Hwad elljest lapparna själva vidkommer så väl som deras seder och art att leva, så vill jag här intet stort tala om, emedan sådant af Cl. Sheffer uti hans Lapplands beskrivning noggrant är vist. Det allenast vill jag här påminna, att eller intet så rart är att där uppe se lappar med gult hår. Sedan och så väl skapade, så till ansikte som hela kroppen, som någon här neder på orten. Särdeles hava de alla mycket vackra ben och nätta fötter. Och skall den som ser dem gå av deras vackra gång intet annat kunna tänka, än att de lärt rätt utav dansmästarn att gå, besittandes sig och allmänt om en mycket vacker och zirlig gång, om icke det eljest med dem är infödd, att väl föra sina ben och fötter. Ty inge skall man se ibland dem, vare sig man eller kvinna, dräng eller piga, gosse eller flicka gå in med sina fötter eller eljest hava någon ful gång, utan alla gå som de länge skulle hava lärt gå av dansmästarn. I vilken konst jag tror, där de den skulle idka, vara lyckligare än något annat folk, emedan de äro av naturen över måttan lätta av sig och snabba i fötterna.

Och lära deras kengisband eller skoband, som de alla bruka linda kring det smala på benet ett stycke oppför mycket hjälpa deras ben äro så väl proportionerade. Och se alla manfolken i gemen tämligen väl ut, mest gråögda, somliga dock brunögda, dock merendels magra till ansiktet. Qvinnfolken så länge de äro ogifta se heller inte illa ut, men förfalla snart, sedan de blivit gifta och få spetsiga hakor och infällda kinder, liksom de som en tid bort åtdragits med twinsoten, låtandes håret och hänga neder även som manfolken, ibland länge nog oryktat, hava heller intet det stort längre än de. Så är det och med dem som skola vara pigor eller jungfrur, vilka dock vissa tider om året allenast på några dagar för särdeles orsaker skull dem man här intet vill nämna hava det ner släppt, men eljest alltid uppbundet och satt under deras huvudbonad.

..... Hade nu lapparna varit ett folk med finnarna, så hade de och visserligen behållit sina gudars namn som de tillika dyrkat, när de voro ett folk. Ehuru min mening intet är att visa, det de ett helt annat folk hava varit, utan allenast, att när de ännu bodde tillsamman, emellan dem och finnarna åtminstone hava varit sådan åtskillnad som nu, eller emellan en upplänning och dalkarl, vila folk bägge äro svenska, hava och nästan ett språk till första ursprunget, fast en upplänning dock allsinte förstår en dalkarl som är en ren dalkarl, ej heller en dalkarl en upplänning.

....Ty Österbotten vill inte räknas under Finland, emedan, om lappar och finnar skola vara av de gamla schyter som kommo tillbaka ifrån Asien och gått igenom Persien och Ryssland upp till Norland, så hava de ju först mått satt sig neder i de först funnit lediga och sedan efterhand dragit sig neder närmare och närmare till de orter där de nu mest äro och rätta Finland kallas, ehuru väl hela trakten ifrån Halogaland, som Ad. Bremensis vittnar, till förena är kallad Finland, eller rättare Winland, av det att hela den trakten mycket vinbär växer.

....Men deras fasta kojor, som de aldrig flytta utan låta stadigt stå, äro av en annan beskaffenhet, i ty de nedre vid jorden varda timrat runt omkring till 3 a´4 alnar med stockar, och ifrån dem på alla sidor går en liten resning till en 3 a´4 alnar, som drages ihop mitt över kåtan och täckes utanpå antingen med bräder eller läpper, det är långa flanker av granbark, torv eller sten. En sådan vi sågo vid Torne träsk, varest hela kåtan var av idel skiffersten, både till väggar och tak. Och lämnas även på dessa ett hål överst uppå för röken. Och hava dessa inte heller mer än en dörr.

....Det allena behålla de ännu, att de gärna laga sig till skogs och sticka sig undan, när de se något främmande komma. Men så äro inte de allena som göra. Ty finnarna som bo här och där kring Torne göra även det samma, och hade vi ändå större möda att få hålla dem kvar än lapparna. Eljest är hos dem ingen fara att resa, om man haver någon god ledsagare, utan man kan ibland dem säkert nog vistas. Men en god matsäck måste en alltid vara betänkt om, havandes hos dem inte annat att vänta än lite fisk, något renkött och litet mjölk och ost. Dock detta intet hos allom. Ty granlapparna veta inte stort av renmjölk, kött eller ost utan fisk allenast.

Prosten och Kyrkoherdens i Tornå

..........Medan Finlandet och Savonia, förutan Sjökanterna, på den tiden med folk och åbyggare icke var besatt; så haver detta Parriet, som eljest sin lust med skogslevernet har, uppehållit sig uti de stora vidd begripna trakter vid stora sjöar och vida skogar, som äro emellan själva Finlandet och Kexholms län, det då Ryssar tillhörde.

...... Men det Lappiska Ord: Same, tagit av Finska: Suomen maa, Finland. Same-Ednam, Lappland, arguerar, att Lapparna äro komne genom Finlands Orter, till Norr och uti Fjällar.

Samma Enarby är stor och skattar till tre konungar, Sverige, Dannemark och Ryssen. Men Swerige behåller justitien och hela skatten, Danmark halva skatten, Ryssen får allenast viss genandt. Om det går något under ögonen eller bliva oförrättade; så måste de angiva sig för Svenska Fogden och under Sweriges Lag. Uti andra Lappmarker äro och stora Träsk, ömmiga av delikata Fiskar. Men särdeles äro små Träsk, som allenast hålla besynnerlig stor Fisk och kallas Saivo lika som ett besynnerligt heligt Träsk, och i dess vatten skall ingen orenlighet göras; att han icke wredgas och gömmer bort Fisken, ty sådana Träsk äro tvåbottnade.

........ Men där det stora Tornå Träsk utfaller, äro på en holme uti en stark brinnande fors som kallas darra, lika som människor: Av dem stå i rad främst en stor Karl, efter honom 4 stycken andra i folkskepnad och hattar på huvudet.

I konung CARL den IX:des höglovlig i åminnelse eftersta regementes tid, begynte byggas kyrkor i Lappmarken, Tornå mark uti Enontekis en Kyrka 1600. Den andra uppsattes 3 år därefter Anno 1603, uti Juckasjerf, allt med Kronans omkostnad. ........ Ty i Tornå mark är en Lappby mitt i Fjällen, kallas Rounala, på den tiden rike och behåldna lappar. Där voro tre bröder beskedliga män. Då de sågo exempel av Kyrkor som uppbyggdes, togo de samma tre bröder, av en gudeligt nit sig före, uppsätta i sin by en liten vacker Kyrka;

Timmer förde de över fjällar ifrån Norge, och köpte en liten vacker klocka därtill. Uti den Kyrkan haver jag begravit en gammal Lapp-Präst; ty han på sote-sängen sade: "Här ibland Lappar vill jag ligga begraven, att de skola stärka sin tro, om de dödas uppståndelse, som jag dem ofta inbillat (Läs:Sagt) haver, att de skola igen med mig uppstå på den yttersta dagen". Den Prästen hette Dominus Georgius. Sedan genom Guds nådiga verkande, ifrån Anno 1640, hava lapparne i Tornå och Kemi marker, vilka när ihopgränsa, vackert augment in Catechismi Lektione och Intellektu tilltagit; härtill haver varit ett gott och bekvämligt adminiculum en liten Finsk Catechefi Lutheri, med korta frågor och klara svar, den jag tre gånger hava låtit upplägga och av Trycket utgå.

Jag måste och det bekänna, att de lappar som vistas in emot Norrige, vilka de nordiska kalla för Fjäll-Finnar, de hava intet så väl lärt Catechismum, som de andra, om vilka nu sades. Orsaken är, att de intet vilja låta sina barn läsa i Bok, som jag dem bjudit haver; de blanda ihop tre Språk, Finska, Norska och Lapska. Likväl läsa de alla simplices partes Catechefeos och hava gott förstånd om det heliga Sakramenten, om Guds och deras eviga salighet, äro fediga, renliga, tuchtiga och förståndiga, låta icke heller mycket narra sig förrän Bössan och Bågen äro uti handen. Hos dem finnas inga Seitar eller Skogs-Gudar, icke heller bruka de Trummor, ändock de gränsa nära till Kemi mark, som äro dessa Byar: Kouto-Keino, Aivovara, Teno och Uziokiy.

