Den första folkflyttningen torde ägt rum omkring 600-talet då ryssarna började tränga in i dessa trakter och utvidgade sitt välde. Dessa folkgrupper benämndes kväner, karelare, skridfinnar och bjarmer.
På en karta från 1000-talet kan man utvisa ungefärliga gränser till Kvänland, Finnmarken och Halogeland (Norska kusten).
Den svenska kungariket i slutet av 1200-talet
I svenska källor från 1300-talet brukas benämningen birkarlar om den kvänska befolkningen. Bland birkarlar fanns olika yrkesgrupper som t.ex. "Erämän" (ödemarksmän) vilka förfogade över fångstområden och fiskevatten, men också köpmän och "lappfarare".
En erämark var ett fångst och fiskeområde beläget långt från hemtrakten, ibland på 25-30 mils avstånd. Den som utnyttjade dessa ödemarksområden var i regel en hemmansägare (nybyggare), som minst två gånger om året lämnade hemmet och slog sig ned i en vildmarkshydda (torvkåta). Vistelsen varade i ett par veckor.
På hösten och tidig vinter jagade han pälsdjur bäver, vildren och ekorre. Fåglar fångades också med fällor och snaror. På våren och sommaren fiskade han gäddor. Erämarksekonomin var betydlsefull för gränsbygderna mot vildmarken. Man jagade med pil och båge, spjut, snaror och fångstgropar. Fisken fångades med not, nät, krokar och ljuster.
Vi kan läsa från skattelängder att nybyggare från Matarengi (Övertorneå) insynade och utnyttjade fiskesjöar och älvar inom nuvarande Suonttavaara lappskatteland.
Ur Nils Oravains räkenskapsbok över Torneå lappmark kan vi se att skatten betalades med torkade gäddor.
Jöns Karlssons räkenskap från samma område är antecknat vilka som betalade skatt från Suonttavaara by mellan åren 1578-1585. Skatten betalades med skinn från olika pälsdjur, gäddor och även daler.
Ur register uppå lapprenar uti Torneå lappmark och Suonttavaara by år 1605 läser vi att det innehas tillsammans 46 tamrenar fördelade på 15 familjer (Suonttavaara by omfattade då både svenska och finska sidan av nuvarande riksgräns). Dessa djur bestod av kor och kalvar vilket visar att de mjölkades och användes som lockdjur till andra vildrenar (tjurar).
De skattebetalande inom Suonttavaara pendlar mellan 10-20 stycken från år 1638-1759.
Från jorde och uppbördsboken över Torneå lappmark anno 1695, betalade de inflyttade nybyggarna/lapparna enskild skatt för sina olika skatteland inom Suonttavaara by och som de använde till jakt, fiske och betesmarker.
I uppbördsboken från 1701 står det att den årliga skatten för Suonttavaara by är 50 dal. Smt. och det synes att två olika skattelistor förekommer ( De som skatta för nybyggen/skatteland och de som skatta för renantalet).
Nybyggen etablerades och insynades oftast på eller i anslutning av ett skatteland då de ville befästa sitt ägande av området. Dessa var oftast i närheten av vattenleder och sjöar.
