Ur boken Lappland Det stora svenska framtidslandet utgiven 1908.

Nybyggare i Torne Lappmark

Rotfruktsland i Karesuando.

I bakgrunden syns Nivas gård med tillbyggnader, Læstadius pörte och den gamla kyrkan, år 1905.

Potatis odlas allmänt i Lappland, ända upp i Norrbottens översta socken, Karesuando. Vid potatisodling brukas allmänt metoden, att redan i mars taga in sättpotatisen och för groning lägga upp det i tunt lager i köket eller ladugården. Om denna groning får göras i ljus, bli skotten korta, lök liknande och gröna; och därigenom påskyndas potatisens uppkomst, utveckling och mognad högst betydligt.

Rovor till kreatursfoder och människomat har under de senare åren börjat att i avsevärd utsträckning odlas i Lappland. I Karesuando, Sveriges nordligaste kyrkoplats, c:a 40 mil norr om Haparanda, erhölls år 1905 en avkastning, motsvarande 37000 kg rovor pr hektar, oavsedd plasten.

Större delen av eftersommaren är lappmarks hemmansägaren sysselsatt med att inbärga foder från själv växande ängar och slåttermyrar (vid vårens översvämningar bevattnades och gödslades dessa på naturlig väg).

Dikning av ströängar. Denna förbättringsåtgärd kunde ha sina nackdelar enär skogen kunde få bättre växtmöjlighet då myrarna blev torrare på grund av dikningen.

§ 3

S.D. För granskning och utlåtande inlämnades ett sådant Syneinstrument,

Bil. Nr. 1,

Som offentligen upplästes och vartill fogades Kongl. Befallningshavandes Resolution av den 1 maj förlidet år, som ligger till grund för Synen; därå och sedan ingen protest blivit anmält,

Härads Rätten anser sig böra tillstyrka bifall därtill, att alla de uti förestående Instrument upptagne Lägenheten, böra Sökanden upplåtas i och för Nyhemmanets anläggning;

Dock komma sådant att bero på Kongl. Befallningshavandes vidare bestämmelse,

Vars utlåtande Svaranden äger sig utverka.

Avsades.

Bil. Nr. 1

År 1846, den 21 september förrättades av undertecknad, med biträde av Fjerdingsmannen Olof Johansson Gunnare och f.d. Kronolänsmannen A. Åhlin, till följe av Kongl. Majts. Befallningshavandes Resolution den 1:a sistlidne maj, samt efter förut i behörig tid kungjord termin och särskilt lämnat underrättelse åt angränsande jordägare,

Syn å de lägenheter varav Niva, Lars Johansson, söker få anlägga ett nytt krono Hemman.

Därvid besiktigades:

Åker                                                                                                                             Lass Ruik

Varje lass räknat till tio ruikor.

Qvarnställe utsyntes på sökandes begäran uti en liten fors å Kaarijoki bäck (Myllukoski), nedanför Olof Donatus Tuoremaas qvarn, vilket även ansågs till det ansökta ändamålet tjänligt.

Skiss på mjölkvarn (korn)

Kvernkall, primitiv vattenmotor med vertikal axel och flata träskovlar, här i landet (Norge), oftast skråställda. I andra länder har koppformade järnskovlar varit vanligt. Den ägnar sig gott till drift av kvarnar, i det överstenen fästes direkt till axeln, som föres genom ett hål i understenen. Kvarnkallen är antagligen uppfunnet i Väst-Asien några hundra år f.Kr. och kom till Norge för 1000 år sedan.

Stenarna från Vuolusjokis 1700-talskvarn finns fortfarande kvar. Bilden togs av Oskar Gretasson som står tillsammans med sin fru längst till vänster.

...... Som ovan beskrivna lägenheter äro krono och odisponerade, samt till ett nytt hemman tillräckliga och kunna sökanden upptaga utan andras hinder, så få Synemännen ödmjukt tillstyrka lägenheternas upplåtande åt Sökanden till ansökt ändamål.

Samt för Nyhemmanets uppodlande föreslå 25 års frihet ifrån all skatt och ränta till Kongl. Majts. och Höga kronan.

Sålunda synt och befunnet, betygar

På Synemännens vägnar

Ladugårdarna är oftast låga och mörka och med endast en ingång. Nästan överallt har man i ladugården eldstad med en stor ladugårdskittel. I Lappland, liksom även på många håll vid kusten, har man nämligen ordentlig matlagning åt korna.. Allt vatten, som då bjudes dem ljumt i form av en slags soppa, s.k. "döjda", som beredes genom att hälla varmt vatten på höstmod och starrhö och som försättes med något salt. Även renlav samlas och kokas med höskräpet åt de hungrande djuren. Till denna soppa sättes på många ställen i Lappland dessutom alla efter häst och människor erhållna exkrementer, som därpå kokas och utfodras åt korna. Detta avskyvärda bruk är mycket vanligt och anses på många ställen rent av såsom alldeles oundgängligt för kreaturens välbefinnande. Då Landshövding Karl J. Bergström i Norrbotten 1903, satte såsom ett villkor för erhållande av nödhjälp, att den hjälpsökande skulle avstå från detta otrevliga bruk, mottogs detta på många ställen med knot; och en bonde i Arvidsjaurs socken avstod t.o.m. ifrån nödhjälpen, hellre än han avstod från sin gamla fodringsmetod. Hurdan den mjölk och de mjölkprodukter, som produceras på denna utfodring, skall bli, är lätt att tänka sig.

Lappmarksreglementet af den 24 november 1749, (samma fri- och rättigheter, som genom 1695- års plakat, tillerkändes även i detta reglemente den lappländske nybyggaren ). Hemmansägaren kom därigenom i en från skattesynpunkt synnerligen gynnsam ställning. Han var fri från alla utlagor, med undantag av hemmansränta å 10 riksdaler för helt mantal, han behövde ej utgöra mantalspenning, äganderättsavgift eller annan bevillning, kronotionde, rotering, beväringsskyldighet eller skjutsningsbesvär.

En stor del av dessa nybyggare sysslar om våren med fiske och jakt, om sommaren med höbärgning, om hösten åter med fiske och jakt samt med ren-handel. Så snart vattendragen bli öppna, måste hemmansägare skynda att fånga fisk och skjuta sjöfågel för att få mat till den kommande höbärgningen. Lappmarkens byar äro i regel ursprungligen anlagda endast med hänsyn till fisket vid någon sjö eller något älvsele, medan jordens lämplighet för odling icke medtagits i räkningen.

Alla de uppväxande gruvsamhällen äro utmärkta avsättnings orter för de ladugårds produkter, som kunna avyttras, är ju naturligt. 

Hur ställer sig livet vid de bofastas allra översta utposter?

