Den första folkflyttningen torde ha ägt rum omkring 600-talet, då ryssarna först började tränga in i dessa trakter och utvidga sitt välde. Det är måhända just dessa, som av svenskar, norrmän och danskar kallats enbart finnar, emedan de härstamma från finnarna, eller med ett tillägg sjöfinnar eller fjällfinnar. Dessa flyttningar företogo finnarna, innan namnet lappar vidhängdes dem. Säkert är att ingen talat om några lappar vid denna tid. Blott finnar, skridfinnar och bjarmer nämnas. Under den följande tiden förekomma även lappar.Då Adam af Bremer, som levd omkring år 1077, icke omnämner dem men däremot Saxo, som levde omkring år 1200, är det mycket sannolikt att den tredje flyttningen skett någon gång mellan dessa år, sedan de börjat kallas lappar.

Kväner

Enligt Egil Skallagrims berättelse sammanträffade Thorolf Kveldusson på sin skatte-krävningsresa vinter 873-874, med en sändebud från kvänernas konung Faravid, (som synes ha varit en svensk vikingakonung), vilken bad honom hjälp mot karelerna, som härjade i hans land; Detta land låg mellan Hälsingland och Finland, nedanför Finnmarken.

I konung Alfreds angelsaxiska bearbetning av Orosius´ världshistoria från omkring 893 skildrar vidare halogalänningen Ottar sin hemtrakt (norska Nordland), mitt emot vars norra del, där landet är mycket smalt, på andra sidan fjällen Kvänland ligger. "Kvänerna härja stundom hos norrmännen, i det de fara över dessa fjäll, och stundom norrmännen hos dem; och där finnas mycket stora sjöar på andra sidan fjällen, och kvänerna bära sina skepp över land till sjöarna och härja därifrån hos norrmännen; de ha mycket små och lätta skepp".

........Men tå man vänder sig tillbaka ifrån Norden åt öppningen av Sundet Belt, finner man först sig tillmötes förekomma de Nordiska eller Norrmän: sedan uppstiger de Danskas land Skåne, och där ovan förehava Götherna sina Landamärken och boningar fast vida allt upp till Staden Birka; Sedan äro de Swenske regerande över vida sträckande Landsorter intill Qwenland. Ovanför Qwenland berättas bo folk, som kallas Wilzer. Mirrher (östfinsk stam), Lamer (okänd finsk stam), Scuter (östfinnar) , och Turcar (sannolikt ett nomadfolk, kallat "Torks" i ryska källor), allt upp till Ryssland, varest omsider denna havsviken tager sin ända.

.........Men alla som bo uti Norige äro Christne, undantagen de som bo utom Norre-Polens streck vid Westerhavet långt avsides. Uti de skarpa bergsskrevor, som där finnas, haver jag hört sägas att qwinnfolk bo, som hava skägg; men männen hava mest sitt tillhåll uti skogarna, och låta sällan se sig; de bruka wildjurs skinn för klädnat, och när de tala sig emellan, sägas de mera gnissla än som utförligt tala, de näppeligen kunna förstås av de näst tilliggande folken. Uti dessa bergaktiga Landsorterna är en sådan ymnighet av skogsdjur och willebråd, att mest hela Landet har sin föda av fåglat och djur som i skogen fångas.

Där fångas Buffeloxar, Uroxar och Älgar, såsom uti Swerige; men Wildoxar fångar man uti Wenden och Ryssland; Allenast uti Norwegen finnar man svarta rävar och harar, samt vita Mårdar och vita Björnar, vilka leva under vatten lika som uroxar. Och emedan det mycket finnes som för oss alldeles ovant och främmande är, därför lämnar jag åt detta Landets inbyggare, att vidare om detta och annat berätta.

Viktig är den danske konungen Sven Estridssons berättelse hos Adam af Bremen (omkring 1070), vari han , som under sin ungdom gjort krigstjänst hos svenska konungen Anund Jakop, skildrar, huruledes det från bergen brukar komma ned på slättbygden ett slags människor, som äro av medelstor växt, men starka och viga, att svenskarna därutinnan knappast kunna mäta sig med dem, en gång om året eller vart tredje år komma de hastigt fram, ovisst varifrån; om man då icke av alla krafter står emot dem, ödelägga de hela trakter och draga så tillbaka igen.

De gamla kvänernas nationalitet har varit föremål för mycket diskussion; förmodligen voro de finska skogsrövare av samma slag som de, som i något senare tid lade under sig de finska "erämarkerna". Man har nog också att i dem se birkarlarnas förfäder.

2. Norsk namn på de i norra Norge sedan början av 1700-talet inflyttade finnarna. Även på 1500- och 1600-talet begagnades i norska handlingar detta namn för finska kringströvare, och det sammanhänger möjligen även med den äldre medeltidens likalydande folknamn.

Karelernas handelsvälde utvecklades under 800-1100-talen parallellt med efterfrågan på pälsverk från fångstmarkerna (erämaat) till Medelhavsländerna och Västeuropa. Det finska älvnätet och sjösystemet var särskilt lämpade för erä-männens framträngande mot Bottenhavets kuster, varifrån nya vattenvägar öppnades. Bottenhavet, Kvenhavet, hade enligt forntidens sätt att se goda förbindelseleder åt olika håll: söderut över havet, mot sydost till Österbotten längs låglandet (Kainuu), österut över Kajaneområdet till Bjarmernas (permalaiset) land och Karelen jämte Vita havet (Vienan Meri), norrut mot Ishavet och norska Finnmarken (Ruija) samt västerut till Halogaland i Nordnorge. Alla dessa trafikleder har bevisligen trafikerats såväl somrar som vintrar under den tidigaste historiska tiden och sannolikt även under forntiden.

Om man nu forskar i historien från tiden mellan nämnda år, finner man knappast något som skulle ha kunnat ge finnarna anledning till utflyttning, annat än Erik den heliges korståg till Finland, varigenom han gjorde det skattskyldigt till Sveriges rike och kristnade det. Det tåg ägde rum år 1150, då likaledes ganska många finnar för tredje gången synas ha lämnat hemlandet och givit sig till Lappland.