Enontekis Tingslag den 26, 27 och 28 januari 1727
§ 17
Såsom åtskilliga bönder ifrån Torneå socken utverkat sig Högwälborne Hr. Baron och Landshövdingens remisser till Häradsrätten här i Lappmarken att bliva hjälpna till deras förmån och tillständiga rättigheter den ena tiden efter den andra uti Träskefiskerier inom Lappmarkens rå belägna, så framträdde Länsmannen uti Sondowara Henrik Ivarsson med Jakob Jönsson Uja, Erik Olsson Håtti, Mons Eriksson, Henrik Larsson Wassara, Olof Nilsson och Lars Nilsson Wassara jämte flera; uppvisandes däremot ett Kongeligt brev och Originaldokument, med anhållan att de måtte där vid tillbörligen bliva handhävda, begärandes där hos att sådant måtte i Rättens protokoll varda influtit till närmare efterrättelse, så framt deras original skulle på varje handa sätt råka att förekomma;
Ty blev och densamma här ord ifrån ord infört såsom här efter följer nämligen: Vi Johan den tredje med Guds Nåde, Sweriges, Götes och Vändes Konung, Storfurste till Finland, Karelens Woloskiperi och Ingermanland i Ryssland och över de Ester i Livland hertig p.p; Göre veterligt att våra undersåtar Lapparna uti Sondowara by uti Torne Lappmark, hava uti underdånighet klageligen givit tillkänna, att våra undersåtar Bönderna uti Torneå socken och andra göra dem förfång på deras ägor som ligga inom deras rå, Songamuotka benämnd uti Lappmarken; Och ödmjukast begärt att de förenämnda sina ägor som deras gamla och urminnes hävd är obehindrat och fritt för alla njuta, bruka och behålla måtte, Så hava vi för rättvisans skull Nådeligen unt och efterlåtit, som vi och nu härmed unne och Nådeligen efterlåta att förenämnda lappar som bo uti Sondowara by och inga andra måtte och skola njuta, bruka, fika och fara de ägor som ligga inom förberörda Songamuotka rå uti lappmarken, såsom berört är.
Förbjuder för den skull härmed förberörda våra undersåtar uti Tornå socken och alla andra vika som helst de vara kunna att göra förberörda Sondowara by bor däremot förfång och men, vid wår onåde och Högsta straff; till yttermera förvisso hava vi detta bekräfta låtit uti vår Stad Enköping den 10 juli Anno 1584 uti vår Regementes tid på det Sextonde under vårt Kongl. Insegell. Vilket och skall bliva Högwälborne Hr. Baron och Landshövdingen vid tillfälle och yppande lägenhet communisierat.
Enontekis Tingslag den 25, 26, 27 och 28 januari 1731
§ 9
..............dock skall han hört av sin gamla farfar Thomas Andersson i livstiden att rået skall begynna för Rounala och Sondowara byar emellan tvenne uddar vid Wuonosjärvi och går därifrån västerut till Tarriotunduri och mitt däröver, därifrån till Kojasrova, men vidare säger han sig intet veta eller hört hava.
Här emot förkallade Lars Nilsson Polamoifwa, Tolfman Henrik Larsson Wassara en gammal man ifrån Sondowara, beropandes sig dessutom uppå gamla männerna Erik Monsson ifrån Karesuando med gamla Länsmannen Jakob Jönsson Åiia, bägge uti samma by, varvid berörda Henrik Wassara såsom närvarande; anförde att han skall hört om detta rået sålunda berättas av gamla mannen och Tolfmannen Ander Thomasson i byn, att rået emellan Rounala och Sondowara byar skall gå vid Atgakursu, sträckandes sig därifrån till forsen Rautokurkion pää i väster, men berättade sig ej minnas de orter var över det löper vidare, utan beropar sig uppå de tvenne förenämnda att de något mera lärer hava sig bekant i denna saken;
Men som de inte voro inkallade och mindre stämnda, finner Härads Rätten tjänligt att till nästa Rättegång låta berörda tvistiga rågång besiktiga låta, var till uppå Rounalas byamäns vägnar tillsades och utvaldes Tolfmannen Johan Johansson och Thomas Mortensson, men av Sondowara nämndes Tolfman Mons Eriksson och Bonden Nils Eriksson med Henrik Olsson Ryss ibiden; vilka har uti parternas närvaro att besiktiga förenämnda stridiga rågång, var över dem sedan åligger inför Härads Rätten med deras tillförlitliga berättelse inkomma, emellertid kan Rätten intet yttra sig om Lars Nilsson Polamoifwas och Lars Andersson Joses tvistiga djurfällande, utan böra dessa parter sig då jämväl tills vidare utslags erhållande vederbörligen inställa, som tjänligen den ena med den andra förehållit blev och antyddes.
