Seigneur A. De La Motrayers

RESOR 1711-1725

Urval och översättning av Hugo Hultenberg

.......Dessa hyttor och gruvor, som hava haft samma ägare som Kengis och Junosuando, hava rönt samma öde som de och samtidigt blivit nedlagda. En gammal gubbe, som blivit kvar där under samma omständigheter som inspektören vid Kengisbruket, emedan han icke visste, var han skulle taga vägen eller emedan han av brist på pengar och för sin höga ålders skull icke kunde begiva sig dit han skulle velat, bjöd mig att taga in hos honom, och jag mottog gärna hans vänliga inbjudning. Jag frågade, vad hans yrke var, och han sade, att han varit gjutmästare och gruvfogde, när driften nedlades, men att han nu icke var någonting alls.

Jag gjorde honom flera frågor om dessa gruvor, och han berättade mig bland annat, att de för trettio år sedan hade givit ända till 800 skeppund koppar om året och ändå mer samt rätt mycket järn; att det utom Svappavaara, i vilket berg de äro sprängda och av vilket både de och hyttorna hava sitt namn, även fanns ett annat berg, som han kallade Middagsberget, en fjärdingsväg därifrån, och där man funnit mycket rika kopparådror. När  han gått och lagt sig att vila, uppsökte jag, innan även jag gjorde detsamma, en höjd, därifrån jag kunde iakttaga solen, och jag fann en ås, från vilken jag mycket tydligt såg nästan fjärdedelen av solskivan, då den stod som lägst, och sedan jag sett den åter höja sig över horisonten för att på nytt börja sitt lopp, gick även jag och lade mig.

Den 5:e steg min gamla värd tidigt upp och förde mig till koppargjuterierna, som han kallade kopparhyttor och som äro nästan alldeles förfallna. Vad arbetarebostäderna beträffar äro de ännu i gott stånd, och där bor några arbetare, som stannat kvar med sina familjer och leva av fisket, mjölken från några kor och köttet från några renar, som deras hustrur och barn sköta. Han ville nödvändigt följa med mig fram till gruvorna. den fjärdingsväg, som det var dit, avskräckte honom ingalunda. Han visade mig alla gruvöppningarna och nämnde dem vid namn: Västlånggruvan, som är tio famnar djup och mycket trång, Middagsgruvan, som är tolv, Hänggruvan som är tretton till fjorton, Gamla Norrgruvan, som också är fjorton m.fl.

Körslorna underlättas om vintern genom renarna, som på snö och is äro snabbare och uthålligare dragare än hästarna, ehuru de icke kunna draga så tunga lass. En ren lär kunna på mindre än tre dagar fortskaffa packningar från Svapavaara till Torneå, d.v.s. trettiotre till trettiofyra mil. Dessa djur kosta intet i underhåll, emedan naturen lärt dem att själva söka sin föda, om vintern huvudsakligen bestående av vit mossa, som allmänt växer på klipporna och som svenskarna därför kalla stenmossa, lapparna jäkälä (meän kieli), samt av ett slags skägg, som man ser hänga på gamla furuträds grenar och på svenska kallas lav, på lapska luppo (meän kieli, Montrayers kan inte heller skilja på den lapska och finska befolkningen eller skogslapparna). Jag besökte den dagen även en annan lapp (finne) som vi funno sysselsatt med fiske och som hade sin kåta på andra sidan älven, omkring trefjärdingsväg högre upp. Då jag icke kunde antaga, att även här var en tillfällig utvidgning av älven, frågade jag, om den vattensamling, jag såg, hade något särskilt namn, och jag fick då veta, att man kallade den Sautusträsk.