Det är å andra sidan icke svårt att utröna, varför dessa kallades lappar till skillnad från de övriga. De som blivit kristna och givit sig under svenskars välde, betraktade dem nämligen som rymlingar.

Till slut vad Tacitus en gång berättade om de forna finnarna, fortlever ännu i dag hos lapparna: "De hava inga vapen, inga hästar, inga hem; till föda tjäna dem vilda örter, till kläder hudar, som läger marken. Deras enda hopp står till deras pilar, som de av brist på järn förse med spetsar av ben.

Karta från år 1000, slaget vid Svolder. Beträffande gränsdragningen på kartan är den naturligtvis ungefärliga. Ingen kan med säkerhet säga var man på 1000-talet ansåg att Finnmarken började och några fastställda gränser mellan Svears, Hälsingars och Jämtars intresseområden fanns antagligen inte annat än på de ställen där bebodda trakter närmade sig varandra. Ett rimligt antagande är att Finnmarken började ungefär där gränsen går mellan nuvarande Västerbottens län och Jämtlands län. Finnmarken sträckte sig dock inte ut till norska kusten, efter denna låg Halogaland, kanske ända upp till Malangerfjord. Väster om Finnmarken efter västra och norra Bottenvikskusten låg Kvänernas land och öster om detta Bjarmers eller Karelarnas.

När svenskar slog sig ned vid Pite och Lule älvar fanns ett folk redan på plats i regionen: Kvänerna. Vilka var de?

"Kvänerna" var utomstående betraktares benämning på de finsk-ugriska seklers marginal. De försörjde sig genom en blandekonomi av jakt, fiske, boskapsskötsel och jordbruk. Med termen avsågs troligen alla de bofasta finskspråkiga grupper som slagit sig ned i ett geografiskt omfattande territorium vid och norr om Bottenviken.

Den motsvarande finska termen är kainuulaiset, i senare källor förekommer termen kajaner.

Det område kvänerna bebodde kallades Kvänland (fi.Kainuu), men eftersom det utgjordes av en mängd spridda bygder är det omöjligt att definiera på en karta. Politiskt var kvänerna oberoende, men vi kan inte utesluta att de stundom erkände en överherre, exempelvis Novgorod eller någon norsk storman i Hålogaland. Men de uppskattade inte att man sökte skattlägga dem, och norska finnmarksfogdar var ej välkomna.

I svenska källor från 1300-talet brukas märkligt nog inte termen kväner om de sydländska nybyggarnas grannar, däremot termen birkarlar.

Benämningen är känd från 1328. Birkarlarna befolkade kustlandet i det som senare skulle utvecklas till Kemi, Torne, Lule och Pite socknar.Förmodligen har orden kväner och birkarlar ursprungligen syftat på samma folk, alternativt syftade birkarlar på en av alla de grupper som tillsammans kallades kväner. Till skillnad från kvänerna hade emellertid birkarlarna en framtid inom ramen för det svenska riket, och de har varit föremål för omfattande forskning.

Enligt en tidigare vanlig åsikt, grundad på ortsnamnforskning, var birkarlarna finnar som härstammade från Birkala (fi. Pirkkala) i Satakunda, men detta har numera starkt ifrågasatts. Identifieringen av birkarlar som kväner är alltså endast den senaste av många hypoteser.

Det blir inte lättare att forska om birkarlarna om man betänker att benämningen syftade på olika yrkesgrupper. Här fanns "erämän", vilka förfogade över fångstområden och fiskevatten, men också köpmän och "lappfarare".

Sådant var läget när svenskarna på 1300-talet expanderade i kvänernas/birkarlarnas område. Som vi kunnat konstatera förlöpte kolonisationen fredligt. Ett hypotetiskt ryskt överhöghetsvälde vid Bottenviken avlöstes av ett bevisligt svenskt, men birkarlarna förblev i kontroll. I de västra älvdalarna försvenskades de troligen, men inte i det östra.

Kvänerna/birkarlarna drogs alltså in i den svenska maktsfären. De utgjorde redan bygdens lokala elit; De fick officiella privilegier. Magnus Eriksson skyddade deras verksamhet, vilken inte fick störas av de svenska nybyggarna. Den svenska kungamakten – alltför fjärran belägen för att vålla bekymmer – kunde i konflikter med Norge och Novgorod skänka birkarlarna stöd och hjälp. En finskspråkig storman i Tornedalen hade allt att vinna och inget att förlora på att ansluta sig till det svenska politiska systemet.

Erämarksekonomin ( Ödemark)

En erämark (medeltidsfinska erämaa, på svenska kallad "lottmark") var ett fångst- och fiskeområde, beläget långt från hemtrakten, ibland på 25-30 mils avstånd. Den som utnyttjade erämark, erämannen, var i regel en bonde som minst två gånger om året lämnade gården och slog sig ned i en vilmarkshydda. Vistelsen varade i ett par veckor. På hösten och tidig vinter jagade han pälsdjur eller fåglar, på vår och sommar fiskade han gäddor. Erämarksekonomin var betydelsefull för hela Österlanden, inte bara för gränsbygderna mot vildmarken. Allra viktigast var den i Satakunda och Tavastland, där en erämark kallades "dagsled" (mfi. Päiväkunta). Österbottningarna använde termen "flakaland" (mfi. Sadinmaa, av fångstredskapet giller, fi. Sadin).

Saxo beskrev finnarna på 1200-talet så här: "På böjda trästycken färdas de löpande över snötäckta åsar ( Svenskarna kallade det att skrida ). De äro skickliga i vapnens bruk och inga andra folk ha sådant färdighet i att skjuta med båge. Inga fasta boplatser hava de, men flytta ideligen och slå sig ned där de finna villebråd".