Helgedagar räkna Lappar, som i Tornå Kemi mark boendes äro av Finska Psalmböcker, eller Manualer, som av Swänska, på Finska tungomålet är avsatt, däruti 10 böcker finnas: 1. Calendarium. 2. Sång- Psalmer. 3. Evangelia och Epistlar med Collectet. 4. Lutheri Cateches. 5. Symbolum Athanasii. 6. Handbok. 7. Paffiso Chrifti. 8 Jerusalems Förstörings Historia. 9. Davids Psaltare. 10. Bönebok. Detta Manuale bruka ock alle Finska Församlingar i Österbotten.

....Lapparna byta arvet efter Lands-Lagen, nämligen mobilia, men fasta ägor, såsom äro Träsken eller annat fiskeri och Land byta de intet, utan den Son eller Dotter som icke begiver sig till Norrige, eller annan By och Lappmark, eller eljest till att vräka här och där, utan bliver i sin faders vistmark, han brukar och sin faders ägor. Annars om det ligger öde, så får väl en annan bruka samma orter.

Dessa djurslag vandra uti Lappmarken: Will-Renar, blå-Rävar, hvit-Rävar, Röd Rävar eller Fjäll-Rackor, Mårdar, Ekorrar, Lekattor (Hermelin), Vargar, Björnar, Järfwar eller Fjellfros, (Fjäll-Frass) Lo, Uttrar, Bävrar. Älgar hava här fordom varit; men nu intet mera, allenast uti Kemi mark. För 27 år sedan fingo de 2 Älgar, sedan är det Djurslag intet sett vordet.

Renjakt och fångst ställes åtskilligt: De Lappar som i fjällar bruka, hava tillförene brukat handbågar som alla lappar än hava. Men nu bruka de långa Bössor, som föra stor Lodh och skjuta långt. De fara uti fjällar ganska långt, och söka Wild-Renar, så att de på en resa äro 8, 9 eller 10 veckor om vintern: ty i fjällar är allom lov bruka, den som vill, och lägenhet haver. Uti sådan jakt gör hela Byn gemensamt, eller några lappar allenast ett följe och Contrakt emellan sig, men den lappen i skatten icke är indriven, får icke heller någon lott utan allenast skatt-Lappar.

De Lappar som icke vistas i fjällar utan där skogar äro, de hava ett annat maner att fånga Renar, förutom det, de eljest var för sig, råkar fånga en Ren eller annan. Men hel Byn om Vintern, Fastlags-tid då snön bliver fallen till 3 alnar; då måste Renar samla sig tillhopa och bliva på ett visst ställe, där de få föda, ty då orka de intet vada och springa i den djupa snön, så att deras plats är an halv eller hel mil vid, som Renflocken är stor till. Då ackta Lapparna efter väderleken när skaren är på snön, om dagen av solens värme och sedan av nattfrost bliver stark, att bär hunden och Karlen på skidor;

Då om morgonen bittida före dag äro de uppe, göra sakta och stilla snaror kring om hela Lägret (den de kalla Kiekero) på alla stigar där Renarna hava sina utvägar, och gått till att äta den vita mossan som deras föda är; när det dagas, så släppa de hundarna in uti Lägret eller Kiekero, de skrämma och köra Renarna ut. Vad icke fastna i snaror, så jaga hundar och Karlar efter Renen, som i den djupa snön springer allt neder, han hinner icke långt stycke fara förr Karlen är på honom och slår spjutet uti honom; en stark hund allena nedlägger Renen, och biter av halsen.

Dock de Lappar som Renar nog själva hava, de bruka inga sådana stora jakter, utan allenast i Brunste-tiden, då vilda Hirvas komma och tränga sig ihop med hans Wajor; ty han haver nog göra med sitt folk, vakta sina egna Renar för Willdjur och hålla dem ihopa.

Joci cauffa dico (Jag vill för ro skull berätta): Hände sig i dessa åren, att en Lappfogde var hos Länsman, vilkens Son hade skjutit en Wild-Ren. Då han kom till kåtan, var det hål där han inkrypa skulle med snödrivan igen yrat, att han därigenom intet inkrypa kunde: sprang neder genom rökhålet, som de hava överst på taket, därav Fogden så förfärades och förskräcktes, liksom han skulle dö; ty han tänkte och ropade, att den onde Demon själv kom därin.

Om deras skidor må jag här berätta: De söka det skarpaste gran-trä i skogen, som är svart och hårt såsom en flinta, därav göra de en andra, ovan på krusad, under slät, 10 eller 12 spitamas lång, den smörjer han för eld allt som oftast, att skaren därpå icke biter och förtärer.

Om sommaren vankar uti Lappmark nog sommar-fåglar, Svanor, Gäss, Änder åtskilliga, Knipor, Svärtor åtskilliga, Lommar större och mindre etc. De fastna på Näten, som de för Fiskar utlagt hava; deras ägg få de uti knipholkar, som de själva uppsatt hava, eller eljest uti marken finna.

På Norr-sidan fjällar, där starka älvar ifrån fjällen falla till Norrige, såsom den älven, Alten, och Teno älv, där få de Lax, honom skära de uti remmar och strängar, osaltade, och sedan hängan uti särdeles hus, som därtill uppsatt är, där vädret fritt igenom blåser, och solen intet kan skina på: Sådan sträng-Lax är god och smakar rätt väl. Fiske-redskap hava de intet annat än not och andra små nät, liksom i Swerige. Gud haver ock så försett lapparne, att när fisken uti det ena Träsket igenvänder leka, så begynner han i det andra Träsket, tredje och fjärde, så att de hinna föra sin Not-Redskap ifrån det ena Träsket till det andra.

Alla Lappar bruka enahanda vis kläder, såsom långa håsor, där både byxor och strumpor sammanhänga, allt neder till skon, såsom Dalkarlarna hava; men Lappar hava intet så trånga byxor som de, utan vidare, både av valmar och där utan på av Ren-billingar, skinnbyxor, dem linda de ihop med skorna, att ingen snö inkommer. Sammalunda med snören, främst om armarna binder där han igen. Sådana vida Koftor, av valmar eller kläde, bruka de, som Finska bönder på landet, såsom de ock uti allt, med kläder, hava Finskt maner.

Detta berättat om Tornå och Kemi Lappar. Är något differens emellan dessas och andra Lappars mores och andra paricularia, där jag icke varit, de berätta de gode Herrar och Pastores, vilkom det pålagt är.

(Fotnot: Vi den här tiden benämndes alla boende i lappmarken för lappar. Det hade ingenting med etnicitet att göra, utan var istället en näringsbetecknig)

Lapmarker

......Att en del utlänningar hava om oss och vårt goda Swerige underliga begrepp och ej stort bättre, ån vi om Lappmarken, är ock bekant. Det är ej mindre sant, att vad Ovidus skrev om de Nordiska Länder i gemen, det lämpa utlänningar på oss, men vi på Lappland. Och vad Saxo sade om Finnarna: Sunt Finni septentrionis populi, vix quidem habitabilem orbis terrarum partem cultura ac mansione complexi, det har man i senare tider befunnit ej kunnat sägas om det vi denna tider kalla Finland, utan om Lapmarken, som alla sådana äretitlar måste uppbära, utan att hava någon ort norr om sig att skjuta skulden på.

Ishavet skall väl ej finnas så ymnigt av fåglar, som i de södra Lapmarker. Men att landet ej må stå tomt, så finnes där så mycket större överflöd på Bävrar, Wildrenar och andra djur. Ja, man förundrar sig att någon människa dristat sätta sig där ner, då man likväl omkring de orter, utom det Norrska folket vid havstränderna finner Nybyggare, som få så överflödigt fisk, att de därav leva hela året och byta sig spannmål före, varom vidare på sitt ställe.

Andra kapitlet, om Lapparnas Ursprung.