Från Enontekis dombok från år 1736 läser vi att följande betalade byns skatt:
| Suonttavaara by | |
| Mons Eriksson Mauno | 2:08 |
| Hendrik Eriksson | 2:08 |
| Anders. A. Kuttainen | 2:08 |
| Måg, Erik Mickelsson, fattig | - |
| Pher Kuttainen | 2:08 |
| Klement Karissoando | 2:08 |
| Morten Eriksson | 2:08 |
| Nils Nilsson Niva | 2:08 |
| Nils Eriksson Gunnari | 2:08 |
| Samuel Riska Idivuoma | 2:08 |
Inom en lappby fanns det år 1740 och framåt en privaträttslig indelning i arvs-skatteland, samt lappbyns allmänna egendom. Lappbyns enkla skattelappar hade efter rättspraxis en lovlig grundlag för förvärv av sina markområden. Bruket av marken inom skattlandets gränser och på lappbyarnas områden var skyddat mot utomstående med rättsregler och lagen om egendomsrätten. Skattlanden gick i arv, men kunde också byta ägare via försäljning.
Begreppet "lapp" i lagen hänvisar inte till en persons etniska bakgrund, men till jordbeskattningen och dess bakgrund. En annan sak är att människor som i officiella sammanhang kallas lappar, själv kallar sig samer.
Kunglig Kungörelse den 20 november 1741, angående ödelands upptagande i Västerbotten:
"Uppå Rikens Ständers vid den överståndna riksdagen, hos oss gjorda underdåniga anhållan, sådant härmed allmänneligen velat kungöra och att var och en, av vad stånd han vara må, som vill uppodla något slikt land, som förberört är, skall i ervärdeliga tider få njuta, äga och besitta detsamma under frälsemanna rätt och därjämte i tio års tid med all sitt folk vara fri för all personlig avgift, samt dessutom femtio års fri för all hemmans avgift etc...."
Jukkasjärvi Tingslag den 12 februari 1777
S. D. Till detta Ting har Bruks Patronerna Herrar Abraham Steinholtz och Erik Daniel Christiernin, såsom innehavare av Torneå Bergverk, instämt Kyrkoherde Wördige och Wällärde Herr Olof Sandberg samt Skolmästare Wällärde Per Grape, att avstå:
Wacko ängarna, ängarna omkring Kurravaara och Wuolosjoki, Wallolantto, Kortetjärvi, Pussijärvi, Pussinauto, Mickos myran, Sakara vuopio, Sinasjärvi, Kirkovärdinjärvi, Sikakieli, Puonujoki, Sadikojänkkä, Paurangilompolo, Eriksmyran, Luspanlantto, Mäkerajänkkä, Kosken alanen jänkkä, Kusasjärvi, Wirikojänkkä, vilka av ålder skola lytt under järnverken; men därifrån dels som lån, och dels på annat sätt till Herr Kyrkoherden och Skolmästaren lämnade, så att de på sådant sätt av dem innehas.
.............. Efter att Svarandena förklarat missnöje emot föregående utslag, äskade Tings Rätten upplysning av vad art och beskaffenhet Bruken till deras natur vara månde; Varvid Herr Bruks Patron Christiernin åberopade 1673 års Resolution, att de ägor, som under Bruken i Lappmarken nyttjas, äro för Frälse att anse; Gav likväl på närmare efterfrågan vid handen, att deras Bruk, Svappavaara Kopparverk tillika med det nyligen utsynte Masugns ställe, där Vuolosjoki Kopparverk förut stått, voro under frihetsår.
........... Bengt Olsson, kom hit till orten i Svapavaara Kopparverk år 1738, och genast därefter hade dåvarande Skolmästaren i Jukkasjärvi, Engelmark, kommit till vittnet, som då var Gruvfogde, och begärt få nyttja Wacko och Puonujoki ängar, såsom till Bruket lydande, då vittnet underrättat sig att de äldsta levande arbetare, vilka förut varit vid Wuolosjoki, att ej allenast samma ängar hört till Bruket, utan ock, att de dem för Brukets räkning bärgat; Varför och vittnet anmält detta, både hos då varande Bergmästaren Stockenström, samt hos Bruks Inspektören Fellenius, som bifallit, att Engelmark skulle få bruka samma ängar, till dess Bruket dem av nöden behövde, varpå och Engelmark skriftligen tillstånd erhållit; Uppläst och vidkänt.