Vi kom fram till en kåta som var uppförd på ett berg, som han kallade Rickavara ( Rikisaadio mellan Sautusvara och Vittangiälven). Hans hustru låg därinne mellan två renhudar, d.v.s. den ena var utbredd på marken och tjänade henne till madrass och den andra hade hon till täcke över sin nakna kropp, huvudgärden utgjordes av hennes sammanvikna kolt. Att på detta sätt ligga alldeles naken både vinter och sommar är allmän sed hos lapparna och ganska vanligt bland de finska fiskare, som bo dem närmast, dock med den skillnaden att de rikaste av dessa senare göra sig madrasser av renhår, som de uppsamla, då dessa djur fälla det, och dynor och kuddar av vildgässens, ändernas och andra vattenfåglars fjädrar; att de taga av sig sina skjortor, emedan de äro rädda att slita dem. Jag satte mig under en gran, och han kom till mig med en båge och pilar, som jag hade bett honom att få köpa. Han skänkte mig därvid nöjet att få se honom skjuta, vilket han gjorde så skickligt, att han aldrig förfelade det mål, han avsåg eller som jag själv angav honom.

Jag återgår till min värd. Jag ställde till honom en del frågor om hans levnadssätt, om jakten och fisket, om de olika djur, vilkas skinn äro särskilt eftersökta. Ja frågade honom bl.a. om han icke ibland fann svarta rävar och soblar och om han icke hade några sådana skinn att sälja eller visste någon som hade. Han svarade mig, att de båda slag jag nämnt voro sällsynta; han trodde icke, att man skjutit mer än fyra på tre år i hela Torne lappmark, i synnerhet svarträv; vad de andra beträffade, som han eller hans kamrater sköto, så sålde de alla skinnen på de marknader, som i januari och februari vanligen hållas kring kyrkorna; efter dessa marknader sköto de icke sådana pälsdjur. Skälet härtill var, sade han, att de började fälla håret redan i början av mars eller att de bytte om färg före april månads början. Han tillade, att jakten på dessa djur egentligen icke började förrän i mitten av november.

.... Emellertid har värdinnan, som stigit upp, lagat i ordning färsk fisk, som hennes man haft med sig: Jag blev inbjuden att med min tolk dela deras måltid, och vi måste fiska upp fisken med träskedar i en träskål, nästa alldeles full med renmjölk, som den kokats i och som utgjorde en sorts riklig sås, i vilken fisken tycktes simma. Efter denna måltid, vid vilken även åts ost och sur mjölk, sådan som jag fått i Siikavara, tackade jag min värd och värdinna, gav dem litet tobak och återvände till min båt.

Jag begav mig därifrån den 6:e vid åttatiden på morgonen och kom till den andra utvidgningen av älven, det s.k. Jukkasträsk, som giver sitt namn åt Jukkasjärvi, en liten by, omkring trefjärdingsväg högre upp. En präst, magister Wegelius, som då var kyrkoherde, (Johan Wegelius, f. 1693, flydde 1713 med sina föräldrar undan ryssen till Torne lappmark och Norge, blev komminister i Enontekis 1721, skolmästare i Torneå 1726, prost i Uleåborg 1757. d. 1764.) och till vilken jag hade ett brev från en av hans vänner i Torneå, remmenderade mig sonen till förre kyrkoherden på platsen, som icke hade studerat nog för att efterträda sin far, utan måste leva som lapp och nu var ute och fiskade en halv mil därifrån. Han skickade bud på honom. Denne unge man kunde latin och talade svenska, och med det lilla jag hade lärt mig av det senare gjorde vi oss förträffligt förstådda. Han hade för tillfället ingen annan sysselsättning än fisket, ty sin hjord, som bestod av sexttio renar, hade han anförtrott åt lappar, som han kände; de skötte dem under den varma tiden tillsammans med sina egna hjordar uppe bland bergen kring Torneträsk. En liten vedergällning, som jag lovade honom och som han ansåg överstiga vinsten av fisket, bestämde honom för att bliva min vägvisare.

Det är nästan otroligt, vilken mängd vattenfåglar av alla slag, som finns överallt på älven och i synnerhet på de tre nämnda sjöarna. Min roddare stannade då och då för att söka ägg av vildgäss och änder i de snår, varmed denna älvs stränder här och där äro betäckta, eller på de små holmar, den på flera ställen bildar. När de få lust att äta deras kött, hava de flera sätt att sätta sig i besittning av såväl hanarna som honorna och ungarna av vildgäss, änder och andra fåglar. lättast sker det med hjälp av bågen. Detta vapen använda de även mot skogsfåglarna och andra vilda djur, vilka förekomma så talrikt, att om de ginge på jakt i två timmar utan att få sina väskor fulla, skulle de tro, att någon illasinnad trollkarl ("nåjda nåjdonot") hade spelat dem ett fult spratt. Min nye vägvisare skaffade mig en lättare båt än den, i vilken jag kommit. Emedan de finnar, som dittills ledsagat mig, icke vågade föra mig längre, föreslog de mig, att de skulle invänta mig, sysselsättande sig med fiske och inläggning av den fisk de fångade.