Att säga på vad tid Lapmarken av invånare allra först blivit intagen, lärer ej vara lättare, än att med någon visshet berätta varifrån det folk är kommit, som dessa orter nuförtiden bebo. Deras skäl, som vilja bevisa, hava i förstone intagit det östra av Finland, Lapmarken och Helsingeland, innan de gåvo sig till de södra delar av vårt Swerige.

....Och så vida de första jordens inbyggare merendels minst lade sig på åkerbruket, så ser jag ej vad företräde de södra orter hava för dessa norra, då man betraktar ett folk, som givit sig att genomvandra skog och mark, samt leva blott av djur och fisk-fänge, varuppå dessa orter nu förtiden äro nog rika, och måste förmodligen fordomdags varit ännu långt rikare och överflödigare. Emellertid är det mycket sannolikt, att de orter, som nu äro mest bebodda, torde ej först utan snarare sist av invånare blivit funna och upptagna; och att både Scytherne, samt våra fordna Cimmerier, Cimbrer eller Kjempar, och andra Nordiska folkslag blivit forna tider beskrivna både till levnadssättet samt av klimatet så, som de där bo under polen. Varav man kan sluta, både att det dragits långt ut, innan alla dessa övergivit sitt förra levnadssätt och begynt bruka jorden.

Ty Ume, Pite, Lule, Kalis, Torne, hava sina namn av de älvar, omkring vilka de äro belägna, och kallas alltså gemenligen Umeå, Piteå, Luleå, Torneå, etc. Men att alla dessa älvar eller åar åter fått sina namn av de sjöar, från vilka de i fjällen hava sitt utlopp, är alldeles onekligt; Ty, ibland alla de många hundrade sjöar, som finnas i Lapmarken, har man aldrig hört någon enda hava sitt namn av sin å eller bäck, utan alltid tvärtom. Så äro Uma, Lula, Rano, Kalas etc. Träsk eller sjöar i Lapmarken: men deras älvar kallas Umaæno, (Umeå), Ranæno (Råneå), Kalasæno (Kaliså) etc. Och emedan både landmonerna och fiskevattnen befinnas i fjällen långt bekvämligare och bättre för en flyktande nykommen colonie, både till genomfart och uppehälle, än orterna vid sjökanten, ville jag näppeligen tro, det de senare blivit förr intagna, än det förra.

§ 4. Att de i forna tider hava varit ett folk med Finnarna, bevisar Schefferus och synes av flera omständigheter ej kunna emot sägas. Men att han påstår, att de ifrån Finnarna blivit fördrivna eller utgångne, är blott en gissning. Att alla Finnar fordomdags varit Lappar, är jag benägnare att tro, samt fört samma levnadssätt, som dessa, men småningom sedermera begynt sätta sig ned, samt bygga sig hus och hem, etc.

Rådfrågar man sig med de skribenter, som forna tider talt något om Finnarna, så finnes på deras levnadssätt föga skillnad ifrån det Lapparna nu idka. Schefferus bevisar det samma, och till överflöd anförer både Taciti och Saxonis utlåtelse om Finnarna, som till större delen låter lämpa sig till Lapparnas levnadssätt och uppförände denna tiden. Vad alltså Schefferus talar om Lapparnas migrationer, då de antingen frivilligt, eller med våld bliva avsöndrade ifrån Finnarna, sådant måste, efter mitt omdöme, ej förstås om Lapparna i gemen, utan om vissa hopar och flockar, som antingen självmant funno sig befogade att giva sig ifrån orten till den andra.

§ 5. Om man fördenskull frågar vad tid Lapparna och Finnarna skildes ifrån varandra, så lärer näppeligen något annat svar kunna givas, än att de blevo den tiden söndrade, på vilken de senare begynte övergiva sitt förra levnadssätt, bygga sig ordentliga hus och bruka jorden. Men att föra sådant till någon viss tid, lärer ej heller vara möjligt, efter man ser sådana skillnader dagligen. Ty, så snart en lapp, på de ställen jag varit, begynt som Nybyggare bruka jorden (vilka i somliga Lapmarker som ofta ser), så blir han ock strax Finne, bygger sig strax hus, talar, kläder sig och lever som en Finne, ändock hans syskon och släktingar bo i fjäll, tala lapska, kläda sig och leva i allt annat som lappar.

Och sådana lappar, som på det sättet blivit Nybyggare, har man svårt för att till deras uppförande skilja ifrån annat Finskt folk. Emellertid lärer man dock måst tillstå, att någon besynnerlig tid varit, då de mera enhälligt lade sig på åkerbruket, nämligen de som bodde närmast intill Bottniska havsviken och i de övriga delar av Finland; då man ock fann nödigt att kalla dem med särskilda namn, och således göra en skillnad uppå dem, som på deras skiljaktiga levnadssätt förnämligast var grundad.

§ 6. Om nu Finska Nation hade någon tillförlitligare kunskap om sitt ursprung ifrån äldre tider, än dessa, så skulle man ej hava svårt förefå rätt på deras härkomst. Det skulle vara värt, om någon kunde anställa en noggrannare jämförelse emellan dessa språken och de östra folkens tungomål, som man förmenar vara i någon släktskap med de gamla Scyther, då det stode att utröna, om icke alla dessa folkslagen voro en släkt eller avföda av dem.

§ 7. Om man säger, att den gamla Scythiens gränser sträckt sig till dessa orter, så säger man ej annat, än det, som kan vara troligt. Det är märkligt, att ett folk genom blandning med andra, synnerligen giftermål, mycket lätt kan komma att förbyta sitt språk. Varpå jag sett prov i Lapmarken, att pure Svenskar, som fått makar antingen av Lappar eller Finnar, hava efter en kort tid begynt förgäta sitt modersmål, och deras barn hava ej förstått ett enda Svenskt ord. Varav jag nogsamt fått skönja, huru svårt det är, att blott i anledning av ett folks tungomål utspana med vilka Nationer de äro i någon släktskap eller ej.

§ 15. Emellertid, och att komma till det, som något säkrare är, så blir det i alla fall vist, att Lappar och Finnar varit i början ett folk, som jag sagt vara av Scheffero bevist, och är förnämligast av bägge språkens överensstämmelse så klart och oemotsägligt, att intet mer kan tvistas därpå. Förnämligast som jag ock rönt, att undertiden de Lappar, som varit allra längst ifrån Finland boende, hava i somliga mål haft med Finnarna enligare ordformer, än de som bott dem närmast, etc. Den tiden de voro en nation måste de av andra folkslag en lång tid blivit kallade finnar, fennar, eller fanner, samt i äldre tider antingen Himantopodes eller Pygmæi eller annorledes.

Cap. 13. Om Lapparnas Politie Och Borgerliga samhällen

§. 9......... Sedan Konung Carl IX förordnat att vissa land skulle åt vissa hushåll och Familjer utdelas, har man ej haft några svårigheter att få veta vad Kronan av var och en Lapmark (Skatteland) borde inflyta, då vart land och fiskevatten blivit behörigen taxerat och vissa Lappar tilldelt.

I det Lapmarker, varest på alla land en sådan taxering är gjord, betalar en Skattelapp efter sitt lands beskaffenhet ifrån en daler sölf:mt till en och två Riksdaler och mera i contanter. Blir hans land öde, så tillsättes en annan, som samma skatt betalar. Men uti de Lapmarker, varest en sådan taxering ej är gjord vidare än viss summa lagd på var By, participera de allesamman efter vars och ens förmåga uti samma summans utbetalande och nyttja sedan alla land och fiskevatten promifcue och om vart andra.

( Samt: Resa genom Norrige, gjort av Leopold von Buchs 1806-1808. Uppdaterat med resa efter Muonio och Torne älv.

Anteckningar

KEMI-LAPPMARK

På östra sidan om Bottniska havsviken hade Tavasterne (Ryska krönikornas Jemer - av det ursprungliga finska namnet Hámeli) ifrån söder börjat allt mer utbreda sig och möttes av en annan finsk stam Karelarne (vartill även Savolaxarne hörde) vilka ifrån den motsatta sidan, men förnämligast ifrån NO. och O., likaledes utbredde sig. Så blevo även de mellerst delarna av Finland ifrån slutet av 14:de århundradet efterhand genom Tavastlänningarna, Savolaxare och Karelare odlade och med beständigt bosatta invånare befolkade.