....................
§ 13
Av Prästerskapet i Församlingen blev förständigat, att genom skogseldar hade tid efter annan nästan alla renbetes trakter till längre avstånd ifrån kyrkan blivit förbrända, så att, utom Sautus och Luspa bergen, båda belägna vid pass en mil från kyrkan, föga vore något ställe, där Prästerna, så väl som Borgenskapet marknads tider, och Allmogen själv vid sina kyrko resor kunde i nejden hava bete för sina renar, och att således nödigt vore, att dessa trakter blevo fredade och till detta behov endast upplåtna:
Församlingens ledamöter tillspordes därför, om icke de ville lämna dessa trakter, nämligen Sautus och Luspa bergen till renbete för Pastor och Skolmästaren i Församlingen, så att ingen lapp måtte äga frihet att där bo eller ligga med sina renhjordar, i synnerhet som de, såsom flyktande, alltid hade tillfälle att söka sig andra betesställen, då däremot Prästerna hade nödigt, att hava sina renar på visst avstånd för vinterkörslors skull. Härtill samtyckte Allmogen samfällt, och sade att ingen satte sig däremot, anhållande Prästerna, att detta måste varda i visitations Akten intryckt.
Och som Nämnd och närvarande Allmogen efter uppläsande härav vidkändes en sådan förening vara avtalad och slutet, som berörde Protokoll innehåller, alltså fann Tings Rätten skäligt, ej allenast den samma gilla och stadfästa, utan ock att utsätta ett vite av en Riksdaler, till den som detta avtal bryter, som utom Herr Kyrkoherdens och Skolmästarens tillstånd hädanefter till betande haver och håller sina renar å bergen Sautus och Luspa, undantagandes de tillfällen, som Protokollet tillåter, vilket till vederbörandes efterrättelse årligen kungöras bör.
Från Enontekis Tingslag den 18 februari 1789, läser vi:
Olof och Nils Persson Wasara ansöker att få intaga ett nybygge på Wuokasenrova vid Kelottijärvi, med tillhörande insynade ängeslägenheter. Den bedömdes ha gott mulbete, någorlunda gott tillfälle till djur och fågelfångst samt husbehovsfiske.
Erik Johan Grape, som var präst i Enontekis församling och bodde i Markina under åren 1788-1806, skriver i sin avhandling:
"Av skogsfångst utgör vildrenen det mesta. En idog nybyggare kan vissa år fälla 10-12, ja upptill 20 av dem. De fattiga idka ripfänge med snaror. Sjöfågel fångas överallt vårtiden. Fisket börjas hemma så snart isen lossnat ifrån stränderna. Vid medium juni sker avresan till huvudfisket 4-10 mil hemifrån och återkomsten i slutet av juli. Varje nybyggare har även sin renhjord om 10-50 tamrenar".
Huvudnäring var fortfarande jakt och fiske och i mindre skala tamrenskötsel och annan boskaps anskaffande och ströängs bärgning.
Enontekis socken och Suonttavaara lappskatteland delas mitt itu efter den nya gränsdragningen mellan Sverige och Kejserliga ryska republiken.
Först år 1818 var ägobyten genomförda mellan byamännen i respektive land, men fisket i älven brukades samfällt.
Från Enontekis Tingslag den 22 mars 1819;
Krononybygget Sujajärvi, som innehas av Lars Larsson Marakatt, ansöker efter frihetstidens slut om provisionellt skattläggning. Berörda nybygges skatt fastställdes till 5/32 mantal.
Enontekis Tingslag den 3-4 februari 1819;
Bouppteckning efter Nils Henriksson Nivas avlidne hustru Anna Pehrsdotter. Där upptas bl.a: 6 kor, 4 får 1 häst samt 2 oxrenar.
Jaktredskap: 2 bössor, 12 par slagjärn, 108 vildrenssnaror.
Fiskeredskap: Ljuster, lysjärn, 5 båtar, segel, mocknät, notnät och nottåg.