I Samuel Rheens ” Relation” vilket utgjorde en av huvudkällorna för SCHEFFERS Lapponia och författades år 1671. Där kan man läsa om ” SKRIJKFINNAR”: Somblige kallas af the Norigske finnar, them och Messenius kallar Skrijkfinnar, emedan the såsom andre lappar lööpa på skijdh. Desse lappar bo tillsamman medh the Norgiske, och bruka inga Reenar, uthan somblige någre fåå, Men theras föda beståår mäst af booskapp, koor, gietter och fåår, sampt lijtett åkerbruk, så at den som mäst såår kan hinna till een tunna eller till dett högsta twå; theras språåk och klädhebonat är enahanda medh lapparnas, huilka och fånga Biörnar, SvartaRäfvar, Ottrar; the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hvar medh the segla till andra länder. Båtbyggare finns än, hoppas att inte även denna kultur försvinner.” SCRICFINNIA ” finns med i en karta från 1595 ritad av Mercator.

Om de fordna skandinavers näringsfång och hushållning: En historisk undersökning, Lund 1833, gjort av Samuel Ebbe Bring.

Att jakt och djurfång här i Norden varit ett bland de äldsta näringsfång, är otvivelaktigt. Landet var uti fordna tider föga bebodt, och mängden såväl af rof- och skadedjur, som af nyttigt villebråd vida större, än i senare tider. Men bristen på näringsmedel, hvaraf hos de civiliserade folken finnes ett så stort öfverflöd, var så mycket större, och måste till en stor del ersättas genom jagt och fiske. Tacitus säger uttryckligen om Finnarna, att deras hufudsakliga näringsfång var jagt:

"Finnarna äro öfvermåttan vilda och ohyggligen fattige: hafva inga krigsvapen, inga hästar, inga hus: lefva af örter, kläda sig uti hudar och ligga på marken. Deras enda hopp beror på deras pilar, hvilka de i brist af järn tillspetsa med benstycken. Jagten är såväl männens, som qvinnornas näringsfång."( Tacitus, Germ. XLVI. 4. 5.)

Men uti de följande komma att anföras mångfaldiga exempel derpå, att jagten af de fordna Skandinaver dels i flera afseenden idkades såsom näringsfång, dels ock af de mäktiga ofta företogs för nöjets skull. Emellertid på det läsaren måtte få en så mycket tydligare åsigt af jagten hos de gamla Nordboar, vill jag först omtala de åtskilliga i fordna tider brukliga sätt att jaga, och derpå de äldsta lagarna angående jagt och djurfång.

1) Ett bland de äldsta sätten att jaga synes hafva bestått deruti, att man farande på skidor sköt djur med båga. Uti Sturelsons Edda omtalas, att Niörds maka, Skade, brukade fara mycket på skidor och med båga samt skjuta djur. Sturelsson omtalar 2:ne Finnar, som voro mästare uti detta slags jagt. De kunde gå på spår likasom hundar, både på upptinad och frusen jord, löpa skidor fort, att ingen kunde undfly dem, hvarken menniskor eller djur, och de träffade allt hvad de skjöto till. Vestgöta- Lagmannen Edmund berättade för Olof Skötkonug följande äfventyr, som vittnar om samma sätt att jaga. En Vemeländning, Atte den öfvermodige, som var en stor jägare, for ut i skogen med skidor och båga, och fångade på fjällen en sådan mängd gråverk, att han dermed hade fyllt sin skidsläda, ( med skidsläda kan icke förstås annat, än en släda, som drogs, icke af en eller flera hästar, utan af skidlöparen sjelf. Den lär således icke hafva varit särdeles stor).

( Ur Sturleson, Saga Haralds ens harfagra.XXXIV, jag citerar städse Schönings upplaga).

Uti Egils Saga, omtalas bönder, vilkas enda näringsfång var jagt och fiske.

De kallas "weidimenn bædi a´sio´ ok landi." Egils Saga, Havniæ, MDCCCIX. Cap. pag. 14.

Torneå – handelns centrum

Enligt ett kungl. brev den 12 juli 1604 skulle mäster D. Hjort, sedan den gamla hamnen uppgrundats, låta anlägga en köpstad vid Torneå kyrka, och vad präster, bönder, birkarlar och lappar hade att avlåta, skulle de föra dit till staden och sälja till byemannen. Fyra år senare omtalas åter stadsanläggningen därstädes. Allmogen i landet hade begärt, att en skolestufva måtte upprättas i Torneå, och konungen svarar i brev till Balzar Bäck, att han vore därmed tillfreds och även ämnade anlägga en stad därstädes, dit birkarlar och landsköpmän skulle draga samt sätta sig neder och bliva borgare.

Birkarlarna bosatte sig i Torneå, Kemi, Luleå, Piteå och Umeå. Det finns inga säkra uppgifter om antalet birkarlar från den tiden då deras skatteuppbörd avvecklades. År 1606 anges antalet birkarlar i resp. älvdalar till följande: Torne 22, Lule 17, Pite 16 och Ume 11.

Å andra sidan visar ett urplock ur Västerbottens jordböcker att 63 hemman i Tornedalen från mynningen till Pajala anges som birkarlahemman. Samerna i Ångermanland och Ume lappmarker var enligt svenska historieböcker sk. konungslappar, d.v.s de betalade skatt direkt till kungens fogdar, och ej till birkarlarna. Detta gäller naturligtvis tiden efter att kronan etablerat någon kontroll i norr.

Nedanstående uppgifter är tagen från boken; Lappland Det stora Svenska framtidslandet, utg.1908.

Birkarlarna nämns för första gången i ett brev av år 1328, vilket bl.a. innehåller, att; envar, vare sig birkarl eller annan, som bosatt sig vid norra gränsen av Helsingland, då sträckande sig ända till Ule älv, skulle vara fri från skatt, och att ingen finge hindra birkarlarna på deras handelsresor till lapparna.

Birkarlarnas skatt före år 1528 är redan omtalad. Detta år ökades den till jämnt dubbla beloppet eller 16 timmer clockeverk (ekorrskinn) och 4 mårdskinn av birkarlarna i Luleå och Piteå samt lika mycket av dem i Torneå. Efter någon tid skedde ännu en förändring, i det birkarlarna så småningom miste sin rätt att av lapparna för egen del uppbära kronans skatt. År 1553 var denna reform fullständigt genomförd, varefter birkarlarnas inkoms av Lappland inskränkte sig till vinsten av deras tillföring, renavel därstädes, och uppköp av skinnvaror. För den sista rörelsen måste de emellertid betala tull (birkarlatull) med 1/10 av skinnets värde, varjämte kronan snart gjorde anspråk på alla skinn, som i Lappland såldes, och förbjöd birkarlarna att vidare uppköpa sådana. Om inkomsten av deras renar är det svårt att göra någon beräkning.