Men redan långt dessförinnan hade en gren av den mäktiga Karelska stammen ifrån öster, framträngt genom dessa områden ända till Bottniska viken och till och med väster om densamma och befann sig där redan ifrån 9:de århundradet, dels i vänliga, dels i fientliga förhållanden till sina sydliga grannar Kvenerna, vilka då hade sina Bosäten emellan Sverige och Lappland uti det Svenska Norrland, såsom Eigils-sagan uttryckligen bevittnar igenom bestämningen av Kvenlands läge: "en austr fra,Naumdal er Jamtaland, ok pá Helsingialand, ok pá Kvenland, pá Finnland (d.v.s. efter den tidens sätt att tala Lappland), pá Kirjaland".

Senare undanträngdes, av de på västra om Bottniska viken ifrån S. och V. sig alltmer utbredande Svenske och Norrske Nybyggare, så väl Kvener som Karelare till Österbotten, varest de förres namn bibehöll sig åtminstone uti de finska namnen Kainunmaa och Kainulaiset. Det är väl ganska troligt, såsom Rask antager, att Karelarna på denna tid av Kvenerna än vidare tillbaka trängdes åt SO., till den trakt av Finland, som alltsedan utgjort deras huvudsäte, och därför även burit namnet Karelen; men lika så troligt är ock å andra sidan, att en del Karelare, till och med vid själva havsviken, kvarstannade uti sina forna egna bostäder och där efterhand - dock med mer eller mindre bibehållande av sitt forna lynne - sammansmälte till ett folk med Kvenerna, och således bidrogo att bilda senare tiders vanligen s.k. Österbottningar. Ännu omkring 1350 fann Uppsala Ärkebiskopen Hemming Karelare boende i Uloaa, Kim och Sim och döpte några av dem jämte åtskilliga Lappar nära Torneå.

De flesta av de många sjöar och träsk, varmed Kuusamo socken är uppfylld, äro ganska fiskrika och begagnas nästan alla årstider. Kuusamo stora och feta sik är allmänt berömd och föredragas t.o.m. framför havssiken. Den fångas om vintern och utföres av Ryska Karelare ända till Petersburg och andra städer. - Fisk utgör ock Kuusaobondens huvudföda och brukas på åtskilliga sätt. Att baka den i bröd, är en Rysk-Karelsk sed, ävensom han har den seden gemensam med sina östligare grannar att bruka sur mjölk, helst översyrad i ugn. - På skogsfågel är Kuusamo än tämligen rik; även djurfångst är icke heller det sämsta. Önskligt vore, att Kuusamobonden mer vinnlade sig om jordbruk, och däremot förminskade sina två andra, av gammalt särdeles kära, näringar, svedjebruk och renskötsel, vilka, i synnerhet den sistnämnda, utom annan skada, inveckla honom uti beständiga stridigheter både med sina östligare grannar och egna sockenbor.

Antalet av hela den närvarande renaveln i socknen tros kunna antagas ända till 12 á 13,000, således det högsta uti alla nedre Lappmarks församlingar. Renskötseln är än en lämning av forna tidens levnadssätt i orten, såsom en del av invånarna torde härstamma av Lappar. Denna är dock visserligen den minsta.

Redan 1777 heter det uti ett Proste Visit. Prot. af d. 9 febr, "att härligheterna i Kemiträsk äro att skattas ibland de yppersta i hela Kemi socken (varifrån det förstnämnda, året förut, blivit avsöndrat till ett eget pastorat). I anseende vartill välmågan hos största delen övergår moderbyggarens, som måste köpa sig säd även i de bästa år. Församlingen bestod då av 35 Krono- eller Skattebönder, utom 18-20 Nybyggare, som alla på sitt sätt voro seminanter och hava sin bärgning. Ingen enda Lappe fanns där då mera, utan äro inbyggarna mera bönder, hitkomna tid efter annan ifrån sjökanten och leva som andra Österbottningar av jordbruk, fiske och skogsfånge, mestadels i en skälig välmåga". Familje- och hemmansnamnen äro uti denna församling numera redan mestadels hopsmälta till ett, vilket jämte dialekten lämnar ett nytt bevis därpå, att denna orts finska befolkning huvudsakligen är av en annan gren än i Kuusamo.

"Då jag kom hit", säger Kyrkoherden, sedemera Prosten H. Wegelius, uti sin ofta åberopande berättelse av den 25 April 1751, "var Kemi-Lappmarck överallt i tämmelig god välmåga; större delen af Lappar hade tillräckligen af tamda renar, på vilde renar, foglar, bäfrar och andra skinvaror var en god ymnoghet, hvarmed de för mycket lindrigt pris uppköpt sig af här årligen resande handlande Ryssar mjöl och andra förnödenheter. Nybyggare, som för mer än 100 år sedan intagit de bästa boningsplatser här, sittia vid sina stora förmåner och privilegier i mycket gott välstånd, emedan de i åker, äng och boskap intet gifva altför många bönder i landsbygden efter, utgörande till Cronan intet stort mer än utfattige Lappar; men till sin präst efter eget behag som är ganska ringa.

Missväxten 1810 och de följande åren kändes, såsom vi få se, även här hårt nog. - Emellertid gives det här och åtskilliga märkvärdiga undantag: Riesto, ett av de nordligaste hemman i socknen, beläget på ett upphöjt ställe, men ifrån flera sidor omgivet av gungande kärr, skall aldrig hava någon olägenhet av frosten. Även i andra ställen har man i allmänhet velat märka, att frosten avtager, ju mera ställen blivit uppodlade och skogarna på sänkigare ställen uthuggna. Driften och fliten bliva icke heller här utan sin belöning. Peter Korvanen, som bor än högre, ungefär 7 mil nära fjällryggen, hade, då han för omkring 14 år sedan blev måg i huset, emottagit ett gäldbundet bo och utsått endast 1½ Lisp. köpt säd. Numera sår han redan omkring 4 Tunnor årligen, underhåller 2 hästar, 20 klafbundna nöt, till 50 får, samt omkring 50 renar.

Rågen skall ej vilja trivas (på Riesto) däremot trives den ofta väl nog) korn är därför det enda sädesslaget. Uti hans hus ätes emellertid aldrig bark, såsom eljest i Sodankülä är nog allmänt. Rovor och potatis odlas tämligen och trivas ganska väl: de senare bliva t.o.m. rätt stora. - Sin boskap föder Sodankülä bonden jämte hö och löv med renmossa (Jäkälä). Detta är det vanliga sättet i Sodankülä och utgör därför insamlingen av renmossa ett av de förnämsta lantarbeten om hösten. Mossan uppryckes på mulna eller regniga dagar och lägges i högar, vika lämnas så liggande, tills de första frosterna infalla. Sedan mossan frusit ihop till klimpar, släpas den hem och klimparna kokas sedan efterhand med tillblandat hö, halm eller agnar, för får och kor, hos vilka den skall allenast betydlige föröka mjölken, utan ock göra den mera mustig och kraftfull. Upphör denna näring för korna, vilka vant sig därvid, skall mjölken inom kort märkligen avtaga. Både får och kor skola om sommaren med mycken begärlighet på marken avbeta mossan även rå.

Vad sällsamma sjukdomar och dödsfall beträffar, så har, år 1781, 1 härstädes ock dött uti spetelska, 4 hava frusit ihjäl och 1811 och 1812, 14 personer svultit ihjäl. - Under hela den tiden som förflutit sedan tabellverket infördes, hava blott 2 mord tilldragit sig; men båda uti senare tider, nämligen 1818 ett barnmord och 1826 ett mord å äldre person.

