Domstolen verkar ha sänkt beviskraven

Domen i renbetesmålet (Umeå tingsrätts dom 2006-01-20 i målen T 1733-98 och T 2081-05) för Nordmaling har just fallit.

Efter snabbläsning ställer jag mig frågan vad det är för beviskrav som tillämpats och om beviskravet är förenligt med gällande rätt.

 Domstolen syns mena att det finns utrymme för den här rättstillämpningen genom den fria bevisprövningens princip.

I domen, sidan 137 stycket 4 sägs att även om samebyarna har bevisbördan för att det föreligger en sedvanerätt till vinterbete med ren på de i målet aktuella fastigheterna, kan det inte rimligen krävas att samebyarna nu ska prestera en utredning som är bättre eller mer noggrann än de utredningar som utförts under lagstiftningsarbetet, med början av 1882 års kommitté.
Det lagstiftningsarbete som domstolen avser utöver 1882 års kommittéarbete är betänkande av den 28 augusti 1883, förarbetena till 1886, 1928 och 1998 års renbeteslagar inklusive samiska intervjuer 1912-1913 och utlåtande från 1919 år lapplagskommitté enligt domskälen.

Den som åberopat urminneshävd och sedvanerätt har före den här domen haft att styrka sin egen eller i vart fall sina förfäders närvaro på markområden ifråga. Den ovannämnda skrivningen innebär för det första att det enbart är renskötsel som måste styrkas oberoende av vem som stått för skötseln.
Skrivningen innebär för det andra att det är från saklig synpunkt helt oprövade uttalande om utgångspunkter för lagstiftning, som har blivit ett tillräckligt bevis för renskötselns närvaro.

Samma lagstiftningsarbeten har legat till grund för hur renskötsel förändrats genom lagstiftning från att renskötseln drevs av samer som själva ägde marken till en brukningsrätt på annans mark genom renbeteslagarna och numera rennäringslagen.

Enligt den sistnämnda är det sameby och inte enskilda samer som besitter brukningsrätten.

Att staten erkänner renskötseln som en kollektiv brukningsrätt ger inte renskötseln utan vidare rätt att ta privatägda marker i anspråk. Då staten har intresse av skjuta över det ekonomiska ansvaret mot renskötseln så långt som möjligt på de privata markägarna kan uttalanden i lagstiftningsarbeten inte utgöra bevis för vilken rätt, som renskötseln har på privatägda marker.

Domstolen har alltså i verkligheten sänkt beviskravet för urminneshävd utan att formellt erkänna det i domen. Det finns all anledning att överklaga domen eftersom det är syns oförenligt med egendomsskyddet i Europakonventionen och till och med med EUs fördragsregler om icke-diskriminering och fri rörlighet.

EG-rätten är tillämplig på den grunden att det bara är vissa markägare i Sverige som belastas av renskötselrätten och får ta konsekvenserna av den.

Lars Ola Hull

Jur kand, specialist i europarätt med egen verksamhet
Renbetesdom ger sameby nytt hopp
Östersund Posten 06-01-23 Domen i renbetesmålet i Nordmaling ger samebyarna råg i ryggen. - Det är glädjande med ett trendbrott, säger Olof T Johansson.
Fakta
• Det stora Härjedalsmålet kostade 15 miljoner kronor plus ränta, för fyra samebyar som 1990 stämdes av privata markägare. Stämningen gällde allt bete, inte bara vinterbete.

• Hovrätten gav markägarna rätt. Målet avgjordes 2004 när Högsta domstolen inte gav prövningstillstånd.

• Sedan dess fortsätter renarna att beta som förr och privata markägare polisanmäler intrång. Ingen anmälan har lett vidare.

• Tåssåsens sameby förlorade i augusti 2005 ett mål gällande vinterbete. 44 markägare hade 1998 stämt samebyn för renintrång. Domen är överklagad till hovrätten.

Han är ombud för Tåssåsens sameby som inför förhandlingarna i tingsrätten inte hade råd med egen advokat.
Domen i somras gick som bekant på markägarnas linje. Men Tåssåsen har överklagat domen om renbete till hovrätten. Och nu när tre samebyar i Västerbotten i fredags fick rätt gentemot ett 120-tal markägare vid kusten i Nordmaling, är läget ett annat, menar Olof T Johansson i Glen.
- Om vi ser oss stärkta av Nordmalingmålet kanske vi kan låna till en advokat i hovrätten.
- Markägarna i Nordmaling kommer säkert att överklaga domen. Då blir det spännande, för då har vi en tingsrättsdom som går emot renägarna och en som de vunnit.

