Bihang till Riksdagens Protokoll vid Lagtima Riksdagen i Stockholm år 1886. (Kommittébetänkande, m. m.)
Förslag till: Förordning angående de svenska Lapparne och de bofasta i Sverige.
Kommitténs undanhållande av de befästa hemmanen och skattelanden i övre delen av Lappland fick allvarliga konsekvenser för befolkningen. Deras utredning överlämnades till riksdagen som följde deras anvisningar (§ Paragraferna var färdigt skrivna) vid beslut om: Förordning angående de svenska Lapparne och de bofasta i Sverige, 1886.
Detta karta (nedan) blev också lämnat som bilaga till utredningen och som synes är det bara inritat flyttningsleder i den. Övre lappmarken är ansett som en vit fläck på kartan av kommittén (outforskat område).
Hemmanen och skattelands gränserna var befästa i domstol även här uppe.
( Läs om tamrenskötselns uppkomst i området )
Rommawuoma- och Suonttavaara-Lapparne,(se Suonttavaara lappy) vilka numera begagna en och samma flyttningsväg, övergå riksgränsen vid Kilpisjärvi och föra sina renar från de därinvid liggande höst- och vårvistena efter Köngämädalen, låtande dem beta än på den ena än på den andra sidan av Köngämä älv, äro vid jultiden i närheten av Karesuando kyrkoby, varefter några, hållande sina renar inom svenskt område, flytta efter höglandet väster om Muonioälv ända ned mot Parkajoki by, andra beträda finskt område och uppehålla sig antingen inom finska Enontekis socken eller såväl inom en del av denna som ock från slutet av Januari inom finska Muonioniska socken.
Den bofasta befolkningen i Enontekis uppgår till 377 personer. De bestämmelser, som gäller angående skada på hö uppsatt i hässjor eller stackar, enligt kungl. brevet den 3 oktober 1866, anses å ömse sidor vara fullt tillräckliga och ändamålsenliga. Däremot är det en annan sak, över vilka de bofasta klaga. Dessa äro nämligen för sina resor och hemkörslor nästan uteslutande hänvisade till att använda renar såsom dragare - åtta hästar finnas för närvarande i socknen - men Lapparnas benägenhet att uppslå sina tält och beta sina renar i närheten av de allmänt begagnade färdvägarna och invid gårdarna, varigenom renlavan blir, om ej förstörd däromkring, så, när snön varder tilltrampad av stora renhjordar, åtminstone Oåterkomlig för renarna, förorsaka för de bofasta, vilka själva måste hava renlav åt sina renar, och för de vägfarande stora, ja stundom oövervinneliga, svårigheter, därigenom att dragarna ej kunna skaffa sig föda invid vägarna och gårdarna. Ett sådant sätt att utöva betesrätten kan icke annat än lända till skada för Lapparne själva som för de bofasta. ( Se även byaordning).
Uti här ifrågavarande §§(7-10), vilka innehålla de närmaste bestämmelser, som erfordras till genomförande av vad sålunda befunnits önskvärt, har i första rummet skolat föreskrivas, huru de områden, där sommarbetet skall vara gemensamt för en viss samfällighet av Lappar, böra till sina gränser bestämmas. Där lappby indelningen ännu finnes kvar i dess gamla form, såsom i Tornio (Suonttavaara)och Luleå lappmarker, kan den antagligen i det väsentligaste bibehållas, så att därstädes icke torde däri böra tagas rubbningar än de mindre, som kunna betingas av syftet, att lappbyarna må erhålla naturliga gränser, där detta tilläventyrs för närvarande ej är förhållandet.
Vad härnäst beträffar frågan, vika lappar skola vara befogade att med andras uteslutande sommartiden vistas inom varje särskild by, så synes vad därom bör gälla vara lättfunnet. Medlemmar av byn bliva, efter den föreslagna indelningens första genomförande, de, som hava särskild inrymning å land inom dess område, samt av dem, med vilka sådant förhållande äga rum, sådana som genom födseln eller gifte kunna sägas tillhöra byn.
