Markrättigheter i Lappmarken samlingspublikation (pdf-fil, 73 sidor, 403 kb)

 

139

OM MARK- OCH VATTENRÄTTIGHETER I OMRÅDEN SOM HÖRT TILL FÖRE DETTA TORNE OCH KEMI LAPPMARKER

FORSKNINGSSAMMANDRAG

Juha Joona

Jur. lic., vicehäradshövding, forskare

 

1. Om forskningsstudiens utgångspunkter och avgränsningar

Studien gäller regionalt områden som på 1600- och 1700-talet hörde till Torne och Kemi

lappmarker och som numera tillhör Finland. Lappmarken avgränsades från kustsocknarna vid Bottniska viken av den så kallade lappmarksgränsen, som fastställdes i en gränsdragning åren 1751–1754, och som även sträckte sig till det nuvarande Finland. Lappmarkerna var indelade i lappbyar. Lappbyarna Rounala, Suondavaara och Peldojärvi i Enontekis samt Utsjoki och Tana lappbyar inom det nuvarande Utsjoki ingick i Torne lappmark.

 

Till Kemi lappmark hörde Kittilä, Sodankylä, Sompio, Enare Keminkylä, Kuolajärvi, Kitka och Maanselkä lappbyar. Kemi lappmarks lappbyar var belägna inom de nuvarande kommunerna Kittilä, Enare, Sodankylä, Savukoski, Pelkosenniemi, Salla, Posio och Kuusamo.

Tidsmässigt tar studien avspark i slutet av 1500-talet. Tingsprotokoll har gåtts igenom börjande från år 1639, dvs. ända sedan regelbundna domarting började hållas i Lappmarken.

Genomgången sträcker sig till år 1808, med andra ord till början av autonomin, med undantag av de ting som hölls i de tre längst söderut belägna byarna i Kemi lappmark, dvs. i Kuolajärvi, Kitka och Kuusamo. Tingen i dessa lappbyar har granskats fram till år 1776 då dessa områden

överfördes från Västerbottens län till det då bildade Uleåborgs län.

 

Studien indelas tidsmässigt i fyra separata kapitel (cirka 1550–1673, 1674–1694, 1695–1748 och 1749–1808). Kapitelindelningen bygger på för jord- och vattenrätten central lagstiftning. I samtliga kapitel gås igenom innehållet i den lagstiftning, rättspraxis och beskattning som har inverkat på markanvändningen. Forskningens tyngdpunkt ligger dock på rättspraxis och analysen av denna. Denna utgångspunkt har valts dels för att rättspraxis i detta fall kan anses vara en central rättskälla, dels för att de rättsnormer som vid olika tidpunkter styrde lapparnas markrättigheter säkrast kommer fram just i rättspraxisen.

 

 Eftersom de områden som lapparna bebodde inte var bondeområden utan till markanvändningen på många sätt skiljde sig från dessa, är det inte alltid möjligt att med säkerhet säga vilka de författningar var som ansågs gälla även de områden som lapparna innehade. En ytterligare osäkerhetsfaktor är det avlägsna tidsperspektivet.

Endast via rättspraxisen var det möjligt att skaffa visshet om vilka författningar som vid olika

tider har setts som gällande rätt.

 

Utgångspunkten vid genomgången av materialet var att beakta alla rättsfall med anknytning till användningen av mark- och vattenområden. En del av fallen anknyter nödvändigtvis inte till sådana frågor om lapparnas markrättigheter som har lyfts fram i tidigare forskning. Syftet var att

140

skapa en helhetsbild av rättsfrågorna i anslutning till mark- och vattenanvändningen, oberoende av om alla upptagna ärenden har direkt anknytning till de frågor som numera anses centrala för jordrätten.

 

Rättspraxis gällande användningen av mark- och vattenområden har grupperats enligt olika

markanvändningsfrågor. Den rättsliga betydelsen av gränserna mellan lappbyarna har granskats separat, liksom även rättegångarna om mark- och vattenanvändningen mellan lappar, den finska nybyggarbebyggelsen inom lappbyarnas områden, tvisterna mellan lappar och nybyggare om markanvändningen, rättegångarna mellan nybyggare samt nyttjandet av erämarker i lappbyarnas områden av finska bönder bosatta söder om lappmarksgränsen.

 

2. Om användningen av mark- och vattenområden samt rättigheterna gällande dem

 

Rättspraxis visar att gränserna mellan lappbyarna under hela forskningsperioden utgjorde den centrala gränslinjen för markanvändningen. I huvudsak hade endast de lappar som bodde inom en lappbys område rätt att använda dess mark- och vattenområden. Lappar som tillhörde en annan lappby hade inte rätt att använda områdena. Studien inkluderar även uppgifter om de gränsplatser mellan lappbyarna som framkommer i studien. Inom lappbyarna indelades mark- och vattenområdena i skatteland som var i familjernas (enskilda personers/släkternas) besittning.

 

Angående den rättsliga grunden för lapparnas markanvändning har det hänvisats till både

civilrättsliga och fiskala rättsgrunder. I den tidigare forskningen har varierande uppfattningar

framförts om den mark- och vattenrättsliga betydelsen av den skatt lapparna erlade. Dels har man ansett att det är fråga om en personskatt, dels har den setts som en jordskatt. Frågan har ansetts vara av central rättslig betydelse: om den skatt lapparna erlade skall förstås som personskatt eller en på någon annan grund erlagd skatt, kan inte skattebetalningen anses ha någon särskild betydelse för de rättigheter som gäller mark- eller vattenområden.

Om sakförhållandet däremot är det omvända, kan man se skattebetalningen som en särskild rättsgrund, som antingen är oberoende av eller stöder en civilrättslig rättsgrund. Studien kommer fram till att storleken på den skatt en enskild lapp erlade varierade av olika anledningar, men i rättspraxisen har man förstått det så att lapparna har erlagt skatt för mark- och vattenområden som hör till skattelandet ännu i mitten av 1700-talet.

 

I det tillgängliga forskningsmaterialet hittades dock inga bevis på att de marker som lapparna nyttjade skulle ha värderats eller att storleken på den erlagda skatten skulle ha fastställts vid en separat skattläggning på samma sätt som i fråga om de marker bönderna nyttjade.

 

Beträffande upptecknandet av lapparnas markområden måste dock en reservation göras

gällande skattereformen år 1602. I många fall har personliga omständigheter inverkat på

storleken på den skatt lapparna erlade, men alldeles uppenbart även omfattningen och kvaliteten

på det område som personen i fråga hade i sin användning i förhållande till områden som

nyttjades av andra lappar.

Ännu i mitten av 1600-talet utgick både förvaltningsmyndigheterna (landshövdingarna) och

domstolarna från att de intrång i lappbyarnas områden som de finska bönderna från

kustsocknarna gjorde var lagstridiga.

 

Beträffande lapparnas rättigheter hänvisade man dels till det brev Johan III gav lapparna i Suondavaara år 1584 och Karl IX:s brev av år 1602 till lapparna i Kemi lappmark, dels till att lapparna ansågs ha urminnes rätt till de områden de använde.

Rättspraxis visar dock att lapparna inte i alla hänseenden ansågs ha ensamrätt att använda lappbyns område. De finska bönderna vid Torne älvs och Kemi älvs nedre lopp nyttjade med allt sedan medeltiden nedärvd rätt vissa avlägsna sjöar ovanför lappmarksgränsen. I rätten motiverades denna fiskerätt som hemmanen längs älvarna ansågs ha bland annat med urminnes hävd samt med att man för detta fiske erlade separat skatt till kronan.

141

Beträffande områden belägna inom lappbyn utgick man internt ifrån att den lapp som innehade

marken hade ensamrätt att använda de mark- och vattenområden som hörde till skattelandet. Om en lapp använde ett skattelandsområde som tillhörde någon annan betraktades detta som

lagstridigt och straffbart. I domarna hänvisade man till 20 och 25 kapitlet i jordabalken i

Kristofers landslag. Enligt dessa lagrum straffades personer som hade jagat i någon annans skog

eller fiskat i någon annans fiskevatten. Det var även förbjudet att bosätta sig på någon annans

mark. Vid många rättegångar om tvister av detta slag, som närmast kan tolkas som

besittningsintrång, hänvisades även till 28 kapitlet i konungabalken.

 

Ännu i början av 1600-talet hade förvaltningsmyndigheterna och domstolarna ett enhetligt synsätt på lapparnas rättigheter. De finska bönderna i Kemi och Torneå kustsocknar ansågs inte ha rätt att orsaka förfång för lapparna som bodde inom lappbyarna.

 

(Suonttavaara lappbys anmärkning: Med lappar menades den fastboende befolkning som verkade inom lappbyns område alltså ingen etnisk klassificering).

 

 Men väl framme vid 1670-talet hade svenska kronans strävanden i de norra delarna stött på många slag av problem. Man ansåg att statens intressen förutsatte en inflyttning av finska och svenska nybyggare även i Lappmarken.

En sådan skulle dock inte vara möjlig om lapparna ansågs ha ensamrätt att nyttja de områden de

hade i sin besittning. I motsats till sina tidigare beslut hävdar landshövdingen i Västerbottens län

Johan Graan i ett memorandum i anslutning till beredningen av lappmarksplakatet att lapparna

inte har någon laglig rätt till de områden de använder utan att de egenmäktigt har tagit dem i

besittning.

Även om finska nybyggare med stöd av lappmarksplakatet av år 1673 hade rätt att permanent

bosätta sig norr om lappmarksgränsen, förblev domstolarnas förhållande till lapparnas rättigheter

dock i grunden detsamma som det dittills hade varit. Lappmarksplakatet tolkades inte så att man

kunde flytta fritt till området, utan ärendet skulle tas upp till behandling i häradsrätten (HR), och i

de flesta fall måste man ha antingen lappbyns eller skattelandsinnehavarens eller bägges

samtycke för att få bosätta sig inom en lappbys område eller på en lapps skatteland. I många fall

kom man överens om saken. I en del fall avslogs ansökan om tillstånd till nybygge, men ibland

godkändes även en ansökan mot lapparnas vilja.

I de nybyggartillstånd HR beviljade gavs nybyggarna rätt till nybygge, dvs. jordbruk och

boskapsskötsel, på villkor att lapparna inte fick orsakas skada eller förfång vare sig på sina

marker eller i sina näringar. Även i annan rättspraxis åtnjöt lapparnas markanvändning

fortfarande rättsskydd. Av många beslut framgår dock att domstolsbesluten i praktiken inte

iakttogs, utan finnarna trängde in också i områden som var enbart i lapparnas användning och

började där idka fiske och jakt som näring. Det här ledde till att skogslapparnas ställning i de

mellersta och södra delarna av Kemi lappmark drastiskt försämrades mot mitten av 1700-talet.

Även lapparna började inrätta nybyggen.

 

De centrala orsakerna förefaller ha varit att grunden för de lapska näringarna gav vika samt det att endast en nybyggesinnehavare ansågs ha ensamrätt till de områden som hade insynats för nybygge. I rättspraxisen utgick man dessutom ifrån att inrättandet av ett nybygge inte inverkade på de rättigheter som den på nybygget bosatta lappen ansågs ha enligt det som ursprungligen setts som lapparnas ensamrätt. Ärendet blev aktuellt i samband med jakt på det viktigaste viltet, dvs. bäver och vildren. En person av lapsk börd hade rätt att idka dessa näringar oberoende av om han bodde på ett nybygge och om han även var ättling till finska nybyggare.

 

Rättspraxis visar att lapparna åtminstone redan sedan 1660-talet hade rätt att till någon annan överlåta antingen ett helt lappskatteland eller enstaka markområden som hörde till lappskattelandet, såsom jaktmarker, fiskesjöar eller naturängar. De hade även rätt att överlåta skattelandet med stöd av sytingsavtal eller bestämma om det genom testamente. Områdena har även varit föremål för bördsinlösen. Rätten utfärdade även lagfarter och fastebrev på dylika fång.

Såtillvida styrker forskningen de innehållsmässigt likadana uppgifter som Isak Fellman lade fram redan år 1912. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att rätten inte betraktade de mark- och ,142, vattenområden som lapparna utnyttjade som kronojord, utan som jord av skattenatur, eller med moderna begrepp uttryckt – lapparna ansågs ha äganderätt till de områden de nyttjade. 

Till denna del förefaller frågan ha gällt uttryckligen de mark- och vattenområden som skogslapparna disponerade.

 

Frågan om det rättsliga innehållet i lapparnas markrättigheter blir föremål för en särskild

bedömning i en rättegång som år 1737 inleddes vid Maanselkä ting, dvs. i den längst söderut

belägna lappbyn i Kemi lappmark. Rättegången gällde huruvida käranden hade rätt att lösa in ett

nybygge vid namn Haukiniemi som inrättats på släktens lappskatteland. En central fråga för

rättegångens resultat blev om lappskatteland skulle anses vara av skatte- eller krononatur. HR

avgjorde ärendet enligt dittills följd praxis och ansåg att det var fråga om jord av skattenatur.

Svaranden överklagade hos Piteå lagmansrätt som tolkade fallet i liknande banor som

underrätten. Lagmansrätten beslöt dock att begära ett förtydligande av lagen av Svea hovrätt i

Stockholm före sitt slutliga avgörande. Hovrätten i sin tur bad Kammarkollegiet om ett utlåtande.

 

Man har försökt utreda rättegångens resultat allt sedan 1920-talet. Tidigare forskning antar att

man inte ville avgöra ärendet vid de högre myndigheterna, eftersom inga bevis för jordens

krononatur kunde framföras. Ärendet avgjordes dock genom ett beslut av Kammarkollegiet i

slutet av november 1742, fastän ärendet uppenbarligen var avhängigt även efter detta. Enligt

beslutet är ett lappskatteland och ett nybygge som inrättats på ett lappskatteland jord av

krononatur. Den centrala motiveringen var att lappskatteland inte hade beviljats skattenatur.

När inteckningar och lagfarter behandlades vid tinget i Kemi lappmark år 1744 konstaterade

rätten att sådana inte finns eftersom all jord är kronojord. Av rättsfall som behandlades vid detta

och även senare ting framgår dessutom att rätten härefter betraktade jorden som kronojord, även om praxis till en början förefaller ha vacklat.

 

Rättegången om Haukiniemi bördsinlösen har hittills setts som ett av de centrala bevisen på

skattenaturen hos de mark- och vattenområden lapparna nyttjade. Men i själva verket verkar just Haukiniemi-rättegången ha resulterat i att även domstolarna ändrade sin tolkning, och att

lappskatteland samt på sådana inrättade nybyggen nu ansågs vara av krononatur. Att saken

avgjordes i Kammarkollegiet betyder även det att synen på områdena som kronojord inte har

byggt på att man "har börjat anse" att tidigare områden av skattenatur skulle vara av krononatur – vilket har hävdats i vissa sammanhang – utan ärendet har avgjorts hos en myndighet till vars befogenheter frågor gällande jordnaturen hör.

 

Dock betyder avgörandet genom Kammarkollegiets beslut även det att uppfattningen om

områdenas skatte- respektive krononatur grundar sig på en myndighets tolkning av rättens

innehåll. Om lagar hade stiftats om frågan skulle den ha fått sin lösning. Eftersom tolkningen

"vilar" på Kammarkollegiets beslut, kan ärendet på nytt bli föremål för rättsligt övervägande.

Motiveringen till Kammarkollegiets beslut kan även ses som mycket problematisk. Beslutet är

känsligt för kritik särskilt av den anledningen att den nuvarande uppfattningen om uppkomsten

och existensen av privat äganderätt till de områden lapparna nyttjar utgår från andra premisser (se längre fram). 

Det måste dock konstateras att inte heller möjligheten att ett kungligt beslut skulle ha utfärdats i frågan helt kan uteslutas. Något sådant beslut har dock inte framkommit i

forskningsmaterialet.

Suonttavaara lappbys inlägg från Lennart Stenmans forskning: I Lappland var det inte vanligt, att hemman skattelöstes, men efter 1817, när det i ett kungligt brev bestämdes, att då ett nybygge ingick i skatt, skulle det utan kostnad övergå till skattehemman och under denna beteckning införas i jordeboken. Trots detta kvarstod beteckningen kronohemman i jordeböckerna, och denna beteckning påverkade innehållet i 1873 års avvittringsstadga för lappmarkerna och tillämpningen av denna.

I mitten av 1700-talet förlorade de enskilda skattelanden i största delen av Kemi lappmark sin

rättsliga betydelse som områden i vilka enskilda lappar ansågs ha en andra uteslutande rätt att

utnyttja området. De ursprungliga skogslappar i området som hade börjat idka jordbruk

jämställdes med de finska nybyggarna. De rättigheter som grundade sig på besittningen av

lappskatteland försvann ur rättspraxis. År 1763 flyttades människorna, som nästan alla var

143

ursprungliga skogslappar i Kemi lappmark samt deras ättlingar, till förteckningen över nybyggare

i jordeboken, med undantag av dem som bodde i Enare lappby och några andra som hörde till

andra lappbyar.

Redan i tidigare forskning har man ansett att förlusten av de enskilda lappskattelandens betydelse i Enontekis hör ihop med utvidgningen av helnomadismen, som hade sin upprinning i de västra lappmarkerna. Rennomaderna, som nästan enbart idkade renskötsel, flyttade på våren med sina stora renhjordar till norska ishavskusten och på hösten tillbaka till det nuvarande Finland.

 Den förändring av näringarna som hade börjat redan på 1600-talet ledde till att man inte kunde eller ville vidhålla områdesindelningen i enskilda lappskatteland. Ännu på 1730- och 1740-talen existerade indelningen i enskilda lappskatteland, men mot slutet av århundradet hade denna områdesindelning till största delen förlorat sin praktiska betydelse.

Suonttavaara lappbys inlägg: Se lappskatteland.

Däremot kan lapparna i de östra delarna av Enontekis, vilka hade endast ett fåtal renar och fick

sin huvudsakliga utkomst av jakt och fiske, beträffande markanvändningen jämställas närmast

med skogslapparna i Kemi lappmark. Inom dessa områden förefaller förlusten av

lappskattemarkernas reella betydelse främst höra ihop med de finska nybyggarnas ankomst till

området. Tana och Utsjoki lappbyar avviker från det övriga området i det avseendet att det under svenska väldets tid inte behandlades sådana ärenden vid bytingen som skulle ha gällt besittningen och användningen av lappskatteland på samma sätt som vid tingen i de övriga lappbyarna.

 

Ärenden som behandlades i rättegångarna var särskilt frågor gällande laxfisket i Tana älv.

I Kemi lappmark splittrade särskilt nybygget det gamla markanvändningssystemet. Även

lagstiftningen i mitten av 1700-talet stödde denna utveckling. Enligt lappmarksreglementet som

utfärdades år 1749 kunde nybyggen inrättas även i sådana områden som användes endast för jakt, fiske och renskötsel. Lappbyarna och lappskattelanden ersattes med nybyggen och

nybyggarrättigheter. De övriga områdena var kronans mark, och på användningen av den

tillämpades lagrum om odisponerade marker.

 

3. Om forskningens sammanfattningskapitel och vissa slutledningar

 

Under studiens gång genomgicks även handlingar om förrättade storskiften i mellersta och norra

Lappland under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Syftet var att utreda om de historiska markrättigheterna i Lappmarken skulle ha kommit upp i dessa förrättningar. I den mån man kan generalisera uppgifterna som ficks fram ur de genomgångna förrättningshandlingarna kan man konstatera att lapparnas mark- och vattenrättigheter inte behandlades vid förrättningarna.

Den lokala befolkningen försökte inte bestrida statens äganderätt till jorden och storskiftena

förrättades utifrån lagarna om storskifte gällande olika områden.

Huvudvikten i den egentliga forskningsperioden låg på att återge rättsfallen. Slutsatserna i detta

skede är preliminära och hänför sig till uppgifter om enskilda rättsfall. Det egentliga

sammanfattande kapitlet i studien är indelat i två delar. I den första delen bedöms frågan om

lapparnas eventuella äganderätt och i den senare frågan om övriga rättigheter till mark- och

vattenområdena.

 I detta sammanhang ansågs det även nödvändigt att i huvuddrag gå igenom de bedömningar som har framförts om dessa frågor i Sverige mot bakgrunden att den historiska Lappmarken i tiden på många sätt utgjorde ett både förvaltningsmässigt och rättsligt enhetligt område. 

Detta område utgör numera delar av både Finland och Sverige. En jämförelse med Sverige ansågs motiverad även mot bakgrunden att det före år 1809 var fråga om ett område där samma lagstiftning tillämpades. Dessutom utgjorde Sveriges lag även efter detta grunden för rättsordningen i Finland.

144

I delen om äganderätt bedöms det som kommit fram i denna forskning i förhållande till de

uppfattningar om lapparnas rättigheter som framställs i tidigare forskning och i 1900-talets

rättspraxis. Vad beträffar uppkomsten av statlig/privat äganderätt till mark hänvisas i allmänhet

till den forskning om lappskattelanden som den svenske rättshistorikern Åke Holmbäck

publicerade i början av 1920-talet. Holmbäck anser i sin forskning att lapparnas rätt till

skattelanden inte skall ses som en äganderätt utan som en slags ärftlig besittningsrätt. De

uppgifter som framkommit vid denna studie bedöms i förhållande till Holmbäcks motiveringar.

 

I samma sammanhang görs också en genomgång av de utgångspunkter och slutsatser som framgår av Sveriges högsta domstols (HD) avgörande i det så kallade skattefjällsmålet. Denna rättegång gällde bättre rätt till ett område på den nuvarande svenska sidan, och anknyter således inte direkt till det egentliga forskningsområdet. En generell genomgång av HD:s beslut ansågs nödvändig för att ge en mer täckande helhetsbild av problematiken i anslutning till markanvändningsrättigheterna. 

Skattefjällsmålet har betydelse särskilt för att det är fråga om ett prejudikat bland annat om huruvida det är möjligt att anse att lapparna skulle ha haft äganderätt till de områden som de nyttjade, men som numera betraktas som statens områden. Enligt HD är det avgörande hurdana bevis man kan anföra om användningen och besittningen av området.

 

Den kritiska tidpunkten för detta är enligt HD mitten av 1600-talet och tiden därefter. Sveriges högsta domstol utgår alltså ifrån att privat äganderätt är möjlig och att denna fråga inte har avgjorts med det brev Gustav Vasa utfärdade år 1542 eller i skogsförordningen av år 1683 som man tidigare har ansett. Det var alltså fråga om en rättegång som gällde ett område som inte nu hör till Finland, men i målet presenterades också sådant material som berörde även andra områden i den svenska Lappmarken än det som tvisten gällde.

 

Med hänvisning till detta material konstaterar HD att särskilt i norra delen av Lappmarken, i Torne och Kemi lappmarker, har lapparnas rätt jämställts med skatteböndernas.

 

Som tidigare konstaterats förändrades underrätternas inställning till lapparnas rätt i mitten av

1740-talet. De områden lapparna nyttjade ansågs inte längre vara av skattenatur eller, enligt

modernt juridiskt språkbruk, föremål för privat äganderätt, utan av krononatur. Fastän man också härefter i många fall ansåg att lapparna hade en särskild rätt till de områden de nyttjade, framgår det inte noggrannare av rättspraxis vad denna rätt innehåller, och inte ens hur denna rätt rättsligt bör karaktäriseras.

Denna fråga har inte undersökts i någon nämnvärd grad i Finland. Däremot har den i Sverige

varit föremål för utredningar inom lagberedningen, rättspraxisen och den rättsvetenskapliga

forskningen, till en del redan från slutet av 1800-talet. Enligt nuvarande uppfattning grundar sig

rätten på urminnes hävd och är en privaträttslig rätt vars konkreta innehåll i första hand bestäms

enligt lagstiftningen om rennäringen. Denna rätt gällande mark- och vattenområden omfattas av

egendomsskydd på samma sätt som äganderätten.

 

Förutom den egentliga renskötseln anses i denna rätt ingå även rätten att bygga byggnader, uppföra konstruktioner för särskilt fastställda ändamål, jaga och fiska, ta virke på statens mark på vissa villkor, ta grus och sand, slå hö och även låta andra djur än renar beta. Saken kan även förstås som så – med vissa reservationer – att det i den svenska rennäringslagstiftningen är fråga om en slags "kodifiering" av den från lapparna nedärvda markanvändningsrätten. Som subjekt för denna rättighet betraktas enligt gällande lagstiftning en sådan person som är av samisk – lapsk – börd och av vars mor-/farföräldrar åtminstone en har haft renskötsel som stadigvarande yrke. Särskilt det faktum att grunden för rätten anses utgå från Finlands och Sveriges gemensamma lagstiftning – och det sålunda inte är fråga om en rätt som skulle ha uppkommit senare – måste innebära att en sådan begränsande rätt i anslutning till markägande gäller även mark- och vattenområdena på den finska sidan, även om det inte föreskrivits närmare om rättens innehåll.

 

145

Efter den sammanfattande delen görs en generell genomgång av de förutsättningar som kan anses definiera dagens rättsägare till lapparnas gamla mark- och vattenrättigheter. Frågan om under vilka förutsättningar sametingslagens definition av samer kan anses skilja sig från subjekt som utgår från sakrättslig grund, eller från andra rättigheter, behandlas separat. Det här ansågs vara nödvändigt inte minst mot den bakgrunden att man inte motiverat kan tala om olika rättigheter om det inte samtidigt framkommer vilka de personer är som man kan anse att rättigheterna hör till. Ur en annan synvinkel är det fråga om enligt vilka kriterier en viss person kan anses ha sådana särskilda rättigheter som en annan person inte anses ha.

Suonttavaara lappbys inlägg: Finska lappbyar.

Forskningsstudiens resultat och slutsatser jämförs även kort med de förslag som genomförda har

ansetts möjliggöra en ratificering av den så kallade ILO-konventionen. Syftet med denna

konvention är bland annat att erkänna ursprungsfolkens ägande- och besittningsrätt till de

områden som de av tradition bor på. De förvaltningsmodeller som har lagts fram bedöms å ena

sidan i förhållande till de historiska uppgifter som gäller nuvarande Finland och som kan anses ha

betydelse för att definiera subjekten för de i ILO-konventionen avsedda rättigheterna, å andra

sidan till de i studien framkomna uppgifter som gäller på den nationella lagstiftningen baserade

rättigheter till mark- och vattenområden och användningen av dessa.

 

I detta avseende kommer man till slutsatsen att de förslag som lagts fram till sina grunder i många fall kan anses vara högst problematiska. Det här gäller såväl ILO-konventionens formuleringar, dess mål, föreslagna område, rättsinnehåll och subjekt samt förhållande till den sakrätt som bestäms enligt den nationella lagstiftningen.

 

Till sist behandlas kort frågan om vilka områden den särskilda markanvändningsrätt som nedärvts

av lapparna regionalt kan anses gälla. Frågan behandlas dels ur det perspektiv som själva rätten

ansågs bygga på under sin egen tid, dels även utifrån betydelsen av lappmarksgränsen, som på

1600- och 1700-talet skiljde åt finnarnas och lapparnas boendeområden. Denna fråga har i vår tid

tagits upp i både Finland och Sverige i anslutning till vilka områden den av markäganderätten

oberoende renskötselrätten gäller. I Sverige bestäms omfattningen av och innehållet i denna rätt

delvis av den ovan nämnda lappmarksgränsdragningen på 1750-talet, delvis enligt 1734 års lags

kriterier för urminnes hävd. I Finland bestämdes denna gräns i samband med stiftandet av den

första renskötsellagen år 1932.

Klipp från övriga utredare:

 

....Också i Suondavaara och Peldovuoma i Enontekis grundade sig nybyggandet på lappskatteland, och nybyggena anlades främst av lokala släkter under senare hälften av 1700-talet. Nybyggen anlades också fortsättningsvis under 1800-talet i livlig takt i Enontekis av lokala släkter på deras gamla skatteland, delvis också på kronomark. Många hemmansägare levde ännu i slutet av 1800-talet somsamerna. De renskötande samerna i Enontekis deltog inte i nybyggandet på samma sätt som iUtsjoki och Enare (HILTUNEN, ENBUSKE).

Kemi lappmark, med undantag av Kuusamo, och skogssamebyarna i Enontekis bosattes således av gamla skogssamiska släkter, den ursprungligaste samiska befolkningen i finska Lappland.

