Ser. A Landskansliet Nr.83 (Nr. 7 bil. g)
(Uppläses i Karesuando kyrka)
Till vederbörlig kännedom kungörs, att Konungens Befallningshavande denna dag funnit skäligt att till efterrättelse från och med den 15 september 1913 fastställa följande ändrade lydelse av § 1 i det för Karesuando byalag den 6 december fastställda byaordning.
§ 1.
För vinterbetets bevarande och upphjälpande vare varje renägare förbjudet att under tiden ifrån 1 juni till 1 september hålla sina renar på till höst- och vinterbete nödig mark inom byalaget, utan vare en var renägare skyldig att för denna tid föra sina renar till fjälls.
För att betet å höst- och vårbeteslanden i möjligaste mån må sparas vare en var pliktig att, så snart han under hösten med sina renar passerat en linje, som tänkes dragen från Liinakurkio vid Köngämä älv, följande barrskogsgränsen över Laponunas, Reitarisvaara och Keukeskeros sydöstra sluttning till sockengränsen vid Akkasvaara, skyndsamt och utan andra uppehåll än som äro oundgängligen nödvändiga för vila, med sin hjord flytta till vinterbeteslanden i det egentliga barrskogslandet;
Och skall renägare i alla händelser den 1 december med hjorden befinna sig nedanför en linje, som tänkes dragen från Palojoensu vid Köngämä älv över Paittasjärvi-Suijavaara-Luongaslompolo-Ruodosjärvi-Kaarejärvi och Ruoksujärvi, samt därefter följande landsvägen till sockengränsen mot Jukkasjärvi.
Under hösten må renägare ej heller för bete under längre tid, utan endast för skyndsam genomflyttning använda Liinakero och Pulsuvuoma, eller sålunda det område, som begränsas av en linje, som tänkes dragen från den punkt, där Lainio älv skär sockengränsen vid Sarvesåive, samt därifrån till utgångspunkten.
Uppbrottet från vinterbeteslanden må ej ske tidigare än som är nödigt; och må renägare i och för uppflyttning sålunda icke med sina renar passera ovannämnda linje, Palojoensu landsvägen vid sockengränsen, före den 25 mars.
Därest ovanliga väderleks- eller snöförhållanden omöjliggöra iakttagande av här ovan givna bestämmelser angående ordnandet av betesrätten, må jämkning däri ske, sedan den i särskild ordning tillsatta tillsyningsmannen därvid givit sitt tillstånd. Lapp som icke ställer sig till efterrättelse de i denna § meddelade förbud eller föreskrifter, är förfallen till ett vite från 20 till 100 kronor.
Luleå i Landskansliet den 25 juli 1913.
Enontekis Lofl. Tingslag den 6 oktober 1862
Tvist om betesmarker och skador på ströängar på grund av ökat renantal i området
På fråga om Svenskarnas rendjur, vilka beta på Finskt område, under senare tider ökats,
Svarades att renarnas antal under de senaste 20 åren fördubblats.
På fråga om Finska Enontekis lappar begagna bete på svensk område svarades, att så icke var förhållandet.
Vidare yttrade Lapparna att Norska Lappar ifrån Koutokeino endast så lång tid uppehålla sig med sina renhjordar på Finskt område, som vore för dom nödvändigt för att ifrån Norge komma till Sverige och tvärtom, men att icke annorlunda nyttjas derstädes, samt att några Norska renar således icke begagna bete på Finskt område, varemot Finska Nybyggare förmälde att åtta till tio hushåll ifrån Koutokeino Lappmark med ett renantal af omkring 8000 djur pläga uppehålla sig på gränsen mellan Koutokeino och Finska Enontekiö Lappmark, samt därstädes olovligen låta sina renar beta på Finskt område varefter de begiva sig bort därifrån då de erhålla kunskap derom, att vederbörande Ämbets Myndighet från Finska sidan skall anlända, flyttar de från dessa trakter.
I anledning därav förmälde Lapparne att de icke kände vidare därom än att de förmodade att möjligen en och annan Norsk Lapp med sina renar olovligen betade på Finskt område, dock icke till så stor antal som Nybyggarna uppgiva, men någon närmare upplysning härom kunde icke vinnas, då någon Norsk Lapp icke var tillstädes.