Gränsspärrningen år 1852 har orsakat, att norska Lappar, vilka hör hemma i Kautokeino,( läs mer om invandringen) tid efter annan inflyttat till svenska lappmarken. Talma-Lapparna hava begagnat flyttnigsväg på södra sidan av Lainio älv. Från och med 1865 hava några Kautokeino-Lappar, efter att hava vistats ett eller annat år i Enontekis, inkommit till socknen och slagit sig ned på Tallma-Lapparnas områden. En del av dem har dragit längre söderut till Gällivare, men dock utgöra Kautokeino-Lapparna i Jukkasjärvi för närvarande 15 familjer, vilka äga omkring 12000 renar. Socknens övriga Lappar undvika beröring med dessa Kautokeino-Lappar så mycket som det är dem möjligt. De inflyttade lapparna äro nämligen i hög grad tjufaktige och stå i alla avseenden på en lägre moralisk ståndpunkt än de infödda Lapparna.
Under de senaste åren hava även till Gällivare socken från Tornio lappmark inkommit Kautokeino-Lappar, vilka här liksom annorstädes vållat beaktansvärd oreda i lappväsendet. De uppträda oärligt och hänsynslöst samt nödga de för sin redbarhet och ordentlighet med rätta prisade Gellivare-Lapparne att rymma fältet, lämna sina gamla visten och intaga nya, så långt skilda från de inflyttande Lapparnes, att de må kunna varda någorlunda fredade för deras rofferi. Dessa inflyttade utgöras av 10 familjer med 6750 renar.
Skogslappar finnas inom denna socken. Alla dessa äro förutom renskötare jämväl nybyggare. De låta sina renar, vilka uppgå till 6500, beta å de trakter inom socknen, som ligga öster om Gällivare kyrkoby, dels emellan Ångesån och Lina älv, dels å det högland, som utgöra vattendelaren emellan sistnämnda älv och Råneå älv. Under varma och myggfria somrar hava de renarna en eller tvenne månader under vård, för övrigt gå de i villan från våren till dess snö faller på hösten. Renarna uppsöka under sommaren och hålla sig gärna å de lågfjäll, som ligga här och var inom denna sockens skogsland, samt ströva i övrigt vitt omkring i smärre flockar ända till slutet av september månad, då de självmant draga sig tillsammans i större hjordar. När snön faller, tagas de under vård av ägarna. De bofasta befolkningen i denna socken utgör 2562 personer, dels av svensk, dels av finsk, dels av lappsk härkomst. Ej heller hava skogs- eller nybyggarlapparna särskilda land numera sig tilldelade, ehuru de haft detta i gångna tider och innan de tillika slogo sig på jordbruk.
( se även lappskatteland i Enontekis socken)
Lapparna uti Arvidsjaurs lappby äro skogslappar. Deras antal uppgick år 1880 till 642 personer. Denna lappby omfattar hela Arvidsjaurs socken och den därifrån år 1869 skilda, till Västerbottens län förlagda Malå kapellförsamling. Dessa tvenne församlingar äro indelade uti 36 lappskatteland, för vilka i skatt erlägges 33 kronor och å vilka lappar haft eller hava inrymning. Inom det land, som ligga omkring Piteå älv, bo skogslapparna hela året om, förande sina renar på bete till ett, än till ett annat ställe av landet. Övriga Lappar vistas likasom förut blivit angivet för skogslapparna uti Arjeplog, från maj inemot jul inom sina land, men flytta därefter vanligen till kustlandet dels av Norr- och dels av Västerbottens län. Flera skogslappar hava nedsjunkit till blott fiskarelappar; andra hava övergått till nybyggare. många av ovan nämnda 36 lappskatteland hava därför blivit utan innehavare och används antingen av de Lappar, som hava renar och äro i behov av ökat utrymme, eller och icke alls för renbete.