Lappskattelanden omvandlades till krononybyggen. Nybyggena fick 15–25 års befrielse från skatt och skattelättnader. Kungen gav år 1766 nyanlagda hemman i Lappland skatterätt utan inlösen.

Rätten realiserades inte i praktiken, men i och med förenings- och säkerhetsakten från år 1789

stärktes också kronohemmanens skattenatur så att de fick nästan samma status som skattehemman.

Hemman kunde få skattenatur genom inlösen.

De samiska nybyggarna bevarade sin samiska identitet i varierande grad.

 En del släkter levde långt in på 1800-talet på lappmannanäringarna. På kronomarken utanför hemmanen kunde de jaga, idka vildrensjakt och renskötsel, slå hö på ängarna och ta virke för husbehov. I socknarna i Kemi lappmark och i Enontekis – bortsett från Enare och Utsjoki – förklarades betydande fiskevatten som samfällda områden redan från mitten av 1700-talet. Också de gamla fiskevattnen som innehades av hemmanen i nedre delen av Tornedalen överfördes i de lokala nybyggarnas användning, vilket innebar att "urminnes hävd" inte längre betraktades som giltig grund för ägande.

 

 Också nybyggarna började utöka sina renhjordar avsevärt under den senare hälften av 1700-talet och på 1800-talet, och de skötte ofta sina renar på de renskötande samernas marker. Hemmansinnehavare kunde också låta insyna kronomark i syfte att utöka sina marker, särskilt i samband med hemmansdelningar. (ENBUSKE)

 

De nybyggen som hade anlagts av ett fåtal finnar – främst släkten Kyrö – och samer redan på 1750-talet fick nu en intensiv fortsättning. I Enare anlades under åren 1849–55 ett tiotal särpräglade fiskehemman (boplats, ängar, fiskevatten), som fortsatte att vara lappskattebelagda. Men i synnerhet anlades nybyggen på före detta skatteland och på odisponerade marker, närmare bestämt över 120 stycken under åren 1831–1900, dvs. nästan lika många nybyggen som det fanns sökande; av dessa nybyggare var 3/4 samer och 1/4 finnar. I Utsjoki insynades under åren 1841–55 mer än 20 fiskehemman på skatteland. På så gott som alla anlades senare ett nybygge.

 

 Fram till år 1900 inlämnades sammanlagt 110 ansökningar om anläggning av nybyggen i Utsjoki, men tillstånd beviljades bara för 60 nybyggen. I fiskehemmanen och nybyggena inkluderades urminnes boplatser, fångstmarker och -vatten samt ängar. I Enare och Utsjoki bibehölls fiskevattnen – även nybyggenas – i enskild ägo och användning fram till storskiftet. Efter de skattefria åren omvandlades nybyggena till kronohemman. (NAHKIAISOJA)

 

10. Renbetet grundade sig ännu på 1700-talet på lappskatteland, men i och med att renhjordarna blev allt större och Lappkodicillen (1751) gjorde det möjligt att fritt flytta renboskap över riksgränsen mellan Sverige och Norge, utplånades lappskattelands- och lappbysystemet i Rounala i Enontekis.

Lappkodicillen begränsade också skattelandsägandet till ett enda rike. Till slut blev det för trångt på de enskilda lappskattelanden för de stora renhjordarna. De renskötande samernas kommersiella extensiva renskötsel spred sig på 1800-talet till nästan alla fria kronomarker i Lappland och orsakade på många sätt problem för skogssamernas fångst och nybyggarnas odlingar. På samma sätt som i Kemi lappmark överfördes nybyggarna – också samerna – I Enontekis till jordskattesystemet. (HILTUNEN, ENBUSKE)

 

Bland de renskötande samerna i Enontekis fanns också flera finska släkter som hade anammat samernas kultur; år 1923 utgjorde de rentav hälften av alla 24 hushåll.

Den extensiva renskötseln koncentrerades med tiden i allt färre händer. De gemenskaper som idkade extensiv renskötsel, renbyarna, var förmögna samt mycket slutna och hierarkiska. Äktenskap ingicks rensläkterna emellan. (ENBUSKE)

 

I Enontekis tilldelades nybyggena mantal som grundade sig på markerna och annan avkastning av

hemmanet och så betalade de mantalsenlig jordskatt, vars grunder justerades i samband med

skattegranskningar. Också jordskatten inkluderade ännu på 1800-talet en rest av den gamla

lappskatten, som grundade sig på fiske och jakt. Från och med den senare hälften av 1700-talet var det bara de renskötande samerna som betalade egentlig kollektiv lappskatt ("sockenskatt"). Också i deras kollektiva lappskattebetalning förekom ett avbrott under åren 1809–1843, av den anledningen att så gott som inga renskötande samer var skrivna i socknen. Därefter betalade de renskötande samerna fortsättningsvis en kollektiv årlig lappskatt på 3 rubel, dvs. 12 mark, som graderades enligt betalarens renantal. Att skattebördan var synnerligen lätt bevisas av det faktum att samerna betalade 1,68 mark i skatt för en boskap på 750 renar, medan en ren var värd 50–60 mark. (HILTUNEN, ENBUSKE)

 

83

BOSÄTTNINGEN OCH MARKANVÄNDNINGEN I MELLERSTA LAPPLAND OCH ENONTEKIS FRAM TILL BÖRJAN AV 1900-TALET

Forskningssammandrag

FM Matti Enbuske

 

Studien behandlar bosättningen och markanvändningen i mellersta Lappland och Enontekis från förhistorisk tid till början av 1900-talet. Med mellersta Lappland avses lappbyarna Kittilä, Sodankylä, Sompio och Kemikylä i det historiska Kemi lappmark. Studien tar också upp lappbyarna Kuolajärvi, Kitkajärvi och Maanselkä fram till slutet av 1700-talet, medan den för Enontekis del omfattar tiden från år 1809 framåt. 

 

Vid sidan av bosättningsutvecklingen dryftas också markanvändningen i de historiska lappbyarna, dvs. nyttjandet av marker, skogar och vattenområden – i praktiken handlar det om näringsidkandets karaktär. Utredningen har dessutom tagit fasta på sådana faktorer som har styrt bosättningsutvecklingen och markanvändningen, såsom administrativa åtgärder, lagar, tjänstemännen, näringarna samt beskattningen och den

relaterade frågan om jordnaturen. 

Källmaterialet omfattar i princip allt administrativt, beskattningsmässigt och rättsligt material, inklusive berättande källor, som finns om forskningsområdet på såväl lokal, regional som nationell nivå.

 

De centrala frågorna i studien är följande:

1. Vem bosatte markerna och skedde det betydande befolkningsförändringar i samband med bosättningsutvecklingen?

2. Hurdana administrativa åtgärder vidtog myndigheterna och tjänstemännen i strävan att styra bosättningen och markanvändningen? Hur inverkade olika författningar, bestämmelser och lagar på markanvändningens karaktär?

3. Hurdant var markanvändningens kontinuum ur näringsidkandets perspektiv?

4. Hur verkställdes beskattningen i lappbyarna och i de socknar som senare bildades inom mitt forskningsområde? En väsentlig fråga är huruvida lappskatten grundade sig på jorden, och huruvida beskattning också kan användas som motivering för markägande.

 

Under århundraden har statsmakten konsekvent ansett att Lappmarken är kronojord. Detta

ifrågasattes inte ens i de diskussioner om kronans rätt till markägande som svallade under

ståndsriksdagen i mitten av 1700-talet. Lappland var ödemark, och således kronans allmänning.

På regional nivå uppfattades dock Lappland mer detaljerat. Enligt de riktlinjer som utstakades av

landshövdingarna, fogdarna, domarna och länsmännen bestod Lappland av enskilda lappars och

nybyggares skatteland, byarnas samfällda marker och kronoallmänningar. Också de lokala

invånarna delade denna uppfattning.

 

Lappbyarna i det historiska Kemi lappmark ägde inte byns marker som kollektiv. Däremot kan de enskilda släkternas besittningsförhållande till de marker som de nyttjade för sina näringar mot skatt, dvs. lappskattelanden, jämföras med ett ägandeförhållande. Lappbyarna bestod dock inte bara av lappskatteland. Ingenmanslanden inom byarna ansågs genomgående vara kronomark. En

del av jaktmarkerna räknades också höra till byns allmänning. 

 

Den i dag kraftigt framförda uppfattningen att den enskilda skattemannarätten omöjligen kunde försvinna helt i Lappland, till exempel som en följd av skogslagarna, ser sålunda i ljuset av den historiska utvecklingen ut att hålla streck. De enskilda släktmarkerna kvarstod i släkternas besittning, men allmänningarna

84

ansågs tillhöra kronan. De enskildas marker försvann alltså inte från lappbyarna, men det gjorde

inte heller kronoallmänningarna. Med avseende på jordnaturen var lappskattelanden dock inte av

skattenatur.

Suonttavvaras lappbys inlägg från Lennart Stenman.

I praktiken är det svårt att ange exakt när under historiens gång ett visst markområde har kommit

i enskild eller statlig ägo för första gången. Ett problem när man ser tillbaka i historien är att i

motsats till privatpersoner behövde kronan i allmänhet inte bevisa sin besittningsrätt till enskilda

markområden. Ett område som inte var i enskild eller samfälld besittning tillhörde kronan.

Indelningen i enskilda och allmänna marker blev ännu tydligare efter år 1763, då de som betalade

lappskatt i Kemi lappmark blev nybyggare. Samtidigt slopades lappbyn som administrativ enhet

och i stället övergick man till bondesocknarnas system. De gamla skattelanden övergick naturligt

i nybyggenas besittning i hemmanssystemet samtidigt som jordbrukets betydelse för hemmanen

underströks. 

Statsmakten beviljade nybyggena rätt till skattenatur år 1766, men i början av 1800-

talet var alla hemman inom forskningsområdet fortfarande av krononatur.

Också renbetesmarkerna i Enontekis tillhörde kronan på 1800-talet. Ingenting i den

administrativa utvecklingen och beskattningspraxisen pekar på ett kollektivt markägande i

Enontekis lappby, och Enontekis har de facto aldrig varit en enhetlig lappby. Till exempel

Rounala lappby, i den form den hade på 1700-talet, var inte längre på 1800-talet en administrativ

enhet under Enontekis. På den finska sidan av Enontekis bodde under 1800-talet en grupp

renskötande samer, som bildade små renbyar och som betalade samma skatt som de

nomadiserande samerna, dvs. fjällsamerna. De renskötande samer som flyttade till Sodankylä och Kittilä i slutet av 1800-talet var däremot inte skyldiga att betala skatt.

 

Det bör också noteras att inga mätningar av marker eller kartläggningar utfördes på hemman

inom Lappmarken före storskiftet, utan de var tillfälligt grundade. Det innebär att de

markområden som utstakades vid insyningen av nybyggen, främst ängarna, inte nödvändigtvis

togs i beaktande i samband med storskiftet. De oklara ägande- och nyttjanderättsförhållandena

när det gäller ängar nämns upprepade gånger också i tjänstemännens framställningar från 1800-

talet. Ofta nyttjades de av invånarna själva på basis av överenskommelser, vilket ibland ledde till

tvister som måste lösas vid ting. I takt med att bosättningen tätnade ökade också tvisterna om

rätten att nyttja ängarna. Det kanske största enskilda problemet när det gäller markanvändningen i Lappland på 1700- och 1800-talet var att markerna inte hade mätts upp.

 

Förhistoriska särdrag

Det dröjde innan det historiska Kemi lappmark blev en administrativ helhet, sannolikt så länge

som till slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet. Lappmarkerna var administrativt sett

formade uttryckligen för den svenska kronans förvaltningssystem, och lappmarken i den norra

delen av riket Novgorod, vars invånare under den äldre medeltiden till stor del var karelare,

utgjorde inte ett förvaltningsområde enligt den svenska modellen. Kemi lappmark kunde snarare

jämföras med förvaltningssystemet i den vitahavskarelska lappmarken, där uppbördsmännen från

Kexholm i ryska Karelen samlade in de årliga skatterna i varje lappby. Visserligen kom

uppbördsmännen i Kemi från norra Österbotten – ett område som på finska kallades Seitsemän

Kymen Karjala. Det står klart att lappbyarna blev de första förvaltningsenheterna i det område

som senare kom att kallas Kemi lappmark. De utgjorde emellertid med avseende på

beskattningssystemet i öst delvis mindre enheter än de lappbyar som senare förvaltades av den

svenska kronan. I synnerhet Kuolajärvi är ett bra exempel på detta.

85

Lappbyarnas uppkomsthistoria har daterats till senare delen av järnåldern. Byarna bildades till

följd av tryck utifrån; vildmarksjakten ökade och statsmakternas grepp om områdena i norr

hårdnade. Ändå konstaterar till exempel svensken Filip Hultblad i sin studie om lappskattelanden

i Jokkmokk från år 1968 att de ursprungligen var ett samiskt system, och att det svenska

skattesystemet inte inverkade på deras uppkomst. Hultblad hänvisar till det skoltsamiska

samhällssystemet, där han menar att de gamla traditionsenliga skattelanden bibehölls längst.

Hultblads ståndpunkt bygger i och för sig på det traditionella tankesättet under slutet av 1800-

talet och under 1900-talet, enligt vilket lapparna representerade en forntida, statisk kultur vars

mest primitiva representanter utgjordes av skolterna. Motiveringarna är dessutom ohållbara på

den grund att skoltsamerna har omfattats av det karelska, novgorodska och ryska skattesystemet

minst lika länge som lappbyarna i Kemi lappmark och minst lika länge som lappbyarna i Sveriges

Lappmark har omfattats av birkarlasystemet.

 

 Det karelska och novgorodska skatteuppbördssystemet påminde mycket om de svenska birkarlarnas system. En annan bakomliggande orsak till organiseringen i lappbyar var samhällenas egna behov.

Den karelska kulturen satte en stark prägel på den tidiga bosättningen i Kemi lappmark, särskilt i

Kittilä. Det var dock tavasterna som redan under den förhistoriska tiden sysslade med den allra

äldsta formen av vildmarksjakt, och en del av dem bosatte sig säkert också permanent längs

kusten (Pohjanranta). Frågan är i hur hög grad de förhistoriska tavasterna skiljde sig från

samerna. Överhuvudtaget är frågan om de första nybyggarna i Suomenniemi ytterst problematisk;

det är en process som går tusentals år tillbaka i tiden. 

 

Ur historisk synvinkel är det svårt att i problematiken kring ursprungsbefolkningen se i vilken grad den samiska och den finsk-ugriska befolkningens ankomst till norr avviker från varandra. Till problematiken hör också frågan vilket inflytande Komsakulturen, vars bosättning sträckte sig längs Ishavets kust, hade på den tidiga samiska befolkningen. Den genetiska forskningens resultat är i praktiken synnerligen flertydiga och beroende av riktlinjerna inom andra vetenskapsområden.  

 

Såväl den samiska som den finländska arvsmassan har ansetts härstamma från väldigt tidiga befolkningsdelar. Nuförtiden behandlas frågan om ursprunglighet utifrån perspektiven näringshistoria och kultur.

I slutet av järnåldern och under den äldre medeltiden fick tavasterna sällskap av bönder från

Satakunda och Vakka-Suomi (det som nuförtiden kallas Nystadsregionen) som sökte sig ut till

ödemarkerna (erämarkerna) i de allra nordligaste delarna av Lappland, eventuellt också till

Ishavet. Det var särskilt de dyrbara pälsskinnen som fungerade som lockbete, eftersom det fanns

en gränslös marknad för dessa i Europa. Också en del västfinnar blev fast bosatta i de stora

älvdalarnas mynningsområden. Den här vildmarksjaktperioden avslutades senast på 1100-talet av

karelarna, som också orsakade en småskalig bosättningsexpansion norrut. Den karelska

bosättningen rotade sig förutom kring älvmynningarna också längs de stora älvarna i inlandet sida

vid sida med den gamla samiska befolkningen. Den äldre medeltiden var som helhet en orolig

period i Lappmarken, eftersom också norrmännen försökte utvidga sin intressesfär till inlandet i

norr.

Svenska kronan skärpte sitt grepp om Kemi älvdal på 1300- och 1400-talet, varvid det också

uppstod någon typ av nyttjandegräns mellan jordbruksbygden och Lappmarken. Beskattningen

började utformas till ett system som motsvarade birkarlasystemet i Sveriges lappmarker. I

praktiken inkluderades också ett antal välbärgade bönder i Kemi. Kemibornas storskaliga s.k.

erämarksverksamhet i lappmarkerna visar att de var ett aktivt folk. Det var inte bara fiskevattnen

som lockade, utan kanske ännu viktigare var jaktmarkerna. Jakten efter pälsskinn och på

vildrensmyrarna var dock en så omfattande verksamhet att bönderna knappast kunde delta

kontinuerligt. Antingen arrenderades myrarna och fiskevattnen till invånarna i lappbyn eller

också hade bönderna drängar på sina lappmarksområden.

86

I lappbyarna fanns förutom land som innehades av lappskattebetalande bybor också marker som

nyttjades av bönder för erämarksverksamhet samt samfällda områden. De särdrag i

markanvändningen i Kemi lappmark som framgår av dokumenten från 1600-talet uppstod med

andra ord redan under medeltiden. Bönderna hade fått sin starka ställning dels genom

underkuvning, dels genom fredlig samexistens. Beskattning innebar i viss mån underkastelse för

skattemyndighetens makt, men samtidigt erbjöd beskattningen också ett starkare skydd.

Bosättningens och markanvändningens tidiga faser

Lappbyarna i Kemi lappmark var väldigt glest befolkade i mitten av 1500-talet, men bosättningen

ökade mot slutet av århundradet. År 1555 var antalet skattebetalare 78 och år 1603 hade antalet

ökat till 118. Under tiden för lappmarkernas skatteuppbördsarrende på 1620- och 1630-talet

skedde betydande förändringar som på grund av bristen på källor förblivit höljda i dunkel. Efter

krisperioden på 1610-talet ökade antalet skattebetalare i Kemi lappmark två- och ställvis till och

med trefaldigt så snabbt att tillväxten inte kan ha berott endast på den interna

befolkningsökningen inom byarna. År 1642 var antalet rökar 194. Det måste ha gått till så att

människor från andra orter flyttade till lappbyarna och smälte in i byalagens befolkning. Följande

djupa kris i medlet av 1600-talet skar bort en del av den tidigare tillväxten, men slutet av

århundradet var åter en gynnsam period.

 

När det gäller bosättningens karaktär avvek Kittilä avsevärt från lappbyarna i öster och påminde

också utvecklingsmässigt om Torne lappmark. Kittiläs marker nyttjades säkert till stor del av

bönder från Kemi, och den norra delen av Kittilä var sannolikt också ganska långt i

Tornedalsböndernas besittning. Det fanns knappast en enda gammal skattebetalande lappsläkt

kvar i Kittilä på 1600-talet. Med olika tidsintervall hade lappbyn fått nya invånare, tidigare

framför allt från släkter med karelskt ursprung men senare också från Tornedalen. En del av

släkterna ansågs dock i början av 1700-talet vara genuint lapska.

 

 Bosättningsgrunden i de andra lappbyarna i Kemi lappmark bestod på 1600-talet av de gamla byalagens lappsläkter, även om vi inte vet vad som hände till följd av den kraftiga tillväxten under skatteuppbördsarrendeperioden.

Någon typ av rörelse hade åtminstone förekommit i byarna i den östra gränstrakten. Också vissa

områden i de södra delarna av Sodankylä nyttjades av bönderna i Kemi.

Ännu vid ingången av 1700-talet tillhörde de som betalade lappskatt inom forskningsområdet,

dvs. Kittilä, Sodankylä, Sompiotrakten och Kuolajärvi, till allra största delen den lapska kulturen.

Alla släkter i lappbyarna representerade den skogssamiska kulturen, med undantag av de familjer

som hade blivit nybyggare i slutet av 1600-talet. De familjer som hade valt att anlägga nybyggen

på sina gamla lappskatteland fanns också alltjämt antecknade i skatteuppbördslängderna som

lappskattebetalare ända fram till förändringen år 1763. Däremot antecknades invånare som anlagt

sitt nybygge utanför släkternas skatteland i lappbyarna som nybyggesskattebetalare.

 

Det hade strömmat in nybyggare till Lappland redan en längre tid innan det första

lappmarksplakatet utfärdades år 1673. Med hjälp av den möjlighet som plakatet gav anlade

bönder av savolaxiskt ursprung, som kom till lappmarkerna från Österbotten, de första nybyggena i södra delen av Sompio och Sodankylä, senare också i södra delen av Kittilä. Nykomlingarna var dock få till antalet. Ännu vid slutet av 1600-talet fanns det mindre än tio nybyggen, och under 1700-talet ökade antalet endast med några enskilda familjer. Kuusamoregionen, som fick uppleva en enorm svedjebruksexpansion från Kajanaland, utgjorde ett kapitel för sig. Däremot hade nybyggarverksamheten inte nått Kuolajärvi ännu på 1600-talet.

87

I och med utvecklingen i Lappmarken blev det under den senare hälften av 1600-talet också viktigt att utreda gränsförhållandena i detalj. Särskilt aktuellt blev det att dra en gräns mellan Kemi socken och Kemi lappmark. För viktiga hävdeområden hade det funnits en lappmarksgräns redan i början av 1500-talet. Också mellan lappbyarna hade gränser för nyttjande stakats ut redan i urminnes tider. Behovet att dra upp gränser för besittningen uppstod säkert redan i samband med att lappbyarna bildades.

 

Det synes mycket uppenbart att Kemiböndernas uppfattningar om lappmarksgränsen på 1670-

talet överensstämde med den situation som gällde ännu i början av århundradet. I samband med

att vildmarksjakten minskade i slutet av 1500-talet och under 1600-talet försköts också gränserna

för nyttjande längre söderut. Detta hände särskilt i Kittilä men i viss mån också i Sodankylä.

Däremot ledde bosättningen av Kemijärvi till att lappmarksgränsen i öster drogs allt djupare in i

Lappland för att försvinna spårlöst i Kuusamo. Kemijärviområdet hade åtminstone sedan

medeltiden nyttjats som samfälld mark av flera lappbyar, i egenskap av gränsbygd, och utgjorde

således inte en separat lappby. Gränsen mellan Lappmarken och Österbotten, dvs. Uleåborgs län,

följde under den senare hälften av 1700-talet gränsen mellan Sodankylä församling samt

Rovaniemi och Kemijärvi församlingar i Österbotten. Av det historiska Kemi Lappmark blev

Kuolajärvi och Kuusamo på Österbottens sida.

 

Som ett allmänt drag i den tidiga bosättningen och markanvändningen i Kemi lappmark kan

konstateras att lappbyarna sedan gammalt innehöll hävdemarker som innehades av byns släkter.

Byasläkternas huvudviste var deras hävdemarker, och de förflyttade sig på sina marker i en årlig

rytm som dikterades av näringsverksamheten. Vinterbyn har således haft ringa betydelse i

samhälleligt avseende. Kring midvinter samlades byns invånare för att behandla viktiga ärenden

såsom handeln, beskattningen och byns gemensamma angelägenheter. Då kunde familjerna till

exempel komma överens om sin gemensamma fångststrategi.

 

Av stor vikt när det gällde markanvändning var myrsystemen, med tanke på vildrensjakten,

bäverbäckarna och de fiskrikaste sjöarna, av vilka de flesta nyttjades samfällt av flera släkter.

Bäverjakten blev senast på 1600-talet en samfälld jaktform för lappbyn, och också vildrensjakten

blev alltmer gemenskapsbetonad. Däremot har tamrenskötsel endast förekommit i liten skala i

Kemi lappmark.

 

Stormakten Sveriges centralförvaltning strävade också efter att förenhetliga de provinsiella systemen och införliva dem i den allmänriksomfattande förvaltningen, som också skulle omfatta Lappmarken. Denna strävan syntes till en del i de lappmarksplakat som utfärdades år 1673 och 1695. Lappmarksplakatet från år 1673 lade grunden för bondehemmanssystemet i Lappland.

Trots att de inflyttade nybyggarna blev skattebetalare i lappbyn, dvs. bymedlemmar, ledde plakaten inte till någon betydande bosättningstillväxt i Lappland, med undantag av Kuusamo.

Forskarna har också av gammalt ansett att efter år 1673 tillämpades samma beskattning och jordnatur i Lappmarken som i det övriga svenska riket. Detta stämmer dock inte. Kronan försökte inkludera Lappmarken i det allmänna riksomfattande systemet, men utan framgång.

 

Lappskatten grundade sig på personlig skatteförmåga, om än själva betalningen skedde i form av

produkter av näringsverksamheten. Även om jakt, fiske och renskötsel inte var legitimerade som

näringar avsedda uteslutande för lappbyns medlemmar, grundade sig deras beskattning på

idkandet av dessa näringar. Ur kronans synvinkel knöts beskattningen under 1600-talets lopp allt

mer till markanvändningen i anslutning till näringarna, i och med att det riksomfattande

fogdesystemet etablerades i Lappmarken. Mot slutet av århundradet blev följaktligen också

begreppet skatteland allt vanligare i Lappland. Utvecklingen ledde på ett naturligt sätt till den

lappbyvisa beskattning som genomfördes år 1695 och som kronan utan framgång försökte få

knuten till marken.

88

Sammantaget kan man konstatera om beskattningens förhållande till markanvändningen att

lappskatten inte i något skede före år 1695 var knuten direkt till marken, och än mindre var den

ett tecken på markägande. Av denna anledning kan lappskattebetalarna inte heller likställas med

hemmansinnehavarna i det jordskattesystem som tillämpades i jordbruksbygderna. Försök

gjordes för att styra beskattningsgrunderna i lappmarkerna mot den allmänna, riksomfattande

jordbeskattningen, men detta kunde inte genomföras ännu år 1695. Det visade sig också på 1700- talet i praktiken vara svårt att verkställa skatteläggningen, främst på grund av bristande

lantmäteriresurser.

89

Administrativa och samhällspolitiska riktlinjer

De lokala tjänstemännen hade stort inflytande under frihetstiden, och särskilt under 1740–1760-

talen, eftersom de hade kännedom om förhållandena i Lappland. Under Gustav III:s tid hårdnade

kronans grepp om markbesittningen betydligt i jämförelse med den tidigare liberala frihetstiden.

Samtidigt avgjordes också frågan om ägandet av överloppsmark. Kronan tog all överloppsmark i

sin besittning. Sålunda vann kronan den flera decennier långa principiella diskussionen om

statens roll när det gäller markägande samt dess rätt till överloppsmark. I förenings- och

säkerhetsakten från år 1789 garanterades emellertid skattebönderna en stark äganderätt till

markerna på sina hemman.

Lapplands vida ödemarker tillhörde kronan, och kronan hade också rätt att bestämma över hur

markerna bosattes och nyttjades. Också alla skogslagar som stiftades av det svenska riket och

senare av det autonoma Finland innehöll konsekvent bestämmelser om detta. Kronan ansåg sig

också ha rätt att avgöra tvister om lapparnas skatteland och reglera innehavet av desamma. Därtill upplät kronan marker och vattenområden till invånarna mot skatt. 

Redan lappmarksplakaten i sig är ett tecken på hur statsmakten förhöll sig till lappmarkernas besittning.

Den västerbottniske landshövdingen Gabriel Gyllengrip utarbetade under 1730- och 1740-talen

ett kolonisationsprogram, som slutligen kom att bli en avgörande vägvisare i Lapplands

bosättnings- och markanvändningshistoria. Gyllengrips riktlinjer bildade också stommen för

1749 års lappmarksreglemente. Hans utvecklingsarbete grundade sig på fyra ambitioner:

 

1. Bedriva storskalig gruv- och bruksverksamhet

2. Få ekonomisk nytta av de omätliga skogarna

3. Göra jordbruket till en basnäring för invånarna i Lappmarken

4. Utöka nybyggarverksamheten och folkmängden

 

Programmet måste byggas upp utifrån dessa fyra punkter och genomföras i omvänd ordning,

eftersom det var omöjligt att skapa en blomstrande jordbrukskultur och skogsnäring utan

nybyggen och befolkningstillväxt. Dessutom stödde samtliga tre sistnämnda ambitioner ett

optimalt bergsbruk.