Invandringen av renskötare från Kautokeino ökar lavinartat. De kommer över med sina djur ( en familj hade med sig 2000 renar) och familjer.Befolkningen ökar på kort tid med 30% eller 300 personer i Karesuando/Enontekis området.
Gränsspärrningen år 1852 har orsakat, att norska Lappar, vilka hör hemma i Kautokeino,( läs mer om invandringen) tid efter annan inflyttat till svenska lappmarken. Talma-Lapparna hava begagnat flyttnigsväg på södra sidan av Lainio älv. Från och med 1865 hava några Kautokeino-Lappar, efter att hava vistats ett eller annat år i Enontekis, inkommit till socknen och slagit sig ned på Tallma-Lapparnas områden. En del av dem har dragit längre söderut till Gällivare, men dock utgöra Kautokeino-Lapparna i Jukkasjärvi för närvarande 15 familjer, vilka äga omkring 12000 renar. Socknens övriga Lappar undvika beröring med dessa Kautokeino-Lappar så mycket som det är dem möjligt. De inflyttade lapparna äro nämligen i hög grad tjufaktige och stå i alla avseenden på en lägre moralisk ståndpunkt än de infödda Lapparna.
Under de senaste åren hava även till Gällivare socken från Tornio lappmark inkommit Kautokeino-Lappar, vilka här liksom annorstädes vållat beaktansvärd oreda i lappväsendet. De uppträda oärligt och hänsynslöst samt nödga de för sin redbarhet och ordentlighet med rätta prisade Gellivare-Lapparne att rymma fältet, lämna sina gamla visten och intaga nya, så långt skilda från de inflyttande Lapparnes, att de må kunna varda någorlunda fredade för deras rofferi. Dessa inflyttade utgöras av 10 familjer med 6750 renar.
Skogslappar finnas inom denna socken. Alla dessa äro förutom renskötare jämväl nybyggare. De låta sina renar, vilka uppgå till 6500, beta å de trakter inom socknen, som ligga öster om Gällivare kyrkoby, dels emellan Ångesån och Lina älv, dels å det högland, som utgöra vattendelaren emellan sistnämnda älv och Råneå älv. Under varma och myggfria somrar hava de renarna en eller tvenne månader under vård, för övrigt gå de i villan från våren till dess snö faller på hösten. Renarna uppsöka under sommaren och hålla sig gärna å de lågfjäll, som ligga här och var inom denna sockens skogsland, samt ströva i övrigt vitt omkring i smärre flockar ända till slutet av september månad, då de självmant draga sig tillsammans i större hjordar. När snön faller, tagas de under vård av ägarna. De bofasta befolkningen i denna socken utgör 2562 personer, dels av svensk, dels av finsk, dels av lappsk härkomst. Ej heller hava skogs- eller nybyggarlapparna särskilda land numera sig tilldelade, ehuru de haft detta i gångna tider och innan de tillika slogo sig på jordbruk.
Enontekis Tingslag den 28 augusti 1858;
Bouppteckning efter Isak Henriksson Nivas avlidne hustru Anna Lisa Pehrsdotter och där upptas bl.a.: 6 kor, 10 oxrenar 2 vuorso, 2 urackor, 3 vajor och 10 får.
Jaktredskap: 50 vildrensnaror och 2 par slagjärn.
Fiskeredskap: Lysjärn, ljuster, 3 båtar, notnät och smånät.
Enontekis Tingslag den 3 april 1861;
Bouppteckning efter Pehr A. Pehrsson Töyrä i Kuttainen och där upptas bl.a. ;
Hemmanet Nr.1 om 1/16 mantal, samt halva Isak Jatkos Hemman, tillsammans värde 500 kr.
Boskap: 6 kor , 2 renar
Jaktredskap: 8 par slagjärn, 1 bössa samt 20 st. vildrensnaror.
Fiskeredskap: 4 ljusterjärn, 5 båtar, dragnot och smånät.