På fråga om vid gräns regleringen emellan Sverige och Ryssland och med den verkställda ägoregleringen, överenskommelse träffats om Lapparnas ömsesidiga betes rättigheter, svarade samtliga att de icke kände något sådant.
Widare yttrade Lapparne att Nybyggarna i denna församling äga omkring ett tusen renar, vilka äro inräknade i detta.
Olof Olofsson Torneus (Från tabell 130). Född 1789. I ungdomen använde han styvfaderns namn, Kuoksu, så t.ex. i hans utomäktenskaplige sons födelsenotis 1811: "Fadren föregifwes vara Ol Olsson Kuoxu", men kom sedan att kalla sig Torneus efter sin biologiske far. Han flyttade till Kurravaara från Merasjärvi 1813 tillsammans med sin mor, styvfar, och sina halvsyskon, och bosatte sig på hemmanet Kurravaara nr. 2, vars åbyggnader låg på Vasikkaniemi i Kurravaara. Död i Kurravaara 6 november 1828. Enligt hans bouppteckning från samma år var dödsboets behållning 247 Riksdaler, 46 skilling, och 2 banko. Hans hemman var värt 66:32 Rdr, medan hans 100 renar värderades till 100 Rdr. Fyra kor var värda 40 Rdr, och fem får och oxe värderades till 8:32 Rdr. Olof Olson Torneus levde alltså mot slutet av sitt liv i ett visst välstånd. Utan en vuxen man på gården drabbades dock hans änka och barn snart av ekonomiska svårigheter, och sjönk ner i fattigdom. Gift 1818 med Anna Johansdotter Holma (1788-1868), dotter till nybyggaren Johan Hindersson Soppero och Anna Andersdotter Holm i Soppero.
II
Protokoll
År 1910, 21 mars-27 oktober Helsingfors 1912
Protokoll fördt i Karesuando gästgifveri den 17 september 1910
§1.
Diskussion kl. 1.05-2.13 e. m. med ca 60 årige hemmansägaren Petter Niva (NivanPekka) från Karesuando.
Lafbetet är enligt vittnet numera dåligt inom Karesuando socken och sommarbetet kan ej utnyttjas emedan lafbeteslanden då skulle blifva fullständigt förstörda. I vittnets ungdom voro lafmarkerna så goda, att laftägt kunde ske på 0,5 mils afstånd från byn, men sedan mer än 10 år tillbaka samlas ej mera laf, och laftillgången har raskt minskats. Tidigare behöfde ej lapparna gå nedom Karesuando under vintern. Den förnämsta orsaken till lafbetets försämring anser vittnet ligga i en alltför stark renbelastning af området.
En medverkande orsak är, att skogslappar från andra socknar begynnte uppehålla sig på Pessinki. På senare tid har man emellertid nekat utsocknebor rätt att hålla sina renar inom Karesuando, och har därför skogsrenarnas antal på Pessinki aftagit. Sedan sockenrån mot Jukkasjärvi upphuggits äro Viikusjärvi åborna de enda skogslappar inom socknen. De äga likväl själfva inga renar. Hemmanet är numera inköpt af staten, men köpet ligger under process.
Renar hållas ej mera af den bofasta befolkningen. De, som ägt några, hafva sålt dem åt fjällapparna.
Laftägten anser vittnet icke hafva medverkat till lafbetes försämring, emedan densamma bedrifvits blott i byns närhet.
Lapparna anlända till trakten omkring midten af november eller något senare. Vid denna tid har höet ännu ej hemforslats, och renarna göra därför skada på höstackarna. Godtgörelse för skadan, viket ofta är betydlig, har blott någon erhållits och då endast på rättsligt väg.
Lapparna rätta sig ej efter gammal förordning, enligt vilken deras renhjordar ej få vistas närmare byn än på 0,5 mils afstånd, utan låta sina djur beta till och med vid husknutarna. Skadorna kude lätt undvikas genom omsorgsfullare bevakning. Ej ens förliden vinter, då betets åtkomsk var synnerligen svår, och därför äfven bevakningen försvårad, hade detta varit omöjligt.