Längre fram i Norge vid Teno och dess mynning, - dit man ifrån Utsjokis utlopp gemenligen räknar 10 gamla mil, - skola givas bättre ängar och mera boskap, så att en del av därvarande inbyggare, - likaledes förnämligast avkomlingar av, till en del längesedan, ditflyttade Finnar (Kvener), - räkna till 7 á 10 kor, även ett ansenligt antal får. Ett av de förnämsta näringsfången utgör ock i Utsjoki, såsom redan är antytt, fisket, som idkas vid sjöar och älvar, samt förnämligast vid Teno, vars stora, sköna och feta lax, - fordom, då nejden än var mindre bebott, och det egna behovet följaktligen ej så stort, mycket eftersökt och i betydliga kvantiteter föryttrad, i synnerhet till Holland, - aldrig givit anledning till häftiga stridigheter emellan båda, genom samma älv skilda, men nu till en statskropp förenta, naboriken Norrige och Swerige.

Laxen fångas med pator och nät förnämligast om våren; den s.k. taimen (Havslaxöring) däremot, ej så stor som laxen, men mycket fet, mest om hösten. Harren fångas både om våren och sent på hösten med nät. Med nät fångas och gädda och lake om hösten, ävensom sik både med nät och not. Utom nät och not brukas och litet mete och ljuster om hösten för laxen och harren. Namnet för detta även för anblicken sköna fiskeri kallas tuohustaminen.

Jämte fiskeriet är jakten vissa år indräktig nog. Bland djuren känner man här vildren. Björn är allmännare i Enari. Bland rävar skola de röda vara de allmännaste, och därnäst korsräven och den svarta. Den s.k. Naali (fjällräv) skall, ehuru merendels vit, stundom hava alldeles svarta ungar, vilka sedan vitna. Filfrasar (Järv) gives här och där, bävern fordom allmänt nog, i synnerhet uti Enara, är numera ytterst sällsynt. Mera sällsynt är ock uttern. Även lon är känt mest till namnet. Däremot fångas mården mycket i Enara; likaledes ekorren, som där t.o.m. tjänar till föda. Nog allmän äro ock i Utsjoki haren, ävensom stundom hermelinen. Samt vargen inte att förglömma. De vanligaste jaktredskapen äro sax (raudat) och bössa samt för björnen och njalen även fälla.

Av fåglar äro snöripan, vinteranden, på finska Alli, svanen, vildgässen, lommen eller Kakkuri, anden suorssa, Prackan (kuolså) och hägern m.fl. vanliga.

Å andra sidan hade Ryssarna redan tidigt, - i förra hälften av 13:de århundradet, - i spårena av Karelarna, dem de allt vidare åt N. och V. undanträngde, banat sig ända till gränserna av Norska Finnmarken, bosatt sig själva längs hela kusten av vita havet samt förvärvat sig herraväldet över de i N. och V. närmast belägna Lappmarker., - ett herravälde, varpå de kunde göra så mycket mera anspråk, som dessa orter dels nu blevo mer befolkade genom dem underdåniga Karelare, dels, och synnerligen i Väster, redan förut vore det. Emedan denna förändring i avseende å den egentliga Finnmarken räknar sin början ifrån samma tidpunkt, då Tatarerna gjorde sitt infall i Ryssland och bragte större delen därav under sig, så trodde Schönning, att desamma även gjort slut på det Permiska riket, och tvungit de där bosatta Permier och andra Finska stammar till en allmän rörelse åt väster.

Att denna för Ryssland i alla avseenden högst märkvärdiga epok haft en stor och viktig inflytelse även på de i detta land bosatta finska stammar, - kanske uti hela deras omfång, - är visserligen en obestridlig sanning; men de följder, vilka Schöning därav härlett, hava åtminstone icke så utvecklat sig, som han sig det föreställt. Först och främst hava, såsom vi redan uti början av dessa anteckningar sett, Karelare länge förut långt framträngt i V. och där bosatt sig, och för det andra hava Tatarerena annorlunda än medelbarligen gjort slut på det Permiska riket, så framt man därunder med Schöning förstår det vitt beryktade, av Norrmän länge besökta, och hemsökta Biarmaland. Ty såsom Schlötzer riktigt anmärker, kommo Tatarerna icke en gång till Novgorod, och dess mindre högre upp till norden, till länderna omkring Dvina. Här hade ock redan långt förut det stora Novgorod vunnit fast fot och Ryssarna börjat ibland de ursprungliga Finska invånarna utsprida sig och kristendomen, varav följden blev, att dessa allt mer började draga sig åt Väster, dit andra av samma stam gått redan förut.

Fullkomliga herrar över hela Norden blevo Ryssarna emellertid först ifrån 13:de århundradet, då Tatarernas inkräktande av de sydligare delarna till en del trängde Ryssarna själva åt Norden och därstädes förstärkte massan av dem, så att de utan möda överallt erhöllo övervikten över urinvånarna och, såsom nyss förut är nämnt, i dessas spår framträngde ända in uti de Norska Finnmarkerna, N. och V. om vita havet. - I dessa och följande tider hava således Ryssarna troligtvis tillvållat sig ett slags herravälde även över Kemi-Lappmark, till en del befolkad av Lappar och Karelare, vilka de även i anseende till anciennitet i kristendom, utom stamförvandtskapen, kunde kalla sina, och därigenom lagt grunden till anspråk å den skatt, som, även sedan denna Lappmark blivit skild ifrån Norrige och kommit under Sverige, allt framgent intill dess fullkomliga förening med Ryssland blivit erlagd.

( Läs också: Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker, 1821 bl.a. renens finska benämning).

Hans Kongl. May:ts Glorwyrigst i åminnelse Konung CARLS d. IX. Bref dat. Stockholm den 14 Junij 1602 tillijka med Lagm:ns Jacop Hanssons Nycarlii domb dat: Ciemi Sockn. den 15 Julij A:o 1646 indigiterar och vid handen gifver, hvarupå och Wällb:ne H:r Landshöfding Sahlige Graans bref och befallning uthgånget den 16 Martij 1665 skola hefda och tillsammans bruka, aldeles oqvalt obehindrande och såsom af ålder varit hafver, vara fiskare och delachtige uthi Ciemiträsk, Sammanledes Vela och vij gifva Lappm:e igen dhe afhända 4 Lisp. gieddor, men hvad dhe upbrända Cothor widkommer, skall dherom icke mehra tahlas, sökias eij Lappm:n i någon motto upå oss något mehra hafva att prætendera, så frampt någonthera af parthen här upå mehra skulle yrcka eller emot dhenna Förlijkningh något förfångh giöra, skall han strax till Ciemiträsk Cyrkia 40 D:r Sil:m:t bötha. Allt detta bekrätas af oss underschrefna med nampn och bomerke sampt 2:ne lijkalydande skrifter upprättas.

Thomas Olofsson (Bomärke) Pehr Pehrsson (Bomärke) Hans Christofersson (Bomärke)

Anno 1704 den 1 Mars, hölls Laga Ting vid Kemiträsk med Lappallmogen av Kuolajerfvi, Kittka, Mansálka och Kusama byar, i Kiemi Lappmarck,

närvarande Cronones Befallningsman Wälbetrodde Salomon Steigman, med vanliga nämndemän, som protokollet utvisar.

Länsmannen Anders Johansson i Symbyo, Nämndemannen Anders Hansson ifrån Sådankylä och Lappmannen Anders Olofsson ifrån Kiemikylä framträdde för Rätten, och uppvisade en widimerat copia av den klagoskrift, som Sockenskrivaren i Kiemi Erich Franck, å Kiemiträsk boernes vägnar, insinuerat hos Högvälborne Herr Landshövdingen Ehrenschiöld den 14 Mars 1702, vari förmäles, huruledes löse Lappar, som varken Skatt, eller annan Gäld- taxa äro underkastade, skola årligen tillfoga Kiemiträsk Bönderna, inom deras rå och rör, märckeligt intrång, på deras enskilda Skattlagda träsk och fiskerier, ehuruväl Lapparne, skola allt som oftast, för samma deras intrång, av Kiemiträsk borna, vara anklagade och till Rätta kallade, men aldrig comprerat, med mera som samma Sockenskrivares besvärsskrift utvisar, varav Wälbemelte Herr Landshövding är bliven föranlåten att befalla Befallningsmannen Wälbemälte Jacop Frosterus, det han må söka att hindra Lapparne uti samma deras förehavande emot Kiemiträsk borna, och maintenera var och en vid de ägor och appertinentier, för vilka de finnas vara skattlagda;

