Sid. 20

Rotel 8

Rotel 8

Av Zachrissons argument för samisk kultur återstår ingenting. Åtskilliga av föremålen i de förvikingatida insjögravarna indikerar däremot nordisk etnicitet. I det nuvarande forskningsläget kan man inte tolka materialet på annat sätt än att det är vad det ser ut att vara, dvs lämningar efter en gravlagd nordisk befolkning.

Redan av Inger Zackrissons beskrivning framgår att .naturligtvis skidade man allmänt norr om norrlandsgränsen.. Av Valfrid Larsson i sammanställning av uppgifter om samer i Jämtlands och Härjedalens historia (underaktbilaga 240, sidan 52 ff) framgår att skidränning förekom allmänt, bl a vid jakt.

Rotel 8

i skogsmarken, avvaktande fångstens resultat.

Rotel 8

Rotel 8

fjällområden, är däremot svårt att avgöra.

Rotel 8

Yngre stenålder-bronsålder; 4000-500 f Kr. Fångstkulturen fortsätter. Fångst-

Orden skattelapp och skattefjäll säga kanske icke mycket för nutidens människor; måhända endast att samen betalade skatt för sitt fjäll. I äldre tider hade emellertid termen .skatte. en mycket bestämd betydelse. Den beteckande en jordnatur; övriga jordnaturer voro krono och .frälse.. Skillnaden mellan krono och skatte jord var, efter medeltidens slut, icke så mycket en skillnad i skattebörda; skatterna av de två jordnaturerna voro ungefär lika tryckande.

 Den låg i stället däri, att skattejorden ägdes av en privatperson, i regel av bondeståndet, medan kronojorden ägdes av kronan och brukades av en landbonde, ofta kallad kronobonde. En skattebonde var alltså en bonde, som själv ägde sin gård. En sådan gård gick i arv, kunde köpas och säljas, medan ett kronohemman innehades med landbolega, tidigare på vissa år,

Några slag av kronohemman kunde innehas med ärftlig besittningsrätt. Nybyggen innehades sålunda redan på medeltiden med .stubbe- och röjselrätt.. Under nyare tid erhöllo vissa grupper av åbor på kronohemman ärftlig besittningsrätt, t.e.x åbor å rusthållshemman och s.k. augment- och fördelshemman. Först år 1789 erhöll kronohemmansinnehavare i allmänhet s.k. stadgad åborätt.

Rotel 8

Det kan därför inte anses betydelselöst, att man under 1600- och 1700-talen så genomgående använder termerna skattefjäll och skattelappar.

5.3 Svenskt material från tiden fram till 1640-talet. Sameparterna har åberopat viss skriftlig bevisning från 1500-talet och 1600-talet för att styrka att samerna på grund av urminnes hävd, som erkänts av staten, ägde de områden som de brukade i det dåtida Sverige eller i vart fall hade begränsade rättigheter till dem. 

Till en början kan nämnas en rad påbud och förklaringar från den centrala regeringsmaktens sida.

Däribland bör framför allt framhållas Gustav Vasas öppna brev d 20 sept 1551 för  birkarlar och lantköpmän, där han förbjuder dessa att göra wåre Siöfinner och Lapper på theris enskiljte fijske och landgrund som jn för theris Äger liggie något hinder eller förfång; hans försvarsbrev samma dag, där han förklarar sig ta lappar i

Rotel 8

vissa områden av nuvarande Nordnorge och Finland i sitt skydd . närmast mot deras grannar i Ryssland ,med allt det dem tillkommer, .rörligit och orörligit.;

 Vidare Johan III:s brev d 10 juli 1584, där denne på begäran av lapparna i Sondowara by att få obehindrat och fritt för alla njuta, bruka och behålla sina ägor .som deras gambla och urminnes häfd är. uttalat, att dessa lappar och inga andra .måge och skola niuta, bruka, fika och fahra dhe ägor som ligga inom förbemälde Songomotka rå.; 

Karl IX:s öppna brev den 6 juni 1602, där han  i likalydande formuleringar som i Gustav Vasas försvarsbrev 1551  tar undersåtarna i lappmarken i sitt .Furstelige hägn.; 

Samt hans brev d 14 juni samma år, där han på motsvarande sätt tar lappar i

Kemi lappmark i sitt beskydd med bl a .huus, hem, ägor, närby och fjerran, rörligit och orörligit, inthet undantagandes af alt thet the äge.. . 

