Försämringen av tillförlitligheten i skattelistorna i Enontekis under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hade till följd att Rounala lappby delades upp i tre delar år 1781, nämligen Rounala eller Könkämä, Lainiovuoma och Rommavuoma byar. Till skattelistorna fördes bara de som ansågs ha tillräcklig förmåga att betala skatterna. Därtill kom under 1760-talet, att de till nybyggen skrivna lapparna överfördes till egna skattelistor och att deras möjlighet att söka stöd från dessa dokument försämrades och försvann nästan helt.

Tornedalens förtida birkarla-släkt ägde redan under erämarks(ödemarks)-perioden vidsträckta områden bl.a. i Suonttavaara lappby och gamla Karesuando socken. Olof Andersson (Luttu) från Alkkulan, ägde tillsammans med Erik Jönsson (Kohkoin) Karesuandos och Tullingesuoandos (Kuttainen) ödemark och fiskesjöar. Samuel Hindersson ägde Roudusjärvi och var delägare till Tullingisuoandos ödemark och fiskesjöar.

Ingen kan med säkerhet, på grund av handlingarnas avsaknad, säga hur dessa birkarlasläkters äganderätt har kommit till stånd, men det är en juridiskhistorisk sanning att redan under Gustav Vasas tid, eller på 1500-talet, erkändes deras äganderätt och de fick skatta för sina jakt- och fiskeområden.

Jouko Vahtola, professor i historia från Oulu Högskola, skriver om Tornedalens förhistoria:

Alla Schefferius nämnda intervjuer gällande lappländska namn var gjorda inom Umeå och Piteå lappmarker, vars lappländska bosättare inte godkände att de blev kallade rymlingar eller förvisade, utan kallade sig själva suomer, eller med områdets dialekt - samer.

Nybyggarplakatet trädde i kraft år 1673, eller med andra ord: före denna tidpunkt betraktades samtliga boende i området som lappar.

Ibland måste man komma ihåg att under 1500-talet och ända fram till 1672, innefattades Tornedalen i sin helhet inom lappmarkens gränser. Tornedalen avskiljdes för att tillhöra hemmansägare i och med lappmarksgränsdragningarna år 1584 och 1594, och dessa nya hemmansägares ödemarksområden (jakt och fiskesjöar) blev kvar som tillhöriga dem, även efter senare dragningar av lappmarksgränsen.

Filosofie Dr Erik Wahlberg, som under 50 års tid har forskat om Tornedalens släkter och historia, skriver att dessa ödemarksegendomar kom att inverka på bosättningshistorien då ägarna flyttade närmare sina ödemarker och fiskesjöar.

Först under senare tid har man kunnat ta fram och följa Jukkasjärvis och Enontekiös/Enontekis bosättningshistoria i en sammanhållen kedja, och även den visar att ägarna flyttade till sina ödemark och fiskeställen. Den här forskningen saknas helt i den samiska historieskrivningen.

Nybyggarområden antecknades i särskilda skattelistor från år 1695. Första gången som områden tecknades i jordeboken var år 1715. År 1695 fanns i Suonttavaara och samtidigt i Enontekis följande nybyggen:

Som man kan konstatera, mot tidigare påståenden, har nybyggen fastställts redan före år 1673 när nybyggesplakatet trädde i kraft, och därför finns det också anledning att studera deras historiska juridiska rättigheter enskilt.

Föregående nybyggen i Enontekis är från 1699 års jordebok. I domböckerna kan man följa Enontekis första nybygges områden som följer:

Enligt den tidigare redovisningen från 1553, tillhörde Tullingisuoando Tornedalens Alkulla och Kuivakangas by, och av gammal hävd även kringliggande fiskeområden , där ägarna hade bosatt sig för att komma närmare sina ödemarksområden. Detta var långt före nybyggarplakatens tillkomst.

Själva namnet Kuttanen verkar härstamma från svärsonen Per Eriksson från Kuttainen, som betalade skatt till Suonttavaara lappby under åren 1680-1695 och under åren 1696-1710 för nybygget. Till skattelistan tillkommer svärsonen Per Andersson Karist som betalade skatt tillsammans med sin svärfar under åren 1703-1714. Från 1715 fortsatte han ensam att betala skatten. Per Kuttanen hade två svärsöner till, nämligen Erik Eriksson och Anders Andersson, vars närvaro uppenbaras i Enontekis tingsrätts handlingar från den 4 februari 1715. Där kan man läsa att svärsönerna tvistar om svärfaderns marker och att området sedan gammalt var lappskatteland.