Konflikten i Nordmaling följer samma mönster som det så kallade Rätans-
eller Klövsjömålet där Tåssåsens sameby hade stämts av 44 markägare. Stämningen handlade om att renarna inte hade rätt att beta i skogen vintertid.
Tåssåsen förlorade i somras. Domen i Östersund handlade om att samebyn inte kunnat bevisa sin sedvanerätt.
Domen från tingsrätten i Umeå i fredags kräver inte bevis för var renarna har betat förr. Tvärtom vänder tingsrätten på bevisföringen och menar att markägarna
inte kunnat visa att renarna slutat beta på marken. Umeådomen hänvisar till förarbetena i rennäringslagen. De är från 1800-talet och 1900-talets början och de konstaterar att det finns en sedvanerätt.

- Med samma resonemang hade vi fått rätt i Östersund. Den här domen är glädjande. Men i längden måste det bli en politisk lösning. Just nu råder ett rättsvakum, men inget parti törs eller vill göra något. Inte när det är valår, säger Olof T Johansson.

VK 06-01-23

....Den som i tinget åberopar sedvanerätt och hävd uppfattas vara ute på svag is och inte ha svart på vitt och sak att anföra. Det förklarar i någon mån den allmänna förvåningen efter domen i nordmalingsmålet.
Sedvanerätt, alltså oskriven rätt, härrör från sedvänjor och bruk så som de kommit att accepteras och även därefter bedömas i rättspraxis hos domstolar och myndigheter. I 1734 års lag hänvisades till sedvanerätt som positiv rättskälla. Sedan dess har tolkningen och tillämpningen alltmer kommit att ifrågasättas.
All sedvänja behöver rimligen inte vara rätt. Med den digra lagstiftning som reglerar och styr allt i det moderna samhället behöver i rättslig prövning allt mer sällan falla tillbaka på sedvanerätt. Utom i några knepiga undantag, varav rennäringen är ett.

Rennäringslagen från 1971 utgår från sedvanerätt. 

Det är komplicerat för modern rättsutövning redan i och med det. I första paragrafen sägs att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen av urminnes hävd. I den tredje att med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.
Urminnes hävd och av ålder är begrepp och faktorer som kan sättas ur spel av en rad omständigheter och beslut, främst givetvis av senare lagstiftning eller helt enkelt ändrad sedvänja. Lagens bokstav är inte alltid enkel att tillämpa och tolka. Även sedvänja kan vara oklar och sedvanerätten i förefintliga fall ges olika innebörd.
Nordmalingsmålet aktualiserar frågor om det knepiga förhållandet mellan sed eller sedvana å den ena sidan och rätt å den andra och om de automatiskt hör ihop samt om tidsaspekten, det vill säga om en sedvänja upphör under den tid den inte brukas eller på grund av förändrade förutsättningar.
Umeå tingsrätt gjorde i nordmalingsmålet bedömningen att bevisbördan hamnade på den part som försökte visa att sedvanerätten inte gällde. Den part som utifrån gamla handlingar åberopade sedvana och hävd fick rätt. Den som menar att sedvanerätt inte gäller bör sålunda enligt tingsrättens syn på saken rimligen kunna visa på de urkunder eller lagrum som upphäver sedvanerätten. Det är en principiell ståndpunkt av värde.
Domen i nordmalingsmålet kommer att studeras noga av alla parter, aktörer och intressen som berörs eller har att göra med liknande rättsfall. Detta är både välkommet och av nöden. Särskilt angeläget och lägligt vore det att de parter, lagstiftarna och staten, som sedan gammalt rår för den segslitna konflikten kring rennäringen tvingas ta sitt ansvar.

Nordmalingsdomen ger lite andrum och möjlighet till utvärdering. Samtidigt blev det stopp för den negativa trend i rättsliga sammanhang rennäringen kommit i med betesfrågorna. Om även nordmalingsmålet gått rennäringen emot hade det sannolikt inte funnits mycket hopp för näringens intressen i kommande liknande mål.
Likväl återstår grundproblemet; renhjordarna kan åstadkomma stor skada i privatägd skog och mark. Samråd, samverkan och överenskommelser skulle krävas. Men hur skapa organ och rutiner för det? Ännu en statlig utredning kan alltid efterlysas, eller fler för den delen, bara det händer något även på den kanten där det yttersta ansvaret ändå finns.

2006-01-20 16:39 Västerbottens Kuriren

Så har då en mycket känslig dom avkunnats. Hoppas att den är juridiskt fullt riktig. Hur det än är med den saken torde det bli kraftfulla efterverkningar i olika former.

Ur lekmannasynpunkt verkar det konstigt att ägare till egna markområden på något sätt tvingas att ta emot gäster som de inte vill ha på sina marker. Kan man i ett sådant läge ur juridisk synpunkt påstå att marken är ens egendom? Den delas på något sätt med andra, på den andres villkor.

Hur ska det vara för att den egna marken verkligen ska vara den egna marken, i dess fulla bemärkelse? Bryter hävd, sedvänja all annan juridisk tillämpning?

För att det ska kunna bevisas, ja, verkligen kunna bevisas att domen är juridiskt okränkbar bör ytterligare instanser få pröva huruvida lägsta insats har avkunnat en fullt ut korrekt dom. Med andra ord domen bör bli föremål för överklagningar.