Begärandes ovan bemälte Lappar, å sina egna och sina Byemäns vägnar, det Kiemiträsk bönderna måtte bevisa varuti samma ofog består, eftersom de aldrig större rätt i Träskfisken sig tillägnat, än de längst för detta, dem Medelte Kongl. Brev, samt andra Laga domar och förlikningar, tillägga, alltså infunno sig härvid Tinget, följande Kiemiträsk boer, nämligen: Nämndeman Matts Jöransson, Mats Mattsson, Lars Mattsson och Påhl Påhlsson, för vilka ovan bemelte Klagoskrift upplästes, Men förklarade sig därför sålunda: Att enär ovanrörde Sockenskrivare, samma år, var å denna orten, hava de kommit till att tala med honom om Lapparne som häroppe fiska, och det med sådana ord: Att det nu sker med flera fiske noter, än i förra tider, Sockenskrivaren svarat: I skulle taga ifrån dem deras fiskeredskap, där till Bönderna icke samtyckta ville utan Sockenskrivaren sagt därhos: Wore jag här den tiden som Lapparna kommo hit, skulle jag väl sådant göra, mera tal skall icke varit med honom därom, ej heller Bönderna anmodat honom, att föra någon klagan däröver hos Högvälborne Herr Landshövdingen; Olof Tomesson i Kiemiträsksom ock nu var här vid Tinget tillstädes, nekade alldeles sig haft någon vetskap av berörda de andra dess grannars tal med Sockenskrivaren Franck utan han så väl som de, utlåta sig nu alla, uti ärevördiga Herr Kyrkoherdens Bonelii och Wällärde Herr Esaie Fellmans närvaro, att vara benögde med den sist ingångna Förlikningen med Lapparna Anno 1682 den 20 Febr. som sig grundar på Kongl. Brev och andra Resolutioner, nämligen att de så härefter som hittills, fiska var om annan i Kiemi Träsk och dess tillhöriga Fiskevatten.

Vad Patojerfvi eller Patosalmi vidkommer, däruti Bönderna längst för detta avstått sin del till Capellanen vid Kiemiträsk, så bör han och i anseende därtill åtnjuta dess bruk, tillika med Lapparne, utom Kemitrräsk bornas intrång, som och för detta skett är, dock att älven av ingendera Parten tillstänges.

Såsom närfogade skrift innehåller hava de Sodankylä, Sombiå, och Kemikylä boer ifrån Västerbotns Hövdingedöme hos mig anmält och sig däröver besvärat att Kemiträsk Sockenmän av detta län igenom deras Länsman Conrad Christopher Stökel och Kyrkoherden Herr Magister Wegelius om Sommaren 1787 skola gjort dem några oförrätter till hinder i deras fiske i Kemiträsk och Patojärvi: om rättelse varutinnan de fördenskull anhållit.......................................

........................Widkommande åter, vad å Svarande sidan, såväl av Kyrkoherden numera Herr Prosten Wegelius, som Kemiträsk Sockenmän är påstått och yrkat att Sodankylä borna och deras consorter numera måtte förmenas ett så allmänt och oinskränkt fiske, som av dem i senare tider skall begynt förövas både prästgårdens enskilda och bebrövade fiske i Patasalmi till förfång, samt under Hemmanens i Kemiträsk sockens ägor, bohlstäder och stränder, vilket icke vore att förenas med avsikten och meningen av Sodankylä och de övriga Ut-Sockenbornas i äldre tider och då alla Innebyggarna voro ansedda som Lappar och ännu icke hade näring av jordbruk, erhållna frihets Brev och Domar att få uti Sjöarna om varandra idka fiske, såsom jämte djurfång och Renskötsel den tiden deras endaste näringsyrke; så ehuru ett så oinskränkt fiskerätt av Sodankylä och de övriga uppnämnda Byalag, på fjärran avstånd ifrån Kemiträsk och utur ett annat hövdingedöme synes med allmän oekonomi mindre lämpligt, sedan de såsom till jordbruk komne numera draga ordentlig hemmans skatt, grundad på den jord och fiskelägenheter, som deras egna Samhällen och Boningsnejder tillhöra, likväl kan jag emot allmänna Lagen (Grundlagen) och vad Kongl. Maj:t uppå Min underdåniga Insinuation om ifrågavarande fiske förmedelst nådigt reskript behagat förständiga härom icke förordna, utan hava Kemiträskborna, att i följe därav emot deras Vederparter i Laga Rättegångsväg vid Domstolarna utföra; men emellertid och till dess ändring uti Sodankylä bornas innehavande gamla fiske tillståndsBrev och Domar blivit sökt och bifallen, måste Kemiträsk Borna ställa sig de samma till efterrättelse, samt därtill av vederbörande Krono Betjänt handhavas.

Och antydes Krono Länsman Stökel att icke vidare giva tillfälle till dylika Klagomål av Sodankylä Boerne över sig, som i ovannämnda måtto är förmäld: Men att dem dock icke må tillåtas utöver Lag och Rättigheter göra Kemiträskborna förfång i deras fiske eller ägornas nedtrampande och skadande, utan befordra sådant enär det sker till laga åtal vid Domstolen i orten.

Den av Parterna, som sig häråt missnöjd finner äger frihet att häröver anföra besvär hos Höglov. Kongl. Hov-Rätten i Wasa inom XII å trettionde dagen efter inhändigandet.

Uti ett av samma betänkande, under N:o 43 intagen uti protokollet över nämnda sammanträde och varutur ock det ovanstående är utdraget, heter det angående den bestridda fiskerättigheten vidare i "äldre taxelängder lämna vittnesbörd därom, att även Socknarnas invånare fått fordom utöva en lika frihet medelst fiske inom Lappmarkers rå och gränser. Uti Kongl. Maj:ts Brev till framlidne Landshövdingen uti Wästerbotten Baron Gustaf Douglas dat. den 8 Juli 1696 förordnas uttryckligen, att hemmans ägare neder i socknarna skulle skiljas vid fisket, som vore inom Lappmarken, såsom Lappallmogen och därvarande innevånare ensamt förbehållet. Därav borde då följa, att även de övre orternas inbyggare ej hade rättighet att fiska i nedre sjöarna, ehuru ett sådant påstående ej förut blivit gjort och saken således kunnat regleras".

Av namn å qvinnor, inhysningar och drängar äro blott sådana upptagna, vilka även i äldre böcker förekomma, och således i egenskap av familjenamn redan äro naturaliserade i orten, helst de flesta tillhört ordentliga hemmansägare, vilkas efterkommande emellertid av dem ej behållit annat än namnet. Ungefär av samma orsaker har jag och intagit att Svenska namn, till större delen härstammande ifrån soldater, vilka, antingen själva, eller deras efterkommande, blivit jordbrukare. Många av sådana familjer och familjenamn härstamma dock även ifrån präst - eller andra släkter och förtjäna så mycket mer ett rum jämte de egentliga äkta Finska bondeätterna.

Åt de , som anser dessa och dylika för idel småsaker, eller till och med en fåfäng tidspillan, svarar vi, vad Finska bonden plägar säga då han samlar eller förfärdigar diverse smärre saker och man frågar honom, vartill han gör sådant: "Joutaahan olla, jos vasta maailmassa talossa tarvitahan". Jag tror för min del, att just de Finska familjenamnen äro sådana urgamla människonamn, vilkas betydelse t.o.m. redan för den höga ålders skull gått till det mesta förlorat. Då personnamn ofta pläga övergå till ortsnamn, och de äkta Finska, såväl familje - som ortsnamnen allt mer hålla på att komma ur bruk, eller utbytas mot förmenta bättre klingande Svenska namn, så borde man sorgfälligt samla och söka rädda undan förgängelsen så väl de ena som de andra, såsom högst dyrbara lämningar ifrån nationens fornålder, de där förtjäna, ej likgiltighet och förakt, utan både lingvistiskt och historiskt avseende den största uppmärksamhet.