I Enontekis tingsrätts handlingar från den 6 februari 1671 kan man läsa att Mons Mortensson (Maunu, birkarla-släkt) den 7 februari 1670 har köpt hälften av lappskattelandet Karesuando och fastställt det lagligt i tingsrätten. Från denna handling uppenbaras att området lagligen har köpts innan nybyggarplakaten trädde i kraft och att förvärvet gällde ett lappskatteland.

Senare köpte Maunu även Hendrik Nilsson Ojas, från Suonttavaara, lappskatteland den 6 februari 1675. Nu blev Maunu ägare till ett andra lappskatteland.

Asas nybygge innefattade Idijärvi, Mertajärvi, Tullingisuvando och Palojärvi. I tingsrättens handlingar står klart och tydligt att Asa-släktens lappskatteland var av gammal hävd tillerkända och att släkten hade flyttat till området långt före tillkomsten av lappmarkens nybyggarplakat. Asas nybygge hade inte fått skattefrihet, varför det måste ha varit skattebelagt arvsland.

Från Enontekis tingsrätts handlingar den 4 februari 1661 står att läsa att släkten Karist och Asa tvistar sinsemellan om sina lappskatteland:

Enligt Enontekis tingsrätt den 11 februari 1667, hade Per Hendriksson Asa ärvt sin mors rätt till skatteland:

Förutnämnda Per Henriksson Asas änka, Agneta från Tullingisuoando hade köpt av Per Eriksson Kuttainen och Olof Hansson Oja, ängeslägenheter, och befäst det i lagfartsboken.

Från Enontekis Häradsrätts protokoll den 6 februari 1691 kan man läsa att Mikkel Persson Asa löser, med stöd av arvsrätten, ut Per Kuttanen och dess köpta del av Idivupoma.

Från Enontekis häradsrätts handlingar den 5 februari 1681, läser vi även följande:

Nils Nilsson Niva blev ägare av lappskattelanden på följande dokumenterade sätt:

Som tidigare är konstaterat av Maunus nybygges redovisning, köpte Mons Mortensson Maunu två olika lappskatteland från Karesuoandoområdet med dess älvar, fiskesjöar, ängeslägenheter och jaktmarker. Från Enontekis Häradsrätt den 5 februari 1675, läser vi följande Testamente:

I Enontekis Häradsrätt den 26-27 januari 1698 befästes att Nils Nilsson Niva har ingått äktenskap med änkan efter Mons Mortensson Maunu, Margareta Thomasdotter och som testamenterar sin del av egendomen till Niva:

Nils Nilsson Niva befäste testamentet i Enontekis Häradsrätt under åren 1701 och 1709.

Enontekis Häradsrätt förkunnar den 10 februari 1710, att Nils Nilssons Hustru Margareta Thomasdotter har avlidit och med stöd av Testamentet förflyttas Mons Mortenssons i Karesuoando och ända till Idijärvi skatteland till Niva, såväl även den av hustruns arvslott efter hennes fader i Muonionniska.

Under åren ända fram till 1741 hade som tillökning på de förut redovisade nybyggena tillkommit Samuel Olsson Riskas 1690 och Hindrik Hettas nybygge 1697. Vidare tillkom som nytt släktnamn Lars Larsson Håppare till Suonttajärvi, Michel Johansson Klockare till Idivuoma och Mertajärvi, Olof Baas till Palojärvi samt Johan Johansson till Vuontisjärvi.

Från jordböckerna framgår att Samuel Olsson flyttade till Amund Jonsson Riskas (Karist) lappskatteland. Ur Enontekis Häradsrätts protokoll från den 7 februari 1690, kan man läsa att Samuel Olsson fick sitt nybygges område som arv. Nybygget fick bara fyra års skattefrihet, så det måste ha varit lappskatteland.

Fil. doktor Erik Wahlberg har tagit fram följande historik på Hettas släkt:

Hettasläkten är en gammal kainula- och birkarla släkt från Övertorneås Matarengi. Den är från Kuivakangas (Rahtulanpäästä), och en gren från Rahtussläkt. Släktens stamfader anses vara birkarlen Hendrik Larsson Hetta.

I den nordväst-sockens handlingar står det att till Hettas hemman hörde Ounasjärvi och Vuontisjärvi med kringliggande områden, för vilka de betalat skatt åtminstone från 1553. Från det året börjar nordväst-socknens jordeböcker och handlingar föras.