Omgärdning af ängar och höstackar är svår, emedan ängsfläckarna äro små och utspridda, marken måste frysa innan höet hopsamlas samt till följd af drifsnön ett gärde är föga verksamt. Bättre äro "luvve"="talas", men äro arbetsdryga. Likväl har man på senare tid begynnt använda dem.
Förhållandet mellan lapparna och den bofasta befolkningen är godt. Den enda nytta de senare kunna anses hafva af lapparna äro de utskylder dessa betala till kommunen. Vittnet anser att den bofasta befolkningen redan lagt beslag på alla bättre marker, så att en vidare kolonisation ej kunde komma i fråga, även om flyttlapparna ej skulle finnas.
Korna släppas vanligen på bete vid midsommar, något år likväl ända till 2 veckor förut. Senaste vår, som möjligen var något försenad, släppte en del ut korna vid, andra efter midsommar.
Under normala år lämna lapparna trakten kring kyrkobyn något efter påsk. Tidpunkten beror af renarnas kondition. Renarna hava aldrig kalfvat i trakten. Det enda bete de vid kalfningstiden skulle kunna åtkomma vore lafrester och ris. Skare ligger likväl vid denna tid vanligen hvarje år.
§ 2.
Diskussion kl. 2.14-3 e. m. med ca 70-årige hemmansägaren Mathias Tuoremaa från Karesuando kykoby.
I vittnets ungdom voro lafbeteslanden hvita som snö, men för närvarande är laftillgången dålig. Korna hafva ej medverkat härtill, ty de gå ej långt från byn. Orsaken till försämringen anser vittnet vara den, att för ca 50 år sedan från Kautokeino inflyttade lappar, hvilka förde med sig stora renhjordar, hvarigenom den samlade renmängden blev för stor för trakten. Alla de marker, som kunde erbjuda sommarbete åt renarna, äro redan upptagna af den bofasta befolkningen.
Vittnet anser, att alla lappar såväl vid nedflyttningen som återflyttningen borde hålla i hop och flytta i sällskap. Nu stannar en del kvar öfver vintern i de öfre trakterna tex. kring Karesuando och deras renar genomgäfva lafbeteslanden till den grad, att de som gått längre nedåt ej mera finna tillräckligt bete för sina djur vid återflyttningen.
Laftägten upphörde för närmare 20 år sedan och är ej numera möjlig. Laf köpes från Finland (10-20 öre per limpa).
De bofasta hafva sålt sina renar för 2 år sedan I kyrkbyn har man tidigare ägt knappast 100 djur. De hushåll, som ej hade häst, ägde i allt ej mera än 20 renar.
Lapparna komma till trakten vid jul eller något tidigare, och detta har alltid varit vanligt. Renarna göra då ofta skada på höstackarna, men ersättning kommer ej i fråga. Skadorna kunde likväl undvikas, om lapparna vore mindre håglösa vid bevakningen. På senare tid hafva de bofasta begynt bygga lador.
Den enda skogslapp som tidigare fanns i Karesuando var "Ruodos-Pieti", som under sommaren vistades i kyrkbyns omnejd. För 15 år sedan slutade han med renskötseln. Skogslappar från främmande socknar hafva ej kommit längre uppåt än till Pessinki. Deras djurhafva gjort betydlig skada företrädesvis på lafbeteslanden.
Under kalfningstiden ligger i Karesuandotrakten skaren som allra hårdast. Renarna kunna ej en gång åtkomma trädlaf. Vittnet anser därför, att vajorna nödvändigtvis måste draga sig uppåt till vindblottorna i fjällen för att få föda. Under ovanlgt tidiga år hade möjligen kalfningen kunnat ifrågakomma i trakten, men de öfversvämmade bäckarna och älfvarna skulle då ställt svårigheter i vägen för den fortsatta vårflyttningen.
Skare lägger sig hvarje år, mer eller mindre stark. Från ungefär 1 maj framåt är den värst. Äfven förliden vår var den så stark, att renarna ej kunde komma åt föda. Då väderleken är kylig, mjuknar skaren ej ens midt på dagen. Stundom är marken snötäckt ännu vid Erik.
Under ovanligt tidiga år släppas korna på bete 2 veckor före midsommar, under normala år 1 vecka före midsommar, men stundom först efter midsommar.