Vid Laimoviken ligger det lilla nybygget Kattovuoma, som bebos av flera familjer, vilka liksom andra nybyggare i Torne lappmark uppehålla sig huvudsakligen genom jakt, fiske och boskapsskötsel. Torneträsk är ganska fiskrik, och ännu mera givande småsjöar finnas både i norr och söder därom. Förhållandet mellan de bofasta och de flyttande lapparne är mycket gott. Å ömse sidor behöva de varandra. Likaså det överst belägna på Lainioälven belägna nybygget Liedakka, jämte flera nybyggen på gränsälven mot Finland.

Skriven av A. Lundberg år 1905.

Kökets interiör

Kökets möblering är mycket enkel. Här finns för resten ingen plats för annat än de allra nödvändigaste i den vägen, då ju köket användes till allt möjligt, bland annat till snickareverkstad. Ämnesved, särskild till skidor och kälkmedar, ligger vanligen till torkning över ett per bjälkar under taket, och utefter ena långväggen står ofta en hyvelbänk. Ett bord finns dock alltid med en utdragslåda, från vilken ofta nog sprids en obehaglig och hela rummet genomträngande lukt. Där förvaras nämligen lappmarksbons nationalrätt, den s.k. "surfisken" eller ofullständigt saltade insjöfisk, vanligen sik. Skulle detta, sannolikt långt ifrån sunda födoämne, som med stor begärlighet ätes av infödingen, smaka som det luktar, skulle det helt enkelt vara oätbart.

Huggkubben i spiselvrån användes med fördel som stol, men ett par riktiga stolar består man sig med i det flesta fall. Särskild torde främlingen med undran betrakta en utav dessa, som är mycket tung och klumpig. Det är den s.k. "skohöstolen", som har ett lock i sitsen, och som endast har ryggstödet gemensamt med en stol i vanlig bemärkelse. Hela avdelningen under sitsen utgöres för övrigt av en lår, i vilken det oundgängliga skohöet förvaras.

Att man befinner sig bland ett jägarfolk märkes av de många skjutvapen på väggen, minst lika många, som det finns vuxna och halv vuxna manliga individer i gården. Bland gevären saknas icke gärna den för orten egendomliga lodbössan, med vars lilla kula av en varghagels storlek. Den från barnaåren övade krypskytten fäller tjädertuppen på förvånansvärt långa avstånd. Bakladdningsgevären och de moderna mausergevären ser man också nu mera mångenstädes.

Med skärsaxen förfärdigas även dessa för lappmarken egendomliga s.k. "kosorna", ett slags små träskopor med mycket korta, tillbakasvängda skaft, som brukas att dricka vatten ur, när man är ute i skog och mark.

Renen drager man för övrigt nytta av på mångahanda sätt. Köttet utgör befolkningens huvud föda. I april eller i början av maj ser vi en massa renkött dingla på alla hustak i torkställningar. Där är den en tid för att lufttorka, och sedan utgör det under hela sommaren, ja nästan året om, lappmarksbons huvudsakliga matsäck. Det är ett födoämne, som sedan håller sig nästan hur länge som helst, tar litet utrymme och är lätt att bära. Lappmarksbon är mycket förtjust i sitt svarta torrkött, som han vid lägerelden i skogen skaver i sig med sin slidkniv och utan tillsats av bröd sköljer ned med sitt starka kaffe. 

Renhuden är en ypperlig bädd i timmerkojorna om vintern, av "bällingar" eller huden på benen och av "härnorna", eller framdelen av huvudet, tillverkar man sina vinterskor eller lappskor, och av renens senor snor man den s.k. "sentråden", varmed så väl lappskor som de vanliga bandskorna garvat läder sys. Den genuine lappmarksbon hyser ett djup förakt för icke "sensydda" skor, d.v.s. i handeln förekommande, av skomakaren i kustlandet tillverkade och med vanliga becktråd sydda bandskor. De duga inte till Lapplands blötmyrar, gå snart upp i sömmarna och släppa in vatten.

Karlarna nedlägga ett mycket omständligt och, efter vad man kan tycka, alldeles för tidsödande arbete för att "sko" sig. Men det är nu en gång för alla så, att tid ännu icke har hunnit bli pengar i Lappland. Med en ytterlig noggrannhet redes det torkade höet ut; sedan tar man en sko, träder båda händerna i öppningen och sliter och drar allt vad man förmår för att få denna så vi som möjligt. Den som sedan vill göra sin sak riktigt bra; tar enkom tilltäljd skopinne och driver därmed in en lämplig sats hö i tån; annars går detta också bra med bara handen. Men den konstfärdighet, som livslång övning giver, stoppas så efter hand hela skon, så att sedan den inträdda foten sitter fullständigt och behagligt omgiven av hö på alla sidor.

    Bandsko (Barmarkssko), var gjort av nötskinn.      En knippe skohö                   

Under slåttern av myrängarna skaffar man sig också det skohö, man behöver för vintern. Därtill duger icke vilket gräs som helst. Det bör vara långt och mjukt. Vissa starrgrässorter (luhta) eller på latin Carex ampullacea och C. vesicaria äro lämpligast och mest använda. Det bästa skohöet får man på skuggiga platser och sanka, samt ut efter bäckar.

En viktig del av lappmarksbons skördearbete är också lövtäkten (lehtiknippo), som vanligast föregår slåttern av myrängarna. Björklövet avskäres med handskäror "sirpit" och hopbindes i kärvar och upphänges på torkning, där de får hänga till vintern, då de hemköres. Detta används till utfodring av så väl kor som får och är alldeles oundgängligt av den alltid knappa fodertillgången under lapplands långa vinter.

Skriven av Otto Vesterlund år 1905.

Midnattssolens Land

Sommar- och vinterresor i Sverige, Lappland, Norge och norra Finland.

Af Paul B. Du Chaillu, forskare, upptäcktsresande och författare utg. 1881.

Förord

Efterföljande skildring af den skandinaviska halfön och dess folk är frukter af en följd resor, som jag vid olika tider företog mellan 1871 oh 1878 och under hvilka jag sammanlagdt vistade nära fem år i de nordiska landen.....................

Newyork, Februari 1881.

Paul B. Du Chaaillu.

Ur boken:

På andra sidan älven - i Finland - ligger Muonioniska, där kyrka med tillhörande pastorställe finnes. Befolkningen därstädes är, liksom i Sverige och Norge, luthersk, ty ända sedan Ryssland erövrade landet har den ryska regeringens bemödande att omvända finnarna från deras protestandiska tro till den grekisk-katolska kyrkans lära strandat.

Herr Forsström var postmästare. Var fjortonde dag anlände posten med brev och tidningar. Familjens umgänge bestod av kyrkoherden och länsmannen i Muonioniska, ty landbrukarna i trakten voro icke tillräckligt bildade för att familjen skulle kunna hava något nöje av dem i sin enslighet. Med avseende på förströelser voro således familjens medlemmar hänvisade till sig själva och till tidningarna.