Den allra äldsta äganderättshandlingarna verkar ha tecknats som jaktmarker och fiskevatten.

Anders Andersson Kuttain som uppenbaras i skattelängden som nybyggare från 1703 var också av Karist-släkt. Han benämns i tingsböckerna från Enontekis den 16 februari 1711, under namnet Ander Andersson Hoppari och från det rättsfallet framgår att till Andersson har flyttats lappen Olof Olofsson Ojas (Karist-släkt) Suonttajärvis lappskatteland efter att denne hade avlidit, för vilket han hade betalat skatt från 1707.

Från släktforskningen framgår att Lars Håppari var arvsberättigat till Karist-, Kuttanen- och Asa släkten, eller till alla Sounttavaaras stamsläkten, och hans nybygge var arvsberättigat lappskatteland.

I Enontekis Tingsrätt den 6 februari 1707 hade Mikkel och Henrik Persson Asa från Suonttavaara enhälligt överenskommit att klockare Mikkel Johansson fick bosätta sig på deras skatteland Mertajärvi/Idivuoma, där han till hälften med sin svärfar Henrik Persson Asas skattade fiskerier, fick njuta. Rättens dom råder det ingen tvekan om, där är fastställt att det var frågan om arvsberättigat lappskatteland, fast som nybygge, som svärsonen lagligen fick överfört till sig.

Som förut framgått kan man med säkerhet säga att till Enontekis kom inte en "finnländsk" nybygges bosättning, som man fortsatt falskeligen försöker framhålla. Alla Enontekis platser och områden har tillkommit genom gammal hävd och arvsberättigat lappskatteland, till vilka alla lappnäringsgrenars rättigheter tillhör.

Vidare fastställde stamfäders ättlingar sina nybyggen genom att betala lappskatt såsom det förespråkas i 1749-års lappkonseljens 11 §.

http://www.nhm.uio.no/botanisk/nbf/laestadius/laestadiusmanus.htm

L. L. Laestadius artikel i Sveriges Statstidning 1836

(delar av densamma)

Regeringen icke alltid så noga känner Lappmarkens lokala omständigheter, är väl icke underligt, då Läne-styrelserne i Norr- och Westerbottens Län ofta äro i okunnighet om rätta förhållandet. Lappmarkens så väl politiska som ecklesiastiska angelägenheter, hafva visserligen i senare tider blifvit upplyste genom åtskilliga förtjenstfulla beskrifningar; men det är icke underligt, om främlingar med förutfattade idéer och fördomar stundom misstaga sig, då sådant händer den infödde samt i orten boende.

1.) Allmänna reflexioner öfver Lappmarks-gränsen.

Vid första påseendet tyckes det vara likgiltigt, hvar Lappmarks gränsen är dragen. Men vid närmare eftersinnande finner man det vara af mycken vigt, i synnerhet för dem, som bo närmast omkring gränsen. Man vet, att alla, som äro bosatte inom Lappmarks-gränsen, äro i åtnjutande af Lappmarks-privilegier, men de, som bo utom densamma, äro lagde under landskatt. En nybyggare i Lappmarken betalar vanligen 40 sk. Banko i grund-ränta, samt på sin höjd 3 R:dr Banko i Sockne-onera, samt dessutom tionde till presten, men hvilken endast i de södra Lappmarkerne är fullständig. Dertill kommer Fogde-näst, Domare-näst, d.v.s. Tingsgästning, hvilken är olika i särskilta Lappmarks-församlingar. Den egentligen såkallade Lappskatten betala endast vissa Nybyggare, för såkallade Lappskatteland, eller Rehnbetesland.

Tuor-Ädno, tuordno, våt eller vattenrik elf. Man bör för öfrigt anmärka, att Lappskan och Finskan voro i äldre tider mycket likare hvarandra, än de nu äro. Således hör man i de äldsta Stallo-suptsasah, (Jättesagor) flera Finska ord, hvilkas bemärkelse Lapparne i den södra Lappmarken nu mera icke känna. Så har man t. ex. i Luleå Lappmark Finska orts-namn, t. ex. Pewrawre (kontraheradt af Pewrajaure, vildrehnssjön, men Finska ordet Pewra vildrehn, är redan i Luleå Lappmark nästan okändt, ehuru det förekommer i deras Stallo-suptsasah.

Karialaiset, (boskapsfolket eller folk med boskap, karja), svarande mot nuvarande Karelare, men hvilka sedermera af Lapparne sjelfva blifvit förvexlade med Ryssar.