Den fjärde punkten, främjande av nybyggarverksamheten, förgrenade sig till ett separat program,

där man först måste mäta markerna och förrätta rågångar, därefter dela markerna och slutligen

skattlägga hemmanen enligt en viss metod. Det blev viktigt att attrahera fler nyodlare.

Hemmansägarnas näringsidkande måste dock avgränsas, eftersom det också måste finnas

utrymme för lappmannanäringarna. Marker som inte lämpade sig för nybygge skulle lämnas åt

lapparna, och vidare måste nybyggena till exempel ges rätt till fiske till husbehov i närheten av

gården.

 

En annan påverkande instans vid uppkomsten av reglementet var direktionen över Lappmarkens

Ecklesiastikverk. Direktionens primära mål var att göra lapparna till ett bofast folk, såsom

bönderna – med andra ord att gynna nybyggarverksamheten i Lappland. Samtidigt ville man styra

in lapparna allt mer på renskötsel. I de områden i lappmarkerna där jordbruk och boskapsskötsel

blev den primära näringen skulle dock förmåner som hade hört till det gamla lappbysystemet

överföras på nybyggarna.

Ambitionerna i lappmarksreglementet från år 1749 överensstämde med Gyllengrips visioner:

locka nybyggare till Lappland, göra lapparna till ett bofast folk och framhäva nybyggarnas

förpliktelser gällande jordbruket. Reglementet var uttryckligen inriktat på anläggning av

nybyggen och jordbruksidkande, och det behandlade varken lappmannanäringarna eller

lappskatten. Anläggningen av nybyggen prioriterades också framom samernas näringar.

90

Landshövdingens visioner och de förhoppningar som direktionen över Lappmarkens

Ecklesiastikverk hyste omsattes i praktiken av Lars Qvist i den södra Lappmarken och av Anders

Hellant i den norra Lappmarken. Som rättesnöre hade de särskilt 1760 års lappfogdeinstruktion,

och i synnerhet dess 10 §. Här fastslogs att markerna inom en lappby i första hand var

nybyggarmarker, och att endast sådana områden som var obrukbara för detta syfte kunde nyttjas

som renbetesmarker. På nybyggarmarkerna anlades krononybyggen.

 

En viktig fortsättning på 1749 års reglemente var tilläggsprotokollet till traktatet i Strömstad år

1751, den s.k. Lappkodicillen. Förutom att kodicillen gjorde det svårare för de renskötande

samerna att idka privat näringsverksamhet började också norrmännen begränsa finnarnas och de

finska samernas fiskemöjligheter längs Ishavets kust. Det var uttryckligen till följd av

norrmännens verksamhet – dels också av de norska renskötande samerna – som det uppstod

problem redan på 1750-talet, och problemen aktualiserades under 1800-talet. För finnarna och

samerna på den finska sidan var Lappkodicillen ursprungligen ett utmärkt traktat, som man ville

hålla fast vid. Norrmännen lyckades dock eliminera Lappkodicillen, och utvecklingen ledde

slutligen till att gränsen stängdes år 1852.

Beskattningen utgjorde under autonomins tid den aktuellaste frågan i anslutning till

markanvändningen i Lappland, men den förvaltningsmässigt mest betydande händelsen var

inrättandet av skogsförvaltningen i Finland på 1850-talet. Också kolonisationsverksamheten

överfördes på skogsmyndigheterna år 1877. Det rekordartat livliga anläggandet av nybyggen i

Lappland ännu på 1840- och 1850-talet avstannade så gott som totalt under den senare hälften av århundradet. Ekonomiska intressen prioriterades i användningen av skogar. Hindren för en ny våg av nybyggarverksamhet avlägsnades först i och med självständighetstidens

kolonisationslagstiftning. I slutet av autonomins tid genomfördes slutligen också de första

storskiftesförrättningarna inom det historiska Kemi lappmark, trots att frågan om mätning av

marker, skattläggning och delning hade varit aktuell redan på 1700-talet.

 

Storskiftet inleddes i Kittilä år 1882 och i Sodankylä år 1891. Storskiftet var inte förknippat med

några som helst gamla specialfrågor kring markanvändning, bortsett från ängstvisterna.

Överloppsmarken avvittrades till kronan på samma sätt som i de storskiften som förrättades på

andra håll och i enlighet med lantmäterireglementet från år 1848. Hemmansinnehavarna

åberopade inte heller i något skede de gamla lappbyrättigheterna eller andra motsvarande

rättigheter, trots att innehavsförhållandena särskilt i anslutning till gamla ängar utreddes

grundligt. 

Principen var också att hemmansägarna efter skiftesförrättningarna fortsättningsvis

skulle ha rätt att nyttja renbetesmarkerna samt idka jakt och fiske på kronans marker. Detta betonades särskilt vid planeringen av skiftesförrättningarna i Enontekis.

 

En uppfattning som på senaste tiden ansetts vara avgörande när det gäller frågan om

markrättigheter i Lappland är att ingen överloppsmark avvittrades i samband med

storskiftesförrättningarna, varför ingen kronomark heller kan ha uppstått i de historiska

lappbyarna. Som ovan redan har framgått bestod lappmarkerna sedan gammalt av enskildas marker, bymarker och kronomarker på samma sätt som i bondebyarna i allmänhet. Den samtida uppfattningen var alltså att en del av lappbyns område utgjordes av kronomark.

Suonttavaara lappbys inlägg från Lennart Stenman.

 Ogiltigheten av de storskiftesförrättningar som genomfördes i Lappland har motiverats också med att de tillfälliga skiftesdelningarna inte alls gick ut på att avvittra överloppsmarker. I juridiska granskningar har man uppenbarligen allmänt taget ansett att de tillfälliga avvittringar som genomfördes i Lappland inte hade något som helst att göra med äganderättsarrangemang.

Avvittringarnas tillfälliga karaktär lämnar inget utrymme för tolkning. Senaten förordnade år

1874 att en "provisionell afrösning af öfverloppsjord" skulle verkställas i Kittilä och Sodankylä.

På motsvarande sätt ansåg senaten år 1899 det vara rimligt att förordna att överloppsmarkerna i

91

Enontekis församling skulle stakas ut till kronomarker på kronans bekostnad i enlighet med

innehavsförhållandena. I Enontekis fall syns principen att hemmansinnehavarna tilldelades mark

enligt mantal, medan den resterande marken tillföll kronan enligt innehavsförhållandena. Samma

princip hade tillämpats också vid avvittringen av tillfälliga överloppsmarker i Kittilä och

Sodankylä. Med andra ord betraktades all mark utanför hemmanen som överloppsmark. Till

exempel i det möte om tillfällig avvittring av överloppsmark i Kittilä som hölls i juni 1874

konstaterades uttryckligen att syftet med förrättningarna var att avskilja kronans överloppsmarker

och fastställa kronomarkens gränser. Hemmanen skulle tilldelas mark enligt 139 § i

lantmäterireglementet från år 1848. Det var alltså fråga om en fördelning av markägande mellan

kronan och de enskilda hemmansinnehavarna. Så gjorde man också i Enontekis. Också i

handlingar från 1800-talet, bland annat gällande insyningar av kronohemman i Enontekis,

betraktades områden som inte hörde till ett hemman som kronomark.

 

En fråga för sig är sedan hur begreppet överloppsmark skall tolkas i förhållande till begreppet ödemark. Överloppsmark har ansetts betyda marker som hemmansinnehavarna av hävd brukat men som i samband med skiftesförrättningarna bedömts som överflödiga i förhållande till mantalet. I ödemarken fanns överhuvudtaget inga hävdemarker som innehades av hemmanen.

Begreppsskillnaderna har dock ingen betydelse för den historiska utvecklingen. Till exempel i det påbud som kungen år 1787 utfärdade till landshövdingen i Uleåborgs län betraktades ödemark – också oavvittrad sådan – som kronomark och likställdes med överloppsmark. I och med påbudet blev det möjligt att anlägga kronohemman i ödemarkerna, trots att dessa ännu inte hade mätts eller avvittrats. Motsvarande förfarande kunde tillämpas också i Lappmarken.

 

I samband med de tillfälliga avvittringarna konstaterades att rågångarna inte var bindande med

tanke på de egentliga storskiftesförrättningar som skulle genomföras senare. I tvister som

uppkom i samband med storskiftet visade sig dessa rågångar ändå vara avgörande grunder för

såväl ägodelningsrättens som Hovrättens beslut. Allmänt taget kan konstateras att de tolkningar

om lagen om storskifte från år 1925 som gällde Enontekis, Enare och Utsjoki enligt vilka mark

som inte införlivades i enskilda marker redan var kronomark, ter sig naturliga i ljuset av den

historiska utvecklingen.

 

Bosättningsstrukturen för Kittilä, Sodankylä och Enontekis på 1700- och 1800-talet präglas som

helhet av stabilitet. I motsats till vad forskningar i allmänhet gett vid handen skedde det ingen typ

av explosionsartad tillväxt eller finsk bondekolonisation i Lappland. Särskilt i Helmer

Tegengrens studie från år 1952 konstateras att den ursprungliga lapska befolkningen försvann

från Kemi lappmark till följd av bosättningsutvecklingen och att det bara bodde finnar i

Sodankylä- och Kittilätrakten. Den faktiska utvecklingen avvek markant från den uppfattning

som varit rådande alltsedan Tegengrens studie. Ett undantag utgjorde givetvis Kuusamo, men

även där övergick de gamla lappsläkterna i Kitkajärvi och Maanselkä till hemmanssystemet. I

synnerhet lappsläkterna i byn Kitkajärvi behöll stora delar av sina gamla lappskatteland också

efter övergången till hemmanssystemet. 

 

Den traditionella skogssamiska kulturen i Kemi lappmark omvandlades till en bondekultur, som dock bibehöll de näringsmässiga och juridiska särdrag som är typiska för Lappmarken. I och med den snabba befolkningstillväxten började bosättningen expandera med de gamla släkterna i området som drivkraft.

Den egentliga bosättningsutvecklingen karaktäriserades från och med 1700-talet av fyra olika

halvsekellånga perioder. Under den första perioden fram till medlet av 1700-talet stagnerade eller

rentav minskade antalet skattehushåll, men därpå följde en period av kraftig tillväxt under den

andra hälften av århundradet. På grund av svåra missväxter avmattades tillväxten i början av

1810-talet, och efter det följde en period av stagnation. Från mitten av 1800-talet anlades

nybyggen i aldrig tidigare skådad takt ända fram till 1870-talet, då nybyggarverksamheten

92

avmattades. Den uppväxande befolkningen flyttade ut till arrendemarker och torp, och dessutom

förrättades en hel del hemmansklyvningar.

 

Lappbyasläkterna innehade av gammal hävd egna lappskatteland, och de betalade skatt på

avkastningen från de näringar som idkades på denna mark. Markerna var indelade i små delar,

och de täckte inte hela byns område. Inom lappbyarna fanns således ingenmansland och

samfällda marker precis som inom bondbyarna. Ett lappskatteland kunde väldigt naturligt

omvandlas till nybyggarmark, och markanvändningen var etablerad redan i övergångsskedet.

Detta innebar att de marker som insynades för nybyggen inte heller utgjorde enhetliga och

vidsträckta helheter, utan markerna låg splittrade som ett lapptäcke över hela byn. I syfte att

förebygga detta infördes en bestämmelse i förordningen om mantalsskrivning från år 1858 som

fastställde att insyningarna av nybyggena skulle förrättas årligen som enhetliga regionala

helheter. På så sätt kunde enhetliga marker insynas också för varje hemman.

Suonttavaara lappbys inlägg om lappskattelanden.

Jordbruksexpansionen kulminerade i en ändring i 1763 års skatteuppbördslängder, i och med

vilken de som tidigare hade betalat lappskatt nu pålades nybyggesskatt i stället. Ändringen gällde

dock inte Enare. Därtill ändrades förvaltningssystemet till sockenförvaltning. Förändringen var en

summa av olika faktorer. Den berodde delvis på en otvungen näringsutveckling. Förändringen

underblåstes av de lokala tjänstemännens aktiva jordbruksfrämjande arbete, men den främsta

bakomliggande orsaken var kronans ambitioner när det gällde att utveckla förhållandena i

Lappmarken. En forcerande faktor var utan tvekan de lokala tjänstemännens rådgivningsarbete,

som enkelt också kunde gå ut på att belysa innebörden av 1749 års lappmarksreglemente. I och

med reglementet fick nybyggarna en starkare markinnehavsställning jämfört med vad lapparna

hade i förhållande till sina lappskatteland.

 

Allmänt taget var markerna i det historiska Kemi lappmark bebodda av gamla lappsläkter med hembygder av gammal hävd. Dessa släkters rättigheter till markanvändning och markägande stärktes på deras gamla skatteland i och med övergången till hemmanssystemet. Detta fenomen framkommer tydligt också i Enontekis på 1800-talet under den livliga nybyggarperioden.

Jordbruksexpansionen i Kemi lappmark var således inte, med undantag av Kuusamo, ett resultat av finsk kolonisation, utan en följd av att de gamla lappsläkterna övergick till hemmanssystemet.

Förändringen berodde inte på svårigheter i "de traditionella näringarna", såsom den tidigare forskningen har ponerat, utan framför allt på de möjligheter att bli förmögnare som de nya näringarna medförde. Dessutom var det möjligt i hemmanssystemet att få en stark ställning som innehavare av gamla skatteland, vilket gjorde nybyggaralternativet ännu attraktivare. Nybyggarna hade dock även skyldigheter gentemot kronan när det gällde byggnader och röjning. De var bland annat tvungna att bruka jord i liten skala.

Näringar och markanvändning

Markanvändning innebar i konkret bemärkelse näringsidkande. Nybyggarverksamheten i

anslutning till hemmanssystemet spred sig till Kemi lappmark omedelbart efter att det första

lappmarksplakatet utfärdades, men nybyggena hade inte förbundit sig till att idka jordbruk.

Endast boskapsskötseln blev vanligare i Lappmarken under 1600-talet, då nybyggarbönderna i

övrigt idkade samma näringar som den övriga befolkningen: fiske och jakt. Spannmålsodling

förekom endast marginellt, men dess betydelse ökade under de klimatologiskt gynnsamma åren

på 1770-talet. Det dröjde dock ända till den senare hälften av 1800-talet innan spannmålsodlingen

93

blev en väsentlig del av jordbruksnäringarna. Huvudnäringen var boskapsskötseln, och

följaktligen var också ängarna en central mätare på gårdens livsduglighet.

 

När det gäller fiskevatten betraktades de viktigaste sjöarna i allmänhet som samfällda och

utnyttjades för fiske till husbehov. Fisket förblev en betydande binäring i hela det historiska Kemi

lappmark. Sveriges rikes lag från år 1734 bidrog också till att sjöfisket styrdes i riktning mot

samfälld användning. Situationen i Kemi lappmark på 1700-talet avvek markant från Torne

lappmark, där Tornedalsbönderna höll hårt fast vid sina rättigheter att nyttja sjöar åtminstone

ännu i början av 1800-talet. I Kemitrakten var situationen en helt annan.

Fisket hade dock en alldeles speciell ställning i Enare och Utsjoki, där den samiska kulturen som

helhet byggde på fiske. Dess betydelse blev uppenbar senare i samband med storskiftet och i

synnerhet under avgränsningarna av vattendistrikten på 1960-talet. I vissa sammanhang uppläts

också på andra håll i Lappland fiskevatten till nybyggen, men när det gäller att utreda situationen

i dag måste dessa fall undersökas som enskilda tingsmål.

 

Inte heller skogarna fick användas för annat än till husbehov, om än jakten på och försäljningen

av pälsdjur gav många invånare ett viktigt tillskott i ekonomin. Ibland kunde det uppstå problem i

fråga om rättigheten att använda oskiftad skog. Det var oklart vilka gränser och möjligheter som

gällde hemmanen och byarna emellan beträffande skogsanvändning till husbehov. 

Det bör också betonas att befolkningen i Kemi lappmark inte utrotade vildrensbeståndet genom överdriven jakt, såsom det konstaterats i äldre forskningar, och människorna var inte heller tvungna att leva enbart på fiske. Den bild av näringshistorien i Kemi lappmark som målats upp har således varit vilseledande. 

De livskraftigaste näringsgrenarna var fortsättningsvis under 1700-talet och

fortfarande in på 1800-talet boskapsskötsel, vildrensjakt och annan jakt samt fiske. Dessutom fick befolkningen ett litet ekonomiskt tillskott av spannmålsodlingen och renskötseln. Således stämmer inte heller uppfattningen att nybyggarverksamheten skulle ha varit en följd av att näringslivet blev ensidigare.

Suonttavaara lappbys inlägg om vildrensjakt.

På 1800-talet ansågs inte rennäring eller den skatt som de renskötande samerna betalade utgöra

grund för äganderätt till mark. Som en följd av de samhällspolitiska prioriteringarna i

Lappmarken under 1700-talet hade den samiska rennäringen emellertid fått nästan en

privilegierad ställning. 

Tjänstemännen ansåg att kärnan i lapparnas kultur skulle vara renskötsel,

vilket ledde till att ordet "lapp" blev ett näringsrelaterat begrepp. 

Den nomadiska extensiva renskötseln, som lämpade sig utmärkt för de nordliga förhållandena, spred sig snabbt över hela fjällzonen och gradvis också över barrskogsområdet. På grund av renskötselns prioritetsställning och extensivitet kom nomadismen också att framhävas som ett utmärkande drag för den samiska kulturen. I Ryssland förmådde skoltsamerna dock hålla sin egen kultur livskraftig.

 

Den extensiva renskötseln fick systemet med de gamla skattelanden i fjälltrakterna att förvittra,

eftersom samerna i och med det växande antalet renar hela tiden måste leta efter nya betesmarker.

Extensiv renskötsel idkades innanför Finlands nuvarande gränser förutom i viss mån i

Utsjoki framför allt i Enontekis. Efter de statliga förändringarna år 1809 stannade dock endast ett

fåtal rensläkter kvar i Enontekis. Överhuvudtaget var den renskötande samiska bosättningen allt

annat än stabil under hela 1800-talet, eftersom familjerna ofta flyttade mellan Finland, Sverige

och Norge och var underställda än det ena, än det andra riket. Åtminstone cirka 40 olika

renskötarsläkter var i något skede under århundradet skrivna i Enontekis. På grund av den stora

variationen är det också vilseledande att fastställa något visst år som kriterium för samisk

identitet. Många ättlingar till finska bönder övergick helt till en nomadisk livsstil och anammade

den samiska kulturen på samma sätt som många gamla lappsläkter i Enontekis övergick till att bli

bönder.

94

Den extensiva renskötselns snabba utbredning ledde också till att det blev trångt om betesmarker, och det första konkreta resultatet av detta problem var gränsspärrningen mot Norge år 1852.

 Idén att stänga gränsen uppkom på 1840-talet bland de lokala myndigheterna, då dessa ansåg att det inte var nödvändigt att föra renarna ända till Ishavets kust. Samtidigt hade norrmännen kännbart stramat åt finnarnas fiskemöjligheter i Norge, trots att denna rättighet garanterades i 1751 års traktat. Den utveckling som ledde till gränsspärrningen berodde uttryckligen på norrmännens förfarande och inte på de finska myndigheternas verksamhet, såsom forskningarna ofta ger vid handen.

 

En särskild fråga i Enontekis blev de svenska renskötande samernas renbete, som kom att bli ett

ständigt växande problem under den senare hälften av 1800-talet. De svenska samernas

renhjordar vallades allt intensivare inom hela det område som kallas Finlands arm, och

småningom också öster om Enontekis. På finska sidan ökade antalet betande renar på 1880-talet

till hela 40 000. En del av nomaderna var Koutokeinobor, vilka efter gränsspärrningen år 1852

hade skrivit sig i Karesuando församling. Deras renbete sträckte sig också till Kittilä och norra

Sodankylä. På 1870-talet bosatte sig slutligen en grupp renskötande samer från Koutokeino och

Enontekis permanent i Sodankylä, och i slutet av 1800-talet också i Kittilä. Flyttningsrörelsen var

en naturlig del av de följder som den extensiva näringen medförde.

 

Också i Enontekis blev trängseln övermäktig. Utöver flyttningsrörelsen tog problemen sig uttryck

i form av renstölder samtidigt som hemmansägarna började opponera sig mot de svenska

samernas renbete i Enontekis. Den kaotiska situationen löstes år 1888, då en kejserlig förordning

som förbjöd utlänningar att idka renbete på finska marker utfärdades. I praktiken innebar det att

gränsen mellan Finland och Sverige stängdes med avseende på gränsöverskridande renskötsel.

Förordningen trädde i kraft på hösten 1889.

 

I och med förordningen återhämtade sig renskötseln i Enontekis betydligt och dessutom ökade

renskötseln bland hemmansägarna, men i synnerhet för de renskötande samerna i Karesuando

fick gränsspärrningen dramatiska följder. Det traditionella renbetet fick ett abrupt slut, vilket

ledde till massdöd bland renarna. Å andra sidan fick renbyarna i Enontekis efter gränsspärrningen

egna regelbundna årliga betesmarker i "Finlands arm". De betesmarker som innehades av de små

och flexibla renbyarna i Enontekis utgjorde dock inga noggrant avgränsade områden, om än

renarna vallades omväxlande på vinter- och sommarbetesmarker i årlig rotation.

De finska myndigheterna godkände inte heller att svenska familjer flyttade till Finland, eftersom

de ansåg att de lokala bönderna och renbyarna behövde all betesmark som fanns. I och för sig

fanns det bara två byar i slutet av 1800-talet och fyra i början av 1900-talet. 

 

I den östra delen av Enontekis uppstod i slutet av århundradet det extensiva renskötselområdet Näkkäläjärvi, som härstammade från en bondesläkt. Det här är ett utmärkt exempel på hur en lokal bondesläkt under exceptionella förhållanden kunde övergå till en ekonomiskt lönsam och attraktiv näring. Många hemmansinnehavare i Enontekis på 1800-talet hade gärna övergått till att idka rennäring i stor skala som en del av skötseln av hemmanet, men den extensiva renskötseln var ett strikt avgränsat system i samhälleligt avseende. Därför var också en del av de gamla rensläkterna i Enontekis och Koutokeino tvungna att flytta till nya betesmarker, antingen söderut till Kittilä eller österut till Sodankylä och Enare.

1926 Suomen ja Ruotsin välinen sopimus poroista rajaseuduilla(Länk insatt av Suonttavaara lappby).

De renskötande samerna i Sodankylä och Kittilä hade inga bestämda betesmarker, men

kronomarkerna kring älvarnas källflöden i de norra delarna av socknarna samt i fjäll- och

barrskogszonen föll sig naturligt som markanvändningsområden. Familjer som flyttat till

Sodankylä betalade inte heller den skatt som på 1840-talet hade fastställts för fjäll-, fiske- och

skogssamer, eftersom denna endast gällde samer inom Enontekis, Enare och Utsjoki

95 församlingar. 

De omfattades inte heller av mantalsskrivningen före år 1890, och i kyrkoböckerna

antecknades de först i början av 1890-talet.

Den extensiva renskötseln som näringsgren koncentrerades med tiden i allt färre händer,

samtidigt som renantalet ökade hela tiden. Renbyar bildades kring en ledande person eller familj,

varvid byarna blev inte bara förmögna utan också slutna och hierarkiska samhällen. Den inre

dynamiken i de samiska samhällen som livnärde sig på extensiv renskötsel ledde följaktligen till

ett samhälleligt sett begränsat ekonomiskt system, vars intressen tryggades till exempel via

äktenskap. Nya renskötarsamhällen uppstod i praktiken endast i krissituationer. Samtidigt fick de

olika kulturformerna sina egna särdrag.

Krisperioderna i slutet av 1800-talet ledde till att den extensiva renskötselns karaktär förändrades,

men den största orsaken till förändringen i Finland var renbeteslagssystemet, som blev allt

vanligare på 1890-talet. Denna samarbetsform kom att bryta ned den hierarkiska nomadismen.

Inom renbeteslagssystemet utvidgades renskötseln till att bli en betydande näringsgren också

bland den besuttna och den obesuttna befolkningen i norra Finland. Utvecklingen var ett naturligt

händelseförlopp under det allmänna samhälleliga och ekonomiska brytningsskede som började i

slutet av 1800-talet och som i praktiken uttryckligen kännetecknades bland annat av ett

samverkande andelssystem.

 

Den koppling av lapparnas kultur och renskötseln som genomfördes i Sverige i slutet av 1800- talet utgjorde i sin tur en naturlig fortsättning på 1700-talets samhällspolitik, som strävade efter att begränsa den lapska kulturen till fjällområdena och sådana områden som helt saknade förutsättningar för jordbruk. Men medan strävan att kategorisera lapparna på 1700-talet var rent ekonomisk, blev den kategorisering som gjordes i Sverige i slutet av 1800-talet etnisk: lapp var lika med renskötare. I själva verket var strävan under 1700-talet att knyta lapparna till renskötseln, inte renskötseln till lapparna. Skillnaden är avgörande. Faktum är att renskötseln inte i något som helst skede av historien har fastställts som ensamrätt för lapparna eller samerna, utan

ambitionen har varit att begränsa renskötseln som enda näringsgren i rikets fjällområden och i områden som saknat förutsättningar för jordbruk.

 

Den extensiva renskötselns potential som framgångsrik näringsgren var uppenbar i slutet av

1800-talet och i början av 1900-talet i renbeteslagen i Sodankylä och Kittilä, där renantalet

mångdubblades på några år tack vare de gynnsamma förhållandena. Samtidigt blev renskötseln

också i slutet av 1800-talet den viktigaste binäringen för hemmansinnehavarna i området.

 

Utvecklingen främjades dessutom av de lokala skogsmyndigheternas positiva inställning till

renskötseln. De ansåg att det var den enda ekonomiskt framgångsrika näringsgrenen i Lappland.

Efter tillväxten följde dock nya svårigheter i anslutning till betesmarkerna och problem med

hemmansinnehavarna. Renskötseln hade gått ur kontroll. Följaktligen utfärdades till en början

lokala regler från och med 1870-talet och senare, på anmodan av landshövdingen i Uleåborgs län, mer enhetliga regler från och med år 1881. Slutligen bestämde senaten år 1898 efter en

myndighetsutredning under 1890-talet att fri renbetesrätt på kronomark förutsatte tillhörighet till

ett renbeteslag.

 

Till exempel i Sodankylä hade renbeteslagssystemet fungerat från och med år 1892, och det hade

visat sig vara en utmärkt lösning. Renarna orsakade inte längre skador på hemmansägarnas

slåttermarker i lika hög grad, eftersom renkarlarna hade byggt lador och staket på ängarna.

Renbeteslagen hade också lyckats utöka antalet renar så att renhjordarna var väldigt stora. Till

exempel Kemikylä renbeteslag i Sodankylä hade i början av 1900-talet långt över 10 000 renar.

För de renskötande samerna var detta samarbetssystem främmande, och det enda stället i

Enontekis där renbeteslagssystemet egentligen fungerade var Peldovuoma. I princip hade ändå

fyra renbeteslag grundats i Enontekis på 1890-talet.

96

Beskattningen som indikation på markanvändning

Beskattningens historia i Lappland utgör ett centralt delområde i denna studie. En titt långt

tillbaka i historiens dunkel visar att det genom tiderna har funnits ett väsentligt samband mellan

beskattning och markanvändning. Man har också velat se skattebetalningen som ett centralt

tecken på markägande i de historiska lappbyarna i Enontekis, Enare och Utsjoki. Det finns dock

inga bevis som skulle styrka detta vare sig i Enontekis eller i lappbyarna i Kemi lappmark.

 

Lappskatten var ännu på 1700-talet en kollektiv allmän skatt som påfördes lappbyarna och som

omfattade såväl lapparna som nybyggarna. De sistnämnda bibehöll också sina gamla

specialrättigheter som Lappmarksinvånare, såsom befrielse från många administrativa bördor och

från krigstjänst. Lappskatten uppbars också i form av årliga produkter av näringsverksamheten,

varför beskattningen av en enskild lappby kunde variera storligen från ett år till ett annat. 