Spekulationer är inte till gagn för någondera part. Spekulationer föder enbart ett misstänkliggörande av varandra. Därför att det av vikt att frågan går vidare i rättsinstanserna.

Nu står det 1-0 till den ena parten. Således minsta möjliga marginal. 2-0 eller 3-0 är så mycket mera övertygande även i en fråga som denna. Med ett sådant resultat torde den allmänna meningen acceptera utslaget på ett värdigare sätt.

AV: Bengt

2006-01-20 16:17

Jag blev klart överraskad att Samerna vinner en sådan här tvist. Precis som du säger sätts äganderätten ur spel. Om denna dom står sig kan det ge upphov till många andra tvistemål som är absurda (vilket jag redan tycker detta mål varit, då man letat efter tidningsklipp från 1800-talet om någon stackars ren har någon gång befunnit sig i Nordmaling)

AV: Surre

 

 

Dagens Nyheter 06-01-20

 

Dagens dom avgörande för samerna

 

Hundra markägare håller andan inför dagens dom
i renbetesmålet i Nordmaling.
De vill inte ha betande renar på sina marker.
För samerna handlar domen om så mycket mer än renbete. De känner hela sin rätt att existera ifrågasatt.

Snöblåsten virvlar. Men än är det lite "opplega", det vill säga snö, kvar på trädens grenar. Vackert som ett vykort. Och renar som betar mellan stammarna. De kom med lastbil i natt och nu håller renskötarna på att utfodra dem med mossa.

Under vintrarna flyttar renarna från fjällen till skogstrakterna. I Västerbotten betar renarna ibland ända ner mot havet. Var de finns beror på väder och betestillgång.

Visst har det hänt tidigare att enskilda markägare i länet stämt same­byar för att renarna betat sönder deras åkrar. Men aldrig förr har så många gått samman mot rennäringen och dess rätt att komma med renarna till skogarna mot kusten.

Renägaren Inger-Ann Omma, hennes syster Marja-Kari som tillhör Vapstens sameby och kusinen Per-Mikael Baer som tillhör Vilhelmina norra sameby arbetar sida vid sida med att utfodra renarna. De är unga människor som tror på en framtid som renskötare. Men med en ständigt oro gnagande i maggropen.

- Hela Nordmalingsmålet är en existentiell fråga - det handlar om vår rätt att finnas till över huvud taget, säger Inger-Ann Omma.
Marja-Kari Omma håller med.

- Om vi förlorar finns det risk att det blir så här på fler ställen. Var man är kommer blir man ifrågasatt, säger hon.

Inger-Ann Omma pluggar juridik vid Umeå universitet och missade inte en dag av den sju veckor långa rättegången som pågick vid Umeå tingsrätt veckorna före jul.

Det sägs att allt började med en konflikt mellan två personer. I slutänden blev det runt 120 mark­ägare i Nordmalingstrakten, fem mil söder om Umeå, som stämde tre same­byar, Rans sameby, Vap­sten och Ubmeje tjeälddie. Det är böndernas och skogsägarnas egen organisation LRF som för mark­ägarnas talan.

Markägarna anser att det inte finns någon urminnes hävd som ger renskötarna rätt att beta med sina renar på deras skogsmarker.

Men efter en dags kaffedrickande i gårdarna i den vackra sunnansjötrakten, sipprar det fram en del andra skäl till varför markägarna stämt samerna. Många anser att renarna gör skador på både ungskog och åkermark.

Hemma hos Ingvar Häggström sitter grannen Jan-Erik Söderblom och dricker kaffe. Båda säger att de alls inte har något emot samerna. Egentligen.

- Det handlar inte om att få bort dem från Nordmaling. Vi vill bara ha ett regelverk som gör det enkelt för oss att få ersättning för de skador renarna gör, säger Ingvar Häggström och fortsätter:

- Men det fanns ingen annan väg att gå än att stämma samebyarna om hävden. Det blir så tungrott annars om varje enskild markägare skulle stämma för varje tillfälle.

I en vacker gammal Västerbottensgård med utsikt över sjön bor Berth Hägglund. Han är nionde generationen på hemmanet.

- Jag har så gamla släktanor så jag kan vara kvän och de var här före samerna. Samerna påstår jämt att de är ursprungsbefolkning men det är skitsnack. Hur kan vi svenskar ha gått på den historien? säger han.

För Berth Hägglund är saken solklar. Han anser inte att det är rätt att "en näring subventionerar en annan". Inga renar har rätt att beta på hans marker.

- Visst är väl lappmarksgränsen en renbetesgräns. Har de inte mat åt renarna där uppe får de utfodra, säger han och tillägger:

- Men när jag pratar med lappen om det säger han bara att hans betesmark räcker ut till Bottenviken.