Vad för rättigheter som skyddas enligt de nu omtalade breven är visserligen inte alldeles klart. Handlingarna innebär dock att samerna från den centrala regeringsmaktens sida tillförsäkrats ett starkt skydd för sin rätt till de områden de av ålder innehade.

Rotel 8

Rotel 8

Rotel 8

Rotel 8

Vad slutligen angår 1615 års dom från Torne socken, kan den inte , som same-parterna påstår, utgöra någon självständig grund för en samisk äganderätt till de jämtländska skattefjällen.

Rotel 8

i alla andra delar godkännas samt hafva företräde framför herr Farups.

följande.

Fram till 1920-talet förekom allmänt s.k. intensiv renskötsel, kännetecknad av att renarna hölls i små hjordar, att de var rätt så tama, att man mjölkade vajorna och använde renen som både drag- och lastdjur samt att samerna levde nära renarna..

I Jämtlands län upphörde klövjningen, där den förekom, redan vid sekelskiftet och de relativt korta flyttningsvägarna (3-20 mil) jämfört med de betydligt mera vidsträckta flyttningarna för samerna i t.ex. Norrbottens län, har naturligt nog påverkat ett fastare boende året om för familjerna. Endast vintertid kan man samla renarna i mindre hjordar, där en familjegrupp eller en släktgrupp bildar en s.k. sita, ursprungligen ett slags flyttlag. 

Exempel på hur länge olika moment i den intensiva renskötseln dröjde sig kvar i respektive sameby lämnar Ernst Manker i sitt översiktsarbete De svenska fjällapparna, 1947.

Det är naturligtvis ett stort steg mellan den intensiva renskötseln när den var som mest typisk och dagens stordrift., där renarna vant sig mera vid bullret från helikoptern, skotrarna och motorcyklarna än tidigare vid människornas röster och hundarnas skall.

Rotel 8

Rotel 8

Alla år Blind tillhört Tranris lappby har flyttningen skett i en grupp, i första hand till Klövsjöfjällen och Skorvdalsfjället i Övre Ljungadalens och Hede kommuner. Färdleden till denna betestrakt har gått sålunda: Från Ljungris har man flyttat söderut till trakten av sjön Öjön (Övre Ljungadalens kommun) och vidare till Flatruet (renbetes-fjäll). I allmänhet har uppehåll här skett några dagar för skiljning och slaktning.

Från Flatruet har färden sedan gått vidare över Högrensvålen (Övre Ljungadalens kommun) och Lövkläppen (renbetesfjäll) till Henvålen (Hede kommun), där man låtit renarna beta en tid. Från trakten av Henvålen har man flyttat till Håsjövålen (Hede kommun), där renarna även betats, och därifrån till Oxsjövålen (Hede kommun) inom s.k. Klövsjöfjällen. Betning av renarna har därefter skett inom ett område, som sträcker sig från Oxsjövålen i norr till Skorvdalsfjället i söder, och denna betning har i allmänhet pågått återstoden av vintern. Återflyttningen till renbetesfjällen har skett samma väg som man kommit.

Blind upplyser vidare att det vid renskiljningar och renslakt, anordnade av lappar i andra lappbyar, ofta förekommit att flyttningar av mindre renhjordar skett för renarnas återförande till lappbyns huvudhjord. Sådana flyttningar med renar ha ägt rum sålunda:

73. Europadomstolen har i stadgad praxis funnit att den främsta förutsättningen för att en äganderättsinskränkning skall vara tillåtlig, är det den är föreskriven i inhemsk lag. Europadomstolen anför genomgående att den andra meningen i första stycket i äganderättsstadgandet enbart tillåter ett berövande av egendom .under de förutsättningar som anges i lag, och i andra stycket anges att staterna har rätt kontrollera egendom genom införande av .lagar.. Vidare hänvisar Europadomstolen till:

Rotel 8

.the rule of law. såsom en grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle samt att denna princip genomsyrar samtliga rättigheter i konventionen. Lokutionen .lag. har samma autonoma innebörd oaktat var i konventionen termen återfinns.

tillräckligt att det formellt föreligger rättsligt stöd i inhemsk rätt. Begreppet lag hänför sig även till kvalitén på lagen. Lagen skall bl.a. vara tillräckligt klar och förutsebar.