Men i sjelfva Österbotten kallas Kalix för Kainuu, eller Kainio alakainio, Nederkalix: ylikainio, Öfverkalix. Då man vet, att Österbottningar tidigt nog nedsatte sig i Finmarken, och att de dervarande Finnar ännu i dag kallas Quaener af Norrmännen, så synes det icke osannolikt, att dessa Kainulaiset voro forntidens beryktade Quaener.

Man behöfver väl icke utsträcka Quaenland ända till Uplands gränser, men att flera spår finnas efter dem (Kainulaiset eller Kainolatchs) uti Westerbotten, äfvensom att (Öfver-Kalix är en halffinsk församling, det är temligen säkert: Öfverkalixboernes till hälften med Finska uppblandade språk bevisar deras härstammande från Kainulaiset, hvarföre de egentligast och med rätta heta Kainulatjah. Rummet tillåter icke att lemna många prof på Öfverkalix-målet. Vaipu, segel, af Finska ordet Vaipaa; täcke; rana, en så kallad yllefilt af finska Raana, eller kanske rättare Raanu, Lappl. Radnu, eller Westerbottn.

Namnet Quaenangern i Finnmarken, var tidigt bekant i Norrska historien, och ger tillkänna, att Kuaenerne långt före Kristendomens införande nedsatt sig der. Det är icke tänkbart, att Svenskarne, som i äldre tider ansågo Helsingland för Sveriges yttersta Siberien, skulle nedsatt sig i Westerbotten, förr än Finnarne, som voro landets närmaste grannar. Det är först i senare tider, sedan Sverige underkufvat Finnland, som riktiga Svenskar började nedsätta sig i Westerbotten. Dessa kallas af Finnarne Ruotalaiset, och Sverige; Ruoti (Drott?). Längre in i Finnland säges Ruotsi, Ruotsalainen (Renvalls lexikon 2, 138.) Men i Österbotten och på Torneå Elfs område heter Sverige: Ruoti; en Svensk: Ruotalainen;

Denna första gräns-reglering kan likväl, lika litet som någon af de senare, kallas ordentlig eller bestämd, emedan Presterne i Lappmarken räknade endast Lappar under sina församlingar; men Lapparne äro, som man vet, ett kringvandrande folk, hvars årliga flyttbana räcker ifrån Ishafvet till Bottniska Viken. Och ehuru väl fjällapparne den tiden icke flyttade så långt ner i Landet, som de i sednare tider måst göra, så kommo likväl Skogs-Lapparne, hvilka den tiden voro talrikare, åtminstone vintertiden helt nära sistbemälte haf, hvilket äfven kan slutas af kyrkans uppbyggande i Gråträsk, vid pass 10 mil från Piteå stad. Gränsen var således den tiden mera inbillad än verklig. Men idéen om en skillnad mellan Lappmark och Land var då åtminstone gifven.

På Torneå Elf gick Lappmarks-gränsen på 1600- samt i början af 1700-talet, nedan för Pello, ungefärligen 12 mil från Bottenhafvet. Insändaren har hört bestämdt af gamla personer, att Pello denna tiden har hört till Lappmarken. Deraf det öknamn Lapparne i Pello (Pellon Lappalaiset), hvilket de på länge icke kunde afskudda sig. Pello-Bor hade, i anledning af sina Lappmarks-privilegier, låtit syna under sig fiskvatten högt opp i Enontekis, hvilket först på 1800-talet blef dem frånkändt. Pello är i synnerhet namnkunnigt för de gradmätningar och astronomiska observationer, som der tid efter annan blifvit anställde.

Men i politiskt hänseende måste någon gräns hafva existerat, emedan det redan 1680 var en bestämd skilnad mellan Lappskatt och Landstunga (Sjögr. pag. 281, not.26) Man finner dessutom, af den tidens officiella handlingar, att Domare, Uppbördsmän samt Länsmän, ansågo (som det synes med rätta) Lappmarksgränsen gå fram, hvarest Lappskatten vidtog, utan afseende på Landtmätares eller andras lösa och imaginära gränsbestämningar (Sjögr. pag. 289 följ.).

Tärändöbor hafva berättat för insändaren, att deras förfäder vid ifrågavarande gränsegång anmodat Landtmätaren, att gå in deras by tillika med tillydande ägor under Lands-Rå, på det de måtte slippa höra den skymfande tillvitelse, hvarmed de alltid hälsades af nederbyggare under namn af Lappar. Landtmätaren gick således upp gränsen ett par mil ofvanför Tärändö, och Tärändöboerne köpte sig, som det synes, för alltid fria från Lappnamnet, men de nuvarande Tärändöbor tillägga likväl, att de fått dyrt betala sina fäders fåfänga.