Oleg Omma från Ubmeje tjeälddie har oftast sina renar i Granötrakten, några mil från Nordmaling, under vintern. Där fungerar relationen med de fast boende bra. Ändå gnager oron.

- Jag kan inte se annat än att det här är en organiserad drevjakt mot rennäringen, säger han.

Visst vore det bra med ett bättre regelverk kring hur man ska göra de gånger renarna gör skada. Men att ifrågasätta hela hävden, det är något annat, menar Oleg Omma:

- Jag är ifrågasatt inte bara som person utan också som kulturbärare. Hela min existens är ifrågasatt.

Förlorar samebyarna blir det fler stämningar, tror han.

- Då blir det Nya Zeeland och hjortfarm. Jag vill inte bo kvar med min familj i ett land där man blir utsatt för rasism.

De bofasta kan mycket om skogs- och jordbruk, men väldigt lite om rennäring - trots att de bor mitt i vinterbetesland. Det är ett jättebekymmer, menar Åsa Larsson, renskötare i Rans sameby.

- Förstår de här människorna verkligen vad det gör? De ifrågasätter inte vårt jobb utan vårt exi­stensberättigande. Eller är det så att de vet vad de gör? Är det så, så känns det ännu värre, säger hon och fortsätter:

- Vi står med hela vårt liv som insats medan de på sin höjd står med en summa pengar de kan förlora, det känns så orättvist.

Givetvis är inte alla markägare i Nordmalingstrakten emot rennäring och samer. Inte ens alla som en gång skrev under stämningen. Flera anonyma har ringt till Samernas riksförbunds kontor i Umeå och sagt att de ångrar sig.

Skogsägaren Birger Molin, som vittnade för samernas sak, säger att hela rättegången är rena vansinnet. I rätten bad han, som varandes LRF-medlem, samerna om förlåtelse.

- Jag äger mark i de här trakterna och är ofta ute i skogen. Jag har aldrig sett skador som åsamkats av renar, säger han och fortsätter:

- Visst är det rasism som ligger bakom. Det kan inte bara vara några skador på skogsplanteringar som ligger bakom allt det här hatet.

 

ANNIKA RYDMAN

 
Nyhetsbild
Sju veckors förhandlingar. Inte undra på att underlaget är omfattande. Lagman Thomas Södermark får bära flera gånger...
Foto: HANS-OLOV LUNDKVIST
NORDMALING I dag blir det klart om samerna eller markägarna vinner Nordmalingsmålet.
Domen är på cirka 150
sidor.
– Största målet någonsin vad jag kan påminna mig, säger Thomas Södermark, lagman, Umeå tingsrätt.

I dag klockan 11 blir det klart vem som är vinnare och förlorare i den stora tvisten. Frågan gäller rätten till vinterbete för renar i Nordmalingstrakten. Domen motsvarar en papperslunta på nästan 2 centimeters tjocklek.
Ett 50-tal personer har medverkat med part- och vittnesförhör samt som sakkunniga. Målet sträckte sig över sju veckor med 19 förhandlingsdagar.

Flera år
Redan 1998 stämde 123 markägare samebyarna Vapsten, Ran och Umbyn.
Det var då som skriftväxlingen inleddes mellan parterna. Tvisten resulterade i den stora maratonrättegången som avslutades den 30 november i fjol.
– Redan när förhandlingen avslutades inleddes de första resonemangen om domen, säger Thomas Södermark, lagman och chef för Umeå tingsrätt.
I går eftermiddag var det dags för utskrift av domen.

Vem vinner?
– Jag minns inte vad som stod i domen, svarar Södermark blixtsnabbt med glimten i ögat.
Han vill inte spekulera i om förlorande part tänker överklaga.
– Det är inte osannolikt att domen överklagas.
I förlorarens vågskål ska många argument vägas mot varandra vid överklagan.
För det första måste förloraren betala såväl sina som motpartens rättegångskostnader. Ersättningskrav har väckts med sammanlagt 9,4 miljoner kronor. I dag blir det klart med om tingsrätten finner kraven rimliga.
Markägarna har en rättskyddsförsäkring. Om parten förlorar täcker föräkringen huvudparten av rättegångskostnaden.
Av samebyarna saknar Rans sameby försäkring.
– Vid överklagan väntar ytterligare kostnader, konstaterar Södermark.
AGNE HÖRNESTIG
090/17 01 71
agne.hornestig@folkbladet
Förlorade tvist om mark i samebyar         NSD 06-01-23

GÄLLIVARE.En man, boende i Kåbdalis, har yrkat att tingsrätten ska fastställa att han äger bättre rätt till marker i Sjockjokks lappby än staten, med hänvisning till en släktforskning som visar att han är rättmätig ägare i rakt nedstigande led från sin farfarsfarfar.

Gällivare tingsrätt har i två domar avvisat talan från två män som hävdar att de har bättre rätt till marker i lappmarken än staten. I det första fallet gäller det en man från Kåbdalis som hänvisar till en släktutredning och säger att han är ägare till Kitajuare skatteland i Sjockjokks lappby.