Den enskilde skall utifrån ordalydelsen i reglerna och andra rättskällor i rimlig utsträckning och i förväg kunna anpassa sitt agerande och i rimlig utsträckning förutse konsekvenserna och innebörden av en viss reglering . låt vara med hjälp av expertis.

75. Huruvida en inhemsk lag är tillräckligt förutsebar måste naturligtvis prövas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet sett i ljuset av de inhemska regler som är föremål för förutsebarhetsbedömningen. Här är det fråga om de interna bestämmelser som reglerar betesrättens geografiska omfattning . d.v.s. gällande Rennäringslagen som den tolkats av HD i Skattefjällsmålet och nu senast i Hovrätten för Nedre Norrland . är tillräckligt tydliga och förutsägbara; eller närmare bestämt, om gällande regler stadgar tillräckligt tydliga gränser så att renbetet kan drivas på ett ändamålsenligt och rationellt sätt.

76. Först skall noteras att det ofta förekommer . när Europadomstolen fäller på laglighetsrekvisitet . även andra omständigheter än enbart otydlig lag i sig. Ett exempel kan vara att det föreligger ett beslut eller en dom i nationell domstol som ger klaganden rätt, vilken sedermera inte verkställs (se Iatridis mot Grekland). Ett annat exempel är att inhemsk myndighet har uttalat att en viss åtgärd är olaglig (se exempelvis Raninien mot Finland). Ytterligare exempel är då parallella inhemska processer . som i sak nära ansluter till varandra . får svårförenliga utgångar (se Jokela mot Finland).

Rotel 8

behovet att klargöra dem. Kommissionen skulle redovisa sitt arbete senast den 31 december 2004. Förlängd tid till 31 december 2005 meddelades genom direktiv 2004:141.

89. Europadomstolen upprepar genomgående att en inskränkning i egendomsskyddet måste förete en rimlig balans mellan det allmännas intressen och kravet på skydd för enskilda individers grundläggande rättigheter. Det måste föreligga rimlig proportionalitet mellan de företagna åtgärderna och de syften som eftersträvas.

116. Frågan har direkt och indirekt diskuterats i svenska rättskällor och doktrin. För det första är s.k. fördragskonform lagtolkning i förhållande till Europakonventionen helt erkänd i svensk rätt. Den började tillämpas av HD redan i slutet av 1980-talet.

I NJA 1992 s. 532 markerade HD att en fördragskonform tolkning skall tillämpas också i situationer, där förarbetsuttalanden och tidigare svensk praxis talar i en annan riktning. I förarbetena till Inkorporeringslagen noterades att en motstridighet mellan Europakonventionens bestämmelser och en föreskrift i annan lag, kan lösas enligt redan gällande principer så att resultatet blir att konventionsbestämmelserna får genomslag i rättstillämpningen.

Tingsrätten har i dom den 21 februari 1996, avsnitt 7.5, funnit att samebyarna på grundval av åberopade bestämmelser inte kan göra anspråk på att ha rätt till vinter-bete på fastighetsägarnas marker inom Härjedalens kommun.

Jörgen Bohlin och advokaten Fredrik Skagerberg, överklagat tingsrättens dom har de vid utveckling av överklagandet i inlaga den 19 december 1996, åberopat ILO:s

 Hovrätten ogillade i beslut den 4 november 1997 yrkande från same-byarna om att fastighetsägarnas talan skulle avvisas. Samebyarna överklagade beslutet och anförde därvid bl a att hovrättens beslut stod i strid mot bestämmelserna i Europa-

De åberopade särskilt artikel 6 om rätten till domstolsprövning och artikel 13 om rätten till ett effektivt rättsmedel. Högsta domstolen lämnade inte prövningstillstånd. Det kan här anmärkas att Bohlin var ombud för Könkämä och

Hovrätten har i dom den 15 februari 2002, redovisat inledande rättsliga bedömningar, vilka utmynnat i hovrättens slutsats: 

För att rätt till vinterbete på de omtvistade markerna skall anses ha uppkommit på grund av urminnes hävd måste enligt hovrättens mening krävas att utredningen med tillräcklig styrka talar för att samerna med åtminstone någon regelbundenhet ohindrade, dvs. utan invändning från andra rättsinnehavare, använt just de aktuella markerna eller delar av dem för vinterbete åt sina renar.. 

Hovrätten har funnit att fastighetsägarna inte har någon skyldighet att på civilrättslig grund acceptera vinterbete på sina fastigheter. Det är då det allmännas ansvar, och inte enskilda

Rotel 8

sameby är en av parterna, dels att Södergren är ett av ombuden. Vad Södergren anför kan därför inte anses ha annan betydelse än som en ren partsinlaga.

