ryska. Liksom samerna har de också hög halt av N3_A.

Den näst högsta koncentrationen av W_B i databasen är hos kurderna — den enda haplotyp de har mer av är faktiskt H_B. Idag bor de i de berg som i forntiden hette Taurus, söder om Kaukasus. Dit kan de ha kommit norrifrån, från norr om Kaukasus, att döma av deras indoeuropeiska språk. Deras mtDNA har många haplotyper från olika håll och kanter av Eurasien. De saknar däremot både V_B och U5b1_B, karaktärshaplotyperna för samerna och norra Finland. Alltså bör både "kvänerna" och kurderna ha fått W_B från en tredje källa.

Norr om Kaukasus ligger Skytien (det gamla namnet på Ryssland). Jordanes menade att skyterna var identiska med goterna, men det är en anakronism, för han syftade på en tid några årtusenden tidigare, väl före det Trojanska kriget. En gång när skyternas här var upptagen i en expedition på annat håll, anfölls kvinnorna, men försvarade sig framgångsrikt. Då fick de blodad tand och började själva föra krig, och blev därmed amazonerna. De erövrade bland annat Armenien och Syrien, Jonien och Aiolien, och uppförde ett tempel för Artemis i Efesos. Slutligen slog de sig ner i Kaukasus, enligt Jordanes.

Som jag nämnde var kvänerna och bjarmerna språkfränder. Håkon Stang, som 1996 skrev en doktorsavhandling om hur Ryssland fick sitt namn, tog det för närmast självklart att bjarmerna var en del av det vepsiska folket, som fordomdags bodde från Ladoga i väster till Volgakröken i öster. Både "Ladoga" och "Volga" kan för övrigt härledas från det finsk-ugriska språket vepsiska, och Volga betyder ungefär "den vita". Vepserna var nämligen "vita", alltså väldigt ljust blonda, och av detta skäl skulle ett antal geografiska namn i deras område ha fått namn på vit: Vita Havet, Beloe Ozero (Vita Sjön), Volga. Vidare har Ladoga förr benämnts Hwita Träsk på svenska (i Erikskrönikan).

Stang skrev vidare att Norra Rysslands taigabälte kallas "Bjarmaland" (eller Biarmia) i nordiska språk, på vepsiska "perama" "det yttersta landet", och på ryska "Zavoloc"e". Det senare minner åtminstone mig om "Savolax". Perama är förstås samma ord som i Perm, området bortåt Uralbergen till. Från Savolax till Perm talas det idag finsk-ugriska språk av urbefolkningen, men det är ju inte 100% givet att alla gjorde det på vikingatiden. En alternativ möjlighet är att finsk-ugriska uppstod då ett uraliskt språk fördes in över ett substratspråk, och att processen ännu inte var avslutad för 1000 år sedan. Jag påstår inte att det är så, bara att möjligheten inte kan uteslutas a priori — på förhand.

Vilket substratspråket skulle ha varit kan man gissa när man vet att finskan har många urgamla indoeuropeiska låneord. Tänk bara på Perama; "peri" betyder "om", "kring" på grekiska, medan "maa" betyder "land" på finsk-ugriska, tillsammans Perama, "Ytterlandet" (betydelsen lär vara så, men etymologin gissade jag själv). Det verkar rimligt att Perama rent av har samma ursprung som Biarmia (ändelsen —land är senare), eftersom finsk-ugriska har en tendens att ersätta betonade stavelser med obetonade, att ta bort diftonger och att undvika konsonantsekvenser.

Savolax, förresten (bara Savo på finska); i det ålderdomliga indoeuropeiska språket litauiska hittar vi det possessiva pronomenet "savo" "vår", och "lax" är ju "lagur", ett gammalt nordiskt ord för "vatten". Alltså, "våra vatten" eller "vår sjö". Sjön som avses är kanske Saimaa, eller snarare den större forn-Saimaa, i vilken Savolax ligger. Eller är det kanske som med Biarmia, att det egentligen syftar på hela taigaområdet, "Zavoloc"e". Men detta är naturligtvis bara spekulationer. (Jämför engelskans "our lakes" med Savolaks utan s... låter nästan likadant!)

Finnilä et al. (2001)[22] undersökte 480 personer hemmahörande i norra Österbotten, mellersta Österbotten, Kajanaland (Kainuu) och norra Savolax (Savo). På kartan visas de som "N Finland".

