§ 28 Skogsrenars skötsel
Ej mindre våra Skogs-lappars hushålls-sätt, är en del landtmåns förfarenhet i Kemi Lappmark, har länge ådagalagt möjligheten och nyttan, att förena Ren-skötseln med åker-bruk och boskapsskötsel.
Renarna födas över vintern, jämte renmossa med ris av Mar-björk, betula nana, asplöv, fräken, lite hö, lav lichenes, asp-bark samt asp och björk-kvistar. Om sommare gå de uppå Bondens vanliga betes-marker, utan vall-hjon, och flytta sällan bort.
§ 29 Att inbyggarens arbetsstyrka i Fjälltrakterna, igenom denna näringsgren, dock ej för mycket må ledas och dragas ifrån jordbruket, såsom den säkraste grund till deras trevnad, borde en sådan renskötsel helst bestridas igenom Vallhjon av Skogs-lappar; härigenom skulle den kunna bliva vidsträckare, och av mera betydlig nytta för Inbyggarna i allmänhet.
I Jämtland finnes renskötseln på detta sätt redan inrättad på några orter; såsom i synnerhet i Ström Socken, där Bönderna ock äga renar; men själva befatta sig icke med deras skötsel, utan pläga Skogs-lappar, emot vissa betingade villkor, emottaga och valla dem i de närmast till fjällen belägna skogstrakter.
§ 30 Nyttiga Bi-sysslor för Fjäll-trakten.
Till detta tyckes i synnerhet höra;
1. Spinnererier av ull, lin hår och tagel, samt något smått smide, vilket under flera vinter-månaders långsamma morgon-och aftonskymningar, kunde sysselsätta folket därstädes och giva dem anledning till förtjänst.
2. I fall våra, uppe i Fjällbygden befintliga rika malmbrott i Luleå och Torneå Lappmark, skulle upptagas, kunde genom gruvarbete och körslor om vintern, folket även givas anledning att något förtjäna.
-----
5. Att äkta saffran är en Fjäll-ört, veta alla Botaniker. Att efter Herr Archiater von Linnés uppgift, den med förmån kunde kultiveras i fjällen, därom är ej tvivel.
6. Förutom allt detta, kunde Lim-kokning, Hjort-Älg och Ren-horns raspning och upparbetande igenom svarvning, för ett och annat hushåll om vintern-tiden vara en nyttig bi-näring.
Nils Orvwains Lappefogde Rekenskap för Torneå och Kemi Lappmarker och Vestersjön, Anno 1589.
Till minnes, som Fogden skall enteligen bestyra hos överheten förrän han drager ifrån Stockholm 1589.
Westersjö Lapp vill inte låta kalla sig vid det namnet,
Utan ville heta Västersjö finner, för den orsaks skull som skrivaren berättar, att när som händer, att det skrivas ifrån Kong. Majt. eller ifrån Riksföreståndaren och kallar dem Vestersjölapp, så vare de sjö, taget efter dem.
Från dem kan man ej finna något lappskt och de härstammar icke från oss.
Därför skall det skrivas Westersjö finner och inte Lapp.
( K. M. Fullmakts brev till Fogden att de hädanefter skall kallas Westersjöfinnar).
Bostadsorts förflyttning
Lapper vid Lofoten och där omkring, när de taga en plats in och begynner bygga hus, och förstöra ängar. Så driva de Norske dem bort till platser de kom ifrån, därför har Lapper svarat oss av Kungen i Sveriges att vi därför ej behöver betala skatt till honom och att de sjölappar kallas sjöfinnar, och efter att det ej står formellt riktigt i fogde brevet. Utan det skall vara Sjölapp och icke Sjöfinner, därför brukas i Norge för alla Sjöfinnar och ber lapper draga till skogs.
( Josef Henrikssons regnskap Torneå LPM. og Wästerjön 1587, s. 2)
Om språket
Under år 1751 gjort visitationsresa, gav prästerskapet tillsammans ett uttalande, den 14 februari 1751, till lapplands kyrkofullmäktige, att finskan skall bevaras som lärospråk i undervisningen i Torneå Lappmark. Till stöd för detta ingavs följande skäl:
5. Finskan i kristendoms läran har här betraktats som dess riktiga lärospråk.
Lappalainen, hänvisar i lagen ej till en persons etniska bakgrund, men till jordbeskattningen och dess bakgrund. Benämns även som Kväner.
Lappilainen, liktydigt med en person boende i finska Lappi (Lappmarken).
Saamelainen= Suomalainen, enligt Schefferius bok Laponia från år 1674.
Man kan tala om finnar och lappar som skilda folkgrupper. Det betyder dock inte att dåtida lappar var samma folk som nuvarande samer. Eller med andra ord; Lappalainen ( kväner), saamelainen och lappilainen har helt olika betydelse.
Redan år 1589 tillskrev befolkningen i Finnmarken till svenska kungen att de ej ville kallas vid namnet Westersjölappar ( nuv. fjällfinnar eller samer ) utan Westersjöfinnar. De bofasta vid kusten och fjordarna levde av fiske och innehade även mindre jordbruk med får, getter och kor som boskap.
Den finsktalande ursprungsbefolkningen kallas Kvener.
I övre delen av den finsktalande Tornedalen är benämningen Kväner liktydigt med Lappalainen eller samma som på den finska sidan om gränsen.
I övrigt är samlingsnamnet på Lantalaiset, Torneånlaaksolaiset, Tornedalingar eller Lappar; Kväner.
Ordet samer började marknadsföras hårt från 1970-talet, då de ville vara en egen etnisk grupp och särskilja sig från den övriga ursprungsbefolkningen.