De flesta såväl renskötande som renägande lappar hava under avvittringen fått sig nybyggesområden tilldelade, några på grund av vid avvittring gjort ansökan, de flesta på grund därav, att de före avvittringen fått sig beviljade kronotorp till anläggning på sina lappskatteland. Antagligt är, att de härå vinna full besittningsrätt och att flertalet bland dem småningom kommer att övergå från nomadlivet till jordbrukarens, i den mån denna sistnämnda näring vinner den utveckling, att de därav kunna erhålla sin utkomst och bärgning.
Till Konungen.
Den 16 juni 1882 täcktes Eders Kongl. Maj:t uppdrag åt en kommitté att utarbeta förslag till sådana lagbestämmelser angående de svenska Lapparne och deras förhållande till landets bofasta befolkning, (vilka ansågs böra tillhöra området¹) för Eders Kongl. Majt:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmakt; och får kommittén, till underdånig åtlydnad av det åt densamma givna uppdrag, härmed överlämna av kommittén utarbetade förslag till
1:o) Förordning angående de svenska Lapparne och de bofasta i Sverige;
2:o) Förordning angående renmärken; jämte motiv samt den av en ledamot i kommittén anförda särskilda mening.
Det överlämnade ärendet tillhörande handlingar få kommitterade underdånigast bifoga.
Underdånigast: H. A. WIDMARK
L. Annerstedt Will. Farup P. O. Hörnfeldt Fr. Tigerhielm / K. S. Husberg.
Stockholm den 25 augusti 1883.
(¹Meningen var från första början att flytta samtliga bofasta skogslappar/kväner nedanför den planerade odlingsgränsen. Detta kunde dock ej göras då dessa skattland/hemman redan var i domstol befästa.)
Kommentar till ovanstående kommittébetänkande: Enligt våra framtagna dokument fanns det befästa skatteland (se avvittringshandling om lappskattelanden)och hemman i hela Lappland ända upp till Enontekis socken vid den tiden. Dessa har ej ritats in på kartan av kommittén utan de påstår i stället att sådana ej fanns i övre delen av Lappland. (Medvetet eller omedvetet förfalskning och undanhållande av fakta? ) Vi kan också se vilken förvånads värt liten andel kronoparker då var befästa. (se även forskning om Lappskattelanden) Kommittén hade även skrivit färdigt förordningen med 30 stycken paragrafer (§) som riksdagen skulle taga ställning till.
Särskildt yttrande av Will. Farup.
.......Att lapparna genom ett direkt och verkande vitesförbud avhålles från trakterna, där de icke skola hava någon rätt att vistas med sina renar.
Att härvid avseende göres å den större svårighet, som det måhända någon gång kan medföra att vårda renarna, så att de icke ofreda bondens ägor, därför talar billigheten; men med avseende å den grova vårdslösheten eller uppsåt att ofreda grannen måste en ägare av renar vara lika straffbar som en ägare av hemdjur, även om hans renar vårdas och vallas av en lapp.
En jämförelse mellan Kongl. Förordningen av den 21 december 1857 rörande ägors fredande emot skada av annans hemdjur och föreliggande lagförslag, så vitt det rör renägarens skyldighet i detta hänseende, torde här vara av behovet på kallad. I Berörda Kongl. förordning stadgas:
§ 21 Släpper någon olovligen med uppsåt kreatur på annans ägor, böta från och med tio till och med tvåhundra riksdaler. ------------ Den, som genom försummelse i den vård om egna eller andras kreatur honom åligger, eller på annat sätt vållar, att kreatur olovligen på annans ägor inkommer, böta från och med fem till och med femtio riksdaler.
Men bonden vill leva i fred, och han äger rättighet att fordra lagens skydd för den jord, för vilken han skattar. Men att uppoffra den skattdragande bonden och tvinga honom att dela med sina ägor med vilken renägare som helst och sålunda göra renskötseln till ett slags fribytarenäring, kan jag icke finna klokt eller rättvist.