Men Läsaren bör märka, att, ehuru dessa byar ligga ungefärligen i samma sträckning, och hafva i afseende på klimat, jordmohn, ängslägenheter och fiske, ungefärligen likadana naturliga förmåner, äro de i politiskt afseende helt olika lottade; ty Muonioniska, som är den nordligraste, ligger inom Lands Rå, och är lagd under Lands Tunga, medan Vittangi, som af de nu uppräknade byar har den bästa åkerjorden, åtnjuter Lappmarksprivilegier.

Låtom oss nu besöka de spridda gårdar, som äro belägne på Tallregionen. På Muonio elf vidtager tallregionen eller sjögränsen strax nedanför Muonioniska. Här har man Muonio fors, som är en mil lång med flere ansenliga fall. Nerom denna fors bildas ett kort Sel; här bor en åbo (Muonion Alda). Från Muonion Alda har man 6 goda mil till. Kihlangi. med en enda åbo på halfva vägen (Parkajoki). Men ifrån Kihlangi längre neråt vidtager en bättre jordbildning, samt tätare befolkning. På Lainio elf vidtager Tallregionen strax nedom Lainio. Här har man från Lainio till Kangos 5 mil med ett uselt nybygge på vägen (Oxajerfve). På Torneå elf vidtager den egentliga Tallreg. nedom Vittangi, hvarest emellan Juonosuondo och Vittangi på 5 mils mellanstånd endast 2 enstaka nybyggen finnas, neml. Kuoxu och Kurkio. På Kalix elf ifrån Parakka till Tärändö 5 mil. Det är Ins. obekant, om deremellan finns något nybygge.

m, fl., och i norra Lappmarken: Kätkesuando, Kuttasensuando, Karesuando, Juonosuando; Killingisuando, m.fl., item Angi, hvilket har betydelse af ett trångt Sel; t.ex. Kihlangi, Wittangi m.fl; Dessa ställens förnämsta rikedom består i Röjnings-ängar, och derpå grundad boskapsskötsel.

Catos gyldene regel "pascere et bene pascere", är en af naturen inplantad lag hos Vesterbottningen, hvilken i sjelfva verket utgör grunden till det välstånd, som borde vara rådande öfverallt i Vesterbotten, om icke den omåttliga lyxen i bygnader, i kläder, i brännvinssupande och kaffedrickande förorsakade mångens ofärd och förderf.

Man talar om landsvägar till Lappmarken, på hvilka ingen reser; men om vintervägarnes underhållande, på hvilka hvar och en är tvungen att resa, har man icke hört några förslag. Man har talat om landsväg från Öfver-Torneå till Alten i Finnmarken, hvarest på 30 mil icke finnes en enda häst att skjutsa med (om Insändaren icke bedrager sig, var förslaget till denna landsväg å bane vid sista Riksdag). Landsvägen till Lycksele har kostat Staten 6000 Riksdaler; det är likväl osäkert, om fler än 10 resande begagna den vägen årligen.

En landsväg från Öfver-Torneå till Alten skulle icke bli färdig under 100,000 R:dr (säger Etthundrade Tusende Riksdaler). Och när allt kommer omkring, vore det likväl ingen, som kunde resa den vägen med häst! Vore det icke rimligare, att tänka på förslag till skattefrihet och understöd för de enstaka Åboer, som satt sig ned i ödemarken, på den sterila tallheds-regionen, hvilka personer äro alldeles oumbärlige för kommunikationen mellan Lappmarken och Landet. Hvem inser icke, huru nyttigt, det vore för denna kommunikation, om t.ex. i Långträsk funnes 5, 6 hästar att tillgå, hvilka i nödfall kunde plöja opp väg för en resande, hvilken nödvändigt måste fram. Insändaren har tagit Långträsk till exempel, emedan det på sätt och vis blifvit namnkunnigt genom den märkvärdiga, ehuru mindre väl beräknade färden; men förhållandet är detsamma i alla Lappmarker (undantagandes kanske Lycksele).