Vi satte oss i båten på eftermiddagen och kommo på mindre än tre timmar till Vuoloskoskihyttan, ett koppargjuteri, som låg en och en halv mil högre upp (Vid Al. Vulosjärvis utlopp i Kallojärvi invid Kurravaara by. Här uppfördes 1699 en hytta för smältning av kopparmalm från Sjangeli; i gång 1700-1702). Färden tog som sagt icke fullt tre timmar, ehuru vi hade ganska stark motström. Vid denna hytta ligga mycket präktiga bostadshus, som dock är obebodda. Läget är så fördelaktigt det kan vara för att draga all önskvärd fördel av en liten flod, som giver platsen namnet Vuoloskoski och från en betydande höjd i närheten med mycken våldsamhet störtar sig ned i Torne älv. Vi sågo här och där i grannskapet folk, sysselsatta med fiske. Hyttan uppfördes, efter vad man berättade, för aderton år sedan av ägarna till de hyttor, jag förut omtalat, och för fem år sedan de bliva färdiga nedlades de, härutinnan rönande samma öde som en koppargruva, känd under namnet Sjangeligruvan, som ligger fjorton å femton mil därifrån vid ändan av Torneträsk.

(Förkortad version)

I detta läns fögderi, som innefattar Övre och Nedre Torneå Socknar, samt Torneå och Kemi Lappmarker, och långt i norden är beläget började jag förrättningen. 

Jag ifrån Torneå stad uti "Håpar", eller små till strömmar fördels byggda båtar, farit uppför Torneå Elf, som av ett stort träsk eller sjö, Torne Träsk kallat, under fjällryggen in till Norrige har sitt ursprung, och med starka strömfall och forsar flyter först ut i sydväst, och sedan i söder, igenom Torneå Lappmark och Jukkasjärvi Distrikt, samt igenom Övre och Nedre Torneå Socken. Tagande in till sig åtskilliga andra vatten, större och mindre sjöar och Elvar, och omsider efter några och 40 mils fortgång faller vid Torneå Stad i botten havet, eller SINGUS BOTHNIUS som allt med vara god.  Bekvämligen föreställer och de på berörda Torneå Elf, samt de Elvar som till Torneå Elf stöta, eller därur flyta. Så och på des strömfall och forsar, här hur gående, beskrivningar och förteckningar, Litt. D. E. Närmare i underdånighet vid handen giva.

Av förbemälde detta Läns fjärde fögderi, samt av alla Sveriges Rike under liggande länder, är åter Torneå Lappmark belägen högt i Norden. Och varder den fördelat i tvenne Pastoraten, Jukkasjärvi och Kautokeino. Det förra skattar till Sverige allenast, den senare gemensamt till Sverige och Danmark. Jukkasjärvi Pastorat fördelas åter uti Jukkasjärvi moder Kyrka och Enontekis Kapell. Bägge har sina särskilda Ting, Uppbörds och Marknads platser vid kyrkorna, dit Lappalmogen sig engång vart år, om vintertiden mangrant församlas. Och av Borgerskapet av den Stad, under vars handelsgebiet lappmarken höres, sig för skinnvaror tillbyta, vad de utom sina egna varor, även hela året nödigt hava, då de och av Borgaren undgå den så kallade Skatt-daleren som de till Crono uppbörds mannen leverera.

Den distrikt, som under Jukkasjärvi moder Kyrka, är av Torneå Lappmarker ytterst till väster belägen, in till Luleå Lappmark, och således längst i väster av alla de så kallade Norra Lappmarken, vilken i norden ifrån väster till öster betäcker Sverige, även som de så kallade söder, eller Luleå, Piteå, Umeå och Åsele Lappmarker, betäcker i väster ifrån norra till söder.