Detta att folk relativt snabbt kan byta språk, gör ju att vi inte på något sätt kan utgå ifrån att två folk är genetiskt släkt för att de talar samma språk, eller vice versa. Det finns massvis av exempel på motsatsen. Det är helt andra saker som bestämmer vilket språk som går segrande ur ett möte. Därför kan vi inte utgå från att kvänerna och bjarmerna var av samma stam. Kanske är kvänerna resterna av en grupp som invandrade för länge sedan, och kanske då hade med sig W_B från till exempel en dal i Kaukasus, varifrån det också spreds till kurderna. Samt — med andra kaukasiska folkvandringar — i låga halter över hela kontinenten.

Ser man på vilka mutationer som finns i haplogrupp H (Figur 2-55) så framstår det också som möjligt med en koppling mellan Finland och adygei, ett folk just norr om Kaukasus, inte långt från där amazonerna en gång skulle ha levat enligt Jordanes. Å andra sidan är adygierna kanske inte ursprungliga i det området, utan kan ha kommit dit från, låt säga, centrala Europa. Det är så mycket som är möjligt, men ack så lite som kan bevisas

Vi har kopierat på kartan uppgifter från år 1000 (Slaget vid Svolder) finns i: kvanland.html

Utsnitt av Simon V. Salingens kart over det nordligaste Europa, 1601. (Skosamlingen i Riksarkivet, Stockholm)

Märk väl de utsatta Kajenske finnen och Qvernen finnen. Även högre upp efter älvdalen står det Qveuner.

Figur 2-57. Figuren föreställer förmodade forntida folkvandringar. Stenåldersbaskernas överklass konstaterades vara av Mellanösternhärkomst. Här har de visats som kommande från Irland, den ö som ligger närmast, men de kan ju också ha kommit från någon Medelhavsö eller Atlantkusten. Spridningen från den Iberiska halvön är en förmodad gaelisk expansion. Spridningen från södra Skytien är geternas och amazonernas härnadståg omkring år 1950 f.Kr. Pilen från Bjarmaland till Svealand är den förmodade invasionen av svear (ungefärlig tid), medan pilen från Asien är de sibiriska folkens förmodligen långt utdragna erövringståg av Bjarmaland. Slutligen antyder pilen upp i Norra Ishavet, att den europeiska bronsålderskulturen vid övre Jenisej kan vara grundad av sjöfarare från sydvästra Östersjön.

Kvinnoland

Med en druckens envishet återvänder jag till dessa krigiska kvinnor... Bildligt talat, förstås. Amazonerna har uppträtt i olika sammanhang i historien: Först i Skytien som geternas kvinnfolk, sedan längre norrut vid Östersjön eller på en ö, och slutligen längst i norr, mot den norra Oceanen (Norra Ishavet). Tidigare nämnde jag möjligheten av att ett folk hade migrerat. En annan möjlighet är att ett gammalt begrepp applicerats på ett helt obesläktat folk. Varför? Gissningsvis därför att det har uppstått samhällen med i huvudsak kvinnor.

Den flaskhals som den manliga delen av befolkningen i Finland genomgick kan som sagt ha berott på ett veritabelt folkmord, så att landet lämnades befolkad med enbart kvinnor. Konstigt vore det då inte om namnet "Kvinnoland" fäste sig vid det. Eftersom platser med hög halt av genetiskt betingade sjukdomar mest finns i norra Finland, kan man anta att det hypotetiska folkmordet i huvudsak skedde där — i Kvänland. Namnlikheten mellan Kvinnoland och Kvänland kan ha förstärkt idén.

Som redan är konstaterat förefaller haplogrupperna V_B och U5b1_B ha spritts från samma allmänna område, till samerna och till skåningarna. Kan det ha något samband?

Samerna är lätta att förklara: Erövrarna tog sig en liten grupp kvinnor som råkade ha V_B och U5b1_B, varifrån folket sedan växte, medan de behöll delar av den sibiriska kulturen. Det verkar rättframt. Men skåningarna då? Varför i hela fridens namn har de exakt samma haplotyper som samerna, vilka ju måste ha fått sina genom en kraftig grundareffekt?

Antag att det var "samer" som erövrade Skåne. Alltså, samma ursprungligen sibiriska män, med samma kultur, men med de nyligen tagna kvinnorna från Finland. Men, istället för att ta kvinnor från den nya platsen, tog de för omväxlings skull med sig sina egna kvinnor, och slog ihjäl bägge könen i Skåne. Om nu inte landet anträffades obebott, förstås.