Vad själva birkarlataxan beträffar, påbjöds genom ett kungl. brev år 1578, att den skulle bestämmas till något högre belopp än i Gustavs dagar. År 1580 erlägges ock taxa av birkarlar, som bruka handel i Torneå, Luleå och Piteå lappmarker, med resp. 9, 12 och 12 daler. utom sin vanliga taxa erlade birkarlarna tid och ofta också en mer eller mindre frivillig "hjälp". Räkenskaperna för Torneå lappmark för år 1571 upptaga en sådan av 30 renar till konungen. Denne hade velat ha ännu mer flera, men enligt fogdens uppgift hade det varit omöjligt, ty då hade birkarlarna ej kunnat komma till lappmarken att uppbära skatter och föra dit fetlier, kläder och hampa.

Denna lista upptager endast de birkarlar, som detta år idkade sin handel; de andra äro förbigågna. En längd av 1600 har här icke färre än 41 birkarlar, bland dem ock två änkor, nämligen den ovan nämnda lappfogden Nils Oravainens och Hans Oravainens. Den Lars Hindersson, vilka här nämnes som fogde, är icke någon obekant person. För år 1585 redovisar han nämligen för Torneå och Västersjölappar, men synes genast ha ådragit sig lapparnas hat.

Torneåbor synas till stor del innehaft birkarla-rättighet i Kemi lappmark. Enligt Jöns Carlssons räkenskap av denna lappmark för år 1606 hade taxa erlagts av de handlande birkarlarna med 13 daler, varjämte tullfisk utgjorts av samme män på följande sätt:

Under medeltiden var Torne marknad den mest bekanta handelsplatsen vid Bottniska viken, och samlingsplatsen för köpmän från när och fjärran långt innan de övriga norrbottniska bosättningscentra hade någon betydenhet. Hit samlades finnar från Åbotrakten, österbottningar, tavaster, samer, permer, ryssar, hälsingar, jämtar och norrmän, skriver Olaus Magnus. Torneå var historiskt den ledande marknaden och hamnen i Bottnen, och utstrålningspunkten för handelsverksamheten i Bottnen. Birkarlar i Torneå skattade dubbelt så mycket som andra tillsammans.

Handeln med ryssarna florerade fastän strängt efterhållen, hårt beskattad och ej sällan helt förbjuden. Ryssarna stannade visst inte alltid i Torneå på sina handelsfärder till svenskarna. Så sent som vid sekelskiftet 1600 klagade lappfogden Jöns Karlsson över att de drog från gård till gård genom Torneå, Kalix, Luleå och Piteå. De kom ned till havet vid Kemi eller Uleå och seglade till Umeå, där de låg hela sommaren och handlade. Kungen sökte göra slut på denna svårkontrollerade handel för att den gick Stockholm förbi och svenskarna avyttrade här värdefulla skinn.

Troligen är dessa ryssar i själva verket karelska köpmän som genom sina urgamla handelsvägar, sjösystemen i Finland, kom som alltid förr för att handla. Även i Finland måste man vara på sin vakt när historiska källor talar om ryssar och deras aktiviteter i Finland, för andra finska folk kallade oftast kareler för ryssar (laukkuryssä). Kareler-ryssar var med och konkurrerade med kvener om beskattningen och handeln i norr, och koloniserade i minst lika hög grad norra områden som kvener. Dessa grekisk-ortodoxa kareler å sin sida kallade finnarna av annan tro svenskar (ruotsit).

Birkarlar och kronan

Birkarlar blir kronans fogdar

Birkarlar sägs ha gjort en betydande insats i utvecklingen av Finland. Karlar från Birkala skapade en gemensam front mot öster, och stärkte handelsförbindelserna västerut, främst mot Tyskland. Birkarlarna hade sina privilegier ända till 1554, när Gustav Vasa tog skatteuppbörden till kronan och birkarlar blev kronans fogdar. Det tidigare system, då birkarlar bedrev handel, uppbörd och rättsvård ersattes av ett statligt kontrollerat system. Gustav Vasa skriver också i sitt befallningsbrev att ödemarkens gamla herrar, birkarlarna , "som hade befallningen över lapparna i Westrebotnen", ingalunda får hindra nybyggare att slå sig ner i Lappmarken.

Även om birkarlasystemet försvann och den administrativa organisationen förändrades under statsmaktens etablerande var syftet detsamma att ta upp skatt, se över handel och se till att lag och ordning efterföljdes. Kungen strävade efter att få bättre kontroll över det stora landområdet som sträckte sig ut mot Atlant- och Ishavskusterna, och som låg under Torneåbirkarlar. Även om lappfogdarna, som var de nya statliga tjänstemännen, värvades bland birkarlarna var birkarlasystemets successiva avtagande ett led i försök till centralisering av Lappmarkens administration. Den tidigare rättsvården under birkarlarna berörde uteslutande frågor kring handel och skatt, medan centraliseringen av rättsväsendet under 1600-talet innebar att de religiösa och sociala förhållanden började kontrolleras i större utsträckning än tidigare.

Under medeltiden som på Gustav Vasas tid framstod birkarlarna som en ledande grupp, en elit med särskild profil. Konungen talar om de rika birkarlarna, vilket bestyrks av uppgifterna i jordböckerna. I början av 1500-talet sägs det redan att av rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571 upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex birkarlar upptagna.

Sedan Gustav Vasas tid hade lappfogdarna utvalts bland birkarlarna. De många klagomålen mot dem och de upptäckta oegentligheterna i slutet av 1500-talet gjorde att de ersattes med nya av hertig Karl. Han även utsåg en särskild befallningsman över alla samer i Sverige. Till denna post utvalde han inte en birkarl, utan holländaren Arent Josting.