(Här återges fastighetsägarnas kommentar till det andra avsnittet av Jan Södergrens utlåtande.)

Rotel 8

Södergren har i punkt 56 åberopat Europakommissionens beslut i fallet Könkämä och 38 samebyar (däribland Tåssåsens sameby) mot Sverige. 

Kommissionen konstaterar att den centrala frågan är huruvida samebyarna har en exklusiv rätt till jakt och fiske på renbetesfjällen, att denna fråga är tvistig mellan parterna, att liknande frågor prövades i Skattefjällsmålet och att .the Swedish courts would also appear to be competent to give a declaratory judgement on whether or not the Sami villages are holders under Swedish law of exclusive hunting and fishing rights in the areas concerned in the present case..

Därmed har Europakommissionen slagit fast att det först skall prövas, av svensk domstol, om samebyn har betesrätt enligt svensk rätt. Sedan samebyn uttömt de svenska rättsmedlen har samebyn möjlighet att framställa klagomål till Europa-domstolen, något som samebyn också gjort i anledning av renbetesmålet.

Jasiuniene mot Litauen 40. .the Court recalls that the Convention does not guarantee, as such, the right to restitution of property. .Possessions. within the meaning of

Rotel 8

claims, in respect of which an applicant can argue that he has at least a .legitimate expectation. that they will be realised. The hope that a long-extinguished property right may be revived cannot be regarded as a .possession. within the meaning of Artide 1 of Protocol No.1; nor can a conditional claim which has lapsed as a result of the failure to fulfil the condition.. Uttrycket måste ses i det sammanhang det används.

Rotel 8

hela Norrbotten, hela Västerbotten, stora delar av Västernorrland och Jämtland hela Härjedalen och norra Dalarna. Enligt av Lantmäteriverket utförd arealmätning uppgick denna areal till ca 220 000 km2. 

Enbart under perioden 1960-talet till 1990-talet har således samebyarnas markanspråk ökat med mer än 40 %, från en tredjedel till hälften av Sveriges yta. Ökningen har naturligtvis i sin helhet avsett vinterbetesmarker.

om rättsläget är riktig, så kan slutsatsen inte bli annan än att det i så fall är fastighetsägarnas egendomsskydd som inskränks av samebyarnas talan, och inte tvärtom.

69. Påståendena bestrids. Fastighetsägarna för ingen talan om .förbud. utan en talan om huruvida visst rättsförhållande består.

75. Fastighetsägarna anser att tingsrätten och hovrätten på ett korrekt sätt redovisat gällande rätt, vilken i detta fall inkluderar de numera upphävda reglerna om urminnes hävd. Fastighetsägarna anser att bestämmelserna är tillräckligt tydliga och förutsebara.

Rotel 8

att om det skulle anses föreligga någon kränkning av artikel 1 i målet så är det i så fall en kränkning av fastighetsägarnas rättigheter, inte av samebyns.

I 1898 års renbeteslag tog lagstiftaren bort uttrycket .hittintills. med motivering att det icke synts lämpligt, att vid tvist om sedvanerätt bevisningen ovillkorligen skall hänföras till tiden för 1886 års lags trädande i kraft. 

Den bofasta befolkningens rätt i detta hänseende lärer ock få anses behörigen tillgodosedd, om sedvanerättens godkännande i tvistiga fall göres beroende af samma bevisning, som enligt allmän lag kräfves för styrkande af urminnes häfd..

Departemenschefen ansåg att yrkandet av praktiska skäl inte kunde vinna avseende och anförde: .Man torde således även framledes liksom hittills vara hänvisad till att låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag kräves för styrkande av urminnes hävd.. 

Uttalandet har upprepats i förarbetena till 1971 års lag. Lagstiftaren har således övervägt möjligheterna att lägga fast en gräns men funnit att detta inte låter sig göras. 

Genom lagändring 1993 slogs fast i rennäringslagen att renskötselrätten grundas på urminnes hävd.

Södergren gör. Om konventionen är tillämplig i målet så gäller den även för fastighetsägarna.

I detta mål är frågan om det föreligger en sedvanerätt enligt 3 § rennäringslagen för samebyn till vinterbete med ren på fastighetsägarnas skiften i Klövsjö och Rätan, det vill säga samma fråga som för andra områden prövades i renbetesmålet.

