Boken skriven av T. I. ITKONEN utgiven 1948 ( andra delen).
Kyrka med prästgården samt kringliggande aittior (förvaringsbodar) 1799.
Före år 1605 hade Enontekis (Markkina) två marknader, nämligen vid jul och påsktiden, därefter blott vid kynttiläpäivän. Från 1640-års handlingar ser vi att marknaden började hållas vid mitten av februari. Vid dessa sammankomster uppbars även markskatten och då hölls också tingsförhandlingarna. Marknaden kunde räcka i en och en halv vecka.
Aitta eller stolpebod med torkställning för kött på taket.
Torneåbor och en del ryssar hade egna aittor, men lapparna och andra längre bort ifrån komna förvarade sina saker i ahkior (renpulkor). Lapparna vistades ute vid sina eldar, emedan sockenlapparna övernattade hos sina värdit (bofasta).
Där såldes skinn av ekorre, hermelin, räv, bäver, järv, utter, varg, björn, vildren och tamren. Där såldes också koipia (renskinn från ben som användes till att tillverka vinterskor) ostar, "maitosalmaita", tungor, frysta "blodmagar", renstekar, koipikenkiä även nutukkat (vinterskor), kallokkaita (skinn från renhuvud), siepakkoja (byxor av renskinn), peskeja (vadmalsklädsel för överkroppen) lapinvöitä (bälten), pauloja (skoband), skedar av horn, poronvaljaita (renselar och länkar), ranor, roukoja (användes bl.a. som skydd för hästen) (vällyjä= vida), riista (villebråd, vilt), mycket fisk som; torsk, sej, flundra, frysta sillar och havsaborre även gäddor och sik.
Exempel på bytespriser:
| Rentunga | 1 ripa |
| Stek från rentjur | 10 ripor |
| Runostek, fet, 4-5 kg | 1 kg smör |
| Lapa (bog) färsk | Kenkänheinäviera (skohöflätor) |
| Runo | Pulka eller rana |
| Vuorso (3-årig) | 3 stora knivar (2 mans och 1 kvinns dito) |
| Pailakka (otämjd rentjur) | Rissla (gammaldags färdsel släde) |
Från år 1595 flyttade Suonttavaara by (Inghritt by, Leppejärvi) till Enontekiös östliga delar och till nordliga Muonio (år 1559 blott till Kelottijärvi). År 1671 tillhörde till Suonttavaara även Kelottijärvi och Tuulinkisuvanto. Suonttavaara innefattade även området vi Muonioälv och till Ounasjoki övre del. År 1671 hörde dit också 11 sjöar samt Karesuando (älven).
Kommentar: Förflyttningarna torde ha gällt vildrens jägarnas dito. Dessa följde vildrensflockarnas årliga av naturen medfödda instinkter att vandra mellan vinter och sommarbetes områden. De förflyttade sig i nordöstlig och sydvästlig riktning. Tamrens innehavet var ännu år 1605 knappt 5 stycken per person i medeltal i Suonttavaara by. Dessa användes bl.a. som lockrenar vid vildrensfångst.
Av samma författare T. I. ITKONEN
Från äldre tider var tamrenskötseln ej utvecklat i området och hade inte heller någon betydelse i näringsutövningen, utan det var av jakt och fiske man livnärde sig av. Fiske- och jaktlappar benämndes vid 1500- 1700- talet och ännu vid 1800-talets början som metsälappalaisiksi ("skogslappar") eller som Grape skriver i sin avhandling 1803: "Outa- eller Skogsbygd-Lappar. År 1740 skrivs, att de torneålappar, vilka bor nära Ruukeja och Över Torneå är innehavare av ett mindre antal renar och är skogslappar. De anträffades också i Jukkasjärvi och Enontekiö området.
Redan från 1500- talets dokument framgår, att i Enotekiös Suonttavaara by och söderut boende lappar, aldrig har varit nomadiserande dito, men jägare och fiskare (Wiklund, Le Monde Oriental 1911, s. 108). Vid 1800-talets början levde i Enontekiö 8 familjer av sådana lappar, som ej till sommaren flyttade över fjällen, fastän de bodde på olika platser under sommar och vinterhalvåret (Grape, 1803 s. 286.)
Fellman berättar att skogslappar anträffades blott i Enontekiö. De ägde blott ett litet antal renar och levde i oudassa (låglänt skogstrakt) och skiftade där sina boplatser. De idkade även fiske och jakt (J. F. del. III s. 205, 515-6). De kunde också som fastboende idka annan boskapsskötsel och bruka jorden.
Denna form av bostad verkar vara en äldre dito än den senare av nomaderna använda flyttbara loudekota eller lavo (tältkåta).
Med timring befäst trä- och torvkåta har från äldre tider varit alla skogslapparnas bostad. Ifrån dessa utvecklades därefter timmerstugan som användes häruppe från slutet av 1600-talet som fast boställe.
Bilden föreställer bostadshuset från nybygget Nuulangi innan den brändes ned av länsstyrelsen.
Benämningen Lantalainen betyder rakt översatt landägare (skattelandsägare) är finsktalande och boende i Lanta (dit hör även Inari kyrby, Ivalo och Petsamo; Enontekiö däremot hör till Lappia, fastän i Utsjokibornas tycke tillhör hela Inari och Enontekiö till Lanta).
Enklaste förvaringsstället var en kaltio (kallkälla) dit man satte kött, fåglar samt mjölkbehållare. Den senare kunde också sänkas ned i en grävd brunn. I köttkällan kunde de på hösten fångade vildrensköttet hapata (härskna) eller toukittuakin (besättas med larver), men den dög ändå att användas som livsmedel. Ett sätt var också att hänga dessa upp på tork. Man kunde också göra en grop i ett stenröse och täcka köttet med stenar så att vilddjuren ej kom åt dessa. Senare under hösten när det blev före hämtades fångsten hem.
Rankista ( duk av bomull som användes som skydd för insekter nattetid). Dit ryms vanligtvis två personer och ett litet barn. I pörtet stängdes spjället en stund på kvällen så den rökfylldes, på så sätt dog insekter som hade kommit in i huset och därefter öppnades spjället igen innan läggdags.
Sisnakkoja (benklädsel av renskinn utan hår)används under barmarkstiden i stället för säpäkkeet (med hår). Dessa smörjs med fiskfett (tran) och på våren blandas också tjära till detta smörjning. Benklädseln pauloitetin (förbands) med skorna så att man fick en vattentät vadarstövel som räckte ända till förgreningen. Detta klädsel av skinn användes av alla som bodde i lappmarken och benklädsel kunde också sammansys med en byxdel så att det blev en helhet (liknande nuvarande skinnbyxor).