Trots att birkarlarnas privilegier fråntogs, hade denna elit stor betydelse för utvecklingen i norr. Ärkebiskopen Petrus Kenicius (1555-1636) var son till birkarlen Könik Olofsson i Umeå. Olaus Petri Niurenius var kyrkoherde i Umeå 1619-45. Hans maka nämns vara av birkarlasläkt. Niurenius själv har nedtecknat berättelser om birkarlarnas lappfärder under ledning av folkhjälten Matti Kurki, den kanske mest kända av birkarlahövdingar. Kyrkoherden i Piteå Nicolaus Andreae (1600-28) var av birkarlasläkt och infödd Pitebo, och "behärskade finska språket fullständigt".

Enligt von Düben påträffas namnet birkarlar sista gången officiellt i Uppsala ordinantia av år 1617. Sedan Karl IX avskaffat deras handelsmonopol i lappmarken, uppgick de i stadsborgarnas och landsköpmännens klass. Visserligen försvinner namnet birkarlar, men det är samma personer och samma organisation om också utan kronans auktoritet, som fortsätter att förmedla varorna.

Bakom Gustav Vasas nya centraliserade ordning döljs också revideringen av erä-markområdenas organisation, även på finska sidan. Staten övertog sig bestämmanderätten över erä-markernas fördelning samt över jakt- och fiskerättigheterna. I äldre germansk (och svensk) jaktlagstiftning betraktar man jakträtten på högvilt som regale, dvs kronans exklusiva rätt. Denna rätt utvidgades och ödemarkerna (!) betraktades som tillhöriga staten.

Landet är begränsad till Kemijoki i öster och Kalixälv i väster. Nationalgränserna till Sverige, Norge och Finland var då ännu ej dragna. Den grövre svarta linjen följer Torneälv uppåt och är den nuvarande riksgränsen mellan Sverige och Finland, den tillkom 1810. Den västra gränsen var också en språkgräns för finskan.

Visst finns KVÄNLAND

Major Peter Schnitler var chef för Dansk- Norsk gränskommissionen och chefen för den svenska delegationen var general Lorens Kristoffer Stobe´. Han var bland annat adlad i Poltava, krigsfånge i Arkangelsk och sedemera landshövding i Göteborg.

Schnitlers kommision sökte efter den så kallade Kölen, som enligt Kongehällemötet långt tillbaka i tiden skulle utgöra gräns mellan Norge- Danmark och Sverige. Nu visade det sig att gränsfjällen inte var en båtköl.

Protokoll nr IV från Schnitlers gränsexamination, från den 26 oktober 1743, innehåller en mängd intressanta uppgifter om Tornedalens historia, bebyggelse och kultur. I protokollen nämns vittnen som under ed fick vittna för majoren.

Citat: " Qvaenland kaldes her den District i Sverrig, 2 ¼ Miil Osten, og 2 ¼ Miile Vesten for Torne stad, strekande sig op efter Torne- og andra Elve i Nordnordvest en 40 Miile ad de Norske Grenser" slut citat.

De andra "Elve" som han nämner måste vara Kemi- respektive Kalixälvar med ca 2,5 mils avstånd från Torneå. En mil på den tiden var 10688 m.

Detta område som Schnitler beskriver motsvara idag ganska exakt meänkieliområdet. Vidare framgår av protokollen att det i älvdalarna inom detta område bodde bergsfolk och bönder som talade ett östfinkt språk. Nämns bland annat att det från det omtalade "Svenska Qvaenland" flyttat folk till Tromsö fögderi och infört jordbruk med sädodling som tidigare inte existerat där i början av 1700-talet.

I detta Kvänland högst upp i norr fanns "Lappens District" och han förklarar på följande sätt:

Jokasjarfs (Jukkasjärvi) Huvudkyrka, 12 Miile till Enontekies annex kirke. 300 skattelappar.

Karasjockey, ingen kyrka, ingen tings- och marknadsplats, dock viss härbärgeri kunde erhållas, 10 skattelappar.

Otjojockey (Utsjoki) Lappeskola, predikan från Kotokeino präst, Svenska tjänstemän höll "Sag- och skatteting", 40 skattelapper.

En av många intressanta personer som Schnitler "förhörde" var bland annat Mikkel Qvaen, Tromsö Fögderi.

Mikkel Qvaen var född av kväneföräldrar i nuvarande Vuono (Haparanda). Hans far hade varit kapten i svensk tjänst i östra Finland. Modern var en "Klokker-Dotter" döpt i Torneå. I sin ungdom idkade Mikkel laxfiske och timring.

Vid 60 års ålder gifte han sig med en "Qvaen-Kone" och vigdes i Över Torne Kirke (Ylitornio Kyrka). Paret fick sju barn och flyttade till Longens fjords botten i Norge och började bära skatt till Norge och tog nattvard i Norske Eide Capell.

ur Höifjeld og fjeldfolk, Theodor Caspari

Med kväner avses idag den finskättade befolkningen i nordligaste Norge, på kvänfinska kallat "Ruija", och till andra orter utflyttade släktingar till denna befolkningsgrupp. Liksom samerna har de ett kärnområde där de flesta kväner är bosatta, men därutöver finns idag också kväner liksom samer i många norska städer.

I december 1998 ratificerades, dvs godkändes officiellt, Europarådets Ramkonvention för skydd av nationella minoriteter av det norska Stortinget. Beslutet föregicks av en proposition från Utenriksdepartementet om samtycke till detta, och det fastställdes i denna proposition att: "Både samer, kvener, skogfinner, romanifolket (tatere/de reisende), rom og jøder anses å oppfylle kriteriene for ’nasjonale minoriteter’ og omfattes således av konvensjonens virkeområde". Folkgruppen kväner definierades i propositionen på följande sätt:

Kvänerna i Nord-Troms och delar av Finnmark är ättlingar till invandrare från områden i nordvästra Finland och svenska Tornedalen. Därtill har efter hand kommit invandrare från andra delar av Finland. De första kvänerna kom till Nord-Norge redan under medeltiden, men det största antalet kom under perioden ca 1720-1900. Kvänerna kan således uppvisa en obruten bosättning som sträcker sig långt tillbaka i tiden, och som har sina rötter i finsk kultur och finskt språk. Idag arbetar framför allt Norske Kveners Forbund för att stärka de kvänska/finskättades ställning i Norge, såväl kulturellt som socialt och ekonomiskt. (Översatt här från norskan)

Norske Kveners Forbund, NKF, bildades 1987 och har ca 800 medlemmar. Förbundets utgångspunkt har hela tiden varit att kvänerna är en etnisk minoritet i landet, med de rättigheter som tillkommer en sådan. Att folkgruppen själv väljer att beteckna sig som kvänsk är i sig viktigt, eftersom detta betonar självuppfattningen och bidrar till stärkandet av identitetskänslan.