Låt mig nu agera djävulens advokat. Jag antog att V_B och U5b1_B kom från norra Finland. Varför? Därför att det var ljust och bra att leta där, som det heter i anekdoten — med andra ord, vi hade data därifrån. Haplotyperna anträffades visserligen inte hos de finsk-ugriska folken vid Volga eller Perm, men vi har ju inte provtagit alla delar av Bjarmaland eller Skytien — speciellt inte de människor som bodde där den gång det begav sig. Alltså kan dessa haplotyper också ha plockats upp någon annan stans. Kanske vid Onega? Eller vid Vita Havet? Vem vet.

Poängen är emellertid, att de redan kan ha funnits i hög koncentration hos ett existerande folk när sibirierna kom. De behöver alltså inte nödvändigtvis ha kommit till Skåne via samerna. De kan rent av ha kommit helt oberoende av N3_A (dessvärre vet vi inte hur det är beställt med den haplotypen i Skåne).

Men varför, kanske någon undrar, har samerna 20% asiatiska gener, medan andra finsk-ugriska folk, med ibland ändå mer N3_A, har nästan 100% europeiska gener i cellkärnan? Jo, så här är det. Samerna har låg heterogenitet på mtDNA, vilket betyder att de inte har importerat nya kvinnor efter folkets grundande. Om nya kvinnor hade tillkommit kontinuerligt, så hade de ursprungliga asiatiska generna hela tiden spätts ut mer och mer.

I Finland och bland övriga folk finns det däremot en normal heterogenitet inom mtDNA. Det betyder en kontinuerlig import av kvinnor. En mekanism bakom detta kan vara slavhandel; männen såldes, kvinnorna behölls. Åtminstone de unga och vackra. Just som Homeros beskrev i Iliaden. Kivet om en sådan erövrad ung flicka är ju själva den röda tråden i det verket. Jag talar inte om den Sköna Helena, utan om Akhilleus krigsbyte.

Ännu vikingarna som for i österled praktiserade denna sedvana, att ta med sig unga kvinnor som slavinnor. Då en befäst stad eller fornborg anfalls så försvarar givetvis männen den. Förlorar de, tas kvinnorna som byte. Om däremot de anfallna bor utspridda, så kan kvinnorna bättre gömma sig i skogen. Skulle männen då dödas, är kvinnorna kvar. Vilket val har de då? Utan män måste de själva upprätthålla handelsförbindelser och hindra tjuvar. Antingen måste de ta rollen som amazoner — eller valkyrior, som de kallades i Norden — eller förlora sin frihet och bli slavinnor. Baserat på detta argument, kan man gissa att amazoner förekommit på olika platser och tider genom historien, men med en gemensam nämnare: Hos folk som bott utspridda och inte i befästa städer eller borgar.

Till sist en fundering om språket. Ungrarna har inte N3_A, men talar ett uralspråk släkt med de öster om Uralbergen. De kan ha lämnat det området innan haplogruppen N3_A kom dit. Det betyder att uralspråk talades öster om Ural redan före N3_A visade sig. Antingen talades de även väster om Ural, eller så förde männen med N3_A med sig sitt språk över bergen. Mycket tyder på att samerna är de mest ursprungliga finsk-ugrisktalarna i Europa. Baserat på tillkomstmodellen av det samiska folket ovan, betyder det att det kan ha varit erövrarna från öster som förde in finsk-ugriska språk i Bjarmaland.

Dessa frågeställningar får vi ta med oss till kommande texter, för nu tar denna text snart slut. Men innan bläcket sinar kanske jag hinner göra mig lustig över det faktum att en grekisk militär paraduniform består av en kjol. Är det månne ett resultat av att det var kjoltyg — amazoner — som en gång erövrade landet?

med särskild hänsyn till det SVENSKA FOLKET av Doc. H. Lundborg. Stockholm 1919.

...Redan vid den historiska tidens gryning torde emellertid den karelska stammen ha varit splittrad i två grenar, både nationellt och måhända språkligt. Den ena utgjordes av de egentliga karelarna, den andra av norra Österbottens och väl också svenska Norrbottens inbyggare, kvänerna. Det finns skäl att tro, att dessa redan då talade sin särskilda dialekt, som närmast påminner om västfinskan. Detta åter förutsätter en livlig beröring mellan nordösterbottningar och västfinnar, och att en sådan har ägt rum mycket tidigt är också ådagalagt: en västfinsk inflyttning till Torne- och Muoniodalarna måste på språkliga grunder antagas ha skett några århundraden e. Kr. Folktypen åtminstone i Torne-dalen vittnar också härom: den liknar, åtminstone såvitt jag kan se, mycket den västfinska, som längre fram skall mer ingående beskrivas.