Den korta sommartiden i Norrlands fjälltrakter är strängt upptagen med hemmansbruket och med vården av egna husdjur, så att tid ej finnes till bevakning även av andras kreatur, som inkräkta hans ägor. Ersättning för den skada, han kan lida, äger visserligen betydelse, men vida mera väger den ovärderliga förmånen att få leva i fred. Kostnaderna vid bevakningen och tillhandahållandet av vittnen och synemän uppgå i avlägsnare trakter dessutom till sådana summor, att bonden icke kan underkasta sig denna uppoffring; och när så slutligen rättegång måste anställas om skadeersättning, så gives denna alltid en hatfull karaktär - helst där bofasta är med i spelet - ,så att bonden i allmänhet hellre skall underkasta sig renägarens nåd att söka genom särskilda uppoffringar förmå Lapparna till att avhålla renarna från hans ägor, - en utväg, som hittills icke så sällan använts och fallit sig vida billigare.
Även strafflagen av den 16 februari 1864 kap. 24 bestämmer intill 100 kronors böter, om någon olovligen jagar på annans mark, fastän något vilt ej fälles eller särskild uppskattbar skada sker, och flera andra lagar rörande ägors fredande gå i samma riktning. I händelse ett sådant vitesförbud icke funnits av behovet påkallad för fredande av förbjuden mark, så skulle det icke heller hava upptagits i den internationella lagens § 3 i enahanda syfte, eller i detta lagförslgs § 24.
Lagförslaget går däremot ut ifrån den uppfattningen, att de bofasta skola vara berättigade som Lapparna att få sig renbetesmarker anvisade. Icke heller skiljer den Internationella lagen mellan Lapparnas och de bofastas renar med avseende å de betesmarker, som skola anvisas.
Att skarpa strider mellan jordägare och Lappar tyvärr förekommit, och dylika strider snarare synes öka än avtaga, så att de icke sällan övergå till våldsamheter emot Lapparna som renarna, är en beklaglig sanning. Men sällan uppstår strid eller misshälligheter i någon vidare utsträckning utan orsak, eller utan att ena eller andra parten verkligen blivit, eller anser sig hava blivit förorättad, och att vid sådana förhållanden, då lidelserna råda mera än förnuftet, söka att genom lagstiftning hindra, att den förorättade själv söker att taga sig rätt, måhända till och med att hämnas, kan nog hava sina skäl, men vida bättre torde det vara att genom lagstiftning undanröja orsakerna till striderna, där de äro kända och föreskriva sig ifrån ett missförhållande i de ömsesidiga rättigheterna och skyldigheterna.
Då det nu icke är troligt, att detta lagförslag, sådant det här föreligger, skall åstadkomma önskvärd bättring uti dessa ofta överklagade missförhållanden, skola lagbud föga verka för att hindra den, som i tron på sin rättvisa sak söker att värja sig. Endast en på rättvisa grunder bygd fördelning av rättigheter och skyldigheter kan här föra till ändamålet, och då skall icke heller för framtiden någon särskild strafflag vara behövlig för att freda lappens renar mera än bondens hemdjur.
Den sjukliga filantropi och undfallenhet, som i synnerhet på senaste tider varit så verksam för att bereda Lapparna privilegier på den jordbrukande befolkningens bekostnad, vilka enligt lagförslaget till och med skola gå så långt, att det uppsåtliga brottet emot äganderätten från lapps sida, antingen brottet förövas för egen eller för annans räkning, skall anses mindre straffbart än från bondens eller annan persons sida, har säkerligen icke bidragit till att lyfta denna folkstam, allraminst i moraliskt avseende, Och som föreliggande lagförslag går i enahanda syfte och på samma gång tycks avse att lägga nära nog alla skyldigheterna på den ena och rättigheterna på den andra sidan, och andra samhällsklasser lämnas öppet att tillgodogöra sig privilegierna, så är det föga troligt, att vad som ont är härigenom skall göras bättre.
I Förordningen angående de svenska Lapparne och de bofasta i landet föreslås alltså:
§ 1 Att i denna eller i särskild § upptages ett direkt och verkande vitesförbud för Lappar och renägare att med sina renar uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet göra olagliga intrång på bofastas ägor å tid, då de enligt denna lag icke äro berättigade att därstädes vistas, eller på ägor, där de icke hava någon rätt att med renar vistas (Byalag).
Läs också om rennäringen som riksintresse.