Gården var särdeles god och korna, femton till antalet, voro de vackraste jag sett i norra Sverige. En stor renhjord betade på fjällen som tillhörde hemmanet. De unga fruntimmerna voro utmärkt skickliga väverskor och förfärdigade familjens kläder. Herr Forsström hade även en bod; det var just en sådan där liten lanthandelsbod, där folket kan erhålla vad det behöver. Under vintern besöktes den mycket av lapparne, som man däremot icke ser till under sommaren.

Efter  fjorton timmars ansträngningar kommo vi till Palojoki. Båtkarlarna voro nästan uppgivna av trötthet, ty vi hade farit uppför tjugu forsar och det hade varit mycket varm. Termometern steg nämligen under dagens lopp från 25 till 28 grader och ännu klockan 6 e. m. visade den 21 grader i solen. Vid mynningen av nyssnämnda älv ligger byn Palojoensu eller Palojoki, som består av åtta till tio gårdar, vilka se tämligen fattiga ut. Invånarna tyckes tillhöra en blandad ras av finnar och lappar. De höskörd, de erhålla, är knappast tillräcklig för kreaturen, som måste fodras både med lavar och hö. Korn och potatis växa ännu här uppe, ehuru stället ligger ovanför 68º n. lat., men de lämna icke med säkerhet skörd, alldenstund frost ofta inträffar redan i augusti. Invånarna ägde renhjordar, som dock nu voro på bete bland fjällen.

De låga husen voro uppförda av furustockar och taken täcktes av torv, på vilken gräs växte. Husen voro långt ifrån snygga och invånarnas kläder voro smutsiga. Två eller tre byggningar uppträdde med mera anspråk och hade till och med fönster. Några nät voro upphängda till torkning och två karlar sysselsatte sig ivrigt med deras lagning. Byggnaderna stodo till förkommande av eldfara på långt avstånd från varandra.

Allting var av det mest primitiva slag. Tallrikar, fat och skedar voro av trä. Stävor och skopor användes som dryckeskärl och gafflar voro okända eller begagnades åtminstone icke, även om sådana verkligen funnos. De enda krukmakarevaror jag såg till voro kaffekoppar. De bekvämligheter, som stodo främlingar till buds, voro långt ifrån inbjudande. Min förare och båtkarlarna lade sig på det smutsiga golvet, varemot jag föredrog att ligga på en bänk.

Det närmaste läkaren bor på ungefär 320 kilometers avstånd. Kyrkan ligger i Palojoensu, men folket har alltid i sina hem några andaktsböcker, antingen bibeln, psalmboken eller en postilla. Det är mycket ont om penningar och när skörden slår fel, hava invånarna ytterst knappt tillgång på föda. De stöta då sönder bark och blanda denna tillsammans med mjöl, eller ock koka de renmossa och mjölk och tillsätta mjöl samt erhålla härav en välsmakande rätt.

Nybygget ägde tjugutvå kor. En av ladugårdarna var låg, lång och smal byggnad, vars tak var täckt med ett mer än fotstjockt lager torv, på vilket gräset, som skördas, nu grönskade. Båsen voro skilda från varandra genom träbalkar och i golvet, som bestod av plank, fanns en ränna för att mottaga spillningen; gödseln var nämligen här värd guld till följd av jordens magra beskaffenhet. I ena ändan stod den sedvanliga tjocka pannmuren med en ofantlig järnpanna (kärl) för tillagning av det grova gräset eller mossan (renlavan) åt kreaturen.

Medan vi foro över sjön (Palojärvi), kunde jag icke varsebliva mer än enda gård; en mängd långa nät voro därstädes upphängda till torkning. I allmänhet ligga i den avlägsna norden de ensliga gårdarna vid sjöar, vilka i dessa trakter vimla v fisk. Dylik jämte surmjölk utgör under sommarmånaderna huvudsakligen invånarnas föda. En stor mängd fisk saltas eller torkas för vinterbehov.

På en holme (Kivijärvi) låg en snödriva, som sträckte sig ända till vattnet och vilken den varma sommarsolen ännu icke lyckats smälta. Rök, som uppsteg från ett per kägelformiga kojor, visade att holmen var bebodd. Vi påträffade en gammal otät båt och beslöto att med den samma frakta oss över. Den var torr som kork, bräcklig och skröplig, men lyckligtvis hittade vi strax bredvid ett ämbar, som kunde tjänstgöra som öskar. Vi satte upp ett par björkruskor såsom segel och gjorde allt vad vi kunde för att hålla vattnet ute. Jag sökte styra med en stör och karlarna drevo fram båten med dylika. Det tog en tid av tre timmar för oss att tillryggalägga ungefär 5 kilometer. Då vi landade, bjödos vi av två karlar, vilka inväntat vår ankomst, att stiga in i kojorna, som vi sett från andra stranden. Dessa voro ungefär 4 meter höga och omkring 3 meter i genomskärning samt uppförda av grästorvor, vilka uppburos av en av trädgrenar förfärdigad ställning. Såväl i deras inre som på den omgivande platsen såg det snuskigt ut. Fiskhuvuden och inkråm lågo kastade överallt och ett par tunnor voro till en del fyllda med saltat fisk. Den ruttna lukten var allt annat än angenäm. På marken lågo nät, som nyss lagats och nu voro färdiga att utläggas på aftonen.

Mitt i kojan brann en eld, vars rök försvann genom en öppning i taket. En stor mängd fisk var hopältad med jorden. Bäddarna bestodo av nedsmort gräs och täckena utgjordes av fårskinn, vilkas ursprungligen vita färg genom smuts förvandlats till svart. Jag tordes icke stiga in. En kaffekittel hängde över elden och en gammal kopp var det enda dryckeskärlet, som fanns. Männens föda bestod uteslutande av fisk.

Holmen båda invånare voro snuskiga. Deras rufsiga hår, som räckte nedanför halsen, skyddade dem visserligen mot myggorna, men innehöll efter allt att döma något som var vida värre. De voro av medelstorlek samt hade utstående kindknotor och ansiktstypen utvisade en blandning av finsk och lapskt blod. Deras kläder bestodo av byxor, hemmavävda ylleskjortor och egendomligt formade, spetsiga läderstövlar. De voro mycket vänliga mot mig och ville nödvändigt, att jag skulle dricka en kopp kaffe.

I hög grad enslig förföll oss gården vid Aitijärvi, då vi från höjdens topp fingo se en skymt av dess byggningar. Efter att hava vandrat något mindre än en och en halv timme från Kivijärvi, anlände vi till stället. Gården, som var avsedd att utgöra en tillflyktsort för resande, låg långt avlägsen från alla andra människoboningar i en av norra Europas kalaste och kallaste trakter, där termometern stundom faller ända till 45° under fryspunkten. Huru kärkommet måste icke under vintern det skydd, som den erbjuder, vara för den trötte resanden, då en nalkande storm hotar att överfalla honom. I huset, som var trevligt och snyggt, funnos två rum, av vilka det ena begagnades av familjen och det andra var avsedd för de resande. En sådan lyx som mjuka sängkläder och fina lakan får man naturligtvis icke vänta sig i denna del av världen. Emedan renarna voro på bete, utgjorde två kor och några får för närvarande hela kreatursuppsättningen på stället.