Han vill ha samma ensamrätt till jakt, fiske och djurhållning som tillkommer andra fastighetsägare i landet och han vill att staten ska vara ersättningsskyldig för regleringsskada till dess egendomsdelen befriats från intrång från främmande brukare.
Europadomstolen 

Han anser att staten utnyttjar de brister i normal rättsvård som uppkommit till föjd av felaktigheter i 1886 års renbeteslag. 

”I lappmarken innebar statens maktmissbruk att skattelanden ignorerades som jordeboksförd egendom. Bouppteckningar och arvsskiften kom aldrig till stånd. Bristerna i reguljär rättsvård har haft en så omvälvande karaktär både på objektsidan och på ägarsidan att det uppstått en fundamental oreda i normal rättsvård som är helt unik inom den svenska rättsordningen. Om denna talan inte får föras återstår Europakonventionens procedurregler.”

Staten anför att mannen inte preciserat vare sig vilket område på marken som avses eller på vilken registerfastighet skattelandet ligger eller vilken andel
i området som han gör anspråk för.

Det saknas i målet en beskrivning av hur mannen härleder sin rätt från angiven person i det förgångna. Det är inte tillräckligt att presentera en släkttavla över avlidna personer. Det måste också beskrivas hur den omtvistade egendomen gått i arv, därför yrkar staten avvisning av hela käromålet.

Tingsrätten konstaterar att mannen inte visat att han erhållit äganderätt eller någon annan rätt till den egendom som yrkandet avser. 

Tingsrätten finner att käromålet ska avvisas i sin helhet och mannen får själv bära sin rättegångskostnad och ersätta staten för rättegångskostnad med 110000 kronor.

I ett liknande mål med ett yrkande från en man boende i Boråstrakten handlar det om skattelandet Wuordno inom Nordkajtums lappby i Gällivare socken. Även här hänvisas till släktforskning från år 1797.

Tingsrätten avvisar talan och mannen får själv stå för sin kostnad i målet. Han åläggs dessutom att ersätta staten för rättegångskostnad med 75000 kronor.

Ombud för männen var Linklaters advokatbyrå i Stockholm. Besluten kan överklagas
i Hovrätten för övre Norrland.

2006-01-20 11:54:00
Samebyarna vann mot markägarna i renbetesmålet

Idag kom tingsrättens dom i renbetesmålet. Tingsrätten slog fast att de tre samebyarna Vapsten, Ran och Upmeje tjeälde HAR betesrätt i nordmalingtrakten. De 120 markägarna som förlorade får också betala rättegångskostnaden för samebyarna. Läs tingsrättens dom:

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Såsom framgått av det tidigare anförda tillkommer rätten till renskötsel som sådan
den samiska befolkningen medan utövandet av rätten regleras av rennäringslagen.

Enligt 3 § rennäringslagen får renskötsel bedrivas – såvitt i målet är i fråga – tiden den 1 oktober – den 30 april inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Det är den bestämmelsens giltighet för den eller de trakter i vilka kärandenas fastigheter är belägna som tvisten i målet gäller. I de avseenden som har betydelse i målet innebär rennäringslagen inte beträffande fjällsamerna någon avvikande reglering i förhållande till 1928 års renbeteslag eller för den delen de dessförinnan gällande 1886 och 1898 års renbeteslagar.

Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s 158) skall tvist om sedvane-rättens tillämplighet prövas av domstol ”på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd.” Uttalandet innebär en upprepning av ett motsvarande uttalande i motiven till 1928 års renbeteslag (prop. 1928:43 s 71). Hänvisningen till allmän lag, som även förekommer i tidigare lagförarbeten, avser bestämmelserna om urminnes hävd i 15 kap. jordabalken i 1734 års lag (gamla jordabalken). Dessa bestämmelser upphävdes visserligen vid införandet av jorda-balken (1970:994) den 1 januari 1972, men den tillämpning av bestämmelserna som förekommit dessförinnan får alltjämt anses vägledande. Den särskilda bevisregeln i
15 kap 4 § gamla jordabalken får dock numera genom införandet av den fria bevis-prövningen anses sakna betydelse.

När det sedan gäller hur de av parterna omtvistade uttrycken i 3 § rennäringslagen ”trakt”, ”renskötsel” och ”av ålder” skall förstås, får tingsrätten anföra följande.