KVÄNERNAS HISTORIA

Vägen fram till 1998 års erkännande av kvänerna som en nationell minoritet i Norge har varit en lång och svår kamp ur underläge mot norska myndigheter för kvänernas rätt att leva och verka på samma villkor som den övriga befolkningen i Norge. Ända in i modern tid har den kvänska minoriteten undanhållits de rättigheter som står inskrivna i artikel 27 i FN:s Konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

I kvänernas fall har striden framför allt stått kring rätten att använda det kvänfinska språket, som f.ö. i mycket påminner om tornedalsfinskan, meänkieli, men det var faktiskt först under senare delen av 1800-talet som kvänerna på allvar började särbehandlas av de norska myndigheterna. Långt in på 1800-talet var kvänerna i Nord-Norge en aktad befolkningsgrupp. De hade under 1700-talet varit pionjärer inom jordbruket i Troms och Finnmark och ansågs som mycket skickliga sådana, medan många av 1800-talets inflyttare till östra Finnmark ägnade sig åt den expanderande fiskerinäringen. Många var nu också sysselsatta med gruvarbete eller olika former av hantverk. Konsul Crowe vid kopparverket i Kåfjord skrev år 1843:

Det är ett oemotsägligt faktum att intet företagande som är beroende av handaskicklighet kan lyckas i Finnmarken utan hjälp av kvänerna, vare sig när det gäller bergverksdrift, kustfiske eller spetsbergsfiske.

Det var kvänerna som introducerade tjärbränningen i Nord-Norge, och de har också varit erkänt skickliga inom husbyggande, båtbygge och järnbearbetning. I samband med krisen inom gruvnäringen kring sekelskiftet 1900 flyttade många kväner till gruvorter i USA.

Kvänerna har sin identitet knuten till Nordkalotten. Redan i den nordnorska storhövdingen Ottars reseberättelse från 890-talet till kung Alfred av England omnämns kvänerna som en av folkgrupperna i området, vid sidan av norrmän och samer. Skriftliga källor från tidig medeltid bekräftar att det bodde finskspråkiga grupper i Nord-Norge vid denna tid. I skattelängder från 1500-talet finns kväner omnämnda, liksom i Olaus Magnus’ Historia om de nordiska folken från 1555.

Flera historiska källor refererar också till landet norr om Bottenviken, alltså området kring nuvarande Tornedalen, som "Kvänland". Denna mer historiska definition av kväner och kvänernas land komplicerar användandet av begreppet som nutida beteckning för alla finskättade i Nord-Norge. Egil Skallagrimsons saga från 900-talet och senare isländska källor är exempel på texter som talar om ett Kvänland, och äldre norska källor talar om kväner som alla de människor som bodde i ett Kvänland norr om Bottenviken. Dessa var ofta men långt ifrån alltid finnar. Begreppet kväner är ännu denna dag inte helt oomstritt.

Under 1800-talet skedde en kraftig expansion inom fiskerinäring och gruvdrift i Nord-Norge, vilket ledde till att många flyttade hit från norra Finland och norra Sverige för att här söka sitt uppehälle. Samtidigt flyttade också norrmän från södra Norge in, liksom samer från andra delar av Nord-Norge. Kring år 1875 utgjorde kvänerna ungefär en fjärdedel av befolkningen i Finmark och ungefär en tiondel av befolkningen i Troms. Även idag utgör kvänerna förmodligen ungefär en fjärdedel av Finnmarks befolkning.

Vid folkräkningen 1930 registrerades antalet kväner i Nord-Norge, utifrån vilka som talade det kvänfinska språket, och kvänerna befanns då vara 8215 personer i Troms och Finnmark tillsammans. Man kan misstänka att siffran i verkligheten var högre, eftersom den då rådande förnorskningspolitiken avskräckte folk från att tala kvänfinska. Efter andra världskriget har inga pålitliga folkräkningar genomförts. En folkräkning i Troms år 1950 redovisade en minskning av antalet kväner från 2356 till 59 på tjugo år, vilket antyder att man verkligen lyckats "förnorska" de flesta kväner i Troms. Under 1960-talet har nya finska invandrare kommit till de nordnorska fiskeindustrierna. Man har beräknat att antalet kväner idag torde uppgå till 10-15000 personer, medan en definition av kväner efter den modell man räknar samebefolkningen efter skulle kunna få antalet finskättade i Nord-Norge att stiga till så många som 50-60000.

FÖRNORSKNINGSPOLITIK

Från norska myndigheters sida har man ända in på 1990-talet betraktat kvänerna som frivilliga invandrare, och man har därför inte sett det som sin uppgift att stödja den kvänska kulturen. Tvärtom hade man alltsedan 1809 då Finland förlorades från Sverige till Ryssland i skiftande grad sett den finska befolkningen i Norge som en säkerhetsrisk, och man befarade att Ryssland - och efter 1917 Finland - skulle komma att göra anspråk på alla finskspråkiga områden. Man talade om den finska faran. Från kvänsk sida har man framhållit att kvänernas bosättning i Norge är äldre än den norsksvenska riksgränsen från 1751, och att man därför knappast kan betrakta kvänerna som invandrare.

Erkännandet av kvänerna som en nationell minoritet kom slutligen 1998, och fram till dess sökte kvänerna med knappa resurser hålla sin kultur och sitt språk vid liv. Från slutet av 1800-talet präglades Norge av starka nationalistiska tendenser, och man såg kvänerna som potentiella finska infiltratörer. Den dåvarande officiella politiken gick därför ut på att förnorska samer och kväner. Man gick tillväga på flera sätt. Bl.a. infördes i början av 1900-talet kravet att man för att få köpa mark måste ha norska som förstaspråk. Denna regel gällde ända fram till 1964. En annan föreskrift var att alla fiskebåtars befälhavare enligt lag måste vara norrmän.