Enontekis Lofl. Tingslag den 6 oktober 1862
Tvist om betesmarker och skador på ströängar på grund av ökat renantal i området
På fråga om Svenskarnas rendjur, vilka beta på Finskt område, under senare tider ökats,
Svarades att renarnas antal under de senaste 20 åren fördubblats.
På fråga om Finska Enontekis lappar begagna bete på svensk område svarades, att så icke var förhållandet.
Vidare yttrade Lapparna att Norska Lappar ifrån Koutokeino endast så lång tid uppehålla sig med sina renhjordar på Finskt område, som vore för dom nödvändigt för att ifrån Norge komma till Sverige och tvärtom, men att icke annorlunda nyttjas derstädes, samt att några Norska renar således icke begagna bete på Finskt område, varemot Finska Nybyggare förmälde att åtta till tio hushåll ifrån Koutokeino Lappmark med ett renantal af omkring 8000 djur pläga uppehålla sig på gränsen mellan Koutokeino och Finska Enontekiö Lappmark, samt därstädes olovligen låta sina renar beta på Finskt område varefter de begiva sig bort därifrån då de erhålla kunskap derom, att vederbörande Ämbets Myndighet från Finska sidan skall anlända, flyttar de från dessa trakter.
I anledning därav förmälde Lapparne att de icke kände vidare därom än att de förmodade att möjligen en och annan Norsk Lapp med sina renar olovligen betade på Finskt område, dock icke till så stor antal som Nybyggarna uppgiva, men någon närmare upplysning härom kunde icke vinnas, då någon Norsk Lapp icke var tillstädes.
På fråga om vid gräns regleringen emellan Sverige och Ryssland och med den verkställda ägoregleringen, överenskommelse träffats om Lapparnas ömsesidiga betes rättigheter, svarade samtliga att de icke kände något sådant.
Widare yttrade Lapparne att Nybyggarna i denna församling äga omkring ett tusen renar, vilka äro inräknade i detta.
På därefter gjord hemställan af Kronofogden Wallin, huruvida Finska Nybyggarna och Lapparna kunde med ed fästa de af dem lämnade uppgifterna, förklarade de sig härtill beredda, i händelse sådant skulle erfordras, vilket här antecknades att Rätten för närvarande icke ansåg lämpligt att nu ålägga dem en sådan ed.
Slutligen och på därom gjord förfrågan om någon fientlig sinnesstämning i anledning af nu anmärkte förhållande uppstått emellan befolkningen i Sverige och Finland, eller på ömse sidor om Muonio älv, svarades att sådant icke kunna förmärkas, utan förklarade tvärtom såväl Lapparna som närvarande Finska och Svenska Nybyggare att de önskade att leva i fred och sämja med varandra, vartill de och nu enades.
Över vad sålunda förekommit, skulle Protokollutdrag meddelas för att till Kungl. Bef.Hav.de. i Länet insändas.
Enontekis Tingslag den 5 mars 1866;
Bouppteckning efter nybyggaren Nils Petter Fjällborgs avlidne hustru Greta Kajsa Johansdotter och som var bosatt i Nulangi.Där upptas bl. a.:
Boskap: 4 kor, 14 får, 20 renvajor, 4 renoxar samt 20 mindre renar.
Jaktredskap: 4 par slagjärn och 2 bössor.
Fiskeredskap: 2 båtar, 20 famnar not, 22 smånät, 1 lysjärn, och en ljuster.
Enontekis Tingslag den 6 januari 1883;
Bouppteckning efter Nybyggaren Johan Josefsson Asplund och där upptas bl. a.
Kronohemmanet Liedakka Nr. 1 om 3/32 mantal, värd 400 kr.
Boskap: 4 kor, 1 kviga, 8 får samt 200 renar, större och mindre.
Fiskeredskap: Båt, notnät och smånät.
Jaktredskap: 2 par vargsaxar samt 2 bössor.
Då fastställdes en administrativ odlingsgräns som skulle avgränsa fjällbygden och den del av lappmarken som var tjänlig till odling. Den växande storrenskötseln fick ökade rättigheter och nybyggen fick tillsvidare ej anläggas ovanför denna gräns. De förutvarande fick dock kvarstå och deras gränser skulle fastställas, enligt avvittringsdirektiven.