Någon legaldefinition av begreppet trakt finns inte. Uttrycket kan inte förstås på annat sätt än som i vanligt språkbruk, ett geografiskt område med någon för området gemen-


sam egenskap, även om avgränsningen är oklar. Stöd för den bedömningen ges i rennäringslagstiftningens förarbeten, bl.a. i prop. 1928:43 s 68 där det beträffande den
före 1928 års renbeteslag gällande rättens innehåll anförs att betesområdena innefattar å ena sidan trakter, för vilka i geografiskt hänseende gränserna är tydligt angivna genom odlingsgränsen, lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser,
samt å andra sidan trakter, vilka till sin geografiska sträckning är beroende av omfattningen av den s.k. lappska sedvanerätten. Det är alltså tydligt att begreppet
trakt inte kan anses motsvara skifteslag, socken eller annan fastighetsrättslig eller administrativ indelning av mark. I stället får begreppet förstås utifrån lagstiftningens syfte att reglera gränserna för vinterbetesmarkerna, och det får från fall till fall prövas om en viss fastighet eller vissa fastigheter kan anses ingå i en trakt där renskötsel av ålder bedrivs.

Det är uppenbart att den renskötsel som avses i 3 § rennäringslagen är renskötsel sådan som den faktiskt bedrivs. När det gäller vinterbete innefattas alltså alla de åtgärder som krävs för att sådan skall kunna bedrivas. Det finns inte något stöd i förarbetena till renbeteslagarna eller rennäringslagen för att dela upp sedvanerätten på olika moment
i renskötseln. Sedvanerätten kan alltså inte delas upp på t.ex. rätt till flyttleder och rätt till betesområden.

Nyttjande av annans mark mot betalning kan inte medföra sedvanerätt till ett vederlagsfritt nyttjande. Detta gäller även renskötsel.

Fastighetsägarna har också gjort gällande att lagstridig renskötsel inte kan medföra sedvanerätt och har därvid hänvisat till författningar från 1723, 1748 och 1757, vilka skulle innebära förbud för samer att vistas utanför lappmarkerna.

Det har i förarbetena till renbeteslagarna inte framförts att dessa författningar skulle tillmätas någon betydelse i sedvanerättsfrågan. Tingsrätten finner inte heller att dessa författningar har betydelse för prövningen av frågan om sedvanerätt.

I 1886 års renbeteslag stadgades att samerna hade rätt att låta sina renar vinterbeta
”å de trakter i öfvrigt, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt”. Stadgandet syftar alltså på fjällsamers renskötsel. Det kan därför ifrågasättas om
skogsrenskötsel skall beaktas i detta sammanhang. Den frågan saknar emellertid betydelse i målet, eftersom den bevisning tingsrätten har att pröva praktiskt taget uteslutande avser renskötsel som bedrivits av fjällsamer.

Samernas renskötselrätt grundas enligt 1 § rennäringslagen på urminnes hävd, enligt den ändring i lagrummet som gjordes år 1993. Högsta domstolen hade dessförinnan i skattefjällsmålet (NJA I 1981 sid 1) fastslagit att renskötselrätten är en civilrättslig rättighet grundad på urminnes hävd.

I doktrinen har den kvalifikationstid som krävs för urminnes hävd antagits vara cirka 90 år, eller två mansåldrar (se t.ex. det av fastighetsägarna åberopade uttalandet av Östen Undén). Vad gäller kravet på kontinuerligt brukande har det i Elof Huss, Utredning rörande renbetestrakterna för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län (som fastighetsägarna också har hänvisat till), med hänsyn till renskötselns speciella förutsättningar föreslagits en preskriptionstid om cirka 30 år, eller en tredjedel av kvalifikationstiden för urminnes hävd. En sådan tidsperiod kan tjäna som utgångs-punkt för bedömningen även i förevarande fall.

För vinterrenskötsel på annans mark utanför lappmarkerna råder det förhållandet att ett område kan nyttjas i ett antal år för att därefter, för att trygga återväxten av renlav, lämnas orört under många år, medan andra områden, som används endast under vintrar
då betesförhållandena är besvärliga, kan besökas en vinter vart tionde eller femtonde år. Detta skall jämföras med att dagligen ta väg över annans mark eller att årligen bruka annans mark för något ändamål, till exempel mulbete eller tångtäkt.

En kvalifikationstid om cirka 90 år får dock anses i allmänhet vara giltig för upp-komst av sedvanerätt till vinterbete med ren. Det kan emellertid finnas undantagsfall,
i vilka det finns skäl att tillämpa en annan hävdetid.


Vad härefter gäller bevisbördan, är den gängse regeln i svensk rätt att den som påstår sig ha en rättighet avseende annans mark också har att styrka detta sitt påstående. Det finns i detta sammanhang inte skäl att frångå denna bevisregel. Samebyarna har alltså att med tillräcklig styrka visa att samer, utan att deras rätt därtill blivit ifrågasatt av markägare eller andra rättighetsinnehavare, bedrivit renskötsel i trakter som omfattar fastighetsägarnas marker, i tillräcklig omfattning för uppkomst av en sedvanerätt, grundad på urminnes hävd.

Däremot har den som påstår att en konstaterad sedvanerätt har upphört att gälla på grund av avbrott i nyttjandet bevisbördan för att så är fallet.