Den vanligaste färgtypen är i Karelen, om ock ej så hög grad som i de flesta landskap, föreningen av askblont hår och blåa eller gråa ögon. Kvänernas typ överensstämmer i huvudsak med karelarnas. Men de förete - troligen till följd av rasblandning med lappar - en något mindre medellängd (164,5 cm.). Dessa kväner uppträda enligt den isländska sagan om Egil Skallagrimsson redan år 873 som ett folk för sig, och de föra vid sagda tidpunkt t.o.m. krig med karelarna. Deras nordiska namn är ännu icke säkert uttolkat, men man ville ju gärna sätta det i samband med deras finska namn, kainulaiset, av kainu, "slättland".

Det återstår nu att tala om de egentliga finnarnas eller suomernas stam. Denna är den till Finland sist invandrade, och dess spridningsområde är Egentliga Finland och Satakunta. Även de ha nog givit sitt dryga tillskott till den svenska nationen, ehuru icke genom några större invandring, utan snarare genom långsam insippring. De finska trälar, som alltsedan förhistorisk tid förts över till Sverige, ha väl företrädesvis varit västfinnar. Dessa egentliga finnar eller västfinnar äro särdeles starkt uppblandade med nordiskt blod. Utan överdrift kan man gott säga, att många av dem mycket väl kunna gå och gälla för rasrena germaner. Detta nordiska blod ha de upptagit dels redan på den tid då de ännu bodde i Estland, dels efter sin inflyttning till Finland. Detta lands urinvånare voro - såsom tyvärr icke bekant - i de västligare delarna svenskar, och en god del av svenskarna uppgick med tiden i den talrikare finska befolkningen.

Förutom dessa försvenskade finnar ha vi emellertid, såsom i förbigående nämnts, en oförsvenskad finsk befolkning i stora delar av Norrbotten, i Torne och Muonio älvars dalgångar samt i Gällivare socken. Troligtvis äro dessa finnar till någon del ättlingar till de forna kvänerna. Finnarnas spridningsområde i Norrbotten har fordom varit vida större än nu, därom vittna bl.a. finska ortnamn icke blott i Kalix-dalen, utan t.o.m. i Råne-dalen, ja ändå västligare och sydligare. De finsktalande i Sverige torde nu uppgå till omkr. 25,000.

...Det lapska språket sönderfaller i flera olika dialekter, som avvika starkt från varandra. Det hör till de finsk-ugriska språken, och har uppkommit så, att lapparna för ett par tusen år sedan under livlig beröring med finnarna upptogs dessas tungomål och glömde sitt eget, för oss okända, varav torftiga spår torde finnas kvar i några ortsnamn som Luleå m.fl. Sedermera förändrades likväl finskan starkt i lapparnas mun - den nära beröringen mellan finnar och lappar måtte ha blivit avbruten eller åtminstone försvagad - och övergick till att bli ett alldeles särskilt språk, eller snarare en grupp av alldeles särskilda mål, som visserligen för forskare röja sitt finska ursprung, men för finnen äro fullkomligt obegripliga. Finlandslapparna och vissa Norrbottenslappar tala dock finska förutom lapskan, Västerbottens- och Jämtlandslapparna däremot svenska vid sidan av modersmålet.

Östersund-Posten debattsida 05-11-06

Samerna är genetiskt mycket lika det baskiska folket. Möjligen hade de Pyreneerna som reträttplats under den period, då den senaste istiden hade sin kulmen för 12 000 år sedan. När isen började smälta för runt 9000 år sedan, trängde samerna in i Skandinavien troligen västerifrån via de Atlantiska öarna (Orkney och Shetlands). Troligen något tidigare kom ett finsk- ugriskt jägarfolk till nuvarande Sverige. Samerna tillägnade sig deras språk, och tillhör alltså de folk som gjort ett fullständigt språkbyte. Anledningen är omtvistad.
Majoriteten av den nuvarande svenska befolkningen har sitt ursprung i ett germansk folk, som långt senare i samband med en klimatförändring tvingades utvandra från nuvarande norra Tyskland. Det var bara ca 2000 år före Kristus födelse. De var svedjebrukare och brände ner väldiga arealer skog, vars lämningar än i dag kan grävas fram i södra Sverige. De övertog många geografiska namn, t ex på älvar och åar från det finsk- ugriska jägarfolket.
Forskningen på det här området har börjat gå snabbt med den nya genteknikens intåg och genom att man nu ser på problemen tvärvetenskapligt.

Okunnig kulturminister förskingrar vår historia 07-05-14

The Amazons

Kvinnoland