Ock så som Västerhavet, eller MARE DANICUM, böjer sig omkring Norrige till OCEANUS SEPTENTRIONALIS. Så böjer sig likaledes fjällväggen, Vilken i brist av utmärkta gränser, i gemen gräns ansedd, i synnerhet vid västra sidan emellan de södra Lappmarken av Norrige, ifrån sin däremellan först varandes rätt i norden tryckande linje till öster, över de norra Svenska och Ryska Lappmarkerna, och formerar vinkeln synligast ifrån norr till öster vid Jukkasjärvi distriktet. 

 Emellan Sverige och dess Lappmarker i den ena, samt Norrige och Ryssland i den andra sidan. Är eljest ingen viss gräns bekant, och ingen gräns skillnad någon tid veterligen gjord. Det vill väl berättas, att år 1603 Deputerade av Sverige och Dannemark skola utsatt gränser emellan Svenska Lappmarkerna och Norrige ifrån Malangen och Enare Träsk. Men så giver dock billig orsak, att om sådant tvivla Kungl Mayt Nådiga brev av 8 juli 1695, som i 1§ förmäler att så med Dannemark, som Ryssland, borde handlas om deras förmente rättighet till var och en Lapp By, därmedelst en viss gräns kunde bliva utsatt.

Sammaledes är icke bekant, att Lappmarkerna, varken i gemen, eller de så kallade Norra Torneå och Kemi Lappmarker i synnerhet, blivit med Rå avskilde ifrån de angränsande socknarna på bebyggda landet. Vilka till Norra Lappmarken äro Över och Nedre Torneå Socknar i detta Län, samt av Österbottens Län Kemi och Pudasjärvi Socknar. Eller att någon skillnad, eller Rågång, Lappmarkerna och deras Lappbyar emellan är utmärkt.

Dock finnes utav för högst åberopade Kungl: brev 7, 8, och 9, §, då hava varit tjänligt och nödigt prövat, att en viss Råå- skillnad så Lappmarkerna ock Socknarna, som Lappmarks Pastoraterna, emellan måtte utrönt och fastställt bliva.

Tings rätternas, av de Norra Lappmarker, Protokoller för framlidne åren giva nogsamt tillkänna, huru ganska många tvistigheter om Skog och Mark, Mull och Reen-bete, samt Djurfång och Fiske vatten, felande Rå-skillnader hava åstadkommit, så emellan de Crono Sverige tillhörande och Lappar inbördes, som emellan Svenska Lappar samt de Norske och Ryske, så och emellan Lapparna, samt de angränsande socknen och Landborne utav detta och Österbottens Län. Domaren har i brist utav Rååmärke till lika tvistigheter avgörande härtill ingen grund haft. Hvarför de antingen blivit Oavgivne lämnade, eller efter gissning och godtycke avslutna. Och var och en har så medelst haft öppet tillfälle att missbruka allmänna Skog och andra marker och lägenheter. Av sådant tillfälle hava och i synnerhet Åboene på de uti Lappmarkerna vidd ifrån varandra med Lappmarks frihet anlagda Nybyggen

Förmärkts sig betjäna till inkräktande av fast ansenliga lägenheter, samt till deras sedvanliga brukande. Vilket ej heller kunnat, utan svagt och avskilda ringa, hindrat, så länge ägorna till sådana Nybyggen ej äro avtagna och avskilda ifrån angränsande allmänna och andre Trakter, vartill ingen grund eller anvisning är att tillgå, och varför innan icke heller utan gissnings vis kan sägas, vad allmänt eller enskilt är.