När sakfrågan i målet skall bedömas, kan det konstateras att flera av de motiv-uttalanden som åberopats utgör stöd för samebyarnas talan. Fastighetsägarna har
gjort gällande att dessa motivuttalanden inte ger en korrekt bild av de verkliga förhållandena utan är missvisande, ofullständiga och i vissa fall direkt felaktiga.

Fastighetsägarna har gjort gällande att renskötsel utanför lappmarkerna inte var möjlig, dels på grund av de 1700-talsförfattningar som, enligt fastighetsägarnas tolkning, förbjöd samer att vistas där utanför, dels på grund av böndernas hårda kontroll över marken. Vidare har fastighetsägarna anfört. Om renskötsel förekom
på bönders mark utanför lappmarkerna skulle avgift utgå till byn. Några sådana avgifter finns inte antecknade i byhandlingar i Nordmaling, och detta visar att renskötsel inte har förekommit där.

Vad gäller 1700-talsförfattningarna har dessa, som tingsrätten ovan har anfört, i förarbetena till renbeteslagarna inte tillmätts någon betydelse i sedvanerättsfrågan.
Det framgår också av förarbetena till dessa lagar, att omfattande vinterrenskötsel på bönders mark faktiskt förekom i samtliga län där renskötsel bedrivs. Fastighetsägarna har för övrigt inte visat något domboksexempel på att 1748 års författning tillämpats mot någon renskötande same. Det kan alltså konstateras att de nu behandlade 1700-talsförfattningarna inte hindrat vinterrenskötsel utanför lappmarkerna på mark som
var i enskild ägo.

Vad gäller böndernas kontroll över marken har fastighetsägarna hävdat att frånvaron
i domböcker av tvister mellan bönder och samer angående vinterrenskötsel visar att sådan inte förekom, eftersom det i domböckerna finns ett mycket stort antal fall av tvister om andra slags intrång på böndernas marker.

Det förhållandet att det i domböckerna inte förekommer rättstvister mellan den bofasta befolkningen och samer om vinterrenskötsel på bönders mark kan naturligtvis bero på att det inte förekom någon vinterrenskötsel. Det kan dock finnas andra förklaringar. Det kan ha varit så att renskötsel inte i äldre tider ansågs vara ett intrång av någon betydelse för den tidens skogbruk, och att renskötsel förekom och accepterades. Vidare kan det ha varit så att renskötsel förekom mot avgift, eller att den möttes
av protester utan att detta ledde till rättstvister. Frånvaron i domböcker av dylika rättstvister kan därför inte i sig leda till slutsatsen att vinterrenskötsel inte förekom.

Den av fastighetsägarna åberopade bevisningen i frågan om avgift för renskötseln ger ett visst stöd för att sådan förekom. Frågan om sedvanerätt till vinterrenskötsel skulle dock inte ha fått sådan uppmärksamhet i lagstiftningen om renskötsel mot avgift var regel och vederlagsfri vinterbetning med renar undantag. Det kan därför på goda grunder antas att vinterrenskötsel i huvudsak skedde utan att någon avgift betalades. Däremot förekom byteshandel mellan samer och bönder, vilket utredningen i målet visar, men om en same lämnade renkött eller en ren till slakt till en bonde i utbyte
mot logi och förnödenheter av olika slag, är detta inte att anse som en avgift för själva vinterbetningen.

Det förhållandet att det inte finns anteckningar i byhandlingar inom Nordmaling om mottagna avgifter för renskötsel utesluter därför inte att renskötsel kan ha förekommit.

Frågan om sedvanerättens utbredning utreddes i samband med lagstiftningsarbetet inför var och en av renbeteslagarna. En sådan utredning utfördes av 1882 års kommitté.

I betänkandet den 25 augusti 1883, med förslag till 1886 års renbeteslag, uppges att Ranbyns och Granbyns lappar ”gå ned mot kusten, någon gång ända ner till hafvet”.
Umby och Wapste lappbyars vinterflyttningar beskriv med orden ”ströfvande der utan någon egentlig ordning, ofta nog ända ner mot kusten”.

Utredningens uppgifter byggde inte enbart på uppgifter av samer, vilket torde framgå av anmärkningen mot Umbyns och Vapstens ordning. I utredningen kom också representanter för myndigheter och den bofasta befolkningen till tals. Det finns därför
inte anledning att antaga annat än att uppgifterna i huvudsak är riktiga. De stämmer dock inte överens med Haars karta, vilket fastighetsägarna också har påpekat.
Haars karta avvikar väsentligt från utredningens text. Någon slutsats att uppgifterna
i utredningen är felaktiga kan enligt tingsrättens mening dock inte dras av detta förhållande.

Detsamma som ovan anförts om 1883 års betänkande kan anföras om den utredning som 1895 års kommitté utförde.

I det förarbetsmaterial som åberopats inför tingsrätten finns endast rättsliga invändningar mot sedvanerätten, inga invändningar om att uppgifterna om
var vinterrenskötsel förekommit skulle vara felaktiga.