Kungl.Maj:ts brev den 19 oktober 1894, angående bibehållande av till hemman eller nybyggen hörande ängeslägenheter (ströängar).
..........Tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna, utan att från kronomarken genom uppdragna rågångar avskiljas, ävensom att det virke, som åtgår till behövliga hägnader, hässjor och hölador å ifrågavarande ängeslägenheter, må tillsvidare , efter anvisning av revirförvaltaren, kostnadsfritt avhämtas från kronomarken.
De bibehållna ängarna har i rättspraxis kommit att anses som med fastigheternas övriga ägovälde likvärdig mark. Genom ett i Högsta domstolen år 1944 meddelat utslag ( Bertejaur, Västerbottens län) får vidare anses fastlagt, att bibehållen ströäng hör rätt till vatten och grund utanför dess stränder enligt vanliga regler.
Ströängarna är ofta belägna vid någon sjö eller större bäck och flera gårdar har ängar vid samma vatten. Man uppförde mycket enkla övernattnings kojor vid dessa. De används numera som fiske och jaktstugor.
Enligt 52§ av 1921 års lag skall den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavaren av ströäng att av kronan erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor och hölador, tillsvidare gälla beträffande ängar, som vid förrättningen enligt lagen förklarats icke skola indragas.
Från mantalslängden kan vi läsa att Suonttavaara lappskatteland Nr.1, krono under enskild disposition, betalar årligen 6,37 i penningar.
Den 19 februari 1907 meddelar länsstyrelsen utslag ifråga om avvittring i Karesuando socken.
Kammaradvokatfiskalämbetet anförde besvär över beslutet angående utsättande av strömfallsutmål.
För att skydda den bofasta ursprungsbefolkningens betesmarker utfärdar Konungens Befallningshavande i länet en s.k. byalag för Karesuando socken den 15 september 1913. Där det står bl. a. att storrendriften ej får utnyttja markerna vid byarna för renbete vinter och sommartid, utan de skall uppehålla sig med sina renar till därtill hänvisade områden.
Under nytt avvittringssammanträde den 20 juli 1914 antecknades under § 8 följande:
" Framställde kronoombudet att inom avvittringsområdet befintliga vattendrag, Könkämä, Muonio samt Lainio älv skulle i sin helhet undantagas till kronan. Vilken framställning av förrättningsmannen biträddes och komma att vid avvittringshandlingarnas komplettering behörigen iakttagas."
Man gick alltså in i enskilt ägda, i skatt betalda och grundlagskyddade fiskelägenheter och strömfall samt förklarade dessa hädanefter tillhöriga kronan. Därefter meddelade länsstyrelsen förnyat utslag angående fiskelägenheter och strömfallsutmålen den 29 december 1915.
Detta utslag blev aldrig delgiven socken männen förrän 78 år senare när Ambjörn Grahn sände kopior över utslaget till byaåldermännen.
Ortsborna fortsatte att fiska och jaga som förut på deras förfäders insynade och i grundlag befästa fiske och jaktområden.
Överbetning blev ändock följden av storrendriften och en del av renägarna var tvungna att flytta mot Västerbotten med sina djur, för att fortsätta med rennäringen där på nya betesmarker.
Lantmäteristyrelsen förordnar att uttagna kronoöverloppsmark inom Karesuando socken och Suonttavaara lappskatteland, skall benämnas Karesuando kronoöverloppsmark Nr.1.
Då länsstyrelsen fick vetskap om att sockenmännen fortsatte att fiska i sina vatten lät de den 12 november 1947 utfärda en skrivelse som skulle läsas av prästen från predikstolen och så lydande:
"Länsstyrelsen bringar härigenom till allmänhetens kännedom och efterrättelse, att enligt av Kungl. Kammarkollegium verkställd utredning(? )rätten till fisket i Könkämä älv tillkommer kronan"
I en statlig utredning (SOU 1952:13) har konstaterats att kronans övertagande av fisket och vattenrätten knappast kan betecknas som laga fång i gräns älven, Lainio älv och där intill liggande sjöar då dessa redan var insynade till hemmanen sedan flera hundra år tillbaka i tiden.