Vid Erikstiden kan man se enstaka strån uppspira på myrtufvorna, men ängsmyrarna ligga vid den tiden och till dess all snö afsmultit under vatten.
Justerad och undertecknadt den 19 sept. 1910. Ort som ovan.
V. Tanner
Statsgeolog, Helsingfors
J. Rossander Yrjö Halonen
Kronolänsman, Rovaniemi F.d. Landtdagsman, Klockare Enontekis
Kristian Nissen Arvid Montell
Sognepräst, Karasjok Jägmästare G. Lång
Protokoll fördt å Karesuando gästgifvei den 19 sept. 1910 kl. 10.20 f. m.
Diskussion 10.20-11.40 f. m. med 71-årige gästgifvaren Johan Petter Pietula från Karesuando.
Vinterbetesmarkerna äro för närvarande så dåliga, att lapparna måste låta sina renar genomgräfva samma marker till och med flera gånger i följd under vinters lopp. Bevakningen af djuren är till följd af det dåliga betet svår, och hjordarna sprida sig ofta och blanda sig med varandra.
Innan Kautokeino lappar under kyrkoherde Curtelii tid hade inflyttat till Karesuando, voro betesmarkerna tillräckliga för dåvarande renantal, men nu blef renbelastningen för stark. Redan några år förrän lapparna själva inflyttade läto de sina renar i augusti gå öfver gränsen och nedåt mot kyrkobyn längs gränsälfven, men insamlade djuren och återförde dem under vintern. De inflyttande lapparna medförde enl. vittnet ca 10000 djur. I de sydliga delarna af socknen hafva dessutom skogslapparnas renar, hvilka stundom kommit till närheten af kyrkobyn, medverkat till betets försämring.
Vittnet anser, att belastningen af markerna för närvarande är alltför stark, och att renarna äfven under goda år på vårarna befinna sig i ett utmattadt tillstånd, om jämförelse sker, med hvad som tidigare varit fallet.
För 30 år sedan kunde man ännu samla laf på 0,5 mils afstånd från byn. Då utfodrades kreaturen hufvudsakligen med laf, och höet var af underordnad betydelse. All laftägt måste emellertid upphöra för inemot 20 år sedan. Sedan lafbetet på de från byn längre bort belägna trakterna försämrats, begynnte lapparna låta sina hjordar beta inom förut fredade området med 0,5 mils radie, emedan betet där var bättre, och anser vittnet detta bevisa att laftägten föga bidragit till betets försämring.
De bofasta sålde sina renar på landshöfdingens befallning för 2 år sedan. Tidigare ägde ingen öfver 50 djur, och hela Karesuando by tillsammans på en gång på sin höjd 200 djur.
Alla bättre gräsbärande myrar slås af bönderna. I skogarna finnes ej gräs i nämnvärd mängd.
Flyttlapparna infinna sig i regel något före jul eller under tidiga vintrar redan därförinnan. Enstaka renar begynna komma vid allhelgon. Flyttningstiden har varit densamma så långt tillbaka vittnet kan påminna sig.
Skadegörelsen på hö inträffar äfven sedan lapparna själfva anländt till och med på 2-4 km afstånd från gårdarna. Frivillig ersättning från lapparnas sida har ej kommit i fråga. Skadegörelsen kunde lätt undvikas genom omsorgsfullare bavakning af renarna eller genom återinförande af fredningsbestämmelsen för området närmast byn. Att kringgärda höstackarna går ej för sig, emedan virkestillgången är knapp och stackarna små och utspridda på de vattensjuka myrängarna.
Skogslappar finnas ej i själva Karesuando utan endast i Muonionalusta. De göra emellertid utflykter till Pessinki, men knappt längre uppåt. Den bofasta befolkningen i kyrkobyn har ej haft obehag av dem.
(Vittnets uttalande göra intryck af, att förhållandet mellan lappar och bönder är godt)
Blott i undantagsfall har man sett renar med kalf i trakten, men då blott sådana vajor, som ej orkat upp till fjällen. Om djuren blott hafva krafter söka de sig själfmant till sina gamla kalfningsplatser i fjällen. Vittnet anser det för närvarande vara omöjligt, att kvarhålla dem här ens genom bevakning. Markerna äro nämligen så hårdt afbetade, att tillgänglig föda saknas. Barfläckar, som möjligen redan uppstått vid eller före kalfningstiden, finnas på ställen, som regelbundet till först blifva snöfria, och äro de därför fullständigt afgnagade.