Adam Triumf och Kristina hade mycket att göra under den korta sommaren, på vars långa dagar de huvudsakligen sysselsatte sig med fiske. En stor mängd fisk insaltades för vinterbehov. De måste slå och stacka hö, skaffa ved samt för boskapens räkning samla vinterförråd av renmossa, vilka lägges i högar, som sedermera under vintern hämtas med ren och släde. Samlandet av mossa är en mycket viktig sak och måste äga rum, då marken är fri från snö. Mjölkkammaren kräver även tillsyn, ty smör och ost höra till nödvändighets varorna. Genast efter vår ankomst satte Kristina framför oss en träskål med utmärkt mjölk samt smör, ost och en bulle nyss bakat, grovt svart bröd, i det hon vänligt sade: "Ni måste vara hungriga".

Jag begärde att få en båt, men Adam sade, att han måste gå efter näten och skaffa fisk, vilket plan också ögonblickligen sattes i verket. Den gamla paret lämnade oss i fullständig besittning av huset utan att låsa igen om någonting. De voro icke det minsta rädda för att vi skulle röra vid det obrända kaffet eller sockret eller vid de övriga förråd, som de anskaffat ända från kusten. Efter två timmars förlopp kommo de tillbaka med en stor mängd präktiga laxöringar, av vilka några voro sextio till sextiofem cm. långa och kunde fröjdat vilken fiskares hjärta som helst. Kristina kokade genast några stycken och sedan hon lagt dem på ett träfat, satte hon detta framför mig och sade: "Ät främling, ät så mycket ni orkar. Ni har en lång resa för er". Därefter fyllde hon åter träskålen med mjölk och kokade kaffe. Då jag tog avsked stack jag två kronor i hennes hand.

Efter fem timmars förlopp kommo vi till en gård, den första vi sågo på vägen. Boningshuset var mycket snuskigt, ehuru ägaren var burgen (välbärgat) och rådde om tolv kor och ungefär tvåhundra renar. I familjen funnos flera barn. En bok, som låg på bordet, fann jag vid närmare efterseende vara nya testamentet. Runt omkring stället stodo höstackar (saurat), vilka voro uppförda tre eller fyra meter ovan marken för att skydda dem från att täckas av snö (samt att höet ej blev uppäten av renar). De vilade på långa stänger, av vilka några gingo tvärs igenom stackarna för att hindra dessa att blåsa bort.

Sedan älven bildat en följd av forsar, vidgar hon sig längre ned till en liten sjö, Suddumälopaljärvi, och sedan vi farit genom en trevlig fors, kommo vi in i Sopatusjärvi; ur denna sjö flyter älven vidare tills han kastar sig i Alten älv strax ovanför Kautokeino, till vilken plats jag anlände efter nio timmars resa.

Detta var en mycket mindre besvärlig och långt intressantare färd, än om jag skulle hava farit uppför Muonio älv ända till Karesuando och därefter gått ungefär 96 kilometer till fots, varunder jag emellanåt nödgats taga vägen över kärr, moras och andra hinder. Jag hade nu endast behövt vandra tre timmar under hela resan, på vilken jag tillryggalagt ungefär 135 kilometer från Palojoensu.

Kautokeino ligger nära 69° n. lat. Byn är nästan övergiven på sommaren. Renarna och boskapen äro på bete och endast få människor synas till, de flesta invånare har dragit till bergen eller befinner sig på fiske i vid kusten. I byn finnes tio eller tolv gårdar. Boningshusen voro uppförda av stockar och de för boskapen avsedda byggnaderna av torv eller sten. Kreatursuppsättningen på platsen utgjordes av ungefär femtio kor, hundrafemtio får, fyra eller fem oxar och omkring tvåhundrafemtio renar, av vilka omkring hälften var inkörd. Några hästar funnos icke.Läs även( Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker.html)

Byn har en kyrka och om vintern vistas en präst på platsen. Domaren i distriktet håller härstädes ting två gånger om året och kvardröjer varje gång en vecka. En skola finnes här även och besökes om vintern av ungefär sjuttio barn. Omkring 11 kilometer därifrån ligger byn Autsi, som har ungefär samma befolkning. På Altens älvs stränder ligga dessutom flera gårdar. Hela distriktet äger nära tvåhundra kor. Enär detta är sedan gammalt bebyggd plats, är trakten nästan alldeles skövlad på träd och folket måste på betydligt avstånd skaffa sig ved. Stora granar och tallar funnos dock härstädes en gång i tiden i överflöd, såsom de i träsken funna återstoderna av stammar och rötter utvisa, men nu äro de fullkomligt försvunna.

Handelsboden i byn var tillika värdshus, men då det denna årstid icke var något att göra, hade ägaren tagit sig sommarledighet och förrättningen sköttes nu av hans hushållerska med biträde av en tjänsteflicka. Här bor även en länsman. På en så liten plats som denna måste han, även hava fångar i sitt förvar. Bredvid huset låg trädgården, där rädisor och rovor växte. Dessa bliva härstädes rätt stora, men potatisen däremot blir helt liten, alldenstund blasten växer så fort att rotknölarna i det flesta fall ej förmår att utveckla sig. Till vägvisare skaffade länsmannen mig två bröder, vilka vore postbud mellan Kautokeino och Bosekop. De hette Mattias Johannesen och Johannes Johannesen Hetta (Se Hettas släkt).

8 Kapitlet

Magerö (Nordkap är öns nordligaste punkt) är det nordligaste landstycket i Europa. Hela befolkningen, vilka inalles utgjorde omkring tjugu personer, stod på stranden och avvaktade vår ankomst, ivriga att få höra nyheter. Byn, som bestod av några fiskarstugor, var allt annat än trevlig och runt omkring såg man smuts, fiskkråm och fat med lever, från vilket allt uppkom en stank, som var i högsta grad vidrig: Inuti husen var det så snuskigt, att jag förut icke sett maken därtill. För att spara bränsle användes kaminer i stället för spisar. Hela familjen sov i ett enda rum. Sängkläder och täcken voro stoppade med ejderdun, men lakan tycktes vara någonting alldeles okänt. På holmen var en handlande bosatt och hans hus bildade en särdeles angenäm motsats till de övriga. Prydlighet och smak härskade i det samma och allt därstädes var särdeles bekvämt. I ett av rummen stod ett piano och på bordet lågo tidningar samt böcker. Herrn själv, till vilken jag hade anbefallningsbrev, hade rest till Hammerfest, men jag mottogs på det vänligaste av hans fru.