Förnorskningspolitiken präglades också av rastänkande, vilket bidrog till att bryta ned kvänernas identitet och självkänsla. Norrmännen beskrevs i officiella texter som en högre stående ras jämfört med samer och kväner. Efter andra världskriget kom dock denna syn att ifrågasättas, men samtidigt uppstod en tystnad kring kvänernas existens. Man talade inte i skolan om annat än Norge och norrmän.

Från kvänsk sida var det svårt att mobilisera motstånd mot den rådande synen på minoritetsfolk. Många valde därför att bli norsktalande. Kvänerna osynliggjordes och sågs knappt längre som en egen befolkningsgrupp. Från 1970-talet och framåt har dock situationen för kvänerna förbättrats, i takt med att det folkliga stödet på lokal nivå för olika minoritetsrörelser blivit starkare. Det finska språket fortlever i alla generationer, om än i skiftande omfattning, och kvänska kulturformer återupplivas. Sedan mitten av 1980-talet har en kulturell mobilisering ägt rum bland kvänerna.

Kvänerna kan sägas uppfylla allmänt vedertagna kriterier för en etnisk minoritet, genom att de är förenade av:

ett historiskt-genetiskt ursprung
specifika kulturyttringar som t.ex. språk
tillgång till en organisation som för deras talan, samt
avgränsningsmöjligheter gentemot andra befolkningsgrupper.

KVÄNFINSKA I SKOLAN

Den äldsta norska folkskolan, den s.k. almueskolen, var präglad av kyrkan. Denna var mån om att förmedla sitt kristna budskap, och lät därför finska bli undervisningsspråk i de kvänska bosättningsområdena. I samband med nationalismens framväxt under slutet av 1800-talet reducerades dock finskan till hjälpspråk för situationer där saker inte gick att förklara på norska. I praktiken innebar detta ofta att just kristendomsundervisningen även fortsättningsvis till viss del skedde på finska.

År 1936 beslöt Stortinget att all användning av finska i skolan skulle upphöra. Först under 1970-talet vågade sig en och annan radikal lärare på att tillhandahålla undervisning i finska, som frivilligt ämne. Numera finns sedan 1990 finska som andraspråk i skolundervisningen, och 1996 fick finskan officiell status som andraspråk i Troms och Finnmark. Idag är ca 2000 kväner aktivt finskspråkiga.

KVÄNSK KULTUR OCH KVÄNSKA ORGANISATIONER IDAG

Det finns ett antal kvänska författare, konstnärer och konsthantverkare, och flera sångkörer och sång- och musikgrupper som sjunger på kvänfinska. 1982 bildades Nordnorsk Finsk Forbund. Förbundet har ett tusental medlemmar och har till syfte att stärka kontakterna mellan Norge och Finland. Sedan 1987 finns det tidigare nämnda Norske Kveners Forbund, som sedan 1995 ger ut den finsk-norska tidningen Ruijan Kaiku (’Nordnorskt eko’).

Ett kvänskt kulturcentrum är under uppbyggnad i Børselv i Porsanger och skall stå färdigt år 2000. Namnet blir Kvæntunet - Norsk center for kvænsk språk og kultur.

Informationskälla om Kväner

Anteckningar under min vistelse i Lappmarken

(Fellman verkade som präst under tiden 1819-1831 i Utsjoki församling, som ligger högst upp i nordligaste Finland mot gränsen till Norge (Finnmarken) och Ryssland).

Där står bl.a.: "Husbonden som mött oss redan på vägen utanför kojan, och förde våra renar på bete, inträdde nu och frågade om han fick anrätta åt mig måltid; men då jag vägrade äta, trakterades jag med Tana älvs kristallklara vatten. Klockan emellan 5 och 6 anlände jag till den första norska byn, Polmak. Den beboddes av 15 a´16 hushåll, alla Finnar, vilka härstamma från en Peski Heikka, d.ä. Henrik Peski, som av fruktan för krigsväsendet år 1740 hitflyttat ifrån Muonioniska by i Övertorneå socken med sina tre söner och härstädes satt sig ned.

Stället utgöres av ett näs, formerat av Palmakjok, vilken här löper ut till Tana älv, och är den hörikaste fläck därinvid, varför Henrik Peski genast förenade boskapsskötseln med fiskfänge. Efter gubbens död stannade endast tvenne söner här, och den tredje bosatte sig 1/2 mil uppåt älven, vid Njorkan, ett fiskeläge inom Utjoki socken, nu bebott av fem hushåll, vilka äro hans efterkommande; ehuru hans söner och sonasöner, merendels gift sig med Lappskor och blandningar av Finnar och Lappar, hava de bibehållit Finska språket, och fastän undervisningen i by- och skriftskolor m.m. sker på Danska, läsa de alltid i sina hus Finska postillor, psalm- och evangelieböcker, samt iakttaga mera Finska, än Lappska eller Norska plägseder. Dock är klädedräkten den Lappska.

Vi togo in hos Henrik Eriksson, vilken bebodde en stuga, som var större än vanliga å orten, och upptimrad i Karasjok, därifrån husbonden tillhandlat sig den för 20 våg mjöl, för vilken pris den även av säljaren blivit flodtiden hit nerflottad 18 mil efter vattudraget. Här såg jag den första rappade spisel, men även den var av gråsten; och ehuru den icke rökte in, voro likväl rummets väggar nästan becksvarta. Orsaken därtill var icke allenast att framför spiseln fanns en ugn, vilken rökt in, men även att i huset voro flera kvinnspersoner, vilka voro snälla och flitiga sömmerskor och hade bränt mycket tran i sina lampor".

" Här predikades för undersåtar av tvenne riken, och församlingen var vida större än vanligt är i Utsjoki kyrka. Alla förstodo det Finska språket, ty de voro de i orten så kallade Kväner eller till landet inflyttade Finnar. De äro märkvärdiga därför, att de äro de nordligaste jordbrukare på jordklotet och de första, som i denna del av landet begynte ordentligt bosätta sig. Så vida åkerbruket i anseende till till klimatets stränghet icke är lönande, hava de till boningsplatserna valt sådana ställen, där de med fördel kunna driva boskapsskötseln.