Rotel 8

tilläggsprotokollet till konventionen får egendom frånhändas ägaren under förutsättning att ingreppet är lagligt och sker i det allmännas intresse.. Uttalandet visar att artikeln inte är tillämplig i förevarande fall när dels två enskilda intressen står emot varandra och dels inte är fråga om något ingrepp.

med samebyn på plats i anledning av skadorna har den vitsordat att skadorna orsakats av deras renar men bestritt betalningsskyldighet under åberopande av rätt till renbete.

Skogsvårdsstyrelsen har besiktigat skadorna år 1998. Skadorna, som har värderats till kostnaden för plantering, uppgick då till sammanlagt ca 287 000 kr.

I 11 § nämnda kapitel stadgas .Det är urminnes hävd där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komna äro..

Med nya jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972 upphävdes bl. a. bestämmelserna om urminnes hävd.

 På de skäl tingsrätten anfört finner hovrätten att vinterbete efter utgången av 1971 ej kan grunda rättighet till följd av urminnes hävd. Den rätt som vid den nya jordabalkens ikraftträdande

3

redan tillkom någon på grund av urminnes hävd rubbas inte (6 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken).

Mot bakgrund av innehållet i 1886 års lag, vari sägs att vinterbetesmarkerna omfattar de trakter samerna efter gammal sedvana hitintills besökt, har fastighetsägarna gjort gällande att det efter lagens ikraftträdande 1889 inte varit möjligt för samerna att grunda vinterbetesrätt på urminnes hävd till områden som inte redan brukades 1889. En sådan tolkning skulle dock innebära att lagstiftaren åsyftat att för samerna begränsa den då befintliga möjligheten att förvärva rätt på grund av urminnes hävd. En sådan avsikt går inte att utläsa ur förarbetena. Uttrycket .hitintills. har dessutom borttagits genom 1898 års lag och finns inte heller med i de senare lagarna.

Mot denna bakgrund utgår hovrätten vid sin bevisprövning från att även vinterbete efter 1889, utöver att betet kan ge indikationer om tidigare bruk, kan ge upphov till en rätt till sådant bete grundad på urminnes hävd.

Fastighetsägarna har vidare gjort gällande att, vid bedömningen om rätt till vinterbete uppkommit till följd av urminnes hävd, respektive sameby endast får åberopa den egna byns nyttjande och inte heller enskilda samers nyttjande före 1889, då samebyarna bildades, om inte dessa enskilda samer varit föregångare till den senare bildade sameby som åberopar nyttjandet.

 Hovrätten finner inte att same-byarna, genom att respektive sameby i målet hävdar vinterbetesrätt på respektive samebys påstådda vinterbetesmarker enligt markredovisningsplanerna, kan sägas ha begränsat sin talan till att endast åberopa den egna samebyns nyttjande. 

Någon sådan begränsning som fastighetsägarna hävdar följer inte heller av lagen. Av lagen följer däremot sedvanerätt på de marker där samer bedrivit renskötsel av ålder vissa tider av året. De första samebyarna, som då kallades lappbyar, bildades vid en tidpunkt då lagstiftaren ansåg att sedvanetrakter redan existerade, uppenbarligen på grund av nyttjande av enskilda samers renar, vilka sedvanetrakter fortsättningsvis skulle kunna nyttjas av lappbyarna.

 Av l § rennäringslagen följer att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen. 

Det är en annan sak att renskötselområdena av länsstyrelsen fördelas mellan de olika samebyarna. Detta är motiverat av näringsmässiga skäl, såsom förhindrande av överbetning. Vid prövningen i målet är följaktligen att beakta alla samers eventuella nyttjande av de aktuella markområdena, utan någon sådan begränsning som fastighetsägarna gjort gällande.

Fastighetsägarna har slutligen gjort gällande att gamla jordabalken inte självständigt kan grunda rätt till renbete till följd av urminnes hävd, då lagen inte är tillämplig vare sig på sådant nyttjande eller sådana marker som det är fråga om här i målet. Vad först gäller frågan huruvida rätt till renbete är en

4

Av 15 kap. l § i gamla jordabalken följer att urminnes hävd kan åberopas även till stöd för annan rätt än äganderätt, nämligen för servituts- eller därmed likartad rätt.