 

Det var inte förrän metoden för skattläggning av nybyggen började tillämpas år 1760 som den kollektiva skatten slopades och nybyggena och det samiska näringsidkandet skiljdes åt. Samtidigt bestämdes att de som tidigare hade betalat lappskatt i lappbyarna i Kittilä, Sodankylä, Sompio, Kemikylä, Kuolajärvi och Kuusamo nu skulle börja betala nybyggesskatt.

Övergången till hemmanssystemet innebar att en jordskatt enligt bondesystemet etablerades för nybyggena. Också denna skatt gick under benämningen lappskatt ända fram till 1800-talet. Det var alltså fråga om en hemmansskatt, i vilken en del av skatteuppbörden fortfarande bestod av lappskatt som en rest från 1700-talet, och vilken inkluderade avkastningen av fiske, jakt och renskötsel graderad enligt hemmanets mantal. 

Myndigheterna gjorde också en klar skillnad, bland annat i samband med myntreformen på 1840-talet, mellan hemmanens jordskatt och den skatt som påfördes fiske-, fjäll- och skogssamerna.

Den metod som tillämpades år 1760 måste lyftas fram som uttrycklig avgörande faktor bakom

förändringen i Lappland. Tillsammans med 1749 års lappmarksreglemente och 1760 års

lappfogdeinstruktion bildade den grunden för Lapplands bosättnings- och

markanvändningshistoria under de följande århundradena. Reformskedet var också förknippat

med besvär som allmogen i Lappmarken riktade till kungen och försök att införa ett system där

nybyggena skulle få skattenatur utan inlösensförfarande. I princip infördes ett dylikt system, men

i kungens beslut år 1766 var det inte fråga om någonting annat än en specialrättighet avsedd att

främja nybyggarverksamheten. Det var en extrem metod, vars princip tillämpades i motsvarande

men separata förordningar i hela det svenska riket. Nybyggena i Lappland blev fastställda

kronohemman och inte skattehemman. Inte ens det kejserliga brevet från år 1831, där nybyggena

i Lapplands härad beviljades möjlighet till skattenatur utan inlösen, hade någon större inverkan.

Det låg ingen principiell hänvisning till de gamla lappskattelandens skattenatur bakom besluten

från åren 1766 och 1831.

De viktigaste beskattningsåtgärderna i Lappland genomfördes på 1830- och 1840-talet i samband med att de nya jordeböckerna sammanställdes. År 1830 upprättades den första jordeboken för Lappland i det autonoma Finland, och i denna antecknades inga lappar överhuvudtaget, eftersom

de inte betalade jordskatt. Det bör betonas att de årliga skatteuppbördslängderna på 1800-talet

inte var jordeböcker, och att man inte tillämpade ett system med dubbla jordeböcker i Lappland.

Lappmarkshemmanens egentliga jordskatt var år 1830 uppbyggd på samma sätt som den vanliga

jordskatten, dvs. av summorna av de olika avkastningar som jorden gav och av specialskatter.

97

Lapparna i Enontekis betalade personlig lappskatt, eftersom förutsättningarna för byskatt hade

försvunnit som en följd av de nya riksgränsdragningarna år 1809.

År 1839 började man planera en ny jordebok i Finland. Det bestämdes att alla skattebetalande

grupper skulle inkluderas i jordeboken oberoende om de hade egentlig jordegendom eller inte –

bland annat kvarnar och manufakturer. Från och med år 1845 antecknades således också

lapparnas skatt som en sammanlagd summa i jordeboken, liksom också i jordeböckerna för åren

1855, 1875 och 1905. 

Odisponerade kronomarker och kronoskogar, som uttryckligen var oskiftade i Lappland på grund av avsaknaden av mätningar och rågångar, infördes däremot inte i jordeboken.

Beskattningsprinciperna hade vuxit till ett särskilt problem som en följd av valutamanifestet år

1840, eftersom skattebördan riskerade att mångdubblas i Lappland i och med övergången till

rubelsystemet. Sveriges valuta hade ett betydligt lägre värde än rubeln. Valutafrågan ledde till en

justering av beskattningssystemet för hela Lappland i samband med jordeboksprojektet på 1840- talet.

 Principerna för hemmanens jordskatt bibehölls oförändrade. Denna innehöll fortfarande som ett intressant tillägg en lappskattedel, som kan betraktas som en rest från den gamla lappskatten från 1700-talet. Detta tyder också på att nybyggarna bibehöll sina gamla samiska rättigheter trots att de övergick till hemmanssystemet.

Beskattningen av de renskötande samerna i Enontekis förändrades däremot i samband med

reformen på 1840-talet. Lappskatten utjämnades år 1843 i Enare, Utsjoki och Enontekis

församlingar, varvid ett slags renmantal utformades för de renskötande samerna i Enontekis. De

skulle i enlighet med principen i lappfogdeinstruktionen från år 1760 betala en kollektiv skatt på

3 rubel, eller senare 12 mark. Denna fördelades årligen mellan skattebetalarna enligt antalet renar.

Trots att de renskötande samerna bildade små lappbyar i Enontekis beaktades de ändå inte i

beskattningen. Det är möjligt att byborna själva graderade sina andelar enligt egna inbördes

överenskommelser, eftersom inte alla familjer som var skrivna i Enontekis betalade skatt.

Skattebeloppet i sig var marginellt i förhållande till egendomen – till exempel i slutet av 1870-

talet uppgick det till mindre än en promille av värdet av en renhjord om 500 renar. På den tiden

stod de renskötande samernas skatt för ungefär tre procent av det totala årliga beskattningsutfallet

för Enontekis, medan de utgjorde ungefär en femtedel av befolkningen. När inkomst- och

egendomsskattesystemet senare infördes kom däremot cirka hälften av kommunens

skatteinkomster från de renskötande samerna, trots att de utgjorde cirka tio procent av

befolkningen.

Det väsentligaste med tanke på denna studie är att den skatt som de renskötande samerna

betalade, eller fjäll-, fiske- och skogssamerna överhuvudtaget, inte var jordskatt, och den kan

således inte på något vis anses indikera markägande. Den "låg inte på jorden", såsom saken

entydigt uttrycktes på den tiden. Redan skattens ringa storlek i sig avslöjar detta. Strängt taget var det också fråga om en ny beskattningsform som genomfördes i enlighet med 1760 års lappfogdeinstruktion och enligt principen för kollektiv beskattning från år 1695.

I ett betänkande från år 2002 som sammanställts av sametingets arbetsgrupp för markägande

framhävs kraftigt att fjäll-, fiske- och skogssamerna betalade jordskatt. Följaktligen konstateras

att jordeböckerna och alla motsvarande anteckningar som gjorts innan dessa upprättades bör ha

full beviskraft när det gäller att bevisa fastighetsrättigheters existens i historien. 

 

Enligt arbetsgruppens betänkande är alla andra påståenden fullständigt grundlösa och ologiska. I själva verket är det arbetsgruppens uppfattningar som är grundlösa och, med avseende på den historiska utvecklingen, också ologiska. Det bör också noteras att arbetsgruppens tolkning underminerar grunden för de renskötande samernas ställning i norra Sodankylä, eftersom dessa stod helt utanför

98

skattesystemet. Sammanfattningsvis konstateras att den skatt som fjäll-, fiske- och skogssamerna

betalade inte kan användas som indikation på markägande.

Historien i förhållande till nuläget i finska Lappland

I övre Lappland, och egentligen också i Sverige, följs nuförtiden fortfarande de samhälls- och

näringspolitiska riktlinjer som drogs upp i mitten av 1700-talet. I de ställningstaganden om

samernas rättigheter till sina sedvanemarker som har framställts under de senaste åren har de

renskötande samernas nyttjanderättigheter understrukits. I ett samekommittébetänkande

konstateras till exempel angående ILO-konventionen nr 169 att det inte finns någon annan klar

grund för avgränsningen av marker och vattenområden som samerna innehar av gammal hävd än

renbetesmarkerna.

Ur juridisk synvinkel gäller det att syna ursprungsfolkets och ursprungsbefolkningens ställning i

förhållande till den flera århundraden långa allmänförvaltnings- och lagstiftningsmässiga

utvecklingen. Samerna har varit delaktiga i denna process på samma sätt som de andra folken i

Norden. Ett problem utgör i synnerhet den regionala och administrativa förändring som skedde

vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet och som ledde till att Enontekis splittrades mellan

två riken. Under 1800-talet eskalerade problemen kring användningen av betesmarker

småningom till ett kaos.

 

Det bör också beaktas att den traditionella skogssamiska markanvändningen i Lappland fortsatte naturligt i hemmanssystemet och att Lappmarksinvånarna fortsatte att åtnjuta sina företrädesrättigheter som hemmansinnehavare. De renskötande samernas rätt till markerna i norra Sodankylä har i vissa sammanhang motiverats med deras traditionella renbetesverksamhet, lappbyarnas historiska kollektiva äganderätt till byns marker och med att de renskötande samerna som kollektiv grupp tillhörde lappbyn. Det finns dock ingen hållbar historisk grund för detta argument.

En annan problematisk fråga är det borttynande lappbysystemet på 1760-talet och vilken ställning man skall ge ättlingarna till skogssamer som tillhörde en lappby. Hur skall man förhålla sig till de traditionella skogssamenäringarna, dvs. boskapsskötsel, jakt och fiske, jämfört med de

renskötande samernas traditionella markanvändning? 

 

En tredje väsentlig fråga är befolkningsförhållandena, som under århundradenas lopp har blivit en invecklad härva – till exempel när det gäller dagens samiska bosättning i Enontekis. Det är juridikens uppgift att avgöra hur det historiska nyttjandet av marker och vattenområden i Lappland skall ställas i förhållande till dels ursprungsfolkets, dels ursprungsbefolkningens nuvarande ställning.

Målet med denna studie har inte varit att lösa nutida rättsliga och politiska problem. Utifrån den

historiska utvecklingen kan man dock dra slutsatser till de historiskt motiverade riktlinjer som har

förekommit i den nationella och internationella diskussionen. Sametinget har betonat att samernas

materiella grundval inte har tryggats separat i den traditionella markanvändningen. Det gäller i

synnerhet samernas möjligheter att idka sina traditionella näringar i relation till

markinnehavsförhållandena samt ILO-konventionen nr 169 om urfolk och hur den förhåller sig

till områdena i det historiska Kemi lappmark och Enontekis.

Uppfattningen om samerna som representanter för en primitiv nordeuropeisk kultur bygger på

den syn på lapparnas kultur och deras ställning som ursprungsfolk som historieforskningen och

de övriga vetenskapsområdena anammade på 1800-talet och som var rådande särskilt i början av

99

1900-talet. I egenskap av naturfolk idkade de primitiva näringar såsom nomadism, jakt och fiske.

Ur evolutionistisk synvinkel ansågs folk och kulturer som övergått till jordbruk och vidare till

industrialiserade samhällen vara mer avancerade än nomaderna uppe i norr. Denna uppfattning

var också förknippad med rasmässiga värderingar. Skolterna ansågs representera den allra

ursprungligaste kulturformen.

Ställningstaganden och skriftliga framställningar från 1700-talet präglades inte ännu av

värderingar gentemot lapparna som folk, utan dessa dokument handlade om möjligheter till

näringsidkande och till att förbättra invånarnas ekonomiska ställning i den norra delen av riket.

 

Det var inte förrän i slutet av 1700-talet som uppfattningar om något visst folks ursprung överhuvudtaget började förekomma i vetenskapliga forskningar, i och med att man började lösgöra sig från de gamla bibliska tankarna om folkens urhem. Också i den senaste tidens sameforskning har den primära uppfattningen varit att samernas historia har varit uttryckligen det – historia – och att den har undergått en likadan utveckling som de övriga nordiska folkens historia. 

Ett obestridligt faktum är givetvis att samerna eller lapparna är den befolkning som tidigt

bodde i området norr om Östersjön och som genom historien har haft sina egna kulturella och

språkliga särdrag. Det är också ett faktum att samerna, liksom de andra nordiska folken, under

historiens gång har utgjort en del av olika befolknings-, bosättnings- och näringsprocesser.

Den internationella utvecklingen har gjort det möjligt för minoritetsfolk att bevaka sina intressen,

och på ett naturligt sätt har minoritet också kommit att innefatta urfolk. Detta anges också i 17 § 3

mom. i Finlands grundlag, som trädde i kraft år 2000: "Samerna såsom urfolk samt romerna och

andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur." De nutida samerna har

med hjälp av sina minoritetsrättigheter kunnat utveckla sin kulturautonomi och i synnerhet

förbättra det samiska språkets ställning.

ILO 169 och Lapplands historia

Utgångspunkten för justitieministeriets forskningsprojekt om markrättigheterna i Lappland har

varit ratificeringen av ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder. Stater som omfattas av ILO-konventionen skall vidta särskilda åtgärder för att trygga

ursprungsfolkens kultur, språk samt sociala och ekonomiska ställning. I synnerhet den äganderätt

och besittningsrätt till traditionella marker som enligt artikel 14 i konventionen skall erkännas

ursprungsfolken har betraktats som ett hinder i Finland. Artiklarna 13 och 14 i konventionen

reglerar uttryckligen markrättigheter. Enligt artikel 14 (1) skall ursprungsfolken erkännas

äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor. De nordiska länderna har i

sina tolkningar uppenbarligen allmänt taget utgått från att kraven i konventionen uppfylls också

om folken i stället för äganderätt tryggas tillräcklig nyttjanderätt.

Orden "ursprunglig" och "traditionell" knyter uppfattningarna till en tidsmässig dimension och

historia – det "traditionella". Det finns givetvis inget exakt svar på frågan hur lång tid det tar

innan ett beteende eller förfarande kan anses ha blivit en tradition. Enligt norrmannen Otto Jebens

avser ordet "traditionally" i ILO-konventionen att det inte är fråga om tillfälliga omständigheter

och att ursprungsfolket har anknytning till en gammal tradition. Vid en analys av

markanvändningsrättigheterna i Lappland betraktas samernas renskötsel, jakt och fiske som

traditionella näringar. 

Att begränsa analysen till samerna kan i viss mån anses som ett inskränkt

synsätt, eftersom jakt och fiske har varit basnäringar för hela den mänskliga kulturen genom historien. De har också varit försörjningskällor för invånarna i det nuvarande Finland ända in i moderna tider och ytterst viktiga binäringar för både bönderna i norra Finland och samerna.

100

Nuförtiden bedöms uppenbarligen traditionsfrågan gällande näringarna i förhållande till naturen

av den skatt som lapparna har betalat under historiens gång. Fisket bibehölls som en betydande

del av skattebetalningen i Utsjoki och Enare, medan de skogssamiska byarna i södra Kemi

lappmark övergick till hemmansskatt på 1760-talet. Där utgjorde fiske och jakt en del av

skattegrunderna. I Enontekis var situationen densamma, men de renskötande lapparnas skatt

grundade sig enbart på renarna.

Det är historiskt ohållbart att påstå att lappmannanäringarna skulle ha varit de enda lagliga

formerna av markanvändning i Lappland före år 1673. Lika grundlös är den nuförtiden

förekommande uppfattningen att rätten att utöva lappmannanäringar skulle ha varit helt

förbehållen lapparna efter år 1673 och att den enda formen av näringsidkande som var möjlig för

nybyggarbönderna i Lappland var jordbruk. Rättsställningen fastställdes inte heller på axeln lapp

vs bonde, eftersom de som övergick till att bli nybyggare bibehöll sina samiska rättigheter och

också möjligheterna att idka traditionella näringar, dock endast som binäring.

 

Fiske och jakt var sedan gammalt samfällda näringar, och för dessa gällde inga särskilda företrädesrättigheter för lapparna. Fisket hade dock en annorlunda ställning i Enare och Utsjoki jämfört med den övriga Lappmarken. Bönderna i Lappland och lapparna var likaberättigade när det gällde jakt och fiske. Vår nuvarande lagstiftning verkar till denna del motsvara den historiska utvecklingen, i och med att de lokala invånarna har relativt fri nyttjanderätt till statens mark.

Då återstår frågorna om renskötselns speciella ställning som traditionell samenäring och de

renskötande samernas ställning i början av 1900-talet i förhållande till de betesmarker som de

nyttjade. Strängt taget måste frågan gälla samernas extensiva renskötsel, dvs. nomadismen och

dess historiska ställning. Frågan är i praktiken relevant för rensläkterna i Enontekis, eftersom

renskötarna på andra håll inom finska Lappland, liksom också de övriga samegrupperna, före

början av 1900-talet hade övergått till hemmanssystemet och på så sätt stärkt sitt innehav av de

marker som de av tradition nyttjade. I Enontekis fortsatte den extensiva renskötseln i livskraftig

form utanför hemmanssystemet fram till tiden efter andra världskriget, dvs. fortfarande då

storskiftesförrättningar utfördes i Enontekis.

 

Hemmansägarna i Lappland kunde idka renskötsel som binäring men inte som huvudnäring.

Renskötseln har alltså i inget skede i historien varit uteslutande en lappmannanäring, men endast lappskattebetalande samer har kunnat idka renskötsel som huvudnäring. Följaktligen är renskötselns ställning en central fråga när det gäller samernas markrättigheter. I Sverige och Norge har man behandlat frågan endast ur renskötselns perspektiv.

 

Extensiv renskötsel och helnomadism är relativt nya fenomen i Fennoskandien. Till nuvarande Finland spred sig den extensiva renskötseln tidigast i slutet av 1600-talet och på allvar först på 1700-talet – i Lappland började näringen förekomma i större utsträckning på 1800-talet.

Tidsmässigt är utvecklingscykeln således densamma som för jordbruket. Som ekonomiskt system har renskötseln också varit dynamisk och styrts av typiska ekonomiska mekanismer. Ur ett historiskt perspektiv kan den alltså inte på något sätt betraktas som en primitiv näring. 

Tvärtomhar den snarare med tiden blivit ett avancerat och omvandlat ekonomiskt system. En fråga för sig är också hur långt tillbaka i tiden traditionsaspekten skall sträckas. Det står nämligen klart att till exempel ett nomadiskt ekonomiskt system enligt 1800-talets modell skulle möta stora utmaningar om det ställdes inför nutidens ekonomiska och samhälleliga realiteter. Om samernas extensiva renskötsel idkades på ett modernt sätt, hur skulle den då avvika från annan renskötsel som utövas inom renbeteslagen. I vilket fall som helst kräver ILO-konventionen ett tillräckligt

markbesittningsskydd för att ursprungsfolket skall kunna idka sina traditionella näringar.

101

Då återstår att begrunda de cirka 20 familjers ställning som på 1920-talet bodde som renskötande

nomader i Enontekis vid tiden för storskiftet, i samband med vilket dessa familjer likställdes med

den obesuttna befolkningen. Det var såtillvida en egendomlig lösning att de renskötande samerna

var enskilda näringsidkare som uttryckligen bör likställas med besuttna. Efter år 1858 var det inte

möjligt att idka renskötsel som huvudnäring någon annanstans än i Enontekis, Enare och Utsjoki.

De renskötande samerna hörde således inte till den obesuttna befolkningen, men de kunde inte

heller betraktas som besuttna, utan de utgjorde en helt separat näringsgrupp. Rennomaderna hade

också bestämda betesmarker som de nyttjade under de olika årstiderna, trots att markerna inte var

fastställda eller avgränsade. De renskötande samerna betalade inte heller skatt för sina

betesmarker.

I Finlands lagstiftning har renskötselns ställning nuförtiden ett ganska starkt skydd jämfört med

de tidigare historiska förhållandena. Renskötselnäringen ligger i dag lagstiftningsmässigt rentav

bättre till än vad den gjorde till exempel i 1700-talets bestämmelser. Någon sådan i praktiken

fullständigt fri nyttanderätt till enskild och statlig mark samt skogar som gäller nuförtiden fanns

inte på 1700-talet, utan renskötarna fick i princip låta renarna beta endast på sådana områden som

inte kunde nyttjas för jordbruk. I praktiken vallades renarna fritt, men hemmansinnehavarna

verkar ha haft möjlighet att begränsa renbetet till exempel för att undvika skador. Övergången till

reglementen om renskötsel och ett organiserat renbeteslagssystem särskilt på 1880-talet medförde

också fri betesmöjlighet på markerna.

Slutligen gäller det att avgöra hur man vid behandlingen av nutidens markanvändningsrättigheter

skall förhålla sig till den extensiva renskötsel som idkades av samerna i Enontekis på 1800-talet

och ännu i början av 1900-talet och som hamnade utanför hemmanssystemet. Hur skall

utvecklingen ställas i förhållande till dels de markanvändningsrättigheter som garanteras i dagens

lagstiftning, dels renskötsellagen? Dessutom bör det bedömas hur stark ställning samernas

renbete har haft i relation till rekvisiten för dagens äganderätt. Och ytterligare, hur skall den

historiska bruksrätten till markerna samordnas mellan renskötseln och de övriga näringarna som

idkas i Lappland?

Förkortade delar från Juha Joonas forskning:

Osittainen lyhennelmä Juha Joonan tutkimuksesta:

Entisiin Tornion ja Kemin Lapinmaihin kuuluneiden alueiden maa- ja vesioikeuksista (Juridica Lapponica 32; 2006)

Otsake:

2. SaamelaiskäräjäL:n 3 §:n saamelaismääritelmä ja kysymys maa- ja vesioikeuksien subjektista

Kysymys lappalaisten historiallisten maa- ja vesioikeuksien nykyisistä oikeudenomistajista ei siis ratkea sen mukaan ketä voidaan pitää SaamelaiskäräjäL:n tai jonkin muun lainsäädännön tarkoittamina saamelaisina, vaan tämän oikeuden syntymistä ja olemassaoloa koskevan lainsäädännön mukaan. Sama koskee myös kysymystä siitä keiden henkilöiden voidaan katsoa olevan alkuperäiskansaan kuuluvia tai kulttuuriseen tai muuhun vähemmistöön kuuluvia henkilöitä. SaamelaiskäräjäL:n määritelmä ei anna vastausta näihin kysymyksiin yksinkertaisesti siitä syystä, että määritelmä ei erottele henkilöitä suhteessa edellä mainittuihin asioihin. Tilanne olisi toinen, mikäli määritelmä olisi sisällöltään sellainen, että se rajaisi henkilöitä suhteessa edellä mainittuihin asioihin. Mikäli määritelmä erottaisi henkilöt "maaoikeus-", "alkuperäiskansa"- tai "vähemmistö-kriteerien" mukaisesti se olisi käyttökelpoinen myös näiden kysymysten osalta. Koska asia ei ole näin, SaamelaiskäräjäL:n saamelaismääritelmä ei anna vastausta siihen, keitä ovat ne henkilöt, joiden voidaan katsoa kuuluvan edellä mainittujen käsitteiden piiriin. (Juha Joona: sivut 377-378)

 

Lapin historiallisten maaoikeuksien yhteydessä puhutaan yleensä saamelaisten maaoikeuksista. Aivan ilmeisesti tämä ymmärretään monessa tapauksessa siten, että oikeuksien subjekteja ovat ne henkilöt, joita kutsutaan saamelaisiksi. Suomessa tätä nimitystä käytetään lähinnä vain SaamelaiskäräjäL:ssa tarkoitettuun vaaliluetteloon merkityistä henkilöistä. Kuitenkin, kuten edellä on todettu, SaamelaiskäräjäL:n määritelmä ei määrittele henkilöitä sen mukaan, voidaanko henkilöllä katsoa olevan erityisiä maaoikeuksia. Vaikka yleensä puhutaankin saamelaisten maaoikeuksista, oikeuden subjektia koskevan ajattelun ei siis tulisi lähteä kysymyksestä 'ketkä olivat saamelaisia?', vaan 'ketkä olivat ne henkilöt, joilla voidaan katsoa olevan erityisiä oikeuksia maa-ja vesialueisiin?'. Näiden henkilöiden määritteleminen tulee taas tapahtua yhdenvertaisesti ja oikeudellisesti relevanttien seikkojen perusteella. (Juha Joona: sivut 380-381)

Otsake:

3. ILO-sopimuksen ratifiointi ja Lapin historialliset maa- ja vesioikeudet

ILO-sopimuksen mukaan alkuperäiskansaan kuuluvien henkilöiden tulee polveutua väestöstä, joka asui alueella uudisasukkaitten saapumisen tai valloituksen aikaan tai siinä vaiheessa kun valtionrajat muodostuivat. Nykyisen Suomen alueella uudisasukkaitten saapuminen liittyi erityisesti vuoden 1673 uudisasutusplakaatin antamiseen. Kemin-Lapin eteläisimpien lapinkylien eli Kitkan ja Maanselän osalta voidaan jopa puhua valtaamisesta. Toinen sopimuksessa mainittu ajankohta liittyy nykyisten valtiorajojen muodostumiseen. Raja Venäjää vastaan sovittiin Täyssinän rauhassa 1595 ja Norjaa vastaan Strömstadin rajasopimuksella vuonna 1751. Suomen ja Ruotsin välinen raja määrättiin Haminan rauhassa 1809. Viimeksi mainitun rajan syntymisen osalta kysymys oli kuitenkin siitä, että siihen asti Ruotsin Lapinmaihin kuuluneet alueet jaettiin kahteen osaan, eikä siitä, että alue olisi jaettu itsenäisten valtioiden kesken. Mikäli lähtökohtana pidetään sitä, että kysymys on ajankohdasta, jolloin Ruotsin rajat pohjoisella alueella lopullisesti määräytyivät kysymys olisi siis 1750-luvun alusta. Sananmukaisesti tulkiten ILO-sopimus koskisi siis niiden lappalaisten jälkeläisiä, jotka asuivat alueella ajanjaksolla, joka alkaa vuodesta 1674 ja päättyy vuoteen 1751. (Juha Joona: sivut 382)

 

Toisaalta myöskään ne henkilöt, joilla on oikeus äänestää saamelais-käräjävaaleissa eivät välttämättä määräydy niiden kriteerien mukaan, mitä ILO-sopimuksessa edellytetään. Kuten edellä todettiin, saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkitseminen liittyy vähintään yhden esivanhemman oppimaan kieleen ja 1960-luvun alun tilanteeseen. ILO-sopimuksen lähtökohtana on kuitenkin se, että sopimuksessa tarkoitettujen henkilöiden tulee polveutua väestöstä, joka on asunut alueella siinä vaiheessa kun valtioiden väliset rajat syntyivät ja/tai valloituksen tai asuttamisen aikaan ja että tällaiset henkilöt ovat ainakin osittain säilyttäneet perinteisiä instituutioitaan. SaamelaiskäräjäL:ssa tarkoitettuun vaaliluetteloon merkitseminen ei siis edellytä kummankaan edellytyksen täyttymistä. (Juha Joona: sivut 387-388)

 

Edellä on tultu siihen tulokseen, että Lapin historiallisten maaoikeuksien oikeudenomistajina voidaan pitää - ainakin rajoitettujen esineoikeuksien osalta - ensisijaisesti sellaisia alueella edelleen asuvia henkilöitä, jotka ovat lapinkyliin kuuluneiden lappalaisten jälkeläisiä ja joiden suvussa on harjoitettu metsästystä kalastusta ja poronhoitoa ja jotka niitä itse harjoittavat.