På stället funnos fem små kor, som endast mätte från nittiosju till hundratvå centimeter i höjd. Även funnos där några får och en mängd getter, vilka sistnämnda avbetade gräset som växte bland klipporna. Alldenstund betet icke var tillräckligt för kreaturen fingo de fisk två gånger om dagen. Jag blev högst förvånad, då jag första gången såg korna, getterna och fåren samla sig omkring en med halvkokta och råa fiskstycken fylld kärl och med största glupskhet sluka i sig denna föda. Det skulle ur Darwinsk synpunkt vara intressant att undersöka, om gräsätarens matsmältningsorgan förändras därigenom att djuren under en betydligare tidrymd år efter år fodras med animaliska ämnen, om kindtänderna varda smalare och spetsigare och om ögontänderna och de övre framtänderna skjuta fram, om idisslarens tre främre magar bliva mindre utvecklade och den fjärde varder lik de kött- och all-ätande djurens, och slutligen om idisslarnas långa tarmkanal började att övergå till de med hastig matsmältning utrustade köttätarnas korta. Under fisktiden torkas stora massor av fiskhuvuden för att under vintern användas som foder åt boskapen. De kokas innan de givas åt kreaturen.

Del. 2 utgiven 1883.

Resa på vintertid

.....Vägen gick över den isbelagda Muonio älv och med undantag av mig reste alla med renar. Som man härstädes åkte rätt mycket, var vägen ganska bra för en häst. Finnarna buro i hemmet hemmavävda kläder och nyttjade lappdräkt (Takki eller Turkki) endast då de befunno sig på resa. Det var sent, då jag anlände till Muonionalusta, men ljusskenet i fönstren visade, att folket i byn ännu icke gått till vila. Invånarna i ett av husen kommo ut och bjödo oss vara välkomna. Därinne var ett rätt talrikt sällskap samlad. Vid vår ankomst lade man mera ved i den öppna spisen och som natten var mycket kall, gjorde man plats åt oss för att vi skulle kunna värma oss. Karlarna och kvinnorna rökte samt hade en liten skvallerstund innan de gingo till sängs. Gården tillhörde Lars Johansson. De goda människorna tycktes bliva ganska glada, då de hörde att jag ämnade tillbringa natten hos dem.

De två döttrarna Lovisa och Sofia, grepo genast till verket an och gjorde i ordning åt mig en måltid av renkött, medan vi andra pratade. Kaffe brändes och Abraham. värden, bar in ett nytt fång ved. Utdragssoffan öppnades och drogs ut, höet skakades om och renhudar samt fårskinn breddes däröver för min räkning. Andra skinn lades på golvet för att tjänstgöra som bäddar åt familjen. Därefter togo alla av sig skor och strumpor, vilka upphängdes vid eldstaden på en stång nära taket. Den äldsta dottern sov i soffan hos mig. Hennes fästman låg även tätt bredvid henne, ty det var lördagskväll.

Muoniovaara låg helt nära och jag välkomnades hjärtligt av mina gamla vänner, familjen Forssberg. Fadern hade farit till Haparanda för att bevista Torneå marknad. Jag mottogs emellertid ytterst väl av hans snälla hustru, två älskvärda döttrar och två söner, av vilka den ene, som var länsman i distriktet, kommit på besök från Karesuando, där han bodde. Ett stort får slaktades och jag kunde se så väl härav som allahanda andra förberedelser i köket, att de gästfria människorna ämnade låta mig riktigt smörja kråset.

Renarna förvarades icke likt hästarna under tak. De som tillhörde herr Forssberg voro i skogen, och då man behövde dem, hämtades de av tjänstefolket. Ej heller giver man dem foder, utan de måste själva skaffa sig mat. Tidig på morgonen, då jag skulle företaga min första övning, begåvo sig två karlar sig två karlar på skidor och försedda med kastrep (lasso) för att taga fast renarna; de inkörda djuren skickades nämligen, då de begagnats, tillbaka till den övriga hjorden för att beta och få kvarstanna där dagar och veckor, innan de åter användas. Hjorden befann sig på ett avstånd av ungefär 10 kilometer från gården. Karlarna återvände med fem präktiga, starka djur, som allesammans voro utrustade med ståtliga hornkronor (Härrät). Tecknet gavs, min lärare kastade sig i sin pulka, och iväg bar det med hans ren. Min följde efter i samma snabba lopp, pulkan slängde hit och dit, och jag hade endast åkt några meter, då jag kastades ur och rullade runt omkring, tills djuret stannade. Detta var den första vältningen men icke den sista.

Följande morgon begav sig en karl å stad för att hämta några av de snabbaste renar, min värd ägde. Efter ungefär fyra timmars bortovaro kom han igen med präktiga djur, som voro utrustade med stora hornkronor och snabbare än den snabbaste häst. Vi skulle fara på besök till ett lappläger, som fanns ungefär 40 kilometer därifrån. Herr Gustav bar sin prydligaste dräkt. Pälsen var nästan rent vit, och vantarna samt skorna voro likaså. Det var just sådant slags väder, som gör renarna livliga; termometern visade nämligen 30° under fryspunkten och icke en vindfläkt rörde sig.

Jag steg i pulkan, medan en person höll renen. Tömmen lämnades mig och jag hade just lindat den kring handleden, då Gustavs ren, innan han själv var färdig, i ett nu satte i väg; Gustav fick nätt och jämt tid att kasta sig tvärs över släden. Detta plötsliga uppbrott var tecknet till en vild, pilsnabb jakt, varunder varje ren sökte att springa om de andra. Jag kom nära en påle och om min släde slagit mot den samma, skulle jag sannolikt kastats ur och stött mig illa. Lyckligtvis undgick jag faran, men slungades hals över huvud ur pulkan och rullande runt omkring, tills tömmen lossnade från handleden, då djuret satte iväg, som om det haft en raket efter sig. Jag steg upp, skrapade bort snön från ansiktet och spottade ut den ur munnen samt tittade efter min springare. Han var dock redan ur sikte, varemot jag såg Gustav köra så fort han kunde efter honom.

Då djuren nyss hämtats fån skogen, är själva avfärden det svåraste. Om de ej hava används under några veckor och om det är kallt, äro de vilda och obändiga. Gustav kom tillbaka med djuret, som han fångat efter 1 1/2 kilometers jakt. Jag begrep nu, varför tömmen icke får glida ur handen. Vi voro allesammans förödmjukade, emedan vi ämnat begiva oss å stad så ståtligt som möjligt.

Denna del av de arktiska nejderna och särskild kusten bebos av finnar, lappar och norrmän, och på många trakter träffar man en blandad ras, enär talrika giftermål mellan nyssnämnda folkstammar ägt rum. Ryska Lappmarken skjuter här in mellan svenska och norska gränserna. Det bästa förhållande råder mellan dessa folk. Lapparna och finnarna äro mycket vänliga mot varandra, och de förra besöka ofta gårdarna samt stanna där, antingen de är friska eller sjuka. Till gengäld för den vänlighet, bönderna visa dem, pläga de taga dessas renar med sig, då de föra sina egna hjordar på bete bland fjällen, eller ock göra de, medan de äro på besök hos dem, skor och handskar åt dem samt förära dem fruset renkött.