Vid Erik finnes ej heller gräs; ej ens på hemlindorna har det begynt att spira. Först vid Johanne kan betet för korna påräknas, och den mängd hö som inbärgas, rättas härefter. Blott i undantagsfall finnes bete 2 veckor tidigare.
Gräsbete för ren finnes under normala år ej förrän 2 veckor före Johanne i trakterna af kyrkobyn. Renen behöfver, till följd af den starka trampningen, ett större sommarbetesland än en ko, och skulle möjligen fördärfva betet för många år.
När skaren lägger sig måste renarna draga till fjällen. Blott under ett år af tre eller fyra är skaren sådan, att den af insolationen kan upplösas på dagen, och gräfningen blir möjlig. Isbildningen på marken är en ej så ofta återkommande företeelse, men till följd af renlafvens dåliga beskaffenhet för närvarande, har densamma blifvit farligare än förr.
Justeradt och undertecknadt den 20 sept. 1910 i Närvä by.
V. Tanner
J. Rossander Yrjö Halonen
Kristian Nissen Arvid Montell G. Lång
Protokoll, fördt den 8 april 1910 kl. 9:45 e. m. å Idivuoma gästgifveri
§ 1. Hördes å Idivuoma gästgifveri 8:40-9:35 f. m. 60-årige lappen Johan Olsson Parva (Härstammar från släkten Lauri) från Karesuando, af Lainiovuoma stam.
....................Önskvärdt vore, enligt talesmannen, att tjufnästet vid Viikusjärvi borde försvinna; i dess närhet äro lafmarkerna goda, men våga lapparna, af fruktan att blifva bestulna, icke begagna sig af dem. Likaså beklagade han sig öfver att skogslappen Isak Viikusjärvi icke ställt sig till efterrättelse lika litet som kronobetjeningen öfvervakat verkställande af påbudet, att skogslappar ej måtte vistas inom lappmarksgränsen å skogsmark under tiden 1/V-1/X (jmf. gällande lapplag).
Nedresan från fjällbygderna skulle gärna påskyndas, men svårigheterna att bevaka djuren om hösten medför, att skadorna å hässjorna på utängarna i Sverige komme att i större skala åsamkas, och vore de med skadegörelsen förbundna "taxterna" att undvika.............
.......I Muonionalusta kapell betas djuren hälst på kronomark, emedan bönderna ej tillåta betning på sina skiften. Önskvärdt vore att flyttningen kunde utsträckas till Parkajoki. I Muodoslompolo uppträder allmogen mycket avogt mot lapparne och betet därstädes ödelägges dessutom af skogslappar; bland dessa nämndes Nihkulas Sarri och Niila Kemi......
.........Under fördelaktiga år utsträcktes höstflyttningen till Merasjärvi, vad som denne vinter dock omöjliggjordes af den tjocka snön och dåliga botten. Vidare anmälde sagesmannen själfmant att allmogen vid Mersaslompolo uppträder avogt och att skogslapparna fördärfva vinterbetet vid Meraskursu och nedanför Pessinki..........
.............Åt "Muosäjä" (husbonde i Muodoslompolo) betalades en gång 60 kronor för förstörda hösåtor; här tillåtes lapparne ej ens mot betalning beta sina renar på gårdsskiftena: anträffas renar på dessa hänges en gammal korg eller säck vid svansen eller på hornen af ett infångat djur, som, åter försatt i frihet, skrämmer och skingrar den öfriga hjorden. I Merasjärvi tilläte emellertid husbonden ("Kankaanjussi") i allmänhet en del renar beta på sina skiften mot ersättning av en kalf eller t. o. m. gratis. Äfven i Kitkiöjoki visas dem tillmötesgående härvidlag. Som önskningsmål uttalades, att skogslapparne vid Meraskursu borde förständigas bortflytta då de förstöra vinterbetesmarkerna därstädes.........