Nämä oikeuden subjektia koskevat määritelmät ovat lähellä toisiaan. Molemmissa kysymys on siitä, että alueita on käytetty sukupolvesta toiseen alueen alkuperäisten elinkeinojen harjoittamiseen. Tässä tutkimuksessa on katsottu, että paras oikeus alueiden käyttöön on alueen alkuperäisten asukkaitten jälkeläisillä. Samaan lähtökohtaan viittaa myös Ruotsin poronhoitolainsäädännön taustalla oleva ylimuistoinen nautinta. Tässä tutkimuksessa ei ollut mahdollista lähteä yksityiskohtaisemmin selvittämään sitä, mitä konkreettisia oikeuksia lappalaisten historiallisten maa- ja vesioikeuksien oikeudenomistajilla voidaan nykyisen Suomen alueella tänä päivänä katsoa olevan. Yhteinen kiinteistöoikeudellinen menneisyys huomioiden, lähtökohtana voidaan kuitenkin pitää sitä, miten nämä oikeudet Ruotsissa nykyään ymmärretään. Tätä taustaa vasten voidaan myös todeta, että mikäli ILO-sopimuksen maaoikeusartikloja koskevat lainsäädännölliset esteet päätettäisiin poistaa muuttamalla lainsäädäntöä vastaamaan Ruotsin lainsäädäntöä, tarkoittaisi tämä mahdollisesti myös sitä, että samalla saatettaisiin voimaan myös niitä Lapin historiallisia maa- ja vesioikeuksia, joiden voidaan katsoa olevan olemassa jo kansallisen lainsäädännön perusteella. (Juha Joona: sivut 392-393)

den olemassaoloa varsin selvänä ja riidattomana, koska hän ei edellytä, että asia tulisi ratkaista tuomioistuimessa, vaan hän lähtee siitä, että tilanteeseen soveltuu parhaiten kiinteistönmääritystoimitus, jossa selvitetään kiinteistön tai muun rekisteriyksikön ulottuvuutta tai kiin-teistöjaotusta muuten koskeva riita tai epäselvyys.838 Tutkimuksessa ei kuitenkaan tarkemmin yksilöidä millaista kiinteistöä tässä yhteydessä tarkoitetaan. Voisi olettaa, että tässä yhteydessä tarkoitettaisiin joko yksittäisen lapinveromaan tai koko lapinkylän aluetta. Tutkimuksessa myös todetaan, että vuoden 1760 määräysten antamisen jälkeen ei voinut vallita epäselvyyttä, "oliko tietty "kiinteistö" uudistila vai oliko kysymyksessä lapinkylä ja sen lappalainen veronmaksaja".839 Jo aikaisemmin oli kuitenkin todettu Enontekiöön liittyen, että autonomian aikana viranomaiset sovelsivat kameraalisoikeudellisia periaatteita koko Enontekiön alueeseen.840 On siis myös mahdollista, että Korpijaakko-Labba tarkoittaa kiinteistöllä koko sitä valtionmaata, joka sijaitsee yhden kunnan alueella.841

2. SaamelaiskäräjäL:n 3 §:n saamelaismääritelmä ja kysymys maa- ja vesioikeuksien subjektista

Lapin historiallisten maaoikeuksien yhteydessä puhutaan yleensä saamelaisten maaoikeuksista. Lähes poikkeuksetta jää kuitenkin mainitsematta, keitä henkilöitä tällöin tarkoitetaan. Ilmeisesti voidaan kuitenkin sanoa, että nimenomaan Suomessa, yleisessä kielenkäytössä, 'saamelaisella' tarkoitetaan henkilöä, joka on merkitty SamelaiskäräjäL:ssa tar-

sisällöstä ja Lapinmaan oikeusolojen kehityksestä". Tutkimuksessa ei kuitenkaan mainita mitä esitöitä tässä yhteydessä tarkoitetaan.

838 Ks. KiinteistönmuodostamisL:n (554/95) 11 luku 101 §.

839 Korpijaakko-Labba 2000, 178.

840 Korpijaakko-Labba 2000,127: "Autonomian ajan viranomaiskäytäntö sovelsi la-
pinkyläjärjestelmän varaan rakennettuja kameraalisoikeudellisia periaatteita ikään
kuin analogisesti rajoiltaan jyrkästi muuttuneen Enontekiön pitäjän kolmeen van
haan lapinkylään yhtenä uutena lapinkylänä".

841 Yhteenvedossa todetaan: Maakirjojen laatimisen vaiheessa "lapinkylä" oli tullut
tarkoittamaan Enontekiön, Inarin ja Utsjoen kalastaja-ja tunturilappalaisia kullakin
alueella erikseen" Korpijaakko-Labba 2000, 223., vrt. kuitenkin s. 225, jossa tode
taan, että verotuksessa (vuoden 1695 verouudistus) tapahtuneet muutokset, "joh
tivat kuitenkin käytännössä lapinkylän merkityksen korostumiseen verotettavana
"kiinteistönä" lapinveromaiden ohi.

koitettuun vaaliluetteloon. Asia voidaan siis ymmärtää siten, että puhuttaessa saamelaisten maaoikeuksista, tarkoitetaan SaamelaiskäräjäL:n mukaan määräytyviä saamelaisia. Seuraavassa käsitellään lyhyesti tätä kysymystä.

Vuoden 1995 SaamelaiskäräjäL842 3 §:ssä säädetään: Saamelainen. Saamelaisella tarkoitetaan tässä laissa henkilöä, joka pitää itseään saamelaisena, edellyttäen:

  1. että hän itse tai ainakin yksi hänen vanhemmistaan tai isovanhemmistaan
    on oppinut saamen kielen ensimmäisenä kielenään;
  2. että hän on sellaisen henkilön jälkeläinen, joka on merkitty tunturi-, met
    sä-, tai kalastajalappalaiseksi maa-, veronkanto- tai henkikirjassa, taikka
  3. että ainakin yksi hänen vanhemmistaan on merkitty tai olisi voitu merkitä
    äänioikeutetuksi saamelaisvaltuuskunnan tai saamelaiskäräjien vaaleissa.

Aloite saamelaisia koskevan tutkimuksen suorittamisesta tehtiin pohjoismaisen saamelaisneuvoston kokouksessa vuonna 1959. Perustiedot kerättiin vuonna 1962 toteutetuissa haastatteluissa, jossa tietojen kerääjille annettiin tehtäväksi haastatella jokainen saamelaisalueen asukas, jonka vanhemmista tai isovanhemmista jollain on, tai on ollut, saamen kieli ensimmäisenä kielenään.843 Saamelaisalueella tarkoitet-

842 L saamelaiskäräjistä 17.7.1995/974

843 Erkki Nickul, Tilastotieteen pro gradu-tutkielma. "Työhön soveltuivat parhaiten
henkilöt, jotka tuntevat seutua ja asukkaita. Sen vuoksi käännyttiin nuorten saa-
melasiopiskelijöiden puoleen tiedustellen noin viideltätoista, tahtovatko he ryhtyä
haastattelijoiksi. Lähes kaikki olivat valmiit ottamaan tehtävän vastaan." E. Nickul
1968, 6. Tähän liittyen ks. myös s. 8-10 ja 26-27. Työtä ohjasi saamelaisneuvos
ton Suomen jaoston puheenjohtajana toiminut Karl Nickul. Tietojen luotettavuuden
osalta Erkki Nickul toteaa, että haastattelijat olisi pitänyt kouluttaa tehtäväänsä pa
remmin. Hän pitää ymmärrettävänä sitä, että monet haastateltavat eivät muistaneet
kaikkia heidän isovanhemmistaan kysyttyjä asioita, mutta hän pitää yllättävänä sitä,
että varsin monilla lomakkeilla oli tyhjiä paikkoja isovanhempien nimien kohdalla.
Tältä osin hän toteaa: "Voisi kuvitella, että henkilö, jonka mieleen isovanhemman
nimi ei heti tullut, olisi sen kuitenkin pian muistanut, jos haastattelija olisi anta
nut hänen rauhassa miettiä". Puutteita ja epävarmuuksia oli Nickulin mukaan paitsi
merkinnöissä vanhempien ja isovanhempien kielissä, myös henkilön oman kielitai
don kohdalla. Erkki Nickul toteaa, että vielä vuonna 1964 aineistossa oli runsaasti
henkilöitä, joita ei puutteellisten tietojen vuoksi voinut sijoittaa mihinkään kieli-
ryhmään.Nickulin mukaan hänen itsensä myöhemmin suorittaman täydennystyön

tiin tässä yhteydessä Enontekiön, Inarin ja Utsjoen kuntia sekä Kittilän ja Sodankylä pohjoisosia. Lainvalmistelussa saamelaismääritelmää käsiteltiin vuonna 1973 mietintönsä jättäneessä saamelaiskomiteassa. Komitea toteaa, että "saamelaisten määrän täsmällisen arvioiminen on erittäin vaikeaa koska se riippuu saamelaisen määrittelemisestä". Komitean mukaan "eri aikoina ja eri Pohjoismaissa kansalaisia on lueteltu saamelaisiksi hyvinkin eri perusteilla," mikä on aiheuttanut tilastotietojen vaihtelua ja horjuvuutta. Lopuksi mietinnössä todetaan, että Suomessa on saamelaisten määrittelyssä pantu keskeinen paino kielelle, kun taas Ruotsissa saamelaisuus perustuu poronhoidon harjoittamiseen.844 Samana vuonna annettiin asetus saamelaisvaltuuskunnasta. Asetuksessa saamelaisella tarkoitettiin henkilöä, joka tai "jonka vanhemmista tai isovanhemmista ainakin yhden Pohjoismaiden saa-melaisneuvoston Suomen jaoston vuonna 1962 suorittaman väestötutkimuksen mukaan, taikka muuten, todetaan oppineen saamen kielen ensimmäisenä kielenään".845

Saamelaisvaltuuskunta-asetus korvattiin vuoden 1996 alusta voimaantulleella lailla saamelaiskäräjistä. Kielellinen saamelaismääritelmä säilyi samana, mutta tässä yhteydessä lakiin lisättiin ns. lappalaisperuste. Lisäyksen taustalla oli ns. saamelaislakiehdotus vuodelta 1990. Komiteanmietintönä julkaistussa saamelaislakiehdotuksessa todetaan muun muassa seuraavasti:846

aikana selvisivät melkein kaikki näistä tapauksista. Hänen mukaansa vain kuuden Inarin lomakkeen kielikysymykset jäivät avoimiksi ja hän ratkaisi näiden kohtalon arvaamalla. Nickul 1968,26-27. Ks. myös s. 11-12,22-26, 34-36, 106-109. Nicku-lin pro gradu-tutkielman liitteessä 'Saamelaisalueen saamelainen väestö 1.1.1962' luetellaan kriteerit täyttävät henkilöt kylittäin nykyisellä saamelaisten kotiseutualueella sekä yhdeksän henkilöä Kittilän Pokan kylässä.

844 KM 1973:46, 3. Kuitenkin myöhemmin myös Ruotsiin ja Norjaan on Suomen
esimerkkiä seuraten perustettu saamelaiskäräjät, joissa äänioikeutta koskeva kohta
on kieliperusteen osalta samantyyppinen kuin Suomessa. Sen sijan se miten kyseis
tä lainkohtaa käytännössä sovelletaan, näyttää poikkeavan eri maissa toisistaan.

845 Asetus saamelaisvaltuuskunnasta 824/73 l § 2 mom. Kolmannessa momentis
sa määrättiin, että saamelaisten kotiseutualueella tarkoitetaan Enontekiön, Inarin ja
Utsjoen kuntien alueita sekä Sodankylän kunnassa sijaitsevaa Lapin paliskunnan
aluetta.

846 Saamelaisasiani neuvottelukunnan mietintö L Ehdotus saamelaislaiksi ja erinäis
ten lakien muuttamiseksi. KM 1990:32, 30. Ks. myös vuoden 1994 saamelaistyö-
ryhmän mietintö s. 67 ja 87.

"Lapinkylien tilukset on vanhastaan verollepantu alueiden käytöstä poronhoidon, metsästyksen ja kalastuksen harjoittamiseen. Näitä elinkeinoja itsenäisinä pääelinkeinoina kutsuttiin lainsäädännössä lappalaiselinkeinoiksi. Lappalaiselinkeinon harjoittaja puolestaan oli lappalainen. Lappalaiset merkittiin maakirjaan, veronkantoluetteloon ja henkikirjaan lapinkylien tiluksiin kohdistuvien oikeuksien ja velvollisuuksien omistajina koko maaverotuksen ajan eli vuosina 1695-1923. ... Ehdotuksen mukaan lappalaiseksi katsottaisiin henkilö, joka on merkitty maakirjaan, veronkantoluetteloon tai henkikirjaan kalastaja-, metsä-, tai tunturilappalaiseksi vuosien 1875-1923 välisenä aikana sekä hänen jälkeläisensä. Vuosi 1875 on otettu lähtökohdaksi sen vuoksi, että vuodesta 1877 lähtien uudistilojen sijoittaminen siirtyi metsän-hallintoviranomaisille ja lappalaiset menettivät näiltä osin määräysvaltansa lapinkyliensä tiluksiin. Lisäperusteena on se, että kyseisen vuoden maakirja on laadittu erityisellä huolella"847

Hallituksen esityksessä saamelaiskäräjälaiksi esitetty säädösteksti oli sisällöllisesti samanlainen, mutta perustelut poikkesivat nyt aikaisemmasta.848 Samalla tavoin kuin vuoden 1990 ehdotuksessa, myös hal-

847 KM 1990:32, 45-46. Lakiehdotuksesta ei käy selville millä perusteella voidaan
sanoa, että juuri vuoden 1877 maakirja olisi laadittu erityisellä huolella. Mikäli
tarkoituksena oli, että rajauksen sisälle olivat tulleet lapinkylien tiluksiin kohdis
tuvien oikeuksien haltijoiden jälkeläiset, olisi voinut olettaa, että esityksessä olisi
ehdotettu pikemminkin vuotta 1875 edeltävää, kuin sen jälkeistä aikaa. Näin siksi,
että ne perusteet, joihin lakiehdotuksessa viitattiin liittyvät kyseistä ajankohtaa edel
tävään eivätkä sen jälkeiseen aikaan. Varsin ongelmallinen on myös perustelu, että
lappalaiset olivat menettäneet määräysvaltansa lapinkylien tiluksiin vasta vuonna
1877. Kysymys oli siitä, että kyseisenä vuonna toimivalta uudistilojen perustami
sesta päättäminen siirtyi valtion viranomaiselta toiselle.

848 Hallituksen esitystä edeltäneessä vuoden 1994 saamelaistyöryhmän (Eero J. Aar
nio ja Heikki J. Hyvärinen) mietinnössä (s. 46) todetaan: "Nykyisellä kielellisellä
perusteella määritellyt saamelaiset ovat lappalaisten jälkeläisiä kuten edellä on esi
tetty. Osa näistä jälkeläisistä on saattanut kadottaa saamen kielen äidinkielenään
jo niin kauan sitten, että heitä ei nykyisen määritelmän mukaan enää pidetä saa
melaisina. Tämän vuoksi esitetään, että saamelaisena pidettäisiin saamenkielises
tä syntyperästä riippumatta myös sellaisen henkilön jälkeläisiä, jotka on merkitty
tunturi-, metsä- tai kalastajalappalaisiksi maa-, veronkanto- ja henkikirjassa vuonna
1875 tai myöhemmin"... Hallituksen esitykseen on lisätty kohta: "Mikäli mentäisiin
ajallisesti vielä kauemmas, saattaisivat näyttö vaikeudet lisääntyä kohtuuttomaksi
ja hakijan tosiasiallinen yhteys saamen kansaan saattaisi olla kyseenalainen". Se
miksi lappalaisperuste haluttiin ottaa mukaan juuri tässä vaiheessa ei käy selville.
Hallituksen esityksessä todetaan kuitenkin myös seuraavasti: (Lapinkylät) "toimi
vat hallinnollisesti lappalaisen nimismiehen, neljännesnimismiehen ja lautamiesten

lituksen esityksessä ehdotettiin ensimmäisiksi huomioon otettaviksi viranomaisrekistereiksi vuoden 1875 luetteloita, mutta asiasta oli myöhemmin tarkoitus tarkemmin säätää asetuksella.849 Kun lakiehdotusta käsiteltiin eduskunnassa, perustuslakivaliokunta katsoi, ettei vuoden 1875 luetteloita voida säätää laissa tarkoitetuiksi yksinomaisiksi viranomaisrekistereiksi ja että tähän asiaan liittyen ei ole tarkoituksenmukaista täydentää lakia erillisin asetuksenantovaltuuksin.850 Kun vuosilukua koskeva rajoitus poistui laista, tarkoitti se sitä, että myös sellaisilla henkilöllä, joiden esi-isä oli merkitty myös ajallisesti kaukaisempaan luetteloon, oli myös mahdollisuus hakea merkitsemistä saamelaiskäräjien vaaliluetteloon. Saamelaiskäräjien vaalilautakunta kuitenkin hylkäsi tällaiset hakemukset.851 KHO:n valittaneista oikeus hyväksyi vain neljä henkilöä merkittäväksi saamelaiskäräjien vaaliluetteloon nk. lappalaisperusteen nojalla.852

Syy siihen, minkä vuoksi vuoden 1995 saamelaiskäräjälakiin lisättiin nk. lappalaisperuste ei käy selville lain esitöistä. Esitöissä tätä asiaa perustellaan siten, että myös sellainen henkilö, jonka suvussa kieli oli menetetty jo aikaisemmin, olisi voinut hakea saamelaiskäräjien vaaliluetteloon. Tämä ei kuitenkaan voi olla varsinainen syy, koska sel-

johdolla vuosien 1695 ja 1760 lapinvoutiasetuksen ja vuoden 1695 Lapinmaan ve-rollepanoasetuksen mukaisesti. Kylien lappalaiset isännät määräsivät kyläkuntana lapinkylien yhteisistä alueista ja hallitsivat uusimman tutkimustoiminnan mukaan omia tiluksiaan valtion viranomaisten vakaassa tuomioistuin ja hallintokäytännössä tunnustaman maanomistusoikeuden nojalla. He maksoivat tiluksistaan valtiolle lain mukaista lapinveroa, jonka valtion viranomaiset vuosittain tilittivät maakirjoissa, veronkanto luetteloissa J a myöhemmin myös henkikirjoissa" (kurs. tässä). HE 248/1994 vp., 3 849 HE 248/1994 vp., 24. 850PeVM17/1994vp.,2.

851 KHO 22.9.19991. 3181, 24-25.

852 Saamelaiskäräjien hylkäävästä päätöksestä valitti KHO:een 656 henkilöä, jois
ta oikeus hyväksyi valituksen perusteella seitsemän henkilöä merkittäväksi vaali
luetteloon. Hyväksytyistä kaksi oli sellaista, joiden äidin vaalilautakunta oli oikai
suvaatimuksesta jo hyväksynyt vaaliluetteloon ja yhden oikeus hyväksyi, koska
saamelaiskäräjät oli hyväksynyt hänen isänsä vaaliluetteloon. Näiden lisäksi KHO
hyväksyi neljä lappalaisperusteista valitusta, koska valittajat olivat näyttäneet ole-
vansa vuoden 1870 henkikirjan merkityn kalastajalappalaisen jälkeläisiä. (Saame
laiskäräjät, Vaalilautakunta 4.10.1999: Saamelaiskäräjien vuoden 1999 vaaliluette
lo) Ks. KHO 22.9.19991. 3182-3188.

laisia henkilöitä, jotka olisivat hakeneet vaaliluetteloon merkitsemistä sillä perusteella, että joku heidän esivanhemmistaan olisi merkitty edellä mainittuihin vuoden 1875 jälkeen laadittuihin luetteloihin, ei käytännössä ollut. Todennäköisempi syy liittyy maaoikeudellisiin kysymyksiin. Hallituksen esityksessä viitataan "uusimpaan tutkimustoimintaan", millä tarkoitettiin Kaisa Korpijaakon vuonna 1989 ilmestynyttä väitöskirjaa. Tässä tutkimuksessa tullaan siihen tulokseen, että tuolloin veromaita hallussaan pitäneillä verolappalaisella on ollut omistusoikeus veromaihin.853 Tämä viittaisi siihen, että myös saame-laismääritelmään haluttiin liittää tähän seikkaan viittaava määritelmä-kohta.854 Ilmeisesti ajatuksena oli, että saamelaismääritelmän haluttiin sisältävän myös sellaisen määritelmäkohdan, joka yhdistäisi saamelaismääritelmän niihin henkilöihin, joita Korpijaakon tutkimuksessa pidettiin maanomistajina. Toisaalta tällaista tulkintaa vastaan puhuu se, että saamelaismääritelmän piiriin oli tarkoitus ottaa ainoastaan ne henkilöt, jotka oli merkitty mainittuihin rekistereihin vasta vuodesta 1875 eteenpäin, mutta Korpijaakon tutkimus päättyy ajallisesti 1740-luvulle. Tässä tutkimuksessa esille tulleisiin tietoihin viitaten voidaan todeta, että mikäli tarkoituksena oli pyrkiä määrittelemään ne henkilöt, joilla tuomioistuimet katsoivat olleen hallituksen esityksessä kuvattu oikeus tiluksiinsa nykyisen Suomen alueella, kysymys olisi pitänyt olla ensisijaisesti vuotta 1744 edeltäneistä veroluetteloista.

SaamelaiskäräjäL:n säätämisen yhteydessä määritelmään lisättiin myös kohta, jonka mukaan henkilö on saamelainen "mikäli ainakin yksi hä-

853 Hallituksen esitystä edelsi vuoden 1994 'Saamelaisten kulttuuri-itsehallinto. Saa-
melaistyöryhmän mietintö'. Mietinnössä (s. 6-7) todetaan lapinkyliin liittyen seu
raavasti: "Kylien lappalaiset isännät määräsivät kyläkuntana lapinkylien yhteisistä
alueista ja hallitsivat uusimman tutkimustoiminnan mukaan omia tiluksiaan valtion
viranomaisten vakaassa tuomioistuin- ja hallintokäytännössä tunnustaman maan
omistusoikeuden nojalla. He maksoivat tiluksistaan valtiolle lain mukaista lapin-
veroa, jonka valtion viranomaiset vuosittain tilittivät maakirjoissa, veronkantoluet-
teloissa ja myöhemmin myös henkikirjoissa." Ks. myös s. 32 ja 64-66. Työryhmän
puheenjohtajana toimi lainsäädäntöneuvos Eero J. Aarnio OM:sta ja jäseninä Paavo
Pirttimäki SM:stä ja lakimiessihteeri Heikki J. Hyvärinen saamelaisvaltuuskunnas
ta. Aarnio ja Hyvärinen toimivat työryhmän sihteereinä.

854 Tähän viittaisi myös se, että lain esitöissä todetaan myös, että myös kieliperus-
teella saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkityt henkilöt ovat jonkun lappalaisen
jälkeläisiä.

nen vanhemmistaan on merkitty tai olisi voitu merkitä äänioikeutetuksi saamelaisvaltuuskunnan tai saamelaiskäräjien vaaleissa". Käytännössä uudistus tarkoitti sitä, että vaaliluetteloon merkitsemisen ei ole enää kytketty kahden lähimmän sukupolven saamenkielentaitoon, vaan vaa-liluettelomerkintään. Vaaliluettelossa olevien henkilöiden jälkeläisillä on oikeus tulla merkityksi vaaliluetteloon pelkästään sillä perusteella, että henkilö on jonkun vaaliluetteloon merkityn henkilön jälkeläinen. Kun kieliperuste ja lappalaisperuste suuntautuvat menneisyyteen, "jäl-keläisperuste" suuntautuu tulevaisuuteen, koska henkilöllä on tulevaisuudessa oikeus tulla merkityksi vaaliluetteloon riippumatta siitä, kuinka kaukana menneisyydessä hänen esivanhempansa on merkitty vaaliluetteloon - sukupolvien määrästä riippumatta - mikäli henkilöiden "välissä" olleet henkilöt on merkitty mainittuun luetteloon. Lainkohta mahdollistaa myös sen, että luettelomerkintää koskeva vaatimuksen ei tarvitse koskea jokaista sukupolvea vaan välissä voi olla henkilöitä, joita ei ole merkitty vaaliluetteloon koska sanamuodon mukaan riittää, että henkilö "olisi voitu merkitä" äänioikeutetuksi.855

Hieman yksinkertaisten voidaan siis sanoa, että saamelaisia eli saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkittyjä henkilöitä ovat vuoden 1962 haastattelujen perusteella luetteloidut henkilöt, heidän jälkeläisensä, sukupolvirajoituksesta riippumatta sekä sellaiset henkilöt, jotka saamelaiskäräjät ovat hyväksyneet merkittäväksi vaaliluetteloon.856 Jos

855 Vuoden 1999 saamelaiskäräjävaaleissa vaalilautakunta lisäsi vaaliluetteloon
vuoden 1995 vaaliluettelossa olleiden lapsina (syntyneet vuosina 1977-1980) 346
äänioikeutettua. Ks. Saamelasikäräjien vaalilautakunnan tiedote 4.10.1999.

856 Oikeuskäytännöstä käy myös selville, että mikäli saamelaiskäräjät oli hylännyt
hakemuksen, asianosaisella ei ollut käytännössä mahdollisuutta menestyä muutok
senhaussa. Saamelaiskäräjät oli hylännyt hakemuksen, jossa hakija perusteli hake
mustaan kirjallisella, kahden todistajan allekirjoittamalla todistuksella, jonka mu
kaan todistuksen antaja oli useasti keskustellut hakijan isän kanssa saamenkielellä.
Saamelaiskäräjät eivät myöskään pitäneet luotettavana hakijoiden äidin isoäidin
virkatodistusta, johon tämän äidinkieleksi oli merkitty saamenkieli. KHO hylkäsi
molemmista päätöksistä tehdyt valitukset. Hakija ei myöskään menestynyt valituk
sessa, jossa hän toteaa, että hänen isänsä kymmenestä sisaruksesta neljä on mer
kitty vaaliluetteloon, mutta toisia ei ole hyväksytty vaaliluetteloon. Myös kaikki
saamelaiskäräjien vaaleja koskevissa valituksissa esitetyt vaatimukset suullisten
käsittelyjen järjestämisistä näytön esittämistä varten hylättiin ilmeisen tarpeettomi
na. Ks. KHO 27.9.1999 t. 3804, KHO 22.9.1999 t. 3182, KHO 27.9.1999 t. 3834,
KHO 27.9.1999 t. 3821, 3804, 3835, 3821- 3825, 3830 3831, 3833 ja 3760. KHO

lähdetään siitä, että SaamelaiskäräjäLrn vaaliluetteloon merkityt henkilöt ovat ne henkilöt, joita saamelaisilla yleiskielessä tarkoitetaan, saamelaisten lukumäärä on jatkuvasti kasvanut. Vielä 1900-luvun puolivälissä saamelasia katsottiin olevan noin 2 500, mutta tällä hetkellä noin 8 000 henkeä.857 Toisaalta on kuitenkin katsottu, että saamelaisten suomalaistuminen on ollut erityisen voimakasta 1900-luvulla ja toisen maailmansodan jälkeen.858 Tällöin voidaan tietysti kysyä miten on ymmärrettävissä, että saamelaisten määrä on kasvanut samaan aikaan, kun heidän katsotaan voimakkaasti assimiloituneen pääväestöön. Tämä on ymmärrettävissä sitä taustaa vasten, että SaamelaiskäräjäL: n saamelaismääritelmä ei edellytä henkilöltä saamelaisuuteen yleensä liitettyjä ominaisuuksia, vaan se säilyttää henkilön saamelais-statuksen erilaisista muutoksista riippumatta.859

5.12.20011. 3050-3055. KHO 27.9.19991. 3761; KHO 5.12.20011. 3049.

857 Vuonna 1949 saamelasia oli vuoden 1952 komitean mukaan 2 529, vuoden 1962
haastattelututkimuksessa 3 843 ja vuonna 1999 saamelaisia oli 7 502 henkilöä. Vrt.
Myntti 1997, 60-80.

858 Eräät tutkijat ovat nähneet asian siten, että lappalaisten/saamelaisten suomalais
tuminen on erityisesti 1900-luvun ilmiö. Aspin mukaan suomalaistuminen on ta
pahtunut Lapissa eri alueella eri aikakausina, mutta kaikkein voimakkaimmin ja
yhtenäisimmin toisen maailmansodan jälkeen. Ks. Asp 1966, 114 ja siinä mainittu
kirjallisuus. Saamelasityöryhmän mietinnössä (1994) todetaan, että lappalaiseksi
jääminen merkitsi heidän oikeutensa, asemansa ja tarpeensa sivuuttamista. Tämä
suhtautuminen johti työryhmän mukaan "erityisesti toisen maailmansodan jälkeen
lappalaisten arvostuksen heikkenemiseen ja heidän voimakkaaseen sulautumiseen-
sa pääväestöön" (s. 10), samoin HE 248/1994 vp., 4-5. Ks. myös E. Nickul 1968,
73: "Saamenkielisten väheneminen kaikkein nuoremmissa ikäluokissa johtuu siis
suomalaistumisesta, joka näyttää 1950-luvun puolivälistä erityisesti voimistuneen
."Ks. myös s. 56ja 70.

859 On tapana sanoa, että juuri kieli on se erottava tekijä, joka erottaa saamelaiset ja
suomalaiset toisistaan. Saamelaiskäräjien saamelaismääritelmä ei kuitenkaan edel
lytä, että henkilön tulisi osata saamenkieltä, vaan jo vuoden 1962 määritelmän mu
kaan oli riittävää, että vain yksi henkilön neljästä isovanhemmasta oli oppinut saa
menkielen ensimmäisenä kielenään. Kielen osaaminen ei siis saamelaiskäräjalain
mukaan ole se erottava tekijä, joka erottaa saamelaisen ja ei-saamelaisen toisistaan.
Saamelaiskäräjälain esitöissä käytetään ilmausta "saamenkielinen syntyperä" (HE
248/1994 vp., 18). Suomen tilastollisen vuosikirjan (2001, 114) mukaan saamen
kielisen väestön määrä on 1900-luvulla vaihdellut l 312 (1960) ja 2 347 (1950)
välillä. Vuosikirjan mukaan vuoden 2000 lopussa saamea puhui äidinkielenään l
734 henkilöä. Kuitenkin saamelaisten määräksi Suomessa arvioidaan nykyään noin
8000 henkeä. Vrt. E. Nickul 1968,73-75. Kaikki saamenkieltä äidinkielenään puhu
vat eivät ole myöskään hakeneet merkitsemistä SaamelaskäräjäLin vaaliluetteloon.

 

Toisaalta voidaan myös kysyä, minkä vuoksi nimenomaan vuosi 1962 olisi tässä suhteessa ratkaiseva. Mikäli edellä mainittu haastattelututkimus olisi tehty jonain muuna ajankohtana, vaaliluetteloon merkityt henkilöt eivät olisi samat, jotka luetteloon on tällä hetkellä merkitty.860 Mikäli haastattelut olisi tehty aikaisemmin, mukaan olisi epäilemättä tullut myös sellaisia sukuja, joihin kuuluvat henkilöt eivät olisi enää vuonna 1962 täyttäneet asetettua kriteeriä.861 Mikäli haastattelut olisi taas tehty myöhemmin, tilanne olisi ilmeisesti päinvastainen. Kuitenkaan se, että haastattelut tehtiin vuonna 1962 ei liittynyt mihinkään sel-

Ks. myös Myntti 1997, 78, jossa eräänä vaihtoehtona tuodaan esille myös mahdollisuus, että vaaliluetteloon merkittyjen henkilöiden tulisi osata saamenkieltä, minkä voisi olettaa edistävä kielen säilymisestä. Myntti esittää, että kielitaidon osoittamiseksi tulisi perustaa riippumaton kielilautakunta. Toisaalta kielen asettamista tässä suhteessa ratkaisevaksi kriteeriksi on kritisoitu sitä taustaa vasten, että valtiovallan tavoitteena on ollut jo 1600-luvulta alkaen se, että saamenkieltä puhuneet henkilöt olisivat vaihtaneet kielensä suomeen tai ruotsiin.

860 Mainittua haastattelututkimusta arvioitaessa on myös otettava huomioon, että
haastatteluja tehtiin muutamaa poikkeusta lukuun ottamatta vain edellä mainitul
la alueella. Nickul toteaa tältä osin seuraavasti: "Saamelaisneuvoston väestötutki-
musaineiston luotettavuuskysymyksessä on etusijalla poisjäämisen ongelma. Pyr
kimyksenä oli suorittaa kokonaistutkimus. Saamelaisalueen eteläpuolella hajallaan
ympäri Suomea asuvien saamelaisperäisten henkilöiden suhteen tässä ei onnistuttu.
Tehtävän vaikeuden käsitettyäni en uskaltanut edes vakavasti yrittää Etelä-Suomen
saamelaisten täystutkimusta." Erkki Nickul 1968, 24. Nickulin pro gradu-tutkiel-
masta käy kuitenkin selville, että vuoden 1962 haastattelututkimuksen päätyttyä
haastatteluja tehtiin vielä Ylitorniolla ja Rovaniemellä, Sama 11-12, 22-26.

861 Tarkoittaen vanhan Sodankylän pitäjän aluetta, johon siis kuului myös muiden
vanhan Kemin-Lapin lapinkylien alueita kuin Sodankylän lapinkylä, Jacob Fellman
(1830) kirjoittaa, että monilla alueilla, erityisesti Sodankylän alueen eteläosissa, ei
ainoastaan varsin yleisesti ymmärretä lapinkieltä, vaan että eräät asukkaista käyt
tävät tätä kieltä kotikielenään. (J. Fellman 1906, III, 407). Pelimannin tarkoitta
ma lapinkieli oli Kemin-Lapin metsälappalaisten käyttämä, nykyään jo kadonnut,
nk. metsälappi. Vuoden 1929 komiteanmietinnössä (KM 1929:8, 15) todetaan, että
"Elintapojen vaihtamisesta huolimatta kuitenkin vanha Keminlapin kieli paikoin
melko kauan piti puoliaan. Niinpä esim. Sodankylän eräissä eteläosissa, kuten
Kieringissä, Unarissa ja Luusuassa, vielä 1800-luvun puolivälissä yleisesti osattiin
lappia". Kyseiset alueet sijaitsevat nykyisen Sodankylän ja Rovaniemen rajalla. Il
meisesti myös osa Tornionlaakson pitäjien alueella varsin myöhään asuneista lap
palaisista poropaimenista säilytti kielen varsin pitkään. Näin voisi päätellä ainakin
siitä, että vuoden 1999 saamelaiskäräjävaaleissa Kolarissa asuva poromies ja poro-
raition jälkeläinen esitti kirjallisen todistuksen siitä, että hänen isoisänsä oli puhunut
mainittua kieltä. Vaatimus vaaliluetteloon merkitsemisestä kuitenkin hylättiin.

laiseen oikeudelliseen muutokseen tai tapahtumaan, jonka perusteella kyseinen ajankohta voitaisiin katsoa tässä suhteessa ratkaisevaksi. Se että haastattelut tehtiin juuri tuolloin oli tässä mielessä "sattuma". Yleensä ei myöskään ajatella, että tutkimuksen tekoajankohta olisi ratkaiseva sen suhteen, keitä voidaan pitää nykyään saamelaisina. Toisaalta voidaan todeta, että määritelmää valittaessa esillä oli muitakin vaihtoehtoja kuin nykyinen määritelmä. Mikäli määritelmäksi olisi esimerkiksi otettu jompi kumpi kahdesta muusta vuoden 1952 komiteanmietinnössä esillä olleista määritelmistä, olisivat saamelaisiksi katsotut henkilöt tulleet määritellyksi eri tavalla.862

SaamelaiskäräjäL:n saamelaismääritelmää ei tule myöskään ymmärtää niin, että luetteloon merkitseminen tai se, että henkilöä ei ole merkitty mainittuun luetteloon osoittaisi sen, että henkilö on, tai ei ole, assimiloitunut pääväestöön. Näin voidaan sanoa jo sillä perusteella, että vaaliluetteloon merkitsemistä ei ratkaistu tällä perusteella, vaan lähtökohtana oli edellä mainittu määritelmä.863 Toisaalta tämä ero ei käy

862 Mikäli määritelmäksi olisi valittu poronhoidon harjoittaminen, lähtökohtana oli
si ilmeisesti ollut se, että saamelaisiksi olisi katsottu ne henkilöt, jotka harjoittivat
poronhoitoa. Vuoden 1952 mietinnössä oli esillä myös heimokäsite. Se mitä tällä
täsmällisesti ottaen tarkoitettiin ei käy selville, mutta samassa yhteydessä viitattiin
myös 1700-luvun kirkonkirjoihin. Ilmeisesti kysymys oli syntyperästä tai henkilön
sukutaustasta. Mikäli määritelmäksi olisi esimerkiksi tullut näiden kahden esityksen
yhdistelmä eli saamelaiseksi olisi katsottu lapinsukuinen poronhoitaja, määritelmä
olisi ollut lähellä sitä miten Ruotsin poronhoitolainsäädäntö määrittää ne henkilöt,
joita tällä hetkellä pidetään maa- ja vesioikeuksien subjekteina.

863 Näin voidaan sanoa myös sitä taustaa vasten, että hakemuksia muun muassa hy
lättiin äänin 7-7, puheenjohtajan äänen ratkaistessa, mutta myös hyväksyttiin ää
nestystuloksilla 8-6. Vähemmistöön jääneen saamelaiskäräjien jäsenen eriävässä
mielipiteessä todettiin, ettei hakijoilla ja valittajilla eikä myöskään saamelaiskärä
jien jäsenillä ollut mahdollisuutta vertailuun näytön osalta vaaliluetteloon hakeu
tuneiden ja sellaisten, jo hyväksyttyjen henkilöiden osalta, joiden kieliperuste on
ollut epävarmalla pohjalla. Ks. KHO 27.9.1999 t. 3804 ja 22.9.1999 t. 3182. Ks.
KHO 27.9.1999 t. 3834. Toisaalta henkilö on voitu merkitä vuoden 1999 vaalien
vaaliluetteloon pelkästään oman ilmoituksensa perusteella. Vuonna 2003 saame
laiskäräjien vaalilautakunta oli katsonut, että henkilö oli merkitty vaaliluetteloon
virheellisin perustein ja hallituksen mukaan kysymys on ollut erehdyksestä. Tästä
huolimatta kyseisen henkilön jälkeläisellä oli oikeus tulla merkityksi vuoden 2003
vaalirekisteriin. KHO 2003:61. Asiassa voi pitää ongelmallisena myös sitä, että
vaikka saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkityt henkilöt valitsevat saamelaiskä-
räjille valitut henkilöt, saamelaiskäräjille valitut henkilöt valitsivat - joko suoraan

kaikkien henkilöiden osalta selville vertaamalla heidän sukutaustaa, ammattia, asuinpaikkaa tai henkilökohtaisia taitojaan, vaan johtopäätökset voivat olla joissain tapauksessa jopa päinvastaiset.864

SaamelaiskäräjäL:n määritelmän osalta oleellista asiassa on ennen kaikkea se, että siltä osin kuin tehdään johtopäätöksiä sen suhteen keiden henkilöiden voidaan katsoa olevan maa- tai muiden oikeuksien subjekteja, asiaa ei voida ratkaista sen mukaan onko henkilö merkitty saamelaiskäräjien vaaliluetteloon vai ei. Tällaisella ajattelulla olisi yhtäläisyyksiä nk. käsitelainopin kanssa, jossa - hyvin yleisesti ilmaistuna - asioita sijoitetaan erilaisten käsitteiden alaisuuteen ja johtopäätöksiä tehdään käsitteiden pohjalta. Mikäli henkilön katsotaan olevan oikeudellisesti muista poikkeavassa asemassa pelkästään sen mukaan, onko hänet merkitty saamelaiskäräjien vaaliluetteloon vai ei, ollaan lähellä tällaista, nykyisen oikeudellisen ajattelun näkökulmasta jo hylätyksi tullutta tapaa tehdä johtopäätöksiä. Lähtökohtana ei voi olla se millaista nimitystä henkilöstä käytetään, vaan se millaisia oikeuksia hänellä katsotaan olevan.

Kysymys lappalaisten historiallisten maa- ja vesioikeuksien nykyisistä oikeudenomistajista ei siis ratkea sen mukaan ketä voidaan pitää SaamelaiskäräjäLm tai jonkin muun laindäädännön tarkoittamina saamelaisina, vaan tämän oikeuden syntymistä ja olemassaoloa koskevan lainsäädännön mukaan. Sama koskee myös kysymystä siitä kei-

tai välillisesti - ne henkilöt, jotka merkitään saamelaiskäräjien vaaliluetteloon. Saa-melaiskäräjille valittujen henkilöiden näkökulmasta kysymys on myös siitä, ketkä tulevat äänestämään saamelaiskäräjien vaaleissa.

864 Tilanne on ongelmallinen nimenomaan niiden henkilöiden osalta, joiden valtaväestöstä poikkeava asema ei ole kovin selvä. Nykyään enemmistö saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkityistä henkilöistä asuu saamelaisten kotiseutualueen ulkopuolella: muualla Suomessa ja ulkomailla. Kärjistetyssä esimerkissä määritelmän mukainen saamelainen olisi esimerkiksi sellainen henkilö, joka - lapinsukui-sen sukuhaarankin osalta - olisi kolmannen polven pääkaupunkiseutulainen ja siellä asuva ja työskentelevä henkilö, jonka 16 isovanhempien isovanhemmasta yksi on ilmoittanut oppineensa saamen kielen ensimmäisenä äidinkielenään, kun taas muut isovanhemmat ovat "täysin suomalaisia". Saamelainen ei sen sijaan ole sellainen lappilainen poronhoitaja, jonka kaikki 16 esivanhempaa ovat suvultaan myös "la-pinsukua". Asiaan ei vaikuta sekään, että jälkimmäinen on voinut opetella saamenkielen, mutta edellinen ei kieltä osaa.

den henkilöiden voidaan katsoa olevan alkuperäiskansaan kuuluvia tai kulttuuriseen tai muuhun vähemmistöön kuuluvia henkilöitä. Saame-laiskäräjäLm määritelmä ei anna vastausta näihin kysymyksiin yksinkertaisesti siitä syystä, että määritelmä ei erottele henkilöitä suhteessa edellä mainittuihin asioihin. Tilanne olisi toinen, mikäli määritelmä olisi sisällöltään sellainen, että se rajaisi henkilöitä suhteessa edellä mainittuihin asioihin. Mikäli määritelmä erottaisi henkilöt "maaoikeus-", "alkuperäiskansa"- tai "vähemmistö-kriteerien" mukaisesti se olisi käyttökelpoinen myös näiden kysymysten osalta. Koska asia ei ole näin, SaamelaiskäräjäL:n saamelaismääritelmä ei anna vastausta siihen, keitä ovat ne henkilöt, joiden voidaan katsoa kuuluvan edellä mainittujen käsitteiden piiriin.865

Eri asia on, että valtaosa niistä henkilöistä, joiden voidaan katsoa ensisijaisesti täyttävän yhden tai useamman edellä mainitusta kriteereistä, on myös merkitty saamelaiskäräjien vaalirekisteriin.866 Oleellista asiassa on kuitenkin ennen kaikkea se, että edellä mainittuja subjekti-kysymyksiä ei voida ratkaista SaamelaiskäräjäL:n saamelaismääritelmän mukai-

865 Kysymys on laaja ja monella tavalla ongelmallinen. Tässä yhteydessä voidaan
esimerkiksi todeta, että jo alkuperäisen määritelmän mukaan - sellaisena kuin se
oli vuoden 1962 haastattelututkimuksessa - saamelaiseksi katsottiin henkilö, jon
ka neljästä isovanhemmasta kolme saattoi olla "täysin suomalaisia" ja ainoastaan
yksi isovanhemmista oli ilmoittanut oppineensa saamen kielen ensimmäisenä kie
lenään. Nykyinen määritelmä mahdollistaa luetteloon merkitsemisen periaatteessa
sukupolvirajoituksesta riippumatta, jolloin henkilö, josta peruste johdetaan, voi olla
useiden sukupolvien päässä. Tätä taustaa vasten on mahdollista kysyä onko Saame-
laiskäräjäL:n saamelaismääritelmää mahdollista ymmärtää siten, että se ratkaisee
sen ketä voidaan pitää 'enemmistöön', 'vähemmistöön' tai 'valtaväestöön' kuuluvi
na henkilöinä. Toisesta näkökulmasta voidaan kysyä, millainen asema on sellaisella
henkilöllä, joka ei ole halunnut hakeutua mainittuun luetteloon, vaikka hänellä tämä
oikeus olisikin. Käytännössä tämä kysymys voi tulla esille vähemmistöjä koskevan
lainsäädännön tai ihmisoikeussopimusten valmisteluun ja soveltamiseen liittyen.

866 On selvää, että monien henkilöiden osalta suomalaisesta valtaväestöstä poikkea
va asema on niin "itsestäänselvä" että tämän tämän kysymyksen liittäminen johon
kin määritelmään on tarpeetonta. Mikäli kysymys on esimerkiksi ammattiporon-
hoitajasta, jonka molemmat vanhemmat ovat lapisukuisia ja puhuvat saamenkieltä
äidinkielenään, koko määritelmä-kysymys on triviaali. Sen sijaan niiden henkilöi
den kohdalla, joiden osalta tämä ero ei ole kovin selvä, voi syntyä ongelmia. Kui
tenkin myös tämän asian osalta lähtökohtana täytyy olla se, että ihmisiä kohdellaan
yhdenvertaisesti.

sesti vaan kutakin henkilöä koskevien tosiasiallisten olosuhteiden perusteella. Tähän liittyen voidaan myös todeta, että vaikka lainvalmistelusta löytyy esimerkkejä siitä, että sanaa 'saamelainen' käytetään monessa tapauksessa myös historiallisten maaoikeuksien subjektina tai alkuperäiskansaan tai vähemmistöön kuuluvien henkilöiden synonyymina, tämä ei tarkoita sitä, että lainsäätäjä olisi ratkaissut asian siten, että ainoastaan saamelaiskäräjien vaalirekisteriin merkittyjä tulisi pitää edellä mainittujen oikeuksien subjekteina. Näin voidaan sanoa sillä perusteella, että lainvalmistelussa, esimerkiksi hallituksen esityksissä, tätä kysymystä ei ole käsitelty juuri lainkaan. Asiaa ei ole haluttu nostaa esille. Tilanne olisi toinen, mikäli näin olisi tehty ja lainsäätäjä olisi ratkaissut asian tämän jälkeen siten, että erilaisten oikeuksien katsotaan koskevan pelkästään saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkittyjä henkilöitä.

Koska kuitenkin puhutaan saamelaisten oikeuksista ja saamelaisina pidetään SaamelaiskäräjäL:n vaaliluetteloon merkittyjä henkilöitä, voi syntyä käsitys, että kysymys on nimenomaan vaaliluetteloon merkityistä henkilöistä. Jotta oikeuksien subjektia koskevan kysymyksen käsittely olisi ymmärrettävää, ei ole kovinkaan hyödyllistä puhua saamelaisista oikeuksien subjektina, vaan tulisi kertoa, keitä henkilöitä tarkoitetaan: mikä on se peruste, minkä nojalla nimenomaan kyseisillä henkilöillä voidaan katsoa olevan sellaisia maa- tai muita oikeuksia, mitä jollain toisella henkilöllä ei ole. Tätä voitaneen pitää vähimmäisvaatimuksena. Mikäli ei tiedetä keitä henkilöitä tarkoitetaan, myös oikeuksista keskusteleminen jää epämääräiseksi.

Mikäli ei ole selvää mitä saamelaisella eri yhteyksissä tarkoitetaan, on mahdollista että myös itse asiasta saa virheellisen käsityksen. Eräs tällainen asia on viime vuosikymmeninä usein esillä ollut kysymys siitä tulisiko Suomessa myöntää saamelaisille yksinoikeus poronhoidon harjoittamiseen. Tätä perustellaan sillä, että Ruotsissa ja Norjassa poronhoidon todetaan olevan saamelaisten yksinoikeus.867 Kun Suomessa käytetään ilmausta 'saamelainen', asia

867 Ks. esim. KM 1976:26, 145. Vuoden 2001 saamelaiskomitean mietinnössä todetaan, että saamelaiskäräjien vaaliluettelo on virallinen luettelo saamalaisista ja myöhemmin että "porotalous ei, toisin kuin Ruotsissa ja Norjassa, ole ollut saamelaisten yksinoikeutena" KM 2001:14, 25, 130. Ks. myös Pe VL 8/1993, jossa käsiteltiin saamelaisvaltuuskunnan ehdotusta, jossa esitettiin poronhoidon harjoittamista saamelaisten yksinoikeudeksi.

ymmärretään yleensä siten, että tällöin tarkoitetaan saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkittyjä henkilöitä. Ruotsin vuoden 1971 poroelinkeinolaissa kuitenkin säädetään, että oikeus käyttää maata- ja vettä itsensä ja porojensa elatukseen (poronhoito-oikeus), on sellaisella henkilöllä, joka on saamelaista (aikaisemmin 'lappalaista') syntyperää, mikäli hänen isällään tai äidillään tai jollain hänen isovanhemmistaan poronhoito on ollut vakituisena ammattina.868 Oikeus harjoittaa poronhoitoa ei siis ole yhteydessä siihen, että henkilö itse tai se henkilö, jolta peruste johdetaan, olisi oppinut saamen kielen ensimmäisenä kielenään, vaan kysymys on henkilön sukutaustasta ja elinkeinosta. Ruotsin saamelaiskäräjälain saamelaismääritelmä on lähellä Suomen SaamelaiskäräjäL:n saamelaismääritelmää. Erilaiset määritelmät tarkoittavat sitä, että vain pienellä osalla Ruotsin SaamelaiskäräjäL:n mukaan äänioikeutetuilla henkilöillä on edes oikeus harjoittaa käytännössä poronhoitoa.869 Mikäli poronhoito katsottaisiin Suomessa vain saamelaiskäräjälaissa tarkoitettujen saamelaisten yksinoikeudeksi tarkoittaisi se sitä, että sellainen henkilö, jolla Ruotsin poronhoitolainsäädännön on oikeus poronhoitoon, menettäisi tämä oikeuden ja toisaalta moni sellainen saamelaiskäräjien vaalirekisteriin merkitty henkilö, jolla tätä oikeutta ei Ruotsin lainsäädännön mukaan olisi, saisi itselleen tämän oikeuden. Poronhoidon harjoittamisoikeuden säätämistä saamelaiskäräjälaissa tarkoitettujen saamelaisten yksinoikeudeksi ei siis voida perustella ainakaan sillä, mitä tästä asiasta on säädetty Ruotsissa. Jotta oikeuksien subjektista ei syntyisi tarpeettomia väärinkäsityksiä, olisi yksinkertaisinta puhua SaamelaiskäräjäL:ssa tarkoitetuista tai jollain muulla perusteella määritellyistä henkilöistä.

Lapin historiallisten maaoikeuksien yhteydessä puhutaan yleensä saamelaisten maaoikeuksista. Aivan ilmeisesti tämä ymmärretään monessa tapauksessa siten, että oikeuksien subjekteja ovat ne henkilöt, joita kutsutaan saamelaisiksi. Suomessa tätä nimitystä käytetään lähinnä vain SaamelaiskäräjäL:ssa tarkoitettuun vaaliluetteloon merkityistä

868 SFS 1971:437 l §.Vuoden 1971 PoroelinkeinoL korvasi edellisen eli vuoden
1928 PoronhoitoL:n, jossa kyseinen lainkohta oli sisällöllisesti muuten samanlai
nen, mutta vielä tässä vaiheessa käytettiin ilmausta 'lappalaista syntyperää' (lapsk
härkomst). SFS 1928:309 1,1 §. Tätä aikaisemmassa lainsäädännössä puhutaan
lappalaisista. Vuoden 1971 PoroelinkeinoL:ssa nimitys on muutettu 'lappalaisesta'
'saamelaiseksi'.

869 Tällaisia henkilöitä on vain noin 2 500 henkilöä. SOU 1999:25, 14. Sen sijaan
periaatteellinen oikeus poronhoitoon katsotaan nykyään olevan myös muilla saame
laisilla, kuin niillä, joilla PoroelinkeinoL:n mukaan on oikeus harjoittaa poronhoi
toa. Ks. Bengtsson 2004, 45-46.

henkilöistä. Kuitenkin, kuten edellä on todettu, SaamelaiskäräjäL:n määritelmä ei määrittele henkilöitä sen mukaan, voidaanko henkilöllä katsoa olevan erityisiä maaoikeuksia. Vaikka yleensä puhutaankin saamelaisten maaoikeuksista, oikeuden subjektia koskevan ajattelun ei siis tulisi lähteä kysymyksestä 'ketkä olivat saamelaisia?', vaan 'ketkä olivat ne henkilöt, joilla voidaan katsoa olevan erityisiä oikeuksia maa-ja vesialueisiin?'. Näiden henkilöiden määritteleminen tulee taas tapahtua yhdenvertaisesti ja oikeudellisesti relevanttien seikkojen perusteella.

3. ILO-sopimuksen ratifiointi ja Lapin historialliset maa- ja vesioikeudet

Viime vuosina keskustelun kohteena on ollut ILO:n yleiskokouksen 76. työkonferenssin vuonna 1989 hyväksymän sopimuksen nro 169 ratifiointi. Sopimus koskee itsenäisissä maissa asuvia alkuperäis- ja heimokansoja. Ratifioinnin ja täytäntöönpanon osalta ongelmallisiksi on koettu nk. maaoikeusartiklat (l3.-l9.), joissa mm. säädetään, että kyseisille kansoille on tunnustettava "omistus- ja hallintaoikeus niihin maihin, joilla ne perinteisesti asuvat". Ensimmäisen artiklan mukaan sopimusta sovelletaan alkuperäiskansoihin, joilla tarkoitetaan:

"... niitä itsenäisissä maissa eläviä kansoja, joita pidetään alkuasukkaina, koska he polveutuvat väestöstä, joka maan valloituksen tai asuttamisen tai nykyisten valtiorajojen muodostumisen aikaan asui maassa tai sillä maantieteellisellä alueella, johon maa kuuluu, ja jotka oikeudellisesta asemasta riippumatta ovat säilyttäneet kokonaan tai osittain omat sosiaaliset, taloudelliset, kulttuuriset ja poliittiset instituutionsa." 87°

ILO-sopimus lähtee siis erilaisesta oikeudellisesta lähtökohdista kuin esimerkiksi tämä tutkimus. Kun tässä tutkimuksessa kysymys on ollut kansallisen lainsäädännön sisällön selvittämisestä, ILO-sopimuksen ratifioinnissa on kysymys kansainvälisoikeudellisen sopimuksen voimaansaattamisesta, mikä tulee toteuttaa sopimuksen sanamuodon mukaisesti. Voidaan kuitenkin katsoa, että nykyisen Pohjois-Suomen historialla ja oikeudellisella menneisyydellä on oma merkityksensä myös

870 Art. 1.1 (b).

sen suhteen, miten ILO-sopimuksen voimaansaattaminen tulisi toteuttaa.871 Tätäkään kysymystä ei ole mahdollista käsitellä yksityiskohtaisesti, vaan myös tältä osin on tyydyttävä muutamaan huomioon.

ILO-sopimuksen mukaan alkuperäiskansaan kuuluvien henkilöiden tulee polveutua väestöstä, joka asui alueella uudisasukkaitten saapumisen tai valloituksen aikaan tai siinä vaiheessa kun valtionrajat muodostuivat. Nykyisen Suomen alueella uudisasukkaitten saapuminen liittyi erityisesti vuoden 1673 uudisasutusplakaatin antamiseen. Kemin-La-pin eteläisimpien lapinkylien eli Kitkan ja Maanselän osalta voidaan jopa puhua valtaamisesta. Toinen sopimuksessa mainittu ajankohta liittyy nykyisten valtiorajojen muodostumiseen. Raja Venäjää vastaan sovittiin Täyssinän rauhassa 1595 ja Norjaa vastaan Strömstadin ra-jasopimuksella vuonna 1751. Suomen ja Ruotsin välinen raja määrättiin Haminan rauhassa 1809. Viimeksi mainitun rajan syntymisen osalta kysymys oli kuitenkin siitä, että siihen asti Ruotsin Lapinmaihin kuuluneet alueet jaettiin kahteen osaan, eikä siitä, että alue olisi jaettu itsenäisten valtioiden kesken. Mikäli lähtökohtana pidetään sitä, että kysymys on ajankohdasta, jolloin Ruotsin rajat pohjoisella alueella lopullisesti määräytyivät kysymys olisi siis 1750-luvun alusta. Sananmukaisesti tulkiten ILO-sopimus koskisi siis niiden lappalaisten jälkeläisiä, jotka asuivat alueella ajanjaksolla, joka alkaa vuodesta 1674 ja päättyy vuoteen 1751.