Uti Lappmarkerna haver i gemen till skattens beräknande i äldre tider varit anledning tagen av det antal Renar, som var och en Lapp haft. Men sådant skatt läggande är sedan, i anseende till de varje handa händelser som Rendjuren äro underkastade, befunnit mindre tjänligt, och i det stället är 1695, alla Cronan Sverige enskilt tillhörande Lappbyar efter överens kommande, skatt- lagda till ett visst i penningar, för all ordinarie ränta, tionde-renar, tionde-fisk, så kallad Haxepalcka och Lagmans ränta. Vid vilken skattläggning Lappallmogen lovat är, att det vanskap, som i Lappmarkerna kunde tillväxa, eller ifrån de Norrske och Ryske Lappmarken sig dit begiva, skulle hjälpa Lappbyarna i deras då antagna summa, och ej med förställt skatt beläggas. Sålunda utgör sin skatt till ett visst i penningar Jukkasjärvi Lappmarks Pastorat, såsom till Sverige allena lydande och skatt- lagt. 

Den Lappmarks distrikt, som under Jukkasjärvi Moder Kyrka lyder, och är fördelat i tvenne stora Lappbyar, Siggevara och Tingevara, vilka åter uti åtskilliga mindre Lappbyar och Lappeland fördelas är på förbemälde sätt år 1695 till Sverige skattlagd till 356/ 16 silvermynt tillsammans, och har nästlidna år 1735 med Nybyggen utgjort 376/ dito mynt nämligen; Siggevara Lappby, år 1695 skattelagd till 165 /, 22 utgjort efter Uppbördsboken med avkortningar år 1735, utav skattlappar 144 /, och av 12 Nybyggare 79/,16, varförutan 2 Nybyggare ännu stått under frihet, och Tingevara by, år 1695; skattlagt till 191,16/ år, 1735 utgjort 192 /, alt silver mynt.  ( se Lappskatteland i Suonttavaara)  

 Jukkasjärvi hela distrikt, vars kyrko Ting-Uppbörds, och marknads plats är belägen 31 mil i nordväst ifrån Torneå stad, vid Torneå Elf, räknas 22 till 23 mil långt ifrån nordväst till sydost. Torneå Elven utför, och 10 å 12 mil brett ifrån sydväst till nordost. Den gränsar, såsom här ovan är i underdånighet vid handen givit in till Luleå Lappmark i söder, sydväst och väst sydväst och räknas ifrån Jukkasjärvi Kyrka till yttersta Lappland det i distriktet, Kalasvuoma kallat 3 mil, och därifrån till det närmaste Luleå Lappmarks Lappland, Kaitoma 2 mil. I väster nordväst och i norr gränsar det till Norrige, och räknas ifrån kyrkan den väg, som plägar till Norrige fares i nordväst uppför Torneå Elf och Torneå Träsk, till Norrsk grunden eller Fjällväggen ungefär 14 mil. Och själva ryggen över till Norrige1/2 mil bred. I nord nordost samt nordost och ost nordost är dess gräns emot Enontekiö Lappmarks District, och räknas ifrån Jukkasjärvi Kyrka.

 Till yttersta Lapplandet av Jukkasjärvi Distrikt, eller Nybygget Soppero kallat, 6 mil, samt därifrån till det närmaste uti Enontekkis District, kallat Idivuoma, 4 mil, varemellan dock ingen sommar eller sjöväg är, utan fares därom vintern, med Reen. 

All Rå koppar fraktas 1/3 mil till Långnäs Träsk, där i håpar (båtar) blivit intagen, och genom till Elven avförd till Torneå Elf, samt där utför till Kengis.

Eljest är ingen skogs trakt bliven någon tid till Bruket delat. Till skogens framförande till Bruket har dels Hästar, men till större delen Renar, blivit i förra tiden brukade. Ängar och till höslag tjänliga myrar äro den tid, då Verket var i gång, så till Bruket, som av Bruksfolket, rödjades och bärgades till 699 Renlass Hö. Nämligen till Bruket 482, och av Bruksfolket 217 lass, som av de vid Bruket kvarblivne arbetare nu nyttjas. Åker har jämväll de gamla Bruksarbetarna uppodlat till 7 tunnland ungefär, jämte kohl-täppor, den och de kvarblivna män hava. Och är  delägare i de många omkring Svappavara belägna små Träsk tämligen ymnigt Fiske. Ett kopparmalm- streck vid Wittangi- suoando 1 mil ifrån Wittangi Nybygge, är jämväll  för år 1704, blivit angivet utav då varande Åbo på Nybygget.