Icke sällan har jag redan uti sådana namn funnit många intressanta vinklar, och jag är övertygad om, att i fall man t.ex. hade en fullständig samling av familj - och hemmansnamnen för det nordligaste Österbotten, man även däribland skulle finna många omisskännliga spår, till yttermera bestyrkande av vad ovan blivit anfört, om dessa orters befolkning igenom Ryska Karelare redan uti äldre tider.

( Vi hänvisar i, detta sammanhang, till Fil. Doktors Erik Wahlbergs stora arbete som han har gjort med att samla, sammanställa och dokumentera alla släktens ursprung i nordligaste lappmarkerna. Dessa håller man nu på att digitalisera på Kvänforsknings centrumet i svenska Pello).

2) Kan ordet Lappar uti sin egentliga, strängare bemärkelse uti merbemälte special-förteckningar gälla blott de allra första tiderna, då, såsom bekant är, i senare tider Nybyggarna ifrån Sodankylä, i stöd av Lapparnas hävd och under deras på dem övergångna namn idkade fisket i Kemiträsk och man likaledes än i våra tider fortfar att efter gammal vana kalla Kuolajärvi för Lappmark och invånarna Lappar, ehuru i själva verket ingen sådan mer där torde finnas, och t.o.m. den minsta delen av invånarna därstädes av Lappar härstamma. Åtminstone tyckes mig detta följe även av det vanliga påståendet, att de s.k. Kuolajärvi Lapparna överhuvud vore ett stort och resligt människoslag, vilket alldeles icke passar in på verkliga Lappar, utan antyder, att de nuvarande invånarna i Kuolajärvi överhuvud ej härstamma av Lappar, utan torde utgöra en blandning av Finnar ifrån åtskilliga orter, kanske även här mest Karelare såsom i Kuusamo och måhända t.o.m. Ryska Karelare.

Av yttrandet i proste-visitations Protokoll av den 25 Feb. 1787, att Kuolajärvi trakten bestod av "40 kringströdda och utfattiga nybyggare, som ännu idkade samma näringar som Lapparne", måste man sluta, att redan då inga egentliga Lappar mera funnos, ehuru Lappska näringar ännu herskade. - Av allt det anförda synes, huru litet de bemälte speciella förteckningarna svara mot vad de lova, och att de, i stället för att tjäna till supplerande av det hela, blott än mer förvirra detsamma. Emellertid må även av dem här följande utdrag få rum med alla de anmärkningar, vartill de giva anledning.

Den Ryska Lapskan närmar sig, såsom jag redan förut anmärkt, på ett högst frapperande sätt till Karelskan, varav den icke allenast uti lexikaliskt, utan även till en stor del i grammatikaliskt avseende synes vara så till sägande genomträngd. Detta gäller i synnerhet, ej allenast om de sydligare, nu även i anseende med de östligare, vilka i detta avseende med de förra hava ävenså mycken likhet, som de västliga med de nordliga, och sålunda å ena sidan tjäna till att förmedla Lappskans släktskap med Finskan, och å den andra göra det redan ur blotta lingvistiska grunder t.o.m. mer än sannolikt, att Karelarna en gång i Norr utsträckte sina boningsplatser långt utöver den nu än s.k. Karelska kusten (den västra av vita havet) igenom hela den Kolska kretsen ända till norra oceanen. (Se likhet mellan språken)

Uti den Norska urkund, som på pergament befinnes ibland Arnå-Magnåanska Manuscriptsamlingen i Köpenhamn, i ålder skall utöver år 1415 och varav de till ovannämnda Congress år 1602 avfärdade Norska sändebuden fingo en översättning (Schlötzer 1. c. pagg. 448, 479), heter det uttryckligen, att "närmare Gandviken (räknat från Norrska sidan) bodde Half.Karelier eller Half-Finnar (då Half-Lappar), vilka hade en Finsk (Lappsk) moder" (eller - supplerar Arnå-Magnåus, - en Finsk Fader). - Men även längre i Norr befunno sig Karelare i beständigt fientliga förhållanden både till Lappar och Norrmän; ty den fred, som tillfölje av Alexander Nevskis gesandskap till Konung Håkan i Norrige år 1251 (Schlötzer 1. c. pag. 462. Karamsin IV, 69) stiftades emellan de förstnämnda, varade ej länge, och redan på 1270-talet strövade och plundrade Karelare ända till Helgeland. Dessa ströverier fortfor även uti det följande århundradet långt in på Norriges område.

- Verkligen är ock den traditionen, varav jag förövrigt hittills under mina vandringar funnit Karelarnas spår ej allenast till det forna Biarmaland (här omkring Dvina) utan ock än längre ända till Mesen, till gräns orterna av det forna Jotunheim beledsagas. Gängse även i de nordligaste Ryska Lappmarker, att nämligen fordom levat ett folk, som de kalla Tjud och såsom de omisskänneliga Finska ortsnamn, vilka än befinna sig ibland de Lapska, allt till nejden omkring Kola, ävensom de många Finska ord, vilka hos själva Ryssarna i den nämnda staden förkomma såsom provinsialismer, jämte den redan åberopade större frändskapen av den Ryska Lapskan med Finskan bevisa, att de nämnda Tjuderna varit inga andra, än Karelare, så visar oss åter samma allmänna den Ryska Lappskans tycke av Finskan (vilket vi framdeles torde få tillfälle att än klarare framställa, än i de ovan meddelta proven av Fader vår) vid själva norra kusten av ishavet, även som de likaledes där levande Ryska Lappars, ifrån deras övriga stamförvanter i väster alldeles avvikande, och om den starkaste blandningen vittnande physiognomie och kroppsbildning, vart de längst åt N. framträngda, men även där sist av Ryssarna utträngda Karelare slutligen tagit vägen, utom de, vilka kanske ock kunna hava dragit sig tillbaka åt SV., och därigenom må hända bidragit att ock med Finska invånare befolka de östligare delarna av Kemi-Lappmark.

En annan förteckning finnes i "Sodankylä kyrkas protoclls- och Räkningsbok ifr. 1760 - 1780" p. 232 sqq. med några få obetydliga skiljaktigheter. Här såsom förut vid slika fall har jag tillagt, vad jag kunnat, dels ifrån andra källor, dels ock utur kyrko- och historie böcker. Ifrån sådana härstamma utan tvivel åtskilliga familjer i Kola och den därefter benämnda kretsen, vilkas förfäder, under svåra år ditkommit ifrån Svenska sidan, där bosatt sig och antagit den Grekiska (Ortodoxiska) läran. Även uti vår tid har man åtskilliga dylika exempel så väl uti Kolska som Kemska kretsen av det Archangelska Guvernementet. Motsatta exempel å övergång ifrån Ryssland till Finland och ifrån Grekiska till den Lutherska läran hava väl däremot varit vida sällsyntare, men att även sådana fall åtminstone uti äldre tider existerat, tyckes bevisas av den omständigheten, att vid Biskops-Visitationen den 21 Jan. 1738 (vars Protokoll är den äldsta som finnes) ock den frågan uppstod "huruvida Ryssar, som söka att antaga vår Religion, därtill kunna admitteras? Svaras att de som en gång äro komne under Svenska kronan och blivit Svenska undersåtar, bör sådant efter föregången undervisning intet förvägras.

Pohjois- ja Itä-Lappi / Kunnat / Sodankylä / Kylätoiminta / Kierinki / Kylän historiaa

Tänään on tiistai 25. tammikuuta 2005

Palaute

Sivukartta

Ensimmäiset asukkaat tällä seudulla olivat Lappalaisia, jotka elivät pääasiassa metsästämällä villipeuroja ja majavia. 1680-luvulla alkoi tulla uudisasukkaita Ruotsin kruunun (valtion) toimesta. Alueelle sai asettua asumaan vapaasti. 1600-luvulla alueella asuvat Lappalaiset käännytettiin kristinuskoon ja heille muutettiin uudet nimet, jolloin heidän oli muutettava elintapansa.

Vuonna 1758 pidettiin kaikilla uudistiloilla katselmus ja Kieringissä se pidettiin Hannu Hannunpoika Marttiinin tilalla. Kieringissä ei ollut silloin muita asukkaita. Hannu Hannunpoika Marttiini oli lappalainen, joka muutti elämäntapansa viljelykulttuuriin. Toinen asukas Kierinkiin tuli todennäköisesti Ruotsista. 1700-luku oli vaikeaa aikaa johtuen runsaista katovuosista ja tänä aikana kylän väkiluku ei juurikaan kasvanut.