Det hände för ett par år sedan, att Direktör Ekström från Turtula i Öfver-Torneå Socken blef förordnad, att begifva sig till Ost-Finnmarken, för någon gräns-reglering mellan Norrige och Finnland. Mötet var, som ofta plägar hända, beramadt i otjenlig tid. Det var i December månad. Men i Kronans ärender stadd, måste resan anträdas. Den gick för sig fast med mycken svårighet till Kihlangi (se Hermel. Karta), men här ville det blifva slut. Man har ifrån Kihlangi till Muonioniska 7 mil, med 2 enstaka Åboer på vägen (Parkajoki och Muonionalla). Med hästar var det omöjligt att slippa fram, heldst Elfven, som består mest af forssar ännu icke var säker.

Lyckligtvis funnos der några Skogs-Lappar i grannskapet. Af dem betingades nu elfva Rehnar, med hvilka vägen, fastän med den största ansträngning, öppnades. Insändaren, tillika med 3 andra rehnkörare, reste vid samma tid från Muonioniska till Kolare genom en skogsväg, som var öppen, emedan åtskillige Skogs-Lappar hade sina byar efter den vägen. Man ser af denna omständighet, huru nyttigt det vore för kommunikationen, att hafva folk, boende vid de allmänna farvägarne, så att en resande åtminstone vore säker, att hinna fram till folk, innan natten inbryter. Det har ofta händt, att marknads-folket från Muonio-Elfs område, legat flere dagar i Parkajoki för oföre. Ståndspersoner, Bönder, Lappar, alla hafva der sökt och fått herberge, så vidt rummet tillåtit. Den ena vill hafva hö åt sin häst, den andre vill hafva rehnmosse, den tredje vill koka, den fjerde vill värma sig. Huru skall en fattig man, som bor midt i farvägen, och är ensam med många barn, kunna hjelpa alla, utan att egentligen få något för besväret.

Enontekis Lappmark 1695-1757

Av Anders Hackzell gjorda avhandling. Han var Kronofogde i Torneå och Kemi Lappmarker sedan den 22 april 1733, då han en enligt anteckning i Häradsrättens i Utsjoki protokoll för den 9 februari 1734, hade blivit av Kammarkollegium därtill utnämnd. Han var född 1705 och dog 1757.

........Så mycket bekant är, äro inga vissa gränser eller Rå någon tid utsatta emellan Norge och Sverige, ej heller emellan denna Lappmarken och Jukkasjärvi och Kautokeino Lappmarker, samt emellan Över Torneå socken, dock hålles av folket Rå vara emellan Enontekis och Jukkasjärvi vid Solajoki, emellan Enontekis och Kautokeino, Muskokaisa tunderi eller fjällryggen, varom likväl emellan bägge dessa Lappmarker stridighet är, men emellan Över Torneå socken och Enontekis Lappmark skall Rå vara lite nedanför Palojoensuu.

Av tre byar består Enontekis Lappmark, nämligen Rounala, Peldojärvi och Suonttavaara. Rounala by är belägen under fjället och haver 45 Lappeland eller Skattlappar och Peldojärvi och Suonttavaara byar, närmast till Över Torneå socken, uti den förra äro allenast 11 skattlappar och i den senare 13. Dessa trenne byar äro till Sverige allena skattlagda och 1695 med: Dåvarande Nybyggare Per Andersson i Tullingisuoando (Kuttainen) Anders Andersson, Erik Monsson i Karesuando, Nils Nilsson Niva, Erik Persson, Samuel Olofsson Riska, Anders Andersson Hoppare, till 157 Daler Silvermynt. Varandes sedermera tvenne Nybyggare tillkomna nämligen: Erik Mickelsson i Tullingisuoando och Johan Johansson i Vuontisjärvi, som ännu är under frihet. Eljest fordras av de Lappar som av dessa byar i denna Lappmark sommartiden far med sina rendjur åt Norska sidan och till Wästerhavet, ingen annan avgift än 10:de av den fisk de därstädes fånga som Prästen tillkommer.

3. Ibland älvar i Enontekis Lappmark är först Könkämä älv, som tager sin början ifrån träsket Koldojärvi (ovanför Kilpisjärvi), som ligger på fjällryggen och flyter sedan utför förbi; Nybyggaren Mons Eriksson Mauno till Enontekis kyrka 10 á 11 mil, därefter löper hon tillsammans med Lätäsen eno, som har sin upprinnelse ifrån Kattilobel under fjället 9 mil ovanför Enontekiö kyrka (Markkina), som sedan kallas Muonio älv och därifrån löper söderut förbi nybyggarna i Karesuando, Tullingisuoando ( Kuttainen), och Palojoensuu, samt sedemera igenom Över Torneå socken, varest den vid Kengis bruk, 24 mil nedanför Enontekis kyrka, tillsammans komma med den ifrån Jukkasjärvi fallande Torne älv, som sedan löper igenom Över och Neder Torneå socknar och nära Torneå Stad till Bottenhavet.