Dessutom är i Berget Takovara 21/2mil ifrån Jukkasjärvi Kyrka funnen slipsten, som tillslipad uti godhet och finhet föga eftergiven de så kallade Oljestenar.

Solen över horisonten blivit synlig natt och dag, och däremot om vintern måste en lika tid alldeles saknas. Förutan före nämnda närmast till Över Torneå socken belägna sida av distriktet, vill och vara svårt att på andra ställen därstädes få tillfälle till att vinna hårdvalls hö. Men eljest givas lägenheter nog emellan bergen uti skogarna till höslag på myrar, som genom något arbete med dikande och vattnets avledande kunde mycket förbättras. Varmed ej häller bör uti förgätenhet lämnas den på alla berg, och flera andra platser i distriktet, till myckenhet befintliga så kallade Renmossan, av vilken boskap och andra kreatur på den orten snart även så väll, utav hö och bättre än av halm, sig nära. Varför den och av Landmannen i gemen höstetiden samlas, och till vintern, till Boskaps föda förvaras.

Pälsdjur och Skinnvaror, vilka därtill ansenlig myckenhet och god het finnas. Nämligen röda, vita och de så kallade Korsrävar, jämväll av Blå och svarta under tiden mer, och under tiden mindre. Hermeliner av de vitaste, som fås uti Lappmarkerna. Gråvärk (Ekorre) även av den bästa och till färgen vackraste. Av Fjällfras (Djärv), Bävrar och Mård, samt Uttrar, somliga år mera, somliga mindre. Lika så av Björn och Varg och för allt annat Renkalv skinn, samt Renhudar av det största som finnas. Men för Eder Kungl- Mayt bör jag i underdånighet ej lämna obemält, att Landet och Riket utav sådana orters förmåner nu intet draga den nytta, som kunde där av förväntas.

Så som om Lappmarken är i underdånighet förmält, att ingen gräns finns där och Socknen mellan utsatt. Så är och med denna socken, i anseende till de flesta av detta och Österbottens Län angränsande orter beskaffat. Och emedan avhandlingarna härstädes intet tecken därtill finnes, att Länet någon tid blivit efter dess förmåner till Skatt lagt, och följaktligen ingen Persedel- Jordebok, eller liggare, som visar vad i tillägor, vart och ett Hemman rätteligen tillhöra bör, i Landsorten är att tillgå, vilket hos Eders Kungl- Mayts och Rikets Cammar Collegium jag anmält. Så är och emellan Byarna och Hemmanen i socknen ingen annan Rå- skillnad veterlig, är den Åboerna själva velat sig föresätta, varandra efter sådan grund allena, och Åboerna givit uppgivande, de kartor jämväll författade, som över några byar eller enskilda Hemmans ägor kunna tid efter annan hava blivit upprättade.

Varpå Befallnings man Arendt Grape uppå detta, såsom ett Kungl- Mayt och Cronans Bruk, år 1646 undfått för sig, partiparter och arvingar, Privilegium och tillstånd, att under åtskilliga fördelaktiga villkor och 10 års frihet, det på Bergsvis fortsätter, och därtill bygga nödiga verk. Havande Grape näst därpå följande år 1647 gjort begynnelse med masugns byggande, i stället för det Ränverk, som Torneå Stads Borgerskap anlagt, samt till Kompanjoner i Bruket med sig tagit Abraham och Jacob Momma, som sedan kallades Renstjernor, var efter Privilegierna år 1652, med andra 10 års frihet och flera förmåner, blev för dem förnyade.

Av berörda Kompanjoner, Grape och Renstjärnor, vart Bruket sedan fortsatt, till dess Svappavara koppargruvor år 1684, hade till öde förfallit. Då Renstjärnorna detta Järnvärk jämväll avträdde. Varefter det väll Grape allena till inverterat blev, och av honom någon tid någorlunda drivit. Dock fans, till förmodat bättre bedrivande av detta med de flera Västerbottniska Bergverk nödigt, att år 1699 inrätta den Bergslag, varom vid Svappavara är här ovanför uti underdånighet förmält.