Till klädseln skilja de sig icke så mycket från Lapparne som till sina seder. Kvänerna äro Finnmarkens dugligaste bebyggare, icke engång Norrmännen undantagne, särdeles vad idoghet, omtanke, fredligt och stilla väsende samt i synnerhet fallenhet för uppodlingar och industri vidkommer. Den fördärvliga inflytelsen av sjömanslivet, det oroliga fikandet efter större vinst, utan att kunna hushålla därmed och bespara något till nödens tid, har aldrig yttrat sig hos Kvänerna som hos Lappar och Norrmän i dessa trakter.

Kvänernas flyttning upp till Finnmarken inträffade redan i äldre tider men huvudsakligast under Konung Carl den XII:s regering, då de i denna avlägsna del av landet sökte sig en fristad under krigs oroligheterne. Sedemera har antalet av dem småningom ökats och ökas ännu därigenom, att åtskilliga vid Lappska gränsen eller i Lappmarken bosatte Nybyggare under missväxtår flytta hit, ävensom därigenom, att då en och annan brottsling lyckas undkomma från sitt fängelse, han här emellan någon avsides klippa på Finnmarkens kuster söker sin bostad, för att undgå straffet. deras boningshus likna till större delen de än uti inre Finland brukliga pörten, och desse Finnar äro därjämte de enda på orten, hos vilka badstugor ännu bibehålles.

De förnämsta Finska kolonien i Finnmarken är vid Alten, så väl vid fjorden som älven. Över ettusen personer äro där bosatta. Blott få av dessa känna det Norska språket. Till och med bland dem, som i 5:te och 6:te led bebo orten, finner man mången, som alls icke kan tala Norska, varför de ock sällan, utom vid de tillfällen då de begagna sina salighetsmedel, bevista den offentliga Gudstjänsten. Däremot läsa de så mycket flitigare de Finska böcker, som ifrån Finland uppköpes".

Kväner

Våra förfäder - kvänerna- har med all säkerhet bebott det nuvarande meänkieli- området sedan förhistorisk tid. Mycket säkra källor förtäljer att kvänerna redan på 800- talet härskade i området under sin egen konung FARAVID (Egils saga).

Olaus Magnus (kyrkans, påvens och konungens ombud) gjorde år 1519 en Norrlandsresa och besökte Pello i norr. Han berättar: "lapparna (ej samerna, min anm.) synes till största delen vara fiskätare och lever av oändliga fångster ur sina aldrig sinande produktiva vatten. Sin färd styr de sedan längs vidsträckta dalar mot Norge ( dit de som oftast reser), som är den närmaste handelsplatsen och särdeles god för bevarande av folkets gamla trogna vänskap. Körare av dessa vagnar kallas i folkmun kainubor- Quenar- och de förmå om de vilja eller av nöden äro tvungna färdas dagligen 150 romerska, eller 30 gotiska eller tyska mil".

Som av det ovanstående kan läsas, har våra förfäder kvänerna- härskat i dessa områden redan före 1500- talet.

I Pajala avhölls ett historiskt möte den 19 juni 1999 då Kvänlandsförbundet bildades. Det är en samarbetsorganisation för tre länder: Kvenerna i Norge, kvänerna (tornedalingarna) i Sverige och lapparna( lappalaiset) i Finland.

Föreningens syfte är att forska i och bevara KVENLANDETS kultur- och bosättningshistoria, dess språk och äganderättsfrågor, av vilka det sistnämnda rör ägande och nyttjande till mark, vatten och naturtillgångar, samt erkännande och stadfästande av det samma.

Verksamheten leds av en styrelse på nio personer med tre finländare, tre norrmän och tre svenskar. De första två åren har Sverige ordförandeskapet.

Suppleanter är för Sverige; Torvald Pääjärvi och Inga Lindberg (kassör), för Finland; Unto Autto och Yrjö Mattila, och för Norge; Terje Aronsen och Arvid Pettersson.

Verksamheten har kommit igång förvånansvärt bra då vi redan talat via BBC i Ivalo den 4.9.99. Där framlade vi ett pressmeddelande i vilket vi med stöd i historiska källor och urkunder förklarar oss vara Nordkalottens urbefolkning och att våra rättigheter måtte tas hänsyn till i beslutsprocesser.

Vi har krävt att den finska, svenska resp. norska staten får till stånd forskning kring kvänättlingarnas rättigheter gällande mark, vatten, naturtillgångar och traditionella näringar (fiske, jakt och renskötsel).

Joseph Hindersson i Vojakala f.d. lappfogde	Nils Jönsson ibiden
Clemment Hindersson i Vojakala	Nils Olsson i Watesare
Hindrich Packainen i Vojakala	Hans Jonsson Alkula
Hans Oravainen i Vojakala	Erich Jonsson i Kuivakangas
Per Jonsson i Armasar	Ifvar Larsson i Mattiosari
Olof Olsson Ibidem	Michil Hindersson i Joxenge
Amund Amundsson i bidem	Jöns Hindersson Galter i Alkula
Jöns Olsson i Niemisell	Hindrich Jacopsson i Joxenge
Oloff Amamdsson

Carl Josepson, gäddor 4 Lp	Hans Packan, gäddor 3 Lp
Nils Josepson, berenfisk 3 1/2 Lp	Olof Nilsson, gäddor 1 1/2 Lp
Jöns Markuson, gäddor 4 Lp	Henrik Kourij, gäddor 3 Lp
Herr Henrik, berenfisk 3 Lp	Måns i Joxänge, gäddor 1 1/2 Lp
Jöns Olofsson, berenfisk 3 Lp	Lars Olofsson, berenfisk 1 Lp

Kvänland

Kväner

Erämarksekonomin ( Ödemark)

Skridfinne

Torneå – handelns centrum

Birkarlar och kronan

Birkarlar blir kronans fogdar

Visst finns KVÄNLAND

KVÄNERNAS HISTORIA

Anteckningar under min vistelse i Lappmarken

Kväner