..........Under gynnsamma år har vandringen utsträckts ända till Mersjärvi och t. o. m. till Kitkiöjoki-trakten, där lafbetet är godt men befolkningen dock trakasserat lapparne, ej tillåtit djuren att närma sig skiftena och, om så skett, rent af pryglat herdarne. Detta hände för ca 6 år sedan Per Olsson Blind från Karesuando, enligt dennes egen utsago, i Muodoslompolo, och Merasjärvibönderna hafva äfvenså angivit vittnet då hans renar anträffades betande på hemmansskifte, hvarvid "Pekus" (husbondens) äldre son, efter att med skidstaf riktat ett slag mot vittnet, tillgrep dennas yxa och därmed sönderhögg ett vittnet tillhörigt skidämne; lämnande sin yxa i angriparens våld, undflydde vittnet denne........
................Fjällrenarna komma ej själfmant ända hit ned. Endast under dåliga år, d.v.s. då botten är dålig, flytta fjällapparna på vintern nedanom lappmarksgränsen, i undantagsfall ända till Lovikka, men ej längre. Förhållandet mellan bönder och lappar är ej godt.
Bönderna pläga arrendera ut betesrätten på skogsskiftena under vintern åt flyttlapparna. Det händer emellertid ofta, att renarna gå öfver äfven på angränsande skiften och stridigheter uppstå. Flyttlapparna är därför ej efterlängtad af befolkningen. Denna skulle tvärtom gärna se, att flyttlapparna skulle hålla sig inom lappmarkens område. För ett skifte betalas i arrende ca 40 kronor. Lapparna täfla om, att få arrendera skiftena och göra anbud på dem. Vanligen sändes en lapp på hösten i förväg att arrendera bete för en hel lappby. Det har äfven händt, att lapparna utan lof inträngt på skiftena. Man har då hotat att köra bort dem för att skydda höstackarna, men vanligen har det kommit till förlikning.............
Bil. 1.
Till
Renbeteskommisionen.
Enligt åt mig i Kommissionens möte den 2 okt. 1911 öfverlämnadt uppdrag att vid min hemresa till finska Enontekis anskaffa upplysningar om de inflytande, som försvårade betesvillkoren vintern 1909-10 och betesförhållandena vintern 1910-11 utöfvat på renskötseln i finska Enontekis socken, har jag genom samtal och genom skriftväxling med några tjänstemän samt andra i renskötseln erfarna personer lyckats inhämta följande:
Den 9 oktober.
Bonden Per Pahajoki, 49 år gammal, från Palojoensuu by, berättar, att ehuru om vintern 1909-10 i botten ställvis i mindre grad förekom flen (isskorpa) ha inga renar i trakten svultit ihjäl, hvilket öfverhufvudtaget nästan aldrig där bruka förekomma. Vårskaren var 1910 jämförelsevis svag och varade blott öfver något dygn. Vintern 1910-11 har botten varit god, vårskaren, ehuru den var något starkare än under föregående vår, hindrade ej heller nu renarnas grävning i någon nämnvärd grad.
Bonden Frans Pahajoki, 46 år gammal, som i likhet med sin broder, ofvannämnda Per Pahajoki, ofta brukar besöka lappbyarna i Lapin paliskunta (renbetesområde längst i väster i socknen) inberättar till alla delar detsamma som hans broder.
Den 17 oktober
Häradsnämndemannen Johan Rova, 34 år gammal, från Hetta kyrkoby.......
....Det kan hända under några få vårar, att en och annan årskalf dör, men orsaken härtill är då icke dåliga betesvillkor, utan bromslarvferna i djurets hals kväfva det på våren af försvårad gräfning något försvagade djuret. I övrigt berättade vittnet lika som Per Pahajoki om vintrarna 1909-10 och 1911. Han anser, att åtminstone här i Enontekis, själfva flenen i mindre grad inverkar på renarnas afmagring, men mera den s.k. mellanskaren (välisevä), som försvårar gräfningen.
"Renhusbonden" (=förmannen i Näkkälä renbeteslag) Matti Moutkajärvi, 51 år gammal, förenade sig i allo i Johan Rovas utsago.