Förutan dessa friheter och förmåner, finns de förre Kompanjonerna, Grape och Renstjärnorne genom privilegier, av år 1646,1650 1652 och 1653, har varit beviljat, att hela Över Torneå socken måtte för det så kallade Skiuts färds penningar vara fri, till att så mycket bättre med förslag betjäna Bruket. Att till arbete vid Bruket för skälig betalning, alltid hava 30 man av närmaste Kompanie. Och att så lösdrivare, då de till reglementet ej behövdes, till sådana ständiga Bruks karlar, som för undan rymmande ur Brukets tjänst, lika som för rymmande av Kungl- Mayts tjänst, skulle straffas.

Till Malmens lösvinnande ur Gruvorna brukas sprängning, och bäres den lösbrutna malmen med Bårar utur Gruvorna uppå backen, där den ifrån svavelkisen renas.

Numera föres Tackjärnet allenast med Renar utav Lapparna ned till Kengis Hammar, 8 mil .

 Ej heller någon viss Skogstrakt Masugnen veterligen tilldeltat, vidare är vad den första Arent Grape på detta värk år 1646, meddelade Privilegium tillkänna giver, som i 3§ till Bruket upplåter alla på 2 mil där runtomkring belägna lägenheter, i Skog, Ängesland och mera, som Bruket tillgagn kan nyttjas. Vilket och P:S. i 1652 års för Grape och Renstjärnorne förnyade Privilegium upprepar.

Ängar och till Höslag tjänliga Myrar bärgas vid Masugnen, och av Bruksfolket, till 6 vinterlass och 142 Renlass Hö ungefär årligen. Åker har och Bruksfolket efter hand uppodlat till 5 Tunnland, som de, jämte Koltäppor nyttja.

Ehuru strid Kengis Fors är, och oavsett de starka strömfall, som den har, över åtskilliga avsättningar av branta klippor, är dock Hammar-verket intet minsta äventyr för isgång eller flod undergivet. Ty en Holme ungefär 500 alnar lång är belägen mitt i forsen utför Hamrarna.

Och där ovanför åtskilliga små bergshällar över vattnet, som ej allenast fördela forsen i 2 ådror utan och avleda den stridaste strömmen ifrån den sidan, vid vilken sida Hammar- byggnaden är anlagd, var förutan i själva den åder, som till denna sida flyter, även åtskilliga små berghällar ligga, strax ovanför Hamrarna, som damm- verket mycket under hjälpa.

Den första Hammaren är därstädes blivit byggd år 1647 av Arendt Grape, sedan han undfått Privilegium på Junosuando järngruvor med därtill höriga verk. Och har detta Hammar verk sedermera varit uti samma händer, och blivit lika drivet, som berörda Gruvor med Masugnen sammanstäders.

Under den tid Renstjärnorne varit delägare i Bruket, har trenne stångjärns Hamrar med 2 härdar i vardera varit uti gång. Det äro där allenast 2 Hammar Smedjor, nog trängt byggde, och med stapeln till den tredje i behåll.

Med överfalls vatten bliva Hamrarna drivna, vilket till 8 alnars höjd över Hjulhus bottnens uppdämt, hålles med en hålldan till viss höjd, antingen Floden stiger eller faller. Varande samma damm 34 alnar lång, och ungefär 6 alnar hög, samt den arm, som vattnet till Hammaren avdelar, 51/2 aln hög, och 80 alnar lång, och vatten rännan till Hammarna 98 alnar lång, 21/2 hög, och 5 alnar bred. Stångjärnet smidas till 8 a 9 stångar på Skeppundet. Och tillverkas nu förtiden årligen 6 till 700 Skeppund ungefär. Dels i båtar utför Torneå Elven, dels med Hästar och Renar om vintern, bliver det först ned till Torneå Stad utom vad litet, som vid Bruket kan föryttras.

Eljest är och ett Laxfiske uti forsen, Bruket tillhörigt, av ½ Tunna salt Lax årlig ränta så väl vid Kengis, som Junosuando, finnes Bruks byggnaderna uti slött tillstånd. 

I anseende till Skogens odryghet och förspord förminskning vid Junosuando masugn, är redan år 1706, en annan masugn till Junosuando Järnmalm blivit på begynt, och år 1709, full byggd, vid Torneå Fors emellan Junosuando och Kengis, ungefär 3 mil nedan Junosuando, och 5 mil ovan Kengis, i Torneå Elf.