Upptäcker Lantmäteristyrelsen att Suonttavaara Lappskatteland Nr. 1, krono under enskilt disposition, fortfarande är inregistrerad i lagfarts och jordregisterboken.
Överlantmätaren beordrar att Suonttavaara lappskatteland Nr.1 skall göras obefintlig (?) och utesluta den ur jordregisterrum.
Suonttavaara lappskattelands gränser är befästad med rå och rör. Rågången blev upphuggen och rösad på nytt efter en gränstvist mellan Rounala och Suonttavaara by 1731.
I Sveriges rikets grundlag från 1734, där det står bl. a. i Jordabalken 13 kap. §1: Ingen må bolstada rå upptaga eller nedsätta utan Häradshövdingen med några av nämnden, då alla jordägare tillkallade och därom ense äro. ( Och protokoll därom blir skrivet)
Rösen är avfotograferat på finska sidan av lappskattelandet och på svenska sidan blev odlingsgränsen dragen efter skattelandets gränser och därefter fortsätter sockengränsen efter densamma ända till Siikavuopio.
Med andra ord, det finns inga lagliga kronoöverloppsmarker inom skattelandets gränser.
Som framgår av dokumenten så levde ursprungsbefolkningen i området av jakt och fiske som huvudnäring. Vildrensjakten pågick ända till slutet av 1800-talet då den inträngande storrenskötseln spolierade denna näring. Tamrenarna började fastna i utlagda gillrade snaror och grävda fångstgropar. Efterhand försvann även den resterande vildrensstammen.
Ännu år 1819 ser vi i bouppteckningarna att det innehades över 100 vildrensnaror inom samma familj, medan år 1861 har deras antal sjunkit till 20 stycken. Där går även läsa att de övriga jakt och fiskeredskapen innehades av skattlands/nybygges ägare. Dessa hade även en mindre antal tamrenar som inhägnades i närheten av bostaden. Den efteråt inträngande storrenskötseln hade ingenting av jakt och fiskeredskap. Detta hörde ju inte till deras näring.
Numera har regeringen och länsstyrelsen överlämnat jakten och fisket ovan odlingsgränsen till renskötarna och samebyarna att förvalta. Ättlingar till ursprungsbefolkningen skall betala avgift till samebyar/fonder för att få jaga och fiska på sina urgamla jaktmarker och fiskevatten, enligt dom. Samebyn kan även avstyrka ansökningar om licensområden och förnyande av jaktmedlemmar till dessa. Länsstyrelsen, som är administratör åt samebyarnas avslag på ansökan, skriver som slutvinjett: "Beslut som avser upplåtelse av rätt till jakt och fiske får dock överklagas endast av samebyn". Skall "markägaren" försöka få reda på vem av renskötarna som jagar på " hans" marker, så är det ingen som vet. Samebyarna behöver ej uppge vilka som jagar var, när och hur, enligt länsstyrelsen.
Vidare vill regeringen urholka eller ändra på grundlagen, om äganderätt samt till den tillhörig nyttjande och bruksrätt, ytterligare. Detta för att Sverige ska kunna gå med i ILO och överlämna resterande bruksrätten av mark och vatten, i lappland ovan odlingsgränsen, till samebyarna att förvalta.
Över hela skattelandet är en massa ströängar insynade och befästa. Dessa områden tillhör enskilda hemmansägare.
Som förut framgått kan man med säkerhet säga att till Enontekis/Karesuando området kom inte en svensk/finsk nybygges bosättning, som man falskeligen fortfarande försöker framhålla. Alla områdets platser har tillkommit genom gammal hävd och arvsberättigad lappskatteland, till vilka alla lappnäringsgrenars rättigheter tillhör. Vidare fastställde stamfäders ättlingar sina skatteland genom att inrätta nybyggen på dessa och betala lappskatt, såsom det förespråkades i 1749-års Lappkonseljens 11 §.