Folkskollärare J. W. Lidström, från Karesuando, upplyste att mer eller mindre dåliga bottenförhållanden börja från Saivomuotka nedåt. Den dåliga bottnen bildades sålunda, att det den 4-6 november (Pyhäpäijvitten suuvet) föll vattenblandat snö, som sedan tillfrös, så att det blef fel i botten. Nederbörden sträckte sig äfven upp till Karesuando och något högre upp, men vädret var här något kallare, hvarför snön ej föll så vattendränkt, men dock fuktig och i större mängd under stark blåst, hvarför snön blef hårdpackad.......
Protokoll fördt i Viikusjärvi den 17 sept. 1911 kl. 7:20 e. m.
Diskussion kl. 7:20-8:55 med 35-årige hemmanägaresonen Petter August Töyrä från Nuulanki gård i Karesuando.
Under åren med mindre snömäktighet pläga flyttlapparna uppnå Nuulanki trakten i slutet af december, men är snön djup eller botten dålig flytta de ej ända ned till Nuulanki...........
På sommaren har ren ej vistats i Pessinki sedan 10 år tillbaka. Under förvintern pläga emellertid skogslappar genomgräfva Pessinki, men hafva ej under senare år kommit högre än till Halju-trakten. Högre hinna de ej, emedan flyttlapparnas hjordar redan där möta dem. För ca 10 år sedan bodde skogslappar hela året om i Pessinki. Även i riktning mot Saivo från Nuulanki försämras lafven år från år............
Då skogslappar bodde i Pessinki, kafvade deras renar dels i Viikusjärvi trakten, dels och större delen i Suija-Nuulanki trakten. Troligen höllos hjordarna oftast under bevakning. Flyttlappars hjordar hafva ej kalfvat i Pessinkis omgifning. De måste flytta upp redan tidigare, emedan markerna äro fullständigt genomgräfda, vid eller strax efter Marie. Flyttlapparnas renar vilja dessutom ej stanna här nere längre, ty de pläga börja rymma till fjällen, om hjordarna längre tid efter Marie hålles kvar........
Böndernas i Saivo, Nuulanki och Suija renar vistas under sommaren hos skogslappen Johan Andersson Sevä i Muonionalusta kapell. Nuulanki äger i allt 10 renar, af hvilka 6 oxar. Paittasjärvi håller sina renar (körrenar) just vid gården hela året om. De hållas kvar utan bevakning och rymma ej........
Mötet slöts kl. 8:55 e.m.
Uppläst och godkändt den 18 sept. 1911 kl. 8 f.m. Ort som ofvan.
Justeradt och undertecknadt i Kiruna järnvägshotell den 4 oktober 1911 kl. 7 e.m.
V. Tanner
Kristian Nissen. Arvid Montell G. Lång
...............Flera mindre flockar, i allt minst 60 djur, hafva observerats längs vägen mellan rastplatsen och nuvarande lägerplats samt vid denna. Såväl i går so i dag syntes nästan öfverallt tydliga tecken på, att renar vistats i trakterna under denna sommar.
Enligt uppgift af lotsen, f.d. skogslappen, hemmansägaren ca 40-årige Lars Suijavaara från Suijavaara by i Karesuando, tillhöra de renar, hvilkas märke kunde observeras, skogslapparna Unga och Viikus Isko från Muonionalusta kapell. Den förre jämte två söner traffades 1 km sydväst om Jyrytunturi enligt hans egen uppgift på väg till Hietajoki för att insamla renar.
Justeradt och undertecknadt i Lainio by den 20 sept. 1911.
Protokoll fördt i Erkkinen gård i Lainio by den 20 sept. 1911 kl. 8-9:15 e.m. under diskussionen med något öfver 60-årige skogslappen Nils Johansson Prost (Marakatts släktstam) från Viikusjärvi i Karesuando.
Sagesmannen var i sin ungdom flyttlapp och bodde sommartid med sina föräldrar på Jaakopinniemi (Jakopsnäs) i Norge. Sedan den tiden hafva lafbetesmarkerna i Sverige blivit mycket sämre................
Halju och höjderna sydväst om Jyrytunturi hafva härjats af eld före den tid sagesmannen kan erinra sig, och där har aldrig funnits laf. På Halju finne nu gräs. Vuosuvaara har brunnit redan förrän han såsom flyttlapp kom till trakten. Har hört att branden anlagts af bönder, emedan flyttlapparnas renar förstört böndernas höhässjor.