Förarbetena till 1886 och 1898 års renbeteslagar ger alltså vid handen att vinter-flyttningar med ren ända ner till havet förekommit i Västerbottens län, men det
anförs inte uttryckligen att sedvanerätt till vinterrenskötsel skulle omfatta hela
Västerbottens län eller området närmast havet längs hela kusten inom länet.
Däremot framgår av de ovan i redovisningen av processmaterialet återgivna uttalandena i förarbetena till 1886 års renbeteslag, att såväl kommittén som departementschefen hade uppfattningen att en sedvanerätt till vinterbete med ren, grundad på urminnes hävd, förelåg inom i vart fall delar av det egentliga kustlandet.

I förarbetena till 1928 års renbeteslag går 1919 års lapplagskommitté så långt att den uttalar att sedvanerätten omfattar hela Västerbottens län. Departementschefen återgav

detta uttalande såväl i lagrådsremissen som vid statsrådsföredragningen. För egen del uttalade departementschefen i lagrådsremissen angående sedvanerättens geografiska utbredning att ”det praktiskt taget inte låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådan håll möjligen, som t.ex. i Norrbottens läns sydliga
del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken”. Kommitténs och departementschefens uttalande korresponderar
väl med de uppgifter om Västerbottensamernas vinterflyttningar som lämnats i de båda tidigare utredningarna.

Fastighetsägarna har påpekat att 1919 års kommitté i väsentlig grad lade den utredning med intervjuer med samer som genomfördes åren 1912 och 1913 till underlag för sina bedömningar, och att denna utredning genomfördes utan medverkan från markägarna, som inte heller fick ta del av utredningsmaterialet och lämna synpunkter på det, och att uttalandena i 1928 års proposition därför inte är korrekta.

Det är ostridigt mellan parterna att 1919 års kommitté hade nyssnämnda intervju-undersökning som en del av sitt utredningsmaterial. Intervjuerna innehåller också uppgifter som mer konkret anger flyttningsleder och vinterbetesområden än vad
som framkommer i utredningarna inför 1886 och 1898 års lagar. Också 1928 års lag föregicks emellertid av en utredning där det ingick kontakter med andra intressenter
än samerna och ett remissförfarande. Kommittén hade också tillgång till lappfogdens protokoll, med uppgifter om bland annat flyttningsvägar och vinterbetesmarker.

Även om samebyarna har bevisbördan för att det föreligger en sedvanerätt till vinter-bete med ren på de i målet aktuella fastigheterna, kan det inte rimligen krävas att
samebyarna nu skall prestera en utredning som är bättre eller mer noggrann än de utredningar som utförts under lagstiftningsarbetet, med början av 1882 års kommitté.

Det framkommer ingenting i förarbetena till renbeteslagarna om att Nordmaling
i fråga om förekomsten av vinterrenskötsel under 1800-talet på något sätt avviker
från kuststräckorna i övrigt inom Västerbottens län.


Förutsättningarna för vinterrenskötsel i Nordmaling är gynnsamma och kan med stor sannolikhet antas ha varit gynnsamma också under 1800-talet, vilket har framgått av uppgifter som lämnats av de av samebyarna anlitade sakkunniga Öje Danell och Bror Saitton.

Angående renskötsel vid kusten, och i synnerhet inom Nordmalings kommun,
under den aktuella tiden, har samebyarna åberopat Peter Ericsons utredning.
Denna utredning kan inte anses ge underlag för en säker bedömning av om vinter-renskötsel i beaktansvärd omfattning förekommit i Nordmaling under 1800-talet.

Det har i utredningen i målet dock inte framkommit någonting som motsäger de slutsatser som kommittén och departementschefen redovisade i förarbetena till
1928 års renbeteslag.

Tingsrätten finner på grund av det anförda att det är visat att en sedvanerätt till vinterbete med ren år 1928 förelåg inom trakter som omfattar fastighetsägarnas marker.

Vid denna bedömning saknar frågan om sedvanerätt till vinterbete med ren kan
vinnas även efter ingången av år 1972 betydelse i målet.

De uppgifter som framkommit i utredningen, främst vad som uppgetts i förhör under sannningsförsäkran och vittnesförhör, om vinterrenskötsel i Nordmaling under 1900-
talet är motstridiga. Det har dock lämnats åtskilliga uppgifter om en renskötsel i Nordmaling som i frekvens och omfattning överstiger vad fastighetsägarna har vitsordat. Enligt tingsrättens uppfattning är dock redan den renskötsel som fastighets-ägarna har vitsordat i tiden efter år 1928 tillräcklig för att bevara den vunna sedvanerätten.

Utredningen i målet visar således att samebyarna har en sedvanerätt till vinterbete
med ren i en trakt som omfattar fastighetsägarnas marker på de i målet aktuella fastigheterna.

Tingsrätten finner därför att käromålen inte skall bifallas.