ILO-sopimuksen I artiklassa puhutaan maasta tai siitä maantieteellisestä alueesta, jolla alueen alkuperäisväestön esivanhemmat asuivat maan valloituksen/asuttamisen tai nykyisten valtionrajojen muodostumisen aikaan. Tornion ja Kemin Lapinmaiden etelärajan mukaan määräytynyt lapinraja erotti lapinkylien alueisiin jaetun lappalaisten asuinalueen Pohjanlahden rannikon suomalaisten talonpoikien alueesta. Tämä nykyisen Pohjois-Suomen aluetta halkonut rajalinja872 erotti kahden eri

871 Vaikka ILO-sopimuksen ratifioinnin lähtökohtana on sopimuksen sanamuoto,
sopimuksen 34 artiklassa säädetään, että sopimuksen täytäntöönpano on ratkaista
va kunkin maan eritysolosuhteet huomioon ottaen. Myös tämä viittaisi siihen, että
alueen kiinteistöoikeudellisella menneisyydellä tulisi olla oma vaikutuksensa siihen
järjestelyyn, jonka mukaisesti sopimuksen ratifiointi toteutetaan, mikäli sopimus
päätetään ratifioida.

872 Ks. liite 2.

väestöryhmän asuinalueet toisistaan aina vuoden 1673 uudisasutuspla-kaatin antamisesta seuranneisiin tapahtumiin asti. Tornion pitäjän ja Tornion-Lapin välillä lapinraja käytiin vielä vuosina 1751-1754 toteutetussa rajankäynnissä.873 Tähän liittyen on kuitenkin todettava, että jo 1600-luvun puoliväliin tultaessa ainakin muutama suomalainen uudisasukas oli ehtinyt asettua Muonionjokivarteen nykyisen Suonttavaaran lapinkylän eteläosaan nykyisen Enontekiön alueelle sekä Ounasjoki-varteen Kittilän lapinkylän eteläosaan.874 Näidenkin alueiden osalta kysymys oli suomalaisista, joiden tiedetään saapuneen lapinrajan eteläpuolelta eli myös mainituilla alueilla lapinraja oli se rajalinja, joka alunperin erotti väestöryhmien asuinalueet toisistaan.875

Toinen sopimuksen kohderyhmänä olevia henkilöitä koskeva vaatimus liittyy siihen, että alueen alkuperäisväestöstä polveutuvien henkilöiden on tullut säilyttää ainakin osittain sosiaaliset, taloudelliset, kulttuuriset ja poliittiset instituutionsa. Vaikka käräjäpöytäkirjoissa käsitellään pääasiassa oikeudellisia kysymyksiä, niistä samalla välittyy myös se muutos, minkä lappalaisten jälkeläiset ovat läpikäyneet. Mahdollisesti täyspaimentolaisuuteen siirtymistä koskevin varauksin, voidaan kuitenkin sanoa, että tämä muutos ei ollut niinkään riippuvainen heistä itsestään, vaan ensisijaisesti ulkopuolisten tahojen, kuten pappien ja muiden viranomaisten toimenpiteistä, lainsäädännöstä ja valtiovallan muista toimista sekä erityisesti suomalaisten uudisasukkaitten saapumisesta alueelle.

873 Ks. edellä

874 Kemijärvelle pysyvä suomalaisasutus syntyi jo 1630-luvulla. Osa suomalaisten
perustamista taloista sijaitsi vuoden 1687 Kemin-Lapin käräjillä ilmoitetun lapin
rajan pohjoispuolella. Kemijärven alueen ei kuitenkaan katsottu kuuluneen varsi
naisesti niinkään lapinkylään alueeseen vaan Kemijärvellä kulkivat kesäaikana ka
lastamassa ainakin Sodankylän, Sompion ja Kuolajärven lappalaiset. Tämä järven
yhteisnautinta jatkui suomalaisten kanssa aina 1700-luvun loppupuolelle saakka.

875 Siltä osin kuin kysymys on tiedossa olevista väestöryhmien alkuperäisistä asuin
alueista, epävarmuus liittyy pikemminkin lapinrajan länsipuolella sijaitseviin alu
eisiin: lappalaisia tiedetään asuneen vuoden 1687 rajapaikkaluettelon ja vuosien
1751-1754 lapinrajankäynnin mukaisen rajalinjan eteläpuolella syrjäisillä veden-
jakajaseuduilla ainakin vielä 1600-luvulla ja pitkään tämän jälkeenkin - ainakin jo
1700-luvun alkupuolella, ja eräillä alueilla aina 1900-luvun alkupuolelle asti - mo
net lappalaiset pororaitiot hoitivat talollisten poroja alueilla, jotka sijaitsivat vanhan
lapinrajan länsipuolella.

Se, missä määrin voidaan katsoa, että ILO-sopimuksessa luetellut instituutiot ovat säilyneet nykypäivään, ei voi olla yksiselitteisesti määriteltävissä.876 Kuitenkin se mikä on yhteistä 1600-ja 1700-luvuilla eläneiden lappalaisten ja nykypäivän välillä, on maa-ja vesialueiden käyttäminen metsästykseen, kalastukseen ja poronhoitoon. Sekä lainvalmistelussa, että oikeuskäytännössä on katsottu, että metsästyksen, kalastuksen ja poronhoidon harjoittamisessa on kysymys myös kulttuurista.877

ILO-sopimuksen osalta on kuitenkin otettava huomioon, että sopimuksessa puhutaan kansoista (peoples) eikä yksittäisistä henkilöistä. Aikaisemmassa tutkimuksessa ei ole juurikaan käsitelty sitä, millainen merkitys tälle tulisi Suomen oloissa antaa, mutta joka tapauksessa sopimuksen kohteena olevia henkilöitä määriteltäessä lähtökohtana täytyy olla sopimuksen sanamuoto ja sen tavoitteet, sekä se, että henkilöitä arvioidaan tässä suhteessa yhdenvertaisesti.

Ne esitykset, joita sopimuksen ratifiointiin liittyen on tehty, liittyvät kuitenkin varsin löyhästi, jos lainkaan, sekä sopimuksen sanamuotoihin, mutta myös siihen, mitä jo aikaisemmin on tiedetty Pohjois-Suomeen

876 Lähtökohtana tulisi joka tapauksessa olla se, että erilaisten instituutioiden säily
misen osalta tunturilappalaisten jälkeläisiä tulisi verrata tunturilappalaisiin ja met-
sälappalaisten jälkeläisiä metsälappalaisiin. Edellä mainitut kaksi lappalaisryhmää
ovat poikenneet toisistaan paitsi asuinalueidensa, kielensä ja elinkeinojensa, mutta
myös kulttuurinsa osalta. Ei voitane olettaa, että toisen ryhmän jälkeläisten olisi
tullut säilyttää sellaisia instituutioita, jotka ovat olleet käytössä vain toisen ryhmän
piirissä, vaan nykyään eläviä henkilöitä tulee verrata kunkin henkilön omiin esivan
hempiin.

877 Ks. HE 309/1993 vp., 65, jossa todetaan, että metsästys, kalastus ja poronhoito
ovat osa saamelaiskulttuuria. Ks. myös KKO 1995:117, jossa poronhoidon katso
taan olevan osa saamelaiskulttuuria. Koska metsästyksen, kalastuksen ja poronhoi
don katsotaan kuuluvan kulttuurin piiriin, asia voidaan toisesta näkökulmasta nähdä
myös siten, että näitä elinkeinoja harjoittava lappalaisen jälkeläinen olisi säilyttänyt
ainakin osan alkuperäisestä kulttuuristaan. Erityisesti poronhoidon harjoittamiseen
liittyy myös erilaisia tapaoikeudellisia sääntöjä ja perinteitä, joita tässä yhteydessä
ei ole mahdollista käsitellä, mutta joilla voidaan katsoa olevan myös oma sosiaali
nen ja taloudellinen merkityksensä. Toisaalta joudutaan kysymään eikö myös edellä
mainittuihin maa- ja vesialueiden käyttömuotoihin liittyvien tarve-esineiden ja kä
sitöiden valmistaminen tai luonnontuotteiden keräily tulisi katsoa kuuluvan kult
tuuriin? Missä menee raja kulttuurin ja kulttuurin piiriin kuulumattomien asioiden
välillä?

kiinteistöoikeudellisesta menneisyydestä. ILO-sopimuksen 14 artiklan mukaan sopimus tulee koskemaan alueita, joilla alkuperäiskansat perinteisesti asuvat sekä niitä alueita, jotka eivät ole alkuperäiskansojen yksinomaista asuinaluetta, mutta joita ne ovat perinteisesti voineet käyttää toimeentulonsa hankkimista ja perinteisiä toimiaan varten. Kysymys on siis kahdesta erilaisesta alueesta, joita sopimuksen mukaan koskevat erilaiset määräykset. Ruotsissa on lähdetty siitä, että ILO-sopimuksen maaoikeusartikloissa tarkoitettu alue käsittää Ruotsin poronhoitoalueen, joka on noin kolmasosa Ruotsin pinta-alasta.878 Tähän alueeseen kuuluu kokonaisuudessaan edellä mainitussa vuosien 1751-1754 rajankäynnissä käydyn lapinrajan pohjoispuolella sijaitseva alue ja tämän lisäksi kyseisen rajan eteläpuolella sijaitsevia alueita (talvilaidunalueet).879 ILO-sopimuksen 14 (2) artiklassa määrätään selvästi, että hallitusten on määriteltävä sopimuksessa tarkoitettujen kansojen perinteisesti asuttamat maat ja Ruotsissa on katsottu, että ennen sopimuksen ratifiointia on välttämätöntä selvittää 14 artiklassa määriteltyjen kahden alueen sijainti.880 Asiaa selvittämään asetettiin komitea.881

Suomessa vuonna 2001 mietintönsä jättäneen saamelaiskomitean tehtävänä oli selvittää ILO-sopimuksen ratifiointiesteiden poistamista. Komitea lähti ilmeisesti siitä, että nykyisen Suomen alueella nämä 14 artiklassa mainitut kriteerit täyttyvät vain Enontekiön, Inarin ja Utsjoen kuntien sekä Sodankylän kunnan pohjoisosassa sijaitsevan Lapin paliskunnan alueella, mutta eivät sen sijaan muilla alueilla. Mietinnössä ei kuitenkaan perusteella sitä, minkä vuoksi ILO-sopimuksen kahden erilaisen määrittelyn mukaiset alueet koskevat nimenomaan edellä mainittua, mutta eivät esimerkiksi jotain muuta aluetta.882 Edellä

878 SOU 1999:25, 14.

879 Katso edellä.

880 SOU 1999:25,17-18.

881 Lisäksi poronhoito-oikeuteen kuuluvan metsästys- ja kalastusoikeuden sisältö
tuli Heurgrenin mukaan selvittää tarkemmin ennen ratifiointia SOU 1999:25, 18.
Myös tätä kysymystä selvittämään asetettiin komitea.

882 ILO-sopimuksen 14 artiklassa puhutaan alkuperäiskansan perinteisistä asuinalu
eista. 'Perinteisyys' viittaa aikaan, mutta mainittu rajaus ei ole johdonmukainen
esimerkiksi suomalaisen uudisasutuksen etenemisen kanssa. Kuten edellä todettiin
Etelä-Enontekiöllä asui jo 1600-luvun puolivälissä pysyvästi suomalaisia uudis
asukkaita, mutta samaan aikaan koko Kemin-Lapissa (lukuun ottamatta eteläistä

mainitussa rajauksessa ei ole kysymys mistään historiallisesta, alueen väestöryhmiä erottaneesta rajasta, vaan alueen rajaus perustuu edellä mainittuun vuoden 1962 haastattelututkimukseen. Kyseisessä haastattelututkimuksessa kysymys ei siis ollut esimerkiksi väestön polveutumisesta alueen alkuperäisestä väestöstä, edellä mainittujen instituutioiden säilymisestä tai perinteisten elinkeinojen harjoittamisesta, vaan siitä kuinka moni niistä henkilöistä, joilta asiaa kyseisellä alueella tiedusteltiin, ilmoitti saamen kielen vähintään yhden isovanhempansa ensiksi oppimaksi kieleksi. Esimerkiksi Kittilä rajattiin alueen ulkopuolelle sen vuoksi, että kysyttäessä asiaa Kittilän kunnan puolella asuneilta henkilöiltä, tällaisia henkilöitä ilmoitettiin olevan vain yhdeksän.883

Haastattelututkimuksessa esitetyn kriteerin lisäksi asian tekee ongelmalliseksi myös tutkimuksen ajankohta. Tutkimus toteutettiin 1960-luvulla, mutta ILO-sopimuksessa puhutaan alkuperäiskansan "perinteisesti" asumista alueista. Koska kysymys on nimenomaan alkuperäiskansasta, voisi olettaa, että tällä ei ole tarkoitettu muutaman kymmenen vuoden takaista tilannetta, vaan pikemminkin niitä ajallisia kriteereitä, joihin sopimuksen 1. artiklassa viitataan.884

Toinen ongelma liittyy siihen, ketkä voidaan katsoa niiksi henkilöiksi, joita sopimuksen tulisi koskea. Kuten edellä todettiin sopimuksen 1.

Ounasjoki vartta) aina nykyisen Kuusamon alueita myöten, asui pelkästään alueen alkuperäisiä metsälappalaisia. Rajauksen piiriin on otettu myös Lapin paliskunta nykyisen Sodankylän pohjoisosasta. Tällä alueella kysymys on kuitenkin siitä, että suurin osa niistä henkilöistä, joiden jälkeläiset kuuluvan komitean lähtökohdan mukaan ILO-sopimuksessa tarkoitettuun alkuperäisväestöön, muutti alueelle vasta 1800-lopulla. Aluetta oli kuitenkin asutettu ainakin jo 1500-luvulta lähtien. Saman voidaan sanoa koskevan myös eräitä vanhan Inarin lapinkylän ja Etelä-Enontekiön alueita. Esitetty alue on siis ongelmallinen suhteessa sopimustekstiin ja alueen väestöhistoriaan.

883 Väestölaskenta. Suomen virallinen tilasto VI C:104. 1970 Osa XVII C., 11.

884 Kyseisen alueen määrittämisessä olisi tietysti voinut tulla kysymykseen myös
jokin muu peruste kuin yhden isovanhemman ensimmäiseksi oppima kieli. Koska
kysymys on alkuperäiskansalainsäädännöstä, olisi voinut olettaa, että tämä olisi liit
tynyt pikemminkin maa- ja vesialueiden perinteiseen käyttöön mutta vaikka lähtö
kohtana olisikin kielen osaaminen, voidaan kysyä, miksi nimenomaan vuosi 1962
olisi tässä suhteessa ratkaiseva.

artiklan mukaan sopimuksessa tarkoitetaan niitä henkiöitä, jotka polveutuvat siitä väestöstä, joka asui alueella maan valloituksen tai valtiorajojen muodostumisen aikaan ja tällaiset henkilöt ovat säilyttänyt ainakin osittain alkuperäisiä instituutioitaan. Niissä ehdotuksissa, joiden mukaan ratifioimisen esteiksi katsottuja syitä on pyritty poistamaan, on ilmeisesti lähdetty siitä, että tällaisina henkilöinä tulisivat kysymykseen Enontekiön, Utsjoen, Inarin ja Sodankylän kuntien kunnalliset päätöksentekijät sekä SaamelaiskäräjäLrssa tarkoitetuille saamelaiskäräjille valitut henkilöt. Näin voi sanoa ainakin sitä taustaa vasten, että edellä mainittujen ratifiointiesitysten mukaan nämä elimet valitsisivat jäsenet toimielimeen, joilla olisi oikeus päättää valtion maina hallinnoitujen maa-ja vesialueiden käytöstä.885

Taustalla on ilmeisesti ajatus siitä, että kyseiset elimet edustaisivat niitä henkilöitä, joilla on oikeus äänestää toisaalta kunnallis-, toisaalta saa-melaiskäräjävaaleissa. ILO-sopimuksessa tarkoitettujen kriteerien osalta ei kuitenkaan voida sanoa, että ne henkilöt, joilla on oikeus äänestää kunnallisvaaleissa, olisivat ne henkilöt, jotka ILO-sopimuksen tarkoittamassa merkityksessä tulisi katsoa alkuperäiskansaan kuuluviksi henkilöiksi. Pohjois-Lappiin on muuttanut myös viime vuosikymmenien aikana myös sellaista suomalaisväestöä, joilla ei ole välttämättä mitään yhteyttä alueen alkuperäiseen väestöön, perinteisiin elinkeinoihin tai ylipäätään niihin kriteereihin, joista ILO-sopimuksessa säädetään.886

Toisaalta myöskään ne henkilöt, joilla on oikeus äänestää saamelais-käräjävaaleissa eivät välttämättä määräydy niiden kriteerien mukaan, mitä ILO-sopimuksessa edellytetään. Kuten edellä todettiin, saamelaiskäräjien vaaliluetteloon merkitseminen liittyy vähintään yhden esivan-

885 Saamelaistoimikunta esitti, edellä mainitulla alueella (nk. saamelaisten kotiseu
tualueen) sijaitsevien valtionmaiden keskeisiä maankäyttöratkaisuja varten perus
tettaisiin erityinen johtokunta, johon saamelaiskäräjät nimittäisi 5 jäsentä, Inarin
kunta 2 jäsentä ja Utsjoen, Enontekiön ja Sodankylän kunta kukin yhden jäsenen.
KM 2001:14, 120.

886 Esitetty hallintomalli tarkoitaisi myös sitä, että Pohjois-Lapin alueelle esimer
kiksi aivan vasta viime vuosina muuttaneiden suomalaisten katsottaisiin olevan
lähempänä ILO-sopimuksessa tarkoitettuja alkuperäiskansakriteerejä, kuin esimer
kiksi sellainen päätoiminen poronhoitaja, joka polveutuu kaikkien isovanhempien
sa kautta alueen alkuperäisväestöstä, mutta ei harjoita poronhoitoa edellä mainitulla
alueella, vaan muualla Lapissa.

hemman oppimaan kieleen ja 1960-luvun alun tilanteeseen. ILO-sopi-muksen lähtökohtana on kuitenkin se, että sopimuksessa tarkoitettujen henkilöiden tulee polveutua väestöstä, joka on asunut alueella siinä vaiheessa kun valtioiden väliset rajat syntyivät ja/tai valloituksen tai asuttamisen aikaan ja että tällaiset henkilöt ovat ainakin osittain säilyttäneet perinteisiä instituutioitaan. SaamelaiskäräjäL:ssa tarkoitettuun vaaliluetteloon merkitseminen ei siis edellytä kummankaan edellytyksen täyttymistä.

Saamelaistoimikunnan esittämässä malli on kuitenkin ymmärrettävä siten, että alkuperäiskansaan kuuluvien henkilöjen oikeudet kuuluisivat nimenomaan Pohjois-Lapin kunnille ja saamelaiskäräjille, mutta eivät niille henkilölle, joilla on oikeus äänestää mainituissa vaaleissa. Näin voidaan sanoa sillä perusteella, että kyseisillä henkilöllä olisi ainoastaan äänestysoikeus kunnallis- ja saamelaiskäräjävaaleissa, mutta heille ei olisi tullut kuulumaan mitään erityisiä oikeuksia alueiden käyttöön.887 Ilmeisesti taustalla on ajatus siitä, että valittavan hallintoelimen tekemät päätökset olisivat sisällöllisesti sellaisia, että ne turvaisivat perinteisiä instituutioitaan säilyttäneen alueen alkuperäisväestön oikeuden alueisiin ja niiden käyttöön sekä luonnonvaroihin (14 ja 15 artiklat). Tältä osin voidaan kuitenkin kysyä mikä edellyttäisi, että päätökset olisivat sisällöltään tällaisia.888

887 Kunnan kanta kulloinkin käsiteltävään asiaan muodostuu usein erilaisten po-
littiisten kompromissien tuloksena. Se, että kunnan jäsenellä on äänioikeus kun
nallisvaaleissa, on eri asia, kuin että hänelle kuuluisi jokin, esimerkiksi maa- ja
vesialueiden käyttöä koskeva, oikeus. Sama koske myös saamelaiskäräjiä. Yleen
sä ei ajatella, että oikeus osallistua jonkin yhteisön päätösvaltaiseen toimielimeen
valittavien henkilöiden valintaan, tarkoittaisi päätösvaltaa niihin asioihin, jota
kuuluvat kyseisen elimen toimivaltaan. Normaalisti ei esimerkiksi ajatella, että
äänioikeus valtiollisissa vaaleissa tarkoittaa osuutta valtion maaomaisuuteen tai
oikeutta päättää valtion maiden käytöstä. Tosiasiallinen oikeus on niillä henki
löillä, joka muodostavat enemmistön siinä toimielimessä, jonka toimivaltaan asia
kuuluu, eikä ole kovinkaan yllättävää, että tällainen elin ei yleensä vastusta sel
laista esitystä, joka merkitsisi sen vallan lisäämistä. ILO-sopimuksen ratifioinnin
osalta kysymys ei kuitenkaan voi olla eri tahojen esittämistä mielipiteistä vaan
sopimuksen sanamuodosta.

888 Saamelaiskäräjien vaaliluetteloon oli vuoden 2003 vaaleissa merkitty noin 7500
äänioikeutettua. Ei ole tarkkaan tiedossa kuinka moni heistä harjoittaa poronhoitoa,
mutta on arvioitu, että tällaisia henkilöitä olisi noin 800-1000. Kuten edellä todet
tiin, enemmistö vaaliluetteloon merkityistä henkilöistä asuu ulkomailla tai muualla

Kuten edellä todettiin, ILO-sopimuksen 34 artiklan mukaan kunkin maan erityisolosuhteet tulee ottaa huomioon. Seuraavassa artiklassa säädetään, että sopimus ei saa vaikuttaa haitallisesti mm. kansalliseen lainsäädäntöön. ILO-sopimus ei siis estä sitä, etteikö sopimuksen ratifiointia voitaisi toteuttaa siten, että samalla otettaisiin huomioon myös ne oikeudet, joita alueen alkuperäisväestöllä voidaan katsoa olevan kansallisen lainsäädännön perusteella, mutta joka tapauksessa on selvää että sopimuksen ratifioiminen ei voi olla ristiriidassa kansallisen lainsäädännön mukaan määräytyvien oikeuksien kanssa. Koska kysymys on Pohjois-Suomen valtionmaista, kysymys on myös niistä oikeuksista, joita lappalaisten oikeudenomistajilla voidaan katsoa nykyaikana olevan entisten lapinkylien maa- ja vesialueisiin. Omistusoikeuden osalta asia on tulkinnanvarainen. Sen sijaan rajoitettujen esineoikeuksien osalta on lähdettävä siitä, että määrätyt edellytykset täyttävillä henkilöillä on yksityisoikeudelliselta perustalta lähteviä oikeuksia maa- ja vesialueisiin ja niiden käyttöön.

Kuten edellä on todettu, poronhoito-oikeus ymmärretään Ruotsissa vahvasti suojatuksi ja omaisuudensuojan piiriin kuuluvaksi käyttöoikeudeksi, joka kaventaa maanomistajan oikeutta useassa eri suhteessa. Tämä oikeus sisältää myös muita maa- ja vesialueisiin kohdistuvia oikeuksia kuin maanomistuksesta riippumattoman porojen laidunta-misoikeuden. Ruotsissa on keskusteltu siitä, voidaanko tämän oikeu-

Suomessa, eikä siis Pohjois-Lapin alueella. Myös niistä muista henkilöistä, joilla on äänioikeus kunnallisvaaleissa edellä mainitulla alueella, suurin osa saa toimeentulonsa muista ammateista kuin poronhoidosta tai muista luontaiselinkeinoista. Koska huomattava osa alueen elinkeinoista perustuu metsätalouteen ja matkailuun, olisi siis ollut myös mahdollista, että ILO-sopimuksen ratifiointi ehdotetun mallin mukaisesti olisi pikemminkin heikentänyt kuin vahvistanut perinteisten elinkeinojen asemaa. Saamelaiskomitean mietintöä edeltäneessä selvityksessä (OM:n yleisen osaston julkaisu 3/1999) esitettiin myös erityisen maaoikeusrahaston perustamista. Rahasto olisi saanut tulonsa valtion maiden tuloa tuotavista oikeuksista. Vuosittain jaettavaista varoista 4/6-5/6 oli tarkoitus tulouttaa saamelaiskäräjille ja kunnille. ILO-sopimuksesta ei kuitenkaan saa tukea tällaiselle ehdotukselle. Sopimuksen tavoitteena on parantaa sen subjektina olevien henkilöiden asemaa. Kysymys ei voine olla muista kuin niistä alueella asuvista, alueen alkuperäisväestöstä polveutuvista henkilöistä, jotka ovat säilyttäneen ainakin osittain perinteisiä instituutioitaan. Mikäli varat tuloutettaisiin saamelaiskäräjille tai kunnille, ne menisivät väärään osoitteeseen.

den katsoa olevan sisällöltään sellainen, että se täyttää jo tällä hetkellä ILO-sopimuksen maaoikeusartiklojen vaatimukset. Sopimuksen ratifi-ointiesteitä Ruotsissa selvittäneen Heurgrenin mukaan vahvasti suojattu käyttö- ja hallintaoikeus maahan on riittävä artiklan 14 (1) ensimmäisen virkkeen toteuttamiseksi. Hänen mukaansa ratifiointi kuitenkin edellyttäisi, että poronhoidon asemaa tulisi edelleen vahvistaa suhteessa muuhun maankäyttöön.889

Vaikka 'omistusoikeus' ymmärretään normaalisti vahvimmaksi oikeudeksi, asian ei kuitenkaan tarvitse välttämättä olla näin. Mikäli rajoitettujen esineoikeuksien subjekteille kuuluvat oikeudet ovat kovin moninaiset ja oikeudellisesti niin tehokkaasti suojattu, että maanomistaja ei voi juurikaan hyödyntää aluettaan, voidaan tietysti kysyä kenen oikeus on vahvin. Kysymys on ennen kaikkea alueiden käyttöä koskevien säännösten sisällöstä, eikä siitä mitä nimityksiä käytetään. Tätä taustaa vasten voitaisiin siis sanoa, että muodollisen omistusoikeuden myöntäminen ei olisi välttämätöntä. Koska ILO-sopimuksessa puhutaan omistusoikeudesta, kysymys täytyy olla varsin vahvasta ja monipuolisesti suojatusta käyttöoikeudesta, jotta mainitun sopimusmääräyksen voidaan katsoa täyttyvän.890 On kuitenkin todettava, että sopimustekstin mukaan kysymys on omistusoikeudesta (ownership)

889 SOU 1999:25, 16.

890 Samaa asiaa voidaan käsitellä myös muista näkökulmista. Myös vuoden 2001
saameleiskomiteanmietinnössä korostetaan siitä, että omistusoikeus säilyisi edel
leen valtiolla (s. 120). Edellä mainitussa vuoden 2003 saamelaiskomitean mie
tinnössä ehdotetun johtokunnan päätösvaltaan esitettiin siirrettäväksi lähes kaik
ki ne asiat, joista päättäminen kuuluu nykyään valtiolle (s 123) eikä johtokunnan
päätöksistä olisi ollut mahdollisuutta valittaa. Kuten edellä todettiin, saamelas-
komitean esitystä edeltäneessä esityksessä esitettiin perustettavaksi rahasto, jon
ka varat olisivat tulleet alueen maankäyttötuloista ja varoista 4-5/6 olisi osoitet
tu saamelaiskäräjille ja alueen kunnille. Ainakin jos kysymys olisi molempien
esitysten toteuttamisesta, voitaisiin kysyä mitä valtion maanomistusoikeudesta
olisi jäljellä. Toisaalta valtion maita koskevan päätösvallan siirtämistä yksityi
sille on voitu perustella sillä, että tällöin ei puututa alueella olevaan yksityiseen
maanomistusoikeuteen. Tämä on kuitenkin siinä mielessä ongelmallista, että käy
tännössä myös monen yksityisen asunpaikan käyttö perustuu alueella olevien
valtionmaiden hyödyntäminen joko matkailussa tai luontaiselinkeinojen harjoit
tamisessa. Vaikkayksityiseenmaanomistukseeneipuututtaisikaan,valtionmaitakoske-
vat käyttörajoitukseet vaikutaisivat käytännössä myös yksityiten maanomistajien
asemaan.

eli sopimusta ratifioidessa on otettava huomioon myös se mahdollisuus, että sopimus edellyttää muodollisen omistusoikeuden myöntämistä kansallisessa lainsäädännössä.