Alla svenska, norska eller finska jordbrukare i Lappland måste hava renar, enär dessa behövs ett visst antal till bruk om vintern, men dessa trivas endast under samma villkor som lapparnas, d. v. s. de måste nödvändigt hava frihet att ströva omkring, varförutan de ofelbart urarta och bliva odugliga. 

Längre bort for jag över Palojoki älv, på vilken jag färdats om sommaren, och sedan jag åkt förbi flera gårdar och byn Kuttainen, visade sig plötsligt spiran på Karesuando kyrka, Sveriges nordligaste tempel. Inom kort kom jag till en anspråkslös skjutsstation, som visserligen var en helt blygsam gård, men dock den bästa i byn. De sju eller åtta gårdar, av vilka den sistnämnda bestod, lågo vitt spridda och på desamma funnos omkring sextio kor - betet är därstädes mycket präktigt - sex hästar, tillräckligt med får för att förse folket med ull och omkring 240 renar. Prästgården låg på något avstånd och igenkändes lätt på sina röda byggnader. På gästgivargården var det mycket trevligt och bekvämt och dess läge kunde ej överträffas. Boningshuset utgjordes av två rum, av vilka familjen bodde i det ena och det andra var gästrum.

Ladugården låg mitt emot och var mycket låg för att det skulle vara varmt i den samma. Den gammalmodiga trähinken vid brunnen med dess långa stång var helt och hållet överdragen av en tjock ismassa. Där, liksom i många andra trakter av Sverige, fodras boskapen på ett egendomligt sätt. Landbrukarna hålla så många kreatur de kunna, ehuru höskörden ofta är knapp. Det fina höet gives åt hästarna och det grövre åt korna, men det senare, som består av kärrgräs (luhta), är så hård för kreaturen att tugga, att det först måste uppmjukas i kokande vatten. Även renlaven, som är ett förträffligt foder, begagnas mycket, men också den måste först kokas, varjämte den ofta uppblandas med hö samt tillsättes med får- eller häst-gödsel.

Boskapen såg härstädes långt bättre ut än i många trakter längre mot söder. I prästgården bjödo kyrkoherden (Hans Wilhelm Lidström 1874-81)och hans hustru mig att bliva deras gäst. Härför avlade jag min tacksamhet, men sade, att jag kommit för att studera folket och för den skull ämnade vistas bland detta; dock skulle jag ofta hälsa på. Jag fick ej fara min väg innan jag först ätit middag med kyrkoherden. Han var en lugn, stillsam man med ett välvilligt ansikte och mycket aktad av folket, bland vilket han bott flera år. På söndagen ankomma många lappar till kyrkan från olika lägerplatser, antingen åkande på skidor eller efter ren. De som bor långt borta, bryta som oftast upp dagen förut. Finnarna från avlägsna byar förena sig även med den övriga åhörarskaran. Här sutto karlarna på ena sidan i kyrkan och kvinnorna på den andra.

I skolan, som hölls på en gård nära pastorstället, sutto omkring sjuttio flickor och gossar på golvet. Läraren eller kateketen, vilken satt mitt i rummet vid ett litet bord, frågade den ena efter den andra och förhörde var och en noggrant och länge för att taga reda på, om de voro starka i tron och kunde sin katekes väl. Rummet var fullpackat med gubbar och kvinnor, vilka tycktes vara mycket intresserade av frågorna och svaren.

Jag hade anlänt till Karesuando vid en lämplig tidpunkt, ty invånarna höllo på att göra sig i ordning för att begiva sig över fjällen till en marknad i Skiboten, en liten by vid inre änden av Lyngenfjorden. Mellan de båda platserna finnas sex håll-ställen. Finnarna och lapparna voro färdiga till resan, och man hade redan packat in smör, fruset renkött, rökta tungor, hudar, lapp-skor och vantar samt frusna ripor. I stället för dessa saker skulle man föra hem fisk, kaffe, socker, mjöl, tobak, allehanda järnvaror, olja, åtskilliga slags livsmedel och andra saker. Många hade redan begivit sig iväg med sina produkter och mer än tjugu körsel hade farit från Karesuando. Man kunde inte vänta på mig emedan lassen voro tunga, men som djuren komme att gå långsamt, kunde jag snart hinna ifatt de personer, som redan brutit upp.

Vi stannade vid en gård, som hette Vuokainen och låg vid ändan av Kellotijärvi träsk, en bred utvidgning av älven viken senare fått namnet Köngämä. En egendomligt syn mötte oss, då vi nalkades gården, i det nämligen omkring hundra lastade körsel stodo vid densamma. Huset var uppfyllt av finnar och lappar, som allesammans lågo i djup sömn tätt bredvid varandra på golvet. Den starka lukten i rummet var högst vidrig. En lampa, som hängde mitt i taket, spred ett dunkelt sken över de sammanpackade och snarkande skaran. I rummet bredvid låg bondens hustru med ett två eller tre dagar gammalt barn i den enda säng, som fanns. Till och med där såg man människor ligga på golvet försänkta i djup sömn. "Om min hustru kunde gå upp", sade mannen, "skulle jag lämna er sängen, men det kan hon ej". 

Vi gåvo våra renar litet lav, som vi köpt för en obetydlig penning, och begåvo oss så åstad igen.

Den nästa hållplatsen var Siikavuopio gård, som låg 20 kilometer längre bort. I början var Per ovillig att fara, men jag sade honom, att jag förr ville sova på snön än inandas luften i det fullpackade rummet. Jag följde, såsom jag trodde, Pers spår, men märkte snart, att han trots min påskyndade fart ej syntes till. Jag började känna mig ängslig till mods, ty jag var ensam och hade ej reda på vart jag for, samt ägde icke så mycket som en munfull livsmedel hos mig. Jag stannade och ropade "Per!", men det kom icke något svar, varför jag fortsatte min väg. Inom kort såg jag på avstånd någonting svart på snön; jag ropade åter "Per! Per! och blev glad, då jag hörde ett annat rop: "Paul! Paul!" Det var min förare, som blivit orolig, då han icke såg till mig, och därför vänt tillbaka med Elsa Karolina. Jag hade råkat på villospår, såsom han trodde.

Gästrummet i Siikavuopio var upptaget av min vän, den finska länsmannen, som nödvändigt ville, att jag skulle taga hans säng, men jag avslog detta. Värdinnan steg upp och bredde två fällar på golvet åt mig samt lämnade därjämte några fårskinn till täcke. 

Efter ett par timmars resa kommo vi till Vittangi, som ligger nära älven som här bildar en sjö. Gården bestod av boningshuset samt en annan byggnad, som rymde tre kor, och familjen utgjordes av man och hustru samt två fullvuxna döttrar. Bonden själv hade begivit sig till Skiboten för att sälja smör, skor, skinn och flera hundra ripor, som han under vintern fångat med snara. Efter några timmars vila avreste vi från gården och fortsatte färden.

Landskapet blev allt vackrare och vackrare ju mera vi nalkades älvens källa samt Mukkavuomas (Kummavuopio) gård och skjutsstation. Några av de finnar som vi lämnat efter oss på vägen, anlände nu en efter annan.

Vår väg fortsatte igenom Kilpisjärvi träsk, Muonio älvens ursprung, där isen täcktes av mycket djup snö. Det var väl, att vi skyndade oss, ty det började att blåsa med yttersta raseri. Snön hopdrevs till tjocka moln, kullarna doldes för blicken och vi kunde icke se någonting framför oss annat än en tät, dunkel slöja. Avståndet från Mukkavuoma till Helligskogen i Norge var omkring 50 kilometer. Landet var bergigt och färden mödosam.

Slutligen blev jag högligen orolig, ty jag hade icke på länge ens otydligt sett någon av vårt sällskap. Jag ropade på Per , men min röst förklingade ohörd i det rasande ovädret. Plötsligt märkte jag i snötjockan något som såg ut att vara renar och karlar; de stodo stilla, emedan de icke vågade färdas vidare. Min ren stannade mitt i skaran och jag befann mig i en stor samling lappar och finnar - mina reskamrater från Karesuando, Kuttainen och Mukkavuoma. Vi kunde inte färdas vidare , ty det var omöjligt att se någonting framför sig och det var fara för att vi kunde taga miste om passen, genom vilka vi skulle färdas till Norge.

Jag skall aldrig glömma, huru stormen rasade, där vi lågo vid en klippa med ryggarna vända mot vinden. Under tre timmars tid stannade vi kvar härstädes, emellanåt nästa begravna av snö. Termometern visade 15° under fryspunkten. Vi voro rädda för att bliva begravna under dessa snödrivor, vilka voro lika fruktansvärda som de, som bildas av sanden i Sahara öken. Mina följslagare tycktes hava föresatt sig, att jag så litet som möjligt skulle utsättas för stormen, varför de ock slogo en skyddande krets kring mig. Särskild sökte en av dem, Efraim Persson från Kuttainen, att hålla en stor björnhud över mig, men detta var dock till ingen nytta, alldenstund stormen var så stark.

Under vår vidare färd genom bergspasset var jag i högsta grad orolig. På två eller tre ställen foro vi ett kort stycke över nakna klippor, varför jag var rädd för att renarna skulle mista fotfästet och högligen fruktade att huvudstupa kastas utför klipporna. Vi befunno oss nu på fjällens västra sida och hade ändat den mest skräckinjagande färd, jag någonsin företagit.

Det var mörkt, då vi anlände till Helligskogens fjällstuga. Vi voro allesammans stela av köld och av den ställning, i vilket vi suttit, varjämte vi varit utan mat hela dagen. Det var den besvärligaste dagsresa, jag någonsin gjort. Vi voro så trötta, att vi icke ens voro hungriga.

Det var återigen fullkomligt mörkt, då vi klockan 8 på aftonen anlände till byn Skiboten och stannade framför ett stort, vitmålat hus vid fjorden. Vi hade varit fyra dagar på vägen. Genom ett av fönstren såg jag en flammande brasa i köket. Jag inträdde och vände mig till ett par unga flickor med frågan: "Kunnen I giva härbärge åt en trött och hungrig resande, som just nyss kommit över fjällen från Sverige?" "Var välkommen! Varifrån är ni?"  "Från Amerika". " Ni är i så fall ännu mera välkommen, ty vi hava en syster i Minnesota."

Åtskilliga av de gårdar, som tillhörde bönderna eller fiskarna, hade förvandlats till värdshus, och de flesta av de marknadsbesökande voro belåtna, om de blott kunde få en sovplats på golvet. Marknaden varade från lördagen till tisdagen; på söndagen lågo dock alla affärer nere. De egentliga marknadsdagarna voro lördagen samt måndagen. Bakom husen stodo en mängd körsel, som voro lastade med fruset kött, ripor (10,000) dylika fåglar skickas vart år till denna del av kusten), smör, hudar, skor, vantar m. m.

Jag har på Atlanten varit utsatt för mången storm; ekvatorns tornado har ofta brusat över mitt huvud eller skakat det skepp, på vilket jag befunnit mig, men av alla stormar, jag någonsin upplevat, var den, för vilken jag var utsatt bland de av mig nyss överfarna fjällen, den mest storartade jag sett. Då jag tänker på dessa dagar, tycker jag mig ännu höra vindens vinande tjut och kommer ihåg, huru jag för att finna skydd hukade mig ned bakom klipporna, medan stormen rasade omkring mig, som om de lössläppta elementen vunnit herraväldet över världen och kaos åter kommit.

LAPPLAND

DESS NATUR OCH FOLK,

EFTER FYRA SOMRAS VANDRINGAR, I BILDER OCH TEXT SKILDRADE, 

AF CARL ANTON PETTERSON, utgiven år 1871.

........ Den 29 augusti lämnade vi Narken, sedan vi fått en stor båt med 5 roddare för att staka oss uppför de strida forsarna. Vi framkommo till ett vackert fall, Mestoslinka, förbi vilket båten måste dragas över land. På kvällen hunno vi fram till Niva by i Pajala socken. Även här bodde blott finnar, vilka icke kunde tala svenska. Här fick jag tillfälle se huru en finsk badstuga (sauna) är inrättad. En stenhög i ena hörnet upphettas och medelst pågjutning av vatten frambringas imman. Badstugan är förövrigt försedd med lave, och björkrisviskor lågo på golvet. Varje lördag badas här. I varje gård finnes en dylik badstuga.

Kl. 8¼ e.m. anlände vi till Muoniovaara gård, belägen på svenska sidan, mittemot Muonioniska kyrka på ryska (finska) sidan och tillhörig handlanden Forsström, där vi blevo gästfritt emottagna. Här odlades mycket potatis, mer än vi på andra ställen vid Torne och Muonio älvar haft tillfälle se. Även råg odlas så långt ovan polcirkeln.

Under den återstående färden lade vi oss att sova i båten och vaknade först när vi redan voro nära framme vid Karesuando. - Inkvartering erhölls i pastorsbostället hos kyrkoherden Curtelius. Här träffade vi fransmannen A. Baille de S:t Martin, vilken vi ett par dagar förut sågo i Muoniovaara och som nu var stadd på resa till Kautokeino och Alten. Han var en ganska hygglig man, reste utan tolk, kunde varken svenska eller finska, men tycketes reda sig ändå.

Landskapet här är mycket flackt. Skogen är reducerat till busksnår, och dvärgbjörk växer överallt. Kyrkan, den nordligaste i Sverige, är jämförelsevis vacker, rödfärgat med vita knutar. I Karesuando by bo 10 hushåll; här odlas ännu potatis, korn och rovor, förutom vad till köksträdgården hör. Kl. ¾12 på natten togo vi avsked av den vänlige kyrkoherden Curtelius, vars ypperliga flaskfoder lever hos oss i ett kärare minne än hans, likaledes för denna förträffliga, bibliotek.