Varandest eljest Kökämä älv med båt farbar, fastän många forsar uti henne finnas, men Lätäsen Eno är så forsfull och grund att ingen slipper henne varken upp eller nedför.

4. Vad vägen angår till Enontekis så kan sommartiden resas med båt ifrån Torneå stad dit upp och jämväl därifrån uppför till Koldojärvi på fjället beläget; Men därifrån sedan till Wästerhavet kan med ingen båt faras, utan till fots eller häst kan görlige framkommas, men emellan Jukkasjärvi och Enontekis, samt emellan Enontekis och Kautokeino är om sommartiden ingen bruklig väg. Om vintern kan man med renar komma vart man vill.

5. I Enontekis lappmark äro på 11 ställen nybyggen inrättade, nämligen Palojoensuu som ligger på Muonio älv närmast till Över Torneå, landvägen 3 mil norrut ifrån Muonionniska by, har till åbo Henrik Eriksson och Olof Olofsson Baas, därifrån norrut gränsar dessa nybyggare till nybyggarna i Tullingisuoando 2 mil oppför älven, österut till Aunisjärvi 3 mil och västerut till Idivuoma 5 mil, hava allenast tillsammans 3/8 tunnors utsäde, leraktig jordmån och kunna föda 4 kor av myrängar och starr hö.

Tullingisuoando (Kuttainen), som ovanför vid samma älv är beläget, gränsar norrut till Karesuando 2 mil, västerut till Idivuoma 3 mil, österut till Ounasjärvi 4 mil och söderut till Plojoensu 2 mil, har till åbo Per och Anders Andersson, som tillsammans skola så 1 1/2 tunnor och hava sandig jordmån samt föda 14 kor av myrängar och starrhö.

Karesuando, vid Muonio älv, var nybyggarna Mårten Eriksson, Clement Eriksson och Nils Niva äro boende, som gränsa söderut till Tullingisuoando 2 mil, norrut till Kunnari 1/4 mil, västerut till Idivuoma 2 1/2 mil och österut till Peldojärvi 11 mil; Dessa nybyggare så tillsammans 2 tunnor, av sandjord, och skola föda 17 kor av myrängar och starr hö.

Kunnari, Nils Eriksson bor även vid Muonio älv, och gränsar söderut till Karesuando 1/4 mil, norrut till Prästebordet 3/4 mil (Markkina), västerut till Idivuoma 2 1/2 mil och österut till Peldojärvi 11 mil. Har sandaktig jordmån och sår 3/4 tunna, föder 7 kor av myrängar och starr hö.

Könkämä (Mauno), Nils Eriksson Mauno är boende även boende vid Muonio älv och gränsar sedan ut till Prästbordet 1/4 mil österut till Peldojärvi, 11 mil väster och norrut till fjället och Wästerjön, har en stening och sandig jordmån och en tunnas utsäde, kan föda 15 kor av myrängar och starr, samt lite hårdvalls hö.

Idivuoma, Samuel Olofsson Riska, Johan Samuelsson och Michel Johansson äro boende vid ett träsk, Jdijärvi bemänt, 2 1/2 mil ifrån Muonio älven och kyrkan sydvästerut, gränsa i söder till Soppero i Jukkasjärvi Lappmark 4 mil, norrut till Prästebordet 2 1/2 mil, österut till Karesuando 2 1/2 mil, har tillsammans 2 tunnors utsäde och sandig jordmån, kunna föda 14 kor av myrängar och starr hö.

Ounasjärvi, Hendrik Hetta bor vid Ounasjärvi träsk som är belägen ifrån Muonio älv österut 3 mil, gränsar söderut till Muonioniska, 3 mil västerut till Palojoensuu 3 mil; norrut till Kautokeino 10 mil och österut till Vuontisjärvi 3 mil, har 3/4 tunnors utsäde, sandig jordmån och föder 3 kor av myrängar och starr hö.

Wuontisjärvi, som ifrån Muonio 5 mil är beläget, där har Jöns Jönsson sig nyligen nedsatt och njuter ännu frihet, gränsar söderut till Muonioniska 5 mil, västerut till Ounasjärvi 2 mil, norrut till Kautokeino 11 mil, österut till Peldojärvi 1 mil. Sår ännu intet, och föder allenast 1 ko av myrängar.