Lösa skogsrenar komma stundom till trakten af Viikusjärvi. Skogslapparna bevaka sina renar från myggtiden, då djuren själfmant samla sig, och tända eldar, vid hvilka hjordar håller sig i röken. Samtidigt märkas kalfvarna. Om sommaren är varm, börja kalfvar digna något senare, och bevakningen måste då upphöra. Vanligen upphör bevakningen i hvarje fall omkring Jakop. Lapparna själfva bo vid Harju.
Viikus Iisko har förr haft ett gärde öster om Lainio från Taanikurkkio till Olosjoki, byggdt för att hindra skadegörelse på hö. Flyttlapparna komma vanlige till trakten af Viikusjärvi i slutet af januari, men om gräfningen är god stundom redan kort efter jul. Om gräfningen är dålig eller snön mäktig eller "sevä" (isbildning eller skare på hösten), komma de alls icke, utan vända redan i trakterna ofvanom Viikusjärvi.......
Nära Luongastunturi bodde för mer än 10 år sedan skogslappen Anders Isaksson Marakatt, men hans söner äro numera bofasta i Suijavaara och hafva öfvergifvit renskötseln........
Justeradt och undertecknadt i Kiruna järnvägshotell den 4 oktober 1911 kl. 7 e.m...
Om skogslapparnas renskötsel
Inom undersökningsområdets östra delar beta under växlande tider af året ett rätt betydande antal renar, hvilka blott i undantagsfall sträfva upp till fjällen i väster, men aldrig öfverskrida norska riksgränsen. Dessa renar beta nere i skogslandet ock kallas därför skogsrenar. De tillhör skogslappar, dels bofasta i Karesuando, Jukkasjärvi, Muonionalusta, Pajala och Tärendö. Samtliga dessa renar efterses af skogslappar, som flytta med kåtor inom skogarna.
Kommissionens speciella utlåtande i undersökningsprogrammets sex första frågor.
Trakten SxKö, L
Omfattar delar af kartbladen 5, 6, 10, 11, och 16 af Norrbottens läns kartverk.
Gränser: i SW Lainio älfs östra strand mellan Kangos by och Lainiojoki bäcks mynning.
i W räta linjen från sistnämnda punkt till Anuntijärvi sjös norra ända och härifrån räta linjen till Liinakurkkio fors i Muonio älf;
i NE riksgränsen i Muonio älf från sistnämnda punkt till Parkajoki älfs mynning;
i SE räta linjen från sistnämnda ställe till Kärendöjärvi sjös sydöstra hörn och härifrån räta linjen till Kangos by.
Traktens ytinnehåll är enligt kartan 4586,5 km²
Kulturområde inom trakten äro:
Maunu, Auskari, Karesuando, Kuttainen, Ruodusniemi, Luongaslompolo, Suijavaara, Paitasjärvi, Vähäniva, Saivomuotka, Närvä, Idivuoma, Soppero (Öfre och Nedre), del af Lannavaara, Viikusjärvi, del af Lainio, Nuulanki, Kätkäsuvanto, Ruosteranta, Muoniovaara, Muonionalusta, Taipaleensuu, Muodoslompolo, Merasjärvi, Kitkiöjärvi, Kikiöjoki, Bjurå, Kronojägarbostället, Parkalompolo, Kärendöjärvi, Patsangijoki och landsväg (leder), vilkas sammanlagda areal utgör.................27,0 km²
Det för renskötseln disponibla området är således..........................................4559,5 km²
Däraf sjöar och vattendrag..............................................................................155,5 "
Traktens renbetsområde är alltså.....................................................................4404,0 km²
Efter uppgifter som framkommit om den forntida leden mellan Kummaeno och Treriksröset har Länsstyrelsens Naturvårdsenhet gett i uppdrag åt Könkämä sameby att rasera den forntida sommar och vinterleden. Återigen har det begåtts ett brott mot fornminneslagen här uppe i övre lappmarken. För vidare upplysning om ärendet kontakta nedan uppskrivna myndighets personer. Kryssmarkeringarna har rivits ned (Vet ej om stenrösen också har mött samma öde).
Norrbottens läns kartverk 1888
Läs mera här:
