Socialantropologiska institutionen

Stockholms Universitet

C-nivå 2004

 

 

Av: Anna Heljestrand     (19791228-0208)

 

Handledare: Bengt-Erik Borgström

 

 

 

 

Vilka är de svenska kvänerna?

 

En uppsats om etnicitet, konflikt och rättvisa

 

 

Jag vill rikta ett stort tack till "Yari", "Bengt", "Gudrun", "Sten" och "Ingemar". (intervjuade personer i uppsatsen)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi återger uppsatsen något förkortad. För hela uppsatsen se arkiv numret ovan.

 

 

 

Kapitel 1

 

Inledning och frågeställning

 

De flesta människor har aldrig hört talas om kväner, vilket även var fallet med mig då jag hösten 2000 fick reda på att jag var kvän. Min gammelmoster Margit hade fått kännedom om vårt kvänska arv via den ökade debatten och mediala uppmärksamhet för kväner i Norra Norrland. Problemet var dock att varken jag eller min familj hade en aning om vilka kvänerna var, trots att vi var kväner själva och det var det som hösten 2004 ledde mig till att skriva denna uppsats.

 

När jag påbörjade arbetet antog jag att det skulle vara relativt enkelt att redogöra för vilka kvänerna är, men frågan "Vilka är kvänerna" visade sig vara mycket svårare att besvara än jag trott. Begreppet kvän är idag ett omdebatterat begrepp och det tog inte lång tid innan jag insåg att jag hade gett mig i kast med en mycket kontroversiell fråga som väckte starka känslor bland de inblandade. Nedanstående stycke ämnar ge en bild av de olika grupper som hävdar att de är kväner, samt redogöra för de rivaliserande tolkningar av begreppet som existerar i nuläget.


 

Den grupp som hävdar att de är kväner består främst av norska kvener, finska skogslappar, svenska tornedalingar, lappalaiset och lantalaiset. Kväner anser att dessa grupper är omskrivningar för ett och samma folk, vilka bebodde norra Sverige, Finland och Norge innan statsgränserna drogs. Om så är fallet är kvänerna en nordisk ursprungsbefolkning.

 

År 2004 erkändes kvänerna som finsk-ugrisk ursprungsbefolkning av Finskugriska Nationernas Styrelse konferens; en organisation för urfolk vars språk faller inom den finskugriska språkstammen. Erkännandet av organisationen innebär att kväner i framtiden har rätt att deltaga på FN:s konferenser för ursprungsbefolkningar, men det skall inte tolkas som att FN har gett kvänerna status som ursprungsbefolkning.

 

År 1998 ratificerade Norge Europarådets Ramkonvention för skydd av internationella minoriteter, där kvenerna blev erkända som en nationell minoritet i Norge.

 

I Finland har kvänerna setts som finnar som utvandrat till Norge och de skogsfinnar och lappalaiset vilka är bosatta i Finland och betecknar sig som kväner har först på senare år börjat få gehör för sina åsikter och krav.

 

I Sverige existerar kvänerna överhuvudtaget inte officiellt som grupp, utan de individer som i dagens läge identifierar sig som kväner går oftast under namnet Tornedalingar eller lantalaiset. År 1995 blev tornedalsfinska (eller meän-kieli) upptaget i European Bureau for Lesser used Languages (EBLUL) förteckning över europiska regional- och minoritetsspråk, vilket innebär att "Tornedalingar kan ansöka om bidrag från Europiska Unionen för sina språk- och kulturprojekt". (Myntti 1998:191) Men i både Sverige och Finland är kvänerna således varken erkända som etnisk minoritet eller ursprungsbefolkning.


 

Kvänerna själva anser emellertid, som tidigare sagts, att alla dessa grupper egentligen är samma folk, vilka enligt kvänerna har en gemensam härstamning och historia. Begreppet kvän är på så sätt ett begrepp som i första hand grundar sig på blodsband och härkomst. Du kan aldrig hävda att du är kvän om du inte härstammar från kväner och du kan även vara kvän utan att veta om det eller anammar kvänsk identitet (så som i fallet med min familj). Det betyder emellertid inte att alla tornedalingar, lantalaiset, norska kvener eller finska lappar väljer att definiera sig som kväner. Trots att kvänrörelsen bygger på härstamning, är det på så sätt i nuläget ett val att definiera sig som kvän. Det finns därför många personer som kväner anser är kväner, men som själva inte anser det:

 

"Här i Jukkasjärvi området så finns det kanske 300 personer som är kväner av de 800-900 som bor här. Alla vill ju inte vara kväner, men vi ser ju att de är det" (Ingemar 11/11 2004).

 

Sålunda har begreppet kvän en dubbel betydelse även inom kvänrörelsen. På en nivå representerar alla individer vilka anses vara kväner, men på en annan nivå är det ett begrepp som endast kan sägas gälla för de individer som väljer att identifiera sig som kväner. I fortsättningen kommer jag kalla de individer som identifierar sig som kväner för "aktiva kväner" och de som p.g.a. härstamning anses vara kväner, men som inte själva identifierar sig som det, för "passiva kväner". Denna uppsats kommer främst behandla "aktiva kväner".


 

Fält och Metod

 

Uppsatsen kommer främst att beröra svenska kväner och deras specifika situation, men det är omöjligt att fullständigt begränsa mitt fält efter nationalitet, då detta är ett transnationellt problem och en transnationell grupp. Det är emellertid viktigt att påpeka att när jag i fortsättningen talar om kväner, är det specifikt svenska aktiva kväner jag referat till. De personer som jag varit i kontakt med har huvudsakligen varit bosatta i Kiruna kommun. Alla är aktiva i kampen för kvänernas rättigheter i Sverige och de flesta är knutna till Suonttavaara lappby eller Kvenlandsförbundet; endera genom medlemskap eller som innehavare av poster inom organisationerna.

 

Kvenlandsförbundet är en trannationell organisation med medlemmar från Norge, Sverige och Finland. Styrelsen består av tre ordinarie ledamöter och två suppleanter från varje land. Styrelsen väljs på två år och ordförandeskapet växlar mellan länderna. Under den här perioden har Finland ordförandeskapet, medan Sverige och Norge innehar var sin vice ordförande post. Förbundets verksamhet påbörjades "som en liten grupp i Tornedalen under 1999" (Gudrun 10/12 2004), men har idag enligt Kvenlandsförbundet några tusen medlemmar: Både privatpersoner och organisationer kan bli medlemmar. Medlemskap är endast öppet för de privatpersoner "som är ättling till fornkväner eller eljest genom urkund kan styrka detta "(Gudrun 10/12 2004) och de organisationer "som representerar fornkväners ättlingar eller eljest genom urkund kan styrka det "(Gudrun 10/12 2004). Målet för Kvenlandsförbundet är att:

 

"Bevaka Kveenimaa/Kvenlands kultur, historia, bosättningshistoria, språk, samt ägande- och nyttjande rättigheter. Det sistnämnda gäller rätten till land, naturrikedomar och vatten samt rättigheters erkännande och bekräftande. Förbundet vill förverkliga sina syften genom forskning som stärker kvänernas ursprung, historia, bosättningshistoria samt arvsrätter genom att förmedla kunskap till medlemmar, och i området boende myndigheter. Förbundet tar ställning till och uttalar sig i frågor som berör dess verksamhetsområdet". (Gudrun 10/12 2004)

 

Suonttavaara Lappby är en förenig för kväner i Karesuando och Kiruna området vars uppgift är att "förmedla kunskap baserad på fakta, om våra förfäders levnadsvillkor, kultur och språk" (URL 3). Avsikten är att "erhålla en historisk helhetsbild, där näringar, bebyggelsehistoria, kultur och språk är viktiga länkar". (URL 3)

 

......" I samband med avvittringen i början av 1900-talet drogs nya administrativa gränser ovanför odlingsgränsen och dagen samebyar uppkom. Suonttavaara lappskatteland förblev dock kvar i jordregister boken fram till den 12 mars 1951, då den av Kungliga lantmäteristyrelsen förordnades som obefintlig. Lappbyns gränser är dock än i dag markerade med rå och rör.

 

Föreningen Suonttavaara lappby bildades år 2000. Den har sitt säte i Karesuando och motsvarigheten finns på finska sidan /Suonttavaara lapinkylä). Föreningen har nära samarbete med Kvenlands-förbundet, vars verksamhet innefattar hela Nordkalotten (URL 3).

 

Båda föreningarna kämpar för kvänernas intresse och är viktiga organisationer för kväner. Suonttavaara Lappbys verksamhet har en lokal prägel och berör främst de kväner som bor i dess geografiska närhet. Kvenlandsförbundet är dock enligt mig den absolut viktigaste organisationen för kväner i dagssituationen. I Pello har förbundet startat "Kvänernas forskningscentrum" och organisationen arbetar aktivt både lokalt, regionalt, på regeringsnivå och mot EU och FN. Deras främsta mål är att "Sverige, Finland och Norge ska erkänna kvänerna som en av ursprungsbefolkningarna i dessa länder". (Gudrun 10/12 2004).


 

 

Min metod har främst bestått av intervjuer via telefon eller e-mail. Jag har även tagit del av en stor mängd tidningsartiklar, publicerat material på internet............. Men då det  inte finns nästan något skrivet om svenska kväner inom den akademiska världen, härstammar i stort sett all information om kväner i denna uppsats från information som jag har fått tagit del av genom kväner.

 

 


  

 

 

 

 

Kapitel 2

 

Varför nu?

 

......... Relationen mellan kväner och samer kan utan överdrift beskrivas som "inflammerad". Kväner anser att det är felaktigt att endast samer har blivit erkända som svenska ursprungsbefolkning och att samer därigenom orättmätigt erhållit land- jakt- och fiskerättigheter. De ifrågasätter dessutom samernas autenticitet på en rad punkter, så som vem som verkligen är same och vart samerna traditionellt har bott.

 

År 1999 började Sverige diskutera att ratificera ILO:s konvention 169, vilket är FN:s "Konvention om rättigheter för urfolk och stamfolk i suveräna stater" (Myntti 1998:156).

 

.........Idag har renskötande samer i Sverige enbart nyttjanderätt över de marker för renskötsel, men artikel 14 kräver med andra ord att urfolk skall ha äganderätt över marker de traditionellt har bebott.

Kanslirådet GÖRAN TERNBO gör också sitt bästa för att bagatellisera verkningarna av om Sverige skriver på ILO-169. Han försöker göra gällande att den inte ställer några krav på större rätt. Kvalificerat struntprat vill jag kalla det . I arikel14 i konventionen står det nämligen i klartext: Staten skall erkänna ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt. Ternbo anser dessutom att när det gäller lokalbefolkningens rätt till jakt och fiske, där blir det ingen skillnad.

ÅTER IGEN STRUNTPRAT. För om renägaren blir ägare till den här landsdelen (en tredjedel av landet) då kommer tjockleken på plånboken att styra, vilka som får jaga och fiska. Detta har vi nämligen i Kiruna erfarenhet av, det som gällde innan 1993. Det värsta är dock att om äganderätten överförs till en liten grupp renägare (cirka 2.200) så har detta ingenting med demokrati att göra. (URL 4)

......... Familjer som bott i generationer i Norra Norrland och använt sig av jakt och fiske, fann sig således plötsligt i en situation där rättigheter som tidigare förvaltats av staten skulle överföras till de renskötande samerna och de samebyarna som de var knutna till.

 

" Folk frågar hela tiden, men varför nu? Jag har aldrig hört talas om er tidigare. Saken är den att detta har alltid varit självklart här uppe. Vi har levt sida vid sida med samer och det har inte varit några problem, men nu så känner vi att vi måste agera i och med att ILO 169 kom upp på kartan", (Gudrun 29/10 2004).

 

I mina intervjuer med kväner har det berättats otaliga historier om samernas maktmissbruk, där lista går att göra lång.

 

" I flera år hade samerna rengärde på min fars mark. De hade samling och slaktade renar. Men varje år skräpade de ner. Så min far sa att ni får hålla bättre ordning här om ni vill vara kvar: Men de gjorde de inte. Min far påpekade det ett flertal gånger, men efter flera år så sa han att ni får vara någon annanstans. Han hade jagat i jaktlag i samma område i kanske 25 år, men året efter detta när han ansökte om älgjaktlicens så fick han inget av länsstyrelsen. Alla andra jaktlag fick vara kvar förutom hans. De gav förklaringen att samerna behövde området själva. Det var tacken det. De har mycket inofficiell makt, representanter i länsstyrelse och så". (Ingemar 11711 2004)

 

Kvänernas reaktion mot samerna bygger sålunda även på en upplevd lång historia av orättvisor och maktmissbruk från samernas sida, vilket starkt färgar deras antagande om framtiden. Det tvingar kvänerna att agera nu mot vad de anser skulle vara en utökning av samernas makt på kvänernas bekostnad ifall ILO 169 antas. 


 

Föreningens kommentar, ej med i uppsatsen:

 

Vi anser att en forskning måste startas i Sverige om vilka som ägde och betalade skatt och utnyttjade land- och vattenområdena här uppe i Lappmarken ovan odlingsgränsen (Lappskattelanden) till sin näring. Samt att ILO 169 ej kan politiskt tilldela någon grupp ägande rättigheter över land och vatten, utan den har för avsikt att ge tillbaka dessa rättigheter till de som det har tagits ifrån. Alltså en juridisk fråga.


 

Att skapa en etnicitet

 

I dag vilar den kvänska etniciteten på framförallt två grundpelare; språket meän-kieli och den gemensamma historiska härstamningen. Kväner hävdar att alla de grupper som talar idag meän-kieli (eller har talat), historiskt var ett folk, vika bebodde landet "Kvänland". I Kvänland levde kvänerna som ett självständigt folkslag avskilda från det svenska riket, fram tills Sverige började kolonisera Lappmarkerna under 1300-talet. En betydande del av den kvänska etniciteten härleds således ur historien och den kvänska rörelsen lägger stor vikt på forskning kring kvänernas historia. Till exempel härstammar man inte längre från "svenskar", utan från en ursprungsbefolkning.

 

Den kvänska historien förankrar således individen i ett historiskt sammanband som förtäljer en mer "personlig" berättelse om individens förfäder och släkt. De flesta kväner är även bosatta i samma område som en gång var Kvänland och historien ger dem på så sätt en starkare koppling till det område de bor i.

 

Rörelsen mot omvärlden sker emellertid inte enbart mot icke-kväner, utan även mot "passiva kväner" och det förekommer viss "spänning" mellan de olika grupperna. "Passiva kväner" beskrivs ömsom som samma folk på grund av att de anses vara kväner, och ömsom som en annan grupp eftersom att de inte identifierar sig som det. Denna problematik är någonting som i Sverige framförallt berör relationen mellan kväner och tornedalingar och lantalaiset. Följande stycke är ett utdrag ur en intervju med Niilo Tervo:

 

Om vi nu kallar oss kväner, vad betyder det för oss i Sverige?

 

"Det betyder vad jag förstår att vi hittills pratat om meän-kieli befolkningen, så är det nu dags för oss att övergå lite i sänder till att kalla oss kväner. Vi kan ju visa att vårt folk har varit här sedan 800-talet och det är en historisk sanning, så därför bör vi överge att kalla oss meän-kieli minoritet, utan istället kalla oss kväner och att vi tillhör befolkningen kväner".

 

Är vi alla nu här i Torneånlaakso och Tornedalen av samma uppfattning att vi är kväner?

 

"Vi måste arbeta för att meän-kieli folket på den svenska sidan och meän-kieli befolkningen på finska sidan, som själva kallar sig "lappalaiset" på grund av att de vill skilja sig från samer i den bemärkelsen att de har just meän-kieli som sitt modersmål, kallar sig enhetligt för kväner. I Norge däremot har kväner alltid kallat sig kvener. De här länderna hade en nationalkonferens för ett år sedan där det beslutades att dess minoritet som har en historik likadan bakgrund går samman och börjar använda det urgamla nationsnamnet kväner".

 


 

 

Den kvänska ursprungsmyten

 

Gamla historiska dokument om kväner förtäljer således om ett autonomt folk, med ett eget språk, traditioner och leverne, vika försörjde sig "genom en blandekonomi av jakt, fiske,  boskapsskötsel och jordbruk" (URL 6). Historien som beskriver Kvänland förser dagens kväner med en symbolisk länk till ett land som fanns innan nationsgränserna drogs och det är detta land och dess befolkning som kvänerna idag hävdar att de är ättlingar till. Kvänerna har bedrivit mycket forskning kring kvänsk historia och de tidigaste juridiska dokumenten rörande kväner är daterade till 1327. Man har även bedrivit omfattande släktforskning, där man genom folkbokföringsregister har kunnat följa kvänsläkter från 1539 fram till nutid.

 

" I svenska källor från 1300-talet brukas märkligt nog inte termen kväner om de sydländska nybyggarnas grannar, däremot termen birkarlar. Benämnigen är känd från 1328. Birkarlarna befolkade kustlandet i det som senare skulle utvecklas till Kemi, Torne, Lule och Pite socknar. Förmodligen har ordet kväner och birkarlar ursprungligen syftat på samma folk, alternativt syftade birkarlarna på en av alla de grupper som tillsammans kallades kväner. Till skillnad från kvänerna hade emellertid birkarlarna en framtid inom ramen för det svenska riket, och de har varit föremål för omfattande forskning". Källa: En berättelse om 1200-talets Sverige. Författare, Dick Harrison (ULR 6)

 

Kvänerna hävdar emellertid att inte det enbart var birkarlarna som var kväner, utan att alla meän-kieli talande individer boende i trakten var det. Birkarlarna utgjorde istället en slags "kvänsk överklass" och enligt kvänerna var namnet främst en beteckning på en yrkesgrupp; inte namn på ett folkslag. På grund av birkarlarnas särställning inom samhället var dock dessa som historien riktade sina ögon mot. Under 1300-talet började svenskarna att expandera in i kvänernas/birkarlarnas område; något som skedde under fredliga former:

 

"Kvänerna/birkarlarna drogs alltså in i den svenska maktsfären. De utgjorde redan bygdens lokala elit; De fick officiella privilegium. Magnus Eriksson skyddade deras verksamhet, vilket inte fick störas av de svenska nybyggarna. Den svenska kungamakten - allt för fjärran belägen för att vålla bekymmer - kunde i konflikter med Norge och Novgorod skänka birkarlarna stöd och hjälp. En finskspråkig storman i Tornedalen hade allt att vinna och inget att förlora på att ansluta sig till det svenska politiska systemet" (URL 6)

 

Birkarlarna fortsatte emellertid att vara i kontroll i området, där de bedrev handel, uppbörd och rättsvård. Men 1554 förlorade birkarlarna sina privilegier och ersattes istället "av ett statligt kontrollerat system" (URL 6). De tjänstemän och lappfogdar som kung Gustav Vasa tillsatte värvades emellertid fortfarande främst bland birkarlarna, dock med en viktig symbolisk skillnad; de löd nu under den svenska kronan. På så sätt förändrades de tidigare autonoma birkarlarna till att bli konungens fogdar och deras uppgifter blev att "ta upp skatt, se över handeln och att se till att lag och ordning efterföljdes" (URL 6). Bakom detta låg ett försök från den svenska staten att få kontroll över lappmarkerna:

 

"Även om birkarlasystemet försvann och den administrativa organisationen förändrades under statsmaktens etablerande var syftet detsamma att Kungen strävade att få bättre kontroll över det stora landområde som sträckte sig mot Atlant- och Ishavskusterna, som låg under Torneåbirkarlarna. Även om lappfogdarna, som var de nya statliga tjänstemännen, värvades bland birkarlarna var birkarlasystemet successiva antagande ett led i försök till centralisering av lappmarkens administration" Källa: http://www.nba.fi.NATMUS/MUSEUM/Opetus/Ruotsi/index.html (URL 6).


 

Den tidiga kvänska historien förtäljer således en historia om en svensk kolonisation av Kvänland och innan dess så skulle kväner och birkarlar ha levt som ett självständigt folk. Historien förser, som tidigare sagt, dagens kväner med en ursprungsmyt om ett land och ett folk som fanns innan nationsgränserna drogs, men historien har även en annan viktig effekt på dagens kväner. I skillnad från t.ex. Tornedalingar som ses som en svensk språklig minoritet, var kvänerna historisk sett ett självständigt folk och det medför att många kväner fortfarande idag väljer att inte identifierar sig som svenskar. Att bli sedd som svensk kan till och med ses som en förolämpning. Stycket nedan är ett utdrag ur en e-post växling med Sveriges Radio efter en nyhetssändning på P3:

 

"Vi lantalaiset är verkligen inte svenskar. De som påstår något annat har antagligen ingen aning om vad de talar om, eller också går de den storsvenska imperialismens ärenden. Jag vet inte till vilken grupp Sveriges radio hör, men det blir allt mer uppenbart att ni snarare är en del av problemet än dess lösning. Vi lantalaiset står, som alltid tidigare i historien, ensamma och maktlösa inför storsvensken. Min släkt har bott i Kuoksu sedan 1680, och vi har fiskerätten i Kuoksusando sedan 1554, är 500 års historia och bevisbar anknytning till en plats mindre värd än kollektiva rättigheter för en av Tornedalens urbefolkningar? Varken du eller regeringen har ingen rätt att identifiera MIG som svensk, det är en PERSONLIG FÖROLÄMPNING mot mig och mina förfäder". (URL 7).


 

Statens övergrepp

 

 

"I samband med avvittringen i Norrbotten (och Västerbotten) läns fjälltrakter upprättades aldrig någon hävdeförteckning som redovisades för markägaren innan marken skulle fördelas. Det var ett klart brott mot avvittringsstadgan och andra förordningar. För fjällbönderna blev konsekvenserna katastrofala, genom att all mark betraktades som kronomark. Området ovanför odlingsgränsen förklarades som laglöst land och där skulle inte Sveriges rikets grundlag från 1734 gälla. Till enskilda nybyggare och hemmansägare insynade marker och fiskevatten, Muonio- Könkämä- och Lainio älv och dessa intillliggande sjöar, förbehölls till kronan. Ströängar ansågs som värdelösa och fick tills vidare behållas.

 

Hur kunde dessa grova oegentligheter ske?

 

För det första: Befolkningen kunde varken läsa, skriva eller tala svenska. Deras talspråk var finska (kvänska) och en del kunde hjälpligt skriva sitt namn, medan andra tecknade sitt bomärke.

 

För det andra: Det förnyade avvittringsutslaget år 1915, kom ej till byamännens kännedom förrän 78 år senare då Ambjörn Grahn översände kopior av hela avvittringsutslaget för Karesuando socken". (URL 8)

 

Konsekvensen av avvittringen blev således att många av de svenska kvänernas förfäder blev "bestulna" på marker som de juridisk ägde. Men kvänerna hävdar även att den nutida statens makt över jakt- och fiskerättigheter är felaktig:

 

" I avvittringsprotokollen vitsordade flera parter att nybyggarna även efter avvittringen skulle ha rätt till jakt- och fiske på kronans mark ovan odlingsgränsen. Det är även länsstyrelsens uppfattning att då avvittringsutslagen inte närmare behandlar frågan om jakt- och fiske kan avvittringsprotokollens skrivningar i detta avseende inte anses godtagits. Fiskerätten på kronans mark ovan odlingsgränsen skulle enligt detta synsätt i övrigt vara oinskränkt. Vidare menar dessa grupper att länsstyrelsen felaktigt åberopar 1926 års lag när man hävdar att nybyggarna saknar jakträtt på kronans mark ovan odlingsgränsen". (URL 8)

 

Kvänernas förfäder förlorade således mark- jakt- och fiskerättigheter genom avvittringen och konsekvenserna blev stora:

 

Därefter har länsstyrelsen trakasserat byamännen med olika slags arrendeavgifter, jakt- och fiskekortspålagor, bränt ner deras rast, jakt och fiskekojor på byamännens, enligt svensk grundlag, marker och fiskevatten". (URL 8)

 

Tyngdpunkten i den kvänska rörelsen ligger på det faktum att det gick orätt till och kvänerna är i första hand upprörda över den svenska statens maktmissbruk och de juridiska övergrepp deras förfäder utsattes för. Avvittringen är på så sätt en fråga som inte bara berör rättviseaspekten ur en "känsla" av upplevd orättvisa. Det är även en fråga för det svenska juridiska rättsystemet, där staten handlande även är fel i rättsligt bemärkelse.


 

Den samiska myten

 

Den kvänska rörelsen bygger till stor del på att man anser att samer orättmätigt har utsetts till Sveriges enda ursprungsbefolkning. Förvisso har den svenska staten endast erkänt samer som en ursprungsbefolkning i Sverige, men eftersom att samer är den enda erkända ursprungsbefolkning, har det skapats en myt om samer som Sveriges enda ursprungsbefolkning. Myten har sedan anammats av både media, forskare och staten och slutligen förvandlats till "allmänt vedertagen kunskap".

 

Kvänerna ifrågasätter emellertid även samernas autenticitet. Den främsta kritiken som kväner riktar mot den samiska historien är att det har skett en förväxling mellan begreppen same och lapp. när forskare och historiker har forskat i svensk historia och läst historiska dokument om lappar har således felaktigt dragit slutsatsen att dokumenten handlade om samer. Istället hävdar kväner att dessa ord på inget sätt är en synonym med varandra, utan lapp från början endast betecknade de folk som levde i Lappland.

 

"Det framgår av de nu framtagna dokumenten att i de nordligaste lappmarken fanns bara en folkstam som levde av jakt och fiske, Fenner eller Finnit som även kallades Skrithfinnit. Om andra folkstammar får man uppgifter från av Olaus Magnussons gjorda beskrivning från 1518. Då skrev denne att skrithfinnar, lappar och kvener var samma folkstam och det konstaterar Shefferius i sin bok från 1674. Lappar eller norrmännen och skogsfolket levde fredligt i sina områden och för dem var det okänt den övriga världen. Då de nekade att mottaga den kristna tron på 1150-talet, utan valde att rymma norrut började de kallas rymlingar eller lappar. Därefter började alla lappmarkens invånare kallas lappar eller i finnmarken finnar. (URL 5)

 

Kvänerna anser följaktligen att det är ett stort historiskt misstag att man har satt ett likhets tecken mellan lapp och same. Samer kan på så sätt delvis ha tagit över kvänernas historia, då det egentligen till stor del är kvänernas historia som förtäljs genom berättelserna om lappar.

 

Kvänerna ifrågasätter dock även samernas historia på en rad andra punkter. År 1928 bestämde staten att det endast var "samer" som hade rätt att idka renskötsel. Innan dess hade renskötseln inte varit en exklusiv samisk sysselsättning, utan tvärt om någonting som idkades även av kväner:

 

"Under de senaste tvåhundra åren har samepolitiken i stort sett utformats av bysnillen med politiskt inflytande, av lägre statstjänstemän och av kulturpersoner med svaga kunskaper i historiska vetenskaper, sammanfattningsvis "tofsromantikerna" enligt den samiska författarinnan Sara Ranta-Rönnlund (1903-70). Man skaffade sig legala instrument för att skräddarsy sitt lappland. Samebyn definierades i rennäringslagen 1886 som ett kollektivt nyttjanderätt av mark för renbete och rätt till jakt och fiske. Eftersom att det av historiska skäl inte går att definiera samer som en folkgrupp, så bestämde staten 1928 att renägare (renskötare) är same och tvärtom; man kvoterade en yrkesgrupp till ursprungsbefolkning". (URL 4)

 

 

Beslutet att göra renskötseln till en exklusiv samisk rätt medförde enligt kvänerna två stora konsekvenser. En effekt var att ett stort antal icke-samer som idkade renskötsel inte fick fortsätta med sin verksamhet. Men en annan viktig konsekvens var att många individer, som innan 1928 inte identifierade sig som samer, kom att betecknas som samer enbart på grund av sin sysselsättning. Flera av dagens samer är således inte ättlingar till "äkta" samer, utan många härstammar till och med från kväner.

 

Kväner ifrågasätter emellertid inte enbart vem som är same, utan även vart samer traditionellt har varit bosatta. Kväner anser att ett flertal av de samer som idag bor i Karesuandotrakten egentligen är ättlingar efter finsktalande gränsnomader. Dessa skulle ha kommit till Sverige när Norge och Ryssland stängde sina gränser för rennäringen under 1850-talet och under tvångsförflyttningen av samer på 1920-40 talet:

 

" Huvudparten av våra nuvarande renskötare är avkomlingar efter de finsktalande gränsnomaderna, som förflyttades söderut 1920-40. Det var utan tvivel ett kränkande övergrepp (men nödvändigt ty betesmarkerna räckte inte till på grund av den stora inflyttningen från Kautokeino till bl.a. Karesuandoområdet, vår anm.) Nykomlingarna, i allt 400 personer, var inte välkomna på de nya orterna. De gjorde intrång på infödingarnas marker. De förstod inte språket, svenska och den lapska som levde kvar söderut. Deras barn måste lära sig svenska när de kom till skolorna. I sak var det frågan om erövring av nytt land, verkställd i tysthet och formellt lagligt. Under uttåget lärde sig renskötarna att leva på subventioner och ersättning. De flesta nutida renskötarna är således inte urbefolkning utan sentida invandrare i 2-4 generation". (URL 4).

 

Kritiken som svenska kväner här riktar mot samer är således av lokal betydelse och berör endast samer bosatta i Karesuando och Jukkasjärvi trakten; inte alla samer. Men konsekvenserna för kväner bosatta i dessa områden, där flertalet av de jag intervjuat i denna uppsats är belägna, är att samefamiljer som enbart bott i regionen sedan 1800-tal erhåller makt över jakt- och fiskerättigheter. Oavsett om dessa verkligen är samer eller ej, är de således inte traditionell ursprungsbefolkning i Karesuando och Jukkasjärvi trakterna.

 

Det är av dessa tre ovanstående orsaker som de svenska kvänerna kräver att Sverige ska göra utförliga undersökningar innan man antar ILO 169. Man vill således att man undersöker vem som verkligen är same och vilka marker de verkligen traditionellt har bebott.

 


 

Sammanfattning

 

För att slutligen sammanfatta huvudpunkterna i den kvänska historien så består den av:

 

1.    En ursprungsmyt i form av både gemensam härstamning och en symbolisk koppling till ett land (Kvänland).

2.    En historia om ett självständigt folk med en egen kung (Faravid), språk (Meän- kieli) och leverne, vilket gör att många kväner inte identifierar sig som svenskar.

3.    En historia som berättar hur kvänerna genom övergrepp från den svenska statens sida har blivit berövade på sina rättmätiga rättigheter över land, fiske, renskötsel och jakt.

4.    En historia som beskriver hur en sammanblandning av begreppet same och lapp har fråntagit kväner en del av sin historia, där kväner ifrågasätter vem som verkligen historiskt sett är same.

5.    En historia som ifrågasätter begreppet same på grund av många renskötande icke-samer kom att definieras som samer när renskötseln blev en exklusiv samisk rätt.

6.    En historia som förtäljer hur de samer som idag anses som ursprungsbefolkning i Karesuando och Jukkasjärvi trakterna är sentida invandrare.


Kapitel 4

Rättvisa och Sanning

.................... I denna konflikt har den svenska staten en ytterst central roll. Kvänerna har två krav som de vill att staten ska ta hänsyn till; att kvänernas erkänns som ursprungsbefolkning och att ILO 169 inte antas i sin nuvarande form. För att uppnå dessa mål är staten den absolut viktigaste aktören som kväner måste påverka, men kvänerna hyser inte speciellt höga förhoppningar på statens agerande:

"Vid sameminister Margareta Winbergs besök i Kiruna demonstrerades det mot de renskötande samernas utökade rättigheter, exempelvis länsrättens dom beträffande älg tilldelning för Talma sameby. Sameministern hävdade att vi demonstranter var okunniga. Kanske är det så att man är okunnig om man har en annan uppfattning än en socialdemokratisk sameminister. Vi har under åren fått lära oss att hur man löser våra lokala problem vet man bäst i Stockholm. Hon gav även sina lokala partivänner i uppdrag att förklara för oss mindre vetande om förträffligheten i länsrättens dom och hennes förväntade planer beträffande samemakt. Eftersom socialdemokraterna i Kiruna har utsett Börje Allas i Talma sameby som ansvarig för samefrågor, dit även jakt och fiske hör enligt samerna, så är jag inte helt optimistisk på en acceptabel lösning för oss icke renskötare" (URL 4).

I botten för den kvänska rörelsen finns på så sätt både en misstro mot samer, men också mot den statsmakt som i nuläget anses gynna dem på orättvisa grunder.

Men den svenska staten inte bara är, utan har även varit en betydande aktör i skapandet av konflikten. Kväner är inte enbart upprörda över att samer har fått sina privilegier orättmätigt, utan även över att den svenska staten har givit dem det. Kväner anser på så sätt att svenska staten både är och har varit en stor del av problemet, vilket gör konflikten än mer laddad. I andra situationer skulle staten kunna ses som en objektiv neutral part med möjlighet att "avgöra" frågan, men i den här konflikten är statens förtroende redan så undergrävt att kvänerna inte litar på dess opartiskhet:

"För min del är jag övertygad om att man på högsta politiska nivå redan har bestämt sig: Frågan är inte om, utan när man ska underteckna ILO 169. Frågan är för närvarande i tysthet nedbäddad i utredningar, sedan är tanken att den ska mjuklanda i knä på politiker som i sin tur i bred enighet över partigränserna ska fullborda verket. Och då om inte förr lär vi få se vad som är sant och falsk i den här frågan". (URL 4).


En symbolisk konflikt

Symboliska krav skiljer sig från materiella krav i den bemärkelsen att det inte är innehållen i kraven som är det viktiga, utan vad de symboliserar. I det här fallet symboliserar de materiella kraven, som tidigare sagt, sanning och rättvisa, vilket försvårar situationen för staten. Om konflikten istället hade varit en konflikt rörande materiella krav, såsom t.ex. mark- jakt- och fiske- rättigheter, hade staten kunnat fördela dessa jämnt mellan de olika grupperna, men "sanningen" kan uppenbarligen inte kompromissas på samma sätt. Kväner anser inte heller att detta är en fråga för politiker. Istället hävdar de att det är en fråga för det juridiska rättsystemet. Niilo Tervo som var närvarande på den finsk-ugriska konferensen i Moskva, säger så här i en intervju:

Om vi nu är ursprungsbefolkning, har vi då rätt till land och vatten här uppe?

"Vi diskuterade mycket om dessa saker och vi var på en mottagning efteråt hos finska konsulatet, där juristerna intervjuade oss i 1½ timme och frågade oss om dessa saker. De var ense om att den historiskt felaktiga bild som getts åt världen och folken att ILO-konventionen politiskt skulle avgöra vilka som får rättigheterna, håller inte, utan att det är en juridisk rättslig fråga som avgörs i domstol och att rättigheterna ges tillbaka till dem som de tagits ifrån. I den diskussionen har kväner hela tiden varit med och på finska sidan finns det klara bevis och handlingar på detta som även har hållit i domstol och lantmäteriförrättningar. Det här är inga påhittade saker" (URL 1)

Många kväner anser följaktligen att de har lagen på sin sida och att det inte handlar om att "kompromissa" eller få "sin del av kakan". Det handlar om att återta det som rättmätigt är deras.

Ett exempel på motsättningar gick att läsa om i Norrländska Socialdemokraterna den 29 Maj år 2004:

Tidningen om samer skapar konflikt/KARESUANDO

Regeringens informationstidning om samer har delats ut på 550 skolor i hela landet. Dock inte i Karesuando. Där har den vållat en djup konflikt. "Om den tas med i utbildningen kommer vissa föräldrar att hålla sina barn hemma, säjer en medlem i föreningen Suonttavaara Lappby. Konflikten vid Karesuando skola har alltså tagit en ny vändning. För ett år sedan höll samiska föräldrar sina barn hemma från skolan på grund av problem med mobbing. Nu är det istället de som kallar sig kväner som hotar med att hålla barnen hemma.

Kvänlandsförbundet och föreningen Suonttavaara Lappby har i ett brev till jordbruks- och sameministern Ann-Christin Nykvist skrivit att tidningen innehåller felaktigheter och saknar källhänvisningar. Även ifall kväner inte är emot samer i sig, är frågan "infekterad", att i stort sett nästan varje diskussion som förs kring samer och utesluter kväner, upplevs bidra till den "samiska myten".

Även Ingemar reagerade på denna basis när Lantmäteriet började byta ut finskklingande namn på sjöar, berg etc. på kartor mot namn på samiska:

"Det handlar ju inte om något annat än ren och skär historieförfalskning!" (Ingemar 11/11-2004)

"Yari" som är historiskt intresserad lägger istället sin största tid på släktforskning och forskning kring kvänernas historia:

"Om man bygger upp en identitet så måste man ha fakta. Annars så kan vem som helst komma och säja till dig att du är same. De personer som kommer med får själva bestämma om de är kväner, men det är viktigt att den grunden som man gör håller. Om man vet vem man är, finns det ingen orsak till att bråka. Jag vill inte bråka med någon. Detta är en juridisk fråga, inte en politisk, det är därför det är så viktigt att ta fram fakta". (Yari 01/12 2004)


Litteraturlista

Böcker bl.a.

Kostenius, Yvonne, 1995, Kan du säga mig vem jag är?: Om kvänsk identitet i Nordnorge.

Myntti, Kristina, 1998, Minoriteters och Urfolks Politiska Rättigheter, Rovaniemi.

Niemi, Einar 1991, Kvent- et omdiskuterat begrep, Met Ruijassa

Webbsidor

URL 1 ---9   http://www.suonttavaara.se

Otryckta källor

Intervju med Bengt 10/11 2004, 15/11 2004

Intervju med Ingemar 11/11 2004

Intervju med Yari 29/11 2004, 01/12 2004

Intervju med Gudrun 29/10 2004, 10/12 2004