 Urminnes hävd kan åberopas till stöd för rätt till t.ex. fiske, jakt och mulbete (se Undén, Svensk Sakrätt II, 4:e uppl. s. 141). 

Av de tidigare renbeteslagarna och nu gällande rennäringslag följer också att renskötsel-rätten, inkluderande rätten till vinterbete, grundas på urminnes hävd. 

Hovrätten anser alltså att rätt till renbete är en sådan rätt som omfattas av bestämmelsen om urminnes hävd i 15 kap. l § i gamla jordabalken. 

Vad sedan gäller påståendet om att reglerna om urminnes hävd inte är tillämpliga på sådana marker som det är fråga om i målet har fastighetsägarna åberopat undantagen från urminnes hävd i 15 kap. 2-3 §§ i gamla jordabalken. 

Av dessa följer att reglerna om urminnes hävd i princip inte är tillämpliga vid tvister grannarna emellan i en by (15 kap. 2 §) och inte heller när hävden avser områden som inte är avgränsade (15 kap. 3 §).

 Dessa bestämmelser infördes för att inskärpa byarnas karaktär av ägoenheter och värdet av gränser. Detta skedde mot bakgrund av att reglerna tidigare, före 1734 års lags ikraftträdande, hade tillämpats så att påstående om urminnes hävd gick före byggningabalkens bestämmelser om hur oskiftad mark skulle brukas och delas. 

Byarnas egna marker och de mellan byarna liggande områdena kunde därför naggas i kanten av inkräktare som slog vakt om sitt innehav genom att hänvisa till reglerna om urminnes hävd.

 Syftet med undantagsbestämmelserna var alltså att man ville hindra att byggningabalkens bestämmelser om hur oskiftade marker skulle delas sattes ur spel genom åberopande av urminnes hävd (se här Maria Ågren, Att hävda sin rätt, Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd, 1997, s. 222 f och Undén, a.a. s.138 ff). 

Undantagen i 15 kap. 2-3 §§ i gamla jordabalken kan enligt hovrättens mening inte anses tillämpliga på förhållandena i detta mål. Fastighetsägarnas invändningar i denna del kan därför inte vinna beaktande.

Sammanfattningsvis anser hovrätten alltså att frågan om samebyarna har vinterbetes-rätt på de aktuella markerna i första hand skall prövas enligt reglerna för urminnes hävd, att kvalifikationstiden för urminnes hävd kan löpa längst tillgången av 1971, att fastighetsägarnas marker inte är undantagna från reglerna om urminnes hävd, samt att varje sameby äger rätt att tillgodoräkna sig alla samers tidigare nyttjande i aktuellt avseende.

.Förebär någon urminnes hävd, som klandrad varder; vise då med gamla och laggillda brev och skrifter, eller trovärdiga män, de där om orten väl kunniga äro, och på ed sin vittna kunna, att de

5

varken själva veta, eller av andra hört, någon tid annorlunda varit hava. Gitter han det ej; vare då den hävd utan kraft och verkan.. 

Enligt förarbetena till 1928 års renbeteslag och rennäringslagen skall frågan om rätt till vinterbete gäller inom visst område i tvistiga fall prövas av domstol på grundval av samma bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (se prop. 1928:43 s. 71

Bevisbördan för att vinterbete ägt rum på fastighetsägarnas marker i en sådan omfattning att samebyarna har rätt till fortsatt vinterbete får således anses åvila samebyarna.

urminnes hävd måste enligt hovrättens mening emellertid därtill krävas att utredningen med tillräcklig styrka talar för att samer med åtminstone någon regelbundenhet ohindrade, d.v.s. utan invändning från andra rättsinnehavare, använt just de aktuella markerna eller delar av dem för vinterbete åt sina renar.

Fastighetsägarna har i detta mål inte gjort gällande invändningen om att reglerna om urminnes hävd inte är tillämpliga som grund för rätt till renbete. Vidare har fastighetsägarna förklarat sig godta att samebyn som kvalifikation för sedvanerätt till vinterbete i Klövsjö och Rätan får tillgodoräkna sig alla samers vinterbete med ren i området under den tid då en rättighet grundad på urminnes hävd kan ha uppkommit.