Suomessa ei ole keskusteltu mahdollisuudesta poistaa ILO-sopi-muksen maankäyttöartikloista seuraavat ratifiointiesteet muuttamalla poronhoidon harjoittamisoikeuden laajuutta ja sisältöä säätelevää lainsäädäntöä siten, että myös Suomessa voitaisiin puhua vahvasti suojatusta käyttöoikeudesta, samalla tapaa kuin Ruotsissa. Tämä edellyttäisi muutoksia paitsi poronhoitolakiin, myös niihin muihin lakeihin, joissa säädellään poronhoidon kanssa kilpailevasta maankäytöstä. Kysymys ei voi olla pelkästään jonkin yksittäisen yleislausekkeen säätämisestä, vaan muutoksista koko siihen esine- ja ympäristöoikeudelliseen lainsäädäntöön, jotka vaikuttavat perinteisten elinkeinojen harjoittamiseen.891

On kuitenkin otettava huomioon, että vaikka oikeuden subjekti on Ruotsissa yhdistetty nimenomaan poronhoidon harjoittamiseen, se ei välttämättä tarkoita, että näin tulisi tehdä myös Suomessa. Ruotsin järjestelyn taustalla ovat historialliset ja elinkeinopoliittiset syyt, jotka johtavat juurensa aina vuoden 1673 asutusplakaattiin asti. On myös otettava huomioon, että toisin kuin Ruotsissa, suurinta osaa nykyisen Suomen alueella sijainneista lapinkylistä asuttivat metsä-ja kalastaja-lappalaiset, joiden toimeentulon painopiste oli metsästyksessä ja kalastuksessa, vaikka myös poronhoitoa harjoitettiin. Myös Ruotsissa on koettu ongelmalliseksi se, että sellaiset alueen alkuperäisväestöön kuuluvat henkilöt, jotka eivät harjoita poronhoitoa, vaan pelkästään metsästystä ja kalastusta, jäävät maa- ja vesialueiden käyttöä koskevan, poronhoitolaissa säädetyn suojan ulkopuolelle.

891 Saamelaistoimikunnan mietintöä edeltäneeseen esitykseen sisältyi ehdotus kiellosta aiheuttaa poronhoidolle 'vähäistä suurempaa haittaa'. Vastaavanlainen yleissäännös on myös voimassa olevan PoronhoitoL:n 2,2 §:ssä, 'huomattava haitta', mutta tällä ei ole ollut juurikaan käytännön merkitystä. Mikäli lainsäädäntö ei ole yksityiskohtaista, eikä esitöistä käy selville miten lainkohtaa tulee eri tilanteissa tulkita, sen käytännön merkitys voi jäädä vähäiseksi ja joka tapauksessa tällaisen säännöksen käytännön soveltaminen on vaikeasti ennakoitavissa. Säädösten yksityiskohtaisen sisällön määrittäminen kuuluu lainsäätäjälle eikä sitä tulisi jättää tuomioistuinten tehtäväksi.

Tähän liittyen on kuitenkin todettava, että nykyään lähinnä vain poronhoito on se lappalaisten vanhastaan harjoittama elinkeino, joka on säilyttänyt asemansa sellaisena elinkeinona, josta sen harjoittajat saavat joko kokonaan tai osittain toimeentulonsa. Tässä mielessä nimenomaan poronhoito on se elinkeino, jossa vanha lappalaiselinkeino on jatkunut aina nykyaikaan asti. Mikäli lähtökohdaksi hyväksyttäisiin myös poronhoidon harjoittamisesta riippumaton metsästys ja kalastus, kysymys ei kuitenkaan voisi ilmeisesti olla pelkästään satunnaisesta harrastuksesta, vaan sellaisesta metsästyksestä ja/tai kalastuksesta, jolla olisi taloudellista merkitystä.892

Ruotsissa on siis katsottu, että nimenomaan poronhoitoa harjoittavien henkilöiden oikeudellista suojaa maa- ja vesialueiden käyttöön tulisi vahvistaa, jotta ILO-sopimus olisi mahdollista ratifioida. Ruotsissa po-ronhoito-oikeuden subjekti on henkilö, joka on saamelaista - ennen vuoden 1971 lakia käytettiin nimitystä lappalaista - syntyperää ja jonka suvussa poronhoito on ollut vakituisena ammattina. Edellä on tultu siihen tulokseen, että Lapin historiallisten maaoikeuksien oikeudenomistajina voidaan pitää - ainakin rajoitettujen esineoikeuksien osalta - ensisijaisesti sellaisia alueella edelleen asuvia henkilöitä, jotka ovat lapinkyliin kuuluneiden lappalaisten jälkeläisiä ja joiden suvussa on harjoitettu metsästystä kalastusta ja poronhoitoa ja jotka niitä itse harjoittavat.

Nämä oikeuden subjektia koskevat määritelmät ovat lähellä toisiaan. Molemmissa kysymys on siitä, että alueita on käytetty sukupolvesta toiseen alueen alkuperäisten elinkeinojen harjoittamiseen. Tässä tut-

892 Riippumatta siitä, miten asia tässä suhteessa järjestettäisiin, oikeussuojan parantaminen tulisi lähtökohtaisesti toteuttaa eri tavalla toisaalta poronhoidon ja toisaalta metsästyksen ja kalastuksen osalta. Kun poronhoidon osalta kysymys on poronhoidon harjoittamisedellytysten turvaaminen suhteessa muuhun samalla alueella harjoitettavaan maankäyttöön, metsästyksen ja kalastuksen osalta kysymys olisi pikemminkin metsästykseen ja kalastukseen valtionmailla oikeutettujen henkilöiden henkilöpiirin rajaamisesta. Toisaalta on myös otettava huomioon, että myös poronhoidossa yksittäisen poronomistajan harjoittaman poronhoidon edellytykset ovat sitä paremmat mitä vähemmän hän joutuu jakamaan luonnonlaitumia muiden poronomistajien kanssa ja toisaalta metsästyksen ja kalastuksen harjoittaminen ei ole riippuvainen pelkästään siitä missä määrin muut verottavat kala- ja riistakantoja, vaan myös siitä, miten kalavesiä hoidetaan ja metsästyksen osalta erityisesti metsätalouden toimenpiteistä.

kimuksessa on katsottu, että paras oikeus alueiden käyttöön on alueen alkuperäisten asukkaitten jälkeläisillä. Samaan lähtökohtaan viittaa myös Ruotsin poronhoitolainsäädännön taustalla oleva ylimuistoinen nautinta. Tässä tutkimuksessa ei ollut mahdollista lähteä yksityiskohtaisemmin selvittämään sitä, mitä konkreettisia oikeuksia lappalaisten historiallisten maa- ja vesioikeuksien oikeudenomistajilla voidaan nykyisen Suomen alueella tänä päivänä katsoa olevan. Yhteinen kiinteis-töoikeudellinen menneisyys huomioiden, lähtökohtana voidaan kuitenkin pitää sitä, miten nämä oikeudet Ruotsissa nykyään ymmärretään. Tätä taustaa vasten voidaan myös todeta, että mikäli ILO-sopimuksen maaoikeusartikloja koskevat lainsäädännölliset esteet päätettäisiin poistaa muuttamalla lainsäädäntöä vastaamaan Ruotsin lainsäädäntöä, tarkoittaisi tämä mahdollisesti myös sitä, että samalla saatettaisiin voimaan myös niitä Lapin historiallisia maa- ja vesioikeuksia, joiden voidaan katsoa olevan olemassa jo kansallisen lainsäädännön perusteella.

102

Mauno Hiltunen

Forskningssammandrag (här urklipp av densamma)

 

EN VÄRLD MELLAN VÄRLDAR BEFOLKNINGEN, NÄRINGSLIVET OCH MARKFÖRVALTNINGEN I ENONTEKIS 1550–1808

FRÅN STARTGROPARNA TILL FORSKNINGSRESULTAT OCH TOLKNINGAR

 

Det vore naivt att tro att en forskning kan undvika att reflektera den egna verksamheten, vare sig

det gäller informationsbildning eller informationens kontext och bundenheter. Det hör till

historieforskningens truismer att tro att historiska aktörer agerar i enlighet med deras egen tids

förutsättningar. Varför skulle inte detta gälla även dem som i detta nu arbetar med att lösa upp

knutar i det förgångna? Jag menar inte att forskaren skall acceptera någon ideologiskt färgad teori

till stöd för sina perspektiv. Det står dock klart att utan en teoretisk referensram, dvs. perspektiv

avsedda att avtäcka och belysa forskningsobjektet, kan forskningen inte fullgöra sin uppgift med

heder.

Lokalisering av bosättnings- och befolkningshistorien

Forskningsobjekt och problemställningar

Geografiskt sett fokuserar min forskning i första hand på Enontekis lappmark, närmare bestämt

den helhet som området ansågs utgöra före 1700- och 1800-talets gränsdragningar. Dagens

flerfärgskartor med deras kraftigt markerade riksgränser gör naturligtvis inte det historiska

objektet rättvisa. Enontekisborna gestaltade geografin utifrån helt andra utgångspunkter.

106

Riksgränser framstod inte som oöverstigliga hinder före 1800-talet, och inte nödvändigtvis senare

heller. Den viktigaste gränsen enligt dåtida uppfattning var gränsen mot söder, som man, när det

gällde näringsrätt, höll hårt fast vid ända fram till den senare hälften av 1700-talet. De

renskötande nomaderna i Rounala hade Atlantiska oceanen som gräns i väst, och om somrarna

flyttade de med sina hjordar ut på betesmarkerna i närheten av oceanen.

Motiveringarna till att Enontekis bör uppfattas som ett forskningsobjekt inom Finlands historia

eller Finlands geografi är klent underbyggda. Forskningen kring Finlands historia tenderar att

skildra Enontekis och Lappland som ett gränsområde eller en övergångszon, som endast studeras

som en helhet integrerad i en större helhet – ur maktcentrumets perspektiv. Om Lapplands

historia kan uppfattas som Finlands historia, kan den likaväl behandlas som en del av Norges

eller Sveriges historia. Jag utgår dock ifrån att Lappland och dess olika delar har sin egen historia,

som naturligtvis är sammankopplad med historien för de imperier som från och med medeltiden

bedrev sitt maktspel i norr.

Jag har ställvis utvidgat forskningsområdet till att omfatta hela Lappland eller vissa närmare

angivna objekt utanför Enontekis, och min fokus ligger särskilt på kolonisationens uppkomst i

Kuusamo lappmark. Jag har delat in kolonisationen, som till sina ekonomiska, sociala och

kulturella följder är helt unik, i mindre delar, och strävat efter att bedöma de olika delarnas

betydelse ur urfolkets, nybyggarnas och myndighetsarbetets perspektiv. Vidare har jag, i första

hand ur rättssynvinkel, studerat de olika utvecklingsfaserna i traditionen med jaktfärder till

Enontekis och det övriga Lappland, då främst fjärrfiske.

Lapplands eller Samelands bosättningshistoria kan från och med 1600-talet indelas i två element,

det samiska samhället och nybyggarsamhället. Dessa kan inte beskrivas som homogena helheter,

annat än på sin höjd ur ett rättsligt och etniskhistoriskt perspektiv. En annan faktor som bör

beaktas i Lapplands bosättningshistoria är kronans bosättnings- eller kolonisationspolitik, för

vilken man kan hitta ideella och ideologiska incitament i den tidens debatt. Jag har tidigare

ganska detaljerat försökt beskriva hur och i vilken miljö lappmarksplakatet uppkom uttryckligen

via den diskussion som förts kring den (skogs)samiska kulturen.

 

Olika typer av skattelängder är ett bra sätt, och delvis det enda sättet, att gå på djupet

med historiska bosättnings- och befolkningsfenomen, även om de egentligen inte kan uppfattas

som något annat än dokument som följer skattemyndighetens normer. – Jag granskar

skattelängdernas natur och forskningsmässiga betydelse separat i relevanta sammanhang

framöver. – När det gällt att utreda bosättningsrelaterade fenomen har jag, utan att glömma

informationen i kyrkböckerna samt tabellerna över folkmängd och ändringar i befolkningen,

dessutom utnyttjat mantalslängderna från åren 1759 och 1774, som är unika i sitt slag, eftersom

Lappland inte hörde till det regelbundna personskattsystemet förrän på 1800-talet. Till

skattelängderna, i synnerhet fogderäkenskaperna, hör också kvalitativt material, som på ett

betydande sätt belyser inte bara skatteförfarandet utan också frågor i relation till bosättningen.

 

Bland historieforskarna råder konsensus om att domböckerna, dvs. underrätternas protokoll, utgör en utmärkt källserie för forskning i allmogens levnadsvärld på 1600- och 1700-talen. De har

beskrivits som ett titthål till livet på gräsrotsnivå eller som dokument som speglar allmogens syn

på livet, så som den fördes fram i underrätterna. Vid behandlingen av brottmål och tvister

antecknades många sådana berättelser i protokollen som inte hade någon betydelse för själva

domslutet, men som mycket tydligt belyser olika vardagsföreteelser och attityder hos allmogen.

 

Domböckerna är dock som källa ett för stort byte för att kunna sväljas som sådant. De är bevis på formbundna rättsliga eller administrativa akter, som är stämplade av bestämda normer och

konventioner. I egenskap av akter belyser de rättsordningen och rättsskipningen, dvs. mötet och

växelverkan mellan det övre och nedre samhällsskiktet, samt i sista hand samhällsmakten och hur

den utövades i allmogens värld. Domböckernas existens är redan i sig ett bevis på en organiserad

maktstrukturs auktoritet på lokal nivå och på en strävan att integrera den lokala nivån i en

enhetlig kultur, som centralmakten ansett vara bra. Man bör dock vara försiktig med att dra för

långtgående slutsatser utifrån detta faktum, i synnerhet sådana som främst ser randområdet som

en del som långsamt anpassar sig till statsmakten.

Jag vill skildra Enontekis lappmark som en värld mellan världar. Inom olika

vetenskapsdiscipliner har forskarna typologiserat sina observationer med hjälp av ibland

synnerligen detaljerade egenskapskartor och -klassificeringar för att lättare gestalta fenomenens

geografiska spridning. Etnologerna har stakat ut lokala folkkulturområden, som så gott som

aldrig följer administrativa, språkliga eller kulturella gränser. Enontekis grundades så sent som i

början av 1600-talet för att möta kronans och kyrkans administrativa behov. Tre lappbyar

sammanslogs år 1642 och bildade Enontekis tingslag och församling, som också kom att utgöra

ett permanent vintermarknadsområde. Kulturellt sett skiljde sig byarna markant från varandra,

trots att invånarna talade samma språk. Invånarna i byarna Peldojärvi och Suondavaara var skogseller jaktsamer, medan Rounalaborna, åtminstone från och med 1600-talet, var ett renskötande nomadfolk som vid behov också kunde fiska och jaga.

 

Enligt en etnokulturell klassificering representerade Peldojärvi, och delvis också Suondavaara, kanske mer den skogssamiska kulturen i Kemi lappmark. Rounala hörde i sin tur mer till den nomadiska kulturzonen i de västra lappmarkerna. Det får dock inte glömmas att kulturgränserna var otydliga och överlappande. Den ekonomiska, sociala och kulturella växelverkan sträckte sig över Enontekis gränser och berikade levnadsvärlden med nya innovationer och karaktärsdrag.

 

 Denna växelverkan hade naturligtvis pågått redan innan de politisk-administrativa gränserna drogs upp. Framför allt Rounala låg inom två imperiers maktsfärer, vilkas åtgärder kom att forma samernas och också nybyggarnas liv på ett betydande sätt.

För att kunna lokalisera Enontekis på en historisk karta över fenomen och strukturer har jag strävat efter att göra så omfattande jämförelser som möjligt utifrån den forskningsinformation som finns att tillgå.

Dessutom bör också nämnas erämarksekonomin, som var en livskraftig näring bland bönderna

redan under 1500-talet och som i långsamt avtagande takt pågick ända fram till den senare hälften

av 1700-talet. Å andra sidan var de nybyggare som slog sig ned i Enontekis på 1600-talet till

största delen ättlingar till Tornedalsbönder som i flera generationer hade nyttjat erämarkerna. Det

finns också klara bevis på att en stor del av fjärrfiskarnas erämarker med tiden överfördes till

nybyggarna via fastighetsköp.

Uppenbarligen upplöstes lappbysystemet i Enontekis, som baserade sig på vinter- eller säsongbyar, redan i början av 1600-talet. Det finns diffusa uppgifter om vinterbyn Suondavaara kring sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talet.

 

Däremot har ingen information hittats om vinterbyarna i Rounala. Vinterbyn Peldojärvi nämns ännu i källorna från 1640-talet, men efter detta verkar den också ha försvunnit. Detta beror högst sannolikt på att kronan började få en starkare ställning i Lappland.

 

Enontekis centrum kom småningom att bli marknaden vid sammanflödet mellan Könkämäeno och Lätäseno. Marknaden, tinget, skatteuppbörden och kyrkans verksamhet koncentrerades till "kyrkbyn", vilket innebar att den gamla vinterbyorientationen delvis förlorade sin betydelse.

 

 Peldojärvi anslöts officiellt till Enontekis och därmed till Torne lappmark år 1642. I detta sammanhang bör det ännu betonas att även om Enontekis är ett lokalhistoriskt begrepp, är det resultatet av centralförvaltningens maktsträvanden, och området inlemmades helt i dess maktutövningsstrukturer.

 

Kungens kolonisationsiver gav inga omedelbara resultat. Redan på 1610-talet började nybyggare

emellertid söka sig till Kemijärvi och områdena kring Kittilä och Muonio, men Torne lappmark

fick fortfarande vänta. De första kolonisterna kom till Enontekis och Jukkasjärvi kanske redan på

1620-talet, men senast i början av det därpå följande decenniet. Man kan med säkerhet säga att de slog sig ned på sina gamla erämarker, vilket innebär att Karl IX:s plan blev verklighet, dock med lite fördröjning. De tidigare nybyggarna betalade lappskatt fram till år 1695.

Nybyggarna i Enontekis bildade ett blandekonomiskt samhälle. Jordbruk idkades endast i

obetydlig utsträckning, men de vida naturängarna garanterade mycket goda förutsättningar för

boskapsskötsel.

Skattelandspraxisen är inte helt fri från paradoxer. Lappskatteinstruktionerna från åren 1695 och

1760 tillämpade lappbyarna som skatteenhet, och enskilda skatteland skattelades inte trots att de

hade erkänd proprietal status. I kameralt avseende kunde ett skatteland inte lämnas öde, eftersom

lappbyn var tvungen att kollektivt ansvara för byns skattesumma.

 

Lapp, same, finne

Jag har medvetet undvikit att gå in på etniska och etnopolitiska aspekter i Lappland eller

Sameland, trots att de kanske borde ha sin plats även i denna studie. Jag har använt begreppen

"lappar" och "samer" parallellt, vilket för en del läsare kan kännas konstigt eller rentav

ansvarslöst. Jag kan förstå om en etniskt medveten same upplever benämningen "lapp" som

nedsättande, men ur min synvinkel är det helt korrekt och också historiskt motiverat att använda

termerna "lappar" och "samer" som synonymer. Å andra sidan vet jag att vissa grupper som

strävar efter att få tillbaka sina rättigheter vill reservera benämningen "lapp" åt sig själva, på den grund att de anser sig vara ättlingar till lapparna. 

Om benämningen lappar (Från Suonttavaara lappys hemsida). Se även denna länk.

Hur väl terminologin motsvarar den gällande

lagstiftningen och riktlinjerna i internationella avtal är en sekundär fråga för min studie. Ur ett

historiskt perspektiv var ursprungsbefolkningen i det nuvarande Lappland samer eller lappar,

oavsett vad de har kallats i olika skeden.

Som ett resultat av lapparnas, nybyggarnas och utomstående parters verksamhet och växelverkan uppstod en ny lappländsk kulturbas, som förgrenade sig i olika riktningar till följd av näringsbyten, interetniska äktenskap och kulturella gränsöverskridningar. hand. Hur det än ligger till integrerades

lappmarkerna från 1500-talet fram till början av 1800-talet på många nivåer i Sveriges imperium.

Integrationspolitiken var utan tvekan förknippad med grovhet och enögdhet, vilket ligger långt

ifrån den moderna kulturrelativismens ideal. Samtidigt som vi lär oss tolka de historiska

aktörernas maktpolitik lär vi oss förhoppningsvis också att undvika kulturrelativismens

fallgropar. Jag tror inte man kan kräva att seriös historieforskning skall kunna möta större

utmaningar än så.

121

Tarja Nahkiaisoja

Bosättningen och markanvändningen i Enare och Utsjoki från mitten av 1700-talet fram till år

1925

Sammandrag (urklipp från densamma)

 

Vildrensbytet försämrades i mitten av 1800-talet. Vildrensjakt var ända fram till 1800-talets mitt en lönsam näring, särskilt för dem som bodde i södra Enare, dvs. de som jagade vildrenar på fjällen i Saariselkä. Vilka skälen till det minskade vildrensbytet än var, kan man tidsbestämma slutet på vildrensfångsten i Enare till mitten av 1800-talet. Samtidigt började Enareborna även slå sig ner som nybyggare, antingen på eget eller på statens initiativ. Kronofogden i Lappmarkens härad konstaterade i sin berättelse om jordbrukets, handelns och näringarnas situation åren 1861–1865 att den tidigare mycket lönsamma vildrensfångsten hade förlorat sin betydelse som näringsgren.

 

För markanvändningens del ledde processen till att de områden som tidigare hade utnyttjats för

vildrensfångst förlorade den betydelse de hade haft under århundraden. Visst jagade invånarna

fortfarande i fjällområdena, tog lav och lät sina renar beta där, men man kan säga att de fjällsamer

som från och med slutet av 1800-talet flyttade dit med sina renar slutligen drev bort vildrenarna. När vildrensfångsten upphörde blev de områden som hade nyttjats för denna näring så att säga lediga för storrenskötsel.

Den minskade vildrensstammen tvingade Enareborna att flytta tyngdpunkten i sin årscykel allt mer

mot fisket. Det här betydde att både ishavsfisket och älvs- och insjöfisket hemmavid fick bättre

fotfäste. Landshövdingen konstaterade ännu i mitten av 1800-talet att fisket i Enare och Utsjoki var uppdelat mellan matlagen så att alla hade sina egna fiskevatten, medan fiskevattnen i Muonionniska,

132

Enontekis, Sodankylä och Kittilä var samfällda för samtliga sockenbor. Det nämns ingenting om att kronan skulle ha haft rätt i områdets fiskevatten, annat än i samband med laxfisket i Tana älv. Det gällde då fall där en enskild fiskpata hade stängt av den s.k. kungsleden.

Enligt lappmarksreglementet fick nybyggarna fiska endast till husbehov. När det gällde nybyggen

som anlades av fiskesamer i Enare, hörde det gott om fiskevatten till de områden man hade rätt att

nyttja. Förutom enskilda fiskevatten insynades för hemmanen också fiskevatten som var

gemensamma med byn. I takt med att nybyggena ökade uppstod även överlappande fiskerätter till

samma vatten, särskilt till de bästa. Om det var fråga om ett nybygge som inrättades i en större

bygruppering, talade man även om gemensam fiskerätt med byn. Sådana vatten var i Enare bland

annat Ivalo älv för byborna i Ivalo och Kyrö, Väyläjoki för byborna i Väyläjoki och Paatsjoki för

byborna i Paatsjoki. I samtliga byar hörde huvudströmmen allmänt taget till byns samfällda

fiskevatten.

Vid insyningarna av nybyggen kom det tydligt fram vilken betydelse laxfisket hade för bosättningen

vid Tana älv. Precis som i Enare fanns det i Utsjoki både enskilda och samfällda vatten. Nybyggarna hade ofta vid hemstranden rätt till enskilda pataställen. Dessutom hade nybyggen som låg bredvid varandra i samma by pataställen för gemensam användning. Det fanns ställen där man fick fiska från vår till höst och ställen där fisketiden inte hade fastställts särskilt. Dessutom fanns det pataställen som användes under vårfloden, vilka torrlades när vattnet sjönk, och ställen, där man fiskade vid lägre vattenstånd på hösten.

 

Vid Outakoski by hade Tanaborna sedan gammalt rätt till tvärpata. Rätt till pataandel hade alla

bybor i Outakoski, rätten övergick på 1860-talet även till de nybyggen som inrättades i byn.

Dessutom fick hemmanen rätt till pataställe vid hemstranden; denna rätt var antingen enskild eller

samfälld för flera nybyggen. Outakoskiborna delade sinsemellan även rätten att bygga och

underhålla strandpatan. Rätten till tvärpata avskaffades senare mot slutet av 1800-talet.

Nybyggena beviljades förutom rätten till strandpator ibland också rätt till drivfiske, dvs. fiske med

driv- eller dragnät. Denna rätt var gemensam för alla bybor. Dessutom beviljades nybyggena

hemmansvisa sjöfiskerättigheter som ofta berodde på var hemmanet var beläget. I några insyningar

talades också om sikpator och platser för fångst av harr. Vid nybyggesinsyningarna talades däremot inte om goldem-fiskerättigheter, och inte om att de skulle ha varit hemmansvisa. Så var inte heller fallet i fråga om ljustring. Bägge fångstmetoderna användes dock.

 

När man jämför lappskattelängderna och dem som inrättade nybyggena ser man ofta, både i Utsjoki och Enare, att nybyggarna var lappar som tidigare var upptagna som lappskattebetalare. När inrättandet av nybyggen kom igång, minskade antalet lappskattebetalare radikalt. I Enare skedde detta under 1850-talet och i Utsjoki i början av 1860-talet. Om lappskattelanden skulle ha varit av skattenatur, borde också de nybyggen som samerna inrättade på sina släktmarker ha varit det. Fallet Haukiniemi i Kuusamo på 1730-talet tyder på att det skulle ha kunnat förhålla sig på detta sätt.

 

Den dåtida lappmarksdomaren Carl Sadelin ansåg att eftersom ett nybygge hade anlagts på

lappskatteland av skattenatur var även nybygget av skattenatur. Till slut blev Haukiniemi dock

kronohemman i jordeboken och köptes som skattehemman först på 1800-talet.

Den kejserliga senaten beviljade alla renägare i Finland rätt att utan särskild avgift låta sina renar

beta i kronans skogar. Rätten beviljades första gången år 1888 och den gällde till år 1897. Med

undantag av sockenvisa avtal hade renbetet före detta inte reglerats på något vis. Senaten tillät i detta sammanhang även att skägglavsbevuxna träd fälldes som nödföda för renarna. Ett undantag till renskötselområdet bildade Kemijärvi, Kuolajärvi och Kuusamo socknar, vars invånare år 1891 hade beviljats rätt att fälla lavskäggsträd. Rätten att fälla träd med skägglav grundade sig på en förordning av år 1879 genom vilken invånarna i knektkontraktssocknar hade rätt till renbete på avvittrade kronomarker. Senatens kammarexpedition förlängde betesrätten år 1898 till slutet av år 1902.

Renskötselområdet tudelades. Till den norra delen hörde Lappmarkens härad och Kuolajärvi socken.

Som villkor ställdes att endast sådana renägare som idkade renskötsel på ett geografiskt avgränsat

område eller i praktiken utgjorde ett renbeteslag (paliskunta) skulle ha matnings- och

avverkningsrätt på statens marker. Renbeteslagen i en och samma kommun förenades av en så kallad renbeteslagsförening som renbeteslagens renägare skulle vara medlemmar i.

 

Efter gränsspärrningen upplevde renskötseln en ny omvälvning i och med renbeteslagen. Böndernas renskötsel stod modell för renbeteslagsväsendet. I och med det nya systemet tvingades rensamerna till betesgång inom ett visst renbeteslags område. Av detta följde att den gamla rensamekulturen med sina långa förflyttningssträckor upphörde. Nu tvingades de sista renskötarna som ännu levde som nomader att hålla sig inom ett geografiskt avgränsat område. Allt fler rensamer bosatte sig permanent, så att de inrättade antingen ett nybygge eller ett kronoskogstorp. Allt som allt förhöll sig till exempel Forststyrelsen mycket positivt till renskötseln i Enare- och Utsjokitrakten. Renskötseln sågs som den enda ekonomiskt lönsamma näringen i Lappland