När vi kommo till Enontekis (Markkina) lade vi i land och besågo kyrkogården, där på ett högt träkors ännu kunde läsas namnet Grape (nuvarande klockarens i Karesuando moders namn). Kyrkan fanns ej mera. Sedan vi i en stuga släckt törsten med söt mjölk, lämnade vi detta ödsliga ställe och fortsatte till Maunu, där länsman Hackzell och klockare Grape bo. Något ovanför detta ställe upphörde tallen att växa; vi sågo numera endast halvstora björkar, vide och dvärgbjörk. Sjön Kellotijärvi överfors och vi anlände omkring kl. 11 till nybygget Vuokainen, som nu var utrymt och där icke en levande varelse (utom mygg) träffades. Denna dag voro myggen alldeles rasande, men på eftermiddagen började det till vår stora glädje blåsa något, då vinden skingrade dem. - På nybygget Siikavuopio spisade vi middag, såsom vanligt ur egen matsäck, men god mjölk, som serverades oss av en vacker flicka, fingo vi åtminstone här.

Strax ovanför detta nybygge, där landskapet blev mera storartad och fjäll-likt, är forsen Pättikä, som har små pittoreska vattenfall. Förbi denna fors måste båten dragas nära en åttondels mil över land. Därefter kommo vi till sjön Naimakkajärvi, vid vars övre ända nybygget Naimakka ligger, dit vi anlända kl. ½ 2 på morgonen och där vi vilade över.

 - På aftonen kommo vi fram till Vittangi nybygge, där Hütting stekte en, ett par dagar förut skjuten, vildgås. Här talas svenska, eller, som folket själv påstod, norska. Efter ett par timmars uppehåll fortsattes resan, Mukkajärvi passerades och vi uppkommo slutligen till Kielijärvi, full med öar, bevuxna med skog eller rättare buskar, och på en av dessa öar ligger Sveriges på samma gång nordligaste gästgivaregård och yttersta bebyggda punkt, Kummavuopio, även kallad Mukkavuoma.

Återfärden

......... Kl. ½ 3 e.m. samma dag, den 22 juli, lämnade Naimakka och gingo i båt utför Naimakkaluspa, men förbi Pättikäkoski, som vid anställd avvägning befanns vara 28 fot hög, måste båten dragas över land 1/8 mil. Utför mycket svåra och steniga forsarna Ulinen och Alainen Rautokurkio tilläts det oss ej kvarsitta i båten, men väl utför Vesipola, Torsiniva och Kelottiluspa, en mycket våldsam, 1/8 mil lång fors. Ulinen och Alainen Linakurkio gingo vi till fots förbi medan båten passerade utför dem. Utför de återstående forsarna, Kattilakoski (1/8 mil lång samt svår), Järämänniva, Pahtakoski (1/4 mil, stenig) samt Ulinen och Alainen Rappaskoski, följde vi med båten och ankommo strax före midnatt till Maunu, där vi fingo härbärge hos klockaren.

Tack vare vår skickliga båtförare, Johan Pehrsson Niva i Karesuando, voro vi nu lyckligen hit återkomna från resan till Sveriges nordligaste punkt (Treriksröset). Maunu nybygge är vackert beläget och jordmånen synes god, emedan här med framgång odlas korn och potatis. Det förra hade redan gått i ax, och färsk potatis fingo vi aftonen den 25 Juli.

Den 26 Juli kl. 5 e.m. lämnade vi Maunu, och först vid midnatt fram till Idivuoma nybygge, 2 mil från Maunu. Följande dag gjordes uppbrott från Idivuoma, och första milen tillryggalades på ån Sulajoki. Detta var en den angenämaste färd i det vackraste väder, en båtfärd i en lustgård. Ån var på en del ställen icke bredare än ett ordinärt dike, och först när bredden hopkrympte till en rännstens, måste vi lägga i land och börja fotvandringen. Nära vid Övre-Soppero by träffades den första granen och strax därefter flera. Efter något mer än 2 mils vandring kommo vi till byn vid Lainio älv. Därifrån foro vi med båt ¾ mil till Nedre-Soppero, dit vi ankommo kl. ½ 1 på natten och där vi erhöllo inkvartering hos kronolänsmannen Ragnar Læstadius. Hos denna hedersman, till vilken vi stå i stor förbindelse för de råd han gav och de anordningar han vidtog för vårt vidare framryckande, stannade vi till söndags eftermiddagen.

"Ladugårdsskötseln - vårdas å denna ort i allmänhet väl och är i följd därav avkastningen god. Några besparningar av ladugårdens alster för betäckande av hemmanens utskylder erhållas numera icke såsom förut, av de skäl, att i samma mån som förtjänsterna ökats har ett överflödigare levnadssätt inträtt. Vad får- och svinavel beträffar, så hållas de förstnämnda kreaturen ännu, men ej till den myckenhet som förut. De senare hållas ej av allmogen".

"Såsom binäringar har allmogen nästan uteslutande hållit sig vid tillverkning av tjära samt kolningsarbete för Kengis järnverk. Under 1863 tilltog handsågning av plankor och upptäljning (bilning) av fyrkantig virke (stockar) till plankor i betydligt större partier än de föregående åren. Dagsverks lönerna äro tämligen högt uppdrivna, då ett mansdagsverke vintertiden betalas med 1 rdr och ett dito under sommaren med 2 rdr. Dräng betalas från 150 till 200 rdr och piga 65 rdr i årlig lön.

"Detta är uppodlingens närvarande skick i Lappmarken. Och är det väl underligt, om ett åkerbruk av sådan beskaffenhet ännu icke givit så lovande resultater? Ty om man erinrar sig, vad från början bestämt varit både för äldre och nyare nybyggen och därmed jämför det sätt, varpå de usla åkerlapparna sedan blivit hanterade, så finner man all tydligt, att ett åkerbruk av sådan beskaffenhet icke kan giva sin tillbörliga avkastning. Och därav sluter den enfaldige nybyggaren, att åkerbruket icke är lönande. Men det är förlåtligt av honom, ty han vet icke bättre".

"Härav kan man med skäl sluta, att åkerbrukets försummelse och vanskötsel härrör dels av den från uråldriga tider på efterkommande fortplantade och liksom ärvda kärleken för jakt och fiske, samt maklighet och herdelevnad, men förnämligast därav, att verkliga förmånen av ett åkerbruk är bland de flesta misskänd. Nybyggarna äro även i denna dag så intagna av fiske och jakt, att de sysselsätta sig därmed hela året om, slåttertiden undantagen, och arbeta snart sagt både natt och dag, även då naturen vägrar sin välsignelse.

Vittangi by. Litografin gjord 1871.