1800-luvun alussa oli kolme todella pahaa katovuotta, jolloin asukkaita jäi ainoastaan yhteen taloon, Vierelään. 1820-1830-lukujen tienoilla alkoi kylään tulla uusia uudisasukkaita lähikylistä ja kylä alkoi elpymään kovista katovuosista.

Viime vuosisadalle tultaessa Kieringissä oli kymmenkunta taloa. Vuonna 1908 oli isojako ja silloin Kierinkiin muodostettiin 16 manttaalitilaa. Tilalliset saivat omat metsämaat ja varallisuus tämän myötä kasvoi. Vuonna 1906 käynnistyi Unarin alueella ensimmäinen savotta. Vuonna 1910 perustettiin Kierinkiin Mylly ja Sahayhtiö, johon kaikki talokkaat tulivat osakkaiksi manttaalin mukaisella osuudella. Vunna 1926 yhtiö osti höyläkoneen, jolla voitiin tehdä myös höylätavaraa. Mylly ja Sahayhtiö hajosi vuonna 1956 ja höyläämö jatkoi omana yhtiönään 1960-luvun puoliväliin asti. Juho Olli vierelä perusti Kierinkiin ensimmäisen kaupan 1908 ja parhaina vuosina Mylly ja Sahayhtiön aikaan kylässä toimi kolmekin kauppaa yhtäaikaa.

Kyläläiset perustivat 1914 kansakoulun, jota ylläpitivät omilla kustannuksillaan. Vasta vuonna 1921 Sodankylän kunta otti vastatakseen koulusta ja vuonna 1927 valmistui ensimmäinen koulurakennus Kierinkiin.

1920-luvun puolivälissä tuli niittypula (karjarehun puute) ja kyläläiset keksivät tehdä vedenlaskuja. Tällä toimenpiteellä niittymaiden pinta-ala kolminkertaistui. Vuonna 1936 Kierinkiläiset palkkasivat koulunkäyneen karjakon kylään.

Maantien rakentamisen kyläläiset aloittivat 1934 talkootyönä, johon myöhemmin saatiin yhteiskunnan rahoitus. Koulutustakin kierinkiläiset hankkivat ahkerasti. 1900-luvulla toimi kiertävä maamieskoulu useita kertoja, seppäkoulu kaksi kertaa, kotiteollisuuskoulu sekä miehille että naisille useamman kerran. Suurimpina yhteisinä voimanponnisteluina voidaankin pitää vuonna 1936 pidetty maatalousnäyttely Kieringissä, joka keräsi tuhatkunta henkeä kylään.

Sotaa pakoon lähdettiin evakkoon syksyllä 1944. Karja ja yksi henkilö oman karjansa mukana lähti Ruotsiin ja muut vietiin Kannukseen. Takaisin palattiin keväällä 1945. Kylä säilyi sota-ajan palamattomana.

Sodan jälkeen 1948 rakennettiin talkoilla urheiluseuran (nykyisin kyläseuran) talo pääasiassa kyläläisten omista tarpeista. Ikkunoihin ja muihin tarpeisiin joita ei saatu kylältä, tehtiin vekseli tarvikkeiden rahoittamiseksi.

Vuonna 1914 perustettiin kylälle maamiesseura, joka on yksi Sodankylän pitäjän vanhimpia seuroja. Vuonna 1934 perustettiin maatalousnaiset ja vuonna 1966 rukoushuoneyhdistys, jonka talo valmistui kymmenen vuotta myöhemmin.

1940-luvulla kylän väkiluku on ollut enimmillään 700 henkeä ja siihen aikaan Kierinki oli Sodankylän suurin sivukylä. Koulun oppilasmäärä on ollut suurimmillaan yli 100 oppilasta. Kieringissä 1900-luvun yksi suurimpia katokausia oli 60-luvun puolivälissä kun perustettiin Lehmilehdon asutusalue ja muuttoepidemia Ruotsiin alkoi. Kun vuonna 1972 siirryttiin peruskouluun, oli oppilaita koulussa enää 32. Postitoimisto Kierinkiin tuli 1936 ja vuonna 1940 myös postipankki. Myös kunnallispolitiikassa on ensimmäistä kolmivuotiskautta lukuunottamatta ollut Kieringistä aina edustajat.

Tämä aineisto on Kaarina Kumpulalta Kieringistä.

Sivu päivitetty 2.2.2004

2.1 Lappalainen vai saamelainen

Sana "lappalainen" viittaakin lähinnä kiinteistöoikeudellisiin yhteyksiin. Sillä on tarkoitettu henkilöä, joka on osallistunut lapinkylän osana kruunulle maksetun lapinveron maksuun ja harjoittanut niin sanottuja lappalaiselinkeinoja eli lähinnä poronhoitoa. "Lappalaisuus" viittaa siis lähinnä elinkeinoon ja ulkoiseen identiteettiin, kun taas "saamelaisuus" tarkoittaa sisäistä identiteettiä, kansan kulttuuria ja yhteenkuuluvuuden tunnetta, me-henkeä. Kiista termien käytöstä liittyy kysymykseen siitä, kuka voi määritellä saamelaisten kaltaiset etniset ryhmät. Lisäksi termien käyttö liittyy poliittisiin ja kulttuurillisiin valtasuhteisiin.

Päättäjien varmaankin hyvässä tarkoituksessa tekemät ratkaisut ovat synnyttäneet tilanteen, jossa jopa saamelaisia kauemmin alueillaan asuneet ja samoja elinkeinoja harjoittaneet lappalaiset taistelevat katkerasti oikeuksistaan. Kielestä ja kulttuurista on kysymys vain välillisesti: saamelaispoliitikot yrittävät kytkeä kieliperustein määriteltyyn ja alkuperäisestä lainsäädännöllisestä yhteydestään irrotettuun saamelaisstatukseen maanomistukseen/hallintaan ja saamelaiselinkeinojen harjoittamiseen liittyviä oikeuksia. Sen sijaan että riidat käsiteltäisiin kuten oikeusvaltioissa on tapana, saamelaispoliitikot tavoittelevat asiassa poliittista ratkaisua. Toivottavasti mahdollinen lakiesitys on riittävän selkokielinen, jotta kansanedustajat tällä kertaa ymmärtäisivät päätöksensä sisällön ja seuraukset.

Saamelaispoliitikoiden keppinä ja porkkanana valtiovallan suuntaan on ILO:n alkuperäiskansojen oikeuksia koskeva yleissopimus, jonka ratifioimisen on tulkittu edellyttävän asianomaisen alkuperäiskansan maaoikeuksien ratkaisemista. On syytä kysyä, mitä yhteistä - millään mittarilla mitattuna - on Pohjoismaiden saamelaisilla ja niillä primitiivisissä oloissa elävillä luku- ja kirjoitustaidottomilla heimokansoilla, joiden turvaksi ILO:n sopimus on alkujaan tarkoitettu.

Näyttää siltä, että Vihervuori on sulkenut silmänsä Ylä-Lapin historialta ja nykytodellisuudelta. Toteutuessaan ehdotettu ratkaisumalli mullistaisi yhteiskunnalliset olot ja kylväisi riidan siemeniä paitsi saamelaisten ja muun väestön välille, myös saamelaisyhteisön sisälle. Ehkä huomattavakin osa saamelaisista saattaisi olla valmis hyväksymään pienemmänkin "lottovoiton", joka tulisi vuosittain eikä edellyttäisi kupongin täyttämistä. Toisaalta monet saamelaiset epäilemättä näkevät tarjouksen pelkkänä täkynä, jolla valtaväestö pyrkii pitämään maat omistuksessaan ja hajottamaan saamelaisten rivejä.

ITER LAPPONICUM

Prosten och Kyrkoherdens i Tornå

Lapmarker

Andra kapitlet, om Lapparnas Ursprung.

Cap. 13. Om Lapparnas Politie Och Borgerliga samhällen

Anteckningar

KEMI-LAPPMARK

2.1 Lappalainen vai saamelainen