Peldojärvi, Per Persson Eira, västerut till Wuontisjärvi 1 mil, söderut till Ounasjoki 3 mil, norrut till Kautokeino 11 mil, österut till Enare 22 mil. Sår 1/2 tunna, av sandig jordmån och kan föda 4 kor av myrängar.

Ounasjoki, Olof Kyrö och Henrik Kyrö, ifrån Muonio älv 5 mil beläget, gränsar söderut till Kittilä 1/4 mil, västerut till Muonionniska 4 mil, norrut till Peldojärvi 3 mil, österut till Eenare 22 mil. Sår 3/4:s tunna, sandig jordmån och föda 6 kor tillsammans av myrängar och starr hö.

Suonttajärvi, Lars Stefansson, är boende vid träsket Suonttajärvi, ifrån Muonio älven västerut 2 mil, gränsar söderut till Palojoensuu 1 1/2 mil, västerut till Tullingisuoando 2 mil, norrut till Kautokeino 8 mil, österut till Ounasjärvi 2 mil. Sår 3/8:s tunna och haver sandaktig jordmån, föder 3 kor av myrängar.

6. Som utom förberörda nybruk, vilka således som förmält är, sammangränsa inga fler i Enontekis Lappmark äro som åkerbruk idka; Så anser och dessa Nybyggare för sig tillhörande, vad de utan intrång på varandra hinna och till uppodlande tjänligt överkomma, varandes nybyggena med inga rå och rör eller vissa gränser märkta och avskilda, och var för sig omgivna eller vissa distrikten ( Lappskatteland) dessa åboer sedan någon tid tillmätta och tilldelade.

7. Sammanledes är för denna Enontekis Lappmark intet annat att anteckna i denna 7 §, än såsom redan för Jukkasjärvi i 7 § förmält är, undantagandes vad myrängarna angår, emedan de övriga som av nybyggarna inte innehas, skola antingen vara så sänka och morasiga, att ingen användning av dem skall stå att förmoda, eller mestadels av renmossa överväxta.

8. Under det land som Enontekis tillkommer berättas ganska ringa skog vara och föga mera än vad de till bränsle och gärdsel kunna begagnas, skolandes en del hava lång väg till den ort varifrån de slika förnödenheter kunna sig förskaffa, men vid Peldojärvi skall likväl finnas timmer till 3, 4, á 5 famnars längd och 1 1/2 qwarter i lilländan.

9. I älven och träsken fånga nybyggarna jämte lapparna, Borting, Sik Gäddor, Mört och Lakar och i några träsk Braxen, men under fjället i somliga träsk skola och foreller vankas.

10. Eljest äro i denna Lappmark inga särskilda taxerade fiskerier, undantaget Paitasjärvi, Muotkajärvi, Ounasjärvi och Idivuoma, vilka av några bönder i Över Torneå brukas, varför de årligen en viss taxa till Cronan erlägga, utan nyttjas de övriga av Nybyggarna; men största delen av Lapparna utan någon vidare avgift än deras ordinarie skatt.

11. Till nybyggen skall utom de redan upptagna, inga tjänliga platser finnas i denna Enontekis Lappmark.

12. Uti Enontekis Lappmark finnes inga Bergverk, icke heller äro några malmsträck härstädes angivna.

13. Med djurs fångande är denna Lappmark intet annat att observera än vad redan för Jukkasjärvi antecknat är i 13 §.

14. Vatten som hava pärlemusslor i Enontekis Lappmark äro inga fler än Almosjoki älv, där det skall vara ganska lite tillfinnandes.

Per Ersson Kuttain i Tullingisvando	6	1650
Erik Månsson (Maunu) i Karisvoma	6	1672
Michel Persson Asa	4
Hindrick Persson Asa	3
Nils Nilsson (Nifwa)	4	1672

Enontekis sockens förhistoria

(Karesuando socken, efter 1907)

Enontekis första nybyggen ur rättslig bakgrund

Kuttainens Nybygge Tullingisuoando, fastställd 1650

Maunus nybygge i Karesuoando, fastställd 1672

Nils Nilsson Nifwas nybygge i Karesuoando

Andra nybyggen i Enontekis

Samuel Riskas nybygge i Idivuoma, fastställd 1690

Hindrik Hettas nybygge, fastställd 1697

Lars Larsson Håppare Suonttajärvi

Michel Johansson Klockare Idivuoma och Mertajärvi

Sammandrag av Enontekis områdens tillkomst och juridiska fastställelse

Enontekis Lappmark 1695-1757