På ett bekvämt ställe, där isgång ej kan skada göra, är Dammen, med en arm av några famnars längd, ifrån västerlandet, blivit anlagd i själva fors huvudet, och vattnet med en ränna 1971/2 aln lång, på själva landet draget till Hjulhuset, där Hjulet drives med 31/2 alns högt vattenfall, och haft ungefär 91/2 alns diameter. Själva masugnen är byggd på grov sand och stenig jordmån vid elven. Och har väll ställsten funnits 21/2 mil ifrån Torneå Fors, dock till lika med Pipstenar, blivit till masugnen hämtad från Junosuando. Malmen är bliven förd ifrån Junosuando Gruvor, med Hästar och Renar 1 1/4mil till lugnt vatten nedan Juopakoski, eller till den så kallade Masugns- stranden, vid Torneå Elf, och därifrån i Båtar och på Pråmar 11/2 mil utför spakt vatten in till Torneå Fors- huvud. Och har Tackjärnet sedan med mindre möda, än ifrån Junosuando, kunnat utför Torneå Elf till Kengis avföras.

År 1709, är första blåsningen i Torneå- Fors masugn gjord, därmed sedan fortgått till år 1715.På den tid Fiendens Ryssens strövande i orten, blivit ödelämnad. Själva masugnen är till murarbete ännu oskadd, samt en del utav dammverket i behåll. Och förnimmes till Kungl- Bergs- Kollegium, Bergmästaren har gjort förslag till denna Masugns förbättrande och åter i stånd sättande, med ny Hytta, Krants och mera som av trä erfordras, samt medel till större bekvämlighet och säkrare vattentäckt inrättad. 

 Varande Åkrar, den de och mestadels med Korn allena beså, här och där undergiven frost om sommartiden, som fördärvar skörden, Utav Myrar, som nog många finnes, betjäna sig och Hemmans brukare till Höslag, jämväll av Renmossa till Boskaps foder. Jord och andra Lägenheter finnas här i Länet vara gjord, och således ingen Jordebok, som visar vad i Jord och Ägor vart och ett hemman tillhörer, är att tillgå,(se Jorde och Uppbördsbok) varom även förut underdånigt är förmält, så taga sig hemmansåborna däran tillfälle, att under sina hemman försvara och inkräkta platser, som 10, 12 upptill 15 och 17 mil ifrån hemmanen äro belägna, och sådant för ett fiske i träsk, för flackaland efter fågel och djurfång, och under tiden för ett stycke äng, eller till höslag tjänlig myr, som de påstå hava brukat under hemmanet, då Länet vart år 1695 rotlagts, och alltså då därför blivit i Knektehållet anseeda.

För dem av Över Torneå socken, som bo närmast till Neder Torneå är laxfiske i Torne älv en förmån, som av allmogen mycket anses, men i denna socken intet finnes till högre Taxa, än 9 1/3 tunna salt Lax årlig avgift: Varav dock för uppgrundande och obrukliga samt öde och förmedlade fiskerier, 2 ¼ tunna ungefär årligen kommit någon tid att anstå.

Fiskerier och skinnvaror äro till någon del i Övre Torneå socken tillfinnande, av Björn, Varg, Räv, Mård, Gråvärck och Hermelin. Och hava jämväl de flesta Hemmansbrukarna Renhjord, till större eller mindre antal. Den till Över-Torneå socken är närmast vid Torneå älv emot Torneå stad, belägen Neder Torneå socken. Den gränsar alltså uti norr till Över Torneå socken, uppför Torneå älv.

Litt U

Ungefärlig förteckning på de varor som härifrån staden (Torneå) till Stockholm årligen överstyres.

                                                                                                                             Koppar mynt

                                                                                                                    Summa: 131918

Torneå 7 mars 1736

Magistratens vägnar J .Pipping

Abrah.Kelander     Jacob Jsacsson

Erik Davidsson    Job. Sigfridsson     Nils Wallman

Jonas Levin

(Läs vidare om Resa genom Norriges Finnmark)