I konsekvens med denna ståndpunkt har fastighetsägarna gjort gällande att de äger tillgodoräkna sig protester mot renbete i området inte bara från de bofasta i socknarna Klövsjö och Rätan utan också från markägarna i Vemdalen.

som uppkommit enär renbete under lång tid utövats Okvalt, varvid besittningen av nyttjanderätten konfirmerats genom passivitet hos berörda fastighetsägare, vilken grund samebyarna åberopade i renbetesmålet. Däremot har samebyn nu gjort gällande, att dess rätt till bruk av marken för vinterbete inte bygger på 90 års bruk, att rätten inte heller upphör om den inte utövas under en period av 30 år och att ett förvärv av renbetesrätt genom sedvana fortgår även efter 1972, då jordabalken inte är tillämplig på en nomadiserande renskötsel.

Den bestämmelse i 3 § rennäringslagen som reglerar sedvanerätt till renbete är i sak identisk med motsvarande bestämmelser i de tre tidigare gällande renbeteslagarna. Dessa bestämmelser är geografiskt obestämda och därmed råder också en oklarhet om sedvanerättens utsträckning på marken.

 I förarbetena till 1928 års renbeteslag (prop 1928:43 sidan 71) anges att frågan om sedvanerätt föreligger skall bedömas enligt de bevisregler som gäller för urminnes hävd. Denna regel för bedömningen av förekomsten av sedvanerätt till vinterbete med ren upprepades också i förarbetena till den nu gällande rennäringslagen (prop 1971:51 sidan 158).

Samma utgångspunkt för bevisprövningen om en sedvanerätt till vinterbete förelåg tillämpades både av tingsrätten och hovrätten i renbetesmålet, i vilket mål, som tidigare har nämnts, prövningstillstånd inte meddelades av Högsta domstolen.

Mot denna bakgrund kan enligt tingsrättens mening samebyns nyss nämnda invändningar inte beaktas i prövningen av målet.

Vidare kan Norsk Höyesteretts dom i Selbu-saken inte påverka bedömningen i detta mål, eftersom svensk rätt skall tillämpas i målet. Svenskt rätt skiljer sig för övrigt från norsk rätt i den fråga som är aktuell i detta mål.

Tingsrätten skall nedan återkomma till frågan om beviskravet för att en sedvanerätt till vinterbete med ren föreligger är rimligt eller inte.

En ytterligare skillnad i förhållande till renbetesmålet i de av parterna åberopade rättsliga grunderna är att samebyn i detta mål åberopat, inte bara 1 kap 2 § sista

och politiska rättigheter, utan även artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, den av Sverige inte ratificerade

Samebyn har i frågan om konventionsrättsliga regler är tillämpliga i målet gjort gällande att 1 kap 2 § RF, artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och den av Sverige ännu inte ratificerade ILO-konventionen nummer 169 om ursprungsfolks rättigheter medför att käromålet skall lämnas utan bifall.

ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt och att tillgång till marker i Härjedalen utanför renbetesfjällen för vinterbete är en nödvändig förutsättning för renskötsel i dess nuvarande omfattning. Av l kap. 2 § sista stycket i regeringsformen följer att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. 

Den samiska befolkningen och den samiska renskötseln omfattas av denna bestämmelse.

 I enlighet med vad tingsrätten anfört avser dock åberopad bestämmelse i regeringsformen och även artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter förhållanden mellan den enskilde och det allmänna och sålunda inte förhållanden mellan enskilda. 

Hovrätten har funnit att fastighetsägarna inte har någon skyldighet att på civilrättslig grund acceptera vinterbete på sina fastigheter. Det är då det allmännas ansvar, och inte enskilda fastighetsägares, att på sätt samebyarna gör gällande tillse att den samiska befolkningen tillförsäkras möjligheter att behålla och utveckla renskötselnäringen. 

Frågan om ett bifall till fastighetsägarnas talan innebär att Sverige inte uppfyller sina folkrättsliga förpliktelser gentemot den samiska befolkningen är alltså inte relevant i detta mål utan får prövas i annat sammanhang.

Härutöver har samebyn i detta mål även åberopat artikel 1 i det första tilläggs-protokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.

Artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen behandlar egendoms-skyddet och motsvarar 2 kap 18 § RF. Rätten till renbete är en sådan rättighet som åtnjuter skydd enligt dessa bestämmelser. Samebyn har i detta sammanhang gjort gällande att bestämmelsen i 3 § rennäringslagen om sedvanerätt till vinterbete är så oklar att laglighetskravet inte är uppfyllt, det vill säga kravet att en part med anlitande av juridiskt expertis i rimlig utsträckning skall kunna bedöma utgången av en rättegång.

fastigheter. De i föregående stycke nämnda bestämmelserna kan därför inte påverka den materiella prövningen i målet. Tilläggas kan, beträffande laglighetskravet, att det i rättsligt avseende inte finns någon oklarhet i 3 § rennärings-lagen. Bestämmelsen om sedvanerätt till vinterbete på områden såvitt gäller Jämtland. Utanför renbetesfjällen innebär att sådan rätt föreligger i områden där vinterbete av ålder bedrivs. 

Förekomsten av rätt till vinterbete är alltså en bevisfråga. Laglighetskravet innebär inte att en part i en tvist med anlitande av juridisk expertis skall kunna med säkerhet förutse

bedömningen av en bevisfråga. Denna bedömning kan i många fall inte göras förrän all bevisning har upptagits vid huvudförhandlingen i ett mål. Bedömningen av om laglighetskravet är uppfyllt påverkas givetvis inte av hur omfattande bevismaterialet i ett mål är.

Vad härefter gäller artikel 13 i konventionen, som behandlar tillgången till inhemska rättsmedel för att hävda mänskliga rättigheter, kan tingsrätten inte finna att den överhuvudtaget har någon relevans i detta mål.

När det gäller tillämpningen av artikel 6 i Europakonventionen, som behandlar rätten till en rättvis rättegång, har samebyn gjort gällande att den är tillämplig i målet i två avseenden, nämligen följande:

Det beviskrav som hovrätten tillämpat är omöjligt; det finns i praktiken ingen möjlighet för samebyn att uppfylla detta beviskrav.

Tingsrätten konstaterar att artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter är tillämplig i ett tvistemål mellan två enskilda parter om en civilrättslig rättighet.

Vad gäller beviskravet är det en vedertagen regel i svensk rätt, att den som påstår sig ha en rättighet till annans mark, äganderätt eller brukningsrätt, också har bevisbördan för detta påstående. I detta mål innebär denna bevisbörderegel att samebyn har att styrka att sedvanerätt till renbete föreligger.

i mål av annat slag, till exempel skadeståndsmål, förekomma tvistefrågor för vilka förhållandena inte kan med säkerhet bestämmas. I sådana fall skall den part som har bevisbördan visa med tillräcklig styrka att förhållandena är sådana som parten påstår. Tingsrätten kan inte finna att en tillämpning av detta beviskrav kränker samebyns rättigheter enligt nämnda artikel 6.

Vidare kan en tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader och den förlorande partens ansvar för motpartens rättegångskostnader inte påverka den materiella bedömningen av en tvist, i synnerhet inte en tvist mellan två enskilda parter om en civilrättslig rättighet. Ett motsatt synsätt skulle för övrigt utan tvekan kränka motpartens rättigheter enligt artikel 6.

Av det nu anförda följer att tingsrätten har att pröva detta mål på samma sätt som domstolarna prövade renbetesmålet. Tingsrätten har alltså att bedöma om samebyn med tillräcklig styrka har visat att samebyn har en sedvanerätt till vinterbete med ren på kärandeparternas fastigheter i Klövsjö och Rätan.

Parterna har i målet först redovisat bevismaterial avseende förhållandena före år 1500. Det materialet har i huvudsak också redovisats i renbetesmålet. Visst nytt material har tillkommit i detta mål.

Domstolarna har i renbetesmålet funnit att processmaterialet angående förhållandena före år 1500 inte visar att det funnits en samisk närvaro och kultur i Härjedalen och södra Jämtland under medeltiden.

Det vinterbete med ren som förekommit under 1900-talets första sju årtionden, fram till införandet av den nu gällande jordabalken, har uppenbarligen inte varit okvalt. Redan av det skälet kan vinterbete med ren i området under 1900-talet inte anses ha medfört att en sedvanerätt till nyttjande av markerna för renskötsel förvärvats av samebyn.

Som tingsrätten ovan har anfört beträffande de fastigheter vars ägare inte gör någon invändning mot vinterbete, finns det inte någon utredning som visar att detta bete förekom redan under 1800-talet.

Då förbehåll för rätten till vinterbete inte gjorts vid försäljningen skall området i fråga inte bedömas annorlunda än andra fastigheter i målet.

Vid denna utgång skall samebyn svara för sina egna rättegångskostnader och ersätta fastighetsägarna för deras kostnader. Samebyn har förklarat sig godta det av fastighetsägarna yrkade beloppet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 6.